Ett av de dokument som gjorde det möjligt för mig att spåra överste Bohm, Johan Kuhlmans svåger, och därmed komplettera familjehistorien under trettioåriga kriget, är ett litet häfte som rör historien om staden Jacobshagen, nuvarande Dobrzany, i Polen, en liten stad i östra Pommern, grundad 1336 av Jakob von Guntensberg, från vilken den har fått sitt namn. Inbäddad vid Saatzigsjöns strand, 28 kilometer öster om Stargard, levde den i tre århundraden i skuggan av det mäktiga slottet Saatzig, hertigarna av Pommerns fästning.
Vid första anblicken verkar det vara en anspråkslös publikation: ett blygsamt häfte på några hundra sidor, självutgivet 1936 i Greifswald, Pommern. Omslaget har stadens vapensköld och en gravyr av Saatzig slott som det såg ut 1618. Som en minnespublikation bidrar den till den lokala historien om Saatzig-distriktet i Pommern. Dess författare, Fritz Knack, är en pensionerad skollärare från Jacobshagen, en diskret lokal forskare som ägnar sina senare år åt att sammanställa sin regions historia. Detta häfte är det sjunde i en serie som han själv ger ut, på egen bekostnad, med den tysta passionen hos en provinsiell amatörhistoriker. Det samlar utdrag ur kyrkböcker, notariehandlingar, krönikor och brev från 1600-talet, vilket representerar arbetet av en noggrann och uppriktig arkivarie. Och ändå, bakom denna idylliska bild av lokal lärdom döljer sig en mycket mer oroande historia, som avslöjar Nazitysklands djupt rotade överdrifter 1936.
Jacobshagen: Sexhundra år av Pomeranian-historia
Trettioåriga kriget (1618–1648) utgör den berättande kärnan i Fritz Knacks libretto. De sidor han ägnar åt denna period är fängslande: hämtade från kyrkböcker, personliga brev och militära krönikor beskriver de minutiöst den förödelse som de kejserliga, svenska och brandenburgska arméerna orsakade regionen. Hela byar förlorade 80 % av sin befolkning. Pastorer och deras familjer omkom i pesten. Grödor brändes, boskap stals och invånare flydde in i skogarna.
Bland de karaktärer som befolkar dessa dramatiska sidor utmärker sig särskilt en: Jacob Larsson Bohm, född 1601, en svensk överste utnämnd till Burghauptmann (guvernör på Saatzig slott) utnämndes av kansler Johan Oxenstierna i mars 1643. Några månader senare, den 10 augusti samma år, dog han av skador som han ådrog sig i en duell som general Wrangels sekreterare provocerat fram i trädgården på Marienfließ-godset. (Läs motsvarande artikel på denna webbplats.) Han dikterade sitt sista brev, på sin dödsbädd, till sin överordnade, kansler Oxenstierna, och bad honom att skydda sin fru och sina barn. Hans änka, Cornelia von Spypesteen, upprepade honom en månad senare i ett hjärtskärande värdigt brev från Saatzig. Dessa tre dokument – utnämningsakten, dödsbäddsbrevet och änkans brev – är de mest värdefulla delarna av häftet. Och det är här som berättelsen tar en oväntad vändning.
Walter Bohm: givaren i SS-uniform
Dessa tre brev hittades inte av Fritz Knack i något arkiv. Han fick dem som gåva från en viss Walter Bohm, som presenterade sig som ättling till Jacob Larsson Bohm. Han bidrog också till tryckkostnaderna för häftet, skickade fotografier av sina förfäders porträtt och beställde exemplar till skolbarnen i Saatzig. En generös gest, verkade det som. Men vem var Walter Bohm egentligen?
Walter Ludwig Karl Bertold Bohm föddes den 6 februari 1892 i Stralsund. Han var advokat till utbildning, med examen i juridik och jordbruk, och gick med i nazistpartiet (NSDAP) den 1 december 1928 – fem år innan Hitler kom till makten – med medlemsnummer 105 173, ett tecken på hans tidiga och engagerade engagemang. År 1933 gick han med i SA och sedan i SS (medlemsnummer 74 397).
Hans karriär under Tredje riket var meteorartad. År 1934 blev han avdelningschef vid Stabsamt under Reichsbauernführer Walther Darré, inom Rasse- und Siedlungshauptamt der SS – RuSHA, SS Central Office for Ras and Settlement, ansvarig för att kontrollera SS-medlemmarnas rasrenhet och planera nazisternas kolonisering av östeuropeiska territorier.
I denna position var Walter Bohm inte bara en byråkrat. Han författade lagstiftningsförslag för att "bevara det ariska blodets renhet", och gick till och med så långt som att kräva straffrihet för mödrar som dödade ett barn fött av "blandat blod". År 1943 publicerade han „Biologischer Hochverrat » — ”Biologiskt högförräderi” — ett verk som talar för sig självt. År 1935 befordrades han till SS-Obersturmführer. Samma år utnämndes han till professor i agrarrätt och agrarhistoria vid Goslar Farm School — Högre bondeskolan, en SS-institution med direkt koppling till doktrinen Blut und Boden (”Blod och jord”) av Darré, som teoretiserade den ariska rasens rot i tysk jord. Det var 1936, just vid den tidpunkt då Fritz Knacks libretto publicerades, som Walter Bohm var på höjden av sitt ideologiska inflytande.
Ariernachweis: När hela Tyskland genomsökte dess familjearkiver
För att förstå varför Walter Bohm var så intresserad av sina pomeranska förfäder från 1600-talet måste man placera hans sökande i kontexten av den genealogiska frenesi som hade gripit tag i Nazityskland. Från och med 1933 krävde regimen att varje tjänsteman skulle kunna tillhandahålla bevis på sin "ariska" härkomst tillbaka till sina morföräldrars generation – denAriernachweisdet ”ariska beviset”. Med Nürnberglagarna från 1935 utvidgades denna skyldighet till att omfatta hela den tyska befolkningen. För medlemmar av SS var kraven ännu mer drakoniska: de var tvungna att bevisa ”ren” härkomst som sträckte sig tillbaka till 1750, vilket innebar nästan två århundraden av förfäder utan ”främmande blod”.
Denna besatthet utlöste en exempellös explosion av genealogisk forskning i Tyskland. Miljontals tyskar strömmade till församlingsarkiven, beställde födelsebevis och lät autentisera Ahnentafeln (släktdiagram) och Ahnenpässe (familjepass). En veritabel industri från det förflutna utvecklades, helt ägnad åt rasdemonstrationer.
I detta sammanhang utgör dokument som bevisar härstamning från en luthersk militärofficer från 1600-talet från Nordeuropa – en svensk till ursprung, gift med en holländsk kvinna från en framstående familj – ett kraftfullt genealogiskt argument. Ingen "besudlad" del av det, i regimens ögon: bara "nordiskt blod", rotat i generationer i de germanska länderna Pommern.
Walter Bohm lämnade SS 1938 på egen begäran – av skäl som fortfarande är oklara. Efter kriget återupptog han en respektabel karriär: senatsrådgivare i Hamburg, sedan domare vid förvaltningsdomstolen fram till 1957. Hans karriärbana är ett typiskt exempel på den tyska "avnazifieringen" efter kriget, vilket gjorde det möjligt för så många regimtjänstemän att återta hedervärda positioner i den nya förbundsrepubliken. Två av hans barn från hans andra äktenskap skulle bli bekanta ansikten inom tysk film: Hark Bohm (1939–2025), regissör, och Marquard Bohm (1941–2006), skådespelare.
Så vad ska man tro på allt detta? Historien kan inte skrivas om. Men den här forskningen som utfördes av SS-officeren Walter Bohm gjorde det möjligt för mig att göra betydande framsteg i min familjeforskning med upptäckten av systrarna van Sypesteyn.
I en framtida artikel kommer jag att diskutera målningen som Cornelia van Sypesteyn beställde för att hedra sin makes död, vilken förstördes under andra världskriget. Denna målning är ursprunget till de representativa teckningarna av Cornelia och Jacob Bohm…
Källor: dokument från professor Majewski vid Stargard University, som jag varmt tackar.
