{"id":2951,"date":"2026-04-29T10:12:58","date_gmt":"2026-04-29T10:12:58","guid":{"rendered":"https:\/\/kuhlmansaga.com\/?p=2951"},"modified":"2026-04-26T14:33:16","modified_gmt":"2026-04-26T14:33:16","slug":"le-pin-rouge-et-le-sapin-blanc-de-la-baltique-sur-les-quais-dalger","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kuhlmansaga.com\/sv\/le-pin-rouge-et-le-sapin-blanc-de-la-baltique-sur-les-quais-dalger\/","title":{"rendered":"R\u00f6dtallen och vitgranen i \u00d6stersj\u00f6n vid Algeriets kajer"},"content":{"rendered":"

Enligt Kuhlman-Almquist-korrespondensen (1\/10)<\/em><\/p>\n\n\n\n

\"\"
Alger, kajerna. Originalfotografi fr\u00e5n omkring 1880. F\u00f6rfattarens personliga samling.<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Mellan Sundsvall och hamnen i Alger tog resan mellan sex och \u00e5tta veckor, beroende p\u00e5 vind och \u00e5rstid. Segelfartyg lastade med skandinaviskt virke \u2013 bj\u00e4lkar, plankor, tr\u00e4balkar och l\u00e4ktar \u2013 seglade regelbundet uppf\u00f6r Medelhavet f\u00f6r att f\u00f6rse varven i en stad som genomgick snabb kolonial expansion. Det var denna rutt som Josef Kuhlman, en svuren sj\u00f6m\u00e4klare i Alger sedan december 1844, organiserade fr\u00e5n sitt kontor i hamnen tillsammans med Bernhard Almquist, redare och grosshandlare i Stockholm.<\/p>\n\n\n\n

Den korrespondens som bevaras i Stockholms stadsarkiv omfattar \u00e5ren 1871 till 1876 och omfattar femtio brev, en del skrivna p\u00e5 svenska och andra p\u00e5 franska. Kuhlman best\u00e4ller, argumenterar, klagar, f\u00f6rhandlar, och Almquist levererar. Mellan de tv\u00e5 m\u00e4nnen hopar sig leveranserna, och det g\u00f6r \u00e4ven problemen.<\/p>\n\n\n\n

Sedan n\u00e4r har nordiskt virke anl\u00e4nt till Medelhavet?<\/h6>\n\n\n\n

Denna handel f\u00f6reg\u00e5r den franska er\u00f6vringen av Algeriet. Sedan 1200-talet har hanseatiska k\u00f6pm\u00e4n \u2013 den stora handelsligan i de baltiska st\u00e4derna \u2013 exporterat virke till s\u00f6dra Europa. Danzig (Gdansk), Riga och K\u00f6nigsberg var d\u00e5 viktiga centrum f\u00f6r byggnadsvirke. Fr\u00e5n och med 1500-talet tog Sverige och Norge \u00f6ver: s\u00e5gverk vid kusten f\u00f6rs\u00e5g holl\u00e4ndska, engelska och senare spanska och portugisiska skeppsvarv med master, bordl\u00e4ggning och balkar. \u00c5r 1750 var \u00f6stersj\u00f6virke redan den ledande varan som transporterades i Nordsj\u00f6n.<\/p>\n\n\n\n

I Medelhavet gick denna handel genom Gibraltar. De viktigaste omf\u00f6rdelningscentrumen var Marseille, Genua och Livorno, och redan p\u00e5 1600-talet k\u00f6pte genuanska k\u00f6pm\u00e4n skandinavisk tall till den p\u00e5vliga flottans och storhertigd\u00f6mets Toscanas skeppsvarv. Spanien importerade svenskt virke till sina galeoner; Frankrike gjorde det fr\u00e5n Rochefort till sin flotta. Men Algeriet f\u00f6r\u00e4ndrade allt 1830. Med den franska er\u00f6vringen inleddes ett gigantiskt kolonialt byggprojekt \u2013 baracker, v\u00e4gar, hamnar, hus, lager \u2013 som skulle p\u00e5g\u00e5 i ett sekel. Lokala skogar \u2013 atlasceder, aleppotall \u2013 var otillr\u00e4ckliga, avl\u00e4gsna och sv\u00e5r\u00e5tkomliga. Timmer fr\u00e5n det franska fastlandet var f\u00f6r dyrt. Nordiskt virke, rikligt och standardiserat, framtr\u00e4dde som den naturliga l\u00f6sningen trots avst\u00e5ndet.<\/p>\n\n\n\n

Fr\u00e5n och med 1840-talet anl\u00e4nde de f\u00f6rsta leveranserna direkt till Alger. Josef Kuhlman, f\u00f6dd i Stockholm 1809 och bosatt i Alger sedan 1841, var en av pionj\u00e4rerna. Han erh\u00f6ll sin sj\u00f6m\u00e4klarlicens i december 1844 \u2013 just n\u00e4r efterfr\u00e5gan p\u00e5 byggnadsvirke b\u00f6rjade explodera i den snabbt v\u00e4xande staden.<\/p>\n\n\n\n

Tv\u00e5 tr\u00e4slag, tv\u00e5 f\u00e4rger<\/h6>\n\n\n\n

N\u00e4r medelhavsk\u00f6pm\u00e4n talar om \"nordligt tr\u00e4\" syftar de egentligen p\u00e5 tv\u00e5 mycket olika arter.<\/p>\n\n\n\n

Skotsk tall (Pinus sylvestris<\/em>Kommersiellt k\u00e4nd som \"r\u00f6dved\" eller \"norrl\u00e4ndsk r\u00f6dgran\" \u00e4r den den dominerande tr\u00e4darten i skogarna i s\u00f6dra och mellersta Sverige. Svenskarna kallar den furu<\/em>Dess k\u00e4rnved \u00e4r rosa till r\u00f6dbrun i f\u00e4rgen, d\u00e4rav smeknamnet, och den utg\u00f6r huvuddelen av lasten som skeppas fr\u00e5n Sundsvall.<\/p>\n\n\n\n

Den vanliga granen (Picea abies<\/em>): kommersiellt kallad \"vitt tr\u00e4\", \"vit gran\" eller spruce<\/em> p\u00e5 engelska. Svenskarna kallar det gran<\/em>Dess tr\u00e4 \u00e4r kr\u00e4mvitt, rakt \u00e5dringat, med en k\u00e4rnved som inte kan skiljas fr\u00e5n splintveden. Mindre hartshaltigt \u00e4n tall, f\u00f6redrogs det till inomhussnickerier och ytbehandlingar. Norrm\u00e4nnen exporterade det i \u00f6verfl\u00f6d, s\u00e5 mycket att allt virke fr\u00e5n norr fortfarande allm\u00e4nt kallades \"norskt tr\u00e4\" i franska hamnar p\u00e5 1800-talet, oavsett dess faktiska ursprung.<\/p>\n\n\n\n

I Kuhlman-Almquist-korrespondensen \u00e4r det kommersiella vokabul\u00e4ren skotsk furu \u2013 det \u201dr\u00f6da tr\u00e4et\u201d \u2013 som dominerar best\u00e4llningarna. Blandade leveranser (r\u00f6dfuruplankor och granribbor) var dock inte ovanliga, eftersom gran, som var l\u00e4ttare och enklare att hyvla, fann k\u00f6pare bland snickare och finsnickare.<\/p>\n\n\n\n

Varf\u00f6r v\u00e4rderades skandinaviskt tr\u00e4 s\u00e5 h\u00f6gt?<\/h6>\n\n\n\n

Svaret ligger i geografi och klimat. I Skandinavien varar vintrarna \u00e5tta till nio m\u00e5nader och v\u00e4xts\u00e4songen \u00e4r kort \u2013 ibland mindre \u00e4n hundra dagar om \u00e5ret. Denna begr\u00e4nsning tvingar tr\u00e4d att v\u00e4xa mycket l\u00e5ngsamt: d\u00e4r en medelhavs- eller gaskonisk tall \u00f6kar med en till tv\u00e5 centimeter i diameter per \u00e5r, \u00f6kar dess kusin i norr bara med n\u00e5gra millimeter. Tio \u00e5rsringar ger ett tv\u00e4rsnitt p\u00e5 25 millimeter, medan en sydlig tall bara har tre eller fyra.<\/p>\n\n\n\n