Efter att ha bosatt sig i Ingermanland (se på annan plats) från 1641 och bott där fram till omkring 1675, återvände Johans (1600-1649) andre son, Henric (eller Heinrich), till norra Tyskland, närmare bestämt till provinsen Wismar, där hans söner, Johan, Heindrich och Joachim Adolf, föddes på 1690-talet. Kuhlmans stannade inte länge i "sina fäders hemland" utan flyttade till Norrköping, Sverige, från 1718 till 1723. För att förstå dessa successiva migrationer är det dock viktigt att förstå den tidens politiska kontext. Detta är syftet med detta första kapitel, som fokuserar på Kuhlmans bosättning i Norrköping.
Kriget mellan Ryssland och Sverige (1700–1721)
Mellan 1700 och 1721 utgjorde konfrontationen mellan Sverige och Ryssland den centrala axeln i Stora Nordiska kriget (1700–1721), en omfattande konflikt där en koalition ledd av Peter I försökte störta den svenska överhögheten i Östersjön. Insatserna gick bortom bilateral rivalitet: för Sverige handlade det om att bevara ett nätverk av besittningar och strategiska positioner runt Finska viken och Östersjön, och för Ryssland om att få stabil tillgång till havet, säkra sina nordvästra gränser och hävda sin plats i den europeiska maktbalansen. Kriget utvecklades således både som en serie militära operationer och som en process för att omvandla den ryska makten, där armén och flottan gradvis gjordes kapabla att upprätthålla en utdragen konflikt.
Början av detta krig vände till Sveriges fördel. I november 1700 tillfogade Karl XII den ryska armén ett stort nederlag vid Narva (1). Denna framgång, ofta tolkad som en bekräftelse på svensk taktisk överlägsenhet, hindrade inte Peter I från att dra en politisk och organisatorisk lärdom: Ryssland undvek kollaps, återuppbyggde sina styrkor och investerade i krigföring anpassad till Östersjöområdet. Karl XII:s strategiska val var avgörande: snarare än att omedelbart förfölja Ryssland ägnade han huvuddelen av sina ansträngningar åt fälttågen i Polen-Litauen och Sachsen (1701–1706), vilket gav honom politiska vinster men också tsaren den tid som krävdes för att befästa sin position öster om Östersjön. Det var inom detta sammanhang som Sankt Petersburg grundades 1703, en mycket symbolisk och praktisk handling för att etablera ett ryskt fotfäste på Östersjökusten.
Vändpunkten kom när Sverige försökte föra kriget in i hjärtat av Ryssland. Fälttåget kulminerade i katastrofen vid Poltava (2) år 1709, ett avgörande slag som förstörde den svenska huvudarmén och tvingade Karl XII i exil. Från och med det ögonblicket förändrades krigets natur. Den antisvenska koalitionen omorganiserades, de svenska styrkorna var tvungna att hålla flera fronter, och Ryssland gick från en position av ren överlevnad till en av progressiv dominans.
De följande åren urholkades systematiskt Sveriges position i Östersjöregionen: de sista svenska fästena söder och öster om Östersjön evakuerades eller erövrades så småningom, medan Ryssland konsoliderade en militär och marin apparat som nu kunde stödja kombinerade operationer. I detta sammanhang illustrerar ockupationen av Finland från och med 1714 Rysslands förmåga att flytta konfliktens tyngdpunkt mot den svenska monarkins territorier.
Karl XII:s död under belägringen av Fredriksten (3), på den norska fronten, försvagade den svenska strategiska kontinuiteten och ansträngde kungarikets interna balans. Det var i detta sammanhang som Ryssland intensifierade sina operationer för att direkt destabilisera svenskt territorium, så kallade rysshärjningarna (1719–1721). Dessa räder, som involverade landstigningar, förstörelse av infrastruktur och mordbrand, syftade till att drastiskt öka krigets kostnader för Sverige och att påverka förhandlingarna. Sommaren 1719 drabbade de Stockholms skärgård och östkusten och sträckte sig söderut ända till Norrköping. Fallet Norrköping är särskilt slående: den 30 juli 1719 attackerades staden och en brand förstörde den till stor del, en händelse som fortfarande är djupt etsad i den lokala historien.
Konsekvenserna för svenska besittningar i Pommern
Även om Östersjön var konfliktens centrum, fick kriget också direkta konsekvenser för de svenska besittningarna inom det heliga romerska riket, särskilt svenska Pommern. De första åren av konflikten orsakade inga större omvälvningar där, men från 1714–1715 och framåt utnyttjade Sveriges motståndare dess försvagade tillstånd: fästet Stralsund (hamn och grundpelare i svenska Pommern) belägrades och kapitulerade slutligen i december 1715, efter ett försvar som personligen leddes av Karl XII i slutet av belägringen. Pommern ockuperades och omstriddes sedan, särskilt mellan Danmark-Norge och Preussen. Den politiska uppgörelsen beseglades i huvudsak 1720: genom Stockholmsfreden (den svensk-preussiska freden) avstod Sverige en betydande del av svenska Pommern till Preussen (inklusive Stettin och territorier söder om Peene-floden och öster om Peeneström, samt några öar). Fredriksborgsfreden (det svensk-danska fredsavtalet) återlämnade dock de pommerska territorierna som ockuperats av Danmark till Sverige. Resultatet blev således en partiell återställelse, men en som åtföljdes av en bestående förlust av territorium till Preussen och en förskjutning av det administrativa centrumet (Stettin upphörde att vara huvudstad, ersattes av Stralsund). Fredsavtalet befäste slutligen maktförskjutningen. Nystadsfreden (10 september 1721) avslutade kriget mellan Sverige och Ryssland och avslutade Stora Nordiska kriget. Sverige erkände stora territoriella överföringar till Ryssland (särskilt i Estland, Livland och Ingermanland) och en uppgörelse gällande sydöstra Finland. Utöver dessa klausuler formaliserade Nystad en ny baltisk ordning: Sverige upphörde att vara den dominerande regionala makten, och Ryssland etablerade sig som den dominerande makten i Östersjön, med ett maritimt utlopp och en nu strukturell militär och marin kapacitet. I denna mening är kriget 1700–1721 inte bara en följd av kampanjer; det markerar en stor övergång i maktbalansen i Nordeuropa.
Läs mer i "Norrköpings förstörelse", en artikel som kommer…
(1) Slaget vid Narva var ett slag som utkämpades i början av Stora nordiska kriget, den 30 november 1700, i Narva i nordöstra Estland. Den svenska armén, under befäl av kung Karl XII, som ännu inte var arton år gammal, vann en total seger över Peter den Stores ryska kejserliga armé.
(2) Slaget vid Poltava (eller Pultawa) ägde rum den 27 juni 1709, som en del av Stora nordiska kriget, mellan Peter I:s armé av Ryssland och Karl XII:s armé, stödda av några kosacker under hetmanen Ivan Mazepa som inte deltog i slaget.
(3) Belägringen av Fredriksten var en attack av kung Karl XII:s svenska trupper mot de allierade arméerna vid den norska fästningen Fredriksten i staden Fredrikshald (nuvarande Halden). När Karl XII inspekterade sina trupper dödades han av en projektil. Svenskarna bröt belägringen och norrmännen behöll fästningen.[1] Med Nystadsfreden tre år senare markerade Karl XII:s död slutet för det svenska riket.
Källor: Bland de många källor som nämner Karl XII och Stora Nordiska kriget är den mest anmärkningsvärda "Karl XII:s, Sveriges kungs, historia" av Voltaire. En bok att rekommendera för de som är intresserade av denna historiska period.