Kategori: Det gustavianska Sverige

Explorez le siècle d’or de la Suède sous les règnes de Gustave III et Gustave IV Adolphe. Cette catégorie retrace la vie de la famille Kuhlman au cœur de l’élégance néoclassique et des bouleversements politiques de l’époque. Entre l’influence des Lumières, le développement industriel de Norrköping et les liens persistants avec la Couronne, découvrez comment la lignée a traversé cette période de faste culturel et de réformes, immortalisée par les célèbres ‘Pastels de l’Empire Bourgeois’.

Fyra veckor i Nordsjön: Lidéns mardrömslika resa

Sommaren 1774. Lidén lämnar Norrköping för Amsterdam, sedan Aachen, där han hoppas att det varma vattnet ska bota hans ihållande gikt. Han ger sig ut. Och detta är början på vad han själv kommer att kalla "En obeskrivligt sorglig och svår resa".

Ostindiska kompaniets skepp Finland i en storm i Nordsjön. Skeppet byggdes 1761 på Stora Stads varv i Stockholm och gjorde sju resor till Kina för Svenska Ostindiska kompaniet. Målning av Jacob Hägg (1839–1931). Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg (ref. SMG1655)

Brev 81, hastigt nedklottrat "På väg till Amsterdam" Budskapet från den 16 juli har alla kännetecken för ett skeppsbrutet sjömans budskap: "Allt som återstår för mig är att låta folk veta att jag lever." Två veckor hade redan gått sedan hans avresa från Norrköping. Följande brev, skrivet från Amsterdam dagen därpå, beskriver deras prövning: en storm utbröt på midsommaraftonen och fångade dem i kaoset en hel natt och en hel dag. Fyra veckor till sjöss i Nordsjön följde – stormar, kyla, motvindar och framför allt en minskande tillgång på dricksvatten, vilket tvingade männen att bara dricka en gång om dagen. Alla andra fartyg hann ikapp dem. Finland, ce "eländigt skepp", fortskrider så långsamt att Lidén, inte utan ironi, rekommenderar att den förstörs vid sin återkomst.

Och ändå, mitt i denna katastrof, en oväntad notis: "Gud har hållit mig på gott humör." Lidén klagar inte, han berättar sin historia. Med den där tysta klarheten som gör honom så förtjusande, genom varje rad i denna korrespondens som omsorgsfullt bevaras i Linköpings arkiv.

Brev 81 på väg till Amsterdam den 16 juli 1774.

"Min kära bror,

Efter en obeskrivligt sorglig och svår resa i många avseenden kastar vi nu ankare för Amsterdam. Tänk er! Det har gått två veckor sedan jag lämnade Norrköping. Jag ska skriva nästa inlägg ordentligt. Nu återstår bara att jag låter folk veta att jag lever, för tiden är inne, och jag har inte gett mina vänner möjligheten att plåga sig själva i okunskap om mina handlingar.

Käre broder, var vänlig och meddela min kära mor per post omedelbart, eftersom jag inte har tid att skriva; men säg henne att kaptenen just har talat, och att jag inte har haft tid att skicka brevet snabbt, men att jag säkert kommer att få det med nästa post. Må Gud välsigna min broder med all godhet och alla goda önskningar.

En lycklig vän.

Lidén

PS: Hälsningar till alla mina vänner! Åh, om jag hade min hälsa skulle jag gärna åka utomlands igen..

Brev 82 — Amsterdam, juli 1774 (brev mottaget den 29 juli)

"Min kära vän och bror,

Jag antecknade några rader igår, strax innan jag kom hit; Frej tog dem i land för att få dem kopierade. Jag håller nu mitt löfte och skriver till dig igen, om än kort. Jag hoppas att mitt brev från Norge nådde min käre bror och att han känner till omständigheterna kring min ankomst. På midsommarafton hade vi knappt gett oss ut till sjöss igen när stormen uppstod – och vilken storm det var! Vi utstod en mycket prövande midsommarnatt och -dag. Sedan, vecka efter vecka, kom motvindar, upprepade åskväder, ihållande kyla och rasande hav. Vi tillbringade således fyra hela veckor i Nordsjön, utan att veta hur allt skulle sluta. Det värsta var att vattnet, länge stillastående och illaluktande, blev så knappt att männen bara kunde dricka en gång om dagen. Om vi inte hade lämnat det havet som vi gjorde, skulle vi ha varit i en mycket allvarlig situation. Min bror kan själv bedöma, utifrån allt jag just sagt, att resan inte var direkt en glädjefylld sådan. Och ändå, Gud vare lovad, höll Han mig vid gott humör under hela denna prövning; om min lycka inte ökade, förblev den vad den alltid hade varit.

Var vänlig och framför mina hälsningar till herr Ebberstein och be honom rekommendera rederiet att detta eländiga fartyg förstörs vid dess återkomst, för det kunde inte vara värre. Under hela resan hade jag sorgen att se hur varje fartyg lätt hann om oss; detta skrov är bara bra för att fånga vinden, och de fartyg som hade följt oss från sundet anlände hit femton dagar före oss. Under de senaste dagarna hade larmet till och med slagits ut på grund av vår långa frånvaro, det ihållande dåliga vädret och kanonens lasts dåliga rykte. Jag gick i land först på söndagsmorgonen och har ännu inte stött på någon från stranden.

Fortsättning från tisdag, klockan 12.

Sedan dess har flera gamla bekanta kommit och hälsat på mig ombord, och resan till nästa etapp är nu arrangerad. Krebels Reisen vilseledde mig: det finns ingen direkt förbindelse till Maastricht, tvärtemot vad de annonserade. När det gäller den traditionella Treck Schyten är det omöjligt för mig att åka den på grund av de täta bytena. Jag måste därför hyra en privatbil för denna resa – bekvämt, visserligen, men mycket dyrt. Imorgon, om Gud vill, ger jag mig av. Liedbeck, som har visat mig samma vänlighet här som min bror gjorde i Norrköping, har varit så vänlig att låta sin yngre bror följa med mig, så att jag inte blir ensam på resan.

Växeln var hos Hoope för accept. Jag fick veta att det inte var brukligt att göra en anteckning på accepten, men att jag kunde beordra betalning så snart jag behövde den. Rävar är inte särskilt efterfrågade här. I kväll vet jag vad jag får för dem; jag har redan sålt ungefär femtio, och jag hade stor tur att hitta köpare till dem. Vad gäller resten är växelkursen här 4 gulden till det holländska pundet, och affärerna är som vanligt.

Herr Ebberstein öppnade ett konto åt mig hos Nedermeyer, som stannade här hos mig i två dagar och erbjöd mig allt jag kunde önska mig. Han är en man med perfekt hövlighet, som jag beundrade mycket. Handelshuset är ett av de bästa i Amsterdam; det har inga andra affärer med svenskar än Ebberstein och är noga med att skydda detta rykte. Nedermeyer själv höll Ebberstein högt. Herr Rungén är ung, livlig och effektiv; han gav mig all den tid jag behövde. Frey, för sin del, var diskret och väluppfostrad under hela resan. Det är i hans händer som jag tacksamt kommer att anförtro allt som har anförtrotts mig.

Jag väntar nu ivrigt på ett brev från min bror. Må Gud ge oss glädjen att återförenas en dag! Hälsningar till alla våra vänner Ebberstein, Ekerman, Rudberg, Wiman och Braad; till alla som minns mig med glädje.

Till livet, till döden,

Din mest hängivna broder,

Lidén

Anmärkning: I slutet av brevet nämner Lidén industrimannen Ebberstein, borgmästaren Ekerman samt navigatören Braad (se på annan plats), svåger till Johan Kuhlman och gift med hans syster Sara Margaretha.

"Min bror": en vänskap utan gränser

Vänskapen mellan Johan Kuhlman och Johan Henrik Lidén var verkligen speciell. Den uthärdade sjukdom, avstånd och de gångna åren utan att någonsin vackla. Allt började omkring 1773: de två männen var 32 respektive 35 år gamla, och deras korrespondens, inledningsvis artig, "Min käre vän", övergick gradvis till något mer intimt, mer broderligt. Snart skulle Lidén bara tilltala honom som "Min käre broder". För det var verkligen ett valt brödraskap. Lidén var då en man som led mycket: gikt hade drabbat honom hösten 1771 och ville inte släppa honom. Kuhlman, en välbärgad köpman från Norrköping, gjorde mycket för att underlätta sin väns svåra liv. Han skickade honom choklad, "smaken var utmärkt", skrev en förtjust Lidén, torkade päron, kinesiskt porslin, linnetyger och rakknivar. Han kom för att stanna åtta dagar vid sin väns säng för att "sörja tillsammans". Han organiserade sina resor, behöll sin bil och förberedde sitt logi. Och Lidén, med sin darrande, sjuka handstil, svarade honom brev efter brev, alltid undertecknande med samma milda och absoluta fras: ”Till livet, till döden.” Följande brev är ett av dem där denna ömhet lyser igenom tydligast, i de små detaljerna i det dagliga livet som delas trots avståndet.

Brev 53, Linköping, slutet av september 1773.

"Min kära bror,

Tack så mycket för all din vänlighet och din underbara omtanke som lyste upp mina dagar. Helt otroligt. Mamma tackar dig, precis som jag, innerligt för de fina citronerna. Stolen var fin. Jag saknar min gunghäst. Chokladpannan (att laga mat i) är precis vad jag behöver. Och min hatt är tillgänglig igen. Jag kanske snart, äntligen, har en som passar mig. Min feber har gått ner, och jag har all tid i världen. Jag verkar bli lite bättre, men långsamt. Min käre bror kom och stannade hos mig i åtta dagar så att vi kunde sörja tillsammans.

Läkaren har bråttom och jag har inte tid att säga mer den här gången.
I livet, i döden, av hela mitt hjärta,

Min käre broder PS: Flera hälsningar till Bror Rudberg och Assessor Faithfully Braad. Även till Mamsell Örnberg och Herr Bergström. (Fröken Örnberg var familjen Kuhlmans hushållerska i Norrköping).

Lettre 58, Linköping le 15 novembre 1773

« Min kära vän,

Tack till dig, som aldrig tröttnar på att skriva till en stackars, utmattad sjukling, till en som har glömt allt och som andra i sin tur glömmer. Ändå tror jag – ja, jag tror – att jag fortfarande kommer att kunna överraska, och överraska mig själv, genom att en dag återfå min hälsa. Det verkar som att herr Göhle, efter många misslyckade försök, äntligen har satt fingret på något som liknar den försvagande febern (1). Åtminstone liknar den den. Låt oss vänta och se. Om Gud vill! Denna utsikt intresserar mig mycket.

Jag njöt av chokladen med sann njutning; den smakade utmärkt. Min bror vilar inte förrän han kommer och bjuder mig på en kopp. Jag fick också tio pund torkade päron av fru Alstrin, på min brors utmärkta rekommendation. Men hur mycket kostar de, och till vem ska jag betala? Det specificerades inte i det bifogade brevet.

Budbäraren kommer snart att ge sig av med linet, som jag gärna tar emot, medan sillen och saltet senare kommer att levereras av min egen bonde. Tack för löftet om porslinet. Gud give att min bror blir lättad och gynnad av de nya engelska bestämmelserna. Men tålamod, Gud prövar dem han älskar! Vad mer kan vi göra? Min bror har själv beställt rakbladsvassa knivar; de kommer med nästa leverans. De verkar vara av god kvalitet. VFår se om de håller. Deras smed är en svensk baserad i London, som arbetar med järn från vårt land.

Jag lever och dör med ett svenskt hjärta, men inte ett av järn...

Med vänliga hälsningar, Lidén

(1) Sammanhanget tyder på att Dr. Göhle, efter flera misslyckade försök, slutligen fann en diagnos – förmodligen för att skilja den feber som åtföljer Lidéns gikt från ett annat tillstånd. Detta var troligen en intermittent malarialiknande feber, mycket vanlig i Sveriges sjötrakter på 1700-talet.

Deux lettres d’Or

Det är med dessa ord som Hjalmar Lundgren inleder det första kapitlet i sitt verk tillägnat familjen Kuhlman (1):

”De små pojkarna från gatan som ledde till tullporten norr om Norrköping hoppade upp ur sandlådan där de hade lekt och sprang barfota för att bilda hedersvakt på varsin sida om passagen. De hade känt igen honom på avstånd, de kände alltid igen honom, han som passerade förbi denna plats nästan varje dag, och de visste att som vanligt skulle några kopparmynt kastas ut från vagnens fönster av en generös hand. Det var en stor vagn täckt med ett djupt grönt draperi av utländskt mönster, både smalt och elegant, som rörde sig framåt i ett moln av gyllene damm. På dess dörrar lyste de två bokstäverna J. K. i guldmonogram.”

Bilen var på väg tillbaka från landsbygden, värdig och högtidlig, i en sommarkvälls mildhet. Längs vägarna utstrålade fälten sin doft av klöver, och svalorna, livliga och precisa, ritade sina låga arabesker över de slumrande ängarna.

Medveten om att Lundgrens arbete bara var en sekundärkälla, gav jag mig ut för att söka efter vad som kunde ha inspirerat honom. Det är i den korrespondens som Johan Henrik Lidén riktade till Johan Kuhlman, numera bevarad i Linköpings arkiv, som vi hittar de avsnitt som sannolikt inspirerade författaren (2). Genom sina brev återkommer Lidén gång på gång till samma kuriosa: engelska bilar.

Brev 86 — Aix-la-Chapelle, 14 november 1774

”Eftersom jag ser att jag aldrig kommer att kunna använda den nya bilen, som fortfarande är en börda för min bror, åtminstone Gud vet när, var jag väldigt glad att kunna sälja den då […] Under tiden ska jag också köpa mig en engelsk bil för återresan. Även om den är ganska dyr, är den här bilen väldigt bekväm.”

Brev 89 — Aix-la-Chapelle, 6 mars 1775

”Min bil kostade mig 2456 dal. Jag reste bara mellan Linköping och Norrköping. Skulle jag kunna få 2000 nu? En ny engelsk vagn i Bryssel kostar ungefär 200 dukater. Dyrt; men man reser bekvämt. De är alltid tvåsitsiga. Jag måste köpa en, för jag vill inte vara sängliggande längre.”

Brev 48 — Linköping den 21 juni 1773

Johan vakade över sin sjuka vän med orubblig omsorg. En dag, för att bespara honom resans vedermödor, skickade han sin egen vagn, efter att noggrant ha ordnat varje etapp av resan: hästarna redo vid varje stafettstation, huset iordningställt, logi möblerat. Lidén stannade således i fyra månader hos Kuhlman i Norrköping. Vid sin återkomst till Linköping skrev han omedelbart:

”Även om jag fortfarande är skakad och ganska trött efter resan, måste jag skriva några ord för att berätta att jag anlände välbehållen till Linköping med min gamla Goutte… Resan gick obegripligt snabbt. Hästarna var alltid redo, så jag var där klockan 4:30. När jag kom tillbaka fann jag gästhuset fullt. Ännu en vänlig handling. Tack så mycket.”

(1) « Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren » par Hjalmar Lundgren publié en 1917. Anders Hugo Hjalmar Lundgren (16 février 1880 – 5 octobre 1953) était un bibliothécaire et écrivain suédois. Hjalmar Lundgren était le fils du greffier de la ville Johan Edmund Lundgren et de Hilma Andersson-Öhrvall. Il étudie à Uppsala où il devient bachelier en philosophie en 1903 et licencié en philosophie en 1908 et enfin en 1913 soutient son doctorat et devient docteur en philosophie. En parallèle, il a acquis sa première expérience professionnelle en tant que bibliothécaire à l’Université d’Uppsala. Lorsque Lundgren retourna dans sa ville natale de Norrköping après la défense publique de sa thèse de doctorat, l’ancien ministre des Finances Carl Swartz venait de faire don à la ville de la propriété « Villa Swartz ». dans le but de faire place à la fois à une bibliothèque et à un musée d’art. Lundgren a été nommé le premier directeur des deux collections et a occupé ces missions jusqu’en 1945 (musée d’art) et 1946 (bibliothèque). À la retraite, il fut de 1948 jusqu’à sa mort, président de l’Association Old Norrköping.

Som författare debuterade Lundgren 1909 med diktsamlingen Syrinx, som han skrev under en sommarvistelse hos kyrkoherde August Hammarström i Kvarsebo. Han utvidgade sedan sitt litterära skrivande med reseskildringar, lokala och kulturella verk, historiska stycken med mera. Han översatte även utländsk litteratur (främst fransk) och redigerade utgåvor av olika historiska manuskript, inklusive Anekdota Benzeliana (1914) av Erik Benzelius den yngre.

(2) Denna korrespondens från Lidén till hans vän Johan Kuhlman var ämnet för en bok som redigerades 1961 av Hilda Danielson med titeln: Förtroendes brev från Johan Jenrik Lidén (1768-1787). Johan Hinric Lidén, född den 6 eller 7 januari 1741 i Linköping, död den 23 april 1793 i Norrköping, var en svensk akademiker och donator.

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (5/5)

De beväpnade skansarna, övervakningssystemet och de nya befästningarna

1. Von Rööks verk

Överste von Röök påbörjade arbetet med skansarna med hjälp av bönderna på Vikbolandet, rekvirerade på guvernörens order. Redan den 5 oktober 1788 kunde amiralitetsflaggan hissas vid Skänäs – en symbolisk gest som markerade ibruktagandet av befästningen.

Norrköpings skansar. Svenska militärarkiv.

2. Utsiktsljussystemet (Varseleld)

Varseleld utrustade med tjärfat uppställdes på flera strategiska punkter. Vakterna i tornvaktarna instruerades att ständigt övervaka bränderna vid Hammarudden, på Björnvikensberget och i Kvillingebergen; i händelse av en eld skulle de ringa med klockorna utan dröjsmål.

3. Beväpning av skansarna

Arbetet fortsatte under ledning av Försvarsdeputationen. Skänäs skans utrustades med:

16 artonpundare järnkanoner (artonpundiga järnkanoner) i harpspyssel (kirasspansar),
8 trepundiga rapportkanoner i landflankerna,
Allt omgivet av palissader (palissader) och chevaux-de-frise (spanska ryttare).

3D-ritning baserad på periodplanen för Skänas skans.

På Säterholmen var sju järnkanoner utplacerade, varav ingen vägde mindre än arton pund. Dessa kanoner hade till stor del lånats från baron Örnskiöld.¹⁶ Skansarna låg i Stafsjö, de andra köptes in på annan ort. De var också utrustade med cirka 79 kanoner krut och två baracker. Manskapet till skansarna kom dels från skärgårdens socknar och dels från Kungliga Artilleriregementet.

3D-ritning baserad på tidsenliga ritningar. Säterholmen Redoubt.

4. Hästs och Lindholmens befästningar

Förutom skansarna Skenäs och Säterholmen inkluderade planerna även återuppbyggnaden av befästningarna Häst och Lindholmen. Denna återuppbyggnad var dock villkorad av en skriftlig förklaring från mottagarna om att de skulle avstå från ytterligare stöd för detta ändamål och även avsäga sig rätten till personligt skydd som kunde förväntas från dessa försvarsanläggningar.

Larmet i oktober 1788 och gesten mot Kuylenstjerna

Atmosfären i staden elektrifierades den 11 oktober 1788 av ett rykte om att fiendens krigsskepp (fiendefartyg) kryssade utanför Elfsnabben och Landsort. Myndigheterna begärde medel för försvarsarbeten, såväl som användbara kanoner, eftersom stadens 16 kanoner inte kunde skjuta. Men landshövdingen ansåg ryktet ogrundat: fienden hade "inga galärer eller flatbottnade fartyg på denna sida av Östra havet för landstigning". Förutom vad som redan hade spenderats krävdes inget mer än att upprätthålla "tillförlitlig kunskap vid den yttersta ingången till havet". Offentliga medel fick inte "slösas bort i onödan".

Norrköpings invånare visade ändå sin patriotism genom att efter sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) erbjuda översten och riddaren av Kungliga Storkorsorden Carl Wiljem Kuylenstjerna¹⁷ — som hade utmärkt sig i samma strid — en silverkanna med vinvärde värd 177 pund.

Borgargardets patriotiska sånger

Verser sjöngs med iver om borgerliga vakten. Här är stroferna, som de finns nedtecknade i källorna:

"Bröder! Vi som bär vapen till försvar för vår kung och vår stad, må vi slipa våra vapen, låt oss värdigt hedra våra dagar. Ledda av von Röök och Wallander, riddare av förebyggande garde, bröder! trots vredens förebråelser, ger Gud och tapperhet allt. Gustafs ömhet, stadens värdighet, må vara föremål för vår ära, ingen annan lösen kan bäras! Kom ihåg! Vår stad en gång reducerad till aska genom en grym politik. Bröder! Låt oss vara snabba, låt oss kämpa, låt oss trotsa all kritik!"

Kriget 1789 och dess nedslående resultat

År 1789 kvarstod hotet om en fiendelandstigning i Ostgötaship (Östgötaskärgården). En kunglig kungörelse av den 15 augusti uppmanade allmänheten i Vikbolandet att beväpna sig. Medborgarkåren fick återigen tillstånd att patrullera stadens gator nattetid (nattpatrullering) i syfte att upprätthålla ordning och övning.

Arbetet med skansarna fortsatte under ledning av försvarsdeputationen. Men slutet blev, med Gullbergs ord, "något sorgligt". I oktober beordrade kungen att skansarna skulle evakueras. Staden skulle ta hand om krutet, medan kronan skulle ta hand om själva skansarna – som så småningom förföll. På Säterholmen var allt, enligt Sundelius, fortfarande i sitt tidigare skick år 1798, "om än något förfallet".

Några år senare överfördes det försvarsmaterial som fortfarande fanns i kasernerna, förvärvat med de tecknade medlen, till kungen och kronan.

Les canonnières de 1808 (Kanonbåtarna 1808)

Arton år efter kriget 1788–1790, efter att kungen den 5 och 20 maj 1808 beordrat landshövdingarna att snarast bygga kanonbåtar på städernas varv, frågade Östergötlands landshövding den 27 maj rådhuset om ett lämpligt antal kanoner kunde byggas i enlighet med medborgarnas kapacitet.

Vid detta tillfälle tilldelade landskapsbefälhavaren guldmedaljen (guldmedaljen) till köpskapten (kofferdikapten) Olof Hammarsten¹⁸ för hans oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806.

Medborgarna förklarade att de kunde bygga och beväpna två kanonbåtar. De hävdade att kostnaden skulle delas mellan markägarna och borgarna; men de icke-borgare markägarna – representerade av löjtnant Jakob Erik Gripenwaldt – vägrade att bidra. Guvernören, som uttryckte sin oförmåga att tvinga dem, lät borgarna bära kostnaderna ensamma. Hans Majestät Konungen uttryckte sin tillfredsställelse i ett brev daterat den 8 juni 1808.

De två kanonbåtarna, byggda vid varven Eberstein & Co. och J. Schotte & Co., var klara hösten 1808, till en total kostnad av 6 502 riksdaler och 20 shilling (riksdaler och skilling).

(16) Baron Örnskiöld av Stafsö — Adlad ägare av Stafsö gods (Östergötland). År 1788 lånade han ut de flesta av de järnkanoner som bestyckade Skänäs skans, vilket illustrerade den patriotiska solidariteten mellan den godsägande aristokratin och Norrköpings stadsförsvar.

(17) Carl Wiljem Kuylenstjerna — Överste, hjälte i slaget vid Hogland. Svensk sjöofficer, överste och riddare av Stora Korsets Orden. Han utmärkte sig i sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) i Finska viken, en sammandrabbning mellan den svenska och ryska flottan. Norrköpingsborna skänkte honom en 177-punds silverkanna som ett tecken på patriotisk tacksamhet.

(18) Olof Hammarsten — Handelskapten. Verksam i början av 1800-talet. Handelskapten (kofferdikapten) i Norrköping. Erhöll guldmedaljen (guldmedaljen) av provinsbefälhavaren under kanonbåtsöverläggningarna 1808, som ett erkännande för hans "oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806". Hans heroiska handling illustrerar kontinuiteten i den medborgerliga och krigiska andan hos den norrköpingsska sjöborgarklassen mellan krigen 1788 och 1808.

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (4/5)

Les corps militaires bourgeois (Borgerliga militärkårer)

Johannisburg slottspark i Norrköping. Foto Etienne LAUDE, juli 2022.

1. De tre delarna av den borgerliga kroppen

Borgerskapets militärkår var indelad i tre divisioner: Kavalleriet, under dess kapten, fabrikören Peter Jakob Swartz¹¹ Infanteriet, under dess kapten, stadsfullmäktigeledamoten Johan Jakob Westerberg^¹2 och artilleriet under dess kapten, köpmannen Hans Ekhoff¹³.

2. Fabrikörskåren och Frikämparkåren (Frikårsjägarna)

Två ytterligare kårer bildades. Den första bestod av icke-borgerliga fabrikörer som, eftersom de inte var medborgare och därför inte var skyldiga att tjänstgöra i milisen, frivilligt tog värvning, på villkor att de fick bilda en separat trupp och var befriade från att bära uniform. Magistraten beslutade att de var välkomna, men att de först måste söka guvernörens godkännande.

Den andra, mer spektakulära kåren var Friåkarkåren (Frikårsjägarna eller Frijägare), bildad av stadens ungdom med egna officerare och gröna uniformer. En sådan grön kår hade diskuterats redan 1761 under Pommerska kriget, men hade förbjudits vid den tiden av magistraten, som ansåg den vara en olägenhet och en skam under marscher. Allvaret i situationen 1788 sopade undan dessa reservationer.

Gröna kåren krävde dock att få förbli enad i framtiden, så att dess medlemmar inte skulle tvingas, efter att ha erhållit sitt borgarcertifikat, att gå med i den reguljära militärkåren. Medlemmarna i den senare protesterade och fruktade att detta skulle hindra framtida rekrytering. Magistraten fann en kompromiss: Gröna kåren skulle inte utökas med fler medlemmar.

3. Övningar, höggardet och patriotisk spridning

Den borgerliga kåren upprättade en höggarde och patrullerade gatorna, till synes i övningssyfte enligt infanterikapten Westerberg. Guvernören, missnöjd med vardagsövningar som störde arbetet, beordrade att de skulle äga rum på helgdagseftermiddagar.

I en anmärkningsvärd gest av patriotisk spridning beslutade några av dem som hade bidragit till återuppbyggnaden av skansarna att finansiera en utgåva av det tal som Gustaf Engzell höll.¹⁴Kyrkoherden vid Dalarnas frikårsregemente höll sin predikan för Svärdsjö församlingsmedlemmar den 19:e söndagen efter trefaldighet år 1788. Upplagan, tryckt i 10 000 exemplar, distribuerades gratis till församlingar i hela Linköpings stift på ett öppet blad, som kunde hängas på väggen i varje stuga. Sälskapssällskapets tidskrift för år 1788, nr 28, han kommenterade initiativet så här:

"Denna uppmaning kan nu placeras på bondens största vägg, vars ande både tas och följs av barn och barnbarn, ja så länge Sverige är ett självständigt kungarike, så länge det styrs av Gustav."

4. Frijägarkorpsets parad (26 oktober 1788)

Den 26 oktober 1788 genomförde Free Chasseurs Corps en minnesvärd offentlig demonstration: de paraderade från sin övningsplats vid Himmelstadlund till ljudet av marschmusik (fältmusik), ledda av sin kapten Erik Stenbom.¹⁵, "Dessa unga krigare kämpar mot varandra med hängivenhet och kärlek till kungen och landet"Entusiasmen var sådan – slottsparken (Slottshagen) hade också ställts till förfogande för övningarna – att landshövdingen var tvungen att begränsa vapenavfyrningen till söndagseftermiddagarna, så att medborgarna inte skulle förlora sin arbetstid.

Mer kommer i ett kommande nummer…

11. Peter Jakob Swartz — Fabrikör och kavallerikapten. Fabrikör från Norrköping, representant för industriborgarklassen. Utnämnd till kavallerikapten för borgerliga militärkåren 1788.

12. Johan Jakob Westerberg — Stadsfullmäktigeledamot och infanterikapten. Stadsfullmäktigeledamot (rådman) i Norrköping. Befälhavde infanteridivisionen i borgerliga militärkåren 1788. Organiserade nattpatruller, motiverade som militär övning.

13. Hans Ekhoff — Köpman och artillerikapten. Köpman från Norrköping. Befälhavde artilleridivisionen inom den borgerliga militärkåren 1788, vilket placerade hans funktion i släktlinjen av borgerliga artilleriofficerare, till vilka Johan Kuhlman hade varit föregångare sedan 1767.

14. Gustaf Engzell — Aktiv 1788. Regementspastor för Dalarnas frikår. Höll en patriotisk predikan för Svärdsjö församlingsbor den 19:e söndagen efter Trefaldighet 1788. Detta tal, finansierat av Norrköpings borgare och inspirerat av samma patriotism, trycktes i 10 000 exemplar och distribuerades kostnadsfritt till alla församlingar i Linköpings stift — ”så att dess anda må tas till vara och följas av barn och barnbarn”.

15. Erik Stenbom — Kapten för Frijagarna. Aktiv 1788 i Norrköping. Kapten för Frijagarna. Ledde den minnesvärda paraden den 26 oktober 1788 från Himmelstadlund till tonerna av fältorkestern.