Kategori: Tecken

5. Kommersesattachén (1841-1843)

Veckorna efter sitt besök i Calorama tillträdde Josef Kuhlman officiellt sina tjänster som handelsattaché vid det svenska och norska konsulatet. Cruseustolpe inrättade ett kontor åt honom i den administrativa delen av konsulat, han försåg honom med ett nytt register och förklarade proceduren med den effektiva nykterhet som kännetecknade honom: ”Du registrerar varje nordiskt fartyg vid ankomst, du kontrollerar dess pappersarbete och du bistår kaptenen i hans kontakter med sjöfartsverket och den franska tullen. Allt du lär dig här kommer att vara användbart när du ansöker om ditt certifikat.”

För en utexaminerad från Uppsala universitet, en tidigare sekreterare vid Kommerskollegium, den svenska institutionen som övervakar utrikeshandel och konsulat, kunde denna roll ha verkat blygsam. Josef, däremot, tog den med allvaret hos en man som vet att grunden för en karriär läggs i detaljerna. Han lärde sig att med en blick skilja ett legitimt konossement från ett förfalskat. Han lärde sig lotsavgifterna i Alger hamn, dockavgifterna, sjukvårdskostnaderna som karantänen medförde. Framför allt lärde han sig om människorna: tulltjänstemannen som alltid var sen på måndagar, hamnlotsen som kände till varje hinder i hamnen bättre än någon annan, den maltesiske köpmannen som köpte skadade laster för nästan ingenting för att sälja dem vidare som reservdelar.

Ångfartygen på Marseille-linjen

Hans dagar började alltid i gryningen. Han brukade gå nerför Rue de la Marine med anteckningsboken i handen för att räkna upp de fartyg som låg förankrade i hamnen. Tre gånger i månaden – den 5:e, 15:e och 25:e – anlöpte ett av ångfartygen som tillhörde BAZIN-bolaget hamnen: Pharamond, le Tage, eller ibland Charlemagne själv, med vilken Josef hade gjort överfarten några månader tidigare. Överfarten varade i genomsnitt fyrtioåtta timmar; en god vind kunde minska den till fyrtiofem. Dessa hjulångare, vars skorstenar utstötte svart rök synlig från Caloramas höjder, utgjorde ryggraden i handeln mellan Alger och Frankrike. Marskalk Bugeaud själv hade skickat ett mycket smickrande brev till bröderna Bazin, där han stod "hur nöjd han var med deras tjänster" – ett bevis på att sjöhandeln i denna militärkoloni också var en strategisk fråga.

Vid sidan av BAZINs ångfartyg låg fartyg från hela världen för ankar: sardiska skonare lastade med olivolja, spanska brigantiner på väg, kabyliska feluckor som seglade nedströms mot Dellys för att sälja kork och vax, maltesiska segelfartyg med ockramålade skrov. Josef lärde sig att läsa hamnen som andra läser en bok: varje flagga hade sin historia, varje last sina mysterier.

För nordiska fartyg var han nu den primära kontaktpunkten på kajen. En norsk kapten från Bergen, som för första gången gick i land i Alger, fann i Josef en landsman som talade hans språk, förstod hans seder och var kapabel att förhandla på franska med den franska militäradministrationen som hade makten över allt. Denna dubbla expertis – de skandinaviska kaptenernas förtroende och en behärskning av franska administrativa förfaranden – var precis vad Schultze hade velat förmedla till honom från deras allra första möte.

Alger under Bugeaud

Själva staden var i ständig förvandling. De huvudsakliga genomfartsleder som anlagts under tidigare år började anta sin slutgiltiga form: arkader kantade Rue de la Marine och Rue Bab-Azoun, deras vitkalkade fasader stod i kontrast till de smala gatorna i den gamla medinan som fortfarande fanns bakom dem, en labyrint av fönsterlösa hus in i vilka man kunde vandra som om man vore i ett annat århundrade. Staden var en blandning av epoker: romerska, arabiska, turkiska, franska – var och en hade satt sina spår, och Bugeaud lade till en ny i en svindlande takt.

För Alger var åren 1841 och 1842 inte bara en handelsstad; det var framför allt en stad i krig. Generalguvernör Thomas-Robert Bugeaud hade infört en militär doktrin om metodisk brutalitet i kolonin. Rörliga kolonner – lätta, snabba enheter som kunde förflytta sig hundra kilometer på några dagar – korsade inlandet, brände grödor, beslagtog boskap och förstörde spannmålsmagasin för att beröva Abd el-Kader och hans anhängare alla resurser. "Plogen och svärdet""I Alger, i hamnen, såg man främst konvojerna återvända", sa Bugeaud.

Josef observerade dessa avgångar och återkomster från hamnen utan att försöka bedöma dem. Han förstod dock ganska snabbt att krig och handel i denna gryende koloni var två sidor av samma mynt: Algeriets hamn blomstrade just för att landvägarna var osäkra. Varje by på Mitidjaslätten som brann inåt landet resulterade några veckor senare i ett nytt fartyg som ankrade i hamnen, lastat med militär utrustning, proviant eller framtida bosättare som blickade mot den vita staden med ögon fyllda av en blandning av hopp och ångest.

Yusufs skugga

På babords kaféer där han ibland följde med Cruseustolpe, återkom ett namn i samtalen mellan officerare och köpmän: Yusuf. Denne brigadgeneral av legendariskt ursprung, född på ön Elba och uppvuxen i Tunis i Bey Husseins seraglio, konverterad till islam, skaparen av spahierna, talade arabiska bättre än vissa shejker – var redan en levande legend i kolonin. Det sades att han red med urverksprecision, att ingen algerisk häst kunde trötta ut honom, att han slog läger som en beduin och åt middag som en prins. Alexandre Dumas, som passerade genom Alger, hade sagt om honom: "I sig själv är det hela berättelsen om Tusen och en natt." Josef kom ihåg namnet, utan att ännu veta att han en dag skulle möta honom i verkligheten.

16 maj 1843: Erövringen av Smala

Det var i maj 1843 som Alger upplevde sina mest elektrifierande dagar sedan erövringen 1830. Nyheten nådde hamnen på morgonen den 19 maj, fraktad med expressbud från inlandet: hertigen av Aumale, yngre son till kung Ludvig-Filippe, i spetsen för en lätt kolonn ledd av Yusuf och hans spahier, hade slutligen överraskat och erövrat Abd el-Kaders Smala vid Taguin på de höga platåerna, efter en flera dagar lång förföljelse. Smala, denna nomadstad med tiotusentals invånare som utgjorde emirens resande huvudstad, med sin familj, sin skattkammare, sina arkiv, sina verkstäder och sina hov, hade erövrats helt på en enda morgon. Men Abd el-Kader själv hade nätt och jämnt undkommit. Det sades att Yusuf, i galopp, hade närmat sig emiren några hästlängder innan hans utmattade häst kollapsade under honom. Motståndsledaren sökte sedan skydd i Marocko.

Josef såg Alger utbryta i glädje. Katedralens klockor ringde, fortets kanoner avfyrade saluter. Soldater på permission sjöng på gatorna, officerare gratulerade varandra på terrasserna och köpmän korkade upp champagne på hamnens kaféer. Cruseustolpe, en man av få ord, lade helt enkelt en lapp på Josefs skrivbord: "Kriget förändrar sitt ansikte. Handeln kommer att minnas detta." Konsul Schultze, som jag mötte samma kväll på Rue de la Marine, ryckte lätt på axlarna med den lugna skepsis som kännetecknar dem som sett alltför många historier upprepa sig: "Kriget är inte över, min käre Kuhlman. En emir utan en Smala förblir en emir."

Han hade rätt. Abd el-Kader skulle fortsätta kämpa i ytterligare fyra år. Men myten om hans oövervinnerlighet krossades.

September 1843: Den stora festivalen i Bugeaud

Bugeaud hade en överdådig seger. I september 1843, när sommarvärmen började avta, organiserade generalguvernören ett exempellöst militärt firande i Alger för att fira erövringen av Smala. Hela staden var inbjuden. Josef befann sig på första raden. Läktare hade rests på Place Royale. Truppöversynen varade i flera timmar: Zouave-bataljonerna marscherade i takt under sina scharlakansröda shakos, följt av inhemska gevärsmän i vita burnouses, sedan av ridande spahier vars blodröda kappor brast i havsbrisen. I mitten av utställningen ställdes de standar och den utrustning som erövrats vid Smala ut inför folkmassan – broderade fanor, kistor från emirens skattkammare, tält prydda med koransk kalligrafi. En krigstrofé avsedd att visa att Abd el-Kaders motstånd nu var ett minne blott.

Den kvällen samlade en bankett de högre officerarna, konsulerna och stadens ledande köpmän. Konsul Schultze var närvarande, klädd i diplomatisk klädsel. Josef, i sin egenskap av konsulärattaché, fann sig sittande några bord bakom honom, bredvid italienaren Gentilli och fransmannen Lambert de Maupas – hans framtida rivaler i mäklarbranschen. De tre männen utbytte noggrant beräknade artighetsfraser, där de bedömde varandra utan att verka göra det, i den subtila konsten i affärskretsar där vänskap och rivalitet ofta delar samma plats. Bugeaud höll ett kort och dundrande tal, typiskt för hans karaktär. Han talade om Frankrike, civilisationen och kolonins framtid. Han nämnde inte de metoder som användes. Ingen i rummet verkade förvånad över detta.

Mer kommer i ett kommande nummer…

4. Arabiskakursen

(Hösten 1841)

Schultzes råd ekade fortfarande i Josefs huvud. "Försumma inte arabiskan." Det hade tagit honom några veckor att ta steget, upptagen med att anpassa sig till sin nya roll på konsulatet, lära sig kaptenernas namn, hamnens rytmer och stadens seder. Men den gamle konsulns varning var för tydlig för att ignorera. I september 1841 började Josef leta efter en handledare.

Crusenstolpe, alltid välinformerad, visade honom vägen utan att tveka: en före detta moské som omvandlats till ett klassrum, inte långt från centrum, där en viss [namn utelämnat] redan hade undervisat i fem år Louis-Jacques Bresnier (1). Den första officiellt utsedda professorn i arabiska i Alger. Josef anlände en vardagsmorgon vid utsatt tid. Rummet var svalt, sparsamt möblerat och upplyst av en ljusstrimma som silades genom gallerverket i ett högt fönster. Omkring tio män hade redan satt sig, mestadels officerare, några få tjänstemän och en eller två köpmän. Bresnier kom in utan ceremoni. Han var ung, knappt tjugosju år gammal, och rörde sig med den tysta självsäkerheten hos någon som vet exakt vad han ska göra.

Han började utan inledning: "Mina herrar, ni tänker alla på arabiskan ni hör på gatan. Glöm det för tillfället. Det ni ska lära er här är något annat."

Josef antecknade formeln mentalt. Han skulle senare förstå dess sanna innebörd. Bresnier var elev till Silvestre de Sacy (2), den store mästaren inom parisisk arabism, och hade ärvt hans absoluta noggrannhet. I hans ögon var det sanna arabiska språket klassisk arabiska – Koranens, medeltida texters och de stora grammatikerna som skrevs i Fez eller Kairo. Den arabiska som talades i soukerna i Alger, den blandning av berberiska, ottomanska och medelhavsdialekter som han ibland kallade "barbariska", var enligt hans uppfattning bara en övergående patois, dömd att misslyckas i längden. Han organiserade sin kurs i två delar: å ena sidan det talade språket, å andra sidan det skrivna språket. Men han lämnade inget tvivel om vilken av de två som verkligen förtjänade uppmärksamhet.

”Behärskning av klassisk arabiska”, upprepade han, ”är en förutsättning för all seriös inlärning. Ren rutin, utan principer, skapar bara obskyrt kaos och begränsar för alltid de som uteslutande ägnar sig åt den till en återvändsgränd.”

Josef uppskattade den här mannens precision. Han själv var för noggrann för att nöja sig med en ytlig arabiska, som bara var bra för att pruta eller ge order. Han ville förstå. Bresnier gav sina lektioner fem gånger i veckan (3). Josef deltog i så många han kunde, mellan sina arbetsuppgifter på konsulatet och sina första arbetspass i hamnen. Han lärde sig alfabetet, rötterna, språkets trefaldiga struktur – denna djupa logik, så olik de germanska eller romanska språk han kände, och med intrycket av att dechiffrera en värld snarare än ett språk.

Han observerade också sina studiekamrater. Officerarna kom först i massor, sedan försvann de allt eftersom förflyttningar kom och gick. Bresnier klagade regelbundet över detta. Tjänstemännen var mer flitiga men hade ofta bråttom, de sökte snarare användbara fraser än genuin förståelse. Josef däremot höll ut. En kväll, när han lämnade rummet, stötte han på Crusenstolpe som gick förbi.

"Så, hur är det med den här Bresnier?"

Josef tänkte efter en stund. ”En anmärkningsvärd man. Men jag tror att Schultze hade rätt på ett sätt som han själv inte anade.”

"Hur då?"

”Bresnier lär mig arabiskan som används i böcker. Det är viktigt. Men arabiskan som används på gatan, i hamnen, hos köpmännen… Det måste jag lära mig någon annanstans.”

Crusenstolpe log. "Välkommen till Alger, herr Kuhlman."

Anteckningar:

(1) Louis-Jacques Bresnier (1814-1869), utnämnd till den förste professorn i arabiska i Alger 1836 på rekommendation av Silvestre de Sacy. Han invigde sin offentliga kurs i januari 1837 i en ombyggd före detta moské.

(2) Antoine Isaac Silvestre de Sacy (1758-1838), stor fransk orientalist, skyddsfigur för europeisk arabism.

(3) Bresnier höll faktiskt sina föreläsningar fem gånger i veckan. Hans elever var huvudsakligen officerare, magistrater, tjänstemän och köpmän.

3. La CaloRama, juni 1841

Några dagar efter detta första möte bjöd Schultze in Josef till kaffe på konsulatets terrass, som hade utsikt över bukten. Konsuln hällde långsamt turkiskt kaffe i två små, fina porslinskoppar. Junisolen lyste upp den magnifika bukten, där dussintals fartyg från alla nationer nu låg för ankar – en scen som var otänkbar tjugo år tidigare.

”Min käre Kuhlman, du anländer till en stad som är helt olik den jag kände när jag först anlände. Jag skulle vilja berätta en historia för dig från den tiden. Inte för att imponera på dig, utan för att den innehåller en läxa som varje man som representerar Sverige utomlands borde känna till.” Nyfiken på konsulns allvarliga ton ställde den unge Kuhlman ner sin kopp och lyssnade uppmärksamt. ”Låt oss gå ut på terrassen, min vän. Utsikten därifrån är magnifik”, sa konsuln allvarligt.

”Ni har ett magnifikt hus, herr konsul”, sa Josef och försökte lindra spänningen han kände stiga inom Schultze. ”Javisst, min vän, men jag är säker på att ni snart kommer att få ett. Min fru har gett det smeknamnet ’La Calorama’.” (1)

”Ni ville berätta något för mig, herr konsul, eller hur?” frågade Josef, som anade att Schultze ville anförtro honom någon hemlighet.

”Det var oktober 1823. Jag var redan fyrtionio år gammal. Jag hade varit konsulärsekreterare i sju år, men jag hade aldrig mött en riktig kris. Vår officiella konsul, David Gustaf Ankarloo, hade återvänt till Sverige på permission för att återhämta sig. Han hade lämnat mig att leda konsulatet med instruktioner att hantera dagliga angelägenheter och att inte fatta några viktiga beslut utan att skriva till honom. En ganska vanlig situation, allt som allt.” Schultze reste sig upp och gick mot balustraden och blickade ut över staden som reste sig som en amfiteater. ”Vid den tiden var Alger fortfarande Barbareskregentskapet, styrt av en bashaw vald av de turkiska janitsjarerna. Vi, de nordiska makterna, var tvungna att betala tribut så att våra skepp inte skulle tillfångatas av sjörövarna. En förödmjukande situation, men så var det.”

”Den 21 oktober 1823 nåddes Alger av nyheten att en kabylisk stam (6) från Boujaiahbergen hade gjort uppror mot den osmanska administrationen. Flera turkiska soldater hade dödats och en mufti (7) hade tillfångatagits som gisslan. Dessa kabyler försåg Alger med många tjänstefolk. Det svenska konsulatet anställde tre av dem – lojala och diskreta män.” Schultze satte sig ner igen, hans ansikte mörknade vid minnet. ”På morgonen den 22 oktober fick vår dragoman (8) ett officiellt meddelande från Vikel Argee (9) – ministern för flottan och utrikesfrågor i regentskapet. Ordern var otvetydig: alla konsulat skulle omedelbart överlämna sina kabyliska tjänare för att behandlas som krigsfångar, rebeller eller gisslan. Jag besökte den brittiska konsuln på landsbygden den morgonen. När jag återvände vid middagstid väntade min dragoman på mig.” Han informerade mig om att konsulaten på Sardinien och i Danmark redan hade gett efter.
Schultze tystnade.

”Jag stod inför ett fruktansvärt dilemma. Jag var ensam, utan instruktioner från konsuln, utan erfarenhet av en sådan kris. Dragomannen sa till mig att om jag vägrade kunde Bashaw invadera konsulatet och att tre andra konsulat redan hade överlämnat sina anställda. Men jag var bara sekreterare!”
”Jag gav efter, Kuhlman. Jag överlämnade våra tre kabyliska tjänare (10) och jag har ingen ursäkt att erbjuda.”
Den unge Kuhlman förblev tyst och visste inte vad han skulle säga.
”Andra gjorde ett annat val”, fortsatte Schultze med fastare röst. ”Den brittiska konsuln vägrade att utlämna sina tjänare och åberopade nationernas lagar och gästfrihetens heliga seder. Den amerikanske konsuln, Shaller, stod också fast när vakter placerades vid hans dörr den 25 oktober. Den holländska konsuln erbjöd sina kabyliska tjänare valet att stanna kvar under beskydd av hans flagga eller fly – de valde att fly. Dessa män, liksom jag, hade sina egna påfrestningar och sina egna farhågor. Men de stod fast.”
Schultzes ansikte hårdnade en aning. ”Och den franske konsuln? Deval, eller hur? Vad gjorde han i Frankrikes namn?” frågade Kuhlman.
”Den franske konsuln innehade emellertid den officiella positionen och full auktoritet. Han avskedade sina kabyliska tjänare den 24 oktober, betalade dem och rådde dem att 'ta hand om sig själva'. Ett sätt att överge dem utan att verka göra det. Trots att han var utbildad i Levanten och talade flytande turkiska, var han inte en man som kunde litas på. En hård dom, men kanske förtjänad.”
”Sedan beordrade Bashaw, rasande över motståndet från vissa konsulat, på kvällen den 25 oktober att en väpnad styrka skulle gå till den brittiska trädgården. Den brittiske konsuln placerade de nationella sigillen på hans dörrar och vecklade ut sin flagga. De turkiska soldaterna bröt ändå sigillen, trängde sig in och genomsökte till och med hans frus och döttrars lägenheter. Ett exempellöst brott mot diplomatiska protokoll, även i muslimska länder.”

Tystnad lade sig över terrassen.

”Den 27 oktober rådfrågade den brittiska konsuln Shaller om lämpligheten av att utarbeta en kollektiv protest. Han svarade enligt uppgift att han var beredd att agera tillsammans med britten, ’men att han avböjde att agera i samförstånd med män som hade undandragit sig sin plikt.’” suckade Schultze.
”Han pratade bland annat om mig. Senare, den 26 november, när alla konsuler möttes för att utarbeta en protest, gick jag dit, och den 2 december, när de alla skrev under den på det amerikanska konsulatet, skrev jag också under. Det svenska konsulatets heder krävde detta steg, hur sent det än var…” (11)

”Vad hände med de tre tjänarna?” frågade Kuhlman mjukt. ”Jag visste aldrig säkert. Jag fick veta att minst en dog i tvångsarbete, en annan lyckades fly. Den tredje kan ha överlevt tills en överenskommelse nåddes 1824.”
”Konsul Ankarloo återvände aldrig till Alger. Han avgick från Sverige 1824. En ny konsul, Lagerheim, anlände 1825. Jag stannade kvar som sekreterare. Jag övervägde att avgå, men Lagerheim sa något till mig som jag aldrig har glömt: ’Schultze, stanna. Lär dig. Bli den man du borde ha varit i oktober 1823.’”
"År 1829 återvände Lagerheim till Sverige och regeringen utsåg mig till konsul. Ett år senare erövrade fransmännen Alger och regentskapet försvann."
Schultze vände sig till Kuhlman.
”Det är därför jag berättar den här historien för dig, min unge vän. Du kommer att bli skeppsagent, inte konsul, men du kommer fortfarande att representera Sverige i dina förbindelser. Det kan komma en tidpunkt då du står inför ett svårt val, då du är rädd, då du vill ge efter, i min frånvaro eller i Stockholms.” I det ögonblicket, Kuhlman, kom ihåg att år 1823 stod vissa män fast och andra gav efter. Var och en hade sina skäl, sina farhågor, sina omständigheter. Men en nations heder beror inte på din titel eller rang. Den beror på dina val i en kris.” Solen höll nu på att gå ner över viken. I fjärran kom en fransk ångbåt in i hamnen.
”Under de senaste tolv åren som jag har varit konsul”, avslutade Schultze lugnt, ”har jag försökt tjäna Sverige med heder. Vi kan inte ändra det förflutna, Kuhlman. Men vi kan lära av våra egna misstag och andras. Det var allt jag ville förmedla till dig.”
Josef Kuhlman nickade allvarligt, då han insåg att han just hade fått mycket mer än en historielektion – det direkta vittnesbördet från en man som hade upplevt en av de allvarligaste diplomatiska kriserna under Algeriets regentskap.
Josef skulle just lämna konsulatet lugnad och bättre informerad: han visste att han kunde räkna med Schultzes exceptionella erfarenhet och Cruseustolpes praktiska hjälp om det skulle uppstå svårigheter.

(1) Detta "lantställe" härstammar från den turkiska perioden. Fastigheten förvärvades 1835 av prinsessan av Mir, sedan av konsul Schultze och hans fru 1838, som utsmyckade den och behöll den i sju år. Denna period bevarar minnet av namnet som Schultze gav villan, "La Calorama", som betyder "Den vackra utsikten". Den ockuperades av franska trupper i juli 1830 och förstördes delvis 1845 efter ett klippras. Villan rasade samman 1845 och drogs in i tomrummet av den nedre delen av terrassen där den vilade, vilken regnet fick att glida ner på lergrunden. Efter att ha gått genom olika ägare kom La Calorama i Victor Oliviers ägo 1881. Under andra världskriget var det värd för en rad prestigefyllda gäster: general Weygand hösten 1940 för en kort vistelse, sedan general Juin, som bosatte sig där under en längre period. Det var där han den 8 november 1942 fick veta av ett särskilt sändebud från president Roosevelt om de förestående allierades landstigningar i Nordafrika. I augusti 1943 etablerade general de Gaulle sin residens i Les Oliviers, där hans fru och döttrar anslöt sig till honom, och stannade där till den 18 augusti 1944, då han återvände till Frankrike. Efter självständigheten önskade republikens president att den franske ambassadörens residens skulle etableras i Villa des Oliviers. Algeriet gick med på det och beviljade det ett arrendeavtal. Det prestigefyllda läget har en vacker terrass med utsikt över bukten och är den traditionella platsen för firandet av Bastiljen den 14 juli.

(2) Regentskap: En autonom stat som styrs av en regent på uppdrag av en suverän. Regentskapet Alger var teoretiskt sett en vasall under det Osmanska riket men praktiskt taget oberoende.
(3) Bashaw (eller Pasha): Osmansk titel för guvernören i Alger. Européer använde också termen "Dey".
(4) Janitsjarer: Elitkår inom det osmanska infanteriet, ursprungligen bildad av kristna barn som konverterat till islam. I Alger bildade de den turkiska milisen som valde Dey.
(5) Kapare: Sjömän som har tillstånd av sin regering att attackera och tillfångata fiendens fartyg eller fartyg från nationer som inte betalar tribut. Till skillnad från pirater som agerade utan tillstånd.
(6) Kabyler: Medlem av ett berberfolk som huvudsakligen bebodde Algeriets berg. Kabylerna hade behållit en stor grad av autonomi från ottomanskt styre.
(7) Mufti: En muslimsk jurist som är behörig att avge juridiska yttranden (fatwas) baserade på islamisk lag.
(8) Dragoman: Officiell tolk knuten till ambassader och konsulat i det Osmanska riket och Levanten. Oumbärlig för all officiell kommunikation.
(9) Vikel Argee: Osmansk titel som minister för flottan och utrikesfrågor i Algeriets regentskap. En av Bashaws främsta ministrar.

(10) En amerikansk konsul vid namn Shaller, som senare publicerade sina memoarer, skrev att kabylerna hade erhållits från konsulatet i Sverige, Danmark och Sardinien ”genom bedrägeri, våld eller övertalning”. Detta var ganska korrekt, även om Shaller i sin bok tenderade att presentera sitt eget beteende i bästa möjliga ljus. Källa: ”Sketches of Algiers”, av William Shaller, generalkonsul för Amerikas förenta stater, Boston, 1826.

(11) I sin bok som publicerades 1826 skrev Shaller emellertid med en viss generositet: ”Det är nödvändigt att nämna, för Danmarks och Sveriges ära, att det förstnämndas konsulat var ledigt här under en enda fångvaktares vård, och att det Sveriges administrerades av en sekreterare i konsulns frånvaro på permission.”