Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Det var känt att Joseph Kuhlman (se motsvarande biografi), Sigurds far, huvudsakligen bodde i Alger, på grund av sina tjänster som skeppsmäklare och svuren översättare, och senare som generalkonsul. Emellertid tycktes ett brev som Joseph skrev till sin syster Ingeborg, som stannade kvar i Norrköping – ett brev skrivet på franska, minst sagt – tyda på att Kuhlmans ägde egendom i Bourkika. I detta brev informerar Joseph Ingeborg om att han måste ta med sig sin vän de Maupas till Alger; de Maupas bor för närvarande på sin egendom i Bourkika. Med tanke på att Sigurd och Louise Chapotin gifte sig i Marengo, och att Louises mor, Victoire Chapotin, vid hans död 1890 anges bosatt i Bourkika på sin svärsons egendom, var det lätt att föreställa sig att Kuhlmans faktiskt ägde egendom i Bourkika.
Det är ett köpekontrakt för en stor egendom på 139 hektar år 1895 till en viss Aupêche, som senare skulle bli borgmästare i Bourkika, som berättar lite mer. Kontraktet nämner Joseph Kuhlman som den första ägaren, sedan Sigurd, och är från slutet av 1850-talet. Och det finns ett vykortsfotografi av denna gård, pompöst omdöpt till "Chateau Aupêche" i Bourkika.
Detta hus i byns centrum finns fortfarande kvar och användes till och med som inspelningsplats för en algerisk film som släpptes 1987 av Amar Laskri med titeln "Tystnadens dörrar".
På denna militära karta över kantonen Marengo från 1899 syns Kuhlman-gårdens läge tydligt söder om Bourkika, på vägen till Ameur el Aïn. Denna egendom omfattade, utöver de 139 hektar vingårdar och andra plantager, fyra tomter i byns centrum, och på en av dessa tomter fanns gården Saint-Joseph.
Den 4 juni 1772, vid 18 års ålder, gifte sig Sara Margaretha Kuhlman, syster till Johan och Henric, med en sjöman från Ostindiska kompaniet, Christopher Henric Braad, som då var 35 år gammal.
Christopher Henric (Henrik) Braad (1728–1781) föddes i Stockholm 1728 som äldste son till Poul Braad (av dansk härkomst) och Gertrude (från Torneå i norra Sverige). Efter att familjen flyttat till Norrköping fick han sin utbildning av privatlärare, däribland Eric Walbom (1710–1773), som blev en livslång vän. Han började studera vid Uppsala universitet i mycket ung ålder, men tröttnade snabbt på studierna eftersom han redan var mycket bildad och flerspråkig. Därefter arbetade han på ett kontor i Stockholm, där han lärde sig att skriva ett välformulerat ”administrativt” språk. Vid 19 års ålder gick han in i Svenska Ostindiska Kompaniet som kadett och klättrade upp till en mycket hög position (förste supercargo, expeditionschef), ledde resor till Kanton och Surat och skrev detaljerade reseskildringar som grundade hans rykte. Mot slutet av sitt liv skrev han en kort självbiografi och påbörjade en mer utförlig berättelse, men han avled i oktober 1781, några månader efter att han hade börjat skriva den. Efter hans död spreds hans omfattande bibliotek och papper och bevarades på flera institutioner.
Offentliggörande av äktenskapet mellan Sara Margaretha Kuhlman och Christopher Henric Braad.
Till skillnad från andra stora navigatörer är Braad föga känd, och hans betydande verk förblir till stor del outnyttjade. Historikern Jeremy Franks är en av få forskare som har studerat denna siffra. I en artikel publicerad i The Linnean i januari 2005, med titeln ”Rapporter till Svenska Ostindiska Kompaniet: Christopher Henrik Braads (1728–81) indiska och östra år (1748–62)”, förklarar författaren att det finns en samling opublicerade manuskript (cirka 300 000 ord) som rör Braads år i Asien (1748–1762), dokument som Linnés levnadstecknare (1) inte har utnyttjat på grund av bristande tillgång till eller förmåga att läsa svenska. Han presenterar Braad som en exceptionellt produktiv resenär och författare för Svenska Ostindiska Kompaniet, med längre och mer noggrant dokumenterade resor och vistelser i Asien än Linnés lärjungar eller ens Linné själv.
Teckning av Braad, holländsk kyrkogård i Surat.
Franks går ännu längre och framför hypotesen att om Braads reseskildringar hade publicerats, skulle de ha kunnat minska betydelsen av andra källor kopplade till Linnés krets – särskilt Olof Toréns brev, som presenteras som en officiell samlare och observatör i tjänst för att bygga upp Linnés vetenskapliga prestige. Toréns skrifter omfattar enligt honom 9 000 ord utan illustrationer, medan Braads dagbok uppgår till cirka 140 000 ord (endast för Surat) och innehåller anteckningar, gravskrifter, skisser, kartor etc. Franks föreslår till och med en möjlig avsikt: att Braad hölls i skuggan för att Linné skulle kunna ”skapa” en apostel (Torén) och gå före Braad som författare.
Christopher Henric Braads resor:
Första resan: januari 1748 till juli 1749, ombord på skeppet Hoppet. Han beskrev, med hjälp av noggranna anteckningar i sin dagbok, värdefull information som presenterades för kompaniet och gav honom hans överordnades gunst. Han lämnade efter sig en skildring från Kanton av det livliga livet på floden och kinesernas liv där. ”Kineserna kännetecknas av sin strävan efter vinst, de är ”spekulativa, smidiga och snabba att förstå saker”. I det senare avseendet är Indien, särskilt Surat, det mest värdefulla området. I ett andra dokument lämnar han historiska och geografiska beskrivningar av de olika länder och orter han besökt.
Le Gotha Leijon Teckning av Carl Jehan Gethe, efter hans ”Dagbok”, resan med Gotha Leijon från Svenska Ostindiska Kompaniet från 18 oktober 1746 till 20 juni 1749.
Andra resan: från april 1750 till juni 1752 på skeppet Le Gotha Leijon. Stannar länge i Surat och andra hamnar längs Malabarkusten.
3:e resan: 1753 till 1759. Förste assistent. Sändes till Kanton och sedan till Indien för att inhämta information om handelsförhållandena i Indien. Med ett engelskt fartyg begav han sig i november 1754 till Bengalen. Han slog sig ner i Surat, som vid den tiden fortfarande var ett av Indiens viktigaste handelscentrum, och därifrån gjorde han resor till Ceylon, Malabarkusten och södra Arabien, som dock inte uppfyllde hans förväntningar, eftersom Mokka inte längre spelade samma roll som tidigare.
I rapporter till företaget, som delvis vidarebefordrades av franska mellanhänder, delgav han sina iakttagelser om danskernas handel i Bengalen och preussarnas handelsplaner. För att inte väcka misstankar hos de engelska myndigheterna agerade han som resande vetenskapsman på uppdrag av Vetenskapsakademien. Han blev väl mottagen, även om han på vissa platser, som i Calcutta, försökte utforska sitt företag, medan han i Surat behandlades som en landsman av engelsmännen.
Han påbörjade hemresan på ett engelskt fartyg 1758, men fartyget förliste i Limerick, där hans samlingar till stor del gick förlorade. Resultatet av Braads undersökningar i Indien var att det förväntade kriget mellan England och Frankrike kunde betraktas som en gynnsam situation för de svenska planerna. Han etablerade en svensk handelsstation i Surat, där kostnaderna skulle vara betydligt lägre än i Bengalen och där det fanns stora fördelar för försäljning av varor och inköp av bomull för export till Kina.
4:e resan: april 1760 till augusti 1762, på skeppet Riksens Stander. Seglar som ”Superkargo” (leder expeditionen) på skeppet Riksens Stander för att förverkliga sina planer för en svensk handelsstation i Surat. Företaget blev inte framgångsrikt. Engelsmännens misstro orsakade många svårigheter och relationerna med de inhemska ledarna blev spända. Under tjugo dagar hölls Braad och en del av hans följe instängda i den svenska handelsstationen av trupper som skickats av den inhemska prinsen. Tack vare ”försiktiga åtgärder” kunde dock de strängaste sanktionerna undvikas och resan kunde fortsätta mot Kina.
I en kommande artikel kommer jag att berätta om det första mötet mellan Christopher Braad och Johan Kuhlman och om en gåva som sjöfararen gav till sin svåger och vän.
Källor: alla verk av historikern Jeremy Franks samt sidan om Braad i Kungliga Riksarkivet (https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18029)
(1) Carl Linnæus, senare Carl von Linné (i franska versioner även Charles de Linné) efter sin adling, var en svensk naturforskare född den 23 maj 1707 i Råshult och död den 10 januari 1778 i Uppsala, som lade grunden till det moderna systemet för binomial nomenklatur. Han ansåg att vetenskaplig kunskap kräver att man namnger saker och ting, och han katalogiserade, namngav och klassificerade systematiskt de flesta av de levande arter som var kända under hans tid, baserat på sina egna observationer och på observationer från sitt nätverk av korrespondenter.
Efter Napoleon III:s öppna brev till marskalk Pélissier den 6 februari 1863, dåvarande generalguvernör i Algeriet, beslutade senaten att skicka en undersökningskommission till Alger i mars och april samma år. Detta brev, som publicerades i Le Moniteur Universel, markerade en viktig vändpunkt i den franska kolonialpolitiken gentemot Algeriet, och både i Frankrike och Algeriet rasade debatterna. Josef Kuhlman, som hade varit verksam som sjöfartsmäklare i Alger i snart tjugo år, var en av de personer som konsulterades och han framförde åsikter som var banbrytande för sin tid.
Panoramautsikt över hamnen i Alger. Författarens personliga samling.
I sitt brev hävdade kejsaren att ”Algeriet inte var en koloni i egentlig mening, utan ett arabiskt kungarike” och betonade vikten av att skydda de infödda befolkningarnas (arabers och berber) rättigheter på samma sätt som de europeiska kolonisternas. Han uppmanade till att begränsa den koloniala jordbruksexpansionen, erkänna stammarnas kollektiva äganderätt till sina traditionella marker och främja en ekonomisk balans mellan samhällena för att undvika plundring och främja ett fredligt samliv. Denna förklaring ledde till en omfattande översyn av Algeriets angelägenheter, inklusive ekonomiska aspekter som handel och sjöfart, eftersom jordbruksreformen (som direkt påverkade jordbruket, den viktigaste exportkällan såsom spannmål) hade konsekvenser för handeln. Motiven för reformen lades fram i senaten den 9 mars 1863, vilket ledde till intensiva debatter i mars och april och kulminerade i omröstningen i senaten den 22 april 1863 om markägande. Undersökningen av handeln (dokumenterad i en rapport som publicerades samma år) syftade till att utvärdera läget för handeln och sjöfarten för att stödja denna nya politiska inriktning, som svar på kritiken mot den tidigare koloniala förvaltningen och de ekonomiska utmaningarna (som konkurser bland handelshusen och obalanser i handelsbalansen).
Rapporten Undersökning om handel och sjöfart i Algeriet (mars–april 1863) samlar material från en officiell undersökning som genomfördes i Alger för att på ett mycket konkret sätt bedöma hur handels- och sjöfartsreglerna påverkar koloniens ekonomiska utveckling. Den innehåller både en strukturerad sammanfattning av de texter som varit tillämpliga sedan 1830 (förordningar, lagar och dekret), statistiska tabeller över handels- och sjöfartsrörelser, en enkät och framför allt protokoll från förhörssessionerna. Undersökningen leds av en högsta undersökningsnämnd under ordförandeskap av M. de Forcade La Roquette (senator), med bland andra tullchefen Duserech, statsrådet Mercier-Lacombe, finansinspektör Maisonneuve, fregattkapten och hamndirektör i Alger Maisonneul, borgmästaren i Alger Sarlande, baron de Vialar, ordförande i jordbruksrådet, och naturligtvis general Yusuf, som var en av de få som stödde kejsarens politik. Rådet lyssnar på ekonomiska aktörer ”efter yrke” (sjöfartsmäklare, handlare, industriella, jordbrukare), och debatterna återkommer ständigt till samma avvägning: att skydda den franska flaggen och vissa intjänade positioner, eller att liberalisera ytterligare för att sänka fraktkostnaderna, locka fartyg och underlätta handeln.
Le Général Pélissier, Gouverneur GénéralLe Général Yusuf, commandant de la place d’AlgerGustave Mercier-Lacombe, directeur des affaires civiles
I detta sammanhang framträder Joseph Kuhlman som en av de sjöfartsmäklare som hörs (gruppen ”Sjöfartsmäklare”, tillsammans med bland andra Saunier, Chappuis, Gentili och Neilson). Hans ståndpunkt är tydlig och upprepad: tonnageskatten måste avskaffas, eftersom han anser att den är en mekanism som artificiellt höjer transportkostnaderna och i slutändan straffar den lokala ekonomin. Han hävdar i huvudsak att denna avgift påverkar fraktkostnaderna och därmed priserna i Algeriet: enligt honom är det inte bara redarna som ”drabbas” av åtgärden, utan hela marknaden, eftersom fraktpriserna omförhandlas uppåt och Algeriet får bära merkostnaden. Han betonar särskilt tunga och strukturella varor – han nämner särskilt kol och trä – för vilka den minsta fraktökningen omedelbart märks i priserna och leveransvillkoren, och han gör denna punkt till ett centralt argument för att avgiften ska avskaffas: ” om tonnageskatten avskaffas kommer fraktkostnaderna att minska " och " det är algerierna som bär bördan av ökningen. ».
Joseph Kuhlman, Courtier maritime à Alger en 1863
Josef Kuhlman kopplar sedan denna reform till en strategi för att öka hamnens attraktionskraft. Enligt honom skulle avskaffandet av denna skattehinder inte bara vara en bokföringsmässig justering, utan också en signal om öppenhet som skulle kunna öka antalet anlöp avsevärt, särskilt av utländska fartyg. Han nämner direkt de spanska och italienska flaggorna i samband med frågan om fördrag och konkurrensbalans, och hävdar att avskaffandet av tonnageskatten skulle skulle leda till fler fartyg », vilket innebär ökad konkurrens och mer fördelaktiga transportvillkor. Han tillägger ett bredare argument: fler fartyg innebär också fler regelbundna förbindelser och ökad rörlighet för människor. Han nämner idén att ” fler brev ” skulle också betyda ” fler resenärer/turister », vilket innebär ytterligare lokala utgifter och totalt sett en starkare ekonomisk dynamik för Alger och kolonin.
Det finns några spår efter riddare Johan Kuhlmans grav. Beroende på tidsepok är dessa adelsregister mer eller mindre fullständiga. I utdraget nedan ges några detaljer om begravningsplatsen utan att hans hustru nämns. I andra fall är det tvärtom.
Extrait du registre : Frälsesläkter i Finland intil stora ofreden af Jully Ramsay
"Ursprungligen från Bornhagenhoff i Ingermanland. Överstelöjtnant. Adlad den 23 juli 1648, efter sin död, tillsammans med sin bror Peter. Begravd 1648 i Narva, där överste Frans Johnstone erbjöd 100 riksdaler för hans begravning i slottskyrkan. Gift med Gertrud von Sipstein som 1662 fortfarande levde, änka. I enlighet med beslutet i Norrköping tilldelades han jurisdiktion över Ragoditsa eller Raditska (Bornhagenhof) och byn Sergovitsa i Ingria den 23 oktober 1641.”
Staden Narva förstördes nästan helt under andra världskriget. Endast slottet står kvar, med utsikt över floden Narva som skiljer Estland från Ryssland och mittemot det lika imponerande slottet Ivangorod. I juli 2023 åkte vi till Narva och fick tillfälle att besöka Narvas slott med en ung guide, Klim Klimenko, som vi hade bokat. Slottets kyrka fanns inte längre, så det fanns säkert inte heller någon grav. Men historien var ändå spännande, eftersom arkiven inte innehöll några dokument som bekräftade att det hade funnits en kyrka inne i slottet. Det hade visserligen funnits en kyrka i byn, som också förstörts, men ingenting inne i slottet förutom en liten kapell som inte användes under svensk tid, och byggnadernas disposition vid den tiden gjorde det knappast möjligt att ha en plats avsedd för begravningar av officerare, hur viktiga de än var.
Mycket detaljerad karta över staden Narva, belägen i den östra delen av Estland, vid gränsen till Ryssland. Med en förklaring i det nedre vänstra hörnet: ”A. Alte Stadt Narva. B. Neue Stadt. C. Schloss Ivanogavod. D. Brücke zwisschen Narva und Ivanogorod.” Överst syns floden Narva.
Några veckor senare, medan jag fortfarande korresponderade med vår unga guide, fick han en idé som jag presenterar här:
"Vid den tiden, under svensk dominans, fanns staden Ivangorod på andra sidan floden inte. Istället fanns det en militärfästning i Ivangorod, men den var en del av fästningen Narva och betraktades inte som en separat försvarsanläggning. Men hur kunde han begravas där när den enda kyrkan i fästningen Ivangorod var ortodox?
Jag kontrollerade källorna och upptäckte att den ortodoxa kyrkan, som byggdes på 1400-talet, under den svenska dominansen hade döpts om och använts som luthersk kyrka. Dessutom omnämns den i estniska källor som kyrkan i Narvas fästning. Det är bara en hypotes, men den stöds av andra faktorer. Framför allt låg din förfaders egendom på andra sidan floden, och det kanske hade varit mer lämpligt att begrava honom i den militära kyrkan som låg närmare hans hem. Dessutom var fästningen Ivangorod större än Narva och alltid något tom, vilket gjorde det mer troligt att det fanns plats för begravningen av de svenska officerarna.
Vårt besök i Narva hade inte som enda mål att hitta spår efter Johan och hans grav, eftersom jag visste att staden hade förstörts. Men det är troligt eller möjligt att graven fortfarande finns kvar, eftersom den bevarats i fästningen Ivangorod. Nu återstår bara att vänta på att kriget ska ta slut och hoppas på att få tillstånd att resa dit ...
Johan Kuhlman. Målning som ”försvann” i Marseille när Simone Kuhlman återvände till Frankrike 1960.
I början fanns det två stora fotografier av målningar som föreställde Johan Kuhlman (1738–1806) och hans hustru Margareta Sehlberg (1754–1841). De hade tagits 1950 av min farbror Pierre Caillet, make till Germaine, min mormor Suzanne Kuhlmans äldsta syster. Originalen förvarades av Simone, den yngsta dottern till Georges Kuhlman, son till Sigurd och sonson till Josef, generalkonsuln. Dessa fotografier, som var förstorade, hade anteckningar på baksidan med uppgifter om personerna samt deras födelse- och dödsdatum. Dessa anteckningar, även om de innehöll några fel som upptäcktes senare, var till stor hjälp för den fortsatta undersökningen. Denna utgångspunkt gjorde det möjligt för mig att hitta ett stort antal dokument i Kungliga rikets arkiv och i arkiven i Norrköping, Kuhlmans hemstad.
Margaretha Selhberg (1759-1841). Tableau « perdu » à Marseille lors du rapatriement de Simone Kuhlman en 1960.
Förlusten av dessa tavlor, även om man inte talade mycket om det i familjen, var oerhörd, särskilt när jag långt senare upptäckte vem som hade målat dem. Men ... för min undersökning är det mycket möjligt att denna förlust var till stor hjälp, ja till och med avgörande. Det är nämligen ganska vanligt att man med tiden tappar bort ursprunget och karaktären hos dessa familjetavlor, som sällan är försedda med anteckningar. Turligt nog tog Pierre Caillet fotografier av dem när familjemålningarna delades upp, fotografier som han själv antecknade och kompletterade med all information som var känd i början av 1950-talet... En olycka till något gott.
Anteckningar på baksidan av fotografier av tavlor av Johan Kuhlman och Margareta Kuhlman, född Sehlberg. Författarens privata samling.
