La Suède Gustavienne - La Saga des Kuhlman

Kuhlmanska gården

Vad kunde detta "ärftliga asyl" ha varit som Josef Kuhlman hänvisade till i sitt brev från juni 1866 till sin syster Ingeborg, och som han knappast brydde sig om? (1)

Vi visste att huset på Drottninggatan i centrala Norrköping hade förstörts i branden 1822 i Norrköping, att Carl David, Johans yngste son, hade lyckats rädda en del tillhörigheter inklusive två målningar av sina föräldrar målade av Pehr Horberg, men var fanns alla fastigheter och mark?

Fastigheten Kuhlman låg i hörnet av Drottninggatan och Skolgatan.

Under ett besök på stadsmuseet i Norrköping i juli 2022, när jag bläddrade i den lilla bokhandeln, stötte jag på en bok som presenterade stadens viktigaste fastigheter under 1700-talet och bland dem Kuhlmanska gården.

En 1994, Olov Lönnqvist, historien et météorologue, publie un document de recherche recensant les biens immobiliers de Norrköping au XVIIIe siècle. L'auteur s'appuie sur les polices d'assurance de l'époque, qui détaillent le contenu de ces biens.

Dokumentet har rubriken ”Från frihetstidens Norrköping – Fakta bakom modellen Norköping på 1700-talet” eller ”Frihetens Norrköping – Fakta bakom modellen av Norrköping på 1700-talet”.

Sidan som rör Johan Kuhlmans (1738-1806) egendomar.

Beskrivningen omfattade inte bara huset på Drottninggatan (det som brann ner i Norrköpingsbranden 1822) utan även en tobaksplantage och en spelkortsfabrik… Författaren placerar fastigheten i den västra delen av kvarteret Korpen (Raven). Kuhlmanska gården ligger i hörnet av Drottninggatan och Skolgatan. I bakgrunden, bortom Skolgatan, syns Sant Olai-kyrkogården med Stadstornet (i sin ursprungliga, lägre utformning). Det som ser ut som ett lusthus i grannens fruktträdgård är "ett korsvirkeshus för att hålla vakt mot Somaren." Äppeltjuvar?

Dessa inledande indikationer gjorde det möjligt för mig att hämta de ursprungliga planerna för fastigheten från Norrköpings arkiv. Kuhlman-fastigheten omfattade tomterna 3, 4 och 5, eller a och b på planen. En liten förändring är märkbar jämfört med den plan som presenterades tidigare. Kuhlmans måste ha utökat sin fastighet något. Det är värt att notera att dåvarande borgmästaren, Otto Ekerman, bodde i samma område, på tomt d (sektionen).

Plan du cadastre de Norrköping à cette époque (source archives de la ville).

Kuhlman-egendomen omfattade drygt hälften av Korpen-kvarteret som visas på plats nr 11 på denna gamla karta över Norrköping, bredvid Sankt Olai kyrka.

Karta över Norrköping 1780, Norrköpings arkiv.

Överarkivarien i Norrköping, herr Rolf Jonsson, försåg mig sedan med Kuhlmans fullständiga försäkringsbrev samt ytterligare en karta som visar stadens norra distrikt.

Karta över marker och tomter som tillhörde herr Johan Kuhlman, köpman, och hans familj samt Güstaf Collanders. Allmänningar och tomter. 1771. Norrköpings arkiv.

La lecture de la police d’assurance permet de découvrir qu’en 1781 et 1782, Johan Kuhlman agrandit sa propriété et rachète avec son associé Collanders en bordure limitrophe de la ville un terrain destiné à une autre plantation de tabac.

Detaljerade platser på kartan:

Nr 1: Fyra stora, rektangulära och enhetliga plantagesektioner, alla belägna horisontellt, bestående i sydöst av en bördig tobaksplantage och de andra av ett mindre bördigt fält på sandjord, och innehållande cirka 13 tomter på totalt 432 kvadratkilometer (tunnland: gammalt jordbruksmått = 52 ar). Det vill säga 22,46 hektar.
Nr 2, fyra mindre tomter mot floden, varav två är mot norr och två mer mot söder, men de två södra är mindre exponerade och har alla omvandlats till åkrar, består av sandig silt och innehåller 4 tomter på totalt 140 tunnland. Det är 7,3 hektar.
Nr 3 två lika sneda fyrkanter belägna horisontellt vid porten, den norra bestående av ett fält av sandig silt, men den södra av en bördig tobaksplantage, och var och en innehållande 6 tunnland 299 2v al: 15,5 hektar.
Nr 4 en triangulär och horisontell park intill stadsgränsen och porten i sandig silt.
Nr 5 En liknande framför lagerlokalen något söderut, från samma ledning.
Nr 6, ytterligare ett väster om distrikt nr 2, beläget söderut och bestående av bördig mark.
Nr 7 En fyrkantig och vinkelrät park, i extrema nordväst, mestadels horisontell, av sandig silt.
Nr 8 En mycket platt park, söder om den ovannämnda, inom samma inhägnad.
Nr 9 Den mest horisontella sandjorden av alla
Nr 10 Mur av kupéstenar som lutar mot bäcken, montering
Nr 11 Mur av kupéstenar, brantare, längs bäcken.
N°12 Brandt örbacke (?)
Nr 13 Handla frön och virke
Nr 14 Bottenvåningen av den grå stenmuren framför samma magasin
Nr 15 Planerad horisontell park med grusväggar mot bäcken, för etablering av en gågata.
a: gränder 12 alnar breda; b: 7 1/2 alnar breda; c: diken 6 1/2 alnar breda; d: diken 6 1/2 alnar breda, räknat tillsammans; e: de överbryggade ingångarna till stadsdiket för att upprätthålla rätt åtskillnad mellan detsamma och detta land, innehållande; f: samma markägare med samma titel för de ovannämnda ingångarna av samma bredd men av identisk och mindre mark.
Nr 16 Tomt mellan lagerbyggnaden och stadens gångbro, bestående huvudsakligen av vikar och sluttningar.
Nr 17 Rak väg utgick från gården till magasinet och dockan med en bredd av 10 alnar.
Nr 18 Ett skjul på en grå stendörr
Nr 19: En dubbelväggig, avfasad mur av träkonstruktion, byggd mot en solid grå stenmur mot bäcken.
Nr 20 En kvarn av fyra stenpar, byggd av trä, på en god bädd av gråsten i bäcken.

Nr 21: Bron och dess träkaj

Nr 22: En utskjutande grind, 10 alnar bred, i samma raka linje som den utskjutande vägen mot kajen.
Nr 23: Bortom det tillplattade och mest obebodda fältet, under namnet torget
Nr 24: samma inhägnade fält, dessutom på den tidigare nämnda planerade gatan
Nr 25: Ett fält ockuperat på torget

Således bekräftades och vederbörligen registrerades följande element för cirka 60 hektar.

Jag kommer att diskutera Johans spelkortsfabrik i en framtida artikel…

(1) läs motsvarande artikel med rubriken ”Brev till Ingeborg”.

Svenskt frimureri på 1700-talet och Johan Kuhlmans krets.

En stor del av följande text är hämtad från en studie om frimureriet utförd av Andreas Önnerfors med titeln "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia", utgiven av Lunds universitet år 2006. Från denna publikation kopplade jag till min forskning om vad jag kallade "Johans krets" (1) för att förstå det inflytande som frimureriet kan ha haft på denna vänkrets sammansättning.

Första registreringen i Svenska Frimurarordens allmänna register.

På 1700-talet var det svenska frimureriet mycket mer än ett hemligt sällskap. Det representerade ett elitnätverk med ett ambitiöst moraliskt projekt, med 4 300 medlemmar mellan 1731 och 1800, vilket gjorde det till århundradets viktigaste organisation i Sverige. Den akademiska studien "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk", publicerad av Lunds universitet 2006, erbjuder fascinerande inblickar i denna grundläggande period. Den avslöjar att frimurarnas "hemligheter" inte handlade om en dold esoterisk lära, utan snarare om initiationsritualer, lösenord och tecken på igenkänning som strukturerade brödraskapet.

Frimureriet presenterar sig som ett projekt som syftar till att främja moraliska och filantropiska värden, skapa ett broderskap som överskrider sociala klasser och etablera ett kosmopolitiskt nätverk där "alla nationer kan dela sund kunskap." Symbolen för fågel Fenix som reser sig ur askan, åtföljd av mottot "Låt förtryckt dygd resa sig igen", illustrerar perfekt denna strävan efter moralisk upphöjelse.

Banbrytande socialt engagemang

Resurgat virtus oppressa – Förtryckt dygd måste återfödas.
Titelvinjett för publikationen 'Frimasorare-Nyheter' år 1770.

Svenska frimurare begränsade sig inte till filosofisk diskurs. De tog anmärkningsvärda sociala initiativ, föregångare till välfärdsstaten. År 1753 grundade de Frimurare Barnhuset i Stockholm. De etablerade också sjukhus och genomförde smittkoppsvaccinationsprogram, vilket visade sitt konkreta engagemang för samhällets välbefinnande. Det svenska frimureriets historia börjar egentligen 1752, då Knut Posse grundade St. John Help of Christians Loge i Stockholm, som skulle bli moderlogen för alla andra svenska loger. Kung Adolf Fredrik utsågs sedan till beskyddare av frimureriet i Sverige. Perioden mellan 1753 och 1763 präglades av en spektakulär expansion, med minst fjorton loger grundade i det svenska kungariket, som välkomnade i genomsnitt etthundra fjorton nya medlemmar per år. År 1756 grundade Carl Friedrich Eckleff L’Innocente Loge i Stockholm, den första svenska logen som utövade de högre graderna som kallas "skotsk". Tre år senare, 1759, markerade skapandet av L’Innocente Chapter Loge början på riddarmotiv inom svenskt frimureri. År 1760 etablerades den svenska territoriella storlogen (Stora Landt-Logen) som paraplyorganisation. År 1761 spred sig frimureriet till svenska Pommern med tre loger i Greifswald och Stralsund.

Länken till Tempelriddarna

Un discours d’André Michel Ramsay, diffusé en France à partir de 1737, établit une connexion légendaire entre la franc-maçonnerie et les ordres chevaleresques médiévaux, notamment les Templiers et les croisés. Cette idée connaît un succès considérable en Suède, où elle nourrit le développement d’un système de grades élaboré intégrant des motifs chevaleresques. L’initiation constitue le cœur de l’activité maçonnique. C’est à travers ces rituels que les symboles et valeurs fondamentales, ce que les francs-maçons appellent l’Art Royal, sont transmis aux « récipiendaires », terme utilisé dans la franc-maçonnerie suédoise pour désigner les initiés. Contrairement aux craintes populaires, les révélations successives des rituels dès les années 1730 démontrent que ces cérémonies visent la transmission de valeurs morales, non d’une doctrine secrète subversive. Le témoignage de Jakob Wallenius (1761-1818) sur son initiation en 1787 à Greifswald reste exceptionnel. Il déclare : « Även jag hade förutfattade meningar mot denna uråldriga, ärevördiga Frimurare Orden. Men jag slutade upp med dem och som belöning har jag skådat det stora överraskande ljuset. » (Même moi j’avais des préjugés contre cet ancien et vénérable Ordre des Francs-Maçons. Mais j’y ai renoncé et en récompense, j’ai contemplé la grande lumière surprenante.)

Ett mångsidigt elitnätverk

Frimureriet sammanför individer från alla samhällsskikt: högt uppsatta tjänstemän och ledamöter av riksrådet, industrialister och köpmän från Ostindiska kompaniet, läkare och universitetsprofessorer, militär personal och officerare, konstnärer och musiker, hantverkare och handelsmän. Denna exceptionella sociala mångfald gör frimureriet till en unik plats för interaktion och utbyte i ett samhälle som fortfarande till stor del är strukturerat av traditionella ordnar.

Johan Kuhlman: Porträtt av en frimurare från upplysningstiden.

Johan Kuhlman förkroppsligar perfekt den svenska upplysningstidens anda. Född 1738 och död 1806, ägnade han sitt liv åt handel och Stockholms intellektuella nätverk. Som en framgångsrik köpman omgav han sig med en anmärkningsvärd krets som förkroppsligade upplysningstidens ideal. I Svenska Frimurarordens Generalmatrike förekommer Johan Kuhlman under provinsialnummer 2144 med omnämnandet "Kuhlman, Johan 2144 Handlande".

Bland de många medlemmarna i Johan Kuhlmans krets var flera även frimurare, vilket framgår av den allmänna äktenskapet för Svenska Frimurarorden. Dessa män förkroppsligar sammanflödet mellan frimurarideal och konkret handling inom olika områden i det svenska samhället.

Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) är bland de mest framstående. I Generalmatrikeln förekommer han som nummer 371 med beteckningen ”Gjörvell, Carl Christoffer 371 Kgl. Biblotikare [SED]* 1757.” Som kunglig bibliotekarie invigdes han 1757 i S:t Edvard-logen, betecknad med förkortningen [SED]. Asterisken efter denna beteckning indikerar att han förflyttades till S:t Johannes hjälpförening när S:t Edvard stängde 1781. Utöver sina officiella uppgifter var Gjörwell även journalist och förläggare, och han spelade en viktig roll i att sprida upplysningstidens idéer. Hans medlemskap i Kuhlmans krets vittnar om de nära banden mellan handelsvärlden, representerad av Kuhlman, och den vetenskapliga och officiella kulturen.

Familjen Sehlberg illustrerar också kopplingarna mellan sjöfart och frimureriet. Johan Kuhlman gifte sig med Margaretha Catherine Sehlberg (1759-1841), dotter till Nils Jacob Sehlberg (1721-1800), skeppskapten och senare handelsman från Gävle som grundade företaget "Sehlberg & Son". Denna familjeförening åtföljdes av frimurarband. Carl Jacob Sehlberg förekommer i Generalmatrike under nummer 3678 med uppteckningen "Sehlberg, Carl Jacob 3678 Grosshandlare i Gefle [STE] 1796". Som grosshandlare (Grosshandlare) i Gävle invigdes han 1796 i Sankt Erikslogen i Stockholm, betecknad med förkortningen [STE]. Carl Jacob Sehlbergs närvaro i frimurarböcker antyder en frimurartradition inom familjen Sehlberg, vilket förstärker kopplingarna mellan affärsnätverk och frimurarbrödraskapet.

En annan framstående figur i Johans krets, som jag kunde rekonstruera, är Lars Göransson Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea Livardets regemente. Son till en högt uppsatt tjänsteman förkroppsligade Lars Göransson Silfverstolpe den svenska administrationens övre skikt i mitten av 1700-talet, en period då Sverige experimenterade med en konstitutionell monarki där kungamakten minskade till förmån för parlamentariska och administrativa institutioner. Familjen Silfverstolpe var en aristokratisk familj djupt rotad i den svenska administrationen. Frimurarböcker avslöjar flera medlemmar som innehade strategiska positioner: kommissionärer i banken, tjänstemän vid adelshuset, kavalleriofficerare och löjtnanter i den kungliga gardet.

Kuhlmans krets inkluderade även köpmän med anknytning till Ostindiska kompaniet. Generalmatrikeln listar "Lindahl, Olof 3005 Supercargoman, – Direktör för Ostindiska kompaniet [S3S] 1787". Olof Lindahl, med provinsnumret 3005, tjänstgjorde som supercargoman och senare som direktör vid Ostindiska kompaniet. Han invigdes 1787 i den loge som [S3S] utsett. Även om Kuhlmans krets nämner Johan Niclas Lindhal och Peter Lindhal, båda köpmän, är det möjligt att Olof Lindahl tillhörde samma köpmannafamilj, vilket visar på kopplingarna mellan internationell handel och frimureriet.

Frimureriet och politiken

I motsats till de konspirationsteorier som dök upp redan på 1700-talet visar denna studie att det svenska frimureriet inte utgjorde ett organiserat politiskt hot. Däremot spelade det en betydande roll i bildandet av elitnätverk. Under Frihetstiden (1718-1772), särskilt mellan 1755 och 1765, fanns en stark frimurarnas närvaro bland "Hattarna", det dominerande partiet. Minst sjuttio av partiets ledare var medlemmar. Paradoxalt nog kämpade vissa frimurare själva mot vad de ansåg vara övergrepp inom brödraskapet. Nils von Rosenstein, själv frimurare med provinsialnummer 2066, kämpade mot "mysticism och fanatism" i tidningen Stockholms Posten, tillsammans med Johan Henric Kellgren. Denna inställning återspeglar mångfalden av åsikter inom det svenska frimureriet självt och dess icke-monolitiska natur.

Slutsats: Ett bestående arv

1700-talets svenska frimureri kan inte reduceras till ett hemligt sällskap med mystiska ritualer. Det representerar en långtgående social rörelse som bidrog till bildandet av en upplyst elit, utvecklingen av filantropiska institutioner, spridningen av upplysningstidens idéer och skapandet av transnationella nätverk. Johan Kuhlmans krets illustrerar denna verklighet. Kopplingarna mellan köpmannen Kuhlman; den kungliga bibliotekarien och förläggaren Gjörwell; familjen Sehlberg, djupt involverad i sjöfarten; och förmodligen Lindahl, en direktör vid Ostindiska kompaniet, visar hur frimureriet byggde broar mellan olika samhällssektorer. Dessa män delade gemensamma värderingar om framsteg, socialt engagemang och broderskap som överskred deras respektive yrkesroller. Denna konvergens av handel, vetenskap och socialt engagemang förkroppsligar den svenska upplysningstidens anda och vittnar om Stockholms intellektuella vitalitet i slutet av 1700-talet. Frimureriet erbjuder ett utrymme där dessa män kan odla gemensamma värderingar och arbeta tillsammans för det gemensamma bästa, överskridande traditionella sociala hierarkier. Som det uttrycks i fenixens motto, symbolen för det svenska frimureriet: "Låt förtryckt dygd resa sig igen." Detta budskap om moralisk höjning och ständig förnyelse genljuder än idag som ett bevis på en tid då människor, genom sina nätverk och handlingar, försökte bygga ett mer rättvist och upplyst samhälle.

(1) Under min forskning lyckades jag samla Johan Kuhlmans främsta vänner och bekanta. Det är också de personer som lämnade meddelanden eller dikter i Johans och Margarethas gästbok. Jag kommer att presentera dessa personer i en kommande artikel.

Sources : Andreas Önnerfors (dir.), Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia, Lund University, Minerva Series n°12, 2006

Medevi Brunn

Det var i Medevi Brunn, en liten kurort belägen ungefär hundra kilometer väster om Norrköping, vid Vätterns strand, som professor Johan Henric Lidén (1) och handelsmannen Johan Kuhlman träffades första gången under sommaren 1772. Ur detta möte föddes en lång vänskap och Lidén, sjuk, tillbringade de sista sjutton åren av sitt liv i Kuhlman-huset i Norrköping.

Johan Kuhlman (1738-1806) av målaren Pehr Horberg.

Portrait de Lidén par le peintre Magnus Hallman — Porträtt av Lidén av målaren Magnus Hallman

Medevi Brunn i Östergötland är en av de svenska platser där medicinens historia möts av samhällslivet. Den grundades den 25 juli 1678, när läkaren och forskaren Urban Hjärne kom för att undersöka källan på begäran av Gustav Soop, som ville etablera ett kurort i Sverige jämförbart med de han sett utomlands. Analysen bekräftade vattnets lämplighet för en riktig kurort. Ett första kungligt besök dokumenteras så tidigt som i juli 1679, följt av andra 1687 och 1688. I slutet av 1600-talet kom folk inte längre bara för att dricka mineralvattnet, utan för att delta i den svenska societets sommarsammankomster.

Karta ritad av kartografen Fridrik Ekmanson (2)

Boende för spa-gäster, fotografi taget i augusti 2022.

På 1700-talet blev Medevi en av de viktigaste sommardestinationerna. Spabehandlingen, som den då uppfattades, kombinerade vatten, luft, promenader och samtal. Människor sökte lindring, men också social interaktion genom promenader, utbyte av nyheter, läsning och möten mellan adel, den rika borgarklassen, prästerskapet och intellektuella kretsar. Denna sociala och intellektuella dimension, långt ifrån sekundär, var en del av den bredare "behandlingen": det var en plats att läka kropp och själ, och att finna föryngring genom att under några veckor fly vardagens begränsningar. Kung Gustaf IV Adolfs spabehandling 1798 illustrerar Medevis rykte i hela kungariket, medan orten med tiden fick ett byggt arv som definierade dess identitet, särskilt med Högbrunnen (1809), som har blivit ett av de utmärkande dragen i dess historiska silhuett.

Medevi Brunn, 1798. ”Utsikt över Medevi nöjespark, där Hans Majestät Konung Gustav IV Adolf under sin vistelse 1798 erbjöd förfriskningar till alla gäster. Akvatintgravyr av Carl Fredrik Akrell år 1803 efter en teckning av C. J. Fahlcrantz.”

Det var just under dessa sommarträffar som Johan Henric Lidén och Johan Kuhlman träffades första gången 1772. Under de följande åren sökte de två vännerna lindring tillsammans, den ene för sin kroniska gikt och den andre för sina njurstenar. Det var verkligen i Medevi som deras långa förhållande började. Johan Kuhlman var inte bara en förbipasserande kurgäst. Boende i Norrköping, i spetsen för en blomstrande verksamhet som han ärvt från sin far och utvecklats sedan 1720-talet, förkroppsligade han den företagsamma och respekterade borgarklassen, och framför allt en man vars framgång aldrig distraherade honom från böcker. Han läste, samlade och höll sig à jour med litterära nyheter. Lidén fann i honom en själsfrände och snart en livslång vän.

Aforism av Johan Henrik Lidén i Johan Kuhlmans Guldbok.
« Pour quelle raison la guerre obscurcit la sainteté de la terre ?
Dicté durant mon congé de maladie à Norrköping, le 21 juin 1792
d’un invité malade à un vieil ami de seize ans ».
J.H. Liden

Senare, under 1800-talet, fulländade Medevi det som gjorde den till en liten värld för sig: musiken intog en viktig plats och från 1870-talet och framåt bidrog orkestern och traditionerna med kollektiva promenader till denna alldeles speciella atmosfär där kuren nästan blev en social koreografi.

Ett brev från Lidén till Johan Kuhlman, skrivet från Aachen den 27 april 1775, ger denna memoar en intim ton. I det anförtror han att Medevi alltid kommer att förbli honom kär, "för de goda möten" han hade där, och han frammanar med känsla födelsen av deras djupa band.

Medevi Brunns apotek, fotografi taget i augusti 2022.

1900-talet påminde oss äntligen om att Medevi inte bara är en kuliss som frysts i tiden, och under andra världskriget fungerade platsen som en tillflyktsort för människor som bodde i regionen. Sedan, i början av 1980-talet, inträffade ytterligare en vändpunkt med nedgången för traditionella former av spa-organisation; frågan om att bevara och föra vidare detta levande arv uppstod, och fann en bestående ram med skapandet av en stiftelse 1996. Således, från 1678 till idag, framstår Medevi Brunn mindre som en enkel källa än som en illustration av "gustavianskt" liv – en plats där hälsa, sociala relationer och individuella öden sammanflätas.

Besök Medevi Brunn, Nordens äldsta fungerande termalkälla. Den är öppen dagligen under spasäsongen och låter dig dricka dess välgörande vatten direkt från källan, ta en guidad tur och upptäcka historien som fortfarande genomsyrar platsen.

(1) Johan Hinric Lidén (7 januari 1741 – 23 april 1793) var en svensk forskare, filosof, bibliograf, humanist och litteraturkritiker. Hans mest kända verk är hans doktorsavhandling om svensk poesihistoria med titeln Historiola litteraria poetarum Svecanorum (1764).

(2) Fridrik Ekmanson, lantmätare och kartograf för Östergötland. Född 1750 och död 1820. Bosatt i Gåvarp Mjölby och senare Ålahorva. Han är ansvarig för ett flertal kartor, bland annat de av Medevi Brunn där Johan Kuhlman och Lidén möttes och återvände mer än en gång.

« Ce que la nature subit, en d’autres lieux, de la part de cultivateurs négligents et ignorants, est fructifié à Rödmossen par Johan Kuhlman. Dans la vie adulte, vous récoltez les fruits de votre travail et, par la suite, on se souviendra de votre nom avec un sentiment de gratitude ».
Rödmossen le 17 octobre 1795
Fridrik Ekmanson

Kuhlmans och fransmännen

Under min forskning blev jag gradvis övertygad om att familjen Kuhlman talade franska långt innan Josef anlände till Algeriet. Kanske var det faktiskt hans val att bosätta sig i ett nyligen erövrat land som erbjöd nya kommersiella möjligheter och vars språk han behärskade som var den främsta anledningen till hans ankomst till Alger 1844.

Denna intuition bekräftades också av flera källor. En aforism (1) av Johan (1738-1806) identifierad i Gustafva Eleonora Gjörwells (2) gyllene bok, daterad 2 november 1796, hustru till hans vän Johan Niclas Lindhal, var ett första exempel.

Aforism av Johan Kuhlman, Stambok av Gustafva Eleonora Gjörwell, daterad 2 november 1796. Göteborgs universitetsbibliotek.

Hans hustru Margaretha Sehlberg (1759-1841) var också anmärkningsvärd och förekommer lite längre fram i denna gästbok:

Aforism av Margaretha Sehlberg, Stambok av Gustafva Eleonora Gjörwell, daterad 2 november 1796. Göteborgs universitetsbibliotek

Bland andra källor kan vi också hitta ett brev som Claes (1800-1823), son till Johan Peter (1767-1839), mottog medan han var i Cette (nuvarande Sète) i södra Frankrike. Gåtan kring denne äldre bror till Josef är fortfarande olöst än idag… I de svenska arkiven hittar vi också ett brev från Josef till hans syster Ingeborg, som bodde i Johans och Margarethas tidigare hem, daterat 1867. Jag kommer att få möjlighet att presentera detta brev, skrivet under den oroliga perioden under den algeriska kolonin, då ödelagd av hungersnöd och jordbävningar. Även om de flesta av Josefs bevarade skrifter är på svenska, är det värt att notera att han skrev till sin syster på franska.

Johan och Margaretha förekommer som franska författare i en omfattande sociologisk studie utförd av Margareta och Hans Östman med titeln "Au Champ d'Apollon" (3), publicerad 2006 och som kommer att kompletteras av "Glanures" 2012. Dessa två böcker listar inte mindre än 834 svenska författare som skrev på franska mellan 1550 och 2006. Detta monumentala verk kombinerar bibliografi (mer än 1 500 titlar), detaljerade biografier och djupgående sociologisk analys för att förstå vilka dessa svenskar var som valde franska som litterärt uttrycksspråk.

Denna studie visar att 73 % av dessa författare föddes mellan 1655 och 1772, en period som motsvarar höjdpunkten av franskans inflytande som kulturspråk i Europa och Sverige. Denna kronologiska koncentration vittnar om det enorma prestige som det franska språket åtnjöt under upplysningstiden, särskilt under Gustav III:s regeringstid, en stor frankofil som förvandlade Stockholm till ett "Nordens Paris". Efter 1772 observeras en gradvis nedgång, då kungen paradoxalt nog utvecklade en språkpolitik som gynnade svenskan för att stärka den nationella identiteten.

I motsats till vad man kan tro var användningen av franska i Sverige inte begränsad till en aristokrati som var frikopplad från allmogen. Studien avslöjar en anmärkningsvärd social mångfald: bland de identifierade författarna finns söner till jordlösa bönder, småbönder och gästgivare, såväl som kungliga rådgivare och högt uppsatta tjänstemän. Fördelningen visar att 50 % av författarna var adelsmän eller medlemmar av kungafamiljen, medan 50 % var allmogen.

Författarnas slutliga yrkesfördelning är lika avslöjande. Ungefär 30 % avslutade sina karriärer i maktens centrum (regering, kungligt kansli, hov), medan 25 % tillhörde kategorin köpmän, industrialister och professionella författare. Därefter kom lokal förvaltning (13 %), armén (13 %), kyrkan (11 %) och den offentliga utbildningen (5 %).

Universitetsstudier var praktiskt taget obligatoriska för dessa fransktalande författare: 80 % av männen födda före 1719 var inskrivna vid universitetet, en andel som gradvis minskade till 52 % efter 1810. Uppsala universitet var den klart mest populära och stod för 69 % av studenterna. Före 1772 utgjorde lärares och prästers söner majoriteten av studenterna, men efter det datumet blev köpmäns och industrialisters söner i majoritet, vilket återspeglade köpmannaklassens växande rikedom.

Kvinnor representerade endast 13,1 % av den totala författarpopulationen (59 kvinnor av 451 detaljerade författare), en andel som ökade från 1655 (5 %) till 1810 (23 %). Bland dessa kvinnor hade 73 % en position vid hovet, vanligtvis som hovdamer åt prinsessor eller drottningar. Endast två lärarinnor förekommer i samlingen, medan 43 kvinnor klassificeras i gruppen "Övriga", angivna som hustrur eller ogifta kvinnor utan en specifik yrkestitel. Bland dessa kvinnor finns Margaretha Sehlberg, hustru till Johan.

Franska, ett språk för socialitet och kultur

Franskan fungerade främst som språk för social interaktion och förfinad kultur. Ungefär 20 % av skribenterna bidrog med gratulationsdikter som inkluderades i universitetsavhandlingar, medan 50 % av kvinnorna föredrog att bidra till vänners album. Dessa texter tog formen av tillfälliga dikter (för bröllop, födslar och begravningar), underhållning (dikter och aforismer, charader och gåtor), men också viktiga litterära verk av personer som Kristina av Sverige.

Jämförelse med svenska författare som skriver på svenska visar betydande skillnader: lärare och präster är betydligt fler bland författare som skriver på svenska (34 %) än på franska (25 %), troligen på grund av luthersk misstro mot franska, ett språk som förknippas med katolicismen. Omvänt är militära officerare och gruppen "Övriga" överrepresenterade bland fransktalande författare, liksom lokala administratörer.

Familjen Kuhlman: en familj i hjärtat av den upplysta borgarklassen

Johan Kuhlman (1738-1806) förkroppsligar perfekt den svenska köpmannaklassen på 1700-talet som antog franska som sitt kulturspråk. Som en framgångsrik handelsman och affärsman klassificeras han i gruppen "Övriga" (utan offentligt ämbete) och förekommer i listan över "Affärsmän och köpmän" som ingår i studien. Hans skrifter på franska refereras på sidorna 100 och 245 i "Au Champ d'Apollon", vilket vittnar om hans aktiva deltagande i sin tids intellektuella liv.

Hans hustru, Margareta Catharina Kuhlman, född Sehlberg (1759–1841), dotter till Gävleskeppskaptenen och handelsmannen Nils Jacob Sehlberg, förekommer i studien (sidorna 77, 100, 262) och listas som ”Hustru” i gruppen ”Övriga”. Hon stod ändå i centrum för ett anmärkningsvärt intellektuellt och kulturellt nätverk. Hennes korrespondens och relationer med personer som Gustava Eleonora Gjörwell (författare, 1769–1840) vittnar om den centrala roll som vissa borgerliga kvinnor spelade i idéspridningen och skapandet av en frankofon kultur i Sverige.

Kuhlmans krets i studien: en bekräftad frankofon elit

Av de cirka trettio personer som identifierats i Kuhlmans sociala och intellektuella krets, citeras sex i "Glanures" som författare till verk på franska, vilket bekräftar deras status som en frankofon kulturell elit. Den mest prestigefyllda figuren är utan tvekan greve Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818), en av de ledande poeterna under den gustavianska eran, diplomat och medlem av Svenska Akademien. Oxenstierna, som medlem av regering och riksdag, representerar den kulturellt frankofona högadeln som graviterades kring kungamakten. Hans närvaro i Kuhlmans krets vittnar om denna köpmannafamiljs förmåga att integrera sig i de högsta skikten i det svenska samhället.

Bland Johan Kuhlmans nära medarbetare förekommer två i studien: Pehr Arosenius (1769-1848) och Lars Johan Söderberg (1765-1841), båda handelsbiträden i Kuhlmans tjänst innan de grundade den välrenommerade firman Söderberg & Arosenius. Slutligen representerar Knut Henrik Leijonhufvud (1730-1816), kammarherre hos prinsessan Sofia Albertina, och Lars Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea artilleriregemente, Kuhlman-kretsens kopplingar till hovet och armén, vilket visar på bredden och mångfalden i detta sociala nätverk.

Kuhlman-kretsen illustrerar således ett mikrokosmos av denna svenska 1700-talskulturelit: kosmopolitisk, frankofon till sin kultur, rotad i handel och industri, men kopplad till de högsta maktsfärerna, konsten och vetenskapen. Franskan fungerade inom denna krets som ett språk för social särskiljning och förfinad sällskaplighet, vilket gjorde det möjligt för en berikad borgarklass att föra dialog som jämlikar med den traditionella aristokratin och att delta fullt ut i den europeiska litteraturrepubliken.

Autografbrev på franska från storkansler Sparre (4), daterat 10 maj 1793. Författarens personliga samling.

Källor: Margareta Östman, Gleanings fungerar som en uppföljare till På Apollos fält. Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006)., Stockholm, Stockholms universitet (Romanica Stockholmiensia, 29), 2012.

(1) En aforism är ett uttalande uttryckt i några få ord – och i förlängningen en mening – som sammanfattar en princip eller försöker karakterisera ett ord, en situation, ur en enda synvinkel.

(2) Gustava Eleonora Gjörwell (1769-1840), författare och nära vän till Margareta Sehlberg-Kuhlman, var en framstående figur inom Norrköpings borgerliga intelligentsia. Dotter till Carl Christoffer Gjörwell (journalist och förläggare, 1731-1811) gifte hon sig med Johan Niclas Lindahl (köpman, 1740-1814) och knöt därmed band mellan familjer av kulturella köpmän. Denna allians mellan handel och litteratur var karakteristisk för den upplysta svenska borgarklassen.

(3) På Apollosfältet består Skrifter på franska producerade i Sverige (1550-2006) av franskspråkiga "litterära" texter producerade i Sverige sedan 1550, presenterade kronologiskt efter författarnas födelseår. Varje citerat verk föregås av en kort biografi över författaren, avsedd att ge insikt i deras plats i det svenska samhället. Korpusen innehåller verk av 471 olika författare, varav 64 är kvinnor. Sjutton författare kunde inte identifieras. Det inledande kapitlet ger en översikt över svenska attityder till franska språket och kulturen från medeltiden till nutid. Margareta Östman har en doktorsexamen i litteratur och undervisar vid institutionen för franska, italienska och klassiska språk vid Stockholms universitet. Hans Östman, också doktor i litteratur, har publicerat flera verk om engelsk och svensk litteratur från 1700-talet.

(4) Fredrik Sparre, född den 2 februari 1731 och död den 30 januari 1803 på Åkerö slott, var en svensk greve av Åkerö, serafimerriddare, kanslichef och ämbetsman. Han tillhörde Sparre-släkten, greve nr 111. Efter att ha avslutat sina studier och rest utomlands, blev han kanslichef, där han befordrades till kanslichef och sedan till kronkanslichef 1773. År 1781 utnämndes Sparre till riksråd och samtidigt till ståthållare hos kronprinsen (den blivande kung Gustav IV Adolf). År 1788 avskedades han från sin befattning som ståthållare på egen begäran men stannade kvar i rådet till dess upplösning 1789, varefter han utnämndes till ledamot av Högsta domstolen.

Saltängsteatern

Saltängsteatern, även kallad Comediehuset, var en teater i Norrköping, verksam mellan 1798 och 1850.

Le théâtre et le manège se trouvaient à l’extrémité de l’ancienne place Saltängstorget, aujourd’hui occupée par le parc ferroviaire le long de la rue Slottsgatan. Le théâtre fut inauguré en 1798 et resta associé au manège, appelé « Hüstopera », jusqu’en 1859. Gravure d’après une gravure contemporaine de W. Wiberg.

Teatern grundades på initiativ av Johan Kuhlman (1738-1806), Peter Lindahl (1740-1814), Christian Eberstein (1738-1816) och advokaten Johannes "John" Swartz den äldre (1759-1812). Den var avsedd att ersätta de äldre Egges Teater och Dahlbergska Teatern, vilka hade stängts efter skandalen orsakad av uppförandet av Marseljäsen 1795 av Johan Peter Lewenhagens trupp och ansågs föråldrade. Den byggdes på Slottsgatan, norr om Saltängstorget, på mark som arrenderats från Hedvigs kyrka.

Den nya teatern var, till skillnad från sina föregångare, inte en ombyggd byggnad, utan den första teatern som byggdes i Norrköping. I empirestil hade den dubbla väggar, en loge och ett galleri, och var inredd av Pehr Hörberg. Den kunde ta 300 personer. Liksom sina föregångare hade Saltängsteatern ingen fast personal, men liksom alla teatrar utanför Stockholm var den värd för turnerande teatersällskap. På sin tid var den en av de viktigaste landskapsteatrarna i Sverige. Ursprungligen drevs den av ett privat aktiebolag, men övergick 1813 till Hedvigs kyrka.

Saltängsteatern ersattes 1850 av Eklundska teatern, som i sin tur revs 1903 och ersattes av Stora teatern i Norrköping.

Källa: enligt Nordén, Arthur, Norrköpings äldre teatrar. Saltängsteatern 1798-1850.