Lieux - La Saga des Kuhlman

Mannen från Kenitra

Till alla mina vänner i Marocko…

Idag ska jag prata om Marocko och framför allt staden Kenitra. Men varför Marocko?

Mer än en gång, när jag besökt en stad eller ett land, vare sig det var på en personlig resa eller affärsresa, har jag känt något speciellt. Som om platsen var bekant för mig. För det mesta, särskilt de första gångerna, förstod jag inte varför.

Första gången jag besökte Norrköping visste jag lite om familjen Kuhlmans historia i denna tidigare industristad i Sverige, men det var sent, jag återvände till Köpenhamn och väntade på mitt anslutningståg, eftersom flyg från Stockholm hade ställts in på grund av det kraftiga snöfallet de föregående dagarna. Vid andra tillfällen kände jag dock någon slags inre vibration utan att förstå dess innebörd. Senare förstod jag att även om dessa besök verkade vara mina första, hade mina förfäder satt sina spår där långt tidigare. Detta hände mig i Tunis, i Finland och ännu mer nyligen i Marocko.

Medan min familjehistoria i Algeriet började bli ganska bekant undrade jag varför jag under mitt första besök i Marocko 2019 kände något liknande det jag hade känt under mitt första besök i Alger 2011. Mina algeriska vänner kommer inte att ha något emot om jag inte fördjupar mig i de aktuella kontroverserna, eftersom mitt mål alltid är att ena, inte splittra, förstås. Men varför Marocko? Van vid dessa märkliga känslor av generationsöverskridande déjà vu var jag tvungen att förstå var det kunde komma ifrån…

Strax efter att jag återvänt från mitt första besök i Tanger började jag göra ytterligare research. En av de fortfarande olösta historierna gällde min gammelfarfar Georges Kuhlman, far till Germaine, Suzanne, min mormor och Simone. Jag visste från Suzanne att hon hade förlorat sina föräldrar medan hon fortfarande var tonåring och hade flyttat för att bo hos sina systrar i sitt hem hos sin moster Hélène Beauvais och sin farbror Lamoise i Eckmühl, ett distrikt i Oran.

Georges Kuhlman föddes i Oran den 7 april 1872, yngste son till Sigurd och Louise Chapotin. I april 1889 klarade han inträdesprovet till Rouïbas praktiska lantbruks- och vinodlingsskola, en sällsynt utmärkelse eftersom han var den enda kandidaten från Oran som blev antagen den våren. Efter examen tog Georges över den stora familjegården, "Saint-Joseph Farm" i Bourkika: 139 hektar vingårdar och fruktträdgårdar, utöver fyra tomter i hjärtat av byn. Efter tvångsförsäljningen av fastigheten 1895 försökte han bygga upp sitt liv igen genom att driva en liten vingård i Saint-Cloud i Oran-regionen, innan han blev lantpolis i Sirat, en liten blandad kommun i närheten.

Han hade gift sig två år tidigare, 1893 i Marengo, med Ida Zoé Beauvais, född 1877, en skollärare och dotter till Michel Eugène Beauvais, borgmästare i Marengo, och Mathilde Ida Zaepffel. Sju barn föddes i deras äktenskap. Den äldste, Louis Georges (1896–1920), emigrerade till Argentina, till Mendoza-regionen, för att odla vinstockar, och försvann under jordbävningen i december 1920. Lucien Sigurd (1898–?), en gendarm, flydde under första världskriget innan han tjänstgjorde i Relizane resten av sin karriär. Sedan kom Germaine, Suzanne och Simone, alla tre nämnda i dödsannonsen 1923; Roberte (1917–1923), som dog vid fem års ålder den 29 mars 1923 i Oran; och slutligen Roger (1919–1920). Ida dog efter att lille Roger föddes i september 1919. Efter deras mors död togs de fyra flickorna – Germaine, Suzanne, Simone och lilla Roberte – om hand av sin moster Hélène Beauvais-Lamoise, Idas syster, som uppfostrade dem i Oran.

Och det var just offentliggörandet av lilla Robertes död 1923 som satte mig på spåren efter Kenitra.

Tidningen ”L’Echo d’Oran” daterad 29 mars 1923.

Georges Kuhlman bodde därför i Kenitra, Marocko, vid tiden för lille Robertes död… kanske till och med efter hans fru Zoés död.

Runt 1919–1923, när han närmade sig femtio, beslutade Georges Kuhlman att lämna Algeriet för Marocko. Denna avresa markerade ett djupt genombrott i hans liv. Änka och änka, separerad från sina söner – Louis Georges hade flyttat till Argentina, Lucien hade bosatt sig i Relizane – var han också tvungen att förlika sig med att lämna sina döttrar. Denna ytterligare separation från familjen gav hans avresa en ännu mer smärtsam ton: det var inte bara en förändring av bostad, utan en smärtsam separation, utan tvekan driven av behovet av att göra ett sista försök till en nystart i ett liv som redan präglats av svårigheter. Det var i detta sammanhang som han anlände till Kenitra, som då blomstrade under det franska protektoratet, en liten stad som senare skulle döpas om till Port-Lyautey. Gharb-regionen, som den koloniala administrationen då försökte utveckla, erbjöd verkliga möjligheter för män med praktisk erfarenhet av landsbygdslivet. För Georges Kuhlman kunde denna avresa representera hoppet om en ny början: att hitta stabilt arbete, återuppbygga en materiell situation och komma på fötter igen efter år präglade av sorg, familjeupplösningar och osäkerhet.

Flera vägar låg framför honom. Han kunde ha försökt etablera sig som bonde på denna bördiga slätt där mark och krediter var lättillgängliga för nya bönder. Hans erfarenhet kunde också ha lett honom till vinodling, en lovande verksamhet i ett Marocko som fortfarande var orört av vinlusen som så svårt hade drabbat de algeriska vingårdarna. Han kunde också ha anställts som förman eller godsförvaltare på en stor egendom, positioner där hans förtrogenhet med jordbruk och landsbygdsliv var en klar tillgång. Slutligen kunde hans förflutna som lantispolis ha styrt honom mot ansvar för att övervaka egendomar, grödor eller skördar, i en kolonial miljö där skydd och förvaltning av gårdar var av största vikt.

Hans flytt till Marocko framstår således som ett försök att återuppliva sitt liv i ett territorium där allt återstod att byggas upp. Genom att lämna Algeriet sökte Georges Kuhlman utan tvekan inte bara ett jobb; han sökte också, efter den gradvisa upplösningen av sitt familjeliv, efter medel att ge sitt liv en ny riktning.

Varför valde Georges Marocko? Min mormor Suzanne pratade aldrig med mig om det. Visste hon ens? En ledtråd framträder dock genom familjeband: hans kusin Louis Ovar Néron, en hjälte i Dardanellerna 1915-1916, valde också Marocko, där han fortsatte sin karriär inom rättsväsendet och så småningom innehade en av de högsta domarpositionerna i protektoratet i Rabat. Denna familjenärvaro kan ha spelat en roll och erbjöd Georges både ett stöd, ett exempel på framgång och kanske till och med en möjlig efterträdare när han försökte återuppta sin egen karriär.

Läs artiklar om Louis Ovar Néron på https://marengodafrique.fr

Resten av hans historia i Marocko är dock fortfarande oklar: var dog han, och var begravdes han? Det här är bara några fler mysterier som jag fortfarande behöver reda ut…

Invigningen av Hydrarstunnlarna.

Fredagen den 29 september 1848 ledde generalguvernör Viala Charon (1), tillsammans med herr Vaïsse (2), generaldirektör för civila angelägenheter, invigningen av de underjordiska akvedukter som grävts under ledning av herr Mondésir (3), en civilingenjör, mellan ringvägen och Voirol-kolonnen. Tack vare detta imponerande projekt, som snart kommer att färdigställas med ytterligare tre tunnlar, kommer Alger inte längre att lida av vattenbrist, vilket hände 1846. Generalguvernören var omgiven av kolonins högsta myndigheter och konsulära representanter, och det var i denna egenskap som Josef Kuhlman (kansler för det danska konsulatet vid den tiden) var inbjuden till ceremonin.

General Viala Charon (1794-1880). Författarens personliga samling.

Under det första århundradet av turkiskt styre försörjdes Alger endast av brunnar och cisterner. Ett år efter morernas utvisning från Spanien, år 1611, upptäckte en av dessa flitiga landsflyktingar, vid namn Moustafa, en källa vid foten av en kulle, inte långt från kejsarens fort, och förde vattnet till staden med hjälp av en akvedukt, som var den första som byggts här sedan romartiden.

Åtta år senare, 1619, påbörjade Moustafa-Pacha Hamma-akvedukten, som hans bror, Sheikh Hossain Kaïd Koussa-Pacha, slutförde 1621. Andra hydrauliska arbeten, utförda av pashor, deras efterträdare, fullbordade vattensystemet som var avsett att försörja staden Alger.

Under de första åren av franskt styre ledde öppnandet av ett flertal vägar till att flera vattenledningar förstördes; de gamla akvedukterna, som inte var tillräckligt underhållna, förföll på många ställen; och detta resulterade i konsekvenser som bidrog till att minska stadens vattenförsörjning.

Vattenförsörjningsröret från Aïn Zeboudja-akvedukten till distributionsreservoaren, sedan till fontänen och slutligen till de olika byggnaderna. Källa: Karta från den franska arméns historiska tjänsts arkiv, Vincennes, 1V_H 00063_001_0307, 1840.

Efter att länge ha varit chefsarkitektens ansvar, som inte fick tillgång till nödvändiga medel för att utföra nya arbeten, inte ens för underhåll av befintliga, anförtroddes stadens vattenförsörjning specifikt till herr Mondésir, en civilingenjör. Starkare resurser, som ställdes till denne chefs förfogande, vilka han använde med nit och skicklighet, medförde en snabb och betydande förbättring av stadens vattensystem.

Två huvudsakliga akvedukter byggda av turkarna försörjde staden: Aïn-Zboudja, som har sitt ursprung nära Dély-Ibrahim, och som, förutom denna källa, möter flera andra på sin väg till Kasbahn, varifrån den distribuerar vatten till den övre staden; Telemli, som börjar vid Mustapha-Supérieur nära guvernörens lantställe, och slutar vid Porte-Neuve.

Algerbukten nära Mustapha. Utdrag ur "Afrikanska skisser, tecknade under en resa till Alger och litograferade av Adolphe Otth (4)".

Arbetet som utfördes nära Hydra av herr Mondésir avser den första av dessa akvedukter, Aïn-Zboudja. Den turkiska ledningen, som var i mycket dåligt skick, kunde inte ha reparerats utan en utgift på 100 000 franc, vartill skulle ha behövt läggas 80 000 för återuppbyggnaden av bron nära kaféet i Hydra. Dessutom gjorde den gamla rutten en omväg på niohundra meter mellan ringvägen och Hydra. Om denna omväg kunde undvikas skulle underhållskostnader sparas varje år över en sträcka på nästan en kilometer. Herr Mondésir löste detta viktiga problem genom att för mindre än 70 000 franc bygga en ny rutt som, med hjälp av en 540 meter lång tunnel, leder vattnet i en rak linje istället för att följa den turkiska ledningens slingrande linjer.

Förra fredagen invigdes denna tunnel, som har sitt ursprung under Récy-egendomen, av generalguvernören. I hans närvaro förseglades den gamla ledningen och den nya kanalen öppnades för vattnet. Generalguvernör Charon, åtföljd av sitt följe, gick sedan in i tunneln, upplyst av ljus och lampor, och gick genom den underjordiska passagen. Akvedukten är uthuggen ur en ganska spröd, vitaktig bergart; murverk användes endast på platser där förkastningar hade orsakat jordskred eller sannolikt skulle orsaka dem. Dess maximala nivå är tjugotvå meter under marken; höjden är drygt två meter. Bredvid bassängen genom vilken vattnet rinner finns en lättillgänglig gångväg.

När man lämnar denna underjordiska passage finner man, längs de femtonhundra metrarna som skiljer den från den andra, flera hydrauliska anläggningar, såsom inspektionskamrar och en bro. Biflödande källor matas in i huvudakvedukten genom hjälpledningar.

Panorama över Alger efter Jean-Charles Langlois, 1833. I förgrunden syns ett vattenintag.

Den andra tunneln, som grävdes på Mr. Martins egendom, är bara tvåhundra meter lång. De två tunnlarna och den mellanliggande ledningen korsar åslinjen som skiljer Oued-el-Kerma-bäckenet från Oued-Kenis, vilket slutar vid Birmandrais-ravinen.

Ce beau travail viendra complet et amènera les eaux à Alger par la ligne la plus droite, et par conséquent avec la plus grande économie, quand on aura percé deux tunnels sous les terrains mouvants de l’ancien consulat de Suède (5), et un troisième sous la butte du fort l’Empereur. Il ne manquera plus alors qu’à exécuter le grand réservoir qui serait si utile à notre ville en cas de siège, et si un ennemi extérieur, maître de la campagne, usait de la faculté de détourner les eaux. Nous avons entendu M. le gouverneur-général affirmer, avec beaucoup de raison, que l’exécution de ce réservoir serait plus pressante que celle des trois tunnels complémentaires. En effet, une énorme quantité de maisons mauresques ont été démolies ou sont sur le point de l’être ; les nombreuses maisons européennes, bâties depuis quelques années sont dépourvues de citernes, malgré les prescriptions d’un arrêté sur la matière. Ainsi, les eaux pluviales, cette précieuse ressource dans l’ancien système de construction, ne seront plus recueillies désormais. Il faut donc remplacer cette réserve qu’une incroyable incurie a laissé disparaître. On comprend dès-lors, que M. le général Charon a bien raison de réclamer la priorité pour l’exécution du grand réservoir.

Det fina och nyttiga arbete som utförts av herr Mondésir, en viktig del av ett allmänt system som syftar till att kraftigt öka vattenförsörjningen i vår stad, stärker hans rykte som ingenjör och garanterar honom obestridliga rättigheter till erkännande av alla Algeriets invånare.

Enligt tidningen l’Akhbar, söndagen den 1 oktober 1848.

(1) Baron Viala Charon (1794–1880), generalmajor. Utnämnd till generalguvernör i Algeriet den 9 september 1848 och förblev det till den 22 oktober 1850. Han var militär till utbildning (École Polytechnique), veteran från Napoleonkrigen och från erövringen av Algeriet sedan 1835. Han hade bland annat varit chef för algeriska angelägenheter vid krigsministeriet innan han tillträdde denna post.

(2) Detta hänvisar till Claude-Marius Vaïsse (1799–1864). Han utnämndes till generaldirektör för civila angelägenheter i Algeriet den 1 september 1847 och var i tjänst när Charon anlände. Han lämnade denna post den 24 januari 1849 för att bli prefekt i Doubs, sedan prefekt i Nord. Han är känd för att senare bli Lyons store stadsrenoverare (smeknamnet "Haussmann av Lyon").

(3) Piarron de Mondésir, en civilingenjör, var en av de ledande tekniska gestalterna i 1800-talets Frankrike. Han tilldelades Algeriets vattenverk 1846 och fick i uppdrag att lösa den allvarliga vattenbrist som plågade staden genom att restaurera och modernisera den antika osmanska akvedukten Aïn-Zboudja. Det var under hans ledning som de två stora underjordiska tunnlarna i Val d'Hydra – 540 respektive 200 meter långa gångar utgrävda till ett djup av 22 meter – grävdes ut och invigdes med stor pompa och ståt den 29 september 1848 i närvaro av generalguvernör Charon. När han återvände till Frankrike utmärkte han sig inom de stora järnvägsbyggnadsprojekten för Nordjärnvägen, där hans memoarer om skyttegravarna Saint-Just och Chepoix blev standardreferenser i utbildningen av ingenjörer. Han var en både vetenskaplig och handlingskraftig man och presenterade en tryckluftsventilationsanordning på världsutställningen 1867 och publicerade ett referensverk om beräkning av metallbroar med raka och kontinuerliga balkar 1873 tillsammans med Dunod.

(4) Adolphe Otth var en schweizisk naturforskare och resande konstnär. Som vetenskapsman och begåvad tecknare reste han runt Medelhavet under flera upptäcktsresor, särskilt till Balearerna och Algeriet. Han vistades i Algeriet omkring 1836–1837, bara några år efter den franska erövringen av Alger (1830). Från denna resa tog han med sig en serie förvånansvärt exakta teckningar, oersättliga visuella dokument om Algeriet under dess tidiga koloniseringsår. Hans huvudverk: Afrikanska skisser (1839)
« Esquisses africaines, dessinées pendant un voyage à Alger et lithographiées par Adolphe Otth » publié à Berne, chez J.F. Wagner, lithographe, 1839. Adolphe Otth mourut de la peste en 1839 à Jérusalem, lors d’un voyage au Proche-Orient, à seulement 36 ans. Son « Esquisses Africaines » fut publié l’année même de sa mort, ce qui en fait un testament artistique et scientifique d’autant plus précieux.

(5) Den svenske konsuln från 1829 till 1847, Fredrik Schultze, ägde eller hade ägt sju fastigheter i närheten av Alger. En av dessa rasade 1845 efter jordskred orsakade av skyfall under föregående vinter. Men vilken fastighet var det? Det sägs ibland att det var det tidigare svenska konsulatet, en stor byggnad belägen bakom Fort l'Empereur. Denna byggnad hade dock redan skadats under erövringen 1830. Jag misstänker att texterna har förväxlat dessa olika fastigheter, ibland kallade "svenska konsulatet", ibland "den svenske konsulns sommarresidens". Faktum kvarstår att tvivel kvarstår med tanke på antalet fastigheter som ägdes av familjen Schultze-Bowen… Och vilken kallade Kenney Bowen Schultze "La Calorama"?

Mästaren i Haga

Vegult-gåtan, ett mysterium som förblir olöst…

Med den här artikeln börjar jag skriva en annan berättelse parallellt med Kuhlmans. En lång saga vars huvudgåta är det exakta ursprunget till en mystisk figur som anlände till Christiania (Oslo) omkring 1786 och var farfar till Augusta Wilhelmina Maklin, Josef Kuhlmans första fru och Sigurds mor…

Våren 1791 tog Johan Kuhlman upp pennan och skrev till sin gamle vän Gjörwell (1), kungens bibliotekarie i Stockholm, ett till synes oskyldigt brev:

"Kavallerimästaren i Haga skickade mig en ritning av iskällaren, precis som jag ville ha den. Min relation med honom är mycket god!"

Han sa inte mer. Teckningen hade gått från hand till hand – gått, sa han, genom en mellanhand, sedan genom sin vän professor Lidén, innan den landade på hans skrivbord i Norrköping. Författaren själv bodde i andra änden av landet, i Hagas gamla kvarter. Men vilken Haga syftade han på?

Brev från Johan Kuhlman till Carl Christopher Gjörwell, 18 april 1791. Kungliga arkivet.

Vid den tiden fanns det två "haga" i Sverige. Först fanns det Stockholms – den kungliga parken där kung Gustav III, en stor frankofil, lät bygga ett monumentalt palats under ledning av den franske arkitekten Louis-Jean Desprez. Och så fanns det Göteborgs – den äldsta delen av staden, grundad 1648, med sina kullerstensgator och trähus, avskilda från hamnens liv och rörelse. Det var där, på Kyrkogatan 35, som en fransk familj hade bosatt sig några månader tidigare.

Mannens namn var Vegult. Åtminstone var det så han var känd i Sverige. Hans riktiga namn var "de Vigeuil" eller, mer exakt, "du Vigueil": ett gammalt herravälde i Limousin-regionen, omnämnt i kungadömet Frankrikes vapenböcker som titeln på familjen Aubert, en adlig släktlinje som numera är bortglömd. Familjelegenden hävdade att han var markis, och han var en tidigare väpnare till kung Ludvig XVI och dessutom katolik som hade emigrerat till ett lutherskt land, vilket i sig utgjorde en ganska ovanlig situation som inte kan ignoreras.

Han hade anlänt från Frankrike omkring 1787, eller kanske tidigare, med sin fru, några lådor och säkerligen några familjeporträtt av sina föräldrar. I Frankrike hade något gått sönder. Men vad exakt? Han pratade inte om det.

Det vi visste om honom var att han hade varit fäktmästare i Christiania (Oslo), att han stod Karl von Hessen-Cassel (2), Norges guvernör, fransklärare och miniatyrporträttmålare på fritiden, nära. En man med många talanger, vilket hade gjort att han alltid kunnat återhämta sig.

Var han den mystiske ritmästaren i Haga?

Visserligen finns det inget som bekräftar det förutom min egen intuition. Hypotesen är dock frestande – kanske för frestande. Vegult bodde faktiskt i Haga i Göteborg just när Kuhlman fick denna teckning. Han målade, han ritade, han undervisade. Och professor Lidén – mellanhanden som nämns i brevet – var Johans närmaste vän, den han skulle besöka i Lida med vagn på vägen till Rödmossen, den han talade om med särskild tillgivenhet. Att Lidén kunde ha träffat en fransk fäktmästare och konstnär i Göteborg och tänkt på att nämna honom för sin vän i Norrköping: ingenting kunde vara mer naturligt, inom detta nätverk av forskare och nyfikna sinnen som då formade den intellektuella väven i det gustavianska Sverige. Men det förblir bara en hypotes. Den har kronologins soliditet men ännu inte arkivbevisens säkerhet.

Vad som är säkert är att tre år efter detta mystiska brev, i oktober 1794, anlände en fransman vid namn Vegult till Norrköping. Han tog ett rum i postmästarens hus och erbjöd sig sina tjänster som fransklärare och porträttmålare. Bland hans tillhörigheter fanns hans målningar: en man med vit peruk och karmosinröd kappa – hans far, sades det – en kvinna med mjuka lockar och en lugn blick, en främling med mörk peruk och en ung man med rakat huvud vars blick förblev oförminskad av tiden. Ansikten från ett Frankrike han troligen aldrig skulle få se igen.

Porträtt av familjen de Vigueil. Författarens personliga samling.

Johan Kuhlman talade franska. Hans bibliotek på över tusen volymer, hans krets av kultiverade vänner, hans kontakter med Gjörwell och Lidén, hans fascination för upplysningstidens idéer – allt detta gjorde honom till en man man kunde tala med utan tolk, och kanske utan mask. Ringde namnet – du Vigueil, en gammal herrgård i Limousin-regionen – en klocka för honom? Väckte accenten, manéret, porträtten på väggarna av denne man hans nyfikenhet? Jag försöker fortfarande bekräfta detta. För dessa porträtt har överlevt genom tiderna för att nå oss…

De möttes i Norrköping, det är säkert. Kanske kände de varandra redan.

Vad Johan Kuhlman inte kunde ha vetat den kvällen var att den här mannens dotter – Louise Marie, som uppfostrats under de svåra åren som följde av hans fru Charlotte – en dag skulle gifta sig med en Maklin. Att deras dotter Augusta skulle bli hans brorson Josephs första hustru. Att en fransk familj, långt från sina rötter, på denna oförutsedda väg skulle resa genom två århundraden och tre kontinenter för att slutligen bli sammanflätad med namnet Kuhlman.

Men det är en annan historia. Eller snarare: det är samma historia.

(1) Carl Christoffer Gjörwell, född den 10 februari 1731 i Landskrona, död den 26 augusti 1811 i Stockholm, var en svensk journalist, redaktör, bibliotekarie och psalmförfattare. Som Kungens bibliotekarie var han från 1755 redaktör för Mercure suédois, den första kritiska tidskriften på sin tid.

(2) Karl av Hessen-Kassel, lantgreve av Hessen-Kassel, född den 19 december 1744 i Kassel och död den 17 augusti 1836 på Louisenlund slott i Güby, var en tysk prins av huset Hessen, svåger till Christian VII av Danmark och guvernör för den danska kronan i hertigdömena. Karl av Hessen-Kassel var den andre överlevande sonen till den blivande lantgreven Fredrik II av Hessen-Kassel och hans hustru, född prinsessan Maria av Hannover (dotter till kung Georg II av Storbritannien). Fredrik II konverterade till den katolska tron 1747, vilket gjorde hans hustru, som förblev protestantisk, separerad. Karl och hans bröder separerades från sin far och uppfostrades sedan av sin moster på mors sida, Louise, drottning av Danmark; Men hon dog 1751. Prins Karl stannade kvar i Danmark, och 1768 blev han greve von Dehns efterträdare som guvernör för hertigdömena Schleswig och Holstein, huvudsakligen tysktalande provinser som personligen tillhörde den danska kronan. Han bodde på Gottorf slott. Den 30 augusti 1766, på Christiansborg slott, gifte sig prins Karl med prinsessan Louise av Danmark, dotter till kung Fredrik V. År 1768 köpte han herrgården och byn Rumpenheim i Hessen, som han 1771 utökade till ett ståtligt slott, Rumpenheim slott. Han förvärvade också godset Gereby 1790, och 1807 markerna Schlei och Schwansen i Schleswig. Han ärvde också Panker slott. Prins Karl av Hessen-Kassel blev lantgreve av Hessen-Kassel den 25 januari 1805, hans äldre bror, som hade återvänt till Hessen-Kassel 1785, efter att ha blivit kurfurste. Han döpte sitt slott till Louisenlund i hertigdömet Schleswig efter sin fru, och det var där han tillbringade sina sista år.

Rekonstruktion av Saint-Joseph-gården i Bourkika

Denna artikel är en fortsättning på den som publicerades den 18 januari 2026 med titeln "den ferme Saint-Joseph".

Rekonstruktion av tomt 1 av "Saint-Joseph Farm" i Bourkika, nära Marengo.

Precis som vid rekonstruktionen av det svenska konsulatet i Alger, på Rue de la Licorne 12, är det ett köpeavtal som publicerats i tidningarna som gör det möjligt för oss att rekonstruera hur Kuhlman-fastigheten i Bourkika, nära Marengo, såg ut. Tidningen "Le Tell" publicerade i sina utgåvor den 29 maj 1895 och 6 juli 1895 försäljningen av denna fastighet, som beboddes av Josef, sedan Sigurd och Georges, och deras familjer från slutet av 1850-talet till 1895.

För våra svenska vänner som läser detta var Bourkika en liten stad som grundades i början av 1850-talet, belägen på vägen från Blida till Cherchell, genom El Affroun, och sju kilometer innan Marengo. För att lära dig mer, läs https://marengodafrique.fr

Karta över den franska generalstaben upprättad 1889. Kuhlman-gården kan ses vid utfarten från byn i riktning mot EL Affroun.

De fastigheter som Josef köpte omkring 1860 omfattade en total yta på cirka hundra hektar. Dessa fastigheter omfattade flera odlingstomter, en gård i utkanten av byn på vägen till El Affroun och en fastighet i byns centrum, och det är den jag vill prata om idag.

Beskrivning av tomt I: Byggnadskomplex i byn Bourkika om cirka ~3 180 m², ca 60m × 55m.

Meddelande om försäljningen av Kuhlman-fastigheten, 6 juli 1895, tidningen "Le Tell" i Blida.

På byns fastighetskarta inkluderade denna tomt tomtnummer 14, 15, 16, 17, 18 och 19, med en total yta på 31 ar och 80 centiar. Fastighetsgränserna låg i norr längs bygatan, i söder längs boulevarden med samma namn, i väster längs Bourkikagatan och i öster längs East Boulevard. Denna tomt omfattade:

1° En stor herrgård i putsad mur, täckt med kakel, bottenvåning + 1:a våningen + källare: 5 rum på bottenvåningen, 6 rum på 1:a våningen. Fasad i ljusbeige/offwhite puts, portik med 4 vridna pelare, sammanhängande smidesjärnsbalkong på golvet, triangulär fronton med oval medaljong, veranda med stentrappa och balusterpelare.
2° En prydnadsträdgård och köksträdgård — fruktträd, prydnadsbuskar, köksträdgård, vattenhjul, damm, reservoar, voljär.
3° Ett bondgård — murverk, tegelpannor, bottenvåning, 4 rum. Låg flygel intill huvudhuset. Gårdsplan: stall, ladugård, skjul, vattentråg, 2 dammar, gödseldamm med sump, svinstior, 2 skjul, voljär/hönshus.
4° Une maison de jardinier — maçonnerie, tuiles, rez-de-chaussée, 3 chambres + hangar-cave. Séparée par un mur avec balustrade en bois et palissade en gaulettes.

Jag började med det enda existerande fotografiet av den här egendomen. Den publicerades som ett vykort i början av 1900-talet och hade köpts av en viss Aupêche som senare blev borgmästare i Bourkika, en egendom som något pompöst döptes om till "Château Aupêche"...

Jag vände på det här vykortet efter att ha studerat det eftersom orienteringen på de olika ritningarna inte matchade fotots vinkel. Under utskriften är det mycket troligt att negativet var vänt, vilket ibland händer. Men genom att vända det ligger det perfekt i linje med informationen i annonsen… Med hjälp av moderna AI-verktyg kunde jag skapa en första framifrånvy:

Vy över framsidan av huvudhuset på tomt I.

Rita sedan upp trädgårdens översiktsplan:

Skalenlig planritning av tomt jag placerad i centrum av byn.

På andra sidan av East Boulevard låg Lot II, bestående av en 4 000 m² stor trädgårdstomt. Det är känt att trädgården troligen inte utformades i den formella franska stilen som visas nedan. Detta är en skalenlig tolkning.

I en framtida artikel kommer jag att diskutera de andra fastigheterna och marken som ägs av familjen Kuhlman i Bourkika.

Norrköping, askans sommar (2/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

IV. Torsdagen den 30 juli

Klockan nio på morgonen ringde vaktmästaren i tornet frenetiskt i klockorna och ropade: "Galösarna är i full styrka vid Grymö udde!" Apraksins armada, samlad efter sin förödelse, avancerade långsamt uppför Motala älv. Allt motstånd var nu meningslöst. De ryska trupperna landsteg norr om älven. Saltängen stod i lågor inom några minuter. Fiendesoldater beskrevs som svärmande genom varje gata, "ett gevär i ena handen och en fackla i den andra." Bönderna som hade försökt hålla stånd vid Himmelstalund – en forntida plats för hällristningar – drevs snabbt tillbaka; de retirerade över Motala och brände bron bakom sig.

De ryska galejerna landstiger vid Braviken

Sankt Olai kyrka plundrades på allt av värde. Galärer transporterade kosacktrupper med sina hästar, inkvarterade i specialbyggda utrymmen under broarna. Bränder utbröt ofta i staden. Det kungliga lagerhuset vid hamnen, fyllt med spannmål, hade redan satts i brand av invånarna själva för att förhindra att det föll i fiendens händer. Holmens dragoner brände sedan ner kvarnen. Trots allt upptäckte ryssarna det värdefulla lagret av mässing och koppar som köpmän hade sänkt ner på botten av Motala älv för att dölja det. De hämtade det och lastade det på sina galärer. Vid Nävekvarns styckebruks kanongjuteri i regionen beslagtog de trehundra artilleripjäser.

Mitt bland de fortfarande pyrande ruinerna drev bryggaren Forsman sin krog. Mellan plundringarna blev den en plats för vila och underhållning för ockupanterna. Forsman tvingades dansa inför sina objudna gäster, samtidigt som han serverade öl och brännvin och upprepade sin slogan: « alltid god vän » — alltid en god vän. Denna scen lämnade ett bestående avtryck i stadens minne. Kungsgatan, söder om Bergsbron, döptes om efter händelserna God vän. Detta namn lever kvar än idag i restaurangen som ligger där.

V. Fem dagar av förödelse

Inkräktarna ockuperade staden i fem dagar. Alla herrgårdar och slott i regionen brändes ner. Kosackpatruller genomsökte landsbygden för att fullborda förstörelsen av byar och isolerade gårdar. När de lämnade lämnade de, förutom en förkolnad stad, två galgar resta på det tyska torget (1). Utmattningen hos en del av befolkningen ledde till handlingar som de svenska myndigheterna förtryckte utan nåd. Bönder från Vikbolandet halvön, samlade i församling, beslutade att underkasta sig tsaren för att skona sina gårdar. De skrev ett trohetsbrev och avancerade mot galärerna med vit flagg – i det exakta ögonblicket då flottan lättade ankar. Svenska dragoner omringade dem. Fyra dödades på plats. En viss Sven Tomta dömdes till att brytas på rodret på Syltenberget (2), och all hans egendom konfiskerades. De andra utsattes för strappado – de sprang mellan två rader av trehundra strejkande soldater. Den äldste, över femtio, kom undan med två veckors bröd och vatten.

För Norrköpingsborna innebar 1719 inte bara ekonomisk katastrof, utan också extremt personligt lidande. Många drevs på flykt utan tak över huvudet eller resurser och tvingades tigga för att överleva. Staden var inget annat än en hög med illaluktande aska. Ändå var dess invånare inte knäckta.

VI. Jacob Ekbom och renässansen (1719—1740)

Motståndsandan tog först formen av en man: Jacob Ekbom, borgmästaren. Den högsta makten i staden, han var kanske också en av de första som återvände. Man kan föreställa sig honom sittande på en sotsvärtad vägg, mitt i den enorma askhög som Norrköping hade blivit.

Jacob Ekbom. Stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket, Norrköpignsrummet.

Det var augusti 1719, knappt tio dagar efter branden. Stadsfullmäktiges medlemmar var utspridda över hela landet. Ekbom bosatte sig i ett av de tre hus som fortfarande stod kvar. På natten höll han vakt för att hindra plundrare från att plundra ruinerna. Han skrev till landshövdingen och drottning Ulrika Eleonora och beskrev situationen rakt på sak: ”Inom en radie av fyra mil från denna stad ligger de flesta invånarna och lever i fattigdom.”

Han arbetade outtröttligt för att återuppbygga allt. För att försäkra invånarna om att det normala livet skulle återupptas insisterade han på att Sankt Matteus-marknaden skulle hållas den 25 september, som den hade varit varje år. Han bad en lantmätare att rita en plan över staden, reparerade broar, öppnade kyrkor, ett rådhus och en skola igen. Han krävde sex tusen daler i god valuta. "Annars", varnade han, "befarar jag att allt kommer att stanna av i år."

Han åkte till riksdagen i Stockholm i oktober och återvände modfälld efter sju veckor av fruktlösa ansträngningar: "När man talar om pengar här, rycker de bara på axlarna och svarar inte. Jag förstår inte hur Norrköping någonsin kan bli Norrköping igen." Han återvände envist till riksdagen 1720. Den här gången fick han som han ville: tio år av total skattebefrielse för invånarna, rätt att fritt ta byggnadsvirke från kronans skogar, tegelstenar från ruinerna av Johannisborg, Bråborg och Skenäs, samt bonusar för den som byggde stenhus.

Ett år efter katastrofen rörde sig staden om igen. Människor hade först sökt skydd i källare med provisoriska tak, sedan började de bygga om. Broar reparerades, hamnen städades upp och offentliga byggnader planerades. Handel och hantverk återupptogs först; stora industrier följde långsammare.

Den nya Sältangenbron, ritning från 1790. Norrköpings kommunarkiv.

I slutet av 1720-talet hade Norrköping till stor del återuppbyggts. Bland dem som bidrog till dess intellektuella och industriella återupplivning förtjänar pastor Reinerus Broocman ett särskilt omnämnande. Han var lutheran från Livland och hade redan sett sin första kyrka bli nedbränd av ryssarna innan han flydde till Sverige. Han startade en insamlingskampanj bland sina församlingsmedlemmar, och inom fyra år var hans kyrka i Norrköping återuppbyggd. Han grundade också ett tryckeri som år 1723 hade uppnått en ledande position i Sverige – det producerade biblar, andaktsböcker samt pedagogisk och historisk litteratur, som distribuerades över hela landet av myndigheter.

Hans son, Carl Fredrik, reste genom Östergötland för att sammanställa den första verkligt detaljerade beskrivningen av landskapet. Himmelstalund, som bönderna hade försvarat med högafflar några år tidigare, blev ett kulturcentrum och ett värdshus som drevs av prosten själv.

Under de följande decennierna uppstod nya industrier: tobak, där Adam Reinhold Broocman – son till pastorn som var en tobaksfiende – var den första tillverkaren i Norrköping tillsammans med Heinrich Kuhlman (1693-1765), far till Johan och Henrik; sedan, i början av 1740-talet, tre sockerfabriker, varav den största var Gripen, vars byggnader på Gamla Rådstugugatan och Saltängens kaj fortfarande finns kvar idag.

Epilog

DE Rysshärjningarna Krigen 1719 lämnade Sveriges östkust i ett tillstånd av exempellös förödelse: sju städer förstördes, tio stora gjuterier jämnades med marken och tjugotusen människor blev hemlösa. Endast Stockholm skonades, efter att den ryska flottan hade slagits tillbaka vid Baggensstäket den 13 augusti. Freden i Nystad, undertecknad 1721, avslutade tjugoett års krig. Sverige avträdde Estland, Livland, Karelen och Ingria till Ryssland, vilket bekräftade Peter den Stores dominans över Östersjön.

Norrköping höll under tiden redan på att återfödas. Det var under denna period som Heinrich Kuhlman och hans bror Joachim Adolf anlände för att bli "Borgare". De kom från Pommern.

(1) platsen där den tyska kyrkan Hedvig är uppförd.

(2) Syltenberget är en kulle belägen i stadsdelen Sylten i Norrköping.

Källor

Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom