februari, 2026 - La Saga des Kuhlman

Brev till Ingeborg

Åren 1865 till 1867 var fruktansvärda i Algeriet, särskilt på Mitidjaslätten. Invasioner av gräshoppor och gräshoppor ödelade de magra skördarna, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd (se "Marengo d'Afrique", volym II). Och i början av 1867 skakade en jordbävning Alger, särskilt Blida, och härjade omgivande byar som Mouzaïaville, El Affroun och Chatterbach. Sjöfartsmäklaren Josef Kuhlman, som ägde egendom i Bourkika, beskrev situationen i ett brev till sin syster Ingeborg, som stannade kvar i Algeriet. Brevet var skrivet på franska.

Brev från Josef Kuhlman till hans syster Ingeborg. Riksarkivet.

Le Courtier Maritime suédois Joseph Kuhlman, dans une lettre à sa sœur Ingeborg témoigne le 26 juin 1866 :

« Alger, 26 Juni 1866

Min kära Ingeborg,

Jag mottog ditt brev av den 17:e denna månad och jag ber om ursäkt för min försening med att skriva. Jag sköt hela tiden upp korrespondensen i hopp om att kunna skicka pengar till dig. För att uppnå detta hade jag hoppats kunna sälja en leverans som fortfarande är osåld i Oran för herr B. Almquists (1) räkning. Jag var tvungen att betala frakten, och medan jag väntar på att få tillbaka en del av mina pengar är jag utom räckhåll. Sedan sålde jag marken i Isly-distriktet med en liten vinst, men jag kommer inte att få intäkterna på ytterligare sex veckor till två månader. Jag är verkligen upprörd över att jag inte har kunnat betala dig, särskilt med tanke på din nuvarande ekonomiska situation, men tiden närmar sig då jag kommer att kunna betala min skuld.

Det är olyckligt att se fastigheter så nedskrivna i Sverige. Vi får försöka vänta på ett mer lämpligt tillfälle att sälja allt. Om du kunde få 30 000 Ryksdaler, tror jag att du skulle göra klokt i att acceptera dem – låt 20 000 vara belånade med 6 % ränta och använd de andra 10 000 till att köpa ett litet hus i Stockholm eller någon annan stad. Du kanske tycker att jag tar för lite av vårt (jag menar "ditt") förfädershem i det gamla Kuhlman-huset (2). Jag värderar det verkligen inte särskilt högt. Ah, om du ägde "Sjöberg", då skulle jag inte vilja se dig sälja det till vilket pris som helst.

Här härjas vi av gräshoppor. För två månader sedan sänkte svärmar av dem sig över hela Algeriet. När vi såg dem fladdra genom luften såg de ut som en kraftig snöstorm. En riktig "snöfak med tyocka flingen som förde av att hitta sansarna i sned rektung sakta moh jonden" (3). Dessa gräshoppor, trots att de var många, var ingenting jämfört med gräshopporna (yngeln), deras avkomma, som nu invaderar allt. Vart de än passerar och vi misslyckas med att utrota dem, vilket är nästan omöjligt, förstör de allt och äter ända ner till trädens bark. På vissa ställen är de tjocka som en hand. Dessa gräshoppor har ännu inga vingar. Vi är bokstavligen infekterade med dem.

Min fru och bebisarna (4) är i Bourkika, dit jag åker då och då när affärerna tillåter. Henrik växer och pratar. Den lille mår också mycket bra. Louise ska föda i juli. Familjen Kuhlman växer. Sigurd och Louise (5) skickar er sina kärlekar.

Kriget har börjat. Det kommer att bli ett allmänt krig. Det skulle störa mig en hel del eftersom jag definitivt planerar att åka till Sverige nästa maj, om Gud vill.

Mina hälsningar till Maklins och alla andra.
Ton Frère, Josef

PS: Konsul Rouget de l’Hermine är i Stockholm. Jag skulle vara mycket glad över att ha ett eller två fotografier som visar expeditionen.

Ingeborg Kuhlman, soeur de Josef (1802-1875) — Ingeborg Beata Kuhlman (1802-1875). Författarens personliga samling.

Länge trodde jag att det här fotografiet föreställde Augusta Maklin (1811-1853), Sigurds mor, på grund av likheten i vissa ansiktsdrag med min mormor Suzanne. Augusta dog dock i Kisa 1853, och den här typen av porträtt började bli populär först ett år efter hennes död. Fotots placering i familjealbumet, omgivet av systrarna Maklin, Amalia, Sophia Magdalena och Louise (identifierad av min avlägsna kusin Dag), får mig att tro att det bara kan vara Ingeborg, Josefs syster. När det gäller fotografiet av Augusta tror jag att jag har löst mysteriet ... vilket jag kommer att förklara i en framtida artikel.

(1) Bernhard Ulrik Georg Almquist föddes i Uppsala den 1 oktober 1813 och dog den 27 april 1881 i Stockholm. I juli 1832 tillträdde Bernhard Almquist tjänsten hos handelshuset J. C. Pauli & Co. i Stockholm. Han fortsatte som professionell revisor för detta företag och startade sedan egen verksamhet med export av virke och järn från Norrland, främst till England och Frankrike, men även till andra västeuropeiska länder samt till Medelhavet och Nordafrika.

(2) I en framtida artikel kommer jag att beskriva detta Kuhlman-hus i Norrköping som Johan (1738-1806) ärvde från sin far Heinrich (1693-1765).

(3) littéralement « Les flocons de neige portés par le vent descendent lentement vers le sol de façon oblique ».

(4) Marie Pauline Carraux (1839-1924) och hennes barn Henrik (1864-1892) och Ingeborg, födda 1866. Henrik är begravd bredvid sin far på Konsulsplatsen på Saint-Eugène-kyrkogården i Alger.)

Marie Pauline Carraux, Josef Kuhlmans andra hustru, med sina barn Henrik och Ingeborg Josépha. Fotografier tagna 1865 och 1867. Författarens personliga samling.

(5) Sigurd Kuhlman (1835-1899), äldste son till Josef och hans fru Louise Chapotin, född 1841 i Belleville nära Paris. Louise var en pionjär i Marengo. Se ”Marengo d'Afrique”.

Heinrichs testamente

Den 24 september 1765, vid 71 års ålder, dog Heindrich Kuhlman, född i Gadebusch år 1693 i norra Tyskland, i Norrköping. Tillsammans med sin bror Joachim Adolph (ca 1690-1741) var han en av de första "Borgare" (1) i Norrköping som fick handelslicens efter att staden förstörts av den ryska flottan under sommaren 1719.

Dödsregister för Norrköping för år 1765. Norrköpings arkiv.

Två veckor senare samlades familjen i den avlidnes hem i närvaro av rådmännen i rådhuset för att upprätta en inventering och värdera dödsboet, enligt lagen. Protokollet från detta möte bevaras i Norrköpings kommunarkiv, och en analys av detta 26-sidiga dokument är värdefull för att förstå omfattningen av hans förmögenhet i slutet av sitt liv. Jag kommer här endast att presentera några få representativa sidor.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) tronföljdshandling – första sidan.

Protokoll, öppnande av inventarieförteckningen

Denna dag, den 8 oktober 1765, sammanträdde rådhusrättens ledamöter i den avlidne köpmannen Hinric Kuhlmans hus för att i enlighet med lagen upprätta en inventarieförteckning och uppskatta dödsboet (qwarlåtenskap) så som det befanns vid dödsfallet.
Köpmannen Kuhlmans barn deltar i detta arv:
– från första äktenskapet, sönerna, köpmännen Hinric Kuhlman och Johan Kuhlman;
– från det senaste äktenskapet, flickorna: Fröken Christina Charlotta Kuhlman, i sitt 16:e år (det vill säga 15 år), Sophia Elisabet i sitt 14:e år, Anna Maria i sitt 13:e år och Sara Margareta i sitt 10:e år, alla närvarande.
Även närvarande är:
– flickornas morfar, borgmästaren, den ädle och mycket ärade herr Petter Mortensson;
– såväl som köpmannen Hans Ekhoff, så att de vid detta tillfälle kunde skydda minderåriga flickors rättigheter

Sigill, inventering av ståndet, upptäckt av en "utställning"

Vid dödsfallet förseglades den avlidnes skrivbord (birau/byrå: kontorsmöbler, sekreterare, byrå) officiellt på de berörda personernas begäran. Gatuståndet förseglades dock inte på grund av den kommande marknaden den 2:a denna månad; i närvaro av de vuxna sönerna, borgmästare Mortensson, och herr Hans Ekhoff, inventerades det, varorna värderades och överlämnades sedan till köpmannen Johan Kuhlman för redovisning. Skrivbordet och skåpet öppnades sedan, liksom varje låda för sig, och papperen undersöktes. I en av lådorna hittades ett handskrivet dokument i den avlidnes egen handstil och lästes upp. Texten till detta dokument återges sedan på tyska.

Officiellt protokoll över Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) bouppteckningsförfarande – Tredje sidan, hans testamente skrivet på tyska. Notera hans underskrift ”Hindr.Kuhlman”.

Testamente handskrivet på tyska

Jag lämnar inte efter mig "mycket" tillgångar (med tanke på de olika förluster som visas i mina räkenskaper), men jag vill ändå korrekt deklarera följande:
1) Min kropp måste föras till min viloplats med största återhållsamhet.
2) För mina minderåriga arvingar utser jag min svåger Jonas Braune och min son Johan till lagliga förmyndare. Jag hoppas att de kommer att förvalta detta förmynderskap på ett sådant sätt att de är ansvariga inför Gud och människor. De får dock inte företa sig något utan min svärfars, borgmästare Petter Mortenssons, godkännande.
Dès après mon enterrement, ma boutique devra être inventoriée par Monsieur Hans Ekhoff et remis sans délai à mon fils Johan afin qu’il procède aux règlements.
3) Min son Johan måste se till att skulderna indrivas så snabbt som möjligt, så att mina fordringsägare får betalt i tid så mycket som möjligt, och betalas i sin helhet in i minsta detalj, så att jag som en hederlig man kan vila i min grav.
4) Mitt hus, med dess byggnader och rum som de förekommer i inventarieförteckningen för år 1761, och därutöver en byggnad som uppförts sedan dess, skall återgå till min son Johan för ett värde av 16 000 daler kopparmynt.
5) Min son Johan ska också, utan ränta, inneha arvet efter mina fyra döttrar, både på sin fars och mors sida, i två år. I gengäld ska han försörja dem under denna tid (mat, dryck, kläder och alla nödvändigheter). Framför allt ska han se till att de uppfostras i gudsfruktan och i kristna dygder; han ska troget upprätthålla detta åtagande.
6) Om ett av barnen under den nämnda perioden skulle ingå äktenskap, ska han eller hon inom sex månader från äktenskapet betala den berörda personen hans eller hennes andel av arvet.
7) Min andel i tobaksbruket ska fördelas mellan mina fyra döttrar enligt inventarieförteckningen och inkluderas i deras arv. Eventuell återstående rörelsevinst från dessa två år ska också tillfalla min son Johan, så att han bäst kan försörja sina systrar.
8) Mitt damasktyg/gardin (damask: damast, duk) med tillhörigheter ska gå till min äldsta dotter Christi Lotta (Christina Charlotta).
9) Jag vill inte att mina tillhörigheter (pengar, smycken, sängkläder, linne etc.) ska säljas på auktion. Mina sex barn kan dela upp dem genom lottning. Allt som inte behövs kan, om nödvändigt, säljas på en annan auktion.
Underskrift: Hindr: Kuhlman.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) arvskifte – femte sidan, detta är början på inventarieförteckningen.

Integrering av layout och återupptagning av inventeringen.

De vuxna sönerna, liksom flickornas morfar, borgmästare Mortensson, ansåg denna bestämmelse värdig att stadgas; den är därför inkluderad i denna inventarieförteckning. Eftersom den av fadern utsedda förmyndaren för flickorna, kapten Jonas Braune, för närvarande är på sjöresa utomlands, har endast garderoben och skrivbordet granskats för denna tid; räkenskapsböckerna har lämnats hos Johan Kuhlman så att inventarieförteckningen kan slutföras när böckerna är avslutade.
Inventeringen efter den avlidnes död genomfördes den 4 mars 1766.

Kontanter — standardiserad transkription (daler/öre)

Kontanter (kontanter/pengar). Belopp i daler kopparmynt (räkenskapsenhet). Avläsning av beloppen: a:b betyder en daler b öre (här använder vi 1 daler = 32 öre).

1 guldmedalj värd 11 dukater (på 36) — 396 daler 0 öre

5 speciedukater (vid 36) — 180 daler 0 öre

½ dukat (½ av nämnda) — 18 daler 0 öre

1 medalj av kung Karl XI, 5 3/8 lod (lod: gammal viktenhet; ≈ 71,4 g om vi använder 1 lod ≈ 13,28 g) à 9 — 48 daler 0 öre

1 "fyrkantig" bit — 4 daler 16 öre

1 dansk 2-marks mynt — 4 daler 16 öre

2 riksdaler av ett märke — 4 daler 16 öre

5 stycken à 12 styfver (små bitar) — 5 daler 0 öre

1 dansk dubbelkrona — 15 daler 0 öre

1 klipping (mynttyp) — 2 daler 16 öre

1 decatoun (mynttyp) — 18 daler 0 öre

1 liten medalj "med hjärta" — 6 daler 0 öre

2 små (diverse) — 6 daler 0 öre

2 riksdaler vid 17 16/— — 35 daler 0 öre

1 halva (ditto) — 13 daler 4 öre

[oläslig]

2 rubel vid 15 — 30 daler 0 öre

1 quart (ditto) — 3 daler 24 öre

1 ”Gjörtz R:r” — 9 daler 0 öre

4 stycken (ditto) — 18 daler 0 öre

6 karoliner till 2 8/— — 13 daler 16 öre

[oläslig]

Nuvarande uppskattning av 5 signifikanta element (storleksordning)

Guldmedaljen ”11 dukater”: 11 × 3,49 g ≈ 38,4 g guld → 38,4 × 135 ≈ 5 200 €
5-arters dukater: 5 × 3,49 g ≈ 17,45 g guld → 17,45 × 135 ≈ 2 355 €
Hus/fastighet (testamente: 16 000 daler): 16 000 × 13 ≈ 208 000 €
Skeppsandel (Skieppsdelar) — skuta “Die Glückliche Wiederkunft”: 4 000 daler: 4 000 × 13 ≈ 52 000 €
Skeppsandel (Skieppsdelar) — galeas ”Hedvig Beata”: 3 000 daler: 3 000 × 13 ≈ 39 000 €

Borgenärer och gäldenärer — lista (delvis läsning)

Kunder/fordringar som ska drivas in (utdrag)
Namn / Omnämnande Belopp Betyg
Allander 145:-
Adelvård & Waststen 54:24
Mademoiselle Axborg 3:4
Carl Gyst. Ahlm 34:32
Controleur Björkman 40:-
Gottfried Björkman 155:20
Brasko 85:24
Actuarien Björkman 204:-
Maria Allard 13:28
Bangell 22:-
Madame Bonhoff 19:-
Inspector Burdelius 20:-
Inspector Callwagen 7:4
Eric Callwagen 35:8
Dan. Dahlgren 15:-
Neja Ekström 20:-
Casper Engren 19:16
Major Gyllenhammar 17:28
Axel Gullin 11:16
Lieutenant Hyckert 16:-
Petter Houbbert 9:-
Comminister Hult 23:-
Adjuncten Hallberg 52:-
Magister Kronstrand 19:16
Guldsmed L. Riberg 53:8
Consuln Richter 36:16
Inspector Fagnell 483:5
Doctor Sivers 25:4
Cornett Schöneidau 41:6
Commissarien Törling 17:4
Inspector Widman 214:-
Koppar Wahlberg 15:- et 60:20
Den kompletta serien med sidor om ”Fordringar” är längre;
Kreditorer / Betalningar (”Betalt til…”) — utdrag
Nämn belopp Betyg
Betalt til Hinric Kuhlman junior 1114:8
Dito til Johan Kuhlman 390:20
Juveleraren Eric Stenbom 65:-
Dito Lorentz Houbbert 41:4
Svenson i Ullmar 266:-
Änka Christine Nordstein 5000:-
« at 4 intresse » (intérêt) 300:-
Total Nordstein 5300:-

(1) ordagrant kan Borgare översättas till borgerlig. I det här fallet var det en handelslicens.

Familjen Kuhlman i Norrköping (del 1)

Efter att ha bosatt sig i Ingermanland (se på annan plats) från 1641 och bott där fram till omkring 1675, återvände Johans (1600-1649) andre son, Henric (eller Heinrich), till norra Tyskland, närmare bestämt till provinsen Wismar, där hans söner, Johan, Heindrich och Joachim Adolf, föddes på 1690-talet. Kuhlmans stannade inte länge i "sina fäders hemland" utan flyttade till Norrköping, Sverige, från 1718 till 1723. För att förstå dessa successiva migrationer är det dock viktigt att förstå den tidens politiska kontext. Detta är syftet med detta första kapitel, som fokuserar på Kuhlmans bosättning i Norrköping.

Text undertecknad av Johan Kuhlman, son till Johan och bror till Henric i Wismar, daterad 8 oktober 1693.

Kriget mellan Ryssland och Sverige (1700–1721)

Mellan 1700 och 1721 utgjorde konfrontationen mellan Sverige och Ryssland den centrala axeln i Stora Nordiska kriget (1700–1721), en omfattande konflikt där en koalition ledd av Peter I försökte störta den svenska överhögheten i Östersjön. Insatserna gick bortom bilateral rivalitet: för Sverige handlade det om att bevara ett nätverk av besittningar och strategiska positioner runt Finska viken och Östersjön, och för Ryssland om att få stabil tillgång till havet, säkra sina nordvästra gränser och hävda sin plats i den europeiska maktbalansen. Kriget utvecklades således både som en serie militära operationer och som en process för att omvandla den ryska makten, där armén och flottan gradvis gjordes kapabla att upprätthålla en utdragen konflikt.
Början av detta krig vände till Sveriges fördel. I november 1700 tillfogade Karl XII den ryska armén ett stort nederlag vid Narva (1). Denna framgång, ofta tolkad som en bekräftelse på svensk taktisk överlägsenhet, hindrade inte Peter I från att dra en politisk och organisatorisk lärdom: Ryssland undvek kollaps, återuppbyggde sina styrkor och investerade i krigföring anpassad till Östersjöområdet. Karl XII:s strategiska val var avgörande: snarare än att omedelbart förfölja Ryssland ägnade han huvuddelen av sina ansträngningar åt fälttågen i Polen-Litauen och Sachsen (1701–1706), vilket gav honom politiska vinster men också tsaren den tid som krävdes för att befästa sin position öster om Östersjön. Det var inom detta sammanhang som Sankt Petersburg grundades 1703, en mycket symbolisk och praktisk handling för att etablera ett ryskt fotfäste på Östersjökusten.

La Bataille de Narva par Par Alexandre von Kotzebue. — Slaget vid Narva av Alexandre von Kotzebue.

Vändpunkten kom när Sverige försökte föra kriget in i hjärtat av Ryssland. Fälttåget kulminerade i katastrofen vid Poltava (2) år 1709, ett avgörande slag som förstörde den svenska huvudarmén och tvingade Karl XII i exil. Från och med det ögonblicket förändrades krigets natur. Den antisvenska koalitionen omorganiserades, de svenska styrkorna var tvungna att hålla flera fronter, och Ryssland gick från en position av ren överlevnad till en av progressiv dominans.

Slaget vid Poltava av Pierre-Denis Martin (1726).

De följande åren urholkades systematiskt Sveriges position i Östersjöregionen: de sista svenska fästena söder och öster om Östersjön evakuerades eller erövrades så småningom, medan Ryssland konsoliderade en militär och marin apparat som nu kunde stödja kombinerade operationer. I detta sammanhang illustrerar ockupationen av Finland från och med 1714 Rysslands förmåga att flytta konfliktens tyngdpunkt mot den svenska monarkins territorier.

Médaille représentant Charles XII ayant appartenu à Hendrich Kuhlman (1693-1765) — Medalj föreställande Karl XII, tidigare tillhörande Hendrich Kuhlman (1693-1765). Kuriosakabinett, Linköpings bibliotek. Gåva från familjen Kuhlman år 1840.

Karl XII:s död under belägringen av Fredriksten (3), på den norska fronten, försvagade den svenska strategiska kontinuiteten och ansträngde kungarikets interna balans. Det var i detta sammanhang som Ryssland intensifierade sina operationer för att direkt destabilisera svenskt territorium, så kallade rysshärjningarna (1719–1721). Dessa räder, som involverade landstigningar, förstörelse av infrastruktur och mordbrand, syftade till att drastiskt öka krigets kostnader för Sverige och att påverka förhandlingarna. Sommaren 1719 drabbade de Stockholms skärgård och östkusten och sträckte sig söderut ända till Norrköping. Fallet Norrköping är särskilt slående: den 30 juli 1719 attackerades staden och en brand förstörde den till stor del, en händelse som fortfarande är djupt etsad i den lokala historien.

Konsekvenserna för svenska besittningar i Pommern

Även om Östersjön var konfliktens centrum, fick kriget också direkta konsekvenser för de svenska besittningarna inom det heliga romerska riket, särskilt svenska Pommern. De första åren av konflikten orsakade inga större omvälvningar där, men från 1714–1715 och framåt utnyttjade Sveriges motståndare dess försvagade tillstånd: fästet Stralsund (hamn och grundpelare i svenska Pommern) belägrades och kapitulerade slutligen i december 1715, efter ett försvar som personligen leddes av Karl XII i slutet av belägringen. Pommern ockuperades och omstriddes sedan, särskilt mellan Danmark-Norge och Preussen. Den politiska uppgörelsen beseglades i huvudsak 1720: genom Stockholmsfreden (den svensk-preussiska freden) avstod Sverige en betydande del av svenska Pommern till Preussen (inklusive Stettin och territorier söder om Peene-floden och öster om Peeneström, samt några öar). Fredriksborgsfreden (det svensk-danska fredsavtalet) återlämnade dock de pommerska territorierna som ockuperats av Danmark till Sverige. Resultatet blev således en partiell återställelse, men en som åtföljdes av en bestående förlust av territorium till Preussen och en förskjutning av det administrativa centrumet (Stettin upphörde att vara huvudstad, ersattes av Stralsund). Fredsavtalet befäste slutligen maktförskjutningen. Nystadsfreden (10 september 1721) avslutade kriget mellan Sverige och Ryssland och avslutade Stora Nordiska kriget. Sverige erkände stora territoriella överföringar till Ryssland (särskilt i Estland, Livland och Ingermanland) och en uppgörelse gällande sydöstra Finland. Utöver dessa klausuler formaliserade Nystad en ny baltisk ordning: Sverige upphörde att vara den dominerande regionala makten, och Ryssland etablerade sig som den dominerande makten i Östersjön, med ett maritimt utlopp och en nu strukturell militär och marin kapacitet. I denna mening är kriget 1700–1721 inte bara en följd av kampanjer; det markerar en stor övergång i maktbalansen i Nordeuropa.

Läs mer i "Norrköpings förstörelse", en artikel som kommer…

(1) Slaget vid Narva var ett slag som utkämpades i början av Stora nordiska kriget, den 30 november 1700, i Narva i nordöstra Estland. Den svenska armén, under befäl av kung Karl XII, som ännu inte var arton år gammal, vann en total seger över Peter den Stores ryska kejserliga armé.

(2) Slaget vid Poltava (eller Pultawa) ägde rum den 27 juni 1709, som en del av Stora nordiska kriget, mellan Peter I:s armé av Ryssland och Karl XII:s armé, stödda av några kosacker under hetmanen Ivan Mazepa som inte deltog i slaget.

(3) Belägringen av Fredriksten var en attack av kung Karl XII:s svenska trupper mot de allierade arméerna vid den norska fästningen Fredriksten i staden Fredrikshald (nuvarande Halden). När Karl XII inspekterade sina trupper dödades han av en projektil. Svenskarna bröt belägringen och norrmännen behöll fästningen.[1] Med Nystadsfreden tre år senare markerade Karl XII:s död slutet för det svenska riket.

Nionde upplagan av Voltaires bok, utgiven i Basel 1753. Författarens personliga samling.

Källor: Bland de många källor som nämner Karl XII och Stora Nordiska kriget är den mest anmärkningsvärda "Karl XII:s, Sveriges kungs, historia" av Voltaire. En bok att rekommendera för de som är intresserade av denna historiska period.

Alger, printemps 1844 (1/8)

Josef Kuhlmans ankomst till Algeriet – 1/8

Från och med denna dag, och under de kommande veckorna, kommer jag att diskutera Josefs ankomst till Alger 1844. Naturligtvis finns det ingen garanti för att händelserna utspelade sig exakt som beskrivits, men efter att gradvis ha lärt känna denna nyfikna, kultiverade och öppensinnade person är det fullt möjligt att denna påhittade berättelse inte är långt ifrån de faktiska händelserna. Eftersom hans utnämning till sjöfartsmäklare är daterad december 1844, tror jag att det är troligt att Josef anlände till kolonin några månader tidigare. Därför har jag daterat hans ankomst till Alger till våren 1844.
Så börjar denna novell i åtta delar.

Allmän karta över staden Alger och dess förorter, hämtad från de senaste dokumenten och åtföljd av en lista över alla gatunamn på franska med deras etymologier eller arabiska namn mittemot / av Mr. A. Berbrugger, intendent för Algeriets bibliotek och museum, …; graverad av J. Priet
Berbrugger, Adrien (1801-1869). BNF – Gallica

En svensk mäklare anländer till en stad som genomgår snabb förvandling.

Josef Kuhlman satte sin första fot på Algeriets mark våren 1844. Rue de la Marine, genom vilken han kom in i staden, myllrade av aktivitet. Här, bärare lastade med byltar; där, sjömän i land som lämnade och pratade om hamnen; köpmän som diskuterade affärer; och vagnar som transporterade varor till hamnens lager – detta var hans första glimtar av den Vita Staden. För denne unge svenske sjöfarts- och handelsmäklare som hade kommit för att bosätta sig i Alger, verkade scenen både bekant och märkligt exotisk. När han gick iland från Karl den store (1) tänkte han på sin nioårige son, Sigurd, som stannade kvar hos sin mor i Stockholm. Josef hoppades kunna ta med honom om några år, när hans situation var mer stabil. Men för tillfället var han tvungen att fokusera på att etablera sin verksamhet.

Denna daguerreotyp anses vara det äldsta fotografiet taget i Alger, taget 1844. Den föreställer staden Algeris stadsmurar och köptes av kultur- och kommunikationsministeriet från Sotheby's år 2013.

Fjorton år har gått sedan Algeriet intogs. Veteranerna från Sidi-Ferruch, de som landsteg den 14 juni 1830 – årsdagen av den briljanta segern vid Marengo – skulle inte längre känna igen staden de erövrade. Överväldigade av massan av nykomlingar, utspridda över staden och dess omgivningar, hade de sedan länge upphört att fira sin ärorika vapenbragd varje år vid Fort Neuf. Det som intresserar Josef är den kommersiella framtid som denna stad lovar honom, en stad som i början av 1844 representerar en strategisk knutpunkt mellan Europa och Afrika, en snabbt växande hamn där varor, kapital och knappt dolda ambitioner möts.

Daguerreotyp av en anonym fotograf (2) också från 1844. Alger, hamnen.

Under sina första dagar vandrade Josef omkring på gatorna och förstod omfattningen av den urbana omvandling som ägde rum. Före den franska ockupationen hade Alger ett radikalt annorlunda utseende. Gatorna var smala och ojämna i bredd, och deras många krökar och slingor skapade till synes oändliga rader av fönsterlösa hus. Åren omedelbart efter erövringen 1830 förändrade den snabba omvandlingen stadens utformning. Stora genomfartsleder måste anläggas, såsom Rue de la Marine och handelsgatan Bab-Azoun som ledde till Bab-el-Oued. Under hela byggperioden skar de nya gatorna igenom hela kvarter som revs, kantade av förstörda hus som väntade på återuppbyggnad. Generalguvernören ställde sina krav: breda gator måste byggas för att möjliggöra passage av vagnar lastade med varor, och ersatte det gamla systemet där allt transporterades med åsna eller mula.

Marinegatan i Alger. Författarens personliga samling.

Men nu, år 1844, är denna destruktiva fas ett minne blott, och eleganta arkader kantar nu dessa huvudgator. Josef är särskilt imponerad av den arkitektoniska kvaliteten hos några av de nya byggnaderna. När han passerar det civila sjukhuset stannar Josef till för att beundra denna arkitektur, en ny stil för honom. Det råder ingen tvekan om att han verkligen befinner sig i Orienten.

Allmän karta över staden Alger och dess förorter (utdrag). 1846. BNF – Gallica.

Ett av Josefs första steg vid ankomsten var att registrera sig på det svenska och norska konsulatet. För alla svenskar som bosätter sig utomlands representerar konsuln inte bara landets officiella myndighet, utan också en värdefull rådgivare och kontaktperson med ursprungssamhället.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) se artikeln med titeln ”Resa från Stockholm till Alger år 1844”.

(2) Vissa tillskriver denna daguerreotyp till Joseph-Philibert Girault de Prangey. Född som Joseph-Philibert Girault i Langres den 20 oktober 1804 och dog i Courcelles-Val-d’Esnoms den 7 december 1892, var han en fransk arkeolog, fotograf, tecknare och konstförläggare. I februari 1842 påbörjade Girault en resa till Orienten. Denna resa tog honom till de avlägsna delarna av östra Medelhavet: Grekland, Mindre Asien, Främre Orienten och Egypten. Under denna resa använde han sitt nya arbetsverktyg: daguerreotypin. Även om likheter kan hittas mellan dessa anonyma daguerreotyper från Alger och de som tillskrivs Girault de Prangey, är hans närvaro i Alger 1844 inte bekräftad.

Medevi Brunn

Det var i Medevi Brunn, en liten kurort belägen ungefär hundra kilometer väster om Norrköping, vid Vätterns strand, som professor Johan Henric Lidén (1) och handelsmannen Johan Kuhlman träffades första gången under sommaren 1772. Ur detta möte föddes en lång vänskap och Lidén, sjuk, tillbringade de sista sjutton åren av sitt liv i Kuhlman-huset i Norrköping.

Johan Kuhlman (1738-1806) av målaren Pehr Horberg.

Portrait de Lidén par le peintre Magnus Hallman — Porträtt av Lidén av målaren Magnus Hallman

Medevi Brunn i Östergötland är en av de svenska platser där medicinens historia möts av samhällslivet. Den grundades den 25 juli 1678, när läkaren och forskaren Urban Hjärne kom för att undersöka källan på begäran av Gustav Soop, som ville etablera ett kurort i Sverige jämförbart med de han sett utomlands. Analysen bekräftade vattnets lämplighet för en riktig kurort. Ett första kungligt besök dokumenteras så tidigt som i juli 1679, följt av andra 1687 och 1688. I slutet av 1600-talet kom folk inte längre bara för att dricka mineralvattnet, utan för att delta i den svenska societets sommarsammankomster.

Karta ritad av kartografen Fridrik Ekmanson (2)

Boende för spa-gäster, fotografi taget i augusti 2022.

På 1700-talet blev Medevi en av de viktigaste sommardestinationerna. Spabehandlingen, som den då uppfattades, kombinerade vatten, luft, promenader och samtal. Människor sökte lindring, men också social interaktion genom promenader, utbyte av nyheter, läsning och möten mellan adel, den rika borgarklassen, prästerskapet och intellektuella kretsar. Denna sociala och intellektuella dimension, långt ifrån sekundär, var en del av den bredare "behandlingen": det var en plats att läka kropp och själ, och att finna föryngring genom att under några veckor fly vardagens begränsningar. Kung Gustaf IV Adolfs spabehandling 1798 illustrerar Medevis rykte i hela kungariket, medan orten med tiden fick ett byggt arv som definierade dess identitet, särskilt med Högbrunnen (1809), som har blivit ett av de utmärkande dragen i dess historiska silhuett.

Medevi Brunn, 1798. ”Utsikt över Medevi nöjespark, där Hans Majestät Konung Gustav IV Adolf under sin vistelse 1798 erbjöd förfriskningar till alla gäster. Akvatintgravyr av Carl Fredrik Akrell år 1803 efter en teckning av C. J. Fahlcrantz.”

Det var just under dessa sommarträffar som Johan Henric Lidén och Johan Kuhlman träffades första gången 1772. Under de följande åren sökte de två vännerna lindring tillsammans, den ene för sin kroniska gikt och den andre för sina njurstenar. Det var verkligen i Medevi som deras långa förhållande började. Johan Kuhlman var inte bara en förbipasserande kurgäst. Boende i Norrköping, i spetsen för en blomstrande verksamhet som han ärvt från sin far och utvecklats sedan 1720-talet, förkroppsligade han den företagsamma och respekterade borgarklassen, och framför allt en man vars framgång aldrig distraherade honom från böcker. Han läste, samlade och höll sig à jour med litterära nyheter. Lidén fann i honom en själsfrände och snart en livslång vän.

Aforism av Johan Henrik Lidén i Johan Kuhlmans Guldbok.
« Pour quelle raison la guerre obscurcit la sainteté de la terre ?
Dicté durant mon congé de maladie à Norrköping, le 21 juin 1792
d’un invité malade à un vieil ami de seize ans ».
J.H. Liden

Senare, under 1800-talet, fulländade Medevi det som gjorde den till en liten värld för sig: musiken intog en viktig plats och från 1870-talet och framåt bidrog orkestern och traditionerna med kollektiva promenader till denna alldeles speciella atmosfär där kuren nästan blev en social koreografi.

Ett brev från Lidén till Johan Kuhlman, skrivet från Aachen den 27 april 1775, ger denna memoar en intim ton. I det anförtror han att Medevi alltid kommer att förbli honom kär, "för de goda möten" han hade där, och han frammanar med känsla födelsen av deras djupa band.

Medevi Brunns apotek, fotografi taget i augusti 2022.

1900-talet påminde oss äntligen om att Medevi inte bara är en kuliss som frysts i tiden, och under andra världskriget fungerade platsen som en tillflyktsort för människor som bodde i regionen. Sedan, i början av 1980-talet, inträffade ytterligare en vändpunkt med nedgången för traditionella former av spa-organisation; frågan om att bevara och föra vidare detta levande arv uppstod, och fann en bestående ram med skapandet av en stiftelse 1996. Således, från 1678 till idag, framstår Medevi Brunn mindre som en enkel källa än som en illustration av "gustavianskt" liv – en plats där hälsa, sociala relationer och individuella öden sammanflätas.

Besök Medevi Brunn, Nordens äldsta fungerande termalkälla. Den är öppen dagligen under spasäsongen och låter dig dricka dess välgörande vatten direkt från källan, ta en guidad tur och upptäcka historien som fortfarande genomsyrar platsen.

(1) Johan Hinric Lidén (7 januari 1741 – 23 april 1793) var en svensk forskare, filosof, bibliograf, humanist och litteraturkritiker. Hans mest kända verk är hans doktorsavhandling om svensk poesihistoria med titeln Historiola litteraria poetarum Svecanorum (1764).

(2) Fridrik Ekmanson, lantmätare och kartograf för Östergötland. Född 1750 och död 1820. Bosatt i Gåvarp Mjölby och senare Ålahorva. Han är ansvarig för ett flertal kartor, bland annat de av Medevi Brunn där Johan Kuhlman och Lidén möttes och återvände mer än en gång.