Kategori: 04 – Norrköping (1710-1876)

Découvrez l’ancrage de la famille Kuhlman à Norrköping, le ‘Manchester de la Suède’. Après l’exode d’Ingrie, la lignée s’établit dans cette cité industrielle en plein essor. Cette catégorie retrace leur ascension sociale à travers le commerce, l’industrie textile et la défense de la ville. Entre incendies dévastateurs et reconstruction, explorez la vie quotidienne des Kuhlman au sein de la bourgeoisie locale, marquée par des lieux emblématiques comme la Kuhlmanska gården et le Saltängsteatern.

Patriarkens skola

Norrköping, omkring 1730 till 1765.

Köpmannen Heinrich Kuhlman (1693-1765) med sina söner Henrik (1731-1771) och Johan (1738-1806) i sin grossistbutik i Norrköping, cirka 1850. AI-genererad bild.

I Gadebusch, en liten stad i Mecklenburg, Burgermeister Heinrich Kuhlman (1639–1720) regerade med auktoritet och konsekvens i minst två decennier. Innan han tillträdde denna position hade han levt ett annorlunda liv: en militär karriär, följt av en period i Lübeck, den stora hansastaden, vilket ingöt i honom en smak för handel och handelsnätverk. Hans egen far, Johan Kuhlman, hade varit överstelöjtnant som dog i Narva 1649, under trettioåriga kriget som härjade hela norra Europa vid den tiden. Från soldat till magistrat-köpman: familjen visste hur man skulle återuppfinna sig själv med varje generation. Det var på Gadebusch att Burgermeisterns två söner föddes, Joachim Adolf år 1687 och Heinrich år 1693. Två bröder som i sin tur korsade Östersjön för att bygga upp sina liv i Sverige igen.

Joachim Adolf lämnade staden först. Han anlände till Norrköping 1719 och avlade Borgareeden. Sju år senare, 1726, anslöt sig hans yngre bror Heinrich till honom och gjorde detsamma. De bosatte sig båda i denna stad, som höll på att återuppbyggas och skulle bli ett av Sveriges ledande industriella och kommersiella centrum. Norrköping blev deras nya Gadebusch, familjen Kuhlmans permanenta hem.

År 1730 gifte sig Heinrich med Christina Brauner, född 1714. De fick fem söner, men tre dog i spädbarnsåldern. Endast Henrik, född 1731, och Johan, född 1738, överlevde. Christina dog den 24 maj 1739, vid tjugofem års ålder, troligen av komplikationer efter sin sista förlossning. Hon begravdes i den tyska kyrkan S:ta Hedvig i Norrköping. Johan var ett år gammal. Henrik var åtta. Heinrich lämnades ensam med två små barn, och 1740 gifte han om sig med Charlotte Lindhult, som i sin tur dog i september 1744 utan barn. År 1748 gifte han sig för tredje gången med Kristina Sofia Mårtensson (1723–1760), med vilken han fick flera barn. Detta tredje äktenskap kommer att bli ämnet för en annan artikel.

Det var i ett hus präglat av sorg som Henrik och Johan växte upp. Deras far ältade det inte. Han arbetade och lärde sina två söner upp i handel.

Heinrich förekom sällan i tidningarna. Han drev sin butik, importerade ull och linne från Mecklenburg och sålde det i Norrköping. I november 1758 publicerades en annons i Norrköpings Weckotidningar han listades bland flera lokala köpmän som erbjöd germanska varor. Trettiotvå år efter sin ankomst till Sverige importerade han fortfarande samma produkter, längs samma rutter. Detta var kännetecknande för köpmän som utbildades i hansaskolan: nätverkens kontinuitet gick före allt annat.

Norrköpings Weckotidningar, 4 november 1758: "Utländska varor nyligen ankomna: fönsterglas, ull, lin och ärtor från Mecklenburg hos Petter Neef. Ull hos Gartz, Kuhlman, Murschwig och Hans Lundgreen."

Posttidningar, 12 april 1756. ”…i Norrköping hos köpmannen Hinrich Kuhlman den yngre…”

Samtidigt bredde hans två söner ut sina vingar, var och en på sitt sätt, var och en mot sin horisont. År 1756 publicerade Stockholmstidningen Posttidningar en annons: prenumeranter på historikern Henric Jacob Sivers bok om Västervik kunde hämta sitt exemplar i Norrköping hos köpmannen Hinrich Kuhlman den yngre. Henrik var tjugofem år gammal och redan tillräckligt välkänd för att ingå i ett nationellt kulturdistributionsnätverk, tillsammans med en professor från Uppsala och en kyrkoherde från Linköping. Sivers var inte okända för Kuhlmans, eftersom Anna, Henric Jacobs syster, framträder som gudmor till Johan Henrich, son till Joachim Adolf, år 1722…

Henrik reste sedan till norra Europa och följde de rutter som hans far hade stakat ut för honom. I maj 1759 avreste han till Lübeck med en man vid namn Gedderholm. I september återvände han från Hamburg. År 1760 anlände han till Stockholm från Göteborg, hamnen mot England och Nordsjön. Lübeck, Hamburg, Göteborg – den stora hanseatiska bågen, bekant sedan Gadebusch. Henrik var dess trogne väktare, den naturliga fortsättningen på vad Heinrich hade sått.

Norrköpings Weko-Tidningar, 19 maj 1759 ”Hinrich Kuhlman Junior och Gedderholm, i Lübeck. »

Hans bror Johan sökte andra horisonter. Medan Henrik befäste de norra handelsvägarna, vände sig Johan söderut och västerut i jakt på mer sällsynta och mer avlägsna varor. Vid tjugo års ålder, år 1758, lanserade han, tillsammans med en partner, korttillverkning att spela Embrings & Kuhlmans, vars produktioner distribuerades ända bort till Nyköping.

Norrköpings Weckotidningar, 9 december 1758: "Spelkort av fin och grov kvalitet, tillverkade av Embrings & Kuhlmans, tillgängliga hos köpmannen Conrad Hinr. Brasch i Norrköping."

I februari 1759 hittades han i Dalarö, anländande från Stralsund med råg och malt, en sista glimt av sitt förfäders Pommern. Då bröt han sig verkligen loss. I december 1761 visar Helsingörs register att Johan lämnade Stockholm för Cork, Irland. Fyra månader senare passerade han genom Helsingör igen, den här gången från Bordeaux. I juli 1762 gav han sig återigen av till Reval, den tidigare hanseatiska handelsplatsen vid östra Östersjön. I april 1764 hittades han i Helsingör med sin bror Henrik, båda återvändande från Setúbal i Portugal, den största portugisiska hamnen och navet för salthandeln.

Inrikes Tidningar, 26 april 1764 ”H. Kuhlman Junior […] och J. Kuhlman, från St. Ubes [Setúbal]. »

Cork, Bordeaux: Johan han sökte efter nya marknader där Henrik inte gjorde det. Det enda tillkännagivandet som förde dem samman var denna återkomst från Saint-Yves (Setúbal i Portugal). De två bröderna kompletterade varandra och täckte tillsammans nästan hela den europeiska handelns geografiska område under 1700-talet.

I december 1764 gifte sig Henrik med Catharina Beata Cederberg i Norrköping. Äktenskapet tillkännagavs först i lokaltidningen och fem dagar senare i rikspressen, ett tecken på att familjen nu hade ett rykte som sträckte sig bortom staden.

Inrikes Tidningar den 20 december 1764 ”Norrköpingsköpmannen Henric Kuhlman junior och fröken Catharina Beata Cederberg, gifta i Norrköping.»

En månad efter bröllopet erbjöd Henrik holländsk ost i sin butik. Ur denna förening föddes Johan Peter Kuhlman år 1767, från vilken hela släktlinjen härstammade så långt som till Algeriet ett sekel senare. Heinrich stannade dock kvar i sin hemstad. Han höll i tyglarna i Norrköping medan hans söner reste genom Europa. Han dog den 21 september 1765. Norrköpings Weckotidningar antecknade det enkelt: Handelsman Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, död af stickfluß – köpmannen Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, dog av ett slaganfall. Han begravdes i S:t Hedvig, den tyska kyrkan, där Christina Brauner hade begravts tjugosex år tidigare.

Norrköpings Weckotidningar, 21 september 1765 ”Köpmannen Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, dog av slaganfall.”

Han hade förlorat två fruar, begravt tre söner i spädbarnsåldern och utbildat de andra två i ett yrke som han hade fört vidare till dem väg för väg, nätverk för nätverk. Mottot som familjen skulle bära efter honom, "kunskap och uthållighet", var redan fullt förkroppsligat i hans stillsamma liv. Patriarkens skola hade gjort sitt.

Källor: Norrköpings Weckotidningar, Posttidningar, Inrikes Tidningar, Stockholms Weckoblad, 1756–1765. S:t Hedvigs församlingsböcker, Norrköping. Christina Brauners dödsattest, 1739. Hjalmar Lundgren, ”Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren”, Stockholm, 1917.

Hur Josef Kuhlman anlände till Alger

Inledande anmärkning: Det följande är en historisk hypotes, byggd på en mängd konvergerande bevis. Inget dokument hittills bevisar förekomsten av ett samband mellan Magnus Jacob Crusenstolpe och Josef Kuhlman. Men sammanträffandena är för många, för precisa, för konsekventa för att ignoreras.

Le consul général Josef Kuhlman — Josef Kuhlman (1809-1876)

Jag hade alltid undrat vad som hade drivit Josef att ge sig av till Algeriet. Vid den tiden kunde säkerligen lockelsen av nyhet, Orienten eller till och med äventyr förklara denna avresa, särskilt för familjen Kuhlman. Men någon, något, måste ha påverkat detta beslut, öppnat just denna dörr. Man anländer inte bara 1841 till ett nyligen erövrat Algeriet av en slump, utan kontakter, utan en introduktion.

Det troliga svaret kom från ett oväntat håll: en liten svensk bok, tillägnad en landsortsstad, som verkade inte ha något att göra med Nordafrika.

Hertzmans bok, en inventering som avslöjar mer än vad som syns vid första anblicken

Per Fredrik Hertzman föddes den 23 januari 1810 i Tingstad nära Norrköping, son till kyrkoherden. Han var jurist till utbildningen och tjänstgjorde som notarie och sedan som kommunal domare i Norrköping. Han var också en diskret forskare, passionerad för sin stads historia. Under de sista decennierna av sitt liv skrev han en text som skulle publiceras postumt: Anteckningar om Norrköpings stad, topografiska anteckningar om gamla Norrköping som det existerade vid början av 1800-talet.

Boken ger en mycket detaljerad redogörelse för gamla Norrköping, gata för gata, hus för hus, ägare för ägare – staden författaren kände i sin barndom och ungdom. Det är en promenad genom ett försvunnet Norrköping, före de stora bränderna 1822 och 1826 som härjade en stor del av det.

Och bland de hundratals namn han nämner intar familjen Kuhlman en särskild plats. Hertzman tycks känna familjen Kuhlman. Huset som tillhörde Johan Kuhlman (1738–1806), grosshandlare och riddare av Vasaorden, låg i hörnet av Drottninggatan och Skolgatan, en av de mest kända adresserna i Norrköping. Hertzman talar om det med en precision som förråder personlig kunskap: han beskriver det autografalbum som Johan Kuhlman hade sammanställt under årens lopp, signerat av sin tids mest berömda personer; han nämner att målaren Pehr Hörberg hade ritat en vy av familjens lantgård, Rödmossen i Kolmården; han berättar att när huset brann ner 1822, byggde Johans två söner upp det igen "med anmärkningsvärd fromhet, nästan exakt som det var"; Han noterar också att den berömde professorn Johan Henrik Lidén hade bott där sängliggande i sjutton år fram till sin död 1793, hos Johan Kuhlman som åtnjöt allmänt respekt och upprätthöll nära band med sin tids stora intellektuella gestalter.

Detta är inte beskrivningen av en främling. Det är porträttet av en familj Hertzman hade känt, vars intima detaljer han var bekant med, och som han uppenbarligen ägnade sin beundran. Men det var ett annat, till synes oskyldigt omnämnande i samband med hans bok, som väckte mina misstankar.

Magnus Jacob Cresenstolpe

I den biografiska noten som inleder boken berättar förläggaren Gustaf Malmberg att Hertzman, efter sina studier, åkte till Stockholm omkring 1836 och arbetade där i flera år. Och han specificerar:

"...under vilken han personligen gjorde bekantskap med den berömde herr J. Crusenstolpe. Han återvände sedan till Östergötland, där han bekvämt nog försökte undvika möjligheten att kompromettera sig under de oroligheter som kort därefter utbröt i huvudstaden i samband med högförräderirättegången mot Crusenstolpe."

Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865) är en av de mest kontroversiella personerna i 1800-talets Sverige. Han var advokat, historisk romanförfattare och politisk journalist och arresterades 1838 för majestätsbrott efter att ha publicerat tunt dold kritik av Karl XIV Johan (Bernadotte). Hans fängelsestraff utlöste upplopp i Stockholm i juni 1838, "Junidagarna", en av de första episoderna av liberal revolt i modern svensk historia.

Hertzman kände honom personligen. Och han hade ansett det klokt att lämna Stockholm innan affären bröt ut. Namnet var inte obekant för mig eftersom det var just en Crusenstolpe som, på andra sidan Medelhavet, hade välkomnat Josef Kuhlman i konsul Schultzes sällskap. Var det en slump? Eller den första ledtråden till en saknad länk?

Två bröder, två världar

Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (1801–1882) han var yngre bror till Magnus Jacob. Sex år skilde dem åt, båda födda i Jönköping i en familj av mindre provinsiell adel. Deras vägar kunde inte ha varit mer olika. Medan Magnus Jacob stannade kvar i Sverige, i Stockholms salonger och redaktioner, där han skrev, debatterade och orsakade uppståndelse, fram till sin arrestering, vilket gjorde honom berömd trots sig själv, lämnade Fredrik Sverige redan 1825, efter en militär karriär som avbröts av en skandal. Han stred i det grekiska frihetskriget under general Fabvier (en fransman) innan han gick med i den svenska konsulära tjänsten. Han blev sekreterare i Tripoli 1827, sedan stationerad i Rio de Janeiro, och bosatte sig därefter i arabvärlden, först i Tanger, där han lärde sig arabiska och förberedde vad som skulle bli den första översättningen av Koranen till svenska (publicerad i Stockholm 1843). Och från och med 1832 var den närvarande i den svenska konsulära strukturen i Nordafrika, särskilt i Alger.

Den officiella historien om det svenska konsulatet i Alger (KonsulsstatenDetta bekräftar att Fredrik Crusenstolpe faktiskt anges som sekreterare vid konsulatet från 1832, sedan tillförordnad konsul 1847, efter Johan Fredrik Schultzes död, den sittande konsuln som Josef Kuhlman känt sedan sin ankomst. Han blev generalkonsul 1858, innan han förflyttades till Lissabon 1860.

Det var honom som Josef Kuhlman fann där när han anlände till Våren 1841.

Två bröder alltså: en som Hertzman kände personligen i Stockholm, den andre som hade varit stationerad i Alger i nästan tio år när Josef anlände. Denna koppling är kärnan i följande hypotes.

Uppsala, där allt kan ha börjat

För att förstå hur dessa vägar kan ha korsats måste vi gå tillbaka till Uppsala och Stockholms studentnations register. Dessa register dokumenterar de studenter som år för år inskrevs vid Uppsala universitet, kategoriserade efter deras hemförening. Kuhlmans, ursprungligen från Stockholm, var registrerade hos Stockholms nation.

Och det finns ett omnämnande av de tre bröderna Kuhlman, söner till Johan Peter (1767-1839) och Inga Nasbom (1776-1852):

Pehr Erik Kuhlman (né en 1799) : inscrit en 1816, mort en 1827. Sa notice se limite à deux mots, son nom et sa mort. Aucune carrière, aucun examen. Une vie interrompue avant d’avoir pu commencer.
Claes Jakob Kuhlman (né en 1800) : inscrit lui aussi en 1816, la même année que son frère aîné. Noté « Artillerist » entre guillemets, le compilateur lui-même semblait incertain du titre. Mort à Stockholm en 1823, à vingt-trois ans.
Joseph (Josef) Kuhlman (né en 1809) : inscrit en 1827, l’année même de la mort de Pehr Erik. Il avait dix-huit ans. Sa notice se termine par des points de suspension : « Kammarskrivare i Riksgäldskontoret, . . . . . . » Sammanställaren hade inte resten av berättelsen, och den hade skrivits i Algeriet.

När Josef skrevs in i Uppsala 1827 bar han på tyngden av två broderliga förluster. Claes Jakob hade dött fyra år tidigare. Pehr Erik hade just dött samma år. Han var den siste. Och han var i början.

Per Fredrik Hertzman skrev för sin del in sig i Uppsala året därpå, 1828, vid Östgöta nation. Båda männen befann sig i Uppsala samtidigt, i en liten universitetsstad med cirka 1 500 studenter där studenter från olika nationer minglade på samma gator, samma kaféer och samma klassrum. Josef och Hertzman skilde sig knappt ett år i ålder. De kan ha känt varandra, eller korsat varandras vägar, och rört sig i samma kretsar.

Stockholm, 1830-talets smältdegel

Josef lämnade Uppsala omkring 1830 för att tillträda sin tjänst som kammarskrivare vid Riksgäldskontoret, i hjärtat av Stockholms finansförvaltning, och gick sedan med i KommerzKollegium. Han stannade där fram till sin avresa till Alger omkring 1840-1841. Josef stannade således i Stockholm i nästan ett decennium.

Det var i Stockholm som Hertzman personligen träffade Magnus Jacob Crusenstolpe, vilket hans levnadstecknare specificerar. Och i samma Stockholm på 1830-talet umgicks Josef med en man han hade känt i Uppsala: Oscar Patrik Sturzen-Becker (1811–1869), alias Orvar Odd. Inskriven vid Stockholms nation 1827, i samma klass som Josef, hade Orvar Odd blivit en medarbetare på Aftonbladet, den liberala tidning kring vilken alla Stockholms progressiva sinnen, inklusive Crusenstolpe, drogs. Dessa kretsar kände varandra, besökte varandra och rekommenderade varandra.

Oscar Patrik Sturzen-Becker (1811–1869), alias Orvar Odd.

Vi har inga direkta bevis för att Josef och Magnus Jacob Crusenstolpe någonsin träffades. Men den miljö Josef rörde sig i i Stockholm – finansförvaltningen, Östgöta- och Stockholmsnationens nätverk, journalistiska och liberala kretsar – var just den där Crusenstolpe var en central figur. Sannolikheten att de korsade vägar är hög, men säkerheten är fortfarande svår att förstå.

År 1838 utbröt Crusenstolpe-affären. Hertzman fattade det kloka beslutet att lämna Stockholm. Josef stannade dock kvar där i minst ett år till. Det var under denna period, i denna spända stad, som beslutet att resa till Alger förmodligen fattades, om hypotesen är korrekt.

Porten till Alger, den centrala hypotesen

Franska Algeriet år 1841 var ingen vanlig destination. Erövringen hade börjat 1830, knappt elva år före Josefs ankomst. Kolonin var instabil, farlig och fortfarande under administrativ utveckling. De utlänningar som framgångsrikt bosatte sig där anlände inte utan förbindelser. Vid det svenska konsulatet i Alger hade Johan Fredrik Schultze varit stationerad sedan 1816, först som sekreterare, sedan tillförordnad konsul från 1829. Och vid hans sida, sedan 1832, fanns Fredrik Crusenstolpe.

När Josef Kuhlman anlände våren 1841 var det dessa två män som välkomnade honom. Crusenstolpe, "alltid välinformerad", tvekade inte att hänvisa honom till rätt adresser och rätt personer.

Hypotesen är därför följande: Josef anlände till Alger med ett introduktionsbrev för Fredrik Crusenstolpe, ett brev som erhållits i Stockholm via Magnus Jacob, kanske med hjälp av Hertzman eller Orvar Odd. De två bröderna brevväxlade regelbundet; Magnus Jacob agerade som mellanhand för Fredriks angelägenheter i Sverige. Att överlämna ett brev till en ung svensk som reste till Algeriet för sin bror på konsulatet var en naturlig och vanlig praxis inom tidens diplomatiska och intellektuella nätverk.

Denna hypotes är baserad på en mängd konvergerande bevis:

Hertzman hade känt Kuhlmans från Norrköping sedan barnsben
Hertzman och Josef var i Uppsala samtidigt (1827–1828)
Hertzman kände Magnus Jacob Crusenstolpe personligen i Stockholm
Josef drogs in i samma Stockholmskretsar via Orvar Odd och Aftonbladet.
Fredrik Crusenstolpe hade varit vid konsulatet i Alger sedan 1832
Josef anlände till Alger 1841 och vägleddes omedelbart av Crusenstolpe.

Inget av dessa element, betraktade var för sig, utgör bevis. Tillsammans målar de upp en bild som är svår att ignorera.

Cirkeln sluts

Resten är historia: Josef Kuhlman lämnade aldrig. Han blev skeppsmäklare 1844, en av de första svurna officerarna i kolonin. Han byggde ett hus, ett rykte, en familj. År 1873 utnämndes han till svensk generalkonsul i Alger, efterträdande Schultze → Crusenstolpe → Rouget de Saint-Hermine-släkten, och dog i tjänst 1876.

Och Fredrik Crusenstolpe, mannen genom vilken allt kan ha börjat, hade lämnat Alger 1860 för Lissabon. De två männen hade delat samma konsulat i tretton år. Allt kan ha börjat med en liten bok om Norrköping. Med en enda mening. Med ett namn.

Det definitiva beviset för denna hypotes, om något, skulle finnas i Riksarkivet i Stockholm (Utrikesdepartementets samling, konsulära akter Alger 1840–1841): ett rekommendationsbrev, ett inresevisum från konsulatet, ett omnämnande i korrespondensen mellan de två bröderna Crusenstolpe. Sökandet fortsätter...

Familjen Kuhlman i Norrköping (Del 4)

Två cirklar, en stad: Wendels, Callwagens och Sivers

Den fjärde delen i serien "Familjen Kuhlman i Norrköping". Denna artikel undersöker två familjer vars namn återkommande förekommer i Kuhlmans födelse- och vigselböcker: familjerna Wendel och Callwagen. Bakom dessa namn finns sociologin i en handelsstad på 1700-talet och hur familjen Kuhlman blev en del av den.

Historisk gravyr av Norrköping ca 1700-1714, från Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlberg, graverad av Jan van den Aveelen.

Vad gudfäderna avslöjar

Det finns en sak som församlingsböcker från 1700-talet gör bättre än något annat dokument: de visar vem som är betrodd. En gudfar väljs inte slumpmässigt. Han eller hon förväntas vaka över ditt barn om du dör, att ge vidare till dem en del av den värld du har byggt. Att välja en gudfar är att offentligt utse dina allierade.

"Hinrich Kuhlman Juniors dop, Hedvigs kyrka i Norrköping, 30 oktober 1731. Bland faddrarna: Fru Anna Christina von Block, Fru Magdalena Kuhlman född de Besche, Herr Friedrich Callwagen." Bild genererad av AI

I Heinrich Kuhlmans barns födelseböcker, mellan 1731 och 1738, förekommer två familjer med en regelbundenhet som är allt annat än slumpmässig: Callwagens och Wendels. Familjen Sivers, släkt med Wendels genom giftermål, förekommer också i böckerna. Dessa tre namn bildar ett nätverk. Och detta nätverk avslöjar något väsentligt om Kuhlmans plats i 1700-talets Norrköping. Några år senare skulle Heinrich, numera en etablerad köpman, finansiera utgivningen av ett verk av Annas bror, Henric Jakob Sivers.

Callwagen, köpmän i tygstaden

Herr Friedrich Callwagen blev gudfar till Hinrich Kuhlman Junior den 30 oktober 1731. Sju år senare blev Madame Callwagen gudmor till Johan den 29 maj 1738. Namnet Callwagen är av germanskt ursprung. Liksom Kuhlmans, Nordsteins och Neuhausers som förekommer i samma register, tillhör Callwagens den våg av tyska köpmän som vid sekelskiftet 1700 hade gjort Norrköping till en av sina nya städer. Staden blomstrade: dess textilindustri, som ärvts från den drivkraft som holländaren Louis de Geer gav ett sekel tidigare, lockade handlare från Nordeuropa. Tyskarna var många, organiserade och aktiva där.

"En tysk handelsplats i början av 1700-talet. Callwagens, Kuhlmans och deras medarbetares vardag i Norrköping." AI-genererad bild.

Callwagens förekommer inte i de svenska adelsböckerna, vilket bekräftar deras tillhörighet till handelsmännen, inte aristokratin. De handlade, de investerade, de sponsrade. De tillhörde en värld där rykte byggdes upp handling för handling, dop för dop. Det faktum att Friedrich Callwagen fortfarande finns med i Kuhlmans register 1731, och att hans fru tar över 1738, tyder på en bestående relation, en affärsmässig och personlig vänskap som var rotad i flera decennier.

Man kan föreställa sig dessa män mötas vid samma diskar, diskutera samma priser på salt och linne, och rekommendera varandra till magistratens myndigheter. Det är denna värld som Friedrich Callwagen skildrar: de tyska köpmännen i Norrköping, förenade och integrerade i det samhällsliv som de hade i sin nya stad.

Johan Ulrich Wendel och Anna Sivers, ett äktenskap i korsningen mellan två världar

Wendels familjs historia i Norrköping börjar med ett äktenskap. Den 20 mars 1715 gifte sig Johan Ulrich Wendel med Anna Sivers. Detta datum är betydelsefullt: år 1715 finns Joachim Adolph Kuhlman fortfarande registrerad som "von Lübeck". Han hade ännu inte bosatt sig i Norrköping. Han var dock redan närvarande som gudfar i de kretsar som Wendels besökte. Nätverk föregick bosättningen.

Vilka är Wendels? Det finns en adlig familj med detta namn i Sverige (nr 1744 i Riddarhuset), adlad 1690, vars rötter är militära, och flera av dess medlemmar dog i Karl XII:s krig. En viss Johan Fredrik Wendel stupade vid Tönningen 1713, samma kapitulation där Johan Kuhlman, soldatbrodern, togs till fånga. Dessa sammanträffanden av slag och familjer i ett Sverige i krig är inte en slump: de påminner oss om att kretsen av människor som kände varandra, som korsade vägar, som sponsrade varandra, också var kretsen av dem som stred tillsammans eller dog tillsammans. Den Johan Ulrich Wendel som gifte sig med Anna Sivers 1715 tillhörde sannolikt en handelsgren av denna släktlinje, eller en väletablerad familj med samma namn i Norrköping. Vad som är säkert är att han blev en del av samma sociala väv som Kuhlmans och stannade kvar där i många år. För Madame Anna Wendel, gudmor till Erich Kuhlman år 1734, är ingen annan än samma Anna Sivers, fortfarande närvarande i Kuhlman-familjens krets nästan tjugo år efter sitt giftermål.

The Sivers, mellan Lübeck, Östergötland och Norrköping

La famille Sivers est d’origine balte-allemande, fortement liée à Lübeck, cette ville qui, on l’a vu, était aussi le point de départ des Kuhlman sur les routes de la Baltique. Anna Sivers et son frère présumé Henric Jakob Sivers (né en 1709 à Lübeck et décédé en 1758 à Tryserum dans l’Östergötlands) sont les personnages qui nous intéressent ici.

Henric Jakob Sivers valde den pastorala vägen: hovpredikant hos Sveriges kung, sedan kyrkoherde och prost i Tryserum, Östergötland, fram till sin död 1758. Hans första hustru dog i Norrköping 1738; flera av hans barn döptes där. Han var också författare och illustratör, och Heinrich Kuhlman finansierade publiceringen av några av hans verk, vilket ytterligare bekräftade den direkta ekonomiska och intellektuella kopplingen mellan de två familjerna. Pastor Sivers avbildas till och med på en målning i Hedvigs kyrka i Norrköping, just den kyrka där Kuhlmans döpte sina barn.

Anna Sivers, å andra sidan, hade valt handelns väg genom att gifta sig med Johan Ulrich Wendel. Dessa två banor, pennan och räknaren, möttes i samma cirkel.

Två cirklar, en tillhörande

Det som familjerna Callwagen och Wendel-Sivers avslöjar är Kuhlmans dubbla tillhörighet i Norrköping. Å ena sidan fanns kretsen av tyska köpmän – familjerna Callwagen, Kröner, Neuhauser och Nordstein – som utgjorde deras ursprungliga miljö, deras språk och deras handelskultur. Å andra sidan fanns kretsen av lokala svenska anmärkningsvärda personer – von Block, de Besche och Sivers i dess pastorala form – som representerade deras integration i det nya samhället. Dessa två kretsar uteslöt inte varandra. De överlappade och berikade varandra. En tysk köpman i Norrköping i början av 1700-talet var både arvtagare till den hanseatiska traditionen och undersåte till Sveriges kung. Han köpte i Lübeck och sålde i Kalmar. Han döpte sina barn i Norrköpings Hedvigskyrka (den tyska kyrkan) och satt i magistratsrådet tillsammans med infödda svenskar.

Familjen Kuhlman förkroppsligade denna balans perfekt. Joachim Adolph hade gift sig med en medlem av familjen de Besche, som representerade den svenska adeln. Heinrichs faddrar var en Callwagen, som representerade tysk handel, och Anna Christina von Block, som representerade svensk vetenskap och medicin. Och i mitten bildade Wendel-Sivers bron: en tysk luthersk familj, rotad, liksom familjen Kuhlman, i den dubbelkulturella Östersjön.

Vad denna stad var

Norrköping i början av 1700-talet var inte bara en stad av vävare och köpmän som genomgick återuppbyggnad (se kapitlet tillägnat Norrköpingsväska). Det var en kulturell knutpunkt där familjer från Lübeck, Hamburg, Wismar, Kurland och Hessen blandades med de gamla östgötska familjerna. Det var en stad dit man kunde anlända som utlänning och bli borgare inom en generation. Där ett pass utfärdat i Göteborg 1712 fjorton år senare kunde leda till ett medborgarskapsintyg registrerat i ett register.

"Norrköping omkring 1720, utsikt från Motala hamn. Staden lockade tyska köpmän från Lübeck, Hamburg och Wismar." AI-genererad bild.

Familjen Callwagen och Wendel är inte bifigurer i den här berättelsen. De är aktiva vittnen, de som, genom att gå med på att vara faddrar, berättade för hela samhället att familjen Kuhlman var en av deras egna.

Nästa del kommer att ägnas åt familjen de Besche, alliansen som, bortom handel, förankrade Kuhlmans i den industriella adeln.

Källor: Norrköpings församlingsböcker, Hedvigs församling (1715–1738); Adelsvapen-Wiki, Wendel familj nr 1744 och Von Sivers; kuhlmansaga.com ; Riksarkivet.

Svuren marinmäklare

8. Alger, grundåren (1841-1849) – december 1844

Josef Kuhlman och Fredrik Schultze på konsulns kontor på rue de la Licorne 12 i Alger. Bild genererad av AI.

Sedan sommaren 1844 hade Josef sammanställt sin akt med samma noggrannhet som han tillämpade på sina konsulatregister. Varje dokument krävde tid, procedurer och tålamod. Först, bosättningsintyget – tre hela och på varandra följande år i Algeriet. Schultze hade personligen, med sin fasta handstil, intygat att herr Josef Kuhlman, en svensk medborgare, hade bott i Alger sedan våren 1841. Därefter, intyget om god vandel, utfärdat av de franska administrativa myndigheterna; en formalitet för en man som hade tillbringat tre år vid konsulatet och vid det här laget byggt upp ett gediget kontaktnät, men en formalitet som måste utföras med allvar. Slutligen, kompetensintyget, verifierat av Algeriets handelskammare (1): Josef hade framträtt inför dess medlemmar och visat sina kunskaper om sjörätt, valutakontroll och hamnpraxis. Ytterligare en formalitet för någon som hade gjort sjörätt till kärnan i sin utbildning i Uppsala och som redan hade nästan tio års erfarenhet. De hade antagit honom utan svårighet.

Frågan om depositionen återstod: 5 000 franc skulle betalas innan han kunde praktisera. En summa som Josef inte hade helt till hands. Det var Schultze som ingrep med den diskretion som förväntas av en erfaren konsul – varken ett officiellt lån eller ett deklarerat förskott, utan en diskret garanti från en lokal köpman. ”Jag sa ju 1841 att ni kunde räkna med mig”, hade den gamle diplomaten sagt. ”Detta är vad det betyder i praktiken.”

Väntan

Efter att ansökan hade lämnats in till civilförvaltningen återstod bara att vänta. Paris var tvunget att bestämma sig. Krigsministern, marskalk Soult, hertig av Dalmatien (2), hade ansökningarna från hela Algeriet i sin ägo. Josef kände sina konkurrenter. Gentili, italienaren, med vilken han hade utbytt försiktiga artighetsfrågor i tre år. De, som sades tala engelska och italienska. Cherfils, en diskret man. Och så även de som hette Canton, Martin och Trèves. Sju kandidater till tjänsterna som sjömäklare i Alger – sju tjänster som Paris beviljade eller avslog, enligt kriterier som ingen kände exakt till. Hans fördel gentemot dem alla var enkel: ingen på denna lista läste svenska, ingen talade flytande baltisk tyska. För varje fartyg från Hamburg, Bremen, Göteborg eller Stockholm som anlöpte Algeriets hamn, var det honom de skulle komma att leta efter.

Slutet av december 1844: kontor på Rue de la Licorne

Den där morgonen i sista veckan i december väntade Schultze på Josef på sitt kontor på konsulatet för rue de la Licorne (3) Han höll i sina händer ett officiellt dokument som luktade vax. Genom valvet med utsikt över innergården silades vinterljuset mjukt ner på de svala stenplattorna. En sekreterare hade diskret stängt dörren bakom honom när han gick. Schultze stod bakom sitt skrivbord och väntade på att Josef skulle sätta sig ner, sedan sköt han dokumentet mot honom utan ett ord.

"Jag mottog detta i morse via officiella kanaler. Dekretet undertecknades i Paris den 13 december."

Josef läste. Hans namn stod där: Sjöfartsmäklare, herrarna Canton, Cherfils, Gentili, Martin, They, Kuhlman, Trèves.

Han lade ner pappersarket utan ett ord.

"Du väntade i tre och ett halvt år."sa Schultze. "Så lång tid tar det för Alger att lita på en utlänning."

Genom valvet på innergården hörde Josef de välbekanta ljuden från hamnen: en vagn på kullerstenarna, röster som talade arabiska, klockan på en ångbåt i hamnen. Han tänkte på samma skepp, det Charlemagne, på vilken han hade landstigit 1841, med endast ett rekommendationsbrev från Kommerskollegium och den vaga aningen att Alger skulle erbjuda honom något som Stockholm inte kunde ge honom. Han misstog sig inte.

6 januari 1845: Tidningen

Le 6 janvier 1845, le Courrier d’Afrique publicerade dekretet i sin helhet under rubriken OFFICIELLA RÄTTSAKTER (4). Josef, som hade känt till nyheten i tio dagar, köpte ändå tidningen på kaféet på Marine Street och läste den till slutet. Det var något annorlunda med att se sitt namn tryckt för alla att se – en beständighet som det officiella dokumentet från guvernementet inte riktigt hade.

”Artikel 6. Följande ska tillåtas att tjänstgöra som tolkar för de språk som anges nedan: Herr Gentili, italienska; Herr They, italienska och engelska; Herr Kuhlman, tyska och svenska…”

Han vek ihop tidningen och stoppade ner den i sin väska. Han skulle behålla sitt exemplar.

Eden

Några dagar senare, efter att ha lagt fram bevis på betalning av borgen, framträdde Josef Kuhlman inför den behöriga domstolen i Alger och svor en ed att utföra sina plikter med heder och trohet. Formeln var högtidlig, kanslisten tyst. Han tänkte på den läxa från 1823 som Schultze hade förmedlat till honom på terrassen på Calorama tre år tidigare, den där historien om förrådda kabyliska tjänare och konsuler som hade stått fast. "En nations heder beror inte på din titel eller rang. Den beror på dina val i kristider."

Krisens tid var över, det var bara början…

Anteckningar:

(1) Algeriets handelskammare grundades 1832, kort efter erövringen. Den spelade en central roll i kolonins ekonomiska liv: den gav råd i handelsfrågor, kontrollerade yrkeskvalifikationer och avgjorde tvister mellan köpmän.

(2) Nicolas Jean-de-Dieu Soult, hertig av Dalmatien (1769-1851). Marskalk av kejsardömet och Napoleons vapenbröder. President i rådet och krigsminister under julimonarkin. Han undertecknade dekretet om inrättandet av mäklarämbetena i Algeriet den 6 maj 1844 och utnämningsdekretet den 13 december 1844.

(3) Det svenska och norska konsulatet låg på Rue de la Licorne nr 12 i Alger. Byggnaden i morisk stil bestod på bottenvåningen av två kontor, tre butiker, en tvättstuga, en brunnscistern och en stor innergård med ett välvt galleri. Det var i detta utrymme som Josef Kuhlman utförde sina uppgifter som handelsattaché och senare som svuren sjömäklare.

(4) Utnämningsordningen, publicerad i Courrier d’Afrique, d’Orient et de la Méditerranée Genom dekretet av den 6 januari 1845 utsågs följande personer till residenset i Alger: som varumäklare herrarna Bain, Callamand, Laisné, Meyer, Roustan, Aigon, Aubé Jr., Bouron, Boutin, Chaudoin, Gomot, Guasco, Jauvat, Lambert de Maupas, Levi, Milou, Mottet, Olive, Oualid, Oxeda och Porcellaga; som sjömäklare herrarna Canton, Cherfils, Gentili, Martin, They, Kuhlman och Trèves; och som kombinerade mäklare herrarna Garisson-Vienne och Vernier. Dekretet undertecknades i Paris den 13 december 1844 av marskalk hertig av Dalmatien och kontrasignerades av Martineau, statsråd och generalsekreterare.

Källor: Courrier d’Afrique, d’Orient et de la Méditerranée, 6 januari 1845; Ministerdekret av den 6 maj 1844 om inrättande av mäklarkontor i Algeriet, undertecknat av marskalk hertig av Dalmatien; Plan över det svenska konsulatet, 12 rue de la Licorne, Alger, 1851 (författarens personliga samling).

Familjen Kuhlman i Norrköping (Del 3)

Den första familjekretsen: faddrar och allianser (1700–1738)

Den tredje delen i serien "Familjen Kuhlman i Norrköping", en direkt uppföljare till "Scouten". Denna artikel är baserad på födelse-, vigsel- och dödsböckerna för Johans barn, Joachim Adolph och Heinrich Kuhlman, bevarade i Norrköpings församlingsböcker.

För en avlägsen kusin från Sverige som säkert kommer att känna igen sig…

Tre bröder, tre öden

Den föregående artikeln berättade om hur Joachim Adolph Kuhlman, född i Gadebusch den 7 augusti 1687, ägnade år åt att bygga handelsvägarna runt Östersjön innan han bosatte sig permanent i Norrköping omkring 1719. Men bakom denna historia finns en mer komplex familjedynamik. Joachim Adolph hade två bröder. Johan, född omkring 1692 i Wismar, valde en militär karriär: volontär i Flandern vid arton års ålder, kornett under marskalk Stenbock 1712, kämpe i slaget vid Gadebusch, i just den stad där hans bröder föddes, och sedan fånge i Tönningen 1713. Ett soldatliv, inte ett köpmannaliv. Johan bosatte sig aldrig i Norrköping. Ändå döptes hans barn där: Jürger 1700, Andreas 1707 och Anna Stina 1714, den äldsta kända uppteckningen av en Kuhlman i stadens register. Hans familj kretsade kring Norrköping, även om han själv ofta var frånvarande på grund av fälttåg och fångenskap.

Heinrich, den yngste, född i Gadebusch år 1693, var den siste som följde denna väg. Han avlade eden som Borgare i november 1726, sju år efter att hans äldre bror Joachim Adolph hade banat vägen.

1715: Joachim Adolph, fortfarande "von Lübeck"

Ett födelsebevis daterat den 13 november 1715 belyser saken. Det listar bland faddrarna till ett av Johans barn en viss "Joachim Adolph Kuhlman von Lübeck". Joachim Adolph var vittne vid födelsen av ett barn i familjen Schröeder, men han identifieras fortfarande som kommande från Lübeck. Han är ännu inte bosatt i Norrköping, utan en besökare, en känd och förväntad närvaro. Det är mellan 1715 och 1719 som han tar det sista steget.

Två bröder etablerade sig, ett samhälle

Så snart Heinrich anlände 1726 slogs de två syskonparen som bodde i Norrköping samman. Födelsebevisen för hans barn med Christina Brauner (född 1714, död 24 maj 1739) vittnar om detta på varje sida.

Vid Hinrich Juniors födelse den 30 oktober 1731 var en av gudmödrarna Madame Magdalena Kuhlman, Magdalena née de Besche, hustru till Joachim Adolph sedan 1721. Svägerskan blev gudmor. År 1734, vid lille Erichs födelse, var Joachim Adolph själv gudfar. Den äldre brodern höll den yngre vid dopfunten: en kraftfull gest i 1700-talets samhälle, som innebar ett andligt ansvar inför hela samhället.

Familjen Besche, en adel som öppnar dörrar

Parmi les marraines de Hinrich Junior le 30 octobre 1731 figure Magdalena de Besche, épouse de Joachim Adolph. Les de Besche sont une famille de la haute noblesse suédoise dont le rayonnement militaire, administratif et économique, s’étend bien au-delà de Norrköping, et qui fera l’objet d’un article à part entière. Ce qu’il faut retenir ici : lorsque Magdalena de Besche tient le petit Hinrich sur les fonts, c’est la légitimité sociale d’une lignée noble qu’elle lui apporte en don de baptême.

Anna Christina von Block, staden förkroppsligad

Hinrich Juniors andra gudmor år 1731, Anna Christina von Block (född von Düben, 1676–1763), var hustru till Magnus Gabriel Block, överläkare i provinsen, rådman i Norrköping, adlad 1719, och en av stadens viktigaste intellektuella och samhällsmedborgare under första hälften av 1700-talet. Hennes närvaro vid Kuhlmans dop visar tydligt vilket socialt skikt i Norrköping som familjen tillhörde.

Familjen Callwagen: lojalitet som sträcker sig över generationer

En annan gudfar till Hinrich Jr. var Herr Friedrich Callwagen. Sju år senare, 1738, var det Madame Callwagen som var gudmor till lille Johan. Familjen Callwagen, väletablerade köpmän i Norrköping, förekommer således två gånger under sju år i Heinrichs barns register, ett tecken på en bestående vänskap som gick utöver bara protokoll.

Familjerna Wendel och Braad, tråden som leder till Martine Forsberg

Vid Erichs födelse den 14 maj 1734 var en av hans gudmödrar Madame Anna Wendel. Lille Erich dog några månader senare, den 4 september. År 1738 var Madame Bradeen (Braad) bland Johans gudmödrar. Familjen Braad var en av de mest aktiva köpmannafamiljerna i regionen, vars betydelse i Norrköpings sociala och ekonomiska liv är särskilt tydlig i sjöfararen Christopher Henric Braads (1728–1781) roll och i de exakta genealogiska kopplingarna som knyter Kuhlmans till Martine Forsberg, en avlägsen kusin till familjen. Dessa kopplingar kommer att diskuteras mer i detalj senare.

Eleonora Beata, eller andra generationen

Den 28 november 1767 kungjorde Norrköpings Weko-Tidningar (nr 47) äktenskapet mellan Eleonora Beata Kuhlmann, dotter till Joachim Adolph och Magdalena de Besche, född den 28 mars 1730, och köpmannen Anders Stenbom. Fyrtioåtta år efter Joachim Adolphs permanenta bosättning var Kuhlmanns nu väl integrerade i den lokala borgarklassen.

Vad dessa register säger

Om man lägger ihop namnen på faddrarna till Kuhlman-barnen mellan 1714 och 1738 får man en världskarta: köpmän (Callwagen, Nordstein, Neuhauser), adelsmän (de Besche, von Block), pastorer (Wetterstein), yrkesverksamma (Nauman, Widegrén) och besläktade familjer (Wendel, Braad, Hillerström, Kröner, Westerberg). Samma nätverk, samma namn, från ett dokument till nästa, från en generation till nästa.

Johan tog det första steget med sina barns födelse. Joachim Adolph utvecklade nätverket, sedan fortsatte Heinrich innan han gav det vidare till Henrik Jr. och Johan. Detta var början på Johans Cirkel…

Nästa del kommer att ägnas åt familjen Besche, alliansen som, bortom handel, förankrade Kuhlmans i den svenska industriadeln.

Källor: Norrköpings församlingsböcker (1700–1770); Norrköpings Weko-Tidningar, N:o 47, 28 november 1767; kuhlmansaga.com ; Riksarkivet.