Under min forskning blev jag gradvis övertygad om att familjen Kuhlman talade franska långt innan Josef anlände till Algeriet. Kanske var det faktiskt hans val att bosätta sig i ett nyligen erövrat land som erbjöd nya kommersiella möjligheter och vars språk han behärskade som var den främsta anledningen till hans ankomst till Alger 1844.
Denna intuition bekräftades också av flera källor. En aforism (1) av Johan (1738-1806) identifierad i Gustafva Eleonora Gjörwells (2) gyllene bok, daterad 2 november 1796, hustru till hans vän Johan Niclas Lindhal, var ett första exempel.
Hans hustru Margaretha Sehlberg (1759-1841) var också anmärkningsvärd och förekommer lite längre fram i denna gästbok:
Bland andra källor kan vi också hitta ett brev som Claes (1800-1823), son till Johan Peter (1767-1839), mottog medan han var i Cette (nuvarande Sète) i södra Frankrike. Gåtan kring denne äldre bror till Josef är fortfarande olöst än idag… I de svenska arkiven hittar vi också ett brev från Josef till hans syster Ingeborg, som bodde i Johans och Margarethas tidigare hem, daterat 1867. Jag kommer att få möjlighet att presentera detta brev, skrivet under den oroliga perioden under den algeriska kolonin, då ödelagd av hungersnöd och jordbävningar. Även om de flesta av Josefs bevarade skrifter är på svenska, är det värt att notera att han skrev till sin syster på franska.
Johan och Margaretha förekommer som franska författare i en omfattande sociologisk studie utförd av Margareta och Hans Östman med titeln "Au Champ d'Apollon" (3), publicerad 2006 och som kommer att kompletteras av "Glanures" 2012. Dessa två böcker listar inte mindre än 834 svenska författare som skrev på franska mellan 1550 och 2006. Detta monumentala verk kombinerar bibliografi (mer än 1 500 titlar), detaljerade biografier och djupgående sociologisk analys för att förstå vilka dessa svenskar var som valde franska som litterärt uttrycksspråk.
Denna studie visar att 73 % av dessa författare föddes mellan 1655 och 1772, en period som motsvarar höjdpunkten av franskans inflytande som kulturspråk i Europa och Sverige. Denna kronologiska koncentration vittnar om det enorma prestige som det franska språket åtnjöt under upplysningstiden, särskilt under Gustav III:s regeringstid, en stor frankofil som förvandlade Stockholm till ett "Nordens Paris". Efter 1772 observeras en gradvis nedgång, då kungen paradoxalt nog utvecklade en språkpolitik som gynnade svenskan för att stärka den nationella identiteten.
I motsats till vad man kan tro var användningen av franska i Sverige inte begränsad till en aristokrati som var frikopplad från allmogen. Studien avslöjar en anmärkningsvärd social mångfald: bland de identifierade författarna finns söner till jordlösa bönder, småbönder och gästgivare, såväl som kungliga rådgivare och högt uppsatta tjänstemän. Fördelningen visar att 50 % av författarna var adelsmän eller medlemmar av kungafamiljen, medan 50 % var allmogen.
Författarnas slutliga yrkesfördelning är lika avslöjande. Ungefär 30 % avslutade sina karriärer i maktens centrum (regering, kungligt kansli, hov), medan 25 % tillhörde kategorin köpmän, industrialister och professionella författare. Därefter kom lokal förvaltning (13 %), armén (13 %), kyrkan (11 %) och den offentliga utbildningen (5 %).
Universitetsstudier var praktiskt taget obligatoriska för dessa fransktalande författare: 80 % av männen födda före 1719 var inskrivna vid universitetet, en andel som gradvis minskade till 52 % efter 1810. Uppsala universitet var den klart mest populära och stod för 69 % av studenterna. Före 1772 utgjorde lärares och prästers söner majoriteten av studenterna, men efter det datumet blev köpmäns och industrialisters söner i majoritet, vilket återspeglade köpmannaklassens växande rikedom.
Kvinnor representerade endast 13,1 % av den totala författarpopulationen (59 kvinnor av 451 detaljerade författare), en andel som ökade från 1655 (5 %) till 1810 (23 %). Bland dessa kvinnor hade 73 % en position vid hovet, vanligtvis som hovdamer åt prinsessor eller drottningar. Endast två lärarinnor förekommer i samlingen, medan 43 kvinnor klassificeras i gruppen "Övriga", angivna som hustrur eller ogifta kvinnor utan en specifik yrkestitel. Bland dessa kvinnor finns Margaretha Sehlberg, hustru till Johan.
Franska, ett språk för socialitet och kultur
Franskan fungerade främst som språk för social interaktion och förfinad kultur. Ungefär 20 % av skribenterna bidrog med gratulationsdikter som inkluderades i universitetsavhandlingar, medan 50 % av kvinnorna föredrog att bidra till vänners album. Dessa texter tog formen av tillfälliga dikter (för bröllop, födslar och begravningar), underhållning (dikter och aforismer, charader och gåtor), men också viktiga litterära verk av personer som Kristina av Sverige.
Jämförelse med svenska författare som skriver på svenska visar betydande skillnader: lärare och präster är betydligt fler bland författare som skriver på svenska (34 %) än på franska (25 %), troligen på grund av luthersk misstro mot franska, ett språk som förknippas med katolicismen. Omvänt är militära officerare och gruppen "Övriga" överrepresenterade bland fransktalande författare, liksom lokala administratörer.
Familjen Kuhlman: en familj i hjärtat av den upplysta borgarklassen
Johan Kuhlman (1738-1806) förkroppsligar perfekt den svenska köpmannaklassen på 1700-talet som antog franska som sitt kulturspråk. Som en framgångsrik handelsman och affärsman klassificeras han i gruppen "Övriga" (utan offentligt ämbete) och förekommer i listan över "Affärsmän och köpmän" som ingår i studien. Hans skrifter på franska refereras på sidorna 100 och 245 i "Au Champ d'Apollon", vilket vittnar om hans aktiva deltagande i sin tids intellektuella liv.
Hans hustru, Margareta Catharina Kuhlman, född Sehlberg (1759–1841), dotter till Gävleskeppskaptenen och handelsmannen Nils Jacob Sehlberg, förekommer i studien (sidorna 77, 100, 262) och listas som ”Hustru” i gruppen ”Övriga”. Hon stod ändå i centrum för ett anmärkningsvärt intellektuellt och kulturellt nätverk. Hennes korrespondens och relationer med personer som Gustava Eleonora Gjörwell (författare, 1769–1840) vittnar om den centrala roll som vissa borgerliga kvinnor spelade i idéspridningen och skapandet av en frankofon kultur i Sverige.
Kuhlmans krets i studien: en bekräftad frankofon elit
Av de cirka trettio personer som identifierats i Kuhlmans sociala och intellektuella krets, citeras sex i "Glanures" som författare till verk på franska, vilket bekräftar deras status som en frankofon kulturell elit. Den mest prestigefyllda figuren är utan tvekan greve Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818), en av de ledande poeterna under den gustavianska eran, diplomat och medlem av Svenska Akademien. Oxenstierna, som medlem av regering och riksdag, representerar den kulturellt frankofona högadeln som graviterades kring kungamakten. Hans närvaro i Kuhlmans krets vittnar om denna köpmannafamiljs förmåga att integrera sig i de högsta skikten i det svenska samhället.
Bland Johan Kuhlmans nära medarbetare förekommer två i studien: Pehr Arosenius (1769-1848) och Lars Johan Söderberg (1765-1841), båda handelsbiträden i Kuhlmans tjänst innan de grundade den välrenommerade firman Söderberg & Arosenius. Slutligen representerar Knut Henrik Leijonhufvud (1730-1816), kammarherre hos prinsessan Sofia Albertina, och Lars Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea artilleriregemente, Kuhlman-kretsens kopplingar till hovet och armén, vilket visar på bredden och mångfalden i detta sociala nätverk.
Kuhlman-kretsen illustrerar således ett mikrokosmos av denna svenska 1700-talskulturelit: kosmopolitisk, frankofon till sin kultur, rotad i handel och industri, men kopplad till de högsta maktsfärerna, konsten och vetenskapen. Franskan fungerade inom denna krets som ett språk för social särskiljning och förfinad sällskaplighet, vilket gjorde det möjligt för en berikad borgarklass att föra dialog som jämlikar med den traditionella aristokratin och att delta fullt ut i den europeiska litteraturrepubliken.
Källor: Margareta Östman, Gleanings fungerar som en uppföljare till På Apollos fält. Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006)., Stockholm, Stockholms universitet (Romanica Stockholmiensia, 29), 2012.
(1) En aforism är ett uttalande uttryckt i några få ord – och i förlängningen en mening – som sammanfattar en princip eller försöker karakterisera ett ord, en situation, ur en enda synvinkel.
(2) Gustava Eleonora Gjörwell (1769-1840), författare och nära vän till Margareta Sehlberg-Kuhlman, var en framstående figur inom Norrköpings borgerliga intelligentsia. Dotter till Carl Christoffer Gjörwell (journalist och förläggare, 1731-1811) gifte hon sig med Johan Niclas Lindahl (köpman, 1740-1814) och knöt därmed band mellan familjer av kulturella köpmän. Denna allians mellan handel och litteratur var karakteristisk för den upplysta svenska borgarklassen.
(3) På Apollosfältet består Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006) av franskspråkiga "litterära" texter producerade i Sverige sedan 1550, presenterade kronologiskt efter författarnas födelseår. Varje citerat verk föregås av en kort biografi över författaren, avsedd att ge insikt i deras plats i det svenska samhället. Korpusen innehåller verk av 471 olika författare, varav 64 är kvinnor. Sjutton författare kunde inte identifieras. Det inledande kapitlet ger en översikt över svenska attityder till franska språket och kulturen från medeltiden till nutid. Margareta Östman har en doktorsexamen i litteratur och undervisar vid institutionen för franska, italienska och klassiska språk vid Stockholms universitet. Hans Östman, också doktor i litteratur, har publicerat flera verk om engelsk och svensk litteratur från 1700-talet.
(4) Fredrik Sparre, född den 2 februari 1731 och död den 30 januari 1803 på Åkerö slott, var en svensk greve av Åkerö, serafimerriddare, kanslichef och ämbetsman. Han tillhörde Sparre-släkten, greve nr 111. Efter att ha avslutat sina studier och rest utomlands, blev han kanslichef, där han befordrades till kanslichef och sedan till kronkanslichef 1773. År 1781 utnämndes Sparre till riksråd och samtidigt till ståthållare hos kronprinsen (den blivande kung Gustav IV Adolf). År 1788 avskedades han från sin befattning som ståthållare på egen begäran men stannade kvar i rådet till dess upplösning 1789, varefter han utnämndes till ledamot av Högsta domstolen.