Kategori: Enigmes

Plongez au cœur des mystères de la saga Kuhlman. Cette catégorie est dédiée aux zones d’ombre, aux documents contradictoires et aux secrets encore jalousement gardés par l’histoire. Qu’il s’agisse de l’énigme du daguerréotype, de sources primaires venant corriger des siècles d’approximations ou de personnages aux origines floues, accompagnez-nous dans cette quête de vérité où chaque indice peut bouleverser notre compréhension du passé familial. »

Konsul Rouget de Saint-Hermine

Rouget de Saint-Hermine – ett namn med fransk klang.

Med tillgivna hälsningar till herr Sigurd Kuhlman, Alger, den 31 augusti 1867, signerad dedikation, på baksidan av ett fotokort

verso de la CDV de Rouget de Saint-hermine dédicacée à Sigurd Kuhlman — Baksidan av ett visitkortsfotografi (carte-de-visite) föreställande konsul Rouget de Saint-Hermine, med dedikation till Sigurd Kuhlman. Författarens privata samling.

Fredrik Rouget de Saint-Hermine (1804-1885). Collection personnelle de l'auteur. — Fredrik Rouget de Saint-Hermine (1804-1885). Collection personnelle de l’auteur.

Den 31 augusti 1867 överlämnade en svensk konsul i Alger sitt porträtt till skeppsmäklarens son. Det är ett sådant fotografiskt visitkort som folk brukade byta med varandra på 1860-talet: en man i sextioårsåldern, klädd i mörka kläder och med iögonfallande ordnar, och med en stadig, lätt melankolisk blick. På baksidan finns en handskriven hälsning: ”Ett kärt minne till herr Sigurd Kuhlman, Alger, den 31 augusti 1867.” Sigurd är trettiotvå år gammal och har precis öppnat ett skeppsmäklerikontor i Oran. Men denne man – vem var han egentligen?

Namnet dyker upp några gånger i handlingarna kring Kuhlman-affären. Det förekommer också i *Sveriges statskalender* för 1872: ”Alger, Fredrik Rouget de S:t Hermine, R.S.O., generalkonsul, 61.” Sedan finns breven från Josef till vännen Almquist: det var han som före avresan rekommenderade mäklaren, bara för att senare ta tillbaka rekommendationen; det var han som ingick ett åtagande gentemot Warot och kom att ångra det; det var han som Josef betraktade som ”en mycket aktningsvärd man, men med åtskilliga svagheter”. Slutligen finns konsulatets diarium – som Josef övertog i december 1873 – vilket fungerade som hans officiella register. Ett franskklingande namn, komplett med en adelsartikel. Den svenske och norske konsuln i det franska Algeriet under 1860- och 70-talen bar ett namn som förde tankarna till Vendée. Frågan kvarstod: varifrån kom han?

Fredrik Rouget de Saint-Hermine – känd som Fredrik på svenska och med det juridiska namnet Joseph Ludovicus Frederic – föddes den 1 maj 1804 i Stockholm. Han gifte sig med Anna ”Charlotte” Löfling den 12 maj 1830 och fick dottern Anastasia Charlotta Theresia (1831–1916). I Alger övertog han den 20 oktober 1860 ledningen av det svensk-norska konsulatet på interimsbasis; han tillträdde tjänsten officiellt den 21 juni 1861, samtidigt som han innehade posten som dansk konsul, och förenade därmed de två skandinaviska kungadömenas representation under en och samma ledning. Han stannade i Alger i tolv år och utnämndes till officer av franska Hederslegionen, storofficer av Medjidieorden (motsvarigheten till Hederslegionen i det Osmanska riket) samt riddare av Nordstjärneorden. Den 18 oktober 1872 lämnade han Alger för Helsingfors; han utnämndes till generalkonsul samma dag som han reste, vilket lämnade båda konsulaten i Alger vakanta och utlöste den följetong kring efterträdarfrågan som skildras här. Han innehade posten i Helsingfors fram till den 3 december 1880 – hans efterträdare anlände först sju månader senare – och avled därefter i Stockholm våren 1885 vid 80 års ålder.

Tolv år i Alger, tolv år vid familjen Kuhlmans sida. Dedikationen från 1867 var varm och avfattad på franska: konsulatets loggbok – liksom beskickningens eget register, som Josef tog över i december 1873 – fördes delvis på franska, och såväl besöken hos guvernören som mottagningen för Chanzy skedde huvudsakligen på franska.

I Alger tillbringade de två männen oundvikligen mycket tid i varandras sällskap. Båda familjerna – Kuhlman och Saint-Hermine – delade erfarenheten av landsflykt. När männen samtalade skedde det med största sannolikhet på franska, eftersom familjen Rouget de Saint-Hermine var av franskt ursprung. Fadern, François Rouget, föddes i Paris den 30 juli 1769. Familjetraditionen, såsom den återges i släktkrönikan, sammanfattas i en enda mening: år 1789 ”utplånades hela hans familj under franska revolutionen”. Den tjugoårige mannen flydde till England.

Den 3 juli 1803 gifte han sig med en engelska, Elizabeth Luff, i St. Mary’s Church i Whitechapel. Hon var född i Norfolk och döpt i Downham Market 1783, och tillhörde en familj som hade bosatt sig i detta arbetarkvarter i East End. Det var brudens hemkvarter, inte flyktingarnas; emigranter från revolutionen brukade samlas i västra London – i Soho och Marylebone – en timmes promenad bort, men ändå en värld därifrån. Flyktingen från Paris gifte sig alltså med engelskan i hennes familjs anglikanska församling, medan deras barn – som alla föddes i Stockholm – döptes som katoliker; exilen medgav sådana kompromisser. Nio månader senare föddes deras första barn i Sverige.

Stockholm, Sankta Eugenia: tolv barn födda mellan 1804 och 1826 döptes i den katolska församlingen; deras franska tro bevarades intakt i det protestantiska Sverige. Fyra av barnen dog i späd ålder; de övriga bar namn som återspeglade familjens tre hemländer: Carolus, Franciscus, Adelaida, Cecile och Thomas Preston – engelsmannen. Tre språk blandades i hushållet: faderns franska, moderns engelska och svenskan i deras nya hemstad. Den äldste sonen – den blivande konsuln – var därmed väl förberedd för en diplomatisk karriär. Fadern, François, avled i Stockholm 1841; hans hustru Elizabeth överlevde honom med mer än tretton år och höll minnet av familjen vid liv.

Och familjens döttrar försörjde sig på dessa språk. Mellan 1836 och 1848 undervisade ”mamsellerna” Rouget de Saint-Hermine – däribland Marie och Cécile, konsulns syster – i franska och engelska i Helsingfors, Åbo och Tavastehus, och annonserade i pressen om ”allt som hör till en bildad uppfostran”. Språken utgjorde deras kapital i exilen: föräldrarna hade fört dem med sig från Frankrike och England, och döttrarna undervisade i dem i Finland. Och när Fredrik utsågs till generalkonsul i Helsingfors 1872, anlände han till en stad där hans egna familjemedlemmar hade undervisat en generation tidigare. (1)

Så var det frågan om namnet: varifrån kom denne Rouget de Sainte-Hermine? Arkiven ger bakgrunden. Det fanns mycket riktigt en äkta ätt vid namn Sainte-Hermine – en del av den gamla franska adeln med ursprung i Saintonge och Angoumois, i det nuvarande departementet Charente. Dess historia omfattade riddare i Johan II den godes tjänst, allianser med ätterna Lusignan och Polignac samt fyra grenar vid 1700-talets mitt. Ätten frambringade en markis, en viscount, en överste dekorerad med Sankt Ludvigsorden, en kommendatabbot samt Pierre-Louis de Sainte-Hermine, hovkaplan hos drottning Marie-Antoinette. Revolutionen drabbade familjen liksom hela dess samhällsklass. En greve anslöt sig till emigrantarmén redan 1791 och en annan tjänstgjorde hos prinsen av Condé, men ätten överlevde ändå. Dödsfall, landsflykt, överlevande – adelns gemensamma lott under skräckväldet.

Man var tvungen att se fakta i vitögat. Det fullständiga namnet – Rouget de Saint-Hermine – tycks aldrig ha förekommit i Frankrike. Det påträffas endast i samband med denna släkt med ursprung i Stockholm. Kombinationen av efternamn och *particule* dyker upp först i exilen. Två tolkningar är möjliga: antingen en fransk verklighet som ännu inte dokumenterats – en familj Rouget med koppling till ätten Sainte-Hermine, vars *particule* nedtecknades först efter att man lämnat Frankrike – eller också en *particule* som lagts till under exilen, en sedvänja som var känd bland emigranter: att anta namnet från en utslocknad adelsätt, antingen för att hedra minnet eller för att vinna status. Hur det än förhåller sig är konsulns namn ett namn från ett förlorat Frankrike, återfött i Stockholm. (2)

Min forskning ledde mig till en grav på Stockholms katolska kyrkogård – tillhörande Sankta Eugenia-församlingen (avdelning IX, gravplats 16) – där Jos Ludv. Freddr. Rouget de St. Hermine, som avled våren 1885, vilar. I samma grav vilar även Anastasia Reuterswärd – hans dotter, som gift in sig i en svensk familj och begravdes den 4 maj 1916; flyktingens släktlinje levde därmed vidare under ett annat namn. Med en livstid som sträckte sig från Paris till Alger, och med födelse och begravning som katolik i Stockholm (1804 respektive 1889), slöts exilens cirkel vid denna familjegrav.

(1) Denna resa till Finland från 1800-talet påminner märkligt nog om den som döttrarna och barnbarnen till "Marquis de Vigeuil" eller Vegult ...på svenska. Vid den tiden bodde ytterligare en emigrant i Sverige: markis Louis Frédéric de Vigeuil, hovstallmästare hos kung Ludvig XVI. Han hade anlänt från Christiania (Oslo) omkring 1786 och försörjde sig – likt så många andra landsflyktiga – som fäktmästare, fransklärare och porträttmålare fram till sin död i Vasa i Finland 1803. Hans dotter Louise drev den flickskola i Stockholm som hade grundats av Josef Kuhlmans far; hans sondotter, Augusta Wilhelmina Maklin, gifte sig med Josef 1835 och bodde i Fiskars och Borgå mellan 1838 och 1843 – samma period som systrarna Rouget undervisade i franska i Helsingfors och Åbo. Något senare, 1851, öppnade Augusta i sin tur en internatskola för unga kvinnor. Från Oslo till Tavastehus delade dessa kvinnor i diasporan samma yrke: att undervisa i sina förfäders språk. Korsades de två familjernas vägar någonsin under denna tid? Ingen kan veta säkert, men parallellen är slående.

(2) Kan berättelsen om familjen Rouget de Saint-Hermine ha inspirerat Alexandre Dumas? År 1869, medan Fredrik Rouget de Saint-Hermine tjänstgjorde vid konsulatet i Alger, publicerade Dumas en serieroman i Le Moniteur universel, hans sista stora roman: Le Chevalier de Sainte-HermineHans hjälte hette Hector: den yngste sonen i en rojalistisk familj vars övriga söner hade dödats under revolutionen. Det var en familj – som också decimerats av revolutionen – som bar samma efternamn som konsuln i Alger. Dumas träffade troligen aldrig Fredrik; han visste förmodligen inte att namnet han gav sin hjälte fortfarande bars av en verklig person bosatt vid Medelhavets kust. Ändå kände Alexandre Dumas till Alger: han hade anlänt dit i slutet av 1846 med uppdraget att skriva ”två eller tre volymer om detta storslagna land” – ungefär vid den tidpunkt då Josef Kuhlman precis hade börjat sin bana. Romanen förblev ofullbordad – Dumas avled i december 1870 – och gick förlorad, ända tills forskaren Claude Schopp återupptäckte den 1990 i samlingarna hos... Moniteur, och publicerade den 2005.

Källor: Foto med dedikation (familjesamling – Sigurd, född i Stockholm 1835, var 32 år gammal). Register över konsulatens historia (uppgifter om Alger och Helsingfors). *Statskalender* 1872 och 1876. Korrespondens mellan Almquist och Kuhlman (brev daterat 13 februari 1873). Konsulatets diarium (december 1873). Nancy Gannons släktträd på Geneanet och tillhörande handlingar: London Metropolitan Archives (vigsel i St. Mary’s Whitechapel, 3 juli 1803); svenska kyrkoböcker (dop/vigslar/begravningar: Sankta Eugenia 1804–1826; vigsel 1830; begravning av François, 16 maj 1841). Guvernanterna i familjen Rouget: *Hermeneuttinen karuselli* (11 september 2017), baserad på digitaliserat tidningsmaterial från Finlands nationalbibliotek; *Svenska lärarinnors pensionsförening*. Hushållet Vigeuil och Augusta Maklin: kuhlmansaga.com, ”Le Maître de Haga” och ”Augusta Wilhelmina Maklin, 1811–1853”; *Westerwiks Weckoblad*, 29 november 1851. Ätten Sainte-Hermine: Chérin (1780), *Rôles saintongeais* (1869), Beauchet-Filleau (1895). Emigranter i London: Carpenter, *Refugees of the French Revolution* (1999); Old Bailey Proceedings. Namnstatistik: Geneanet. Graven: gravar.se – Katolska kyrkogården i Stockholm, KATK IX 16. Avsnittet om Dumas: Le Véloce ou Tanger, Alger et Tunis (1848; embarkering i Cádiz den 20 november 1846; avresa från Alger den 3 januari 1847). Romanen: Le Chevalier de Sainte-Hermine, feuilleton du Moniteur universel, 1er janvier – 30 octobre 1869 ; édition Claude Schopp, Phébus, 2005.

Reservationer: Uppgiften om att ”hela familjen” omkom 1789 bygger på en familjetradition som finns dokumenterad i släktträdet (källa: Ancestry) och behöver verifieras mot handlingar från skräckväldet. Uppgiften om födelsedatumet i Paris – den 30 juli 1769 – grundar sig på det svenska dödsbeviset; dopnotisen från Paris har ännu inte återfunnits. Något samband mellan familjen Rouget i Paris och ätten Sainte-Hermine har inte kunnat fastställas. Identiteten hos ”Marie” Rouget – en lärarinna i Helsingfors (möjligen Anna Maria Elizabeth, 1808–1877, konsulns syster) – återstår att bekräfta. Kopplingen till Dumas roman är en litterär efterklang; det finns inga belägg för att Dumas kände till familjen i Stockholm, även om det är möjligt att han och Josef Kuhlman möttes i Alger.

La main heureuse ?

Un livre, un nom, une intuition

J’ai souvent pensé avoir la main heureuse. Pas dans le sens d’une chance aveugle mais plutôt cette sensation que certains objets vous choisissent autant que vous les choisissez. Ce jour-là, un livre m’avait intéressé et je l’avais acheté. La Ferme d’El-Rarbi, Armand de Solignac, publié en 1859. Le récit d’un colon assorti d’une étude sur les mœurs algériennes au XIXe siècle.

Ce livre me réserva une belle surprise.

Sur la page de garde, une inscription manuscrite : Henry Sorensen. Et glissé entre les feuillets, un reçu. Drouot, 21 juillet 1998. Mr Sorensen, à Paris. Quelqu’un avait acheté ce livre vingt-sept ans plus tôt. Un homme qui, ce même jour, avait aussi acquis des ouvrages de Leroy Beaulieu, Tchihatcheff, Vignon, d’autres livres sur l’Algérie coloniale.

Ce nom ne m’était pas inconnu. Les Sørensen, les Kuhlman, les Vigna via les Dunan — cette connexion, je l’avais en tête depuis des années de recherches. Quand j’ai vu ce nom écrit je fus persuadé qu’il s’agissait certainement d’un descendant des mêmes Sørensen. Mais une intuition ne suffit pas.

C’est un hommage publié par La Gazette Drouot en juin 2025 et précisant concernant Henry : « Petit-fils d’un marchand de vin danois. » C’était la confirmation que j’attendais. Henry Sørensen était bien le petit-fils de Sören Peter Sørensen, ce Danois de Skive installé à Alger, fondateur de Sørensen and Co, l’un des plus grands négociants viticoles d’Algérie.

Etiquette d’origine d’une bouteille de « Clos Adelia » de la société Peter Sorensen & Co. Collection personnelle de l’auteur.

Henry Sørensen était né à Alger le 17 novembre 1928. Il est mort à Clamart il n’y a pas si longtemps, le 10 mai 2025, à 96 ans. Entre ces deux dates, une vie d’historien de l’art, de journaliste et de collectionneur.

Son grand-père était un marchand de vin danois installé à Alger. Sa grand-mère, une jeune femme née à Alger d’un père suisse et d’une mère suédoise. Et c’est là que l’histoire commence à devenir étrange.

Sa grand-mère, pour pouvoir se marier à Alger, avait eu besoin d’un tuteur. Elle était orpheline, mineure, sans famille en Algérie. Le tribunal lui en avait désigné un d’office. Un certain Josef Kuhlman…

Page de garde de « La ferme d’El Rarbi » par Armand de Solignac, livre ayant appartenu à Henry Sørensen (1928-2025). Collection personnelle de l’auteur.

On découvrira dans un prochain article les liens qui se tisseront entre les familles Kuhlman, Carraux, Sørensen et Vigna.

Sources : Hommage par Yannick Bapt, La Gazette Drouot, 12 juin 2025. Actes d’état civil Alger 1869–1903. Recherches Etienne Laude / Olivier Pivot, 2021–2025.

Mayumbas förlisning

Arzew, 28 januari 1882. När Sigurd Kuhlman möter ödet för en ung brittisk kirurg på Arzews kajer, en ung brittisk kirurg som ännu inte avslöjat sitt namn.

Den 28 januari 1882 anlände ett telegram till Sigurd Kuhlmans kontor, en skeppsmäklare i Oran: Mayumba brann i Arzew. Detta 1 500 ton tunga fyrmastade fartyg, byggt 1859 av Harland & Wolff-varven i Belfast – samma varv som senare skulle sjösätta Titanic – hade just fått sin panna fatta eld under en dockningsmanöver. Hela natten mobiliserades invånarna i Arzew för att rädda besättningen och lossa lasten av espartogräs som Sigurd hade fört med sig från högländerna till sin vän Heyn, den preussiska konsuln i Belfast. Två brutna armar, inga dödsfall. Fartyget gick dock förlorat.

Nästa dag, på Germaines Café du Port, en ägare som talar så högt att hon kan höras från piren, delar Sigurd en pastis med sin affärspartner Thomas och borgmästare Vallois. Den unge skeppsläkaren från Mayumba ansluter sig till dem. En brittisk kirurg, utbildad vid Edinburghs universitet, har tillbringat fyra månader på detta fartyg, trött på tropiska febrar och den afrikanska hettan. Innan dess tjänstgjorde han på valfångstfartyget Hope i Norra ishavet. Han vill återvända till England.

Sigurd, som har ett öga för människor med potential, föreslår att han följer med henne till Oran. När de skiljs åt ställer han världens mest naturliga fråga:

— Förresten, vad heter du?

Den unge läkaren svarade. Och det namnet, som uttalades den dagen på Arzews kajer, skulle bli ett av de mest berömda i världslitteraturen.

Men vi kommer inte att säga det här.

Ledtrådarna finns där: Edinburgh, valfångstskeppet Hope, Norra ishavet, Mayumba, en ung brittisk kirurg år 1882. För en uppmärksam läsare bildar de en bild. För andra förblir mysteriet olöst.

Vem var denne unge läkare?

Svaret ligger i novellen "Mayumbas vrak", där den sanna historien om familjen Kuhlman, under ett skeppsbrott och en anisdryck, möts av ödet för en man som hela världen så småningom kommer att lära känna.

"Mayumbas vrak" är en novell av Étienne Laude, hämtad från Kuhlman Saga-samlingen. [För att beställa boken, Klicka här.]

CDHA:s specialjurypris 2023.

Läs också: "I Algeriet (1844–1899)" — där detta möte redan anspelats på.

Jakob Ulfeldt och Gerhard Kuhlman: en diplomat och hans page, resandets kallelse

Forskningsnotering om en biografisk hypotes – cirka 1625-1628.

Danmarks kansler Jakob Ulfeldt och hans unga sida Gerhardt Kuhlman, cirka 1825. Bild genererad av AI.

I. Metodologisk varning och utgångspunkt

Gerhard Kuhlmans begravningspredikan, som hölls i Stettin år 1637, är ett dokument om luthersk fromhet och inte en biografi i modern bemärkelse. Det CV som den innehåller ger värdefull information, men uttrycks ofta vagt, elliptiskt eller avsiktligt sparsamt. Den nämner inte den danska ambassadören vid namn. Den anger inte de exakta datumen för missionerna. Den specificerar inte de exakta platserna för resorna.

Dessa luckor betyder inte att texten är värdelös: de uppmanar oss att placera den i sitt historiska sammanhang för att utveckla hypoteser. Detta är syftet med denna anteckning. Tillvägagångssättet är att resonera genom konvergerande ledtrådar, inte genom dokumentär demonstration. Följande hypotes är rimlig och sammanhängande, men den förblir overifierbar genom vanliga dokumentära metoder: även om man skulle konsultera Rigsarkivets diplomatiska arkiv i Köpenhamn, skulle det vara illusoriskt att leta efter spår av en ung sida, eftersom diplomatiska beskickningar registrerade regenter, förhandlare och fördrag, inte de underordnade tjänare som följde med sändebud på deras resor. Gerhard Kuhlmans närvaro vid sidan av den danske ambassadören bekräftas endast av själva begravningspredikan, och det är just därför resonemang genom sammanhang och konvergerande ledtrådar är den enda tillgängliga metoden. (1)

En metodologisk poäng behöver också göras angående ordförrådet: det som predikan kallar en "ambassadör" motsvarar inte exakt vad vi förstår med denna term idag. På 1600-talet var "ambassadörer" främst betrodda individer av monarkerna – diplomater, rådgivare, sändebud – som anförtrotts känsliga uppdrag till andra regenter. Skillnaden mellan ordinarie ambassadör, extraordinär ambassadör, legat, sändebud eller kansler på uppdrag var inte alltid stel. En rigskansler som Jakob Ulfeldt skulle mycket väl kunna kallas en "ambassadör" av en luthersk predikant som beskriver rollen för sin avlidne församlingsmedlem, utan att detta nödvändigtvis antyder att Ulfeldt formellt innehade titeln resident ambassadör.

Det är med dessa försiktighetsåtgärder i åtanke som vi läser predikans centrala avsnitt:

« Nach dem Er sich nun 3. Jahr lang daselbst auffgehalten / hat Er sich zu einem / der Königl. Mayt : zu Dennemarck / Vornehmen Ambassadeurn, vnd der seiner vortreffllichen qualitäten halber am Königl. Hoffe in grossem ansehen gewesen / begeben / vnd demselben auffgewartet ; Mit welchem Er in vnterschiedenen vnd wichtigen Legationibus, so wol in Schweden / alß Dennemarck vnd Mußcow verreiset / vnd seine Jhme vffgetragene Commissiones, an allen orten deromossen Löb : vnd rühmlichen expediret vnd außgerichtet / das beydes die hohen Potentaten / alß Könige vnd Fürsten / wie auch seine Herren Principalen, ein gnedig : vnd grosses wolgefallen vnd Contentement daran gehabt. »

Översättning: "Efter att ha tillbringat tre år i Hamburg reste han för att tjäna en framstående ambassadör för Hans Kungliga Majestät Danmark, som hölls högt aktad vid det kungliga hovet på grund av sina utmärkta egenskaper. Med honom reste han till olika viktiga legationer, både i Sverige och i Danmark och Moskva, och de uppdrag som anförtrotts honom utfördes och verkställdes överallt på ett så berömvärt och hedervärt sätt att både de höga potentaterna – kungar och furstar – och hans främsta herrar var ytterst nöjda och nöjda."

Tre element sticker starkt ut från detta avsnitt:

Ambassadören "hölls högt uppskattad vid det kungliga hovet": en ledande figur, inte bara en diplomat på mellannivå
Gerhard reste med honom på uppdrag till Sverige, Danmark och Moskva
Gerhard följde inte bara med: han utförde personligen uppdrag som tillfredsställde kungar och prinsar, och spelade en aktiv roll som kurir eller diplomatisk sekreterare.

Det är detta porträtt, av en stor dansk figur, en outtröttlig resenär, högt gynnad vid kungliga hovet, engagerad i missioner till Sverige och Ryssland under åren 1625-1628, som styr vår forskning mot Jakob Ulfeldt.

II. Jakob Ulfeldt (1567-1630): porträtt av en diplomat-resenär

Jakob Ulfeldt (25 juni 1567 – 25 juni 1630) var en av de mest anmärkningsvärda personerna inom dansk diplomati på sin tid. Rigskansler från 1609 till sin död innehade han det högsta administrativa och diplomatiska ämbetet i Danmark i tjugoett år under Christian IV:s regeringstid. Hans profil motsvarar punkt för punkt beskrivningen i predikan:

Högt ansedd vid det kungliga hovet: Som rigskansler var Ulfeldt den viktigaste personen i kungariket efter kungen. Han ledde kronrådet, undertecknade fördrag och representerade Danmark i de mest känsliga förhandlingarna. Att vara "högt ansedd vid det kungliga hovet" kunde inte ha beskrivit honom bättre.

En resenär och en kulturman: Hans diplomatiska karriär började mycket ung: år 1578, vid elva års ålder, följde han med sin far på en extraordinär ambassad till Ryssland, från vilken han senare hämtade inspiration till sin berömda reseberättelse, Hodoeporicon Ruthenicum (publicerad postumt 1608). Denne man hade sett Moskva vid elva års ålder och hade skrivit om det. Han var precis den typen av person som sannolikt skulle väcka en ung skribent en nyfikenhet på världen.

III. Uppdrag till Sverige, Danmark och Moskva: en mängd likheter

Predikan nämner tre specifika destinationer för legationerna: Sverige, Danmark och Moskva. Dessa tre destinationer motsvarar exakt de danska diplomatiska prioriteringarna under perioden 1625-1628:

Sverige: Den svensk-danska relationen var komplex: historiska rivaler i Östersjön, de två kungadömena var ämnade att kommunicera. Freden i Knäred (1613), som Ulfeldt själv förhandlade fram på dansk sida, hade avslutat Kalmarkriget. 1620-talet innebar ett gradvis återupptagande av diplomatiska kontakter mellan Köpenhamn och Stockholm, kontakter där Ulfeldt, liksom Rigskansler, nödvändigtvis deltog.

Danmark: Själva omnämnandet av Danmark som destination för legationer bekräftar att uppdragen innebar resor mellan ambassadörens residens, möjligen Hamburg eller en annan stad i norra Tyskland, och Köpenhamn – det vill säga tur- och returresor till själva det danska kungliga hovet. Det är också viktigt att komma ihåg att predikan handlar om Gerhard, född i Livland, för vilken en resa till Danmark redan var något ovanligt.

Moskva: Ryssland var en avgörande kommersiell och strategisk partner för Danmark. Sundskatten, som Danmark tog ut på alla fartyg som passerade sundet mellan Nordsjön och Östersjön, stärkte kungafamiljens finanser och var beroende av baltisk handel, och därmed av relationerna med de östra sjömakterna. Åren 1625–1629 ingrep Kristian IV militärt i trettioåriga kriget och försökte neutralisera sina motståndare genom att skapa ett flertal allianser. Uppdrag till tsar Mikael I Romanov (1613–1645) var en del av denna strategiska strategi. Ulfeldt, vars far hade lett en stor ambassad till Ryssland 1578 och hade skrivit en redogörelse för den, var den ideala personen att leda eller samordna sådana uppdrag.

Nederländerna: Nämns inte direkt i predikan, men vi vet att Gerhard anslöt sig till sin bror i Frankfurt am Main från Holland! Ulfeldt var en av drivkrafterna bakom alliansen med Nederländerna 1621 och den utökade unionen med hertigdömena Schleswig-Holstein 1623. Till skillnad från Privy Council som helhet arbetade det från 1621 och framåt för att skapa en protestantisk union under ledning av Christian IV i trettioåriga kriget, en strävan som förverkligades 1625.

IV. Kronologin: en slående korrelation

Period	Gerhard Kuhlman	Jakob Ulfeldt
1622-1625	Hamburgs gymnasium (3 år)	Rigskansler verksam i Köpenhamn
1625-1628	Tjänstgöring för den danska ambassadören med uppdrag i Sverige, Danmark och Moskva	I hjärtat av Kristian IV:s utrikespolitik, den danska fasen av trettioåriga kriget
1628-1630	Spanien och Italien	Alltid Rigskansler
25 juni 1630	Gerhard i Holland	Ulfeldts död
Hösten 1631	Frankfurt an der Oder – Svenska armén	(den avlidne)

Gerhard quitte le service de l’ambassadeur vers 1628, soit pour des raisons personnelles, soit parce que la phase danoise de la Guerre de Trente Ans se terminait (Paix de Lübeck, 1629, forçant le Danemark à se retirer du conflit). Ulfeldt mourut le 25 juin 1630, soit plus d’un an après le départ de Gerhard pour l’Espagne.

V. Vad Ulfeldt påstås ha vidarebefordrat till Gerhard

Resans kallelse: En man som hade rest till Ryssland vid elva års ålder, mellan Köpenhamn, Hamburg, Stockholm och Moskva, kunde inte låta bli att väcka fantasin hos en ung page mellan sexton och nitton. Predikan specificerar att det var "en djup tillgivenhet och en önskan att se främmande länder och lära sig deras språk" som drev Gerhard till Spanien och Italien efter hans diplomatiska tjänstgöring. Denna önskan uppstod inte ur ett tomrum; den uppstod ur exponeringen för världen.

Dragkraften till Spanien och Italien: Ulfeldt, som rigskansler, upprätthöll relationer med alla europeiska hov. De diplomatiska nätverk som en ung page skulle ha stött på i sitt entourage inkluderade ambassadörer från alla nationer, beskrivningar av avlägsna hov och redogörelser för Medelhavsresor.

Attraktionen med Förenade Provinserna: Nederländerna var den naturliga allierade med det protestantiska Danmark. Gerhard begav sig sedan till Holland, där han tjänstgjorde i prins Frederik Hendrik av Oraniens armé, just den makt som Ulfeldt förhandlade med som en del av Christian IV:s utrikespolitik.

Längtan efter att ge sig ut till Indien: predikan Det nämns att Gerhard ville ansluta sig till VOC från Holland. Denna längtan efter avlägsna maritima äventyr avslöjar en aptit för världen som kontakten med en stor reseskribent som Ulfeldt kunde ha närt.

VI. Livland: en möjlig strukturell koppling

Familjen Kuhlman härstammar från Livland, åtminstone på sin möders sida, den baltiska regionen som Danmark historiskt sett delvis administrerat och i vilken landet behöll intressen. Christian IV:s hov välkomnade baltiska adelsmän i sina kretsar. Det är fullt möjligt att familjen Kuhlman hade kontakter i Köpenhamn, och att det var genom dessa förbindelser, stödda av en rekommendation från Hamburgs gymnasium, som Gerhard introducerades för Ulfeldt. Predikan anger till och med att Gerhard "rekommenderades" efter avslutade studier.

VII. Slutsats

Baserat på aktuell forskning är Jakob Ulfeldt fortfarande den mest troliga kandidaten för rollen som Gerhard Kuhlmans danske ambassadör. Hans liv förkroppsligar perfekt den intellektuella och geografiska modell som kunde ha inspirerat en sextonårig livländare med ett kall för resor och världen: en man som hade sett Moskva vid elva års ålder, som hade skrivit om det, som förhandlat med Sverige, Ryssland och Förenade provinserna, och som var den viktigaste personen i kungadömet Danmark efter dess kung.

Hypotesen kanske aldrig kan bevisas. Men den är sammanhängande, dokumenterad av sitt sammanhang och ger Gerhard Kuhlmans ungdom ett djup och en logik som predikantexten ensam inte skulle låta oss skymta.

Notera

(1) En konsultation av Rigsarkivet (Köpenhamn) övervägs ändå, i det visserligen lilla hoppet att Gerhard Kuhlman skulle kunna dyka upp där av en slump: ett omnämnande i en e-postlista, ett reseregister eller ett kanslidokument. Dessutom verkar Jakob Ulfeldts biografi så som den presenteras i tillgängliga källor tillräckligt tillförlitlig för att utgöra en solid utgångspunkt.

Cornelis och Ostindiska kompaniet

Cornelis van Nijenrode. 1600-1620, någonstans i Asien...

Ett holländskt skepp bogseras i Nagasakibukten. Målning av Kawahara Keiga.

I den första artikeln som ägnades åt utredningen av Gertrud "von Sipstein" nämnde jag avslutningsvis ett oroande avsnitt ur pastorns begravningspredikan. Christoph Schultetus : Gerhard Kuhlman, som då var i Holland, hade planerat att gå med i Ostindiska kompaniet. Han övergav idén "på grund av varningar som mottagits angående faran med denna resa". Vem hade avrådt henne? Svaret kunde mycket väl finnas inom Gertruds egen familj, på hennes mors sida, Catharina van Nijenrode. För bland van Nijenrodes var en av dem inte bara en enkel holländsk anmärkningsvärd person. Cornelis, Catharinas bror, och därmed Gertruds farbror, hade valt en helt annan väg än hans samtidas: han hade blivit en man i VOC, Nederländska Ostindiska kompaniet, och hade betalat för detta äventyr med sitt liv.

Cornelis van Nijenrode, guvernör i Hirado

Cornelis van Nijenrode anlände till Asien år 1607 och återvände aldrig till Europa. I tjugosex år tjänstgjorde han för VOC i den kända världens yttersta utkanter, från Ayutthaya i Siam till Japans kuster, innan han dog i Dejima i januari 1633, strax innan han avreste till Batavia.

Platsen för den holländska stugan söder om Ayutthaya (holländska ön) på en karta av Jacques Nicolas Bellin (1703-1772) publicerad 1750

Hans karriär började i Siam, vid den holländska handelsposten i Ayutthaya, kungarikets huvudstad. Holländarna hade gradvis etablerat sin närvaro där: redan 1601 var Jacob Corneliszoon van Neck den förste bland dem som landsteg i Patani för att köpa peppar. År 1608 bemyndigade kung Ekathotsarot kompaniet att öppna en handelspost i sin huvudstad, och siamesiska ambassadörer mottogs i audiens av prins Mauritz av Nederländerna. Detta markerade början på en komplex handelsrelation, som präglades av successiva öppningar och stängningar, beroende på Batavias intressen, huvudstaden i den holländska kolonin (nuvarande Jakarta), och den politiska utvecklingen inom det siamesiska kungariket.

Cornelis innehade flera positioner där i ungefär femton år. År 1622 deltog han i en expedition som skickades till Formosa, utanför Kinas kust. Holländarna, i ett försök att bryta det portugisiska och spanska handelsmonopolet i Fjärran Östern, försökte etablera en avancerad bas på Pescadoresöarna. Avvisade av kinesiska trupper drog de sig tillbaka till Tayouan (Taiwan) år 1624 och byggde... Fort Zeelandiavarifrån de skulle kontrollera ön fram till 1662.

Översikt över Fort Zeelandia, akvarell av Johannes Vingboons (en), cirka 1635. Nederländernas nationalarkiv.

Hirado, vid världens ände

År 1623 utnämndes Cornelis van Nijenrode till guvernör för VOC:s handelspost i HiradoI Japan, i Nagasakibukten, en post han skulle inneha fram till sin död tio år senare. Den holländska närvaron i Japan hade börjat nästan av en slump: år 1600 nådde skeppet Liefde, den enda överlevande av en flottilj på fem skepp som hade avgått från Rotterdam 1598, den japanska kusten efter en mardrömslik överfart. Dess sjömän välkomnades av Tokugawa Ieyasu, den blivande shogunen, som såg det som en möjlighet att motverka portugisiskt och katolskt inflytande i skärgården.

Från vänster till höger, Blijde Boodschap, Trouw, Geloof, Liefde och Hoope. 1600-talsgravyr.

År 1609 erhöll Holländska Ostindiska Kompaniet (VOC) ett officiellt pass från shogunen, daterat den 24 augusti och med hans scharlakansröda sigill, vilket gav holländska fartyg tillstånd att handla fritt i hela Japan. En handelspost öppnades omedelbart i Hirado, en hamn som redan var aktiv i handeln med Kina och Korea. Det var vid denna post som Cornelis van Nijenrode tillträdde sina uppgifter som guvernör, med uppgift att övervaka handeln och administrera livet i det lilla holländska samhället som var etablerat där.

Ett "handelspass" (på nederländska: handelspas) utfärdat i Tokugawa Ieyasus namn.

Hans uppgift var långt ifrån lätt. Han var tvungen att hantera de upprepade dödsfallen av sina landsmän – sjömän, köpmän, sekreterare – som dukade under för feber, dysenteri eller olyckor, och se till att de fick en kristen begravning i ett land där kristendomen alltmer ogillades. Han var också tvungen att förhandla med de japanska myndigheterna mitt i ökande spänningar.

Vy över hela VOC på Hirado Island – Kyushus västkust – gravyr, 1669.

Cornelis van Nijenrode dog i januari 1633 i Dejima, strax innan han avreste till Batavia. Man tror att han inte begravdes på den holländska kyrkogården utan kremerades enligt japansk tradition; han hade själv uttryckt tvivel om sin kristna tro, och hans japanska familj kan ha följt med honom enligt sina egna riter. År 1638, fem år efter hans död, förstördes de holländska och engelska kyrkogårdarna i Hirado under förföljelsen av kristna, och yttre symboler för kristendomen utplånades.

Den holländska handelsplatsen Hirado grundades 1609 som en bas för Holländska Ostindiska kompaniet i Japan.

Cornelia van Nijenrode, Batavias kusin

Cornelis van Nijenrode hade en dotter i Japan, Cornelia, född 1626 av en japansk konkubin vid namn Surishia. Denna Cornelia var därför kusin till Gertrud och Cornelia van Sypesteyn, tre kusiner vars öden inte kunde ha varit mer olika: en hustru till en svensk officer i Ingermanland, en annan hustru till en överste i Pommern, den tredje född i Hirado mellan två världar.

När hennes far dog 1633 var Cornelia bara sju år gammal. Hon fördes till Batavia, huvudstaden i den holländska kolonin, nuvarande Jakarta, där hon växte upp i det holländska kolonialsamhället. Där gifte hon sig med Pieter Cnoll, en förmögen köpman från Holländska Ostindiska kompaniet (VOC), med vilken hon fick flera barn. Målningen som föreställer henne, som nu finns på Rijksmuseum i Amsterdam, är från denna period och är ett av de mest berömda verken inom holländsk kolonialmålning från 1600-talet.

Porträtt av Cornelia, dotter till Cornelis van Nijenroode, med hennes man Pieter Cnoll och familj i Batavia 1665, av Jacob Jansz. Coeman. Ryksmuseum, Amsterdam

Målningen avbildar Cornelia tillsammans med sin make, Pieter Cnoll, och deras två döttrar, flankerade av två javanesiska tjänare. Cornelia framstår elegant klädd, hennes blick är direkt och utstrålar självförtroendet hos en kvinna van vid välstånd. Detta porträtt är nu ett av de mest slående vittnesmålen om det blandrasiga och kosmopolitiska samhället i 1600-talets Batavia. Resten av hennes liv var mindre fridfullt. Efter Pieter Cnolls död ärvde Cornelia en betydande förmögenhet och fann sig, under en tid, en oberoende och förmögen kvinna i ett samhälle som erbjöd föga komfort. Hon gjorde vad hon själv erkände som ett misstag genom att gifta sig med Joan Bitter som sin andra hustru. Enligt lag fick hennes nye make fullständig kontroll över all hennes egendom. Han utnyttjade detta skrupelfritt och började systematiskt beröva henne hennes förmögenhet. Cornelia tog fallet till domstol och kämpade i femton år, en anmärkningsvärd ihärdighet för tiden. Hon förlorade dock slutligen, och Bitter lyckades beslagta de flesta av hennes ägodelar. Hon dog 1692 i Batavia vid 66 års ålder.

Hade Gertrud varnat Gerhard?

Cornelis van Nijenrode dog 1633. Det var just vid denna tid som Gerhard Kuhlman befann sig i Holland och övervägde att gå med i Ostindiska kompaniet. Han övergav idén, enligt Schultetus predikan, "på grund av de varningar han fick om faran med denna resa".

Sammanträffandet är värt att notera. Gertrud van Sypesteyn, som skulle bli hustru till Johan Kuhlman, Gerhards bror, hade just förlorat sin morbror, som dog vid jordens ände utan att någonsin återvända till Europa. Varnade hon sin blivande svåger för de risker han tog, hon som visste bättre än någon annan vad det innebar att segla mot Indien? Ingen kommer någonsin att få veta. Men denna passage är oroande och avslöjar, bakom historiens stora svep, de mänskliga band som förenade dessa familjer av 1600-talsköpmän, soldater och äventyrare…