Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Med tiden är det obestridligt att källdokument, viktiga eller inte, såsom gamla brev eller pergament, så småningom går förlorade, antingen oavsiktligt eller på grund av bristande intresse. Ibland blir dessa dokument helt enkelt bortglömda, ingen vet var de ska leta, och sedan glöms de bort. Men att döma av det betydande antalet dokument jag har kunnat hitta "i det vilda" under de senaste 30 åren, finns allt hopp kvar...
Detta är historien om familjen Kuhlmans brevpatent, som jag förvärvade på auktion i december 2025… Det är en bestyrkt kopia från 1896 av akt nr 467, som förvaras på Riddarhuset i Stockholm. Denna akt, som väger över två kilogram och innehåller ett ritat och förseglat vapen, fyra stora genealogiska tabeller och ett flertal andra dokument, inklusive en bestyrkt kopia från 1892 av adlingsbrevet från drottning Kristina, var i besittning av en secondhandhandlare, herregud! … som lyckligtvis lade ut den till försäljning.
Patentbrev från familjen Kuhlman. Riddarhusets sigill och sekreterarens underskrift syns tydligt.Första tabellen i dokumentet från Johan Kuhlman från Jamawitz.2:a bordet med Peter Kuhlmans ättlingar.3:e tabellen, ättlingarna till Hinric (Heindrich) Kuhlman, sonson till Johan.Tabell 4, Johan Kuhlmans son, Henrik, som dog i Gadebush år 1720, och hans söner Joachim Adolf och Johan.
Denna dokumentsamling innehåller viktig ny information, inklusive det exakta födelsedatumet för Heindrich Kuhlman, född den 2 november 1693 i Gadebush (Mecklenburg-Vorpommern) och som dog i Norrköping den 24 september 1765. Den bekräftar också att hans far, Henrik, dog i Gadebush omkring 1720 vid ungefär 70 års ålder och att han var rådman och medborgare. Joachim Adolf förekommer i dessa dokument; född i Gadebush blev han medborgare i Norrköping 1721, fem år före Heindrich. Jag misstänkte redan det nära förhållandet mellan Joachim Adolf och Heindrich efter att ha identifierat Joachim Adolfs hustru som gudmor till Henrik (1731-1870), Johans äldre bror (1738-1806). Den tredje broderns, Johans, militära karriär anges också, liksom hans födelsedatum 1692 i Gadebush.
Vi vet nu att Heindrichs fru hette Dorothea Rawen. Mer information finns i denna "skattkammare" som gör det möjligt för mig att bidra med artiklar till denna webbplats.
Hur hamnade ett sådant dokument hos en antikvitetshandlare i Bryssel? Det är nu i goda händer ... webbplats.
I december 1844 blev Joseph Kuhlman svuren sjömäklare och varumäklare i Alger. Låt oss försöka förstå hur han kunde resa till Algeriet vid den tiden.
I mitten av 1800-talet genomgick Europa en period av snabb förändring med den trevande utvecklingen av järnvägar och ångfartyg, och interkontinentala resor förblev ett äventyr reserverat för en elit. Att resa från Nordeuropas största huvudstad till Alger var ingen enkel match. År 1844 fanns det inga direkta sjöförbindelser mellan dessa två destinationer. Det är högst troligt att Josef inte tog en renodlat sjöväg, eftersom detta skulle ha inneburit en lång och farlig resa på cirka 2 500 till 3 000 sjömil, som korsade Östersjön, Nordsjön, Atlanten och Gibraltarsundet, utan några dokumenterade regelbundna passagerarförbindelser. Följaktligen kombinerade hans resa nästan säkert sjöresor, landvägar och kanske till och med lite tågresor – en spirande innovation på den tiden. En sak är säker: denna resa måste ha varit lång och varat mellan två och fyra veckor, beroende på väder och anslutningsförbindelser.
År 1844 var Europa ännu inte genomkorsat av moderna järnvägsnät. Sverige skulle till exempel inte inviga sin första järnväg förrän 1856, och Frankrike, något mer avancerat, skulle inte färdigställa linjen Paris-Marseille förrän 1855. Algeriet började locka till sig bosättare, soldater, äventyrare och köpmän, vilket stimulerade regelbundna sjöförbindelser från franska hamnar. För en svensk resenär krävde resan tålamod, ekonomiska resurser och en hel del motståndskraft inför stormar, sjukdom och förseningar. Dessutom var kostnaderna oöverkomliga; skeppsbiljetter, diligenser, värdshus och bagage kunde motsvara flera månadslöner för en arbetare.
Korsar Östersjön till Nordeuropa
Resan började sjövägen. Från Stockholm gick passagerarna ombord på segelfartyg eller, i allt större utsträckning, ångfartyg – en framväxande teknik som minskade beroendet av vinden. Föredragna destinationer var tyska hamnar som Lübeck eller Hamburg (då under preussisk kontroll), eller Köpenhamn i Danmark. Dessa rutter var frekventa och stöddes av den baltiska handeln med timmer, järn och jordbruksprodukter. Fartyg avgick från Stockholms hamn, ofta lastade med last. Passagerarhytterna var rudimentära, med magra måltider bestående av sill och mörkt bröd. Vid ankomsten var ett snabbt fartygsbyte nödvändigt för att undvika karantäner, vanliga under epidemier som koleran som härjade i Europa. Denna första etapp av resan förväntades vara mellan tre och sju dagar, beroende på vädret.
Från de preussiska slätterna till de franska vingårdarna.
Väl i land började den verkliga utmaningen: att korsa Central- och Västeuropa landvägen. Från Hamburg eller Lübeck valde resenärerna diligenser – hästdragna vagnar som drevs av postnätverk som Thurn und Taxis i Tyskland. Rutten ledde söderut till Berlin, sedan Mainz och slutligen till Frankrike via Strasbourg eller Basel. År 1844 fanns redan vissa järnvägssegment, såsom linjen Hamburg-Berlin (öppnades 1846, även om tidigare sträckor var i drift) eller linjen Berlin-Mainz. Merparten av resan fick dock göras med diligens, med stafetter var 10–20:e kilometer för att byta ut utmattade hästar.
Väl i Frankrike gick rutten mot Paris, sedan söderut via Lyon och Rhônedalen, och kombinerade diligensresor till Chalon-sur-Saône med flodbåtar nerför floderna Saône och Rhône mot Marseille. Denna del av resan tog 10 till 20 dagar, med stopp vid ofta obekväma värdshus. Vägarna kunde vara leriga på vintern, dammiga på sommaren, och banditer var inte ovanliga i gränsregionerna, så reseguider på den tiden rekommenderade att resa i grupper.
Överfarten till Alger
På 1840-talet hade resenärer från Frankrike till Algeriet att välja mellan två hamnar: Toulon och Marseille. I Toulon erbjöd den kungliga flottan regelbundna avgångar tre gånger i månaden (den 10:e, 20:e och 30:e) klockan 8:00. Överfarten gick relativt snabbt (trettiotre timmar), säkerheten var av största vikt på dessa krigsfartyg och priserna var rimliga: hundra franc i första klass, sjuttio i andra klass. För militär personal och tjänstemän tillhandahölls till och med mat gratis. Men det är högst troligt att Josef valde Marseille. Mer exakt, att han gick ombord på Charlemagne, ett ångfartyg på hundrasextio hästkrafter som sjösattes av Bazin Company 1841. På detta fartyg fanns inga strikta restriktioner för varor, resenären var kund och priserna var flexibla: tre klasser istället för två, med ett ekonomiklassalternativ för fyrtio franc, vilket inte fanns tillgängligt i Toulon. Det tog mellan 45 och 60 timmar till sjöss (2 till 3 dagar), en relativt kort överfart men som försvårades av mistralvindarna eller stormarna.
Livet ombord, särskilt i första klass, var ganska bekvämt. Hytterna var modernare än på Östersjön, med gemensamma måltider i en vänlig atmosfär.
Vid ankomsten till Alger, efter en resa som varade mellan 15 och 30 dagar, väntade de första koloniala formaliteterna honom: pass- och tullkontroller, och han skulle behöva börja acklimatisera sig till den nordafrikanska hettan och upptäcka nya kulturella och kommersiella horisonter.
(1) År 1831 lanserade två bröder, Charles och Auguste Bazin, rutten Marseille-Algeriet och skapade Bazin Company. År 1842 undertecknade företaget, som blev Bazin-Perrier Company, ett avtal med den franska regeringen om att trafikera rutten mellan Frankrike och Algeriet, med sju resor per månad. År 1852 upphörde detta företag att trafikera denna rutta och blev, under Léon Gay, Compagnie Générale de Navigation à Vapeur (Allmänna ångnavigeringsbolaget). Det ersattes av Compagnie Impériale (Kejserliga bolaget) under herrarna Caffarel, Rebuffat och Taffe. År 1854 gick detta företag i konkurs och ersattes av Compagnie des Services Maritimes des Messageries Impériales (Kejserliga rederiet), som genomförde 15 resor per månad. 1861: Företaget slogs samman med ett annat företag för att bli Compagnie des Messageries Maritimes, definitiva namn 1871, under ledning av Albert Rostand och Ernest Rigobert Simons, administratör för de kejserliga Messageries, och tidigare administratör för Compagnie de Rouen, officer i Hederslegionen.
Ett Ostindiska kompaniskepp för ankar utanför Dalarö, segel utrullade för torkning, för- och aktermaster sänkta. Svensk flagga nedanför gaffeln. Cedergren (1), Per Wilhelm (1823 – 1896)
Länge trodde jag att jag förmodligen var den i min familj som reste mest. Vare sig det var med familjen eller i affärer, i arbetet, för att bo någonstans, eller till och med som turist, om jag tänker på de kilometer jag reste, så är det förmodligen sant, och det kommer sannolikt att förbli så ett tag framöver. Men om vi föreställer oss själva på 1700- eller 1800-talet kan vi inte låta bli att bli imponerade av Johans resor i Europa.
Från slutet av 1750-talet fram till omkring 1780 reste Johan Kuhlman (1738-1806) mycket och sökte efter nya produkter att importera till Sverige eller för medicinsk behandling (2). En granskning av de stora tidningarna från denna period avslöjar spår av hans besök i olika europeiska hamnar. Johan reste så långt som till Setúbal, hamnen i Lissabon och Genua i Italien.
Karta över Johan och Henric Kuhlmans huvudresor i Europa från 1760 till 1780.
Efter att ha tecknat kontrakt med lokala producenter eller återförsäljare försåg Johan sina kunder med citroner, mineralvatten från Spa, Seltz eller Balaruc i södra Frankrike, choklad eller till och med smör från Kurland (3). Jag kommer att få möjlighet att diskutera dessa produkter i en framtida artikel.
2 juillet 1768 : « Nouvellement arrivé, de l’or de qualité extra ainsi que de l’eau minérale de Pyrmont et de Seltz. Ces produits fins sont à vendre chez Johan Kuhlman à un prix raisonnable».
En av hans resor fascinerade mig särskilt. Den 17 maj 1762 anlände han, bland andra resenärer, inte till Göteborg eller Stockholm, utan till hamnen i Dalarö. I Stockholm tjänade denna hamn som bas för Svenska Ostindiska Kompaniet. Återvände Johan från Bordeaux med ett SOIC-fartyg? Var det under denna sista resa för den berömde sjöfararen Braad (4) som de möttes?
(1) I familjens fotoalbum som täcker perioden 1850 till 1920, som jag kallade "Sigurds album", finns ett foto med endast anteckningen "Cedergren" på baksidan. Säkert en slump, men jag är inte så säker, eftersom det är omgivet av andra foton av sjömän, redare och skeppskaptener. Har detta foto någon koppling till målaren?
(2) Johan Kuhlman led av ”stensjuka”. På 1700-talet syftade ”stensjuka” på det vi nu kallar urinstenar (stenar som bildas i urinvägarna, njurarna och/eller urinblåsan). I texter från den tiden (och i verk av historiker som sammanfattar dem) likställs det ofta med ”grus” (en vanlig term för dessa konkrementer): därför kallas det för ”stensjuka” eller ”grus”.
(3) Kurland är en av Lettlands fyra historiska regioner som sträcker sig i västra delen av landet längs Östersjökusten och Rigabukten, runt städerna Liepāja och Ventspils. Det motsvarar den västra delen av det tidigare hertigdömet Kurland.
(4) se en tidigare artikel. Christopher Henric Braad, född den 28 maj 1728 i Stockholm och död den 11 oktober 1781 i Norrköping, var son till Paul Kristoffer Braad, industriman i Norrköping, och Gertrud Planström. Han fick en privat utbildning i Norrköping och började sedan studera vid Uppsala universitet den 28 mars 1743. Han utnämndes till handelshögskolan den 30 januari 1745 och till manufakturbyrån den 31 januari 1747. Han blev skeppsskrivare hos Ostindiska kompaniet i juli 1747 och gjorde sin första resa för kompaniet i januari 1748. Han blev förste assistent 1753, sedan expeditionsledare från 1760 till 1762. Han fick assessortiteln den 3 april 1764. Han gifte sig först den 21 juli 1763 med Maria Kristina Westerberg (1739–1768), dotter till köpmannen Karl Magnus Westerberg i Norrköping, och sedan en andra gång den 2 mars 1769 med Vilhelmina Hulphers (1749–1771), dotter till köpmannen och rådmannen Abraham Hulphers i Västerås och slutligen en tredje gång den 4 juni 1772 till Sara Margareta Kuhlman (1754-1797), dotter till handelsmannen Henrik Kuhlman i Norrköping och syster till Johan och Henric.
Bröllopet ägde rum den 2 januari 1637, mitt under trettioåriga kriget, i Alt-Stettin, och predikan trycktes omedelbart av Georg Gowen – ett sällsynt vittnesbörd om ett ögonblick av kärlek mitt i kaos. Jag har skrivit texten nedan baserat på detta historiska originaldokument, som förvaras på Herzog August Bibliothek i Wolfenbüttel.
Predikan hållen av pastor Christophorus Schultetus i anledning av överstelöjtnant Gerhard Kuhlemans och Barbara von Eckstads vigsel.
En kall vintermorgon i Gamla Stettin, medan trettioåriga kriget fortfarande härjade i Europa, möttes två öden i Sankt Jakobs kyrka. Han, Gerhard Kuhlman, en tapper överstelöjtnant i den svenska kronans tjänst, bar sin krigsuniform under sin ceremoniella mantel. Hon, Barbara von Eckstadt, en dygdig ung kvinna från en adlig familj, stod i begrepp att förena sitt öde med en mans vars yrke var strid. Pastor Christophorus Schultetus stod framför dem, medveten om ögonblickets allvar. Hur kunde han välsigna denna förening när vapenskölden fortfarande ekade vid stadsportarna? Hur kunde han lova en fredlig framtid till en brud vars make kunde ge sig ut i strid redan nästa dag?
Den gyllene ringen och Davids lärdomar
Pastorn tog vigselringen i sina händer och började sin predikan, vävande en metafor som skulle vara i över en timme. Denna ring, förklarade han för de troende som samlats i den kalla kyrkan, var inte bara ett smycke. Den var symbolen för fyra eviga sanningar. ”Vissa mumlar”, började han och tittade sig omkring i församlingen, ”att en soldat inte ska gifta sig. Att svärd och kärlek inte går ihop. Att krig gör män för hårda för äktenskaplig ömhet.” En tung tystnad föll. Alla visste att Barbara hade hört samma förebråelser. ”Men titta på David!” utbrast pastorn. ”Var han inte en formidabel krigare? Ändå, när han såg Abigail, denna visa och dygdiga kvinna, såg han henne inte som ett hinder för hans militära skicklighet, utan som en följeslagare för hans själ.”
Predikanten återberättade sedan denna bibliska berättelse med passion: hur den rike Nabal hade förolämpat David och hans svältande män, hur den rasande krigaren hade svurit att döda alla män i hushållet, och hur Abigail, med sin visdom och sitt mod, hade kommit för att möta honom med proviant, bugat sig för honom och stillat hans ilska med sina trosord. ”Du förstår”, fortsatte Schultetus, ”David blev inte mindre modig efter att ha gift sig med Abigail. Tvärtom! För kärleken till en dygdig kvinna försvagar inte en man – den ger honom ytterligare en anledning att kämpa, ett hem att återvända till, ett ljus i krigets mörker.”
När Gud förenar hjärtan
Barbara skulle lämna sin familj, sitt hemland, för att följa en man vars öde var osäkert. Pastorn visste detta. Så han berättade historien om Rebecca, den unga kvinnan som århundraden tidigare, när hon tillfrågades om hon ville åka till ett avlägset land för att gifta sig med Isak, som hon aldrig hade sett, helt enkelt svarade: "Ja, ich will mitziehen" – "Ja, jag vill åka." ”Gud är guldsmeden som smider förbunden”, förklarade Schultetus och lyfte ringen mot ljuset som strömmade genom de målade glasfönstren. ”Vad spelar det för roll om den här ringen är gjord av guld, silver eller järn? Vad spelar det för roll om mannen är en prins eller en soldat, om hustrun är rik eller ödmjuk? När Gud förenar två själar i Herrens fruktan och dygd, kan ingen människa skilja dem åt.” Han erinrade sig att David var en utfattig flykting när han gifte sig med Abigail, änkan efter en förmögen man. Hon ägde tusentals får och getter, tjänare och mark. Han hade bara en skara lojala krigare och den utlovade smörjelsen av ett framtida kungarike. ”Ändå såg hon inte sin fattigdom – hon såg sitt hjärta enligt Guds vilja.”
Lågan som förenar
”Äktenskaplig kärlek”, förklarade pastorn allvarligt, ”är en helig eld som smälter två varelser till ett. Inte som två människor som bara står sida vid sida, utan som två ädelmetaller som smeden smälter samman för att skapa en legering starkare än endera var för sig.” Han varnade för dem som prioriterar skönhet eller rikedom. Abigail var visserligen vacker och rik – den bibliska texten nämner detta. Men det var inte det som hade vunnit Davids namn. ”Hör hur hon sade: ’Herren beskydda min herre! Ty du utkämpar Herrens strider, och ingen skada må finna dig i alla dina livsdagar!’” ”Där”, utbrast Schultetus, ”är en kvinna som förstod sin mans öde! En kvinna med visdom, ödmjukhet, tålamod och omdöme. En kvinna som visste hur man förvandlar ilska till mildhet, som kunde lugna ett rasande lejon med den rena kraften i sina visa ord.” Han citerade sedan Syrach: ”En dygdig kvinna är en dyrbar gåva… En kvinna som vet hur man tiga är en gåva från Gud… Det finns inget mer värdefullt på jorden än en from hustru.”
Den ändlösa cirkeln
När predikan närmade sig sitt slut höll pastorn upp ringen inför hela församlingen. ”Titta på den här cirkeln. Kan du hitta en början? Kan du hitta ett slut?” Tystnad i kyrkan. "De gamla egyptierna såg cirkeln som en symbol för evigheten. Så är det med äktenskapet. Vad Gud har sammanfogat, får ingen människa skilja åt. Varken avstånd, krig, år eller prövningar." Sedan talade han om Rut, änkan som vägrade överge sin svärmor Naomi, och uttalade dessa odödliga ord: ”Dit du går, där går jag. Där du bor, där bor jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud min Gud. Där du dör, där ska jag dö, och där ska jag begravas. Må Herren straffa mig om något annat än döden skiljer oss åt!” ”Barbara”, sa han och vände sig till den unga bruden, ”idag lämnar du din fars hus för att följa en krigare. Vägarna kommer att bli långa, separationerna smärtsamma, orons nätter många. Men kom ihåg: Gud har förenat er. Vart han än går, kommer ni att gå. Och när kriget kallar honom långt borta från er, kommer er kärlek att vara hans osynliga sköld, hans fästning, hans anledning att återvända.” Sedan vände han sig till Gerhard: ”Och du, tappre soldat, kom ihåg att Hektor själv, Trojas störste krigare, sade till sin hustru Andromache: ’Du är min far och mor, du är min bror, du är min blomstrande ungdoms make.’ En mans sanna styrka är inte att vara ett lejon i sitt hus och terrorisera sin familj, utan att vara öm mot dem han älskar samtidigt som han förblir fruktansvärd mot sina fiender.”
Pastorns avsked
Christophorus Schultetus avslutade sin predikan med en innerlig bön: "Må Gud, som förenade David och Abigail, Isak och Rebecka, bevara er i sin eviga och odelbara kärlek. Må han ge er ett glädjefyllt och fridfullt äktenskap, fyllt av kärlek och välsignat med all gudomlig rikedom. Må er förening vara så stark att även döden själv kämpar för att urskilja sina band. Och må ni en dag, i evigheten, återförenas med Kristus och alla de utvalda i fullkomlig och oändlig kärlek." L’anneau passa au doigt de Barbara. Dehors, la neige commençait à tomber sur Stettin. Quelque part, les tambours de guerre résonnaient encore. Mais en cet instant, dans cette église, deux âmes venaient de devenir une, pour le temps et pour l’éternité. Amen.
Gerhard Kuhlman dog några månader senare, den 10 juni samma år, 1637, under attacken mot Saatzig slott. Hade paret hunnit bli gravid? Hade Gerhard och Barbara några ättlingar?
I min första artikel nämnde jag min forskning om den exakta platsen för Johan Kuhlmans grav, överstelöjtnant i den svenska armén.
Om vi kombinerar informationen som finns i de olika svenska adelsregister som publicerats under århundradena (1600- till 1800-talen), är den kända informationen om Johan följande:
Johan Kuhlman, adelsman Kuhlman (son av Johan Kuhlman, Tab. 1), från Bornhagenhof i Ingermanland. Var överstelöjtnant 1639. Intagen den 22 juli 1649, efter sin död tillsammans med sin bror Peter (sönerna upptagna 1650 under nummer 467). Begravd 1648 i Narva, där överste Frans Johnstone donerade 100 riksdaler till hans grav i slottskyrkan. Gift med Gertrud von Sipstein (1), som levde som änka 1662.
Som en påminnelse angav vissa utdrag platsen för hans begravning utan att hans hustru nämndes (se på annan plats), och andra nämnde hans hustru utan att hennes grav nämndes. Dessa register gav dessutom ingen indikation på den information eller de dokument jag senare kunde konsultera i de svenska arkiven, såsom militära register eller brev som utväxlades med drottning Kristina eller storkansler Oxenstierna.
Under vårt besök på Narva slott i augusti 2024 berättade vår unge guide, Klim Klimenko, att förutom en liten reflektionsplats mitt i slottet hade det aldrig funnits en kyrka innanför fästningsmurarna, och inga uppgifter om någon officers begravning kunde hittas i arkiven. Det var bara några dagar efter vår avresa som Klim, själv nyfiken, fick en magkänsla. Vid den tiden, år 1649, fanns det visserligen två fästningar som nu kallas Narva och Ivangorod (på den ryska sidan), men de var en integrerad del av staden Narva, som då stod under svenskt styre. Dessutom, även om ingen kyrka hade funnits innanför Narva slotts murar, hade det funnits en inom Ivangorod slotts murar. En av dessa, ursprungligen ortodox, hade omvandlats till en protestantisk kyrka under den svenska ockupationen…
Eftersom Johan och hans familj hade bosatt sig på östra sidan av floden Narva (Ragoditza och Sirgonitza) i Ingermanland, cirka fyrtio kilometer från Narva, blev hypotesen att hans grav faktiskt låg i den protestantiska kyrkan i Ivangorod mycket rimlig, till och med sannolik.
Nikolskaja (Sankt Nikolaus) kyrka, till vänster, och Uspenskaja (Antagandekyrkan) inom fästningen Ivangorods murar i Ryssland.
Den ortodoxa kyrkan som en gång omvandlades till en protestantisk kyrka heter Sankt Nikolaus (2). Webbplatsen stnicholas.org, som listar alla kyrkor med detta namn, anger: "Kyrkan ligger strax öster om Narvafloden, på gränsen till Estland, och är en del av fästningskomplexet Ivangorod. Den byggdes av kalksten år 1498 och var den första ortodoxa kyrkan i Narvaregionen. Den användes under en tid för protestantisk gudstjänst på 1600-talet, men återställdes till den ortodoxa riten i mitten av 1700-talet. Dess senaste restaurering går tillbaka till 1970-talet."
Enligt gamla planer ligger denna kyrka faktiskt mitt på slottsområdet. Vi kan bara hoppas på ett snart slut på den nuvarande konflikten så att vi kanske får chansen att besöka den…
Karta över fästningen Ivangorod. Sankt Nikolaus kyrka är markerad med nummer 15 och Jungfru Marias himmelsfärd med nummer 14.
För att komplettera denna redogörelse bör det noteras att efter den ryska revolutionen 1917 och fram till 1939 förenades fästningen Ivangorod återigen med staden Narva, vilket framgår av kartan nedan från 1929.
Medan Klims intuition gjorde det möjligt för mig att göra betydande framsteg i att lösa denna gåta, kvarstår två frågor: Finns Johans grav fortfarande i Sankt Nikolaus kyrka? Var det tänkbart att transportera kroppen av en officer, om än en högt uppsatt sådan, över 1500 kilometer landvägen vid den tiden (3)? Fick Johan samma ynnest som den store kung Gustav Adolf eller generalissimo Baner? Eller är det helt enkelt en minnessten rest av överste Johnstone år 1649?
Denna del av mysteriet är fortfarande olöst. Jag kommer att diskutera detta i en framtida artikel…
(1) Den korrekta stavningen var faktiskt Gertrud van Sypesteyn. Se på annan plats.
(2) Nikolaus av Myra eller Nikolaus av Bari, allmänt känd som Sankt Nikolaus, var en grek från Anatolien, född i Patara i Lykien (nuvarande Turkiet) omkring 270 och dog i Myra år 343 [Not 1]. Biskop av Myra i Lykien deltog han troligen i Nicea första konciliet, under vilket han motsatte sig arianismen. Hans kult finns bevittnad från 500-talet i öst och spred sig till väst från Italien från 1000-talet och framåt. Han kanoniserades och har utropats till beskyddare av många nationer och yrken; han är en populär figur i kristen hagiografi och ett av de mest vördade helgonen i den ortodoxa kyrkan, känd bland annat för sina många mirakel (källa: Wikipedia).
(3) Drottning Kristinas brev daterat 20 juli 1649, angående Johans adlingsförhöjning, anger tydligt att han dog i strid i Pommern kort innan. Detta leder mig till att datera hans död till 1649 snarare än 1648.