Mordet på kung Gustav III

Le Roi Gustave III, dessin de Pehr Horberg datant de 1779
Le Roi Gustave III, dessin de Pehr Horberg daté de 1779.

Gustav III av Sverige, född den 24 januari 1746 i Stockholm, mördades den 29 mars 1792 i samma stad. Han var kung av Sverige och storhertig av Finland från den 12 februari 1771 fram till sitt mördande. Gustav III talade flytande franska, var en frankofil monark och en anhängare av upplysningstiden. Han beundrade Beaumarchais, Marmontel och Voltaire. Han besökte hovet i Versailles två gånger, där han mottogs varmt. Som konstmecenat underhöll han en trupp av franska skådespelare, sångare och dansare. År 1773 grundade han det första operakompaniet i Sverige och beställde byggandet av det första Kungliga Operahuset i Stockholm, som invigdes 1782. Han främjade spridningen av franska konstverk i Sverige.

extrait lettre de Johan Peter Kuhlman à son oncle Johan au sujet de l'assassinat de Gustave III 1792

Les archives Royales de Suède contiennent une lettre intéressante de Johan Peter Kuhlman (1767-1839) à son oncle, Johan (1738-1806) qui l’éleva ayant perdu son père très jeune. Johan Peter est le père de Josef, futur Consul Général de Suède et Norvège à Alger. Cette intéressante lettre est écrite à une période cruciale, alors le Roi, Gustave III venait de subir un attentat et alors qu’il était entre la vie et la mort. Alors qu’il réduisait le pouvoir des nobles et imposait son absolutisme, de nombreux nobles en Suède commencèrent à mépriser le roi et complotèrent activement contre lui. Le 16 mars 1792, alors que le roi assistait à un bal masqué à l’opéra royal de Stockholm, l’assassin Jacob Johan Anckarström (1) tira sur le roi dans le dos. Gustave III mourut treize jours plus tard d’une septicémie. La lettre est écrite le 20 mars, quatre jours après la tentative d’assassinat… Gustave III agonisera encore pendant neuf jours.

Johan Peter nämner även Johan Arosénius (1769-1848). Efter att ha utbildat sig hos Johan Kuhlman från 1781 som handelsbiträde, inledde Arosénius år 1791 partnerskap med sin blivande make, Lars Söderberg, för att skapa det berömda textilföretaget Söderberg & Arosénius. År 1792 började Arosénius (liksom Söderberg, också handelsbiträde hos Kuhlman) utveckla sitt företag och hämtade råvaror från familjen Kuhlman.

Stockholm, 20 mars 1792,

Jag vet inte om mitt brev som skickades med A-post kom fram. Jag kan också nämna för min farbror att de fick svar på brevet Arosenius skickade mig, att jag fick 35,24 Ryksdaler, och att de brev som bifogades det tidigare hade återkallats. Tillsammans med detta brev fick jag också ett brev från min farbror daterat den 16 mars. De begärde 15 tunnland, vilket Ratin deklarerade för Arosenius och hänvisar till. Räkningarna för jordindelningen följer här. Jag fick inga goda råd från Apirrci eller någon annan tillverkare, och jag var tvungen att följa herr Misiags råd, som också godkände dem för att få ett bra pris; han är en mycket precis person.

295 / 5 000 Även här såldes en pall med tunnor för 35 Ryksdaler, och för 26 daler – i stället för den gamla "Ryllmarne" för 35 daler – men jag har ännu inte mottagit pallen med sandtunnor för 24 daler; denna skickas senare. Min Farbror har krediterats under de senaste 35 dagarna.

Är min farbror medveten om den tragiska attack som drabbade vår nådige herre? På fredagskvällen sårades han med en pistol av en själ övergiven av Gud, en avskedad kapten vid namn Anckarström; men han blev inte ökänd för detta oerhörda brott, för många var faktiskt inte missnöjda med denna handling, som de anser vara ett renande under.
Gud har dock varit barmhärtig, för kungen är ännu inte på dödens rand, eftersom vi fortfarande behöver honom vid liv, även om det är känt att han kan ha sina brister. Det sägs att blyhageln är ganska dödlig och att en andra kula har fastnat någonstans i hans kropp. Gud, som har all makt, kommer att hjälpa kungen och alla de andra!

Skeppet från Callvagen anlände på lördagen. I går kväll hyllade vi Lisjamenaus. Han är glad och munter, och kommer snart att kunna resa, eftersom tullarna är sänkta idag. Han kommer snart hem, och när han återvänder kommer han att höras. Han råkade nämna en fröken Kempe, hemma i Söderhamn, som har ytterligare ett barn, och som har vuxit upp bra.

I hopp om att få lite mer framgång än förra gången kan jag göra en rundtur i Norrland i vår.

Till livet, till döden
Troget

J.P. Kuhlman

P.S.: Om detta brev är äkta lovar jag ödmjukt att jag inte kommer att acceptera det. Dagens dokument trycktes om och avfärdades i samband med detta ärende.

Jacob Johan Anckarström, né à Roslagen le 11 mai 1762 et mort à Stockholm le 27 avril 1792, est un militaire suédois, assassin du roi Gustave III.
Jacob Johan Anckarström, ca 1792

(1) Jacob Johan Anckarström, född i Roslagen den 11 maj 1762 och död i Stockholm den 27 april 1792, var en svensk militär officer och mördaren av kung Gustav III. Han arresterades dagen efter mordförsöket, som ägde rum under en maskeradbal på Kungliga Operan i Stockholm den 16 mars 1792. Han erkände snabbt sitt brott och dömdes den 16 april 1792 till att kedjas och offentligt piskas i tre dagar på tre olika platser i staden. Den 27 april 1792 höggs hans högra hand av, han halshöggs och sedan styckades hans kropp i fyra delar.

Gerhards död i Saatzig

Historikern Samuel Freiherr von Pufendorf (1) rapporterar i sitt verk "Sechs und Zwantzig Büchern", publicerat 1688 för år 1637, om överstelöjtnant Gerhard Kuhlmans (yngre bror till Johan Kuhlman, min direkta förfader), död i strid:

Från Stetin ledde Wrangel (2) återigen sina män mot Löckenitz (3) (mellan 30 april och 4 maj 1637), och beslutade även att anfalla de fiendens officerare som var lägrade vid Prentzlow (4); men just under natten (den 12 maj) hade de flytt och återvänt till marschen (5), av fruktan för Baners (6) ankomst till Havel; och eftersom denne hade skrivit till markgreve Sigismund (7) att han ville ha allt klart i Berlin för att ta emot de nya gästerna. Därför drog sig de kejserliga trupperna tillbaka för att skydda staden; Wrangel skickade överstelöjtnant Dromond efter dem, som bara stötte på ett fåtal och därmed återvände utan att ha uträttat någonting. Först vid Oder hade den brandenburgske majorlöjtnanten Vorhauer (8) inlett en överraskningsattack mot polackerna som var inkvarterade i Dramburg; han slogs tillbaka av dem i en våldsam skärmytsling, så att inte mer än 20 återstod på den polska sidan, de sårade inte räknade.

PUFENDORF, Sechs und Zwantzig Bücher, utdrag om omständigheterna kring Gerhard Kuhlmans död, sid. 381.
le chateau de Saatzig Dessin extrait du livre « Festscheist 600 Jahre Jacobshagen » publié en 1936 à l’occasion des 600 ans de Saatzig.
Dessin extrait du livre « Festscheist 600 Jahre Jacobshagen » publié en 1936 à l’occasion des 600 ans de Saatzig.

Samme ledare intog strax därefter, utan större svårighet, slottet Saatzig (9), som pomeranerna ockuperade, och begav sig därifrån till Stargard och kallade samman de pomeranska adelsmännen för att hylla prinsen av Brandenburg. Men ingen ville lyda hans dåraktiga order. Wrangel tvingades således återvända till Stetin, och Vitzthumen (10), med kavalleri, dragoner och 400 fotsoldater, beordrade Vorhauern att korsa Oder och återta Saatzig innan brandenburgarna kunde etablera sig där. Efter en tre dagar lång belägring kapitulerade Saatzig på grund av brist på krut, och den kejserliga arméns dragoner lämnades kvar; brandenburgarna var dock tvungna att underkasta sig svenskarnas vilja. På svensk sida rapporterades 24 män saknade, inklusive överstelöjtnant Kulemann. (Pufendorf, 1688), sidan 381.

Angående omständigheterna kring hans död rapporterar pastor Christoph Schultetus i sin begravningspredikan:

"Han var särskilt mild och vänlig mot de fattiga och änkor, och Gud den allsmäktige gav honom god framgång och lycka i alla hans expeditioner tills han slutligen, den 10 maj klockan 12 på natten, anlände till Saatzig slott, dit han hade skickats den 7:e samma månad av Hans Excellens Höge Lord Herman Wrangeln, Lord of the Lerpeholm kloster of the Overpohl Knights, representant för Hans Majestät och det svenska kejserliga rådet, Fältmarskalk och överbefälhavare för arméerna och garnisonerna i Pommern, samt den ädle och stränge Sir Johann Vitzthumb d’Echstedt, kunglig svensk generallöjtnant till häst och fot, bland andra befälhavare, sköts i höger ben vid ett sådant berömvärt tillfälle.

Även om framstående läkare och erfarna barberare (11) ständigt observerade och rådfrågade, och inte saknade flit, saknades inte heller mänsklig hjälp och naturliga medel: Men ondskan överträffade all konst och omsorg, och eftersom tiden var bestämd för den av Gud, visade den sig tålmodig under hela sin nederlagstid, i de smärtor den utstod, och eftersom den, förenad med Guds vilja, anförtrodde sin kropp och själ åt Gud, som är god. anförtrodd i trogna händer, och den 29 maj, kort före sin död, försonades med sin Gud med hjälp av det heliga och vördnadsvärda sakramentet av vår Herres och frälsningslandets Jesu Kristi sanna kropp och blod, och försonades märkligt nog med den vackra formeln i närvaro av Mr. Doctoris Schulteri, som biktfader för sin mästare, så älskade Gud världen… och under denna tillämpning blev han frälst och välsignad genom Guds nådiga råd, och han lämnade denna värld klockan tio på morgonen, efter att ha fullbordat sitt livslopp på 28 år, 2 månader, 3 veckor och 3 dagar.”

(1) Samuel von Pufendorf, född den 8 januari 1632 i Dorfchemnitz i Sachsen, död den 13 oktober 1694 (62 år) i Berlin, var en tysk historiker, jurist och filosof, representant för modern eller protestantisk naturrätt.

(2) Greve Carl Gustaf Wrangel, född den 23 december 1613 i Skokloster och död den 5 juli 1676 på Spyker slott på ön Rügen, var en svensk militär officer och statsman, ursprungligen av en baltysk familj. Han var den siste stora svenska militärgestalten i trettioåriga kriget.

(3) Löcknitz är en tysk kommun i delstaten Mecklenburg-Vorpommern och distriktet Vorpommern-Greifswald. 25 km väster om Stettin på den tyska sidan idag.

(4) Prenzlau i dagens Tyskland, 55 km väster om Löcknitz.

(5) Grevskapet La Marck (på tyska: Grafschaft Mark) var en tidigare delstat i det heliga romerska riket. Grundat år 1198 av huset La Marck, anslöt det sig till Niederrhein-Westfalen-kretsen år 1512. Från 1614 ägdes La Marck av Hohenzollerns och blev, tillsammans med hertigdömet Kleve och grevskapet Ravensberg, ett territorium i delstaten Brandenburg-Preussen i västra Tyskland.

(6) Johan Banér (23.6./3.7.1596 Djursholm-20.5.1641 Halberstadt), svensk fältmarskalk. Officer under Gustav II Adolf av Sverige år 1614, befordrad till kapten år 1620, överste år 1621, generalmajor år 1623, generallöjtnant år 1630, deltog i slaget vid Breitenfeld den 17.9.1631, tog befälet över Sydtyskland hösten 1632, befordrades till fältmarskalk av Sverige år 1633 och tog befälet över de trupper som var stationerade i Schlesien.

(7) Sigismund Markgraf von Brandenburg-Ansbach (1592-1640), överste för den kejserliga armén.

(8) Johann von Vorhauer (Vorhawer) (-efter 1649), svensk överste.

(9) Saatzig (Szadko på polska).

(10) Hans (VI) (Johann) Vitzthum von Eckstädt (1595-11.1.1648) född i Sommerschenburg, överste i svenska armén. Bror till Barbara, hustru till Gerhardt Kuhlman.

(11) Barberare, bensättare: Under medeltiden och tidigmodern tid var barberare personer verksamma inom personlig vård, sårläkning och vård av sjuka, såsom barberare, badvakter och sjuksköterskor. Tillsammans med läkaren vårdade barberaren patienter, främst män, genom att ta hand om deras hår och skägg.

En okänd målare

Målning av Georges Kuhlman (1872-1923) cirka 1890, given till hans kusin Louis Ovar Néron. En gata i Alger. Madame Dominique Nérons personliga samling.

Ingen i familjen kunde minnas att Georges Kuhlman, son till Sigurd och sonson till Joseph, Sveriges och Norges generalkonsul, var målare. Denna målning återupptäcktes nyligen i arkiven hos Dominique, hustru till sonsonen till Louis Ovar Néron, son till Euphémie Beauvais och Jérôme Néron. Den gavs säkerligen av Georges till hans kusin Louis omkring 1890.

Georges Kuhlman föddes i Marengo den 19 oktober 1872 i Oran, där Sigurds och Louises (Chapotins) familj hade bosatt sig 1867 när Sigurd etablerade sjöfartsmäklarkontoret i Oran. Hans födelsebevis anger honom som "svensk" eftersom Sigurd inte skulle naturaliseras fransk förrän i september 1876. Georges och Louis (född 1880) var av samma generation, men Georges var faktiskt kusin till Louis mor, Euphémie Beauvais, hustru till Jérôme Néron (se motsvarande biografier).

Framhävningen av detta bortglömda men bevarade verk avslöjar en okänd talang hos den siste svenskfödde Kuhlman, som förvaltade gården Saint-Joseph i Bourkika fram till 1895, denna stora egendom på 139 hektar som hans farfar Joseph köpte i slutet av 1850-talet.

Denna lilla gata i Alger skulle kunna vara Rue du Lion i Kasbahn. Denna hypotes behöver dock bekräftas. Dela gärna med dig av dina tankar.

Voir le site « Marengo d’Afrique » : https://marengodafrique.fr

Kuhlman-företaget i Oran

Sigurd Kuhlman (1835-1899)
Sigurd Kuhlman (1835-1899)

I slutet av 1867, efter att ha återvänt från en resa till Sverige för ceremonin då Joseph Kuhlman tilldelades Vasaorden, bosatte sig Sigurd och Louise (Chapotin) i Oran med sina två äldsta barn, Victor och Adèle, födda i Marengo. Sigurd öppnade en sjöfartsmäklarfirma där, liksom sin far, och fick sällskap av sin syssling, Svante Nyland. Kungliga arkivet har bevarat en del av hans korrespondens med den svenske affärsmannen Bernard Almquist (1). Majoriteten av korrespondensen med Joseph, och senare Sigurd, är av kommersiell karaktär, med undantag för några få brev där Joseph beskriver sin egendom i Bourkika och ger information som belyser banden mellan Kuhlmans och familjen de Maupas.

logo société de courtage maritime Kuhlman à Oran 1870

Ett av dessa brev gjorde det möjligt för mig att rekonstruera logotypen för Sigurds företag. Denna etikett, som naturligtvis är trasig, verkar ovanlig för perioden. De första logotyperna dök upp i Paris och andra större huvudstäder, men den här är från 1871 och verkar före sin tid, åtminstone i Algeriet.

logo de la société Kuhlman à Oran 1875

Den andra etiketten, från 1876, är en moderniserad version. Återigen använde köpmän, såväl som olika offentliga organ – stadshus, provinsregeringen, tullen och andra – vanligtvis bläckstämplar fästa på baksidan av brev. Dessa två påklistrade etiketter är därför sällsynta, och vi kan bara tacka Svenska Arkivet för att de bevarade dessa små, till synes obetydliga föremål, vilket djupt rörde mig när jag upptäckte dem. Sigurd och Louise skulle få ytterligare fyra barn, alla födda i Oran.

Först var det Georges år 1872 (min gammelfarfar), sedan lilla Fernanda som bara skulle leva i tio månader (1874-1875), Sigurd Louis (1877-1919) som dog av krigsskador (han gasades) och Ludovic (1884-1906) som dog i Saint-Cloud ett år före min mormor Suzannes födelse.

(1) Bernhard Ulrik Georg Almquist föddes i Uppsala den 1 oktober 1813 och dog den 27 april 1881 i Stockholm. Han var son till biskopen i Härnös, Eric Abraham Almquist, och hans andra hustru, Johanna Elisabet Merckel. Bernhard Almquist gifte sig med Hedvig Martina Wihlborg (1834–1918) år 1856 och hade bland andra sönerna Georg Mårten, godsägare i Ekerö, och Johan Axel, arkivarie. I juli 1832 tillträdde Bernhard Almquist tjänsten på handelshuset J. C. Pauli & Co. i Stockholm. Han förblev yrkesrevisor för detta företag fram till 1843, då han erhöll ett grosshandlarstipendium och etablerade sin egen verksamhet (Handelskoll). Denna brevsamling visar att han på 1870-talet exporterade virke och järn från Norrland, främst till England och Frankrike, men även till andra västeuropeiska länder, samt till Medelhavet och Nordafrika. Han drev fortfarande denna grossistverksamhet vid tiden för sin död. Majoriteten av hans tillgångar vid den tiden bestod av en betydande andel (615 000 kr) i Sunds Aktiebolag. Bernhard Almquists brevsamling överlämnades till stadsarkivet den 4 september 1953 av fru Signe Almquist, änka efter Georg Mårten. Samlingen omfattar perioden 1866–1878. Den verkar dock vara fullständig endast för åren 1871, 1873 och 1876. Det som överlämnades till stadsarkivet är därför bara en rest, eftersom en stor del av den ursprungliga samlingen, enligt fru Signe Almquist, tidigare hade förstörts. Breven, även när de skickades av släktingar eller personliga vänner till mottagaren, har en kommersiell karaktär. Huvuddelen består av affärsbrev från Almquists leverantörer i Norrland, samt från hans utländska klienter och bankkontakter. Bland de avsändare med vilka han tydligen upprätthöll en livlig brevväxling fanns Johan Behrenberg, Gossler & Co (Hamburg), Crédit Lyonnais (Paris) och bankens Londonkontor, Johan Fahlén (Nyland & Tjäll), Forney & Kolseth (Paris), E.J. Hammarberg (Sundsvall), Josef Kuhlman (Alger), Sigurd Kuhlman (Oran), A. van Minden (Paris), Henri Norman (Bordeaux) och Thomas H. North (Hull).

« Kunskap och Idoghet »

Kunskap och Idoghet, mottot för Johan Kuhlman. Utdrag ur Rödmossens gästbok. Norrköpings arkiv.
Johan Kuhlman (1738-1806)
Johan Kuhlman (1738-1806) av målaren Pehr Horberg.

”Kunskap och Idoghet” var Johan Kuhlmans (1738-1806) motto. Denne lärde och välvillige mans liv, som utbildade många framtida svenska industrialister under 1800-talet, kan väl sammanfattas med denna maxim, som kan översättas till ”Kunskap och Idoghet”.

Hans lovtal, som hölls vid hans begravning i Norrköping den 17 februari 1806 av Johan Anton Lüdeke (1), hovpredikanten och hängiven vän till Johan, sammanfattar hans liv enligt följande:

"Utan att vara pretentiös gjorde du din plikt,
Mot samhället och era intelligenta tjänstemän,
Du stötte inte tillbaka de olyckliga människorna.
Inte heller kröp han efter lyckans söner.

Du har fostrat mer än en ung person
Så att han kan bli en god och nyttig man,
Och för andra banade du väg,
att du inte hade hittat dig själv."

Lojal vän, du har aldrig förnekat
Till den helgade äran;
Inte ge efter för vårdslös vinst,
Liksom den ädle mannen du en gång var.

Dina tårar, kära hustru,
De vittnar om vad han betydde för dig;
För hans hjärta rymde mer
Det som fanns i världen.

De val som familjelivet stör
Från en känslig och öm far,
Dessa plågor på hans stuga
Det gör dig mer skör för varje dag.

Han är i tårar, lider.
som en kristen måste lida,
Liksom den modige mannen som kämpar
"Till seger eller död."

eloge funebre de Johan Kuhlman par le prédicateur royal Johan Anton Lüdecke

(1) Johan Anton Lüdecke var son till Christoph Wilhelm Lüdeke, den mångårige överstepastoren (förstepredikanten) i den tyska församlingen S:ta Gertrud. Lüdeke växte upp i Stockholm. Efter att ha studerat vid universiteten i Uppsala och Göttingen, där han tog magisterexamen 1798, prästvigdes Lüdeke 1799 och fick tjänst som assistent åt sin far. År 1801 blev han extraordinär hovpredikant och pastor i den tyska församlingen i Norrköping. Efter sin fars död tog han över S:ta Gertruds församling i Stockholm som andrepastor och blev sedan överstepastor 1817, en tjänst han innehade fram till sin död. År 1818 doktorerade han vid Uppsala universitet.