Kategori: Enigmes

Forskningsnotering om en biografisk hypotes – cirka 1625-1628.

I. Metodologisk varning och utgångspunkt

Gerhard Kuhlmans begravningspredikan, som hölls i Stettin år 1637, är ett dokument om luthersk fromhet och inte en biografi i modern bemärkelse. Det CV som den innehåller ger värdefull information, men uttrycks ofta vagt, elliptiskt eller avsiktligt sparsamt. Den nämner inte den danska ambassadören vid namn. Den anger inte de exakta datumen för missionerna. Den specificerar inte de exakta platserna för resorna.

Dessa luckor betyder inte att texten är värdelös: de uppmanar oss att placera den i sitt historiska sammanhang för att utveckla hypoteser. Detta är syftet med denna anteckning. Tillvägagångssättet är att resonera genom konvergerande ledtrådar, inte genom dokumentär demonstration. Följande hypotes är rimlig och sammanhängande, men den förblir overifierbar genom vanliga dokumentära metoder: även om man skulle konsultera Rigsarkivets diplomatiska arkiv i Köpenhamn, skulle det vara illusoriskt att leta efter spår av en ung sida, eftersom diplomatiska beskickningar registrerade regenter, förhandlare och fördrag, inte de underordnade tjänare som följde med sändebud på deras resor. Gerhard Kuhlmans närvaro vid sidan av den danske ambassadören bekräftas endast av själva begravningspredikan, och det är just därför resonemang genom sammanhang och konvergerande ledtrådar är den enda tillgängliga metoden. (1)

En metodologisk poäng behöver också göras angående ordförrådet: det som predikan kallar en "ambassadör" motsvarar inte exakt vad vi förstår med denna term idag. På 1600-talet var "ambassadörer" främst betrodda individer av monarkerna – diplomater, rådgivare, sändebud – som anförtrotts känsliga uppdrag till andra regenter. Skillnaden mellan ordinarie ambassadör, extraordinär ambassadör, legat, sändebud eller kansler på uppdrag var inte alltid stel. En rigskansler som Jakob Ulfeldt skulle mycket väl kunna kallas en "ambassadör" av en luthersk predikant som beskriver rollen för sin avlidne församlingsmedlem, utan att detta nödvändigtvis antyder att Ulfeldt formellt innehade titeln resident ambassadör.

Det är med dessa försiktighetsåtgärder i åtanke som vi läser predikans centrala avsnitt:

« Nach dem Er sich nun 3. Jahr lang daselbst auffgehalten / hat Er sich zu einem / der Königl. Mayt : zu Dennemarck / Vornehmen Ambassadeurn, vnd der seiner vortreffllichen qualitäten halber am Königl. Hoffe in grossem ansehen gewesen / begeben / vnd demselben auffgewartet ; Mit welchem Er in vnterschiedenen vnd wichtigen Legationibus, so wol in Schweden / alß Dennemarck vnd Mußcow verreiset / vnd seine Jhme vffgetragene Commissiones, an allen orten deromossen Löb : vnd rühmlichen expediret vnd außgerichtet / das beydes die hohen Potentaten / alß Könige vnd Fürsten / wie auch seine Herren Principalen, ein gnedig : vnd grosses wolgefallen vnd Contentement daran gehabt. »

Översättning: "Efter att ha tillbringat tre år i Hamburg reste han för att tjäna en framstående ambassadör för Hans Kungliga Majestät Danmark, som hölls högt aktad vid det kungliga hovet på grund av sina utmärkta egenskaper. Med honom reste han till olika viktiga legationer, både i Sverige och i Danmark och Moskva, och de uppdrag som anförtrotts honom utfördes och verkställdes överallt på ett så berömvärt och hedervärt sätt att både de höga potentaterna – kungar och furstar – och hans främsta herrar var ytterst nöjda och nöjda."

Tre element sticker starkt ut från detta avsnitt:

1. Ambassadören "hölls högt uppskattad vid det kungliga hovet": en ledande figur, inte bara en diplomat på mellannivå
2. Gerhard reste med honom på uppdrag till Sverige, Danmark och Moskva
3. Gerhard följde inte bara med: han utförde personligen uppdrag som tillfredsställde kungar och prinsar, och spelade en aktiv roll som kurir eller diplomatisk sekreterare.

Det är detta porträtt, av en stor dansk figur, en outtröttlig resenär, högt gynnad vid kungliga hovet, engagerad i missioner till Sverige och Ryssland under åren 1625-1628, som styr vår forskning mot Jakob Ulfeldt.

II. Jakob Ulfeldt (1567-1630): porträtt av en diplomat-resenär

Jakob Ulfeldt (25 juni 1567 – 25 juni 1630) var en av de mest anmärkningsvärda personerna inom dansk diplomati på sin tid. Rigskansler från 1609 till sin död innehade han det högsta administrativa och diplomatiska ämbetet i Danmark i tjugoett år under Christian IV:s regeringstid. Hans profil motsvarar punkt för punkt beskrivningen i predikan:

Högt ansedd vid det kungliga hovet: Som rigskansler var Ulfeldt den viktigaste personen i kungariket efter kungen. Han ledde kronrådet, undertecknade fördrag och representerade Danmark i de mest känsliga förhandlingarna. Att vara "högt ansedd vid det kungliga hovet" kunde inte ha beskrivit honom bättre.

En resenär och en kulturman: Hans diplomatiska karriär började mycket ung: år 1578, vid elva års ålder, följde han med sin far på en extraordinär ambassad till Ryssland, från vilken han senare hämtade inspiration till sin berömda reseberättelse, Hodoeporicon Ruthenicum (publicerad postumt 1608). Denne man hade sett Moskva vid elva års ålder och hade skrivit om det. Han var precis den typen av person som sannolikt skulle väcka en ung skribent en nyfikenhet på världen.

III. Uppdrag till Sverige, Danmark och Moskva: en mängd likheter

Predikan nämner tre specifika destinationer för legationerna: Sverige, Danmark och Moskva. Dessa tre destinationer motsvarar exakt de danska diplomatiska prioriteringarna under perioden 1625-1628:

Sverige: Den svensk-danska relationen var komplex: historiska rivaler i Östersjön, de två kungadömena var ämnade att kommunicera. Freden i Knäred (1613), som Ulfeldt själv förhandlade fram på dansk sida, hade avslutat Kalmarkriget. 1620-talet innebar ett gradvis återupptagande av diplomatiska kontakter mellan Köpenhamn och Stockholm, kontakter där Ulfeldt, liksom Rigskansler, nödvändigtvis deltog.

Danmark: Själva omnämnandet av Danmark som destination för legationer bekräftar att uppdragen innebar resor mellan ambassadörens residens, möjligen Hamburg eller en annan stad i norra Tyskland, och Köpenhamn – det vill säga tur- och returresor till själva det danska kungliga hovet. Det är också viktigt att komma ihåg att predikan handlar om Gerhard, född i Livland, för vilken en resa till Danmark redan var något ovanligt.

Moskva: Ryssland var en avgörande kommersiell och strategisk partner för Danmark. Sundskatten, som Danmark tog ut på alla fartyg som passerade sundet mellan Nordsjön och Östersjön, stärkte kungafamiljens finanser och var beroende av baltisk handel, och därmed av relationerna med de östra sjömakterna. Åren 1625–1629 ingrep Kristian IV militärt i trettioåriga kriget och försökte neutralisera sina motståndare genom att skapa ett flertal allianser. Uppdrag till tsar Mikael I Romanov (1613–1645) var en del av denna strategiska strategi. Ulfeldt, vars far hade lett en stor ambassad till Ryssland 1578 och hade skrivit en redogörelse för den, var den ideala personen att leda eller samordna sådana uppdrag.

Nederländerna: Nämns inte direkt i predikan, men vi vet att Gerhard anslöt sig till sin bror i Frankfurt am Main från Holland! Ulfeldt var en av drivkrafterna bakom alliansen med Nederländerna 1621 och den utökade unionen med hertigdömena Schleswig-Holstein 1623. Till skillnad från Privy Council som helhet arbetade det från 1621 och framåt för att skapa en protestantisk union under ledning av Christian IV i trettioåriga kriget, en strävan som förverkligades 1625.

IV. Kronologin: en slående korrelation

Period	Gerhard Kuhlman	Jakob Ulfeldt
1622-1625	Hamburgs gymnasium (3 år)	Rigskansler verksam i Köpenhamn
1625-1628	Tjänstgöring för den danska ambassadören med uppdrag i Sverige, Danmark och Moskva	I hjärtat av Kristian IV:s utrikespolitik, den danska fasen av trettioåriga kriget
1628-1630	Spanien och Italien	Alltid Rigskansler
25 juni 1630	Gerhard i Holland	Ulfeldts död
Hösten 1631	Frankfurt an der Oder – Svenska armén	(den avlidne)

Gerhard quitte le service de l’ambassadeur vers 1628, soit pour des raisons personnelles, soit parce que la phase danoise de la Guerre de Trente Ans se terminait (Paix de Lübeck, 1629, forçant le Danemark à se retirer du conflit). Ulfeldt mourut le 25 juin 1630, soit plus d’un an après le départ de Gerhard pour l’Espagne.

V. Vad Ulfeldt påstås ha vidarebefordrat till Gerhard

Resans kallelse: En man som hade rest till Ryssland vid elva års ålder, mellan Köpenhamn, Hamburg, Stockholm och Moskva, kunde inte låta bli att väcka fantasin hos en ung page mellan sexton och nitton. Predikan specificerar att det var "en djup tillgivenhet och en önskan att se främmande länder och lära sig deras språk" som drev Gerhard till Spanien och Italien efter hans diplomatiska tjänstgöring. Denna önskan uppstod inte ur ett tomrum; den uppstod ur exponeringen för världen.

Dragkraften till Spanien och Italien: Ulfeldt, som rigskansler, upprätthöll relationer med alla europeiska hov. De diplomatiska nätverk som en ung page skulle ha stött på i sitt entourage inkluderade ambassadörer från alla nationer, beskrivningar av avlägsna hov och redogörelser för Medelhavsresor.

Attraktionen med Förenade Provinserna: Nederländerna var den naturliga allierade med det protestantiska Danmark. Gerhard begav sig sedan till Holland, där han tjänstgjorde i prins Frederik Hendrik av Oraniens armé, just den makt som Ulfeldt förhandlade med som en del av Christian IV:s utrikespolitik.

Längtan efter att ge sig ut till Indien: predikan Det nämns att Gerhard ville ansluta sig till VOC från Holland. Denna längtan efter avlägsna maritima äventyr avslöjar en aptit för världen som kontakten med en stor reseskribent som Ulfeldt kunde ha närt.

VI. Livland: en möjlig strukturell koppling

Familjen Kuhlman härstammar från Livland, åtminstone på sin möders sida, den baltiska regionen som Danmark historiskt sett delvis administrerat och i vilken landet behöll intressen. Christian IV:s hov välkomnade baltiska adelsmän i sina kretsar. Det är fullt möjligt att familjen Kuhlman hade kontakter i Köpenhamn, och att det var genom dessa förbindelser, stödda av en rekommendation från Hamburgs gymnasium, som Gerhard introducerades för Ulfeldt. Predikan anger till och med att Gerhard "rekommenderades" efter avslutade studier.

VII. Slutsats

Baserat på aktuell forskning är Jakob Ulfeldt fortfarande den mest troliga kandidaten för rollen som Gerhard Kuhlmans danske ambassadör. Hans liv förkroppsligar perfekt den intellektuella och geografiska modell som kunde ha inspirerat en sextonårig livländare med ett kall för resor och världen: en man som hade sett Moskva vid elva års ålder, som hade skrivit om det, som förhandlat med Sverige, Ryssland och Förenade provinserna, och som var den viktigaste personen i kungadömet Danmark efter dess kung.

Hypotesen kanske aldrig kan bevisas. Men den är sammanhängande, dokumenterad av sitt sammanhang och ger Gerhard Kuhlmans ungdom ett djup och en logik som predikantexten ensam inte skulle låta oss skymta.

Notera

(1) En konsultation av Rigsarkivet (Köpenhamn) övervägs ändå, i det visserligen lilla hoppet att Gerhard Kuhlman skulle kunna dyka upp där av en slump: ett omnämnande i en e-postlista, ett reseregister eller ett kanslidokument. Dessutom verkar Jakob Ulfeldts biografi så som den presenteras i tillgängliga källor tillräckligt tillförlitlig för att utgöra en solid utgångspunkt.

Cornelis van Nijenrode. 1600-1620, någonstans i Asien...

I den första artikeln som ägnades åt utredningen av Gertrud "von Sipstein" nämnde jag avslutningsvis ett oroande avsnitt ur pastorns begravningspredikan. Christoph Schultetus : Gerhard Kuhlman, som då var i Holland, hade planerat att gå med i Ostindiska kompaniet. Han övergav idén "på grund av varningar som mottagits angående faran med denna resa". Vem hade avrådt henne? Svaret kunde mycket väl finnas inom Gertruds egen familj, på hennes mors sida, Catharina van Nijenrode. För bland van Nijenrodes var en av dem inte bara en enkel holländsk anmärkningsvärd person. Cornelis, Catharinas bror, och därmed Gertruds farbror, hade valt en helt annan väg än hans samtidas: han hade blivit en man i VOC, Nederländska Ostindiska kompaniet, och hade betalat för detta äventyr med sitt liv.

Cornelis van Nijenrode, guvernör i Hirado

Cornelis van Nijenrode anlände till Asien år 1607 och återvände aldrig till Europa. I tjugosex år tjänstgjorde han för VOC i den kända världens yttersta utkanter, från Ayutthaya i Siam till Japans kuster, innan han dog i Dejima i januari 1633, strax innan han avreste till Batavia.

Hans karriär började i Siam, vid den holländska handelsposten i Ayutthaya, kungarikets huvudstad. Holländarna hade gradvis etablerat sin närvaro där: redan 1601 var Jacob Corneliszoon van Neck den förste bland dem som landsteg i Patani för att köpa peppar. År 1608 bemyndigade kung Ekathotsarot kompaniet att öppna en handelspost i sin huvudstad, och siamesiska ambassadörer mottogs i audiens av prins Mauritz av Nederländerna. Detta markerade början på en komplex handelsrelation, som präglades av successiva öppningar och stängningar, beroende på Batavias intressen, huvudstaden i den holländska kolonin (nuvarande Jakarta), och den politiska utvecklingen inom det siamesiska kungariket.

Cornelis innehade flera positioner där i ungefär femton år. År 1622 deltog han i en expedition som skickades till Formosa, utanför Kinas kust. Holländarna, i ett försök att bryta det portugisiska och spanska handelsmonopolet i Fjärran Östern, försökte etablera en avancerad bas på Pescadoresöarna. Avvisade av kinesiska trupper drog de sig tillbaka till Tayouan (Taiwan) år 1624 och byggde... Fort Zeelandiavarifrån de skulle kontrollera ön fram till 1662.

Hirado, vid världens ände

År 1623 utnämndes Cornelis van Nijenrode till guvernör för VOC:s handelspost i HiradoI Japan, i Nagasakibukten, en post han skulle inneha fram till sin död tio år senare. Den holländska närvaron i Japan hade börjat nästan av en slump: år 1600 nådde skeppet Liefde, den enda överlevande av en flottilj på fem skepp som hade avgått från Rotterdam 1598, den japanska kusten efter en mardrömslik överfart. Dess sjömän välkomnades av Tokugawa Ieyasu, den blivande shogunen, som såg det som en möjlighet att motverka portugisiskt och katolskt inflytande i skärgården.

År 1609 erhöll Holländska Ostindiska Kompaniet (VOC) ett officiellt pass från shogunen, daterat den 24 augusti och med hans scharlakansröda sigill, vilket gav holländska fartyg tillstånd att handla fritt i hela Japan. En handelspost öppnades omedelbart i Hirado, en hamn som redan var aktiv i handeln med Kina och Korea. Det var vid denna post som Cornelis van Nijenrode tillträdde sina uppgifter som guvernör, med uppgift att övervaka handeln och administrera livet i det lilla holländska samhället som var etablerat där.

Hans uppgift var långt ifrån lätt. Han var tvungen att hantera de upprepade dödsfallen av sina landsmän – sjömän, köpmän, sekreterare – som dukade under för feber, dysenteri eller olyckor, och se till att de fick en kristen begravning i ett land där kristendomen alltmer ogillades. Han var också tvungen att förhandla med de japanska myndigheterna mitt i ökande spänningar.

Cornelis van Nijenrode dog i januari 1633 i Dejima, strax innan han avreste till Batavia. Man tror att han inte begravdes på den holländska kyrkogården utan kremerades enligt japansk tradition; han hade själv uttryckt tvivel om sin kristna tro, och hans japanska familj kan ha följt med honom enligt sina egna riter. År 1638, fem år efter hans död, förstördes de holländska och engelska kyrkogårdarna i Hirado under förföljelsen av kristna, och yttre symboler för kristendomen utplånades.

Cornelia van Nijenrode, Batavias kusin

Cornelis van Nijenrode hade en dotter i Japan, Cornelia, född 1626 av en japansk konkubin vid namn Surishia. Denna Cornelia var därför kusin till Gertrud och Cornelia van Sypesteyn, tre kusiner vars öden inte kunde ha varit mer olika: en hustru till en svensk officer i Ingermanland, en annan hustru till en överste i Pommern, den tredje född i Hirado mellan två världar.

När hennes far dog 1633 var Cornelia bara sju år gammal. Hon fördes till Batavia, huvudstaden i den holländska kolonin, nuvarande Jakarta, där hon växte upp i det holländska kolonialsamhället. Där gifte hon sig med Pieter Cnoll, en förmögen köpman från Holländska Ostindiska kompaniet (VOC), med vilken hon fick flera barn. Målningen som föreställer henne, som nu finns på Rijksmuseum i Amsterdam, är från denna period och är ett av de mest berömda verken inom holländsk kolonialmålning från 1600-talet.

Målningen avbildar Cornelia tillsammans med sin make, Pieter Cnoll, och deras två döttrar, flankerade av två javanesiska tjänare. Cornelia framstår elegant klädd, hennes blick är direkt och utstrålar självförtroendet hos en kvinna van vid välstånd. Detta porträtt är nu ett av de mest slående vittnesmålen om det blandrasiga och kosmopolitiska samhället i 1600-talets Batavia. Resten av hennes liv var mindre fridfullt. Efter Pieter Cnolls död ärvde Cornelia en betydande förmögenhet och fann sig, under en tid, en oberoende och förmögen kvinna i ett samhälle som erbjöd föga komfort. Hon gjorde vad hon själv erkände som ett misstag genom att gifta sig med Joan Bitter som sin andra hustru. Enligt lag fick hennes nye make fullständig kontroll över all hennes egendom. Han utnyttjade detta skrupelfritt och började systematiskt beröva henne hennes förmögenhet. Cornelia tog fallet till domstol och kämpade i femton år, en anmärkningsvärd ihärdighet för tiden. Hon förlorade dock slutligen, och Bitter lyckades beslagta de flesta av hennes ägodelar. Hon dog 1692 i Batavia vid 66 års ålder.

Hade Gertrud varnat Gerhard?

Cornelis van Nijenrode dog 1633. Det var just vid denna tid som Gerhard Kuhlman befann sig i Holland och övervägde att gå med i Ostindiska kompaniet. Han övergav idén, enligt Schultetus predikan, "på grund av de varningar han fick om faran med denna resa".

Sammanträffandet är värt att notera. Gertrud van Sypesteyn, som skulle bli hustru till Johan Kuhlman, Gerhards bror, hade just förlorat sin morbror, som dog vid jordens ände utan att någonsin återvända till Europa. Varnade hon sin blivande svåger för de risker han tog, hon som visste bättre än någon annan vad det innebar att segla mot Indien? Ingen kommer någonsin att få veta. Men denna passage är oroande och avslöjar, bakom historiens stora svep, de mänskliga band som förenade dessa familjer av 1600-talsköpmän, soldater och äventyrare…