Kategori: Norrköping (1710-1876)

Découvrez l’ancrage de la famille Kuhlman à Norrköping, le ‘Manchester de la Suède’. Après l’exode d’Ingrie, la lignée s’établit dans cette cité industrielle en plein essor. Cette catégorie retrace leur ascension sociale à travers le commerce, l’industrie textile et la défense de la ville. Entre incendies dévastateurs et reconstruction, explorez la vie quotidienne des Kuhlman au sein de la bourgeoisie locale, marquée par des lieux emblématiques comme la Kuhlmanska gården et le Saltängsteatern.

Brev till Ingeborg

Åren 1865 till 1867 var fruktansvärda i Algeriet, särskilt på Mitidjaslätten. Invasioner av gräshoppor och gräshoppor ödelade de magra skördarna, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd (se "Marengo d'Afrique", volym II). Och i början av 1867 skakade en jordbävning Alger, särskilt Blida, och härjade omgivande byar som Mouzaïaville, El Affroun och Chatterbach. Sjöfartsmäklaren Josef Kuhlman, som ägde egendom i Bourkika, beskrev situationen i ett brev till sin syster Ingeborg, som stannade kvar i Algeriet. Brevet var skrivet på franska.

Brev från Josef Kuhlman till hans syster Ingeborg. Riksarkivet.

Le Courtier Maritime suédois Joseph Kuhlman, dans une lettre à sa sœur Ingeborg témoigne le 26 juin 1866 :

« Alger, 26 Juni 1866

Min kära Ingeborg,

Jag mottog ditt brev av den 17:e denna månad och jag ber om ursäkt för min försening med att skriva. Jag sköt hela tiden upp korrespondensen i hopp om att kunna skicka pengar till dig. För att uppnå detta hade jag hoppats kunna sälja en leverans som fortfarande är osåld i Oran för herr B. Almquists (1) räkning. Jag var tvungen att betala frakten, och medan jag väntar på att få tillbaka en del av mina pengar är jag utom räckhåll. Sedan sålde jag marken i Isly-distriktet med en liten vinst, men jag kommer inte att få intäkterna på ytterligare sex veckor till två månader. Jag är verkligen upprörd över att jag inte har kunnat betala dig, särskilt med tanke på din nuvarande ekonomiska situation, men tiden närmar sig då jag kommer att kunna betala min skuld.

Det är olyckligt att se fastigheter så nedskrivna i Sverige. Vi får försöka vänta på ett mer lämpligt tillfälle att sälja allt. Om du kunde få 30 000 Ryksdaler, tror jag att du skulle göra klokt i att acceptera dem – låt 20 000 vara belånade med 6 % ränta och använd de andra 10 000 till att köpa ett litet hus i Stockholm eller någon annan stad. Du kanske tycker att jag tar för lite av vårt (jag menar "ditt") förfädershem i det gamla Kuhlman-huset (2). Jag värderar det verkligen inte särskilt högt. Ah, om du ägde "Sjöberg", då skulle jag inte vilja se dig sälja det till vilket pris som helst.

Här härjas vi av gräshoppor. För två månader sedan sänkte svärmar av dem sig över hela Algeriet. När vi såg dem fladdra genom luften såg de ut som en kraftig snöstorm. En riktig "snöfak med tyocka flingen som förde av att hitta sansarna i sned rektung sakta moh jonden" (3). Dessa gräshoppor, trots att de var många, var ingenting jämfört med gräshopporna (yngeln), deras avkomma, som nu invaderar allt. Vart de än passerar och vi misslyckas med att utrota dem, vilket är nästan omöjligt, förstör de allt och äter ända ner till trädens bark. På vissa ställen är de tjocka som en hand. Dessa gräshoppor har ännu inga vingar. Vi är bokstavligen infekterade med dem.

Min fru och bebisarna (4) är i Bourkika, dit jag åker då och då när affärerna tillåter. Henrik växer och pratar. Den lille mår också mycket bra. Louise ska föda i juli. Familjen Kuhlman växer. Sigurd och Louise (5) skickar er sina kärlekar.

Kriget har börjat. Det kommer att bli ett allmänt krig. Det skulle störa mig en hel del eftersom jag definitivt planerar att åka till Sverige nästa maj, om Gud vill.

Mina hälsningar till Maklins och alla andra.
Ton Frère, Josef

PS: Konsul Rouget de l’Hermine är i Stockholm. Jag skulle vara mycket glad över att ha ett eller två fotografier som visar expeditionen.

Ingeborg Kuhlman, soeur de Josef (1802-1875)
Ingeborg Beata Kuhlman (1802-1875). Författarens personliga samling.

Länge trodde jag att det här fotografiet föreställde Augusta Maklin (1811-1853), Sigurds mor, på grund av likheten i vissa ansiktsdrag med min mormor Suzanne. Augusta dog dock i Kisa 1853, och den här typen av porträtt började bli populär först ett år efter hennes död. Fotots placering i familjealbumet, omgivet av systrarna Maklin, Amalia, Sophia Magdalena och Louise (identifierad av min avlägsna kusin Dag), får mig att tro att det bara kan vara Ingeborg, Josefs syster. När det gäller fotografiet av Augusta tror jag att jag har löst mysteriet ... vilket jag kommer att förklara i en framtida artikel.

(1) Bernhard Ulrik Georg Almquist föddes i Uppsala den 1 oktober 1813 och dog den 27 april 1881 i Stockholm. I juli 1832 tillträdde Bernhard Almquist tjänsten hos handelshuset J. C. Pauli & Co. i Stockholm. Han fortsatte som professionell revisor för detta företag och startade sedan egen verksamhet med export av virke och järn från Norrland, främst till England och Frankrike, men även till andra västeuropeiska länder samt till Medelhavet och Nordafrika.

(2) I en framtida artikel kommer jag att beskriva detta Kuhlman-hus i Norrköping som Johan (1738-1806) ärvde från sin far Heinrich (1693-1765).

(3) littéralement « Les flocons de neige portés par le vent descendent lentement vers le sol de façon oblique ».

(4) Marie Pauline Carraux (1839-1924) och hennes barn Henrik (1864-1892) och Ingeborg, födda 1866. Henrik är begravd bredvid sin far på Konsulsplatsen på Saint-Eugène-kyrkogården i Alger.)

Marie Pauline Carraux, Josef Kuhlmans andra hustru, med sina barn Henrik och Ingeborg Josépha. Fotografier tagna 1865 och 1867. Författarens personliga samling.

(5) Sigurd Kuhlman (1835-1899), äldste son till Josef och hans fru Louise Chapotin, född 1841 i Belleville nära Paris. Louise var en pionjär i Marengo. Se ”Marengo d'Afrique”.

Heinrichs testamente

Den 24 september 1765, vid 71 års ålder, dog Heindrich Kuhlman, född i Gadebusch år 1693 i norra Tyskland, i Norrköping. Tillsammans med sin bror Joachim Adolph (ca 1690-1741) var han en av de första "Borgare" (1) i Norrköping som fick handelslicens efter att staden förstörts av den ryska flottan under sommaren 1719.

Dödsregister för Norrköping för år 1765. Norrköpings arkiv.

Två veckor senare samlades familjen i den avlidnes hem i närvaro av rådmännen i rådhuset för att upprätta en inventering och värdera dödsboet, enligt lagen. Protokollet från detta möte bevaras i Norrköpings kommunarkiv, och en analys av detta 26-sidiga dokument är värdefull för att förstå omfattningen av hans förmögenhet i slutet av sitt liv. Jag kommer här endast att presentera några få representativa sidor.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) tronföljdshandling – första sidan.

Protokoll, öppnande av inventarieförteckningen

Denna dag, den 8 oktober 1765, sammanträdde rådhusrättens ledamöter i den avlidne köpmannen Hinric Kuhlmans hus för att i enlighet med lagen upprätta en inventarieförteckning och uppskatta dödsboet (qwarlåtenskap) så som det befanns vid dödsfallet.
Köpmannen Kuhlmans barn deltar i detta arv:
– från första äktenskapet, sönerna, köpmännen Hinric Kuhlman och Johan Kuhlman;
– från det senaste äktenskapet, flickorna: Fröken Christina Charlotta Kuhlman, i sitt 16:e år (det vill säga 15 år), Sophia Elisabet i sitt 14:e år, Anna Maria i sitt 13:e år och Sara Margareta i sitt 10:e år, alla närvarande.
Även närvarande är:
– flickornas morfar, borgmästaren, den ädle och mycket ärade herr Petter Mortensson;
– såväl som köpmannen Hans Ekhoff, så att de vid detta tillfälle kunde skydda minderåriga flickors rättigheter

Sigill, inventering av ståndet, upptäckt av en "utställning"

Vid dödsfallet förseglades den avlidnes skrivbord (birau/byrå: kontorsmöbler, sekreterare, byrå) officiellt på de berörda personernas begäran. Gatuståndet förseglades dock inte på grund av den kommande marknaden den 2:a denna månad; i närvaro av de vuxna sönerna, borgmästare Mortensson, och herr Hans Ekhoff, inventerades det, varorna värderades och överlämnades sedan till köpmannen Johan Kuhlman för redovisning. Skrivbordet och skåpet öppnades sedan, liksom varje låda för sig, och papperen undersöktes. I en av lådorna hittades ett handskrivet dokument i den avlidnes egen handstil och lästes upp. Texten till detta dokument återges sedan på tyska.

Officiellt protokoll över Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) bouppteckningsförfarande – Tredje sidan, hans testamente skrivet på tyska. Notera hans underskrift ”Hindr.Kuhlman”.

Testamente handskrivet på tyska

Jag lämnar inte efter mig "mycket" tillgångar (med tanke på de olika förluster som visas i mina räkenskaper), men jag vill ändå korrekt deklarera följande:
1) Min kropp måste föras till min viloplats med största återhållsamhet.
2) För mina minderåriga arvingar utser jag min svåger Jonas Braune och min son Johan till lagliga förmyndare. Jag hoppas att de kommer att förvalta detta förmynderskap på ett sådant sätt att de är ansvariga inför Gud och människor. De får dock inte företa sig något utan min svärfars, borgmästare Petter Mortenssons, godkännande.
Dès après mon enterrement, ma boutique devra être inventoriée par Monsieur Hans Ekhoff et remis sans délai à mon fils Johan afin qu’il procède aux règlements.
3) Min son Johan måste se till att skulderna indrivas så snabbt som möjligt, så att mina fordringsägare får betalt i tid så mycket som möjligt, och betalas i sin helhet in i minsta detalj, så att jag som en hederlig man kan vila i min grav.
4) Mitt hus, med dess byggnader och rum som de förekommer i inventarieförteckningen för år 1761, och därutöver en byggnad som uppförts sedan dess, skall återgå till min son Johan för ett värde av 16 000 daler kopparmynt.
5) Min son Johan ska också, utan ränta, inneha arvet efter mina fyra döttrar, både på sin fars och mors sida, i två år. I gengäld ska han försörja dem under denna tid (mat, dryck, kläder och alla nödvändigheter). Framför allt ska han se till att de uppfostras i gudsfruktan och i kristna dygder; han ska troget upprätthålla detta åtagande.
6) Om ett av barnen under den nämnda perioden skulle ingå äktenskap, ska han eller hon inom sex månader från äktenskapet betala den berörda personen hans eller hennes andel av arvet.
7) Min andel i tobaksbruket ska fördelas mellan mina fyra döttrar enligt inventarieförteckningen och inkluderas i deras arv. Eventuell återstående rörelsevinst från dessa två år ska också tillfalla min son Johan, så att han bäst kan försörja sina systrar.
8) Mitt damasktyg/gardin (damask: damast, duk) med tillhörigheter ska gå till min äldsta dotter Christi Lotta (Christina Charlotta).
9) Jag vill inte att mina tillhörigheter (pengar, smycken, sängkläder, linne etc.) ska säljas på auktion. Mina sex barn kan dela upp dem genom lottning. Allt som inte behövs kan, om nödvändigt, säljas på en annan auktion.
Underskrift: Hindr: Kuhlman.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) arvskifte – femte sidan, detta är början på inventarieförteckningen.

Integrering av layout och återupptagning av inventeringen.

De vuxna sönerna, liksom flickornas morfar, borgmästare Mortensson, ansåg denna bestämmelse värdig att stadgas; den är därför inkluderad i denna inventarieförteckning. Eftersom den av fadern utsedda förmyndaren för flickorna, kapten Jonas Braune, för närvarande är på sjöresa utomlands, har endast garderoben och skrivbordet granskats för denna tid; räkenskapsböckerna har lämnats hos Johan Kuhlman så att inventarieförteckningen kan slutföras när böckerna är avslutade.
Inventeringen efter den avlidnes död genomfördes den 4 mars 1766.

Kontanter — standardiserad transkription (daler/öre)

Kontanter (kontanter/pengar). Belopp i daler kopparmynt (räkenskapsenhet). Avläsning av beloppen: a:b betyder en daler b öre (här använder vi 1 daler = 32 öre).

1 guldmedalj värd 11 dukater (på 36) — 396 daler 0 öre

5 speciedukater (vid 36) — 180 daler 0 öre

½ dukat (½ av nämnda) — 18 daler 0 öre

1 medalj av kung Karl XI, 5 3/8 lod (lod: gammal viktenhet; ≈ 71,4 g om vi använder 1 lod ≈ 13,28 g) à 9 — 48 daler 0 öre

1 "fyrkantig" bit — 4 daler 16 öre

1 dansk 2-marks mynt — 4 daler 16 öre

2 riksdaler av ett märke — 4 daler 16 öre

5 stycken à 12 styfver (små bitar) — 5 daler 0 öre

1 dansk dubbelkrona — 15 daler 0 öre

1 klipping (mynttyp) — 2 daler 16 öre

1 decatoun (mynttyp) — 18 daler 0 öre

1 liten medalj "med hjärta" — 6 daler 0 öre

2 små (diverse) — 6 daler 0 öre

2 riksdaler vid 17 16/— — 35 daler 0 öre

1 halva (ditto) — 13 daler 4 öre

[oläslig]

2 rubel vid 15 — 30 daler 0 öre

1 quart (ditto) — 3 daler 24 öre

1 ”Gjörtz R:r” — 9 daler 0 öre

4 stycken (ditto) — 18 daler 0 öre

6 karoliner till 2 8/— — 13 daler 16 öre

[oläslig]

Nuvarande uppskattning av 5 signifikanta element (storleksordning)

  1. Guldmedaljen ”11 dukater”: 11 × 3,49 g ≈ 38,4 g guld → 38,4 × 135 ≈ 5 200 €
  2. 5-arters dukater: 5 × 3,49 g ≈ 17,45 g guld → 17,45 × 135 ≈ 2 355 €
  3. Hus/fastighet (testamente: 16 000 daler): 16 000 × 13 ≈ 208 000 €
  4. Skeppsandel (Skieppsdelar) — skuta “Die Glückliche Wiederkunft”: 4 000 daler: 4 000 × 13 ≈ 52 000 €
  5. Skeppsandel (Skieppsdelar) — galeas ”Hedvig Beata”: 3 000 daler: 3 000 × 13 ≈ 39 000 €

Borgenärer och gäldenärer — lista (delvis läsning)

Kunder/fordringar som ska drivas in (utdrag)
Namn / Omnämnande Belopp Betyg
Allander 145:-
Adelvård & Waststen 54:24
Mademoiselle Axborg 3:4
Carl Gyst. Ahlm 34:32
Controleur Björkman 40:-
Gottfried Björkman 155:20
Brasko 85:24
Actuarien Björkman 204:-
Maria Allard 13:28
Bangell 22:-
Madame Bonhoff 19:-
Inspector Burdelius 20:-
Inspector Callwagen 7:4
Eric Callwagen 35:8
Dan. Dahlgren 15:-
Neja Ekström 20:-
Casper Engren 19:16
Major Gyllenhammar 17:28
Axel Gullin 11:16
Lieutenant Hyckert 16:-
Petter Houbbert 9:-
Comminister Hult 23:-
Adjuncten Hallberg 52:-
Magister Kronstrand 19:16
Guldsmed L. Riberg 53:8
Consuln Richter 36:16
Inspector Fagnell 483:5
Doctor Sivers 25:4
Cornett Schöneidau 41:6
Commissarien Törling 17:4
Inspector Widman 214:-
Koppar Wahlberg 15:- et 60:20
Den kompletta serien med sidor om ”Fordringar” är längre;
Kreditorer / Betalningar (”Betalt til…”) — utdrag
Nämn belopp Betyg
Betalt til Hinric Kuhlman junior 1114:8
Dito til Johan Kuhlman 390:20
Juveleraren Eric Stenbom 65:-
Dito Lorentz Houbbert 41:4
Svenson i Ullmar 266:-
Änka Christine Nordstein 5000:-
« at 4 intresse » (intérêt) 300:-
Total Nordstein 5300:-

(1) ordagrant kan Borgare översättas till borgerlig. I det här fallet var det en handelslicens.

Familjen Kuhlman i Norrköping (del 1)

Efter att ha bosatt sig i Ingermanland (se på annan plats) från 1641 och bott där fram till omkring 1675, återvände Johans (1600-1649) andre son, Henric (eller Heinrich), till norra Tyskland, närmare bestämt till provinsen Wismar, där hans söner, Johan, Heindrich och Joachim Adolf, föddes på 1690-talet. Kuhlmans stannade inte länge i "sina fäders hemland" utan flyttade till Norrköping, Sverige, från 1718 till 1723. För att förstå dessa successiva migrationer är det dock viktigt att förstå den tidens politiska kontext. Detta är syftet med detta första kapitel, som fokuserar på Kuhlmans bosättning i Norrköping.

Text undertecknad av Johan Kuhlman, son till Johan och bror till Henric i Wismar, daterad 8 oktober 1693.

Kriget mellan Ryssland och Sverige (1700–1721)

Mellan 1700 och 1721 utgjorde konfrontationen mellan Sverige och Ryssland den centrala axeln i Stora Nordiska kriget (1700–1721), en omfattande konflikt där en koalition ledd av Peter I försökte störta den svenska överhögheten i Östersjön. Insatserna gick bortom bilateral rivalitet: för Sverige handlade det om att bevara ett nätverk av besittningar och strategiska positioner runt Finska viken och Östersjön, och för Ryssland om att få stabil tillgång till havet, säkra sina nordvästra gränser och hävda sin plats i den europeiska maktbalansen. Kriget utvecklades således både som en serie militära operationer och som en process för att omvandla den ryska makten, där armén och flottan gradvis gjordes kapabla att upprätthålla en utdragen konflikt.
Början av detta krig vände till Sveriges fördel. I november 1700 tillfogade Karl XII den ryska armén ett stort nederlag vid Narva (1). Denna framgång, ofta tolkad som en bekräftelse på svensk taktisk överlägsenhet, hindrade inte Peter I från att dra en politisk och organisatorisk lärdom: Ryssland undvek kollaps, återuppbyggde sina styrkor och investerade i krigföring anpassad till Östersjöområdet. Karl XII:s strategiska val var avgörande: snarare än att omedelbart förfölja Ryssland ägnade han huvuddelen av sina ansträngningar åt fälttågen i Polen-Litauen och Sachsen (1701–1706), vilket gav honom politiska vinster men också tsaren den tid som krävdes för att befästa sin position öster om Östersjön. Det var inom detta sammanhang som Sankt Petersburg grundades 1703, en mycket symbolisk och praktisk handling för att etablera ett ryskt fotfäste på Östersjökusten.

La Bataille de Narva par Par Alexandre von Kotzebue.
Slaget vid Narva av Alexandre von Kotzebue.

Vändpunkten kom när Sverige försökte föra kriget in i hjärtat av Ryssland. Fälttåget kulminerade i katastrofen vid Poltava (2) år 1709, ett avgörande slag som förstörde den svenska huvudarmén och tvingade Karl XII i exil. Från och med det ögonblicket förändrades krigets natur. Den antisvenska koalitionen omorganiserades, de svenska styrkorna var tvungna att hålla flera fronter, och Ryssland gick från en position av ren överlevnad till en av progressiv dominans.

Slaget vid Poltava av Pierre-Denis Martin (1726).

De följande åren urholkades systematiskt Sveriges position i Östersjöregionen: de sista svenska fästena söder och öster om Östersjön evakuerades eller erövrades så småningom, medan Ryssland konsoliderade en militär och marin apparat som nu kunde stödja kombinerade operationer. I detta sammanhang illustrerar ockupationen av Finland från och med 1714 Rysslands förmåga att flytta konfliktens tyngdpunkt mot den svenska monarkins territorier.

Médaille représentant Charles XII ayant appartenu à Hendrich Kuhlman (1693-1765)
Medalj föreställande Karl XII, tidigare tillhörande Hendrich Kuhlman (1693-1765). Kuriosakabinett, Linköpings bibliotek. Gåva från familjen Kuhlman år 1840.

Karl XII:s död under belägringen av Fredriksten (3), på den norska fronten, försvagade den svenska strategiska kontinuiteten och ansträngde kungarikets interna balans. Det var i detta sammanhang som Ryssland intensifierade sina operationer för att direkt destabilisera svenskt territorium, så kallade rysshärjningarna (1719–1721). Dessa räder, som involverade landstigningar, förstörelse av infrastruktur och mordbrand, syftade till att drastiskt öka krigets kostnader för Sverige och att påverka förhandlingarna. Sommaren 1719 drabbade de Stockholms skärgård och östkusten och sträckte sig söderut ända till Norrköping. Fallet Norrköping är särskilt slående: den 30 juli 1719 attackerades staden och en brand förstörde den till stor del, en händelse som fortfarande är djupt etsad i den lokala historien.

Konsekvenserna för svenska besittningar i Pommern

Även om Östersjön var konfliktens centrum, fick kriget också direkta konsekvenser för de svenska besittningarna inom det heliga romerska riket, särskilt svenska Pommern. De första åren av konflikten orsakade inga större omvälvningar där, men från 1714–1715 och framåt utnyttjade Sveriges motståndare dess försvagade tillstånd: fästet Stralsund (hamn och grundpelare i svenska Pommern) belägrades och kapitulerade slutligen i december 1715, efter ett försvar som personligen leddes av Karl XII i slutet av belägringen. Pommern ockuperades och omstriddes sedan, särskilt mellan Danmark-Norge och Preussen. Den politiska uppgörelsen beseglades i huvudsak 1720: genom Stockholmsfreden (den svensk-preussiska freden) avstod Sverige en betydande del av svenska Pommern till Preussen (inklusive Stettin och territorier söder om Peene-floden och öster om Peeneström, samt några öar). Fredriksborgsfreden (det svensk-danska fredsavtalet) återlämnade dock de pommerska territorierna som ockuperats av Danmark till Sverige. Resultatet blev således en partiell återställelse, men en som åtföljdes av en bestående förlust av territorium till Preussen och en förskjutning av det administrativa centrumet (Stettin upphörde att vara huvudstad, ersattes av Stralsund). Fredsavtalet befäste slutligen maktförskjutningen. Nystadsfreden (10 september 1721) avslutade kriget mellan Sverige och Ryssland och avslutade Stora Nordiska kriget. Sverige erkände stora territoriella överföringar till Ryssland (särskilt i Estland, Livland och Ingermanland) och en uppgörelse gällande sydöstra Finland. Utöver dessa klausuler formaliserade Nystad en ny baltisk ordning: Sverige upphörde att vara den dominerande regionala makten, och Ryssland etablerade sig som den dominerande makten i Östersjön, med ett maritimt utlopp och en nu strukturell militär och marin kapacitet. I denna mening är kriget 1700–1721 inte bara en följd av kampanjer; det markerar en stor övergång i maktbalansen i Nordeuropa.

Läs mer i "Norrköpings förstörelse", en artikel som kommer…

(1) Slaget vid Narva var ett slag som utkämpades i början av Stora nordiska kriget, den 30 november 1700, i Narva i nordöstra Estland. Den svenska armén, under befäl av kung Karl XII, som ännu inte var arton år gammal, vann en total seger över Peter den Stores ryska kejserliga armé.

(2) Slaget vid Poltava (eller Pultawa) ägde rum den 27 juni 1709, som en del av Stora nordiska kriget, mellan Peter I:s armé av Ryssland och Karl XII:s armé, stödda av några kosacker under hetmanen Ivan Mazepa som inte deltog i slaget.

(3) Belägringen av Fredriksten var en attack av kung Karl XII:s svenska trupper mot de allierade arméerna vid den norska fästningen Fredriksten i staden Fredrikshald (nuvarande Halden). När Karl XII inspekterade sina trupper dödades han av en projektil. Svenskarna bröt belägringen och norrmännen behöll fästningen.[1] Med Nystadsfreden tre år senare markerade Karl XII:s död slutet för det svenska riket.

Nionde upplagan av Voltaires bok, utgiven i Basel 1753. Författarens personliga samling.

Källor: Bland de många källor som nämner Karl XII och Stora Nordiska kriget är den mest anmärkningsvärda "Karl XII:s, Sveriges kungs, historia" av Voltaire. En bok att rekommendera för de som är intresserade av denna historiska period.

Saltängsteatern

Saltängsteatern, även kallad Comediehuset, var en teater i Norrköping, verksam mellan 1798 och 1850.

Le théâtre et le manège se trouvaient à l’extrémité de l’ancienne place Saltängstorget, aujourd’hui occupée par le parc ferroviaire le long de la rue Slottsgatan. Le théâtre fut inauguré en 1798 et resta associé au manège, appelé « Hüstopera », jusqu’en 1859. Gravure d’après une gravure contemporaine de W. Wiberg.

Teatern grundades på initiativ av Johan Kuhlman (1738-1806), Peter Lindahl (1740-1814), Christian Eberstein (1738-1816) och advokaten Johannes "John" Swartz den äldre (1759-1812). Den var avsedd att ersätta de äldre Egges Teater och Dahlbergska Teatern, vilka hade stängts efter skandalen orsakad av uppförandet av Marseljäsen 1795 av Johan Peter Lewenhagens trupp och ansågs föråldrade. Den byggdes på Slottsgatan, norr om Saltängstorget, på mark som arrenderats från Hedvigs kyrka.

Den nya teatern var, till skillnad från sina föregångare, inte en ombyggd byggnad, utan den första teatern som byggdes i Norrköping. I empirestil hade den dubbla väggar, en loge och ett galleri, och var inredd av Pehr Hörberg. Den kunde ta 300 personer. Liksom sina föregångare hade Saltängsteatern ingen fast personal, men liksom alla teatrar utanför Stockholm var den värd för turnerande teatersällskap. På sin tid var den en av de viktigaste landskapsteatrarna i Sverige. Ursprungligen drevs den av ett privat aktiebolag, men övergick 1813 till Hedvigs kyrka.

Saltängsteatern ersattes 1850 av Eklundska teatern, som i sin tur revs 1903 och ersattes av Stora teatern i Norrköping.

Källa: enligt Nordén, Arthur, Norrköpings äldre teatrar. Saltängsteatern 1798-1850.

Johans resor

Ett Ostindiska kompaniskepp för ankar utanför Dalarö, segel utrullade för torkning, för- och aktermaster sänkta. Svensk flagga nedanför gaffeln. Cedergren (1), Per Wilhelm (1823 – 1896)

Länge trodde jag att jag förmodligen var den i min familj som reste mest. Vare sig det var med familjen eller i affärer, i arbetet, för att bo någonstans, eller till och med som turist, om jag tänker på de kilometer jag reste, så är det förmodligen sant, och det kommer sannolikt att förbli så ett tag framöver. Men om vi föreställer oss själva på 1700- eller 1800-talet kan vi inte låta bli att bli imponerade av Johans resor i Europa.

Från slutet av 1750-talet fram till omkring 1780 reste Johan Kuhlman (1738-1806) mycket och sökte efter nya produkter att importera till Sverige eller för medicinsk behandling (2). En granskning av de stora tidningarna från denna period avslöjar spår av hans besök i olika europeiska hamnar. Johan reste så långt som till Setúbal, hamnen i Lissabon och Genua i Italien.

Les voyages de Johan Kuhlman (1738-1806) en Europe de 1760 à 1780
Karta över Johan och Henric Kuhlmans huvudresor i Europa från 1760 till 1780.

Efter att ha tecknat kontrakt med lokala producenter eller återförsäljare försåg Johan sina kunder med citroner, mineralvatten från Spa, Seltz eller Balaruc i södra Frankrike, choklad eller till och med smör från Kurland (3). Jag kommer att få möjlighet att diskutera dessa produkter i en framtida artikel.

2 juillet 1768 : « Nouvellement arrivé, de l’or de qualité extra ainsi que de l’eau minérale de Pyrmont et de Seltz. Ces produits fins sont à vendre chez Johan Kuhlman à un prix raisonnable».

En av hans resor fascinerade mig särskilt. Den 17 maj 1762 anlände han, bland andra resenärer, inte till Göteborg eller Stockholm, utan till hamnen i Dalarö. I Stockholm tjänade denna hamn som bas för Svenska Ostindiska Kompaniet. Återvände Johan från Bordeaux med ett SOIC-fartyg? Var det under denna sista resa för den berömde sjöfararen Braad (4) som de möttes?

(1) I familjens fotoalbum som täcker perioden 1850 till 1920, som jag kallade "Sigurds album", finns ett foto med endast anteckningen "Cedergren" på baksidan. Säkert en slump, men jag är inte så säker, eftersom det är omgivet av andra foton av sjömän, redare och skeppskaptener. Har detta foto någon koppling till målaren?

(2) Johan Kuhlman led av ”stensjuka”. På 1700-talet syftade ”stensjuka” på det vi nu kallar urinstenar (stenar som bildas i urinvägarna, njurarna och/eller urinblåsan). I texter från den tiden (och i verk av historiker som sammanfattar dem) likställs det ofta med ”grus” (en vanlig term för dessa konkrementer): därför kallas det för ”stensjuka” eller ”grus”.

(3) Kurland är en av Lettlands fyra historiska regioner som sträcker sig i västra delen av landet längs Östersjökusten och Rigabukten, runt städerna Liepāja och Ventspils. Det motsvarar den västra delen av det tidigare hertigdömet Kurland.

(4) se en tidigare artikel. Christopher Henric Braad, född den 28 maj 1728 i Stockholm och död den 11 oktober 1781 i Norrköping, var son till Paul Kristoffer Braad, industriman i Norrköping, och Gertrud Planström. Han fick en privat utbildning i Norrköping och började sedan studera vid Uppsala universitet den 28 mars 1743. Han utnämndes till handelshögskolan den 30 januari 1745 och till manufakturbyrån den 31 januari 1747. Han blev skeppsskrivare hos Ostindiska kompaniet i juli 1747 och gjorde sin första resa för kompaniet i januari 1748. Han blev förste assistent 1753, sedan expeditionsledare från 1760 till 1762. Han fick assessortiteln den 3 april 1764. Han gifte sig först den 21 juli 1763 med Maria Kristina Westerberg (1739–1768), dotter till köpmannen Karl Magnus Westerberg i Norrköping, och sedan en andra gång den 2 mars 1769 med Vilhelmina Hulphers (1749–1771), dotter till köpmannen och rådmannen Abraham Hulphers i Västerås och slutligen en tredje gång den 4 juni 1772 till Sara Margareta Kuhlman (1754-1797), dotter till handelsmannen Henrik Kuhlman i Norrköping och syster till Johan och Henric.