Personnages - La Saga des Kuhlman

Min vän Brincourt

En överraskande och gripande berättelse…

Porträtt av general Augustin Henri Brincourt Akvarell av Fritz von Dardel. Nordiska museet (Portrait du Général Augustin Henri Brincourt, aquarelle de Fritz von Darkel. Musée Nordiska Stockholm.

Sedan jag fick möjlighet att studera familjen Kuhlmans fotoalbum, som jag har döpt till "Sigurds album", har jag varit fascinerad av fotona av kung Karl XV och drottning Lovisa som finns mitt i det. Varför hade familjen Kuhlman förvarat dessa porträtt omgivna av familjemedlemmar, vänner och bekanta i sin samling? På samma sätt finns i slutet av albumet en samling av ett trettiotal personer klädda i dräkter från olika regioner i Sverige och Norge. Det måste finnas en god anledning, och jag bestämde mig för att lämna dem där de var.

CDV av kung Karl XV och drottning Lovisa, omgivna av figurer i dräkter från olika delar av Sverige och Norge. Cirka 1860. Kuhlman familjealbum. Författarens personliga samling.

När jag höll på att avsluta de sista kapitlen i den andra volymen av min bok, "Marengo d'Afrique", medan jag studerade magistratens akter tillhörande min förfader, Michel Eugène Beauvais, fångade ett brev min uppmärksamhet. Det återgav händelserna kring Beni Menasser-stammens uppror i Chenoua-massivet nära Cherchell, från juni till början av augusti 1871, och nämnde förstörelsen av general Brincourts gård (1). Michel Eugène, dåvarande borgmästare, var ansvarig för att skicka ambulanser för att hjälpa de civila och soldater som drabbades av detta uppror. Min intuition var att Brincourt och Beauvais kunde ha känt varandra. Hur som helst måste generalens rykte vid den tiden ha väckt uppmärksamhet hos regionens anmärkningsvärda personer.

Men varför vara intresserad av general Brincourt? Namnet var bekant för mig, och jag bestämde mig för att kontakta Georges Brincourt, min fars bästa vän… Georges bekräftade att hans gammelfarfar, general Auguste Henri Brincourt (1823-1909), verkligen hade ägt en gård nära Cherchell, i området Oued Bellah…

Medan jag läste generalens memoarer (2) som Georges gav mig, fascinerades jag av en annan historisk anekdot. Brincourt hade skickats till Sverige 1858, och en analys av det svenska generalkonsulatets arkiv i Alger, liksom andra samtida dokument, visade att officerare från kungens garde (Svea Ligarde) var stationerade eller hade uppdrag i Algeriet. Den mest kände av dessa var Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930), den blivande översten och uppfinnaren av ett berömt krigsspel, vars visitkort och fotografi finns i Kuhlmans familjealbum (3).

Carl Wilhem Ridderstad — Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930). Författarens privata samling.

Tanken slog mig att Brincourt och den blivande generalkonsuln Josef Kuhlman också kunde ha känt varandra. I sina memoarer specificerar generalen, som var gäst vid kung Karl XV:s kröning i maj 1860, att kungen under mottagningen presenterade ett fotografi av sig själv och drottningen för sina gäster, samt en liten samling figurer klädda i traditionella dräkter från olika delar av Sverige och Norge. Denna samling fotografier, liksom de av kungen och drottningen, finns också i familjealbumet. Det blev tydligt att Kuhlman och Brincourt mycket väl kunde ha känt varandra och kanske till och med rest tillsammans… Med tanke på Josefs iver att regelbundet publicera artiklar om kolonins utveckling i dåtida svenska tidningar, samt hans ansträngningar att skapa band mellan Algeriet och sitt ursprungsland, kan man till och med misstänka att han spelade en roll i den blivande generalens utnämning till Stockholm 1858.

Visitkort av Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930). Författarens personliga samling.

Slutligen, när jag började bli bekant med general Brincourts karaktär, tittade jag igenom familjealbumet igen och identifierade hans foto bland dem jag inte hade kunnat identifiera tidigare. Georges bekräftade att det verkligen var han. Generalen fanns faktiskt i "Sigurds album"...

Auguste Henri Brincourt, dåvarande överste. Kuhlmans familjealbum. Författarens personliga samling.

Brincourt, Beauvais och Kuhlman kände nästan säkert varandra. Jag kunde diskutera detta med professor Georges Brincourt, generalens sonsons son, och det som verkar ännu mer förvånande är att Georges var den närmaste vännen till… min far, Lucien, också universitetsprofessor. De två hade känt varandra sedan gymnasiet i Boufarik och sedan universitetet i Ben Aknoun, utan att inse att deras förfäder (genom äktenskap) kunde ha varit, om inte nära, så åtminstone bekanta…

(1) Auguste Henri Brincourt, född den 25 juni 1823 i Lille och död den 10 augusti 1909 i Paris, var en fransk divisionsgeneral och storkors av Hederslegionen. Han utexaminerades från Saint-Cyr och utmärkte sig särskilt bland zouaverna under erövringen av Algeriet, Krimkriget, den italienska fälttåget 1859 och den mexikanska expeditionen. Han befordrades till brigadgeneral vid 40 års ålder och blev en av de yngsta generalerna i den franska armén och utmärkte sig som befälhavare för en brigad inom den kejserliga garden under det fransk-tyska kriget 1870.

(2) General Brincourts brev (1823-1909), utgivna av hans son, kommendant Charles Brincourt, Plon bokhandel, Paris.

Carl Wilhelm Edvard Ridderstad, född den 13 augusti 1843 på Håtö, Frötuna socken, Stockholms län, död den 22 januari 1930 i Bankesta, Överjärna församling, samma län, var en svensk militär och författare. Han var son till Carl Fredrik Ridderstad. Ridderstad blev underlöjtnant vid Svea livgarde 1864, tjänstgjorde vid Andra zuavregementet i Algeriet 1867–1868 och deltog under tiden där i åtskilliga strider, var anställd vid spanska generalstaben under 1876 års fälttåg mot karlisterna, blev 1891 major, 1896 överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente och 1900 överste i armén. Ridderstad uppfann reliefkrigsspelet 1884 och var flitigt verksam som militär- och personhistorisk författare. Bland hans arbeten märks :

Om den franska arméns organisation (1869)
Slaget vid Lund (1876)
Fältbok för armén (1882, 2:a upplagan 1886)
Gustaf II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget (1882)
60-talets kadetter (1895)
Gula gardet 1526–1903 (1903)

Ridderstad invaldes som ledamot av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1888, som korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien 1890 och som ledamot av Krigsvetenskapsakademien sistnämnda år. Han blev riddare av Svärdsorden 1888.

Svenskt frimureri på 1700-talet och Johan Kuhlmans krets.

En stor del av följande text är hämtad från en studie om frimureriet utförd av Andreas Önnerfors med titeln "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia", utgiven av Lunds universitet år 2006. Från denna publikation kopplade jag till min forskning om vad jag kallade "Johans krets" (1) för att förstå det inflytande som frimureriet kan ha haft på denna vänkrets sammansättning.

Första registreringen i Svenska Frimurarordens allmänna register.

På 1700-talet var det svenska frimureriet mycket mer än ett hemligt sällskap. Det representerade ett elitnätverk med ett ambitiöst moraliskt projekt, med 4 300 medlemmar mellan 1731 och 1800, vilket gjorde det till århundradets viktigaste organisation i Sverige. Den akademiska studien "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk", publicerad av Lunds universitet 2006, erbjuder fascinerande inblickar i denna grundläggande period. Den avslöjar att frimurarnas "hemligheter" inte handlade om en dold esoterisk lära, utan snarare om initiationsritualer, lösenord och tecken på igenkänning som strukturerade brödraskapet.

Frimureriet presenterar sig som ett projekt som syftar till att främja moraliska och filantropiska värden, skapa ett broderskap som överskrider sociala klasser och etablera ett kosmopolitiskt nätverk där "alla nationer kan dela sund kunskap." Symbolen för fågel Fenix som reser sig ur askan, åtföljd av mottot "Låt förtryckt dygd resa sig igen", illustrerar perfekt denna strävan efter moralisk upphöjelse.

Banbrytande socialt engagemang

Resurgat virtus oppressa – Förtryckt dygd måste återfödas.
Titelvinjett för publikationen 'Frimasorare-Nyheter' år 1770.

Svenska frimurare begränsade sig inte till filosofisk diskurs. De tog anmärkningsvärda sociala initiativ, föregångare till välfärdsstaten. År 1753 grundade de Frimurare Barnhuset i Stockholm. De etablerade också sjukhus och genomförde smittkoppsvaccinationsprogram, vilket visade sitt konkreta engagemang för samhällets välbefinnande. Det svenska frimureriets historia börjar egentligen 1752, då Knut Posse grundade St. John Help of Christians Loge i Stockholm, som skulle bli moderlogen för alla andra svenska loger. Kung Adolf Fredrik utsågs sedan till beskyddare av frimureriet i Sverige. Perioden mellan 1753 och 1763 präglades av en spektakulär expansion, med minst fjorton loger grundade i det svenska kungariket, som välkomnade i genomsnitt etthundra fjorton nya medlemmar per år. År 1756 grundade Carl Friedrich Eckleff L’Innocente Loge i Stockholm, den första svenska logen som utövade de högre graderna som kallas "skotsk". Tre år senare, 1759, markerade skapandet av L’Innocente Chapter Loge början på riddarmotiv inom svenskt frimureri. År 1760 etablerades den svenska territoriella storlogen (Stora Landt-Logen) som paraplyorganisation. År 1761 spred sig frimureriet till svenska Pommern med tre loger i Greifswald och Stralsund.

Länken till Tempelriddarna

Un discours d’André Michel Ramsay, diffusé en France à partir de 1737, établit une connexion légendaire entre la franc-maçonnerie et les ordres chevaleresques médiévaux, notamment les Templiers et les croisés. Cette idée connaît un succès considérable en Suède, où elle nourrit le développement d’un système de grades élaboré intégrant des motifs chevaleresques. L’initiation constitue le cœur de l’activité maçonnique. C’est à travers ces rituels que les symboles et valeurs fondamentales, ce que les francs-maçons appellent l’Art Royal, sont transmis aux « récipiendaires », terme utilisé dans la franc-maçonnerie suédoise pour désigner les initiés. Contrairement aux craintes populaires, les révélations successives des rituels dès les années 1730 démontrent que ces cérémonies visent la transmission de valeurs morales, non d’une doctrine secrète subversive. Le témoignage de Jakob Wallenius (1761-1818) sur son initiation en 1787 à Greifswald reste exceptionnel. Il déclare : « Även jag hade förutfattade meningar mot denna uråldriga, ärevördiga Frimurare Orden. Men jag slutade upp med dem och som belöning har jag skådat det stora överraskande ljuset. » (Même moi j’avais des préjugés contre cet ancien et vénérable Ordre des Francs-Maçons. Mais j’y ai renoncé et en récompense, j’ai contemplé la grande lumière surprenante.)

Ett mångsidigt elitnätverk

Frimureriet sammanför individer från alla samhällsskikt: högt uppsatta tjänstemän och ledamöter av riksrådet, industrialister och köpmän från Ostindiska kompaniet, läkare och universitetsprofessorer, militär personal och officerare, konstnärer och musiker, hantverkare och handelsmän. Denna exceptionella sociala mångfald gör frimureriet till en unik plats för interaktion och utbyte i ett samhälle som fortfarande till stor del är strukturerat av traditionella ordnar.

Johan Kuhlman: Porträtt av en frimurare från upplysningstiden.

Johan Kuhlman förkroppsligar perfekt den svenska upplysningstidens anda. Född 1738 och död 1806, ägnade han sitt liv åt handel och Stockholms intellektuella nätverk. Som en framgångsrik köpman omgav han sig med en anmärkningsvärd krets som förkroppsligade upplysningstidens ideal. I Svenska Frimurarordens Generalmatrike förekommer Johan Kuhlman under provinsialnummer 2144 med omnämnandet "Kuhlman, Johan 2144 Handlande".

Bland de många medlemmarna i Johan Kuhlmans krets var flera även frimurare, vilket framgår av den allmänna äktenskapet för Svenska Frimurarorden. Dessa män förkroppsligar sammanflödet mellan frimurarideal och konkret handling inom olika områden i det svenska samhället.

Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) är bland de mest framstående. I Generalmatrikeln förekommer han som nummer 371 med beteckningen ”Gjörvell, Carl Christoffer 371 Kgl. Biblotikare [SED]* 1757.” Som kunglig bibliotekarie invigdes han 1757 i S:t Edvard-logen, betecknad med förkortningen [SED]. Asterisken efter denna beteckning indikerar att han förflyttades till S:t Johannes hjälpförening när S:t Edvard stängde 1781. Utöver sina officiella uppgifter var Gjörwell även journalist och förläggare, och han spelade en viktig roll i att sprida upplysningstidens idéer. Hans medlemskap i Kuhlmans krets vittnar om de nära banden mellan handelsvärlden, representerad av Kuhlman, och den vetenskapliga och officiella kulturen.

Familjen Sehlberg illustrerar också kopplingarna mellan sjöfart och frimureriet. Johan Kuhlman gifte sig med Margaretha Catherine Sehlberg (1759-1841), dotter till Nils Jacob Sehlberg (1721-1800), skeppskapten och senare handelsman från Gävle som grundade företaget "Sehlberg & Son". Denna familjeförening åtföljdes av frimurarband. Carl Jacob Sehlberg förekommer i Generalmatrike under nummer 3678 med uppteckningen "Sehlberg, Carl Jacob 3678 Grosshandlare i Gefle [STE] 1796". Som grosshandlare (Grosshandlare) i Gävle invigdes han 1796 i Sankt Erikslogen i Stockholm, betecknad med förkortningen [STE]. Carl Jacob Sehlbergs närvaro i frimurarböcker antyder en frimurartradition inom familjen Sehlberg, vilket förstärker kopplingarna mellan affärsnätverk och frimurarbrödraskapet.

En annan framstående figur i Johans krets, som jag kunde rekonstruera, är Lars Göransson Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea Livardets regemente. Son till en högt uppsatt tjänsteman förkroppsligade Lars Göransson Silfverstolpe den svenska administrationens övre skikt i mitten av 1700-talet, en period då Sverige experimenterade med en konstitutionell monarki där kungamakten minskade till förmån för parlamentariska och administrativa institutioner. Familjen Silfverstolpe var en aristokratisk familj djupt rotad i den svenska administrationen. Frimurarböcker avslöjar flera medlemmar som innehade strategiska positioner: kommissionärer i banken, tjänstemän vid adelshuset, kavalleriofficerare och löjtnanter i den kungliga gardet.

Kuhlmans krets inkluderade även köpmän med anknytning till Ostindiska kompaniet. Generalmatrikeln listar "Lindahl, Olof 3005 Supercargoman, – Direktör för Ostindiska kompaniet [S3S] 1787". Olof Lindahl, med provinsnumret 3005, tjänstgjorde som supercargoman och senare som direktör vid Ostindiska kompaniet. Han invigdes 1787 i den loge som [S3S] utsett. Även om Kuhlmans krets nämner Johan Niclas Lindhal och Peter Lindhal, båda köpmän, är det möjligt att Olof Lindahl tillhörde samma köpmannafamilj, vilket visar på kopplingarna mellan internationell handel och frimureriet.

Frimureriet och politiken

I motsats till de konspirationsteorier som dök upp redan på 1700-talet visar denna studie att det svenska frimureriet inte utgjorde ett organiserat politiskt hot. Däremot spelade det en betydande roll i bildandet av elitnätverk. Under Frihetstiden (1718-1772), särskilt mellan 1755 och 1765, fanns en stark frimurarnas närvaro bland "Hattarna", det dominerande partiet. Minst sjuttio av partiets ledare var medlemmar. Paradoxalt nog kämpade vissa frimurare själva mot vad de ansåg vara övergrepp inom brödraskapet. Nils von Rosenstein, själv frimurare med provinsialnummer 2066, kämpade mot "mysticism och fanatism" i tidningen Stockholms Posten, tillsammans med Johan Henric Kellgren. Denna inställning återspeglar mångfalden av åsikter inom det svenska frimureriet självt och dess icke-monolitiska natur.

Slutsats: Ett bestående arv

1700-talets svenska frimureri kan inte reduceras till ett hemligt sällskap med mystiska ritualer. Det representerar en långtgående social rörelse som bidrog till bildandet av en upplyst elit, utvecklingen av filantropiska institutioner, spridningen av upplysningstidens idéer och skapandet av transnationella nätverk. Johan Kuhlmans krets illustrerar denna verklighet. Kopplingarna mellan köpmannen Kuhlman; den kungliga bibliotekarien och förläggaren Gjörwell; familjen Sehlberg, djupt involverad i sjöfarten; och förmodligen Lindahl, en direktör vid Ostindiska kompaniet, visar hur frimureriet byggde broar mellan olika samhällssektorer. Dessa män delade gemensamma värderingar om framsteg, socialt engagemang och broderskap som överskred deras respektive yrkesroller. Denna konvergens av handel, vetenskap och socialt engagemang förkroppsligar den svenska upplysningstidens anda och vittnar om Stockholms intellektuella vitalitet i slutet av 1700-talet. Frimureriet erbjuder ett utrymme där dessa män kan odla gemensamma värderingar och arbeta tillsammans för det gemensamma bästa, överskridande traditionella sociala hierarkier. Som det uttrycks i fenixens motto, symbolen för det svenska frimureriet: "Låt förtryckt dygd resa sig igen." Detta budskap om moralisk höjning och ständig förnyelse genljuder än idag som ett bevis på en tid då människor, genom sina nätverk och handlingar, försökte bygga ett mer rättvist och upplyst samhälle.

(1) Under min forskning lyckades jag samla Johan Kuhlmans främsta vänner och bekanta. Det är också de personer som lämnade meddelanden eller dikter i Johans och Margarethas gästbok. Jag kommer att presentera dessa personer i en kommande artikel.

Sources : Andreas Önnerfors (dir.), Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia, Lund University, Minerva Series n°12, 2006

Heinrichs testamente

Den 24 september 1765, vid 71 års ålder, dog Heindrich Kuhlman, född i Gadebusch år 1693 i norra Tyskland, i Norrköping. Tillsammans med sin bror Joachim Adolph (ca 1690-1741) var han en av de första "Borgare" (1) i Norrköping som fick handelslicens efter att staden förstörts av den ryska flottan under sommaren 1719.

Dödsregister för Norrköping för år 1765. Norrköpings arkiv.

Två veckor senare samlades familjen i den avlidnes hem i närvaro av rådmännen i rådhuset för att upprätta en inventering och värdera dödsboet, enligt lagen. Protokollet från detta möte bevaras i Norrköpings kommunarkiv, och en analys av detta 26-sidiga dokument är värdefull för att förstå omfattningen av hans förmögenhet i slutet av sitt liv. Jag kommer här endast att presentera några få representativa sidor.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) tronföljdshandling – första sidan.

Protokoll, öppnande av inventarieförteckningen

Denna dag, den 8 oktober 1765, sammanträdde rådhusrättens ledamöter i den avlidne köpmannen Hinric Kuhlmans hus för att i enlighet med lagen upprätta en inventarieförteckning och uppskatta dödsboet (qwarlåtenskap) så som det befanns vid dödsfallet.
Köpmannen Kuhlmans barn deltar i detta arv:
– från första äktenskapet, sönerna, köpmännen Hinric Kuhlman och Johan Kuhlman;
– från det senaste äktenskapet, flickorna: Fröken Christina Charlotta Kuhlman, i sitt 16:e år (det vill säga 15 år), Sophia Elisabet i sitt 14:e år, Anna Maria i sitt 13:e år och Sara Margareta i sitt 10:e år, alla närvarande.
Även närvarande är:
– flickornas morfar, borgmästaren, den ädle och mycket ärade herr Petter Mortensson;
– såväl som köpmannen Hans Ekhoff, så att de vid detta tillfälle kunde skydda minderåriga flickors rättigheter

Sigill, inventering av ståndet, upptäckt av en "utställning"

Vid dödsfallet förseglades den avlidnes skrivbord (birau/byrå: kontorsmöbler, sekreterare, byrå) officiellt på de berörda personernas begäran. Gatuståndet förseglades dock inte på grund av den kommande marknaden den 2:a denna månad; i närvaro av de vuxna sönerna, borgmästare Mortensson, och herr Hans Ekhoff, inventerades det, varorna värderades och överlämnades sedan till köpmannen Johan Kuhlman för redovisning. Skrivbordet och skåpet öppnades sedan, liksom varje låda för sig, och papperen undersöktes. I en av lådorna hittades ett handskrivet dokument i den avlidnes egen handstil och lästes upp. Texten till detta dokument återges sedan på tyska.

Officiellt protokoll över Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) bouppteckningsförfarande – Tredje sidan, hans testamente skrivet på tyska. Notera hans underskrift ”Hindr.Kuhlman”.

Testamente handskrivet på tyska

Jag lämnar inte efter mig "mycket" tillgångar (med tanke på de olika förluster som visas i mina räkenskaper), men jag vill ändå korrekt deklarera följande:
1) Min kropp måste föras till min viloplats med största återhållsamhet.
2) För mina minderåriga arvingar utser jag min svåger Jonas Braune och min son Johan till lagliga förmyndare. Jag hoppas att de kommer att förvalta detta förmynderskap på ett sådant sätt att de är ansvariga inför Gud och människor. De får dock inte företa sig något utan min svärfars, borgmästare Petter Mortenssons, godkännande.
Dès après mon enterrement, ma boutique devra être inventoriée par Monsieur Hans Ekhoff et remis sans délai à mon fils Johan afin qu’il procède aux règlements.
3) Min son Johan måste se till att skulderna indrivas så snabbt som möjligt, så att mina fordringsägare får betalt i tid så mycket som möjligt, och betalas i sin helhet in i minsta detalj, så att jag som en hederlig man kan vila i min grav.
4) Mitt hus, med dess byggnader och rum som de förekommer i inventarieförteckningen för år 1761, och därutöver en byggnad som uppförts sedan dess, skall återgå till min son Johan för ett värde av 16 000 daler kopparmynt.
5) Min son Johan ska också, utan ränta, inneha arvet efter mina fyra döttrar, både på sin fars och mors sida, i två år. I gengäld ska han försörja dem under denna tid (mat, dryck, kläder och alla nödvändigheter). Framför allt ska han se till att de uppfostras i gudsfruktan och i kristna dygder; han ska troget upprätthålla detta åtagande.
6) Om ett av barnen under den nämnda perioden skulle ingå äktenskap, ska han eller hon inom sex månader från äktenskapet betala den berörda personen hans eller hennes andel av arvet.
7) Min andel i tobaksbruket ska fördelas mellan mina fyra döttrar enligt inventarieförteckningen och inkluderas i deras arv. Eventuell återstående rörelsevinst från dessa två år ska också tillfalla min son Johan, så att han bäst kan försörja sina systrar.
8) Mitt damasktyg/gardin (damask: damast, duk) med tillhörigheter ska gå till min äldsta dotter Christi Lotta (Christina Charlotta).
9) Jag vill inte att mina tillhörigheter (pengar, smycken, sängkläder, linne etc.) ska säljas på auktion. Mina sex barn kan dela upp dem genom lottning. Allt som inte behövs kan, om nödvändigt, säljas på en annan auktion.
Underskrift: Hindr: Kuhlman.

Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) arvskifte – femte sidan, detta är början på inventarieförteckningen.

Integrering av layout och återupptagning av inventeringen.

De vuxna sönerna, liksom flickornas morfar, borgmästare Mortensson, ansåg denna bestämmelse värdig att stadgas; den är därför inkluderad i denna inventarieförteckning. Eftersom den av fadern utsedda förmyndaren för flickorna, kapten Jonas Braune, för närvarande är på sjöresa utomlands, har endast garderoben och skrivbordet granskats för denna tid; räkenskapsböckerna har lämnats hos Johan Kuhlman så att inventarieförteckningen kan slutföras när böckerna är avslutade.
Inventeringen efter den avlidnes död genomfördes den 4 mars 1766.

Kontanter — standardiserad transkription (daler/öre)

Kontanter (kontanter/pengar). Belopp i daler kopparmynt (räkenskapsenhet). Avläsning av beloppen: a:b betyder en daler b öre (här använder vi 1 daler = 32 öre).

1 guldmedalj värd 11 dukater (på 36) — 396 daler 0 öre

5 speciedukater (vid 36) — 180 daler 0 öre

½ dukat (½ av nämnda) — 18 daler 0 öre

1 medalj av kung Karl XI, 5 3/8 lod (lod: gammal viktenhet; ≈ 71,4 g om vi använder 1 lod ≈ 13,28 g) à 9 — 48 daler 0 öre

1 "fyrkantig" bit — 4 daler 16 öre

1 dansk 2-marks mynt — 4 daler 16 öre

2 riksdaler av ett märke — 4 daler 16 öre

5 stycken à 12 styfver (små bitar) — 5 daler 0 öre

1 dansk dubbelkrona — 15 daler 0 öre

1 klipping (mynttyp) — 2 daler 16 öre

1 decatoun (mynttyp) — 18 daler 0 öre

1 liten medalj "med hjärta" — 6 daler 0 öre

2 små (diverse) — 6 daler 0 öre

2 riksdaler vid 17 16/— — 35 daler 0 öre

1 halva (ditto) — 13 daler 4 öre

[oläslig]

2 rubel vid 15 — 30 daler 0 öre

1 quart (ditto) — 3 daler 24 öre

1 ”Gjörtz R:r” — 9 daler 0 öre

4 stycken (ditto) — 18 daler 0 öre

6 karoliner till 2 8/— — 13 daler 16 öre

[oläslig]

Nuvarande uppskattning av 5 signifikanta element (storleksordning)

Guldmedaljen ”11 dukater”: 11 × 3,49 g ≈ 38,4 g guld → 38,4 × 135 ≈ 5 200 €
5-arters dukater: 5 × 3,49 g ≈ 17,45 g guld → 17,45 × 135 ≈ 2 355 €
Hus/fastighet (testamente: 16 000 daler): 16 000 × 13 ≈ 208 000 €
Skeppsandel (Skieppsdelar) — skuta “Die Glückliche Wiederkunft”: 4 000 daler: 4 000 × 13 ≈ 52 000 €
Skeppsandel (Skieppsdelar) — galeas ”Hedvig Beata”: 3 000 daler: 3 000 × 13 ≈ 39 000 €

Borgenärer och gäldenärer — lista (delvis läsning)

Kunder/fordringar som ska drivas in (utdrag)
Namn / Omnämnande Belopp Betyg
Allander 145:-
Adelvård & Waststen 54:24
Mademoiselle Axborg 3:4
Carl Gyst. Ahlm 34:32
Controleur Björkman 40:-
Gottfried Björkman 155:20
Brasko 85:24
Actuarien Björkman 204:-
Maria Allard 13:28
Bangell 22:-
Madame Bonhoff 19:-
Inspector Burdelius 20:-
Inspector Callwagen 7:4
Eric Callwagen 35:8
Dan. Dahlgren 15:-
Neja Ekström 20:-
Casper Engren 19:16
Major Gyllenhammar 17:28
Axel Gullin 11:16
Lieutenant Hyckert 16:-
Petter Houbbert 9:-
Comminister Hult 23:-
Adjuncten Hallberg 52:-
Magister Kronstrand 19:16
Guldsmed L. Riberg 53:8
Consuln Richter 36:16
Inspector Fagnell 483:5
Doctor Sivers 25:4
Cornett Schöneidau 41:6
Commissarien Törling 17:4
Inspector Widman 214:-
Koppar Wahlberg 15:- et 60:20
Den kompletta serien med sidor om ”Fordringar” är längre;
Kreditorer / Betalningar (”Betalt til…”) — utdrag
Nämn belopp Betyg
Betalt til Hinric Kuhlman junior 1114:8
Dito til Johan Kuhlman 390:20
Juveleraren Eric Stenbom 65:-
Dito Lorentz Houbbert 41:4
Svenson i Ullmar 266:-
Änka Christine Nordstein 5000:-
« at 4 intresse » (intérêt) 300:-
Total Nordstein 5300:-

(1) ordagrant kan Borgare översättas till borgerlig. I det här fallet var det en handelslicens.

Medevi Brunn

Det var i Medevi Brunn, en liten kurort belägen ungefär hundra kilometer väster om Norrköping, vid Vätterns strand, som professor Johan Henric Lidén (1) och handelsmannen Johan Kuhlman träffades första gången under sommaren 1772. Ur detta möte föddes en lång vänskap och Lidén, sjuk, tillbringade de sista sjutton åren av sitt liv i Kuhlman-huset i Norrköping.

Johan Kuhlman (1738-1806) av målaren Pehr Horberg.

Portrait de Lidén par le peintre Magnus Hallman — Porträtt av Lidén av målaren Magnus Hallman

Medevi Brunn i Östergötland är en av de svenska platser där medicinens historia möts av samhällslivet. Den grundades den 25 juli 1678, när läkaren och forskaren Urban Hjärne kom för att undersöka källan på begäran av Gustav Soop, som ville etablera ett kurort i Sverige jämförbart med de han sett utomlands. Analysen bekräftade vattnets lämplighet för en riktig kurort. Ett första kungligt besök dokumenteras så tidigt som i juli 1679, följt av andra 1687 och 1688. I slutet av 1600-talet kom folk inte längre bara för att dricka mineralvattnet, utan för att delta i den svenska societets sommarsammankomster.

Karta ritad av kartografen Fridrik Ekmanson (2)

Boende för spa-gäster, fotografi taget i augusti 2022.

På 1700-talet blev Medevi en av de viktigaste sommardestinationerna. Spabehandlingen, som den då uppfattades, kombinerade vatten, luft, promenader och samtal. Människor sökte lindring, men också social interaktion genom promenader, utbyte av nyheter, läsning och möten mellan adel, den rika borgarklassen, prästerskapet och intellektuella kretsar. Denna sociala och intellektuella dimension, långt ifrån sekundär, var en del av den bredare "behandlingen": det var en plats att läka kropp och själ, och att finna föryngring genom att under några veckor fly vardagens begränsningar. Kung Gustaf IV Adolfs spabehandling 1798 illustrerar Medevis rykte i hela kungariket, medan orten med tiden fick ett byggt arv som definierade dess identitet, särskilt med Högbrunnen (1809), som har blivit ett av de utmärkande dragen i dess historiska silhuett.

Medevi Brunn, 1798. ”Utsikt över Medevi nöjespark, där Hans Majestät Konung Gustav IV Adolf under sin vistelse 1798 erbjöd förfriskningar till alla gäster. Akvatintgravyr av Carl Fredrik Akrell år 1803 efter en teckning av C. J. Fahlcrantz.”

Det var just under dessa sommarträffar som Johan Henric Lidén och Johan Kuhlman träffades första gången 1772. Under de följande åren sökte de två vännerna lindring tillsammans, den ene för sin kroniska gikt och den andre för sina njurstenar. Det var verkligen i Medevi som deras långa förhållande började. Johan Kuhlman var inte bara en förbipasserande kurgäst. Boende i Norrköping, i spetsen för en blomstrande verksamhet som han ärvt från sin far och utvecklats sedan 1720-talet, förkroppsligade han den företagsamma och respekterade borgarklassen, och framför allt en man vars framgång aldrig distraherade honom från böcker. Han läste, samlade och höll sig à jour med litterära nyheter. Lidén fann i honom en själsfrände och snart en livslång vän.

Aforism av Johan Henrik Lidén i Johan Kuhlmans Guldbok.
« Pour quelle raison la guerre obscurcit la sainteté de la terre ?
Dicté durant mon congé de maladie à Norrköping, le 21 juin 1792
d’un invité malade à un vieil ami de seize ans ».
J.H. Liden

Senare, under 1800-talet, fulländade Medevi det som gjorde den till en liten värld för sig: musiken intog en viktig plats och från 1870-talet och framåt bidrog orkestern och traditionerna med kollektiva promenader till denna alldeles speciella atmosfär där kuren nästan blev en social koreografi.

Ett brev från Lidén till Johan Kuhlman, skrivet från Aachen den 27 april 1775, ger denna memoar en intim ton. I det anförtror han att Medevi alltid kommer att förbli honom kär, "för de goda möten" han hade där, och han frammanar med känsla födelsen av deras djupa band.

Medevi Brunns apotek, fotografi taget i augusti 2022.

1900-talet påminde oss äntligen om att Medevi inte bara är en kuliss som frysts i tiden, och under andra världskriget fungerade platsen som en tillflyktsort för människor som bodde i regionen. Sedan, i början av 1980-talet, inträffade ytterligare en vändpunkt med nedgången för traditionella former av spa-organisation; frågan om att bevara och föra vidare detta levande arv uppstod, och fann en bestående ram med skapandet av en stiftelse 1996. Således, från 1678 till idag, framstår Medevi Brunn mindre som en enkel källa än som en illustration av "gustavianskt" liv – en plats där hälsa, sociala relationer och individuella öden sammanflätas.

Besök Medevi Brunn, Nordens äldsta fungerande termalkälla. Den är öppen dagligen under spasäsongen och låter dig dricka dess välgörande vatten direkt från källan, ta en guidad tur och upptäcka historien som fortfarande genomsyrar platsen.

(1) Johan Hinric Lidén (7 januari 1741 – 23 april 1793) var en svensk forskare, filosof, bibliograf, humanist och litteraturkritiker. Hans mest kända verk är hans doktorsavhandling om svensk poesihistoria med titeln Historiola litteraria poetarum Svecanorum (1764).

(2) Fridrik Ekmanson, lantmätare och kartograf för Östergötland. Född 1750 och död 1820. Bosatt i Gåvarp Mjölby och senare Ålahorva. Han är ansvarig för ett flertal kartor, bland annat de av Medevi Brunn där Johan Kuhlman och Lidén möttes och återvände mer än en gång.

« Ce que la nature subit, en d’autres lieux, de la part de cultivateurs négligents et ignorants, est fructifié à Rödmossen par Johan Kuhlman. Dans la vie adulte, vous récoltez les fruits de votre travail et, par la suite, on se souviendra de votre nom avec un sentiment de gratitude ».
Rödmossen le 17 octobre 1795
Fridrik Ekmanson

Kuhlmans och fransmännen

Under min forskning blev jag gradvis övertygad om att familjen Kuhlman talade franska långt innan Josef anlände till Algeriet. Kanske var det faktiskt hans val att bosätta sig i ett nyligen erövrat land som erbjöd nya kommersiella möjligheter och vars språk han behärskade som var den främsta anledningen till hans ankomst till Alger 1844.

Denna intuition bekräftades också av flera källor. En aforism (1) av Johan (1738-1806) identifierad i Gustafva Eleonora Gjörwells (2) gyllene bok, daterad 2 november 1796, hustru till hans vän Johan Niclas Lindhal, var ett första exempel.

Aforism av Johan Kuhlman, Stambok av Gustafva Eleonora Gjörwell, daterad 2 november 1796. Göteborgs universitetsbibliotek.

Hans hustru Margaretha Sehlberg (1759-1841) var också anmärkningsvärd och förekommer lite längre fram i denna gästbok:

Aforism av Margaretha Sehlberg, Stambok av Gustafva Eleonora Gjörwell, daterad 2 november 1796. Göteborgs universitetsbibliotek

Bland andra källor kan vi också hitta ett brev som Claes (1800-1823), son till Johan Peter (1767-1839), mottog medan han var i Cette (nuvarande Sète) i södra Frankrike. Gåtan kring denne äldre bror till Josef är fortfarande olöst än idag… I de svenska arkiven hittar vi också ett brev från Josef till hans syster Ingeborg, som bodde i Johans och Margarethas tidigare hem, daterat 1867. Jag kommer att få möjlighet att presentera detta brev, skrivet under den oroliga perioden under den algeriska kolonin, då ödelagd av hungersnöd och jordbävningar. Även om de flesta av Josefs bevarade skrifter är på svenska, är det värt att notera att han skrev till sin syster på franska.

Johan och Margaretha förekommer som franska författare i en omfattande sociologisk studie utförd av Margareta och Hans Östman med titeln "Au Champ d'Apollon" (3), publicerad 2006 och som kommer att kompletteras av "Glanures" 2012. Dessa två böcker listar inte mindre än 834 svenska författare som skrev på franska mellan 1550 och 2006. Detta monumentala verk kombinerar bibliografi (mer än 1 500 titlar), detaljerade biografier och djupgående sociologisk analys för att förstå vilka dessa svenskar var som valde franska som litterärt uttrycksspråk.

Denna studie visar att 73 % av dessa författare föddes mellan 1655 och 1772, en period som motsvarar höjdpunkten av franskans inflytande som kulturspråk i Europa och Sverige. Denna kronologiska koncentration vittnar om det enorma prestige som det franska språket åtnjöt under upplysningstiden, särskilt under Gustav III:s regeringstid, en stor frankofil som förvandlade Stockholm till ett "Nordens Paris". Efter 1772 observeras en gradvis nedgång, då kungen paradoxalt nog utvecklade en språkpolitik som gynnade svenskan för att stärka den nationella identiteten.

I motsats till vad man kan tro var användningen av franska i Sverige inte begränsad till en aristokrati som var frikopplad från allmogen. Studien avslöjar en anmärkningsvärd social mångfald: bland de identifierade författarna finns söner till jordlösa bönder, småbönder och gästgivare, såväl som kungliga rådgivare och högt uppsatta tjänstemän. Fördelningen visar att 50 % av författarna var adelsmän eller medlemmar av kungafamiljen, medan 50 % var allmogen.

Författarnas slutliga yrkesfördelning är lika avslöjande. Ungefär 30 % avslutade sina karriärer i maktens centrum (regering, kungligt kansli, hov), medan 25 % tillhörde kategorin köpmän, industrialister och professionella författare. Därefter kom lokal förvaltning (13 %), armén (13 %), kyrkan (11 %) och den offentliga utbildningen (5 %).

Universitetsstudier var praktiskt taget obligatoriska för dessa fransktalande författare: 80 % av männen födda före 1719 var inskrivna vid universitetet, en andel som gradvis minskade till 52 % efter 1810. Uppsala universitet var den klart mest populära och stod för 69 % av studenterna. Före 1772 utgjorde lärares och prästers söner majoriteten av studenterna, men efter det datumet blev köpmäns och industrialisters söner i majoritet, vilket återspeglade köpmannaklassens växande rikedom.

Kvinnor representerade endast 13,1 % av den totala författarpopulationen (59 kvinnor av 451 detaljerade författare), en andel som ökade från 1655 (5 %) till 1810 (23 %). Bland dessa kvinnor hade 73 % en position vid hovet, vanligtvis som hovdamer åt prinsessor eller drottningar. Endast två lärarinnor förekommer i samlingen, medan 43 kvinnor klassificeras i gruppen "Övriga", angivna som hustrur eller ogifta kvinnor utan en specifik yrkestitel. Bland dessa kvinnor finns Margaretha Sehlberg, hustru till Johan.

Franska, ett språk för socialitet och kultur

Franskan fungerade främst som språk för social interaktion och förfinad kultur. Ungefär 20 % av skribenterna bidrog med gratulationsdikter som inkluderades i universitetsavhandlingar, medan 50 % av kvinnorna föredrog att bidra till vänners album. Dessa texter tog formen av tillfälliga dikter (för bröllop, födslar och begravningar), underhållning (dikter och aforismer, charader och gåtor), men också viktiga litterära verk av personer som Kristina av Sverige.

Jämförelse med svenska författare som skriver på svenska visar betydande skillnader: lärare och präster är betydligt fler bland författare som skriver på svenska (34 %) än på franska (25 %), troligen på grund av luthersk misstro mot franska, ett språk som förknippas med katolicismen. Omvänt är militära officerare och gruppen "Övriga" överrepresenterade bland fransktalande författare, liksom lokala administratörer.

Familjen Kuhlman: en familj i hjärtat av den upplysta borgarklassen

Johan Kuhlman (1738-1806) förkroppsligar perfekt den svenska köpmannaklassen på 1700-talet som antog franska som sitt kulturspråk. Som en framgångsrik handelsman och affärsman klassificeras han i gruppen "Övriga" (utan offentligt ämbete) och förekommer i listan över "Affärsmän och köpmän" som ingår i studien. Hans skrifter på franska refereras på sidorna 100 och 245 i "Au Champ d'Apollon", vilket vittnar om hans aktiva deltagande i sin tids intellektuella liv.

Hans hustru, Margareta Catharina Kuhlman, född Sehlberg (1759–1841), dotter till Gävleskeppskaptenen och handelsmannen Nils Jacob Sehlberg, förekommer i studien (sidorna 77, 100, 262) och listas som ”Hustru” i gruppen ”Övriga”. Hon stod ändå i centrum för ett anmärkningsvärt intellektuellt och kulturellt nätverk. Hennes korrespondens och relationer med personer som Gustava Eleonora Gjörwell (författare, 1769–1840) vittnar om den centrala roll som vissa borgerliga kvinnor spelade i idéspridningen och skapandet av en frankofon kultur i Sverige.

Kuhlmans krets i studien: en bekräftad frankofon elit

Av de cirka trettio personer som identifierats i Kuhlmans sociala och intellektuella krets, citeras sex i "Glanures" som författare till verk på franska, vilket bekräftar deras status som en frankofon kulturell elit. Den mest prestigefyllda figuren är utan tvekan greve Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818), en av de ledande poeterna under den gustavianska eran, diplomat och medlem av Svenska Akademien. Oxenstierna, som medlem av regering och riksdag, representerar den kulturellt frankofona högadeln som graviterades kring kungamakten. Hans närvaro i Kuhlmans krets vittnar om denna köpmannafamiljs förmåga att integrera sig i de högsta skikten i det svenska samhället.

Bland Johan Kuhlmans nära medarbetare förekommer två i studien: Pehr Arosenius (1769-1848) och Lars Johan Söderberg (1765-1841), båda handelsbiträden i Kuhlmans tjänst innan de grundade den välrenommerade firman Söderberg & Arosenius. Slutligen representerar Knut Henrik Leijonhufvud (1730-1816), kammarherre hos prinsessan Sofia Albertina, och Lars Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea artilleriregemente, Kuhlman-kretsens kopplingar till hovet och armén, vilket visar på bredden och mångfalden i detta sociala nätverk.

Kuhlman-kretsen illustrerar således ett mikrokosmos av denna svenska 1700-talskulturelit: kosmopolitisk, frankofon till sin kultur, rotad i handel och industri, men kopplad till de högsta maktsfärerna, konsten och vetenskapen. Franskan fungerade inom denna krets som ett språk för social särskiljning och förfinad sällskaplighet, vilket gjorde det möjligt för en berikad borgarklass att föra dialog som jämlikar med den traditionella aristokratin och att delta fullt ut i den europeiska litteraturrepubliken.

Autografbrev på franska från storkansler Sparre (4), daterat 10 maj 1793. Författarens personliga samling.

Källor: Margareta Östman, Gleanings fungerar som en uppföljare till På Apollos fält. Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006)., Stockholm, Stockholms universitet (Romanica Stockholmiensia, 29), 2012.

(1) En aforism är ett uttalande uttryckt i några få ord – och i förlängningen en mening – som sammanfattar en princip eller försöker karakterisera ett ord, en situation, ur en enda synvinkel.

(2) Gustava Eleonora Gjörwell (1769-1840), författare och nära vän till Margareta Sehlberg-Kuhlman, var en framstående figur inom Norrköpings borgerliga intelligentsia. Dotter till Carl Christoffer Gjörwell (journalist och förläggare, 1731-1811) gifte hon sig med Johan Niclas Lindahl (köpman, 1740-1814) och knöt därmed band mellan familjer av kulturella köpmän. Denna allians mellan handel och litteratur var karakteristisk för den upplysta svenska borgarklassen.

(3) På Apollosfältet består Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006) av franskspråkiga "litterära" texter producerade i Sverige sedan 1550, presenterade kronologiskt efter författarnas födelseår. Varje citerat verk föregås av en kort biografi över författaren, avsedd att ge insikt i deras plats i det svenska samhället. Korpusen innehåller verk av 471 olika författare, varav 64 är kvinnor. Sjutton författare kunde inte identifieras. Det inledande kapitlet ger en översikt över svenska attityder till franska språket och kulturen från medeltiden till nutid. Margareta Östman har en doktorsexamen i litteratur och undervisar vid institutionen för franska, italienska och klassiska språk vid Stockholms universitet. Hans Östman, också doktor i litteratur, har publicerat flera verk om engelsk och svensk litteratur från 1700-talet.

(4) Fredrik Sparre, född den 2 februari 1731 och död den 30 januari 1803 på Åkerö slott, var en svensk greve av Åkerö, serafimerriddare, kanslichef och ämbetsman. Han tillhörde Sparre-släkten, greve nr 111. Efter att ha avslutat sina studier och rest utomlands, blev han kanslichef, där han befordrades till kanslichef och sedan till kronkanslichef 1773. År 1781 utnämndes Sparre till riksråd och samtidigt till ståthållare hos kronprinsen (den blivande kung Gustav IV Adolf). År 1788 avskedades han från sin befattning som ståthållare på egen begäran men stannade kvar i rådet till dess upplösning 1789, varefter han utnämndes till ledamot av Högsta domstolen.