Kategori: Au service de sa Majesté (1600-1649)

Explorez les origines de la famille Kuhlman à travers l’épopée militaire des trois frères Peter, Johan et Gerhardt durant la Guerre de Trente Ans. De la Garde du Roi Gustave II Adolphe à l’anoblissement par la Reine Christine de Suède, découvrez une véritable enquête historique basée sur les archives militaires (Rullors) et les correspondances avec le Grand Chancelier Oxenstierna. Ce chapitre dévoile les exploits, les blessures et les alliances qui ont forgé l’identité et le blason de la lignée Kuhlman.

Gertrud "von Sipstein": Utredningen

Till Anne-Marie och William Coelman, mina avlägsna kusiner, som satte mig på Gertruds spår.

I den svenska adelsboken och alla befintliga dokument som rör bröderna Kuhlman, som adlades av drottning Kristina år 1649, stavades namnet på Johans hustru, min direkta förfader, "von Sipstein". Inget spår av detta namn finns någon annanstans än i Sverige, och även då bara i böckerna från den specifika perioden. Inget spår av "von Sipstein" före eller efter. I boken nämns även Gertrud som född i Ingermanland, Ingria på engelska, och inget mer. Vi vet nu att hon inte föddes där, utan att hon bodde där, på de egendomar Johan fick för tjänster utförda för kronan år 1641.

Utdrag ur van Sypesteyns släktträd, Sypesteyn Museum. Övre höger, systrarna Cornelia och Gertrud gifta med översterna Bohm och Kuhlman.

Il m’a fallu des années pour retrouver sa trace, en recoupant des informations éparses glanées au fil des recherches. C’est finalement une intuition qui m’a mis sur la bonne piste, en parcourant une étude sur la Guerre de Trente ans et le livre de Mauvillon, Histoire de Gustave-Adolphe Roi de Suède, skriven och utgiven 1764 i Amsterdam, av vilken jag kunde få tag på ett exemplar.

Nederländernas vandringsled

Dessa verk berättar att en viss Gerhardt Kuhleman, som återvände från Nederländerna, anslöt sig till sin äldre bror Johan, som redan tjänstgjorde i den svenska armén som hade kommit till undsättning för protestanterna i Pommern. Denna detalj tycktes antyda att Johan själv var bekant med Nederländerna. Men varför?

Intuitionen började sakta formas, likt ett fotografi som framkallas i ett mörkrum, dess konturer gradvis framträdde i det röda ljuset. Fortfarande letande efter avlägsna ättlingar till familjen Kuhlman kontaktade jag Anne-Marie, hustru till William Coelman, en avlägsen ättling till Peter Kuhlman, äldre bror till Gerhardt och Johan, vars förfader hade emigrerat från södra Sverige till Nederländerna mot slutet av 1700-talet. Denna kontakt var ytterligare en ledtråd i en undersökning som började peka i samma riktning: Nederländerna. För om namnet Kuhlman kunde ha blivit Coelman vid flytt till ett annat land, var kanske "von Sipstein", som inte fanns någonstans i några av uppteckningarna, också en förvrängd transkription av ett utländskt namn, dåligt nedtecknat av svenska skrivare. Jag visste ännu inte vilket, eller varifrån det kom, men spåret började ta form.

Militär finansiering och överstespåren

Min forskning om arméns finansiering i början av 1600-talet öppnade upp nya vägar för undersökningar. För vissa regementen som skickades direkt från Sverige, såsom det berömda Svea regementet, stod staten för medlen. Men oftast var överstar och överstelöjtnanter tvungna att använda sina egna resurser, med det vaga hoppet om att en dag få ersättning. Det var inte heller ovanligt att dessa officerare betalade sig själva direkt från soldaterna i besegrade arméer och erövrade städer. Det som fångade min uppmärksamhet var att det också verkar som att överstar och överstelöjtnanter ofta var nära medarbetare, ibland till och med släktingar. Denna ledtråd ledde mig till att undersöka Johans överordnade officer. Jag kontaktade Kungliga Arkivet i Stockholm, som rådde mig att konsultera arméns berömda Rullors, vars metodiska arkivering i hög grad underlättar forskningen.

När Gerhardt gick med i armén med sin bror var Johan redan löjtnant, känd för sin tapperhet i general Duwals regemente. Gerhardts begravningspredikan, hållen av teologen Christoph Schultetus, specificerar till och med att Johan vid sin död var löjtnant, "en av de lysande befälhavarna för regementet som då stod under överste Bohms befäl." Bohm. Jag hade äntligen fått namnet jag letade efter.

Cornelia, den återupptäckta systern

När jag studerade Jacob Larsson Bohm, som nämns tillsammans med de två bröderna Kuhlman i statshistorikern Chemnitz verk, fick jag veta att han var gift med en viss… Cornelia van Sypesteijn. Allt som återstod för mig var att bekräfta att Gertrud och Cornelia var släkt, vilket den här gången var nästan en barnlek.

Cornelias far var Johan Maartenz van Sypesteyn, Mästerväktare i Hollands skogar och skogar från 1608, en mycket hederstitel, vars hustru var Catherina van Nijenrode. De var herrar av Hillegom och hade sju barn, varav fyra döttrar. Bland dem hette två… Cornelia och Gertrud. Jag vände mig sedan till de holländska arkiven och kontaktade Sypesteyn-museet i Nederländerna för att komma till botten med det. Det första dokumentet jag mottog, ett utdrag ur släktträdet, en stor målad fresk synlig i slottets mottagningssal, var oroande: Gertrud var förknippad med en viss "Hans Fredrik Coelman". Hans, inte Johan. En av Gertruds och Johans söner hette Hans Jacob, vars namn finns i Estlands och Finlands arkiv. Deras yngre son, Henrik, sägs vara far till Heindrich Kuhlman, som emigrerade till Norrköping 1819 och därmed initierade Kuhlman-linjen i Sverige.

Johan Maartensz van Sypesteyn (1564-1625).
Upphovsman okänd. Målningen finns i den stora gotiska salen på Sypesteyn Castle-Museum i Loosdrecht.

Efter några samtal med museiarkivarien bekräftade han att Hans verkligen var en diminutivform av Johan, ett vanligt namn i Nederländerna. Ett andra dokument skingrade alla återstående tvivel: det innehöll en kort biografi om paret, bekräftade deras avresa till Ingermanland, angav att "Hans" hade dött i Narva och att deras son hette Hans Jacob, i enlighet med den svenska adelns register. Allt tvivel var nu borta.

De återvunna dokumenten

I de holländska arkiven kunde jag hitta dopbeviset för Cornelia van Sypesteyn, född den 22 februari 1604 i Utrecht, i motsats till årtalet 1598 som anges i de flesta släktträd, samt hennes vigselbevis.

När det gäller Gertrud kunde jag också hitta hennes dopbevis, bevarat i de holländska församlingsböckerna. Det är daterat 3 november 1608. Det står tydligt:

Die Vader : S’ Johan [van Sypesteyn] — Die moder : S’ Catharina van [Nijenrode] — Het Kind : Getreudt

Gertrud, stavat Getreudt Enligt registret är hon visserligen dotter till Johan Maartenz van Sypesteyn och Catherina van Nijenrode, född fyra år efter sin syster Cornelia. Hon var omkring 25 år gammal när hon gifte sig med Johan Kuhlman, och vi vet också att hon fortfarande levde år 1662, vid över 50 års ålder.

Och nu?

Denna undersökning, som genomfördes under flera år, ledde mig från svenska arkiv till holländska museer, från arméregister till kyrkböckerna i Utrecht. Den gjorde det möjligt för mig att återställa Gertruds riktiga namn: inte "von Sipstein", ett påhittat efternamn som uppstått ur en ungefärlig transkription av svenska skrivare som inte kunde holländska, utan Gertrud van Sypesteyn, dotter till Johan Maartenz van Sypesteyn och Catharina van Nijenrode, herrar av Hillegom, döpt den 3 november 1608 i Utrecht.

Jag kommer att ägna en framtida artikel åt den berömda släktlinjen för familjerna van Sypesteyn och van Nijenrode, två familjer vars historia är intimt sammanflätad med Nederländernas under 1500- och 1600-talen. En historia som fortfarande rymmer överraskningar. För begravningspredikan som pastor Christoph Schultetus höll 1637 innehåller en oroande detalj som har gått nästan obemärkt förbi: innan han gick med i den svenska armén vistades Gerhard Kuhlman i Holland och hade planerat att ta värvning i Nederländska Ostindiska kompaniet. Han övergav denna plan "på grund av varningar som mottagits om farorna med en sådan resa", förklarar Schultetus. Vem avrådde honom? Och varför? Var det en av medlemmarna i de framstående holländska handelsfamiljer som Kuhlman umgicks med vid den tiden, kanske familjerna van Sypesteyn eller van Nijenrode själva? Om så vore fallet skulle kopplingen mellan de två familjerna föregå Johan och Gertruds äktenskap, och den historia vi nu tror oss känna till skulle behöva skrivas om.

Det är den här vägen vi ska följa i nästa artikel…

Det sista slaget

Prag, 1648 – trolig plats för det dödliga såret av Johan Kuhlman

Gravyr som föreställer svenskarnas belägring av Prag, sommaren 1648.

En cirkel som sluts.

Det finns något anmärkningsvärt med trettioåriga krigets geografi: det började i Prag, med defenestrationen den 23 maj 1618, och det var i Prag som det slutade, trettio år senare, i röken från en halvplundrad stad. Historiens hjul hade fullbordat ett helt varv och återvänt till sin utgångspunkt med grym precision. Det var i denna extraordinära epilog, det sista slaget i ett krig som hade härjat Europa i tre decennier, som Johan Kuhlman, överstelöjtnant i Sveriges tjänst, mycket sannolikt skulle ha mött sitt öde.

Krig under fredstid

Våren 1648 gick fredsförhandlingarna i Osnabrück och Münster in i sin slutfas. I fyra år hade diplomater och befullmäktigade utmattat sig med att försöka bygga en ny europeisk ordning. Men arméerna fortsatte att kämpa. Freden hade ännu inte undertecknats, och generalerna visste att en seger på slagfältet vägde tyngre i de slutliga förhandlingarna än en vädjan vid förhandlingsbordet.

Det var i denna beräknande anda som den svenske generalen Hans Christoff von Königsmarck (1), en briljant och hänsynslös äventyrare, född i Tyskland men i Stockholms tjänst, uttänkte sin sista briljanta kupp.

Porträtt av von Königsmarck av Matthäus Merian.

Natten den 25-26 juli 1648

Königsmarck kände till Prag. Han visste att dess försvar var ojämnt och att vissa delar av vallarna var under uppbyggnad. En före detta kejserlig officer, Ernst Odowalski, enarmad och ruinerad av kriget, nu i svensk tjänst, hade gett honom ritningar över staden och den exakta platsen för en sprängning i murarna, bakom kapucinerklostret. Natten den 25-26 juli 1648 slog Königsmarck till. Med bara 800 musketörer – allt som Wrangel hade varit villig att ge honom – marscherade han tyst mot Prag. Odowalski ledde förtruppen. Mellan klockan två och tre på morgonen besteg de vallen, kastade vaktposten i vallgraven, bröt ner Strahowporten och sänkte vindbryggan. Königsmarck och hans kavalleri strömmade igenom.

Pufendorf, som några år senare skrev från arkivdokument, noterade lakoniskt: ”Det hela skedde med sådan lätthet att det på den svenska sidan inte fanns mer än en dödad och knappt en eller två sårade.” Inom några timmar var Kleinseite (Vltavas vänstra strand), Pragborgen och Hradčany-distriktet i svenska händer. Tre decennier efter defenestrationen var protestantiska soldater från norr lägrade där allt hade börjat.

Plundringen

Det som följde efter överfallet var mindre gloriöst. Prag plundrades i tre dagar. Den kejserliga skattkammaren beslagtogs. Den fantastiska konstsamlingen som samlats av kejsar Rudolf II – en av de rikaste i Europa, inklusive Codex Gigas, le Codex Argenteus, skulpturer av Adrien de Vries och hundratals målningar lastades på pråmar och skeppades nerför Elbe till Sverige. En svensk inventering från 1652 listar 472 målningar med ursprung i Prag. Många av dessa verk pryder nu Drottningholms slott eller är utspridda bland stora europeiska samlingar. Samtidigt sålde soldaterna värdefulla ringar för några riksthaler. Pufendorf rapporterar att en musketör sålde en ring värd 6 000 riksthaler för 5. Det totala bytet uppskattades till mellan 7 och 12 miljoner riksthaler. För vissa historiker var plundring det verkliga målet med operationen – militär seger var bara en förevändning.

Fyra månaders belägring

Men svenskarna kunde inte gå längre. Gamla stan och Nya stan, på Vltavas högra strand, gjorde motstånd. Karlsbron var skådeplats för hårda strider: två dagar efter erövringen av Kleinseite avvärjdes ett svenskt försök att forcera över bron av guvernör Rudolf von Colloredos män, stödda av den borgerliga milisen och Pragstudenter, organiserade till en legion frivilliga under ledning av jesuiten Jiří Plachý. Dessa beväpnade studenter – som försvarade Karlsbron mot svenskarna – har gått in i Prags kollektiva minne. Deras motstånd minnes än idag av en latinsk inskription på brotornet: "Förbipasserande, vila här... medan goterna och deras vandaliska raseri här måste slås tillbaka."

I slutet av september 1648 anlände prins Carl Gustav (den blivande Karl X av Sverige) personligen till Prag med sina förstärkningar. De svenska styrkorna inledde sedan flera samtidiga anfall – från Karlsbron i väster, från Letnáslätten i norr och från de östra slätterna mot Nya staden. Alla attacker slogs tillbaka. De svenska styrkorna uppgick nu till cirka 7 500 man, utökade med 6 000 förstärkningar. Mot dem stod inte mer än 2 000 reguljära kejserliga soldater, kompletterade av milismän och 750 studenter. Men Prag var en försvarsvärd stad och Colloredo en exceptionell veteran.

Förlusterna ökade. Under operationernas gång: 500 döda och 700 sårade på den svenska sidan, 219 döda och 475 sårade på den kejserliga sidan. Striderna i augusti, september och oktober var de dödligaste, långt ifrån den lugna natten den 25 juli.

Fredsavtalet har undertecknats, men striderna fortsätter.

Den 24 oktober 1648 undertecknades Westfaliska freden i Osnabrück. Men nyheten tog flera dagar innan den nådde Prag. Striderna fortsatte fram till den 1 november 1648 – en hel vecka efter krigets officiella slut. Dessa sista dagar av strider var särskilt tragiska: män dog för en seger som redan hade blivit meningslös av diplomatin, för en stad som svenskarna ändå skulle bli tvungna att ge upp. Freden hade undertecknats, och ändå flödade blod fortfarande på Vltavas stränder.

Pufendorf noterar i sin redogörelse med diskret ironi att "Nyheterna om Prags intagande nådde Osnabrück just när förhandlingarna just hade avslutats. Om de hade kommit tidigare befarade man att de kunde ha hindrat freden."

Den svenska närvaron fram till september 1649

Vad allmänna sammanställare inte alltid klargör är att svenskarna inte lämnade Prag efter att fredsavtalet undertecknats. Huvudarmén evakuerades från Böhmen i slutet av 1648, och Pufendorf bekräftar detta. En svensk garnison behöll sin position i Kleinseite och Pragborgen fram till den 30 september 1649. Under dessa ytterligare tio månader – från november 1648 till september 1649 – höll svenska soldater den vänstra stranden av floden Vltava i en stad som officiellt var i fred, i ett tillstånd av ständig spänning med de kejserliga styrkorna på andra sidan bron. Förhandlingar om ersättning till soldaterna, frågor om gottgörelse och evakuering fortskred långsamt i Nürnberg. Friktioner, incidenter och våld var oundvikliga.

Johan Kuhlman i Prag: en välgrundad hypotes

Det är i detta sammanhang – krigets sista stora slag, följt av tio månaders spänd ockupation – som Johan Kuhlmans död skulle vara helt logisk.

I drottning Christinas adlingsbrev, daterat 20 juli 1649, anges att han stupade "för kort tid sedan, i strid mot fienden i Tyskland". Om den svenska garnisonen stannade kvar i Prag fram till den 30 september 1649, kunde Johan Kuhlman ha blivit dödligt sårad i strid i Prag några veckor eller månader före det kungliga brevet. Det mest troliga scenariot är följande: allvarligt sårad i eller nära Prag, repatrierad levande till Östersjön och dog i Narva i början av 1649 – detta skulle överensstämma med alla källor.

Det skulle förklara ordet "nyligen" som drottningen använde i adlingsbrevet från juli 1649 utan att tvinga fram betydelsen av orden.
Detta skulle vara förenligt med formeln "mot fienden i Tyskland" – Prag ligger i tysktalande territorium, och garnisonen stod inför fientliga styrkor.
Detta skulle förklara återkomsten till Narva, eftersom Pufendorf bekräftar att Narva var en av de viktigaste svenska embarkeringshamnarna för trupper som skickades till Tyskland (7 000 man embarkerade sommaren 1648). Samma skepp gjorde återresan. Johan, allvarligt sårad, skulle ha repatrierats levande på dessa återvändande konvojer, och det var i Narva, bland sin familj, som han skulle ha dött av sina sår i början av 1649.
Il rendrait compte de l’organisation soignée des funérailles par Francis Johnstone – le temps d’organiser, de rapatrier, de sécuriser un emplacement prestigieux dans l’église du château de Narva ( ou plutôt d’Ivangorod…).

Précision importante : aucune source ne place Johan Kuhlman à Prague de manière certaine. Cette reconstruction demeure une hypothèse – solidement étayée, mais une hypothèse.

Epilogen — på stenbron

På Stenbron (som 1870 döptes om till Karlsbron) stod svenskarna och de kejserliga styrkorna inför varandra i månader. Pufendorf beskriver dessa surrealistiska förhandlingar: ett hastigt uppfört trähus mitt på bron, ett bord i mitten, delegater på vardera sidan – Carl Gustav själv hade kommit från Kuttenberg för att personligen förhandla med Piccolomini. Kriget hade börjat i Prag med män som kastats ut genom fönster. Det slutade i Prag med att män bjöd in varandra på middag på motsatta sidor av en flod.

Johan Kuhlman dog troligen någon gång under denna epilog. Inte i ett större, väldigt slag, utan i det vanliga, obevekliga våldet under en militär ockupation, i slutskedet av ett krig som vägrade att helt ta slut. Åtminstone är det vad källorna, vid noggrann genomläsning, antyder.

(1) Greve Hans Christoff von Königsmarck av Tjust (12 december 1605 – 8 mars 1663) var en general av tyskt ursprung som ledde den legendariska svenska flygkolonnen, en styrka som spelade en nyckelroll i den svenska militära strategin under trettioåriga kriget.

Källor

Samuel von Pufendorf, Schwedisch- und Deutsche Kriegs-Geschichte in XXVI Büchern, Francfort-sur-le-Main et Leipzig, 1688, Livre XX, §§ 47–50, 57–58, 209–210, 232 — source primaire, lecture directe du texte
Wikipedia (anglais), Battle of Prague (1648), consulté mai 2026, d’après Hodja, Zdenek, Forschungsstelle Westfälischer Friede, Université de Münster, 2002
Wikipedia (français), Bataille de Prague (1648), consulté mai 2026
Peter Watson, Wisdom and Strength: The Biography of a Renaissance Masterpiece, Hutchinson, 1990 (sur le pillage des collections de Rodolphe II)
Lettre d’anoblissement (Sköldebref) de la reine Christina, 20 juillet 1649, transcription K. Borgkvist Ljung — direkt primärkälla om Johan Kuhlmans död

Datumet för Johan Kuhlmans död ifrågasätts…

Överstelöjtnant under trettioåriga kriget

Den här artikeln kunde ha haft rubriken: Om vikten av att studera primärkällor kontra sekundär konsensus eller till och med: Anmärkning om historisk och genealogisk metod..

Introduktion: Två arbetstraditioner, två typer av resultat

Historisk och genealogisk forskning vilar på två distinkta, ofta förväxlade, aktiviteter: sammanställning och kritisk analys. Den första består i att samla in och troget transkribera vad källorna säger. Den andra består i att jämföra dessa källor med varandra, granska deras ordförråd och bedöma deras kompatibilitet och motsägelser. Båda aktiviteterna är lika legitima och nödvändiga, men de ger inte alltid samma resultat, och de väcker inte heller alltid samma frågor.

Fallet med dödsdatumet för Johan Kuhlman, en överstelöjtnant i den svenska kronans tjänst under trettioåriga kriget, ger ett konkret exempel. Flera auktoritativa genealogiska studier anger 1648 som året för hans begravning i Narva. Därmed transkriberade de troget vad deras lokala källor indikerade; det var deras syfte. Men informationen är inte alltid fullständig. Hans hustrus namn utelämnas ibland, liksom namnet på överste Johnstone, som lät begrava Johan i kyrkan på Narva slott (se på annan plats). Och när dessa sammanställningar korsrefereras med den ENDA primärkällan som är samtida med Johan Kuhlmans död – den kungliga adlingsakten för drottning Kristina av Sverige daterad 20 juli 1649 – uppstår en fråga som sammanställarna inte behövde ställa: är dessa två uppgifter kompatibla?

I. Sekundärkällor: två rigorösa genealogiska studier

Source secondaire 1 : Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor

Det introducerade referensverket för den svenska adeln är det monumentala Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser (Genealogiska tabeller över den svenska adeln introducerade, med tillägg och rättelser) utgiven av Gustaf Elgenstierna. Volym IV (Igelström–Lillietopp) ägnar post Tab. 14 åt Johan Kuhlman:

« Johan Kuhlman, adlad Kuhlman (son av Johan Kuhlman, Tab. 1), till Bornhagenhof i Ingermanland ; var 1639 överstelöjtnant ; adlad 1649 22/7efter sin död jämte sin broder Peter (sönerna 1650 introd. under nr 467) ; begr. 1648 i Narva, då överstern Frans Johnstone för hans lägerstad i slottskyrkan förärade 100 riksdaler [Rf]. — G. m. Gertrud von Sipstein, som levde änka 1662. »

Elgenstierna citerar sina källor längst ner i meddelandet:

Rf — Riddarhusarkivet (Archives de la Maison de la Noblesse suédoise)
KrAB — Krigsarkivets bibliotek (Bibliothèque des Archives militaires)
Viborgs tyska förs. kyrkoarkiv — Archives de la paroisse allemande de Viborg
Geneal. samfundets i Finland årsbok VI, s. 84, 85 — Annuaire de la Société généalogique de Finlande

Sekundärkälla 2: Finsk genealogisk studie av Borgström (Kuhlman Tab. IV)

En andra genealogisk sammanställning, publicerad 1953 av Borgström, som bygger på tidigare arbete men ifrågasätter vissa antaganden, ger följande för samme Johan Kuhlman:

« Johan Kuhlman (tab. I), till Bornhagenhoff i Ingermanland. Öfverstelöjtnant. Adlad 1649 22/7, efter sin död, jämte brodern Peter. Begrafven 1648 i Narva, då öfversten Frans Johnstone för hans lägerstad i slottskyrkan förärade 100 riksdaler. — Gift med ……, som 1649 lefde enka. »

Vad de två studierna har gemensamt

Sammanträffandet mellan de två sammanställningarna är slående och betydelsefullt: Samma adlingsdatum, 22 juli 1649; samma begravningsdatum: 1648 i Narva och samma omnämnande av Frans Johnstones donation.

Denna konvergens förklaras troligen av en gemensam mellanliggande källa, Genealogiska Sällskapets årsbok, som Elgenstierna citerar. Båda studierna transkriberade troget samma data från denna gemensamma källa. Detta är just deras arbete som sammanställare, och de gjorde det väl. Jag kunde ha illustrerat andra exempel på tidigare sammanställningar som uppvisar samma historiska brister eller felaktigheter.

Vad ingen av dem behövde göra, och inte gjorde, var att jämföra dessa data med den exakta tidsmässiga formeln i det kungliga adlingsbrevet. Vi ska göra det nu.

II. Språklig analys av primärkällan, Sköldebref av den 20 juli 1649

Dokumentets natur och status :

Sköldebrefet, eller adlingsbrevet, är det dokument genom vilket drottning Kristina av Sverige beviljade Peter Kuhlman och hans avlidne bror Johans barn tillgång till den svenska adeln, tillsammans med beviljandet av ett vapensköld. Detta dokument har alla egenskaper hos en förstklassig primärkälla: det upprättades vid Kungliga kansliet och undertecknades av drottningen den 20 juli 1649; det är ett autentiskt juridiskt dokument, inte en sammanställning eller en sammanfattning; det är samtida med de händelser det återger; och det transkriberades av en legitimerad paleograf (Karin Borgkvist Ljung), som jag tackar än en gång här.

När det gäller källhierarkin har denna kungliga handling företräde framför alla efterföljande genealogiska sammanställningar, inklusive en lika auktoritativ som Elgenstiernas.

Adelsbrev för familjen Kuhlman undertecknat av drottning Kristina den 20 juli 1649 (utdrag). Kungliga arkivet.

Den avgörande passagen :

Drottningen motiverade den beviljade benådningen med dessa ord och använde dåtidens gamla svenska:

« hans framlidne Broder, för den ofwerstleut; John Kuhlman, huilken förlijten tijdh sidhvtij Tÿsklandh emot fienden är slaghworden »

Det svenska 1600-talets uttryck "förlijten tijdh sidh" betyder ordagrant "för inte länge sedan" : några veckor eller några månader, aldrig mer än ett år. Detta är en exakt kansliformel som konsekvent används i svenska kungliga lagar från perioden för att hänvisa till händelser på senare tid. Den skiljer sig markant från andra formuleringar som:

« för någre åhr sedan » : il y a quelques années
« i förgångne åhr » : l’année passée
« nyligen » : récemment, dans les jours ou semaines immédiats

Översättning: "hans avlidne bror, den avlidne överstelöjtnanten John Kuhlman, som för en kort tid sedan blev träffad/nedskjuten mot fienden i Tyskland.

Den exakta betydelsen av "slaghworden":

Innan scenarierna granskas är ett språkligt förtydligande nödvändigt. Christinas brev anger att Johan var "slaghworden", en svensk term från 1600-talet som betyder nedslagen, dödad och syftar på att få ett dödligt slag. Det betyder inte nödvändigtvis "död omedelbart". En man som var "slaghworden" kunde ha fått ett dödligt sår i Tyskland och dött av det flera veckor eller månader senare, efter att ha evakuerats. Denna nyans banar väg för det mest sannolika scenariot, vilket jag kommer att diskutera i en framtida artikel.

Om Johan Kuhlman hade dött 1648, skulle han ha dött minst sju månader innan brevet skrevs, och högst nitton månader tidigare. Ett kungligt kanslidokument skulle inte använda "för en kort tid sedan" för att hänvisa till en händelse 1648 när det skrevs i juli 1649.

Slutsatsen är oundviklig: formeln "förlijten tijdh sidh" i ett dokument daterat 20 juli 1649 syftar sannolikt på ett dödsfall som inträffade i början av 1649, troligen mellan januari och maj 1649.

IV. Konfrontationen: vad korsläsning avslöjar

Source / källa	Nature / Natur	Date d’anoblissement / Datum för adling	Date d’enterrement / Begravningsdatum
Sköldebref de Christina	Source primaire / Primärkälla	20 juillet 1649	"för inte länge sedan" avant juillet 1649 / « för en kort tid sedan » före juli 1649
Elgenstierna (Tab. 14)	Source secondaire / Sekundärkälla	22 juillet 1649	« begr. 1648 »
Étude généalogique finlandaise (Tab. IV)	Source secondaire / Sekundärkälla	22 juillet 1649	« Begrafven 1648 »

Båda sammanställningarna kopierade adlingsdatumet med en liten förskjutning på två dagar (20–22 juli) – troligen introducerad i den delade mellanliggande källan. Denna förskjutning har ingen betydelse för berättelsens innehåll. För begravningsdatumet transkriberade båda sammanställarna "1648", ett datum för vilket ingen lokal källa (församlingsregister, militärarkiv i Narva eller Viborg) ännu har hittats.

Det är anmärkningsvärt att Elgenstierna bland sina källor citerar Riddarhusarkivet (Rf), det svenska riddarhusets arkiv, där Sköldebref förvaras. Han använde denna källa för att fastställa adlingsdatumet. Han läste dock inte om brevet för att undersöka den tidsmässiga formeln "förlijten tijdh sidh" helt enkelt för att det inte var hans syfte. Han letade efter ett datum, fann det och sammanställde det felaktigt (22 juli 1649, istället för den 20:e), och försökte inte datera själva dödsfallet med hjälp av denna information. Denna artikel är inte en kritik av Elgenstierna; den illustrerar den grundläggande skillnaden mellan att sammanställa och att analysera.

V. Det historiska sammanhanget bekräftar analysen

Det språkliga argumentet förstärks av den militära kontexten. Westfaliska freden undertecknades den 24 oktober 1648, men svenska trupper stannade kvar i Tyskland fram till 1650, som en del av förhandlingarna vid Nürnbergkongressen. Den 28 juli 1649, bara åtta dagar efter Sköldebrefen, var den svenske generalen Charles Gustav fortfarande i möte med general Piccolomini i Nürnberg för att organisera tillbakadragandet av garnisonerna.

En svensk officer kunde därför mycket väl ha blivit stupad ”mot fienden i Tyskland” i början av 1649. Omnämnandet ”emot fienden” bekräftar en död i strid, ett faktum som noggrant anmälts till familjen och kansliet, vilket gör frasen ”för kort tid sedan” desto mer betydelsefull.

VI. Slutsats: Två olika objekt, två olika resultat

Johan Kuhlmans begravningsdatum, 1648, enligt de två tillgängliga genealogiska sammanställningarna, transkriberades troget av välrenommerade sammanställare från lokala källor som vi inte har kunnat hitta. De hade inte "fel": de gjorde vad sammanställare gör.

Det är korsläsningen med primärkällan, det kungliga brevet av den 20 juli 1649 och dess formel "för en kort tid sedan" som låter oss gå längre och antyda att Johan Kuhlman troligen dog i början av 1649, och inte 1648.

Denna slutsats är fortfarande en välgrundad hypotes, inte en säkerhet. En definitiv verifiering skulle kräva att man konsulterar de primärarkiven som ännu inte granskats: Riksarkivets samling "Ingermanlands räkenskaper" och församlingsböckerna för Narvas slottskyrka, om de har bevarats.

Under tiden är det drottning Kristinas ord "för kort tid sedan", formulerade i en autentisk rättsakt, samtida med händelserna, som den historiska metoden inbjuder oss att förespråka.

Mer kommer i en framtida artikel…

Primär referenskälla: Adlingsbrev (Sköldebref) från drottning Kristina av Sverige, 20 juli 1649, för Peter Kuhlman och den avlidne Johan Kuhlmans barn (transkribering: Karin Borgkvist Ljung, legitimerad paleograf).

Konsulterade sekundära källor:

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser, vol. IV (Igelström–Lillietopp), Tab. 14 (anförda källor: Riddarhusarkivet [Rf], Krigsarkivets bibliotek [KrAB], Viborgs tyska förs. kyrkoarkiv, Geneal. samfundets i Finland årsbok VI, s. 84-85)
Finsk genealogisk undersökning, Tab. IV, uppslag Johan Kuhlman de Bornhagenhoff (anförda källor: Ingermanlands räkenskaper, Anrep, Vapensköld i Tammela kyrka, komm. H. Donner)

Kontextuella källor: Lars Ericson, ”The Swedish Army and Navy Under the Thirty Year War”, Forschungsstelle Westfälischer Friede, University of Münster; Nürnbergs kongress 1649–1650, Nuernberg.de.

Överste Bohms gravskrift

Den här artikeln är en fortsättning på " Överste Bohms sista brev » et de « Cornelia van Sypesteyn ».

Jacob Larsson Bohm dog den 10 augusti 1643 i Marienfliess, fälld av ett magsår han ådrog sig under en duell med Balthasar Schwanenthal, sekreterare åt generalmajor Wrangel. Han hann knappt diktera sitt sista brev till kansler Oxenstierna, där han bad honom att skydda sin hustru Cornelia och deras barn. Han begravdes i kyrkvalvet i Saatzig – den vackra kyrkan som återuppbyggdes 1598 av Joachim von Wedel och hans hustru Cordula – med sitt svärd vid sidan.

Cornelia van Sypesteyn fann sig änka vid fyrtioett års ålder, skuldsatt och med fyra barn att försörja.

Une veuve qui n’oublie pas

En månad efter sin mans död skrev Cornelia till Johann Oxenstierna och bad om hans ekonomiska stöd. Men hon kämpade inte bara för sin egen överlevnad; hon valde också att hedra Jakobs minne på ett bestående och synligt sätt. I enlighet med aristokratisk och militär sedvänja från 1600-talet beställde hon en stor offermålning – ett Epitaphium – som skulle hängas i kyrkan i Saatzig, just den plats där hennes mans kropp låg.

Denna typ av begravningsmålning, vanlig i Nederländerna och i de protestantiska regionerna av imperiet, fungerade både som ett personligt minnesmärke och som en offentlig bekräftelse på den avlidnes rang och fromhet. Det var inte ovanligt att beskyddarens familj avbildades knäböjande eller representerades i de övre hörnen, enligt traditionen känd som "Stifterbildnisse", eller donatorporträtt.

Målningen: motiv, komposition, inskription

Fritz Knack, i sin Festschrift « 600 Jahre Jacobshagen » publicerad 1936, ger den en exakt beskrivning:

”Målningen avbildar Kristus i mycket livfulla färger, med händerna bundna bakom ryggen. Han lutar sig mot sin mor Maria, som har kollapsat i sorg och stöds av två kvinnor. Enligt den tidens sedvänja avbildar de två övre hörnen målningens donator, änkan Cornelia van Sypesteyn, och hennes avlidne make, Burghauptmann Jacob Bohm, i rustning av en svensk dragonofficer.”

Epitafiuminskriptionen, med röda bokstäver, var skriven på latin:

Jacob Bhom – Reg. May. Svec. Chil. Obiit anno MDCXLIII. X. August, aetat. suae 42. anno

Vilket kan översättas som: "Jacob Bhom, Chiliargue (överste) hos Hans Kungliga Majestät av Sverige, dog år 1643, den 10 augusti, vid 42 års ålder."

Den latinska titeln på Chiliargue, befälhavare för tusen man, understryker Cornelias önskan att för eftervärlden fastställa sin mans exakta rang. Stavningen Bhomvilket skiljer sig från varianterna Boom, Baum, Bohm påträffad i samtida källor, stoppas här definitivt av änkan själv på sten och duk.

En holländsk mästare från 1600-talet

Knack, som såg målningen och beskrev den i detalj, medger att han inte vet om den är målad av en tysk eller holländsk mästare. Han lutar dock åt det senare och noterar att Cornelia naturligtvis kunde ha uppsökt konstnärer från sitt ursprungsland. De återfunna bilderna bekräftar denna tillskrivning. Det kristologiska motivet som avbildas – Kristus med bundna händer lutad över sin förtvivlade mor – är ett återkommande tema i flamländsk och holländsk målning från 1600-talet, särskilt i kretsarna kring verkstäderna i Antwerpen och Utrecht. Kompositionen, vidsträckt och dramatisk, passar perfekt in i denna tradition.

Denna holländska målning, beställd från djupaste Pommern av en änka av holländskt ursprung för att hedra sin svenske make som stupade i Tyskland, är i sig en karakteristisk bild av detta religionskrigens Europa där öden möttes längs regementena.

Målningen som ikonografisk källa: porträttet av Böhm

Målningen spelade en särskild roll i att förmedla bilden av Jacob Larsson Bohm. Målningens övre högra hörn, som avbildar Bohm som en svensk dragonofficer, är faktiskt den enda kända källan till ett porträtt av översten. Det är denna detalj som fungerade som modell för teckningen som återges i Knack-häftet och på denna webbplats.

I det vänstra hörnet avbildas Cornelia själv. Man kan urskilja en kvinna vars ansikte, trots att det förändrats genom tiden och fotografiets bevarandeförhållanden, motsvarar de drag som är kända från hennes separata porträtt, som också återges i Festschrift.

300 år i Saatzigs kyrka

"Saatziger! Skydda denna dyrbara prydnad i din kyrka från alla vetenskapens vänner som skulle vilja ta den ifrån dig på något sätt!"

Denna varning var inte obetydlig. År 1936 var de gamla målningarna i de små kyrkorna i Pommern eftertraktade av samlare och museer. Knack visste att verket hade ett betydande konstnärligt och dokumentärt värde.

En målning som nu är försvunnen

Knacks varning var inte tillräcklig. Målningen har försvunnit. Enligt professor Marcin Majewski, chef för Stargard-museet och specialist på Pommerns historia, vet ingen vad som hände med den. Den förstördes troligen under andra världskriget, i striderna eller bränderna som härjade regionen mellan 1944 och 1945. År 2007, vid en konferens om svenskt kulturarv i Pommern, fokuserade en av presentationerna specifikt på Jacob Larsson Bohm, Johan Kuhlmans svåger. Det var i detta sammanhang som gamla fotografier av målningen presenterades och analyserades. Dessa svartvita bilder – de enda som finns bevarade – har sedan dess digitaliserats, vilket möjliggjort en delvis rekonstruktion av verkets ursprungliga färger och komposition.

Ett objekt i skärningspunkten mellan flera våningar

Denna målning är mycket mer än ett enkelt religiöst konstverk. Det är vittnesbördet om en kvinna som, mitt i kaoset under trettioåriga kriget, försökte se till att hennes mans namn skulle bestå. Det är också ett bevis på familjär och kulturell solidaritet: Cornelia van Sypesteyn, dotter till en meesterknaap nn holländsk kvinna, gift med en svensk överste, begravd i tyska Pommern, uppmanade en målare från sitt hemland att föreviga en man som dog i en främmande kungs tjänst.

Cornelia var syster till Gertrud van Sypesteyn, hustru till Johan Kuhlman, min direkta förfader. Dessa två holländska kvinnor, släkt med varandra genom blod, hade följt sina män i de svenska arméerna genom ett krigshärjat Europa. Den ena förlorade sin man 1643, den andra 1648. Var och en på sitt sätt såg till att minnet av dessa män inte skulle glömmas bort.

Saatzigs målning är nu förlorad. Men Cornelias brev, Bohms sista brev, Riksarkivet i Stockholm och denna "Festschrift" från 1936 – ett dokument i sig som bär på en oroande historia som jag har återgivit i de artiklar som citerats i inledningen – har överlevt århundradena för att nå oss.

Källor: Professor Marcin Majewski (Stargardsmuseet) · Fritz Knack (Festschrift 600 Jahre Jacobshagen, 1936) · Stockholms länsrätt · Konferensen om det svenska arvet i Pommern, 2007 · Etienne Laude-Kuhlman (The True Saga of the Kuhlmans)

General Duwall (ca 1589-1634)

Bland de framstående personer som kopplades till bröderna Kuhlman i samband med trettioåriga kriget utmärker sig familjen Duwall, och mer specifikt två av dess medlemmar: general Jacob MacDougall Duwall (ca 1589–1634) och hans halvbror, överste Mauritz Duwall (1603–1655). Båda hade successivt direkt befäl över Johan och Gerhard Kuhlman och skapade ett hierarkiskt och personligt band med dem som belyser hela den militära karriären för dessa två livländare i den svenska kronans tjänst.

Jakob Duwall (David Klöcker Ehrenstrahl), Stralsunds museum.

Det var Gerhard Kuhlmans begravningspredikan som med stor precision etablerade den första av dessa kopplingar. Den berättar att Gerhard, efter att ha fått veta i Holland att "Hans Kungliga Majestät Sverige, i följe med sina Ärorika och Heligaste Förfäder, hade rest till Tyskland för att föra krig med dessa mycket moderna vapen", lämnade Holland (1) och anslöt sig till den kungliga armén i Frankfurt an der Oder. "Där mottogs han av sin bror Johan, då löjtnant i det mycket ädla och gamla Duwall-regementet, under befäl av överste Bohms." Vid den tiden, omkring 1630-1631, var Duwall-regementet engagerat i Pommerska fälttåget och Gustavus Adolfs intåg i Tyskland. Johan Kuhlman var därför en av Jacob Duwalls officerare, och det var han som förde Gerhard in i samma enhet.

Skotskt ursprung

Jacob Duwall föddes omkring 1589 i Prenzlau, Altmark (Brandenburg), in i en familj av uråldrigt och berömt skotskt ursprung. Hans far, Robert Albrecht (Albrekt) MacDougall av Mackerston (ca 1541–1641), kom från MacDowall-klanen i Galloway, på Skottlands västkust, en klan som, sedan Fergus Lord of Galloway (1096–1161) och riddaren Archibald MacDowall (som tilldelades Makerstoun-on-the-Tweed år 1390), hade haft en framträdande plats inom den skotska adeln. År 1582, möjligen inblandad i den berömda "Ruthven-räden" – en protestantisk konspiration mot kung Jakob VI – tvingades Robert Albrecht lämna Skottland och emigrerade först till Brandenburg, sedan till Mecklenburg. Han gifte sig två gånger där: först med Elsa von Bredow, med vilken han fick sonen Jacob, och sedan med Ursula von Stralendorff, med vilken han bland annat hade Mauritz. År 1594 trädde Robert Albrecht i Sveriges tjänst som kunglig kastellan i Örbyhus och Tierp. Familjen naturaliserades i Sverige under namnet Duwall.

Jacob var därför en av Robert Albrechts nio söner, född från hans andra äktenskap med Elsa von Bredow. Han gifte sig med Anna von der Berge i Stockholm den 21 mars 1619.

Ett anmärkningsvärt militärt uppsving

Jacob började sin militära karriär som en enkel musketör i den svenska armén – en poäng som betonades av den samtida "Den svenske intelligensen", som betonade att han var född utomlands av skotska föräldrar. Han steg i graderna med anmärkningsvärd regelbundenhet: År 1621 var han kapten i Filip von Mansfelds regemente; sedan överstelöjtnant i Samuel Cockburns regemente; 1624 fortfarande överstelöjtnant, men denna gång i Henrik Flemings karelsk/helsingiska regemente. Han befordrades till överste 1625 i Norrlands regemente och senare i ett infanteriregemente rekryterat från Västerbotten. Från 1625 till 1627 tjänstgjorde han i fälttåg i Livland (försörjningskonvoj under intagandet av Kockenhausen) och Polen (Dirschau, 1626 och 1627). Han fick mark av kung Gustav Adolf som ett erkännande för sina förtjänster i slutet av 1627 och var från 1628 stationerad i Stralsund, där han ledde 600 man från Norrlands regemente och förberedde den svenska landstigningen 1630.

I hjärtat av trettioåriga kriget

År 1630 följde Jacob MacDougall Duwall Gustavus Adolphus vid hans landstigning i Pommern, i spetsen för ett nyrekryterat kavalleriregemente. Det var just vid denna tidpunkt som han var överordnad officer åt Johan Kuhlman, en löjtnant i hans regemente. The Swedish Intelligencer Det noteras att MacDougall då befälhavde ett skotskt regemente som stred tillsammans med James Spens och Lord Reay Donald Mackays, vilka tillsammans representerade en fjärdedel av hela den svenska styrkan. Natten den 24 december 1630 deltog dessa trupper i anfallet mot Greifsenhagen (Gryfino) i Pommern.

År 1631 utnämndes Jacob till ståthållare och befälhavare över Frankfurt an der Oder, just den stad där Gerhard Kuhlman, enligt hans begravningspredikan, gick in i armén och "mottogs av sin bror Johan, då löjtnant vid Duwalls regemente". Rikskansler Oxenstierna anförtrodde honom också att skaffa nya soldater till sitt dragonregemente, varav cirka 200 rekryterades i Skottland med tillstånd från det skotska riksrådet.

År 1632 utnämndes Jacob till general och militärguvernör (überkommendant) av Schlesien, den högsta territoriella militära funktionen vid denna vidsträckta front. Han fick i uppdrag att belägra klostret Lebus vid Oder, vilket han senare erbjöd sin fru Anna von der Berge.

Åren 1632–1634 präglades dock av ökande spänningar med Stockholm. Kansler Oxenstierna var i ett brev daterat 9 juli 1633 tvungen att påminna MacDougall om hans plikter gentemot Sverige samtidigt som han erkände hans förtjänster och beskrev honom som « redelig Sveriges invohnere » (en sann svensk medborgare). Jacob fortsatte ändå att genomföra betydande militära operationer: han intog Lemberg i augusti 1633. Men den 1 oktober 1633 tillfångatogs han i Steinau. Kejserliga källor noterade att han befanns i ett sårbart tillstånd (alkoholism). Han flydde från fångenskapen nära Schlackenwitz i mitten av november 1633, nådde Brieg, återerövrade sedan Ohlau och intog Oels den 16 mars 1634 med 1 500 man och 4 kanoner.

Brev från general Duwall på tyska angående rekvisition av 205 gevär daterat 8 januari 1633.

Död och eftervärld

Gravsten för general Jakob Mack Duwall (ca 1589–1634) och hans fru Anna von Berg (Berge) (1595–1633) St. Nikolai kyrka, Stralsund, 1634

Jacob MacDougall Duwall dog den 9 maj 1634 i Oppeln (Opole), Schlesien, under omständigheter som inte är exakt fastställda. Samtida källor, vissa från motståndare eller överordnade som inte höll med honom, antyder att hans hälsa försvagades av alkoholmissbruk. Han begravdes i Sankt Nikolai kyrka i Stralsund, Mecklenburg, där hans rustning länge visades ovanför hans gravsten.

Han adlades postumt till baron 1674 – fyrtio år efter sin död – för sina militära förtjänster, och hans söner introducerades i Svenska Riddarhuset under nummer 64. Hans porträtt, tillskrivet Nicolas de la Fage (1626), förvaras nu på Karlsbergs slott i Stockholm, hem för Militärhögskolan.

Mauritz Duwall (1603–1655): överste, direkt chef för Gerhard Kuhlman

Den yngre halvbrodern

Mauritz Duwall föddes 1603 i Mecklenburg, son till Robert Albrecht MacDougall och hans tredje hustru, Ursula von Stralendorff. Han var därför Jacobs halvbror. Liksom alla Albrechts söner växte han upp i en skotsk, germansk och svensk miljö, arvtagare till en militär och adelslig tradition rotad i två kulturer. Det var hans linje, och inte Jacobs, som gav upphov till den baltisk-tyska adelsfamiljen von Wahl, genom deras gemensamma halvbror Axel Duwall (1595–1630), en infanteriöverste som dog under erövringen av Pommern.

En karriär byggd i Jacobs skugga

Mauritz började sin karriär som fänrik i Gustaf Horns Norrlandsregemente (1624), sedan i Henrik Flemings Karelska regemente samma år. År 1625 tjänstgjorde han som fänrik i sin halvbror Jacobs eget Norrlandsregemente, och senare i Johan Banérs. Han blev löjtnant i Jacobs Norrlandsregemente 1626, kapten 1628 och var fortfarande kapten i Helsinge regemente 1630.

År 1633 beviljade kung Karl I av England honom tillstånd, genom det skotska riksrådet, att uppfostra 200 män i Skottland som "vår trogna och älskade överstelöjtnant McDougall". Denna kungliga formulering är avslöjande: den vittnar om den aktning som Mauritz hölls med trots sin utländska börd.

Gerhard Kuhlmans hierarkiska överordnade (1633)

Det var just år 1633 som Mauritz Duwall mötte Gerhard Kuhlman direkt. Det svenska militärarkivet (Krigsarkiv) bekräftar otvetydigt detta: Gerhard finns registrerad som "Löjtnant vid Mauritz Duwalls värv. infskv.": löjtnant i Mauritz Duwalls rekryterade infanteriteskader (bd 24, 1633). Samma år ledde Mauritz infanteriet i Schlesien, just den plats där hans halvbror Jacob hade det högsta befälet.

Utdrag ur de svenska "Rullors" för åren 1633 till 1636.

Gerhards utveckling var sedan snabb: uppteckningarna från 1635 (volym 35 och 36) och 1636 (volym 16 till 21) nämner honom som "Öfverstelöjtnant och chef för en värfvad inf.skvadron", överstelöjtnant och chef för en rekryterad infanteriteskadron, före hans död vid belägringen av Saatzig 1637.

Erkännande och karriärens slut

Mauritz Duwall naturaliserades och adlades i Sverige 1638 och blev därmed den 241:e medlemmen av den svenska adeln. Han deltog i den svenska riksdagen 1638, 1640, 1642, 1643, 1647, 1649 och 1650. Han hade gift sig med Anna Fife, dotter till Stockholmsköpmannen James Fife, en skotte som också tjänstgjorde under den svenska kronan. Han dog 1655, efter att ha uppnått överstes grad och befälhavare för sitt eget regemente.

Underskrift av överste Mauritz Duwall. Svenska härskare.

Två halvbröder, en episk resa

Jacob och Mauritz Duwall förkroppsligar tillsammans utvecklingen av en familj av skotskt ursprung, helt integrerad i den svenska militären och tjänande Gustavus Adolfs ambitioner. Födda med några års mellanrum till samma far men olika mödrar, deltog de båda i sin första strid i samma regementen innan de tog över självständiga befäl. Jacob, den äldre, dog under den schlesiska fronten och lämnade efter sig ett rykte som en briljant men vårdslös man med ett svårt temperament. Mauritz, mer metodisk, etablerade den svenska grenen av familjen ordentligt.

För bröderna Kuhlman var dessa två officerare mycket mer än hierarkiska överordnade: det var under Jacobs ledning som Johan satte sin prägel och lockade sin bror Gerhard med i det stora svenska äventyret, och det var under Mauritz direkta befäl som Gerhard uppnådde sin rangökning innan han undergick storslaget vid Saatzig 1637.

(1) Denna anekdot är ett av de element som ledde mig till Nederländerna för att söka efter Gertrud “von Sipsteins” ursprung.

Källor: familjedokument; Scotland, Scandinavien and Northern European Biographical Database (SSNE), University of St Andrews, SSNE-poster 1623 (Jacob MacDougall) och SSNE 2473 (Mauritz Duwall); The Swedish Intelligencer (London, 1632–1634); Svenska militärarkiven (Krigsarkiv), mönstringsrullor 1624–1636; begravningspredikan av Gerhard Kuhlman (Scultetus, Stettin, 1637).