Månad: april 2026

Mannen från Kenitra

Till alla mina vänner i Marocko…

Idag ska jag prata om Marocko och framför allt staden Kenitra. Men varför Marocko?

Mer än en gång, när jag besökt en stad eller ett land, vare sig det var på en personlig resa eller affärsresa, har jag känt något speciellt. Som om platsen var bekant för mig. För det mesta, särskilt de första gångerna, förstod jag inte varför.

Första gången jag besökte Norrköping visste jag lite om familjen Kuhlmans historia i denna tidigare industristad i Sverige, men det var sent, jag återvände till Köpenhamn och väntade på mitt anslutningståg, eftersom flyg från Stockholm hade ställts in på grund av det kraftiga snöfallet de föregående dagarna. Vid andra tillfällen kände jag dock någon slags inre vibration utan att förstå dess innebörd. Senare förstod jag att även om dessa besök verkade vara mina första, hade mina förfäder satt sina spår där långt tidigare. Detta hände mig i Tunis, i Finland och ännu mer nyligen i Marocko.

Medan min familjehistoria i Algeriet började bli ganska bekant undrade jag varför jag under mitt första besök i Marocko 2019 kände något liknande det jag hade känt under mitt första besök i Alger 2011. Mina algeriska vänner kommer inte att ha något emot om jag inte fördjupar mig i de aktuella kontroverserna, eftersom mitt mål alltid är att ena, inte splittra, förstås. Men varför Marocko? Van vid dessa märkliga känslor av generationsöverskridande déjà vu var jag tvungen att förstå var det kunde komma ifrån…

Strax efter att jag återvänt från mitt första besök i Tanger började jag göra ytterligare research. En av de fortfarande olösta historierna gällde min gammelfarfar Georges Kuhlman, far till Germaine, Suzanne, min mormor och Simone. Jag visste från Suzanne att hon hade förlorat sina föräldrar medan hon fortfarande var tonåring och hade flyttat för att bo hos sina systrar i sitt hem hos sin moster Hélène Beauvais och sin farbror Lamoise i Eckmühl, ett distrikt i Oran.

Georges Kuhlman föddes i Oran den 7 april 1872, yngste son till Sigurd och Louise Chapotin. I april 1889 klarade han inträdesprovet till Rouïbas praktiska lantbruks- och vinodlingsskola, en sällsynt utmärkelse eftersom han var den enda kandidaten från Oran som blev antagen den våren. Efter examen tog Georges över den stora familjegården, "Saint-Joseph Farm" i Bourkika: 139 hektar vingårdar och fruktträdgårdar, utöver fyra tomter i hjärtat av byn. Efter tvångsförsäljningen av fastigheten 1895 försökte han bygga upp sitt liv igen genom att driva en liten vingård i Saint-Cloud i Oran-regionen, innan han blev lantpolis i Sirat, en liten blandad kommun i närheten.

Han hade gift sig två år tidigare, 1893 i Marengo, med Ida Zoé Beauvais, född 1877, en skollärare och dotter till Michel Eugène Beauvais, borgmästare i Marengo, och Mathilde Ida Zaepffel. Sju barn föddes i deras äktenskap. Den äldste, Louis Georges (1896–1920), emigrerade till Argentina, till Mendoza-regionen, för att odla vinstockar, och försvann under jordbävningen i december 1920. Lucien Sigurd (1898–?), en gendarm, flydde under första världskriget innan han tjänstgjorde i Relizane resten av sin karriär. Sedan kom Germaine, Suzanne och Simone, alla tre nämnda i dödsannonsen 1923; Roberte (1917–1923), som dog vid fem års ålder den 29 mars 1923 i Oran; och slutligen Roger (1919–1920). Ida dog efter att lille Roger föddes i september 1919. Efter deras mors död togs de fyra flickorna – Germaine, Suzanne, Simone och lilla Roberte – om hand av sin moster Hélène Beauvais-Lamoise, Idas syster, som uppfostrade dem i Oran.

Och det var just offentliggörandet av lilla Robertes död 1923 som satte mig på spåren efter Kenitra.

Tidningen ”L’Echo d’Oran” daterad 29 mars 1923.

Georges Kuhlman bodde därför i Kenitra, Marocko, vid tiden för lille Robertes död… kanske till och med efter hans fru Zoés död.

Runt 1919–1923, när han närmade sig femtio, beslutade Georges Kuhlman att lämna Algeriet för Marocko. Denna avresa markerade ett djupt genombrott i hans liv. Änka och änka, separerad från sina söner – Louis Georges hade flyttat till Argentina, Lucien hade bosatt sig i Relizane – var han också tvungen att förlika sig med att lämna sina döttrar. Denna ytterligare separation från familjen gav hans avresa en ännu mer smärtsam ton: det var inte bara en förändring av bostad, utan en smärtsam separation, utan tvekan driven av behovet av att göra ett sista försök till en nystart i ett liv som redan präglats av svårigheter. Det var i detta sammanhang som han anlände till Kenitra, som då blomstrade under det franska protektoratet, en liten stad som senare skulle döpas om till Port-Lyautey. Gharb-regionen, som den koloniala administrationen då försökte utveckla, erbjöd verkliga möjligheter för män med praktisk erfarenhet av landsbygdslivet. För Georges Kuhlman kunde denna avresa representera hoppet om en ny början: att hitta stabilt arbete, återuppbygga en materiell situation och komma på fötter igen efter år präglade av sorg, familjeupplösningar och osäkerhet.

Flera vägar låg framför honom. Han kunde ha försökt etablera sig som bonde på denna bördiga slätt där mark och krediter var lättillgängliga för nya bönder. Hans erfarenhet kunde också ha lett honom till vinodling, en lovande verksamhet i ett Marocko som fortfarande var orört av vinlusen som så svårt hade drabbat de algeriska vingårdarna. Han kunde också ha anställts som förman eller godsförvaltare på en stor egendom, positioner där hans förtrogenhet med jordbruk och landsbygdsliv var en klar tillgång. Slutligen kunde hans förflutna som lantispolis ha styrt honom mot ansvar för att övervaka egendomar, grödor eller skördar, i en kolonial miljö där skydd och förvaltning av gårdar var av största vikt.

Hans flytt till Marocko framstår således som ett försök att återuppliva sitt liv i ett territorium där allt återstod att byggas upp. Genom att lämna Algeriet sökte Georges Kuhlman utan tvekan inte bara ett jobb; han sökte också, efter den gradvisa upplösningen av sitt familjeliv, efter medel att ge sitt liv en ny riktning.

Varför valde Georges Marocko? Min mormor Suzanne pratade aldrig med mig om det. Visste hon ens? En ledtråd framträder dock genom familjeband: hans kusin Louis Ovar Néron, en hjälte i Dardanellerna 1915-1916, valde också Marocko, där han fortsatte sin karriär inom rättsväsendet och så småningom innehade en av de högsta domarpositionerna i protektoratet i Rabat. Denna familjenärvaro kan ha spelat en roll och erbjöd Georges både ett stöd, ett exempel på framgång och kanske till och med en möjlig efterträdare när han försökte återuppta sin egen karriär.

Läs artiklar om Louis Ovar Néron på https://marengodafrique.fr

Resten av hans historia i Marocko är dock fortfarande oklar: var dog han, och var begravdes han? Det här är bara några fler mysterier som jag fortfarande behöver reda ut…

Överste Bohm

I en tidigare artikel nämnde jag överste Bohm, Johan Kuhlmans svåger, som gjorde det möjligt för mig att exakt identifiera det ursprungliga namnet på den senares hustru, Gertrud van Sypesteyn, syster till Cornelia, som var gift med Bohm.

Överste Jacob Larssons Bohm (1601-1643), svåger till Johan Kuhlman. Ritning från häftet av Fritz Knack (Festschrift 600 Jahre Jacobshagen) utgivet 1936.

Jacob Larsson Bohm föddes den 27 februari 1601 i Örebro. Han var karriärofficer i den svenska kronans tjänst under trettioåriga kriget och nämns i samtida källor under flera stavningar – Boom, Baum, Bhoom – innan hans änka definitivt stavade Bohm på hans gravskrift. Hans namn förekommer i Rullors, de svenska arméernas militära register, tillsammans med överstelöjtnant Johan Kuhlmans (1604–1648), hans svåger: Kuhlman hade gift sig med Gertrud van Sypesteyn, syster till Cornelia, Bohms fru. De två männen tjänstgjorde i samma regemente, och denna militära solidaritet förstärktes av en familjeallians som beseglades av de två holländska systrarna.

Överste Bohms figur förknippas med en tragisk händelse: Stargard-branden. Jag kommer att få möjlighet att diskutera detta mer i detalj i en framtida artikel. Denna brand skulle komma att etsas permanent in i Stargards kollektiva minne. År 1735, under hundraårsjubileet, hölls en serie predikningar och tal för att hedra den. Sedan, under rekonstruktionen av Mariakyrkan, beställdes ett målat glasfönster som avbildade branden och den vita duvan från Rudolf och Otto Linnemanns verkstad i Frankfurt am Main – ett fönster som senare skulle förstöras 1945.

Åtta år efter Stargardsbranden dyker Jacob Larsson Bohm upp igen i arkiven med en officiell utnämning. Den 3 mars 1643 utsåg Johann Oxenstierna, son till storkansler Axel von Oxenstierna och svensk legat i Tyskland, honom till slottskommendant och domare (Burghauptmann und Burgrichter) i Saatzig (Szadzko). Detta var en civil och dömande position knuten till förvaltningen av den lokala egendomen: Bohm fick 60 floriner per år för sina dömande uppgifter och 100 floriner i stället för logi, allt hämtat från egendomens intäkter.

Knappt fem månader efter sin utnämning, under en inventering av Saatzig-godset och dess beroende byar, trakasserades Bohm upprepade gånger verbalt av Balthasar Schwanenthal, fälttågssekreterare åt generalmajor Carl Gustav Wrangel. Bohm vägrade duellen flera gånger – hans fru Cornelia var sjuk, hans barn var små och hans position krävde en återhållsamhet som hans militära temperament gjorde svår att upprätthålla. Tidigt på morgonen den 9 augusti 1643 begav sig Schwanenthal till Marienfließ, till trädgårdarna vid godsets prästgård. Bohm var också där för att överlämna brev avsedda för kansler Oxenstierna. Provokationen återupptogs; den här gången var en duell oundviklig. I striden förlorade Bohm sitt svärd – hans högra hand hade förlamats av en tidigare fälttågsskada. Avväpnad fick han ett dödligt stötskott "mellan mjälten och magen", enligt den behandlande läkarens diagnos.

Från sin dödsbädd dikterade Bohm sitt sista brev till Axel von Oxenstierna, där han bad rikskanslern att skydda Cornelia och deras fyra barn och låta dem behålla bruksrätten till Gutschkow-godset, den enda tillgång som skulle göra det möjligt för dem att överleva hans död. Brevet är daterat den 10 augusti 1643. Polska och tyska källor anger att Bohm dog samma dag; Stockholms riksarkiv anger dock den 11 september 1643 som hans dödsdatum – en månad senare, kanske längden på en lång vånda.

Fortsättning följer i nästa avsnitt…

Källor: Professor Marcin Majewski (Stargard Museum) · Fritz Knack (Festschrift 600 Jahre Jacobshagen) · Etienne Laude-Kuhlman (The True Saga of the Kuhlmans)

Invigningen av Hydrarstunnlarna.

Fredagen den 29 september 1848 ledde generalguvernör Viala Charon (1), tillsammans med herr Vaïsse (2), generaldirektör för civila angelägenheter, invigningen av de underjordiska akvedukter som grävts under ledning av herr Mondésir (3), en civilingenjör, mellan ringvägen och Voirol-kolonnen. Tack vare detta imponerande projekt, som snart kommer att färdigställas med ytterligare tre tunnlar, kommer Alger inte längre att lida av vattenbrist, vilket hände 1846. Generalguvernören var omgiven av kolonins högsta myndigheter och konsulära representanter, och det var i denna egenskap som Josef Kuhlman (kansler för det danska konsulatet vid den tiden) var inbjuden till ceremonin.

General Viala Charon (1794-1880). Författarens personliga samling.

Under det första århundradet av turkiskt styre försörjdes Alger endast av brunnar och cisterner. Ett år efter morernas utvisning från Spanien, år 1611, upptäckte en av dessa flitiga landsflyktingar, vid namn Moustafa, en källa vid foten av en kulle, inte långt från kejsarens fort, och förde vattnet till staden med hjälp av en akvedukt, som var den första som byggts här sedan romartiden.

Åtta år senare, 1619, påbörjade Moustafa-Pacha Hamma-akvedukten, som hans bror, Sheikh Hossain Kaïd Koussa-Pacha, slutförde 1621. Andra hydrauliska arbeten, utförda av pashor, deras efterträdare, fullbordade vattensystemet som var avsett att försörja staden Alger.

Under de första åren av franskt styre ledde öppnandet av ett flertal vägar till att flera vattenledningar förstördes; de gamla akvedukterna, som inte var tillräckligt underhållna, förföll på många ställen; och detta resulterade i konsekvenser som bidrog till att minska stadens vattenförsörjning.

Vattenförsörjningsröret från Aïn Zeboudja-akvedukten till distributionsreservoaren, sedan till fontänen och slutligen till de olika byggnaderna. Källa: Karta från den franska arméns historiska tjänsts arkiv, Vincennes, 1V_H 00063_001_0307, ​​​​1840.

Efter att länge ha varit chefsarkitektens ansvar, som inte fick tillgång till nödvändiga medel för att utföra nya arbeten, inte ens för underhåll av befintliga, anförtroddes stadens vattenförsörjning specifikt till herr Mondésir, en civilingenjör. Starkare resurser, som ställdes till denne chefs förfogande, vilka han använde med nit och skicklighet, medförde en snabb och betydande förbättring av stadens vattensystem.

Två huvudsakliga akvedukter byggda av turkarna försörjde staden: Aïn-Zboudja, som har sitt ursprung nära Dély-Ibrahim, och som, förutom denna källa, möter flera andra på sin väg till Kasbahn, varifrån den distribuerar vatten till den övre staden; Telemli, som börjar vid Mustapha-Supérieur nära guvernörens lantställe, och slutar vid Porte-Neuve.

Algerbukten nära Mustapha. Utdrag ur "Afrikanska skisser, tecknade under en resa till Alger och litograferade av Adolphe Otth (4)".

Arbetet som utfördes nära Hydra av herr Mondésir avser den första av dessa akvedukter, Aïn-Zboudja. Den turkiska ledningen, som var i mycket dåligt skick, kunde inte ha reparerats utan en utgift på 100 000 franc, vartill skulle ha behövt läggas 80 000 för återuppbyggnaden av bron nära kaféet i Hydra. Dessutom gjorde den gamla rutten en omväg på niohundra meter mellan ringvägen och Hydra. Om denna omväg kunde undvikas skulle underhållskostnader sparas varje år över en sträcka på nästan en kilometer. Herr Mondésir löste detta viktiga problem genom att för mindre än 70 000 franc bygga en ny rutt som, med hjälp av en 540 meter lång tunnel, leder vattnet i en rak linje istället för att följa den turkiska ledningens slingrande linjer.

Förra fredagen invigdes denna tunnel, som har sitt ursprung under Récy-egendomen, av generalguvernören. I hans närvaro förseglades den gamla ledningen och den nya kanalen öppnades för vattnet. Generalguvernör Charon, åtföljd av sitt följe, gick sedan in i tunneln, upplyst av ljus och lampor, och gick genom den underjordiska passagen. Akvedukten är uthuggen ur en ganska spröd, vitaktig bergart; murverk användes endast på platser där förkastningar hade orsakat jordskred eller sannolikt skulle orsaka dem. Dess maximala nivå är tjugotvå meter under marken; höjden är drygt två meter. Bredvid bassängen genom vilken vattnet rinner finns en lättillgänglig gångväg.

När man lämnar denna underjordiska passage finner man, längs de femtonhundra metrarna som skiljer den från den andra, flera hydrauliska anläggningar, såsom inspektionskamrar och en bro. Biflödande källor matas in i huvudakvedukten genom hjälpledningar.

Panorama över Alger efter Jean-Charles Langlois, 1833. I förgrunden syns ett vattenintag.

Den andra tunneln, som grävdes på Mr. Martins egendom, är bara tvåhundra meter lång. De två tunnlarna och den mellanliggande ledningen korsar åslinjen som skiljer Oued-el-Kerma-bäckenet från Oued-Kenis, vilket slutar vid Birmandrais-ravinen.

Ce beau travail viendra complet et amènera les eaux à Alger par la ligne la plus droite, et par conséquent avec la plus grande économie, quand on aura percé deux tunnels sous les terrains mouvants de l’ancien consulat de Suède (5), et un troisième sous la butte du fort l’Empereur. Il ne manquera plus alors qu’à exécuter le grand réservoir qui serait si utile à notre ville en cas de siège, et si un ennemi extérieur, maître de la campagne, usait de la faculté de détourner les eaux. Nous avons entendu M. le gouverneur-général affirmer, avec beaucoup de raison, que l’exécution de ce réservoir serait plus pressante que celle des trois tunnels complémentaires. En effet, une énorme quantité de maisons mauresques ont été démolies ou sont sur le point de l’être ; les nombreuses maisons européennes, bâties depuis quelques années sont dépourvues de citernes, malgré les prescriptions d’un arrêté sur la matière. Ainsi, les eaux pluviales, cette précieuse ressource dans l’ancien système de construction, ne seront plus recueillies désormais. Il faut donc remplacer cette réserve qu’une incroyable incurie a laissé disparaître. On comprend dès-lors, que M. le général Charon a bien raison de réclamer la priorité pour l’exécution du grand réservoir.

Det fina och nyttiga arbete som utförts av herr Mondésir, en viktig del av ett allmänt system som syftar till att kraftigt öka vattenförsörjningen i vår stad, stärker hans rykte som ingenjör och garanterar honom obestridliga rättigheter till erkännande av alla Algeriets invånare.

Enligt tidningen l’Akhbar, söndagen den 1 oktober 1848.

(1) Baron Viala Charon (1794–1880), generalmajor. Utnämnd till generalguvernör i Algeriet den 9 september 1848 och förblev det till den 22 oktober 1850. Han var militär till utbildning (École Polytechnique), veteran från Napoleonkrigen och från erövringen av Algeriet sedan 1835. Han hade bland annat varit chef för algeriska angelägenheter vid krigsministeriet innan han tillträdde denna post.

(2) Detta hänvisar till Claude-Marius Vaïsse (1799–1864). Han utnämndes till generaldirektör för civila angelägenheter i Algeriet den 1 september 1847 och var i tjänst när Charon anlände. Han lämnade denna post den 24 januari 1849 för att bli prefekt i Doubs, sedan prefekt i Nord. Han är känd för att senare bli Lyons store stadsrenoverare (smeknamnet "Haussmann av Lyon").

(3) Piarron de Mondésir, en civilingenjör, var en av de ledande tekniska gestalterna i 1800-talets Frankrike. Han tilldelades Algeriets vattenverk 1846 och fick i uppdrag att lösa den allvarliga vattenbrist som plågade staden genom att restaurera och modernisera den antika osmanska akvedukten Aïn-Zboudja. Det var under hans ledning som de två stora underjordiska tunnlarna i Val d'Hydra – 540 respektive 200 meter långa gångar utgrävda till ett djup av 22 meter – grävdes ut och invigdes med stor pompa och ståt den 29 september 1848 i närvaro av generalguvernör Charon. När han återvände till Frankrike utmärkte han sig inom de stora järnvägsbyggnadsprojekten för Nordjärnvägen, där hans memoarer om skyttegravarna Saint-Just och Chepoix blev standardreferenser i utbildningen av ingenjörer. Han var en både vetenskaplig och handlingskraftig man och presenterade en tryckluftsventilationsanordning på världsutställningen 1867 och publicerade ett referensverk om beräkning av metallbroar med raka och kontinuerliga balkar 1873 tillsammans med Dunod.

(4) Adolphe Otth var en schweizisk naturforskare och resande konstnär. Som vetenskapsman och begåvad tecknare reste han runt Medelhavet under flera upptäcktsresor, särskilt till Balearerna och Algeriet. Han vistades i Algeriet omkring 1836–1837, bara några år efter den franska erövringen av Alger (1830). Från denna resa tog han med sig en serie förvånansvärt exakta teckningar, oersättliga visuella dokument om Algeriet under dess tidiga koloniseringsår. Hans huvudverk: Afrikanska skisser (1839)
« Esquisses africaines, dessinées pendant un voyage à Alger et lithographiées par Adolphe Otth » publié à Berne, chez J.F. Wagner, lithographe, 1839. Adolphe Otth mourut de la peste en 1839 à Jérusalem, lors d’un voyage au Proche-Orient, à seulement 36 ans. Son « Esquisses Africaines » fut publié l’année même de sa mort, ce qui en fait un testament artistique et scientifique d’autant plus précieux.

(5) Den svenske konsuln från 1829 till 1847, Fredrik Schultze, ägde eller hade ägt sju fastigheter i närheten av Alger. En av dessa rasade 1845 efter jordskred orsakade av skyfall under föregående vinter. Men vilken fastighet var det? Det sägs ibland att det var det tidigare svenska konsulatet, en stor byggnad belägen bakom Fort l'Empereur. Denna byggnad hade dock redan skadats under erövringen 1830. Jag misstänker att texterna har förväxlat dessa olika fastigheter, ibland kallade "svenska konsulatet", ibland "den svenske konsulns sommarresidens". Faktum kvarstår att tvivel kvarstår med tanke på antalet fastigheter som ägdes av familjen Schultze-Bowen… Och vilken kallade Kenney Bowen Schultze "La Calorama"?

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (4/5)

Les corps militaires bourgeois (Borgerliga militärkårer)
Johannisburg slottspark i Norrköping. Foto Etienne LAUDE, juli 2022.

1. De tre delarna av den borgerliga kroppen

Borgerskapets militärkår var indelad i tre divisioner: Kavalleriet, under dess kapten, fabrikören Peter Jakob Swartz11 Infanteriet, under dess kapten, stadsfullmäktigeledamoten Johan Jakob Westerberg¹2 och artilleriet under dess kapten, köpmannen Hans Ekhoff13.

2. Fabrikörskåren och Frikämparkåren (Frikårsjägarna)

Två ytterligare kårer bildades. Den första bestod av icke-borgerliga fabrikörer som, eftersom de inte var medborgare och därför inte var skyldiga att tjänstgöra i milisen, frivilligt tog värvning, på villkor att de fick bilda en separat trupp och var befriade från att bära uniform. Magistraten beslutade att de var välkomna, men att de först måste söka guvernörens godkännande.

Den andra, mer spektakulära kåren var Friåkarkåren (Frikårsjägarna eller Frijägare), bildad av stadens ungdom med egna officerare och gröna uniformer. En sådan grön kår hade diskuterats redan 1761 under Pommerska kriget, men hade förbjudits vid den tiden av magistraten, som ansåg den vara en olägenhet och en skam under marscher. Allvaret i situationen 1788 sopade undan dessa reservationer.

Gröna kåren krävde dock att få förbli enad i framtiden, så att dess medlemmar inte skulle tvingas, efter att ha erhållit sitt borgarcertifikat, att gå med i den reguljära militärkåren. Medlemmarna i den senare protesterade och fruktade att detta skulle hindra framtida rekrytering. Magistraten fann en kompromiss: Gröna kåren skulle inte utökas med fler medlemmar.

3. Övningar, höggardet och patriotisk spridning

Den borgerliga kåren upprättade en höggarde och patrullerade gatorna, till synes i övningssyfte enligt infanterikapten Westerberg. Guvernören, missnöjd med vardagsövningar som störde arbetet, beordrade att de skulle äga rum på helgdagseftermiddagar.

I en anmärkningsvärd gest av patriotisk spridning beslutade några av dem som hade bidragit till återuppbyggnaden av skansarna att finansiera en utgåva av det tal som Gustaf Engzell höll.14Kyrkoherden vid Dalarnas frikårsregemente höll sin predikan för Svärdsjö församlingsmedlemmar den 19:e söndagen efter trefaldighet år 1788. Upplagan, tryckt i 10 000 exemplar, distribuerades gratis till församlingar i hela Linköpings stift på ett öppet blad, som kunde hängas på väggen i varje stuga. Sälskapssällskapets tidskrift för år 1788, nr 28, han kommenterade initiativet så här:

"Denna uppmaning kan nu placeras på bondens största vägg, vars ande både tas och följs av barn och barnbarn, ja så länge Sverige är ett självständigt kungarike, så länge det styrs av Gustav."

4. Frijägarkorpsets parad (26 oktober 1788)

Den 26 oktober 1788 genomförde Free Chasseurs Corps en minnesvärd offentlig demonstration: de paraderade från sin övningsplats vid Himmelstadlund till ljudet av marschmusik (fältmusik), ledda av sin kapten Erik Stenbom.15, "Dessa unga krigare kämpar mot varandra med hängivenhet och kärlek till kungen och landet"Entusiasmen var sådan – slottsparken (Slottshagen) hade också ställts till förfogande för övningarna – att landshövdingen var tvungen att begränsa vapenavfyrningen till söndagseftermiddagarna, så att medborgarna inte skulle förlora sin arbetstid.

Mer kommer i ett kommande nummer…

11. Peter Jakob Swartz — Fabrikör och kavallerikapten. Fabrikör från Norrköping, representant för industriborgarklassen. Utnämnd till kavallerikapten för borgerliga militärkåren 1788.

12. Johan Jakob Westerberg — Stadsfullmäktigeledamot och infanterikapten. Stadsfullmäktigeledamot (rådman) i Norrköping. Befälhavde infanteridivisionen i borgerliga militärkåren 1788. Organiserade nattpatruller, motiverade som militär övning.

13. Hans Ekhoff — Köpman och artillerikapten. Köpman från Norrköping. Befälhavde artilleridivisionen inom den borgerliga militärkåren 1788, vilket placerade hans funktion i släktlinjen av borgerliga artilleriofficerare, till vilka Johan Kuhlman hade varit föregångare sedan 1767.

14. Gustaf Engzell — Aktiv 1788. Regementspastor för Dalarnas frikår. Höll en patriotisk predikan för Svärdsjö församlingsbor den 19:e söndagen efter Trefaldighet 1788. Detta tal, finansierat av Norrköpings borgare och inspirerat av samma patriotism, trycktes i 10 000 exemplar och distribuerades kostnadsfritt till alla församlingar i Linköpings stift — ”så att dess anda må tas till vara och följas av barn och barnbarn”.

15. Erik Stenbom — Kapten för Frijagarna. Aktiv 1788 i Norrköping. Kapten för Frijagarna. Ledde den minnesvärda paraden den 26 oktober 1788 från Himmelstadlund till tonerna av fältorkestern.

Mästaren i Haga

Vegult-gåtan, ett mysterium som förblir olöst…

Med den här artikeln börjar jag skriva en annan berättelse parallellt med Kuhlmans. En lång saga vars huvudgåta är det exakta ursprunget till en mystisk figur som anlände till Christiania (Oslo) omkring 1786 och var farfar till Augusta Wilhelmina Maklin, Josef Kuhlmans första fru och Sigurds mor…

Våren 1791 tog Johan Kuhlman upp pennan och skrev till sin gamle vän Gjörwell (1), kungens bibliotekarie i Stockholm, ett till synes oskyldigt brev:

"Kavallerimästaren i Haga skickade mig en ritning av iskällaren, precis som jag ville ha den. Min relation med honom är mycket god!"

Han sa inte mer. Teckningen hade gått från hand till hand – gått, sa han, genom en mellanhand, sedan genom sin vän professor Lidén, innan den landade på hans skrivbord i Norrköping. Författaren själv bodde i andra änden av landet, i Hagas gamla kvarter. Men vilken Haga syftade han på?

Brev från Johan Kuhlman till Carl Christopher Gjörwell, 18 april 1791. Kungliga arkivet.

Vid den tiden fanns det två "haga" i Sverige. Först fanns det Stockholms – den kungliga parken där kung Gustav III, en stor frankofil, lät bygga ett monumentalt palats under ledning av den franske arkitekten Louis-Jean Desprez. Och så fanns det Göteborgs – den äldsta delen av staden, grundad 1648, med sina kullerstensgator och trähus, avskilda från hamnens liv och rörelse. Det var där, på Kyrkogatan 35, som en fransk familj hade bosatt sig några månader tidigare.

Mannens namn var Vegult. Åtminstone var det så han var känd i Sverige. Hans riktiga namn var "de Vigeuil" eller, mer exakt, "du Vigueil": ett gammalt herravälde i Limousin-regionen, omnämnt i kungadömet Frankrikes vapenböcker som titeln på familjen Aubert, en adlig släktlinje som numera är bortglömd. Familjelegenden hävdade att han var markis, och han var en tidigare väpnare till kung Ludvig XVI och dessutom katolik som hade emigrerat till ett lutherskt land, vilket i sig utgjorde en ganska ovanlig situation som inte kan ignoreras.

Han hade anlänt från Frankrike omkring 1787, eller kanske tidigare, med sin fru, några lådor och säkerligen några familjeporträtt av sina föräldrar. I Frankrike hade något gått sönder. Men vad exakt? Han pratade inte om det.

Det vi visste om honom var att han hade varit fäktmästare i Christiania (Oslo), att han stod Karl von Hessen-Cassel (2), Norges guvernör, fransklärare och miniatyrporträttmålare på fritiden, nära. En man med många talanger, vilket hade gjort att han alltid kunnat återhämta sig.

Var han den mystiske ritmästaren i Haga?

Visserligen finns det inget som bekräftar det förutom min egen intuition. Hypotesen är dock frestande – kanske för frestande. Vegult bodde faktiskt i Haga i Göteborg just när Kuhlman fick denna teckning. Han målade, han ritade, han undervisade. Och professor Lidén – mellanhanden som nämns i brevet – var Johans närmaste vän, den han skulle besöka i Lida med vagn på vägen till Rödmossen, den han talade om med särskild tillgivenhet. Att Lidén kunde ha träffat en fransk fäktmästare och konstnär i Göteborg och tänkt på att nämna honom för sin vän i Norrköping: ingenting kunde vara mer naturligt, inom detta nätverk av forskare och nyfikna sinnen som då formade den intellektuella väven i det gustavianska Sverige. Men det förblir bara en hypotes. Den har kronologins soliditet men ännu inte arkivbevisens säkerhet.

Vad som är säkert är att tre år efter detta mystiska brev, i oktober 1794, anlände en fransman vid namn Vegult till Norrköping. Han tog ett rum i postmästarens hus och erbjöd sig sina tjänster som fransklärare och porträttmålare. Bland hans tillhörigheter fanns hans målningar: en man med vit peruk och karmosinröd kappa – hans far, sades det – en kvinna med mjuka lockar och en lugn blick, en främling med mörk peruk och en ung man med rakat huvud vars blick förblev oförminskad av tiden. Ansikten från ett Frankrike han troligen aldrig skulle få se igen.

Porträtt av familjen de Vigueil. Författarens personliga samling.

Johan Kuhlman talade franska. Hans bibliotek på över tusen volymer, hans krets av kultiverade vänner, hans kontakter med Gjörwell och Lidén, hans fascination för upplysningstidens idéer – allt detta gjorde honom till en man man kunde tala med utan tolk, och kanske utan mask. Ringde namnet – du Vigueil, en gammal herrgård i Limousin-regionen – en klocka för honom? Väckte accenten, manéret, porträtten på väggarna av denne man hans nyfikenhet? Jag försöker fortfarande bekräfta detta. För dessa porträtt har överlevt genom tiderna för att nå oss…

De möttes i Norrköping, det är säkert. Kanske kände de varandra redan.

Vad Johan Kuhlman inte kunde ha vetat den kvällen var att den här mannens dotter – Louise Marie, som uppfostrats under de svåra åren som följde av hans fru Charlotte – en dag skulle gifta sig med en Maklin. Att deras dotter Augusta skulle bli hans brorson Josephs första hustru. Att en fransk familj, långt från sina rötter, på denna oförutsedda väg skulle resa genom två århundraden och tre kontinenter för att slutligen bli sammanflätad med namnet Kuhlman.

Men det är en annan historia. Eller snarare: det är samma historia.

(1) Carl Christoffer Gjörwell, född den 10 februari 1731 i Landskrona, död den 26 augusti 1811 i Stockholm, var en svensk journalist, redaktör, bibliotekarie och psalmförfattare. Som Kungens bibliotekarie var han från 1755 redaktör för Mercure suédois, den första kritiska tidskriften på sin tid.

(2) Karl av Hessen-Kassel, lantgreve av Hessen-Kassel, född den 19 december 1744 i Kassel och död den 17 augusti 1836 på Louisenlund slott i Güby, var en tysk prins av huset Hessen, svåger till Christian VII av Danmark och guvernör för den danska kronan i hertigdömena. Karl av Hessen-Kassel var den andre överlevande sonen till den blivande lantgreven Fredrik II av Hessen-Kassel och hans hustru, född prinsessan Maria av Hannover (dotter till kung Georg II av Storbritannien). Fredrik II konverterade till den katolska tron ​​1747, vilket gjorde hans hustru, som förblev protestantisk, separerad. Karl och hans bröder separerades från sin far och uppfostrades sedan av sin moster på mors sida, Louise, drottning av Danmark; Men hon dog 1751. Prins Karl stannade kvar i Danmark, och 1768 blev han greve von Dehns efterträdare som guvernör för hertigdömena Schleswig och Holstein, huvudsakligen tysktalande provinser som personligen tillhörde den danska kronan. Han bodde på Gottorf slott. Den 30 augusti 1766, på Christiansborg slott, gifte sig prins Karl med prinsessan Louise av Danmark, dotter till kung Fredrik V. År 1768 köpte han herrgården och byn Rumpenheim i Hessen, som han 1771 utökade till ett ståtligt slott, Rumpenheim slott. Han förvärvade också godset Gereby 1790, och 1807 markerna Schlei och Schwansen i Schleswig. Han ärvde också Panker slott. Prins Karl av Hessen-Kassel blev lantgreve av Hessen-Kassel den 25 januari 1805, hans äldre bror, som hade återvänt till Hessen-Kassel 1785, efter att ha blivit kurfurste. Han döpte sitt slott till Louisenlund i hertigdömet Schleswig efter sin fru, och det var där han tillbringade sina sista år.