De beväpnade skansarna, övervakningssystemet och de nya befästningarna
1. Von Rööks verk
Överste von Röök påbörjade arbetet med skansarna med hjälp av bönderna på Vikbolandet, rekvirerade på guvernörens order. Redan den 5 oktober 1788 kunde amiralitetsflaggan hissas vid Skänäs – en symbolisk gest som markerade ibruktagandet av befästningen.
2. Utsiktsljussystemet (Varseleld)
Varseleld utrustade med tjärfat uppställdes på flera strategiska punkter. Vakterna i tornvaktarna instruerades att ständigt övervaka bränderna vid Hammarudden, på Björnvikensberget och i Kvillingebergen; i händelse av en eld skulle de ringa med klockorna utan dröjsmål.
3. Beväpning av skansarna
Arbetet fortsatte under ledning av Försvarsdeputationen. Skänäs skans utrustades med:
- 16 artonpundare järnkanoner (artonpundiga järnkanoner) i harpspyssel (kirasspansar),
- 8 trepundiga rapportkanoner i landflankerna,
- Allt omgivet av palissader (palissader) och chevaux-de-frise (spanska ryttare).
På Säterholmen var sju järnkanoner utplacerade, varav ingen vägde mindre än arton pund. Dessa kanoner hade till stor del lånats från baron Örnskiöld.16 Skansarna låg i Stafsjö, de andra köptes in på annan ort. De var också utrustade med cirka 79 kanoner krut och två baracker. Manskapet till skansarna kom dels från skärgårdens socknar och dels från Kungliga Artilleriregementet.
4. Hästs och Lindholmens befästningar
Förutom skansarna Skenäs och Säterholmen inkluderade planerna även återuppbyggnaden av befästningarna Häst och Lindholmen. Denna återuppbyggnad var dock villkorad av en skriftlig förklaring från mottagarna om att de skulle avstå från ytterligare stöd för detta ändamål och även avsäga sig rätten till personligt skydd som kunde förväntas från dessa försvarsanläggningar.
Larmet i oktober 1788 och gesten mot Kuylenstjerna
Atmosfären i staden elektrifierades den 11 oktober 1788 av ett rykte om att fiendens krigsskepp (fiendefartyg) kryssade utanför Elfsnabben och Landsort. Myndigheterna begärde medel för försvarsarbeten, såväl som användbara kanoner, eftersom stadens 16 kanoner inte kunde skjuta. Men landshövdingen ansåg ryktet ogrundat: fienden hade "inga galärer eller flatbottnade fartyg på denna sida av Östra havet för landstigning". Förutom vad som redan hade spenderats krävdes inget mer än att upprätthålla "tillförlitlig kunskap vid den yttersta ingången till havet". Offentliga medel fick inte "slösas bort i onödan".
Norrköpings invånare visade ändå sin patriotism genom att efter sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) erbjuda översten och riddaren av Kungliga Storkorsorden Carl Wiljem Kuylenstjerna17 — som hade utmärkt sig i samma strid — en silverkanna med vinvärde värd 177 pund.
Borgargardets patriotiska sånger
Verser sjöngs med iver om borgerliga vakten. Här är stroferna, som de finns nedtecknade i källorna:
"Bröder! Vi som bär vapen till försvar för vår kung och vår stad, må vi slipa våra vapen, låt oss värdigt hedra våra dagar. Ledda av von Röök och Wallander, riddare av förebyggande garde, bröder! trots vredens förebråelser, ger Gud och tapperhet allt. Gustafs ömhet, stadens värdighet, må vara föremål för vår ära, ingen annan lösen kan bäras! Kom ihåg! Vår stad en gång reducerad till aska genom en grym politik. Bröder! Låt oss vara snabba, låt oss kämpa, låt oss trotsa all kritik!"
Kriget 1789 och dess nedslående resultat
År 1789 kvarstod hotet om en fiendelandstigning i Ostgötaship (Östgötaskärgården). En kunglig kungörelse av den 15 augusti uppmanade allmänheten i Vikbolandet att beväpna sig. Medborgarkåren fick återigen tillstånd att patrullera stadens gator nattetid (nattpatrullering) i syfte att upprätthålla ordning och övning.
Arbetet med skansarna fortsatte under ledning av försvarsdeputationen. Men slutet blev, med Gullbergs ord, "något sorgligt". I oktober beordrade kungen att skansarna skulle evakueras. Staden skulle ta hand om krutet, medan kronan skulle ta hand om själva skansarna – som så småningom förföll. På Säterholmen var allt, enligt Sundelius, fortfarande i sitt tidigare skick år 1798, "om än något förfallet".
Några år senare överfördes det försvarsmaterial som fortfarande fanns i kasernerna, förvärvat med de tecknade medlen, till kungen och kronan.
Les canonnières de 1808 (Kanonbåtarna 1808)
Arton år efter kriget 1788–1790, efter att kungen den 5 och 20 maj 1808 beordrat landshövdingarna att snarast bygga kanonbåtar på städernas varv, frågade Östergötlands landshövding den 27 maj rådhuset om ett lämpligt antal kanoner kunde byggas i enlighet med medborgarnas kapacitet.
Vid detta tillfälle tilldelade landskapsbefälhavaren guldmedaljen (guldmedaljen) till köpskapten (kofferdikapten) Olof Hammarsten18 för hans oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806.
Medborgarna förklarade att de kunde bygga och beväpna två kanonbåtar. De hävdade att kostnaden skulle delas mellan markägarna och borgarna; men de icke-borgare markägarna – representerade av löjtnant Jakob Erik Gripenwaldt – vägrade att bidra. Guvernören, som uttryckte sin oförmåga att tvinga dem, lät borgarna bära kostnaderna ensamma. Hans Majestät Konungen uttryckte sin tillfredsställelse i ett brev daterat den 8 juni 1808.
De två kanonbåtarna, byggda vid varven Eberstein & Co. och J. Schotte & Co., var klara hösten 1808, till en total kostnad av 6 502 riksdaler och 20 shilling (riksdaler och skilling).
(16) Baron Örnskiöld av Stafsö — Adlad ägare av Stafsö gods (Östergötland). År 1788 lånade han ut de flesta av de järnkanoner som bestyckade Skänäs skans, vilket illustrerade den patriotiska solidariteten mellan den godsägande aristokratin och Norrköpings stadsförsvar.
(17) Carl Wiljem Kuylenstjerna — Överste, hjälte i slaget vid Hogland. Svensk sjöofficer, överste och riddare av Stora Korsets Orden. Han utmärkte sig i sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) i Finska viken, en sammandrabbning mellan den svenska och ryska flottan. Norrköpingsborna skänkte honom en 177-punds silverkanna som ett tecken på patriotisk tacksamhet.
(18) Olof Hammarsten — Handelskapten. Verksam i början av 1800-talet. Handelskapten (kofferdikapten) i Norrköping. Erhöll guldmedaljen (guldmedaljen) av provinsbefälhavaren under kanonbåtsöverläggningarna 1808, som ett erkännande för hans "oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806". Hans heroiska handling illustrerar kontinuiteten i den medborgerliga och krigiska andan hos den norrköpingsska sjöborgarklassen mellan krigen 1788 och 1808.