Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Les corps militaires bourgeois (Borgerliga militärkårer)
Johannisburg slottspark i Norrköping. Foto Etienne LAUDE, juli 2022.
1. De tre delarna av den borgerliga kroppen
Borgerskapets militärkår var indelad i tre divisioner: Kavalleriet, under dess kapten, fabrikören Peter Jakob Swartz11 Infanteriet, under dess kapten, stadsfullmäktigeledamoten Johan Jakob Westerberg¹2 och artilleriet under dess kapten, köpmannen Hans Ekhoff13.
2. Fabrikörskåren och Frikämparkåren (Frikårsjägarna)
Två ytterligare kårer bildades. Den första bestod av icke-borgerliga fabrikörer som, eftersom de inte var medborgare och därför inte var skyldiga att tjänstgöra i milisen, frivilligt tog värvning, på villkor att de fick bilda en separat trupp och var befriade från att bära uniform. Magistraten beslutade att de var välkomna, men att de först måste söka guvernörens godkännande.
Den andra, mer spektakulära kåren var Friåkarkåren (Frikårsjägarna eller Frijägare), bildad av stadens ungdom med egna officerare och gröna uniformer. En sådan grön kår hade diskuterats redan 1761 under Pommerska kriget, men hade förbjudits vid den tiden av magistraten, som ansåg den vara en olägenhet och en skam under marscher. Allvaret i situationen 1788 sopade undan dessa reservationer.
Gröna kåren krävde dock att få förbli enad i framtiden, så att dess medlemmar inte skulle tvingas, efter att ha erhållit sitt borgarcertifikat, att gå med i den reguljära militärkåren. Medlemmarna i den senare protesterade och fruktade att detta skulle hindra framtida rekrytering. Magistraten fann en kompromiss: Gröna kåren skulle inte utökas med fler medlemmar.
3. Övningar, höggardet och patriotisk spridning
Den borgerliga kåren upprättade en höggarde och patrullerade gatorna, till synes i övningssyfte enligt infanterikapten Westerberg. Guvernören, missnöjd med vardagsövningar som störde arbetet, beordrade att de skulle äga rum på helgdagseftermiddagar.
I en anmärkningsvärd gest av patriotisk spridning beslutade några av dem som hade bidragit till återuppbyggnaden av skansarna att finansiera en utgåva av det tal som Gustaf Engzell höll.14Kyrkoherden vid Dalarnas frikårsregemente höll sin predikan för Svärdsjö församlingsmedlemmar den 19:e söndagen efter trefaldighet år 1788. Upplagan, tryckt i 10 000 exemplar, distribuerades gratis till församlingar i hela Linköpings stift på ett öppet blad, som kunde hängas på väggen i varje stuga. Sälskapssällskapets tidskrift för år 1788, nr 28, han kommenterade initiativet så här:
"Denna uppmaning kan nu placeras på bondens största vägg, vars ande både tas och följs av barn och barnbarn, ja så länge Sverige är ett självständigt kungarike, så länge det styrs av Gustav."
4. Frijägarkorpsets parad (26 oktober 1788)
Den 26 oktober 1788 genomförde Free Chasseurs Corps en minnesvärd offentlig demonstration: de paraderade från sin övningsplats vid Himmelstadlund till ljudet av marschmusik (fältmusik), ledda av sin kapten Erik Stenbom.15, "Dessa unga krigare kämpar mot varandra med hängivenhet och kärlek till kungen och landet"Entusiasmen var sådan – slottsparken (Slottshagen) hade också ställts till förfogande för övningarna – att landshövdingen var tvungen att begränsa vapenavfyrningen till söndagseftermiddagarna, så att medborgarna inte skulle förlora sin arbetstid.
Mer kommer i ett kommande nummer…
11. Peter Jakob Swartz — Fabrikör och kavallerikapten. Fabrikör från Norrköping, representant för industriborgarklassen. Utnämnd till kavallerikapten för borgerliga militärkåren 1788.
12. Johan Jakob Westerberg — Stadsfullmäktigeledamot och infanterikapten. Stadsfullmäktigeledamot (rådman) i Norrköping. Befälhavde infanteridivisionen i borgerliga militärkåren 1788. Organiserade nattpatruller, motiverade som militär övning.
13. Hans Ekhoff — Köpman och artillerikapten. Köpman från Norrköping. Befälhavde artilleridivisionen inom den borgerliga militärkåren 1788, vilket placerade hans funktion i släktlinjen av borgerliga artilleriofficerare, till vilka Johan Kuhlman hade varit föregångare sedan 1767.
14. Gustaf Engzell — Aktiv 1788. Regementspastor för Dalarnas frikår. Höll en patriotisk predikan för Svärdsjö församlingsbor den 19:e söndagen efter Trefaldighet 1788. Detta tal, finansierat av Norrköpings borgare och inspirerat av samma patriotism, trycktes i 10 000 exemplar och distribuerades kostnadsfritt till alla församlingar i Linköpings stift — ”så att dess anda må tas till vara och följas av barn och barnbarn”.
15. Erik Stenbom — Kapten för Frijagarna. Aktiv 1788 i Norrköping. Kapten för Frijagarna. Ledde den minnesvärda paraden den 26 oktober 1788 från Himmelstadlund till tonerna av fältorkestern.
Här börjar Algutsboda godsets marker, vid vars ankomst, under den pågående uppmätningen, ägaren till nämnda gods, kapten Björkman, infann sig och erkände den urminnes besittningen sådan den har existerat och existerar, i enlighet med den tidigare nämnda Allmänningskartan av 1708, mellan Algutsboda och Rödmossen gods, såsom visas av det nu på kartan uppmätta och markerade staketet, upp till den första punkten nr I. Den 15 augusti, efter att gränsmarkeringen kring det till odling beviljade området, i enlighet med höge landshövdingens och kronogodsens inspektions beslut, sålunda fullbordats och området avskilts från kommunen, uppmätningen av torvmossarna och de till odling beviljade höga markerna, som är belägna inom denna avgränsning och i anslutning till Rödmossen godsets odlade marker, och vars utsträckning och beskaffenhet anges av nedanstående kartbeskrivning (Chartæ Beskrifning).
✦ Viktiga upptäckter på denna sida: Kapten Björkman (ägare av Algutsboda och tidigare ägare av Rödmossen före Kuhlman) var närvarande under gränsmätningen och bekräftade den släktgränsen mellan de två godsen. Denna gräns hade funnits sedan åtminstone 1708, vilket framgår av en Allmänningskarta från 1708 (ett tidigare kartografiskt dokument som nu är känt). Gränsmätningen ägde rum från 8 till 15 augusti; ytmätningar gjordes från och med 15 augusti och slutfördes den 24 augusti 1791.
DEL III — KARTBESKRIVNING (Chartæ Beskrifning).
III-1: Torvmossar
Tomt nr 1 — Norra Mäsen
Bestående av en låglänt torvmosse (sank dyvall) täckt med små tallar (Täll) och granbuskar (Granbufkar); det visar sig att den kan odlas som äng, efter en avsevärd kostnad för stubbtagning (Rothugning) och byggande av dräneringsdiken; marken, när den är jämnad och iordningställd, omfattar en areal av: 5 tunnland 17 kappland (≈ 2,7 ha)
Tomt nr 2 — Lilla Mäse (liten torvmosse)
En liten torvmosse ligger längs inhägnaden (Intaga) av Torpet Häradssvedens [distriktets samfällighetsgård]; av röjd mark (rödjord) och torvig gräsmark (Mästupen); även lämplig för odling som äng, men av sämre kvalitet än den förra; omfattar en areal av 1 tunnland 30 kappland (≈ 0,9 ha)
Tomt nr 3 — Carlsmäsen
Carlsmäsen (Carls torvmosse): med torvkanter och djup, sumpig botten; täckt med små granar, alar och björkar; i mitten [något upphöjd] men med rödaktig jord; täckt med små enbär; efter dikenbyggen mot bäcken i östra änden, där det finns en sluttning som låter vattnet rinna av, lämplig för slåtter; omfattar en areal på 12 tunnland och 27 kappland (≈ 6,4 ha)
Tomt nr 4 — Rödmäsen (Röda torvmossen)
Rödmossen: av samma natur som den tidigare nämnda (Carlsmäsen); den täcker en yta på 7 tunnland och 10 kappland (≈ 3,5 ha). Det är gårdens självbetitlade mosse. Dess beskrivning som "av samma natur" som Carlsmäsen är mycket betydelsefull: texten bekräftar att de två mossarna är identiska till sin natur – sumpig botten, gles vegetation, karakteristisk rödaktig jordmån.
En tomt listad som nr 1 i Kronans fastighetsregister, inklusive vägområdet Rödmossen och Norra myrarna i Träfsvedernes tätorter; marken ligger på sandmark (Sandfjord), täckt av öppen skogsmark som endast är lämplig för bete (Betesmark). Yta: 3 tunnland 4 kappland (≈ 1,6 ha)
Tomt nr 6 — Hög och kuperad terräng / Rödmäse Hage
Hög och kuperad terräng (Högländd och daldig mark), refererad under nr 6 i Kronogodsbesiktningen, av lerig och sandig jord (Sandblandad Lerjord), täckt med hög och gles skog (Långskog), belägen mellan Rödmossen och Algutsbodaängen (Algutfbo Äng), lämplig för beteshage; vilken godset hittills i liten utsträckning har utnyttjat (missbrukat); Det rapporteras att samma mark, liksom de omgivande hällmarkerna, tidigare var inhägnad och användes som betesmark (Hage) för Rödmossengodset; det är därför den nu kallas Rödmäse Hage: Yta: 4 tunnland 28 kappland (≈ 2,5 ha).
Tomt nr 7 — Blandad mark
Terräng delvis kuperad, delvis något upphöjd, enligt beskrivningen i punkt 7 i inspektionen; bestående av lerig och sandig jord; täckt med hög och gles skog; även lämplig för beteshägn; omfattar en areal på 7 tunnland och 4 kappland (≈ 3,5 ha) Delsumma Högland (nr 5–7): 15 tunnland 4 kappland ≈ 7,4 ha
TOTALT RÖJNINGSMARK (Summa Upodlingsmark): 42 tunnland 24 kappland ≈ 20,9 ha
III.3 Klippiga och oodlade marker
De klippiga och oodlade markerna, inom de markerade och uppmätta gränserna, belägna mellan och runt de ovan beskrivna röjningsmarkerna, här och där täckta endast av en mager tallskog (Gläfskog), innefatta följande områden:
Tomt nr 8 — Träfsvederne (Kronmarkerna)
Träfsvederne, beskrivna under nr 1 i Kronogårdens inspektion; beläget mellan huvudvägen (Landsvägen) och Norra Mäsen; detta område består av sandig hedmark bunden till hällar (stenbunden sandmo), resten är höga hällar och obrukad mark; omfattar en yta av 12 tunnland och 18 kappland (≈ 6,2 ha)
Tomt nr 9 — Rödmäse Hage (stenområde)
Den steniga och obrukbara marken mellan Rödmossen och Algutsbodaängen (Elgutfbo Äng), omnämnd i kronogodset under nr 6, och som nu kallas Rödmäse Hage; med en areal av: 41 tunnland (≈ 20,1 ha) — (beräknat från den totala summan: 116:18 − 12:18 − 63:0 = 41:0)
Tomt nr 10 — Stort klippområde (runt Carlsmäsen)
Den steniga terrängen vid inspektionens sjunde punkt, väster om äganderätten, som sträcker sig runt Carlsmäsen och till Rödmossens västra gränser, samt äganderättens odlade marker (odalaägor); med en area på 63 tunnor (≈ 30,8 ha)
TOTALA AVFALLSMARK (Summa Bergig och odugligmark): 116 tunnland 18 kappland ≈ 57,5 ha
DEL IV — SLUTBEKRYCK OCH UNDERSKRIFT:
Sålunda uppmätt, beräknat och fastställt, och detta odlingsområde avskilt och avgränsat med raka linjer från kommunen, bestyrkt: Vid Rödmossen, den 24 augusti 1791. På verkets vägnar, Joh[an] Nystrand (lantmätare) Johan Märtensson i Hult — Nils Olsson i Ingelstad J.M.S. — Nämdeman (edsvurna vittnen) — N.O.S.
DEL V — ALLMÄN SAMMANFATTNINGSTABELL (Ytor — Charta Beskrifning)
N°
Désignation
Type
Surface
Ha ≈
1
Norra Mäsen — Marais Nord
Tourbière
5 tl 17 kpl
2,7 ha
2
Lilla Mäse (près Torpet Häradssvedens)
Tourbière
1 tl 30 kpl
0,9 ha
3
Carlsmäsen — Tourbière de Carls
Tourbière
12 tl 27 kpl
6,4 ha
4
Rödmäsen — La Tourbière Rouge
Tourbière
7 tl 10 kpl
3,5 ha
Sous-total Tourbières
27 tl 20 kpl
≈ 13,5 ha
5
Träfsvederne (Couronne)
Pâturage
3 tl 4 kpl
1,6 ha
6
Rödmäse Hage — Pâture
Pâturage enclos
4 tl 28 kpl
2,5 ha
7
Terrain mixte
Pâturage
7 tl 4 kpl
3,5 ha
Sous-total Terrains élevés
15 tl 4 kpl
≈ 7,4 ha
TOTAL TERRES DE DÉFRICHEMENT
42 tl 24 kpl
≈ 20,9 ha
8
Träfsvederne — entre route et Norra Mäsen
Rocheux
12 tl 18 kpl
6,2 ha
9
Rödmäse Hage (partie rocailleuse)
Rocheux
41 tl
20,1 ha
10
Grand terrain autour de Carlsmäsen (ouest)
Rocheux
63 tl
30,8 ha
TOTAL TERRES INCULTES
116 tl 18 kpl
≈ 57,5 ha
TOTAL GÉNÉRAL DU DOMAINE
≈ 159 tl
≈ 78,4 ha
Pour aller plus loin : « Le Livre d’Or de Rödmossen", kommenterad av Etienne LAUDE, ättling till Johan Kuhlman (1738-1806), med biografierna över alla de karaktärer som lämnat spår i denna bok.
Referenser: Nystrand, Joh., Charta öfver Hemmanet Rödmåsen med en till samma Hemman på Bråbo Härads Allmänning Kolmården belägat Upodlings-Tract, uti Östergötland, Bråbo Härad och Kvillinge Socken, Rödmossen, 24 augusti 1791. Akt D57-71:s myndighet:sternat arkiv, Östergötland, Norrköping. Fullständig transkription och översättning baserad på de 11 förstorade sidorna i originaldokumentet, mars 2026.
La guerre de 1788 (Kriget 1788) : la mobilisation civique de Norrköping
De inledande överläggningarna och Weijerins initiativ
La guerre entre la Suède et la Russie, déclenchée en 1788 sous le règne du roi Gustave III7 (Gustav III) utlöste en exempellös våg av patriotisk mobilisering. I Norrköping var det Daniel Weijerin, ordförande för borgarrådets ordförande, som tog initiativet genom att be magistraten att begära bistånd av en befästningsofficer för öarna, att skicka Östergöta kavalleriregemente för att skydda staden och att förse stadsborna med pistoler och ammunition. Magistraten var både ivrig att agera och tveksam till att ta ledningen. Ett förslag om att sammankalla församlingen för att offentligt diskutera försvaret avvisades till och med, eftersom man trodde att detta skulle "orsaka onödig oro i staden".
Von Röök-samrådet och Iggeström-incidenten
Ändå en befästningsofficer, överste C. F. von Röök8, han kallades in. Han begav sig till skansarna tillsammans med polismannen Iggeström och handelsmannen Wadström för att undersöka möjligheterna till försvar. Under denna resa inträffade en incident som avslöjade de interna spänningarna inom magistratet: under resan läste Iggeström högt ett brev adresserat gemensamt till magistraten och borgerskapets äldste. Magistraten tog detta mycket illa upp och beslutade att påminna Iggeström "att en annan gång ägna sig åt den värdighet som tillkommer magistratsämbetet". Justitiemannen Ekermann förtydligade å sin sida att magistraten inte skulle hållas ansvarig för stadens administration och korrespondens tillsammans med äldste. Ekermann hade i allmänhet "en motvilja mot stora försvarsanstalter".
Guvernören dröjer.
I ett brev daterat den 25 augusti 1788 berömde landshövdingen visserligen nödvändigheten av att försvara staden, men lugnade oron genom att påminna alla om att de var tvungna att avvakta kungens yttrande om farans omfattning. Fienden, menade han, hade inga skärgårdsfartyg; hotet förblev därför litet. Han insisterade ändå på behovet av att förbereda byggandet av skansar och att ge borgarna "en större grad av militär erfarenhet". Vakter skulle stationeras på höjderna utanför staden, i stånd att ta emot signaler från skärgårdens invånare när fienden anlände. På baksidan av detta brev från landshövdingen hade en kort strof skrivits med blyerts, som återspeglade den rojalistiska stämning som rådde i staden vid en tidpunkt då Anjalaförbundet uttryckte sin motvilja mot kungen:
"När guldtjuvarna planerar kungens fall, kommer jag inte att tveka för någonting i världen att följa min kung i döden."
Insamling av medel och försvarsplanen
Magistratens tvekan skingrades förmodligen av landshövdingens brev, och den 28 augusti 1788 sammanträdde församlingen för att diskutera hur man skulle finansiera byggandet av skansarna och förvärvet av kanonerna. En offentlig insamling i kontanter inbringade 2 718 riksdaler och 16 shilling. Försvarsplanen som utarbetats av von Röök godkändes vid ett möte med generalrådet den 28 augusti. Dess genomförande anförtroddes sex deputerade, utsedda som "Försvarsdeputationen", biträdda av en revisor och en bokhållare. Major Wallander9 anställdes för att undervisa värnpliktiga i militära övningar: indelning av män i leden, hantering av vapen etc.
Vapeninventeringen och inskrivningsprocessen
Alla skjutvapen i staden inventerades. Män som tjänstgjorde utanför den vanliga borgarklassen – mjölnare, murare, snickare, tobaksodlare – inkallades distrikt för distrikt av stadsfullmäktige (rådmän). De lyckades värva 1 500 man. I köpmannen Peter Lindahls källare1017 centner krut upptäcktes och togs omedelbart i bruk. Stadens 16 kanoner var dock ur bruk, och ingen vågade ta ur stadskassan för att skaffa nya.
Tous ces arrangements furent rapportés au Roi, qui, par lettre du 10 septembre 1788, exprima son «gracieux bon plaisir» (nådigt välbehag) et autorisa les citoyens à prélever sur les réserves de la Couronne 50 centners de poudre à canon supplémentaires.
Mer kommer i ett kommande nummer…
Kung Gustav III, teckning av Pehr Hörberg daterad 1773.
7. Gustav III — Sveriges kung. Född 24 januari 1746 i Stockholm — Mördad 29 mars 1792 i Stockholm. Son till kung Adolf Fredrik och prinsessan Louise Ulrika av Preussen (syster till Fredrik den store). En upplyst, frankofil despot, han brevväxlade med Voltaire. Han avskaffade tortyr, grundade Kungliga Operan (1773) och Svenska Akademien (1786). Han var den första statschefen som erkände Förenta staternas självständighet (1782). Han initierade det rysk-svenska kriget 1788–1790, vilket inte ledde till några avgörande territoriella vinster. Han mördades vid en maskeradbal på Stockholmsoperan av kapten Jacob Johan Anckarström. Hans mord inspirerade Verdis opera Un ballo in maschera (1859).
Överste Carl Fredrik von Röök (1725-1793)
8. Carl Fredrik von Röök — Överste, svensk ingenjörsofficer. Född 11 maj 1725 — Död 2 april 1793. Fortifikationsofficer i Frankrikes tjänst från 1744 till 1748. Major 1762, överste 1773. År 1772 ledde han undersökningarna för byggandet av Göta kanal genom Östergötland. Han erhöll tysk adelskapt 1763 och blev naturaliserad svensk medborgare 1773. Som en passionerad amatörmusiker (violinist) valdes han till ledamot nr 82 av Kungliga Musikakademien den 28 mars 1782. Far till Lars Jacob von Röök. År 1788 organiserade han försvaret av Norrköping och ledde byggandet av Skänäs- och Säterholmens skanser. Hans son Gustaf (1773-1852) lämnade en lapp i Johans gästbok den 21 augusti 1802.
9. Major Wallander — Militärinstruktör. Verksam 1788 i Norrköping. En officer anställd av försvarsdeputationen för att undervisa värnpliktiga i Norrköping i militära övningar: indelning av män i leden, vapenhantering och infanterimanövrer. Hylldes tillsammans med von Röök i vakthusens patriotiska sånger.
10. Peter Lindahl — Köpman från Norrköping och vän till Johan Kuhlman. Hans son, Johan Nicolas Lindahl (1769-1813), skrev in en dikt i Johans gästbok den 29 juni 1792.
Genom karaktärerna som nämns i det här kapitlet börjar vi se konturerna av… Johans cirkel.
Denna karta och dess tillhörande beskrivning utgör det mest kompletta och precisa dokumentet om Rödmossen-godset. Skapat av Jacob Nystrand år 1791 på Johans begäran, är det ett under av noggrannhet. Samme Jacob Nystrand återvände till Rödmossen år 1794 och lämnade en kort dikt i Johans och Margarethas gästbok, vilken presenteras i slutet av den andra delen av denna berättelse om Kuhlmans lantgods. Beskrivningen av godset presenteras i sin helhet i denna artikel, översatt från svenska.
Jakob Nystrand, lantmätare — fullständig geometrisk undersökning av Rödmossen 1791. Östergötlands arkiv, Norrköping.
DEL I — ÖPPNINGSPROTOKOLL
År 1791, den 8 augusti, genom utslag av Östergötlands och Västra läns kungliga landshövdings beslut (Utslag), daterat den 7 juni sist, vilket beviljar Norrköpings köpman Johan Kuhlman rätt att till sin besittning lägga fjärdedelen av Rödmossens fria domän (frälsehemman) i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken; att från nämnda härads kommun (Allmänning) ta den plats som kallas Kolmården, och att mot arrende till konungen och kronan i åkrar och ängar odla fyra torvmossar, med två små höga tomter på nämnda kommun; Undertecknad lantmätare åtog sig, med biträde av edsvurna vittnen Johan Märtensson i Hult och Nils Olsson i Ingelstad, Risinge socken, att mäta, beskriva och avgränsa detta odlade område från kommunen, enligt de gränser som fastställdes vid kronogodsbesiktningen den 19 augusti förra året [1790] och bekräftades av den höge kunglige landshövdingen. Närvarande vid detta tillfälle var, i enlighet med bestämmelserna i nämnda beslut, i kungens och kronans namn för kommunen, kronofogden Samuel Forsberg; och innehavaren av Rödmossengodset, köpmannen Kuhlman. Ehuru denna operation officiellt tillkännagavs i distriktets kyrkor (Östra Eneby, Kvillinge och Simonstorp) enligt pastorernas intyg på de publicerade kungörelserna, och distriktets ombud ombads, presenterade sig likväl ingen invånare i distriktet som ombud; därför, i kraft av §59 i den kungliga geodesiförordningen från 1783, då lantmätaren inte har något att invända mot, operationen kommer att äga rum i vederbörlig form.
Viktig information på den här sidan:
Information
Detalj
Öppningsdatum
8 augusti 1791
Myndighet
Kunglig landshövding i Östergötland
Beslut om godkännande
Utslag av den 7 juni 1791
Sponsor
Johan Kuhlman, Négociant (Handelsman) i Norrköping
Beviljade rättigheter
Odling av 4 torvmossar + 2 höglandsområden i Kolmårdens kommun
Kronans representant
Krono Länsmannen Samuel Forsberg
Svurna vittnen
Johan Märtensson (à Hult) et Nils Olsson (à Ingelstad, paroisse de Risinge)
Rättslig grund
Avsnitt 59 i den kungliga geodesiförordningen från 1783
Inspection préalable
Krono Betjeningens Besigning du 19 août 1790
DEL II — BORNAGE (Rågångsbeskrivning)
Beskrivning av de 18 gränsmarkeringarna. Gränsen avgränsar hela omkretsen av det beviljade odlingsområdet. Varje skäl beskrivs med sin position, material och dimensioner.
Obs: 1 el = 0,6 m
Nr I — Storängsskälet (Grande Prairie Terminal)
Reste 59 alnar från det nordöstra hörnet av Rödmossens gårdsäng, ett hörn som också gränsar till Algutsboda gårdsäng; i en bäck som rinner från Carlsmäsens och Rödmossens torvmossar och nedåt mot ån som kallas Gela Bäck. Röset byggdes på en vall söder om en klippa, en halv aln i diameter, 1 aln hög; i vilken en sten, platt på vänster sida och något grov på öster, en halv aln hög, en halv aln bred i mitten, tunn och spetsig upptill, sattes. Ledstenen mot ängen: 33 alnar, och mot nr II: 18,5 alnar från markeringen. — Från denna punkt drogs en rak linje till vägmärke nr IV! och 4 ledstenar placerades på samma raka linje; den första var nr 2.
Nr II — 342 alnar från nr I. En spetsig, triangulär sten, 1½ alnar hög, 23 cm bred och 15 cm tjock i mitten, omgiven av ett stenröse.
Nr III — 342 alnar från den föregående och 561 alnar från nr IV, på norra kanten av en väg som går från Rödmossen till Algutsboda; denna sten är 1 aln hög, ¼ aln bred och 4 tum tjock.
Nr IV — Landsvägsskälet (Highway Terminal)
Landsvägsskälet, beläget vid den södra kanten av vägen mellan Stockholm och Norrköping; röse 2½ alnar i diameter, ½ aln högt; stenen är fyrkantig med en utskjutande spets, 2 alnar hög, 1 aln bred vid basen och 15 tum i mitten, 10 tum tjock; markerar linjen mot nr 3, 2 och 1 med en ledsten i samma riktning; 25 alnar från markeringen; sedan 206 alnar till [nr V]. ✦ Viktigt: Gränsmärke nr IV ligger direkt vid kungavägen Stockholm–Norrköping — vilket bevisar att Rödmossen-fastigheten korsades av denna viktiga kommunikationsled.
N° V — Bergskälet (Borne du Rocher)
Bergskälet (Klippmärk), beläget 52 alnar från den punkt där Rödmossenvägen ansluter till huvudvägen, nära en hög klippa i öster; ett röse med 3 alnar i diameter, 1 aln högt, i vilket en platt platta, 1 aln 23 tum hög, 1 aln bred i mitten och 0,6 aln tjock, är insatt; indikerar nr IV. En ledsten i riktning mot nr VI rest på klippan 33 alnar från nr V.
N° VI — Norrängsskälet (Borne de la Prairie Nord)
Norrängsskälet (Norra ängsgränsstenen), på en hög klippa ovanför det nordvästra hörnet av Rödmossens (Norrängs) norra äng; där Torpet Häradssvedens marker börjar; en rund häll på östra sidan och platt på västra sidan, spetsig uppåt, 1½ alnar hög, ¾ bred i mitten; indikerar nr V. Omgiven av ett röse med 2¼ alnar i diameter och ¾ alnar högt.
N° VII — Hagskälet (Borne de la Pâture)
Ett röse kallat Hagskälet restes nära staketet till Norräng på Rödmossens gods, nära en klippa; stenen är platt på norra sidan och rund på södra sidan, ½ aln hög, ¾ aln bred, med en skarp kant upptill; den markerar linjen härifrån till nr VIII, omgiven av ett röse med 2½ aln i diameter och 1 aln högt. Häradssvedens inhägnad från kommunen följer härifrån till [nr VIII].
Nr VIII — Gränssten vid Lilla Mäsen
Gränsmärket vid Lilla Mäsen (Lilla torvmossen), inbyggt i en stenhög söder om en klippa, 33 alnar öster om torvmossen.
Nr IX — Stenguide
En ledsten (ledare): 387 alnar från nr VIII, på en hög klippa, omgiven av ett röse; stenen är triangulär med en utskjutande spets, 1 aln 14 tum hög, 11 tum bred och 4 tum tjock i mitten. Från denna punkt där Häradssvedens marker slutar och där kommunen återupptas, drogs samma raka linje i 415 alnar till [nr X].
N° X — Dalskälet (Borne du Vallon)
Dalskälet (Dalgränssten), rest i en dal nordväst om Carlsmäsen, på plan mark; ett röse med 2 alnar i diameter, 1/4 aln högt, i vilket en platta är insatt, plan på östra sidan och rund och kantig på västra sidan, 1 aln 8 tum hög, 1/4 aln bred i mitten; försedd med ledstenar 25 alnar från markeringen i söder. Från denna punkt, längs Carlsmäsens östra sida, klättrade gränsstenen i en rak linje över en hög klippa i 690 alnar till [nr XI].
N° XI — Carlsmäseskälet (Borne de Carlsmäsen)
Carlsmäseskälet (Carlsmäsens gränsmärke), beläget på en klippa 50 alnar från den västra kanten av nämnda torvmosse; ett röse med 2 alnar i diameter och ¼ aln högt, i vilket en triangulär sten är insatt, platt på västsidan och rundad på östra sidan, ¼ aln hög, ¼ aln bred, ¼ aln tjock, pekande mot nr X. — Från denna plats mättes och markerades gränsen runt ett kärr och en dalgång förbunden med Carlsmäsen…
Nr XIII — Wägskälet (Vägmarkör). Obs: märkligt nog är markör XII inte specificerad.
Wägskälet (vägmarkör), 10 alnar söder om en väg som leder till Rödmossen, placerad i en stenhög; stenen är 6 kvarter hög, 3 kvarter bred, platt och tunn, avsmalnande uppåt, pekande mot nr XIV; röse 3 alnar i diameter, 1 aln hög. — Sedan 187 alnar till [nr XIV].
N° XIV — Källskälet (Borne de la Source)
Källskälet, rest på norra sidan och mycket nära en klippa, och 40 alnar från en källa belägen väster om samma klippa (kallad Jacobs Källa); röset är 2½ alnar i diameter, 1 aln högt, i vilket en fyrkantig sten är satt; ½ kvarts hög, 10 tum bred och ½ aln tjock i mitten; med en ledsten placerad 2 alnar bort; som indikerar en utskjutande punkt; härifrån är den raka linjen genom klipporna 1 169 alnar lång; 2 ledstenar placerades på denna raka linje. ✦ Stor upptäckt: Jacobs Källa är lokaliserad här med precision: den ligger 40 alnar (≈ 23,8 meter) väster om markering nr XIV Källskälet, som i sig ligger norr om en klippa.
Nr XV — Stenguide: 318 alnar från nr XIV, byggd på en hög klippa; en platt platta som smalnar av uppåt, ½ aln hög, ¾ bred i mitten.
Nr XVI — Ledesten: 544 vallar från den föregående, också på en klippa, omgiven av ett röse; triangulär sten med en utskjutande spets, 1 vall 2 tum hög, 7 tum bred och 4 tum tjock i mitten. — Sedan i samma raka linje till [nr XVII].
XVII — Halfsnaneskälet (Borne en demi-lune)
Halfsnaneskälet (Borne en Demi-Lune), maçonnée près d’un rocher, raison pour laquelle le cairn a pris la forme d’un demi-croissant de lune ; 2½ aunes de diamètre, ½ aune de haut ; la pierre indicatrice est triandrique et rugueuse avec des arêtes vives et plate vers le haut ; indique la ligne vers N° XVI ; munie de 2 guide-pierres, l’un vers N° XVII et l’autre vers N° XVIII.—11 aunes depuis la borne.— La dernière ligne de séparation avec la Commune du District fut finalement tracée depuis cet endroit sur 545 aunes jusqu’à [N° XVIII].
N° XVIII — Algutsboda Ängeskäl (Borne des Prairies d’Algutsboda)
Algutsboda Ängeskäl (Algutsboda ängsgräns), rest vid ett stängselhörn väster om Algutsboda äng; röse 2½ alnar i diameter, ¾ alnar högt; triangulär sten, platt på östra sidan och grov på västra sidan, 1½ alnar hög, ¾ alnar bred i mitten och platt mot toppen; markerar linjen till nr XVII.
Klockan nio på morgonen ringde vaktmästaren i tornet frenetiskt i klockorna och ropade: "Galösarna är i full styrka vid Grymö udde!" Apraksins armada, samlad efter sin förödelse, avancerade långsamt uppför Motala älv. Allt motstånd var nu meningslöst. De ryska trupperna landsteg norr om älven. Saltängen stod i lågor inom några minuter. Fiendesoldater beskrevs som svärmande genom varje gata, "ett gevär i ena handen och en fackla i den andra." Bönderna som hade försökt hålla stånd vid Himmelstalund – en forntida plats för hällristningar – drevs snabbt tillbaka; de retirerade över Motala och brände bron bakom sig.
De ryska galejerna landstiger vid Braviken
Sankt Olai kyrka plundrades på allt av värde. Galärer transporterade kosacktrupper med sina hästar, inkvarterade i specialbyggda utrymmen under broarna. Bränder utbröt ofta i staden. Det kungliga lagerhuset vid hamnen, fyllt med spannmål, hade redan satts i brand av invånarna själva för att förhindra att det föll i fiendens händer. Holmens dragoner brände sedan ner kvarnen. Trots allt upptäckte ryssarna det värdefulla lagret av mässing och koppar som köpmän hade sänkt ner på botten av Motala älv för att dölja det. De hämtade det och lastade det på sina galärer. Vid Nävekvarns styckebruks kanongjuteri i regionen beslagtog de trehundra artilleripjäser.
Mitt bland de fortfarande pyrande ruinerna drev bryggaren Forsman sin krog. Mellan plundringarna blev den en plats för vila och underhållning för ockupanterna. Forsman tvingades dansa inför sina objudna gäster, samtidigt som han serverade öl och brännvin och upprepade sin slogan: « alltid god vän » — alltid en god vän. Denna scen lämnade ett bestående avtryck i stadens minne. Kungsgatan, söder om Bergsbron, döptes om efter händelserna God vän. Detta namn lever kvar än idag i restaurangen som ligger där.
V. Fem dagar av förödelse
Inkräktarna ockuperade staden i fem dagar. Alla herrgårdar och slott i regionen brändes ner. Kosackpatruller genomsökte landsbygden för att fullborda förstörelsen av byar och isolerade gårdar. När de lämnade lämnade de, förutom en förkolnad stad, två galgar resta på det tyska torget (1). Utmattningen hos en del av befolkningen ledde till handlingar som de svenska myndigheterna förtryckte utan nåd. Bönder från Vikbolandet halvön, samlade i församling, beslutade att underkasta sig tsaren för att skona sina gårdar. De skrev ett trohetsbrev och avancerade mot galärerna med vit flagg – i det exakta ögonblicket då flottan lättade ankar. Svenska dragoner omringade dem. Fyra dödades på plats. En viss Sven Tomta dömdes till att brytas på rodret på Syltenberget (2), och all hans egendom konfiskerades. De andra utsattes för strappado – de sprang mellan två rader av trehundra strejkande soldater. Den äldste, över femtio, kom undan med två veckors bröd och vatten.
För Norrköpingsborna innebar 1719 inte bara ekonomisk katastrof, utan också extremt personligt lidande. Många drevs på flykt utan tak över huvudet eller resurser och tvingades tigga för att överleva. Staden var inget annat än en hög med illaluktande aska. Ändå var dess invånare inte knäckta.
VI. Jacob Ekbom och renässansen (1719—1740)
Motståndsandan tog först formen av en man: Jacob Ekbom, borgmästaren. Den högsta makten i staden, han var kanske också en av de första som återvände. Man kan föreställa sig honom sittande på en sotsvärtad vägg, mitt i den enorma askhög som Norrköping hade blivit.
Jacob Ekbom. Stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket, Norrköpignsrummet.
Det var augusti 1719, knappt tio dagar efter branden. Stadsfullmäktiges medlemmar var utspridda över hela landet. Ekbom bosatte sig i ett av de tre hus som fortfarande stod kvar. På natten höll han vakt för att hindra plundrare från att plundra ruinerna. Han skrev till landshövdingen och drottning Ulrika Eleonora och beskrev situationen rakt på sak: ”Inom en radie av fyra mil från denna stad ligger de flesta invånarna och lever i fattigdom.”
Han arbetade outtröttligt för att återuppbygga allt. För att försäkra invånarna om att det normala livet skulle återupptas insisterade han på att Sankt Matteus-marknaden skulle hållas den 25 september, som den hade varit varje år. Han bad en lantmätare att rita en plan över staden, reparerade broar, öppnade kyrkor, ett rådhus och en skola igen. Han krävde sex tusen daler i god valuta. "Annars", varnade han, "befarar jag att allt kommer att stanna av i år."
Han åkte till riksdagen i Stockholm i oktober och återvände modfälld efter sju veckor av fruktlösa ansträngningar: "När man talar om pengar här, rycker de bara på axlarna och svarar inte. Jag förstår inte hur Norrköping någonsin kan bli Norrköping igen." Han återvände envist till riksdagen 1720. Den här gången fick han som han ville: tio år av total skattebefrielse för invånarna, rätt att fritt ta byggnadsvirke från kronans skogar, tegelstenar från ruinerna av Johannisborg, Bråborg och Skenäs, samt bonusar för den som byggde stenhus.
Ett år efter katastrofen rörde sig staden om igen. Människor hade först sökt skydd i källare med provisoriska tak, sedan började de bygga om. Broar reparerades, hamnen städades upp och offentliga byggnader planerades. Handel och hantverk återupptogs först; stora industrier följde långsammare.
Den nya Sältangenbron, ritning från 1790. Norrköpings kommunarkiv.
I slutet av 1720-talet hade Norrköping till stor del återuppbyggts. Bland dem som bidrog till dess intellektuella och industriella återupplivning förtjänar pastor Reinerus Broocman ett särskilt omnämnande. Han var lutheran från Livland och hade redan sett sin första kyrka bli nedbränd av ryssarna innan han flydde till Sverige. Han startade en insamlingskampanj bland sina församlingsmedlemmar, och inom fyra år var hans kyrka i Norrköping återuppbyggd. Han grundade också ett tryckeri som år 1723 hade uppnått en ledande position i Sverige – det producerade biblar, andaktsböcker samt pedagogisk och historisk litteratur, som distribuerades över hela landet av myndigheter.
Hans son, Carl Fredrik, reste genom Östergötland för att sammanställa den första verkligt detaljerade beskrivningen av landskapet. Himmelstalund, som bönderna hade försvarat med högafflar några år tidigare, blev ett kulturcentrum och ett värdshus som drevs av prosten själv.
Under de följande decennierna uppstod nya industrier: tobak, där Adam Reinhold Broocman – son till pastorn som var en tobaksfiende – var den första tillverkaren i Norrköping tillsammans med Heinrich Kuhlman (1693-1765), far till Johan och Henrik; sedan, i början av 1740-talet, tre sockerfabriker, varav den största var Gripen, vars byggnader på Gamla Rådstugugatan och Saltängens kaj fortfarande finns kvar idag.
Epilog
DE Rysshärjningarna Krigen 1719 lämnade Sveriges östkust i ett tillstånd av exempellös förödelse: sju städer förstördes, tio stora gjuterier jämnades med marken och tjugotusen människor blev hemlösa. Endast Stockholm skonades, efter att den ryska flottan hade slagits tillbaka vid Baggensstäket den 13 augusti. Freden i Nystad, undertecknad 1721, avslutade tjugoett års krig. Sverige avträdde Estland, Livland, Karelen och Ingria till Ryssland, vilket bekräftade Peter den Stores dominans över Östersjön.
Norrköping höll under tiden redan på att återfödas. Det var under denna period som Heinrich Kuhlman och hans bror Joachim Adolf anlände för att bli "Borgare". De kom från Pommern.
(1) platsen där den tyska kyrkan Hedvig är uppförd.
(2) Syltenberget är en kulle belägen i stadsdelen Sylten i Norrköping.
Källor
Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
