Kategori: Det gustavianska Sverige

Explorez le siècle d’or de la Suède sous les règnes de Gustave III et Gustave IV Adolphe. Cette catégorie retrace la vie de la famille Kuhlman au cœur de l’élégance néoclassique et des bouleversements politiques de l’époque. Entre l’influence des Lumières, le développement industriel de Norrköping et les liens persistants avec la Couronne, découvrez comment la lignée a traversé cette période de faste culturel et de réformes, immortalisée par les célèbres ‘Pastels de l’Empire Bourgeois’.

Deux lettres d’Or

Det är med dessa ord som Hjalmar Lundgren inleder det första kapitlet i sitt verk tillägnat familjen Kuhlman (1):

”De små pojkarna från gatan som ledde till tullporten norr om Norrköping hoppade upp ur sandlådan där de hade lekt och sprang barfota för att bilda hedersvakt på varsin sida om passagen. De hade känt igen honom på avstånd, de kände alltid igen honom, han som passerade förbi denna plats nästan varje dag, och de visste att som vanligt skulle några kopparmynt kastas ut från vagnens fönster av en generös hand. Det var en stor vagn täckt med ett djupt grönt draperi av utländskt mönster, både smalt och elegant, som rörde sig framåt i ett moln av gyllene damm. På dess dörrar lyste de två bokstäverna J. K. i guldmonogram.”

Bilen var på väg tillbaka från landsbygden, värdig och högtidlig, i en sommarkvälls mildhet. Längs vägarna utstrålade fälten sin doft av klöver, och svalorna, livliga och precisa, ritade sina låga arabesker över de slumrande ängarna.

Medveten om att Lundgrens arbete bara var en sekundärkälla, gav jag mig ut för att söka efter vad som kunde ha inspirerat honom. Det är i den korrespondens som Johan Henrik Lidén riktade till Johan Kuhlman, numera bevarad i Linköpings arkiv, som vi hittar de avsnitt som sannolikt inspirerade författaren (2). Genom sina brev återkommer Lidén gång på gång till samma kuriosa: engelska bilar.

Brev 86 — Aix-la-Chapelle, 14 november 1774

”Eftersom jag ser att jag aldrig kommer att kunna använda den nya bilen, som fortfarande är en börda för min bror, åtminstone Gud vet när, var jag väldigt glad att kunna sälja den då […] Under tiden ska jag också köpa mig en engelsk bil för återresan. Även om den är ganska dyr, är den här bilen väldigt bekväm.”

Brev 89 — Aix-la-Chapelle, 6 mars 1775

”Min bil kostade mig 2456 dal. Jag reste bara mellan Linköping och Norrköping. Skulle jag kunna få 2000 nu? En ny engelsk vagn i Bryssel kostar ungefär 200 dukater. Dyrt; men man reser bekvämt. De är alltid tvåsitsiga. Jag måste köpa en, för jag vill inte vara sängliggande längre.”

Brev 48 — Linköping den 21 juni 1773

Johan vakade över sin sjuka vän med orubblig omsorg. En dag, för att bespara honom resans vedermödor, skickade han sin egen vagn, efter att noggrant ha ordnat varje etapp av resan: hästarna redo vid varje stafettstation, huset iordningställt, logi möblerat. Lidén stannade således i fyra månader hos Kuhlman i Norrköping. Vid sin återkomst till Linköping skrev han omedelbart:

”Även om jag fortfarande är skakad och ganska trött efter resan, måste jag skriva några ord för att berätta att jag anlände välbehållen till Linköping med min gamla Goutte… Resan gick obegripligt snabbt. Hästarna var alltid redo, så jag var där klockan 4:30. När jag kom tillbaka fann jag gästhuset fullt. Ännu en vänlig handling. Tack så mycket.”

(1) « Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren » par Hjalmar Lundgren publié en 1917. Anders Hugo Hjalmar Lundgren (16 février 1880 – 5 octobre 1953) était un bibliothécaire et écrivain suédois. Hjalmar Lundgren était le fils du greffier de la ville Johan Edmund Lundgren et de Hilma Andersson-Öhrvall. Il étudie à Uppsala où il devient bachelier en philosophie en 1903 et licencié en philosophie en 1908 et enfin en 1913 soutient son doctorat et devient docteur en philosophie. En parallèle, il a acquis sa première expérience professionnelle en tant que bibliothécaire à l’Université d’Uppsala. Lorsque Lundgren retourna dans sa ville natale de Norrköping après la défense publique de sa thèse de doctorat, l’ancien ministre des Finances Carl Swartz venait de faire don à la ville de la propriété « Villa Swartz ». dans le but de faire place à la fois à une bibliothèque et à un musée d’art. Lundgren a été nommé le premier directeur des deux collections et a occupé ces missions jusqu’en 1945 (musée d’art) et 1946 (bibliothèque). À la retraite, il fut de 1948 jusqu’à sa mort, président de l’Association Old Norrköping.

Som författare debuterade Lundgren 1909 med diktsamlingen Syrinx, som han skrev under en sommarvistelse hos kyrkoherde August Hammarström i Kvarsebo. Han utvidgade sedan sitt litterära skrivande med reseskildringar, lokala och kulturella verk, historiska stycken med mera. Han översatte även utländsk litteratur (främst fransk) och redigerade utgåvor av olika historiska manuskript, inklusive Anekdota Benzeliana (1914) av Erik Benzelius den yngre.

(2) Denna korrespondens från Lidén till hans vän Johan Kuhlman var ämnet för en bok som redigerades 1961 av Hilda Danielson med titeln: Förtroendes brev från Johan Jenrik Lidén (1768-1787). Johan Hinric Lidén, född den 6 eller 7 januari 1741 i Linköping, död den 23 april 1793 i Norrköping, var en svensk akademiker och donator.

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (5/5)

De beväpnade skansarna, övervakningssystemet och de nya befästningarna

1. Von Rööks verk

Överste von Röök påbörjade arbetet med skansarna med hjälp av bönderna på Vikbolandet, rekvirerade på guvernörens order. Redan den 5 oktober 1788 kunde amiralitetsflaggan hissas vid Skänäs – en symbolisk gest som markerade ibruktagandet av befästningen.

Norrköpings skansar. Svenska militärarkiv.

2. Utsiktsljussystemet (Varseleld)

Varseleld utrustade med tjärfat uppställdes på flera strategiska punkter. Vakterna i tornvaktarna instruerades att ständigt övervaka bränderna vid Hammarudden, på Björnvikensberget och i Kvillingebergen; i händelse av en eld skulle de ringa med klockorna utan dröjsmål.

3. Beväpning av skansarna

Arbetet fortsatte under ledning av Försvarsdeputationen. Skänäs skans utrustades med:

16 artonpundare järnkanoner (artonpundiga järnkanoner) i harpspyssel (kirasspansar),
8 trepundiga rapportkanoner i landflankerna,
Allt omgivet av palissader (palissader) och chevaux-de-frise (spanska ryttare).

3D-ritning baserad på periodplanen för Skänas skans.

På Säterholmen var sju järnkanoner utplacerade, varav ingen vägde mindre än arton pund. Dessa kanoner hade till stor del lånats från baron Örnskiöld.¹⁶ Skansarna låg i Stafsjö, de andra köptes in på annan ort. De var också utrustade med cirka 79 kanoner krut och två baracker. Manskapet till skansarna kom dels från skärgårdens socknar och dels från Kungliga Artilleriregementet.

3D-ritning baserad på tidsenliga ritningar. Säterholmen Redoubt.

4. Hästs och Lindholmens befästningar

Förutom skansarna Skenäs och Säterholmen inkluderade planerna även återuppbyggnaden av befästningarna Häst och Lindholmen. Denna återuppbyggnad var dock villkorad av en skriftlig förklaring från mottagarna om att de skulle avstå från ytterligare stöd för detta ändamål och även avsäga sig rätten till personligt skydd som kunde förväntas från dessa försvarsanläggningar.

Larmet i oktober 1788 och gesten mot Kuylenstjerna

Atmosfären i staden elektrifierades den 11 oktober 1788 av ett rykte om att fiendens krigsskepp (fiendefartyg) kryssade utanför Elfsnabben och Landsort. Myndigheterna begärde medel för försvarsarbeten, såväl som användbara kanoner, eftersom stadens 16 kanoner inte kunde skjuta. Men landshövdingen ansåg ryktet ogrundat: fienden hade "inga galärer eller flatbottnade fartyg på denna sida av Östra havet för landstigning". Förutom vad som redan hade spenderats krävdes inget mer än att upprätthålla "tillförlitlig kunskap vid den yttersta ingången till havet". Offentliga medel fick inte "slösas bort i onödan".

Norrköpings invånare visade ändå sin patriotism genom att efter sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) erbjuda översten och riddaren av Kungliga Storkorsorden Carl Wiljem Kuylenstjerna¹⁷ — som hade utmärkt sig i samma strid — en silverkanna med vinvärde värd 177 pund.

Borgargardets patriotiska sånger

Verser sjöngs med iver om borgerliga vakten. Här är stroferna, som de finns nedtecknade i källorna:

"Bröder! Vi som bär vapen till försvar för vår kung och vår stad, må vi slipa våra vapen, låt oss värdigt hedra våra dagar. Ledda av von Röök och Wallander, riddare av förebyggande garde, bröder! trots vredens förebråelser, ger Gud och tapperhet allt. Gustafs ömhet, stadens värdighet, må vara föremål för vår ära, ingen annan lösen kan bäras! Kom ihåg! Vår stad en gång reducerad till aska genom en grym politik. Bröder! Låt oss vara snabba, låt oss kämpa, låt oss trotsa all kritik!"

Kriget 1789 och dess nedslående resultat

År 1789 kvarstod hotet om en fiendelandstigning i Ostgötaship (Östgötaskärgården). En kunglig kungörelse av den 15 augusti uppmanade allmänheten i Vikbolandet att beväpna sig. Medborgarkåren fick återigen tillstånd att patrullera stadens gator nattetid (nattpatrullering) i syfte att upprätthålla ordning och övning.

Arbetet med skansarna fortsatte under ledning av försvarsdeputationen. Men slutet blev, med Gullbergs ord, "något sorgligt". I oktober beordrade kungen att skansarna skulle evakueras. Staden skulle ta hand om krutet, medan kronan skulle ta hand om själva skansarna – som så småningom förföll. På Säterholmen var allt, enligt Sundelius, fortfarande i sitt tidigare skick år 1798, "om än något förfallet".

Några år senare överfördes det försvarsmaterial som fortfarande fanns i kasernerna, förvärvat med de tecknade medlen, till kungen och kronan.

Les canonnières de 1808 (Kanonbåtarna 1808)

Arton år efter kriget 1788–1790, efter att kungen den 5 och 20 maj 1808 beordrat landshövdingarna att snarast bygga kanonbåtar på städernas varv, frågade Östergötlands landshövding den 27 maj rådhuset om ett lämpligt antal kanoner kunde byggas i enlighet med medborgarnas kapacitet.

Vid detta tillfälle tilldelade landskapsbefälhavaren guldmedaljen (guldmedaljen) till köpskapten (kofferdikapten) Olof Hammarsten¹⁸ för hans oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806.

Medborgarna förklarade att de kunde bygga och beväpna två kanonbåtar. De hävdade att kostnaden skulle delas mellan markägarna och borgarna; men de icke-borgare markägarna – representerade av löjtnant Jakob Erik Gripenwaldt – vägrade att bidra. Guvernören, som uttryckte sin oförmåga att tvinga dem, lät borgarna bära kostnaderna ensamma. Hans Majestät Konungen uttryckte sin tillfredsställelse i ett brev daterat den 8 juni 1808.

De två kanonbåtarna, byggda vid varven Eberstein & Co. och J. Schotte & Co., var klara hösten 1808, till en total kostnad av 6 502 riksdaler och 20 shilling (riksdaler och skilling).

(16) Baron Örnskiöld av Stafsö — Adlad ägare av Stafsö gods (Östergötland). År 1788 lånade han ut de flesta av de järnkanoner som bestyckade Skänäs skans, vilket illustrerade den patriotiska solidariteten mellan den godsägande aristokratin och Norrköpings stadsförsvar.

(17) Carl Wiljem Kuylenstjerna — Överste, hjälte i slaget vid Hogland. Svensk sjöofficer, överste och riddare av Stora Korsets Orden. Han utmärkte sig i sjöslaget vid Hogland (17 juli 1788) i Finska viken, en sammandrabbning mellan den svenska och ryska flottan. Norrköpingsborna skänkte honom en 177-punds silverkanna som ett tecken på patriotisk tacksamhet.

(18) Olof Hammarsten — Handelskapten. Verksam i början av 1800-talet. Handelskapten (kofferdikapten) i Norrköping. Erhöll guldmedaljen (guldmedaljen) av provinsbefälhavaren under kanonbåtsöverläggningarna 1808, som ett erkännande för hans "oräddhet och djärva uppträdande under Lübeckaffären 1806". Hans heroiska handling illustrerar kontinuiteten i den medborgerliga och krigiska andan hos den norrköpingsska sjöborgarklassen mellan krigen 1788 och 1808.

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (4/5)

Les corps militaires bourgeois (Borgerliga militärkårer)

Johannisburg slottspark i Norrköping. Foto Etienne LAUDE, juli 2022.

1. De tre delarna av den borgerliga kroppen

Borgerskapets militärkår var indelad i tre divisioner: Kavalleriet, under dess kapten, fabrikören Peter Jakob Swartz¹¹ Infanteriet, under dess kapten, stadsfullmäktigeledamoten Johan Jakob Westerberg^¹2 och artilleriet under dess kapten, köpmannen Hans Ekhoff¹³.

2. Fabrikörskåren och Frikämparkåren (Frikårsjägarna)

Två ytterligare kårer bildades. Den första bestod av icke-borgerliga fabrikörer som, eftersom de inte var medborgare och därför inte var skyldiga att tjänstgöra i milisen, frivilligt tog värvning, på villkor att de fick bilda en separat trupp och var befriade från att bära uniform. Magistraten beslutade att de var välkomna, men att de först måste söka guvernörens godkännande.

Den andra, mer spektakulära kåren var Friåkarkåren (Frikårsjägarna eller Frijägare), bildad av stadens ungdom med egna officerare och gröna uniformer. En sådan grön kår hade diskuterats redan 1761 under Pommerska kriget, men hade förbjudits vid den tiden av magistraten, som ansåg den vara en olägenhet och en skam under marscher. Allvaret i situationen 1788 sopade undan dessa reservationer.

Gröna kåren krävde dock att få förbli enad i framtiden, så att dess medlemmar inte skulle tvingas, efter att ha erhållit sitt borgarcertifikat, att gå med i den reguljära militärkåren. Medlemmarna i den senare protesterade och fruktade att detta skulle hindra framtida rekrytering. Magistraten fann en kompromiss: Gröna kåren skulle inte utökas med fler medlemmar.

3. Övningar, höggardet och patriotisk spridning

Den borgerliga kåren upprättade en höggarde och patrullerade gatorna, till synes i övningssyfte enligt infanterikapten Westerberg. Guvernören, missnöjd med vardagsövningar som störde arbetet, beordrade att de skulle äga rum på helgdagseftermiddagar.

I en anmärkningsvärd gest av patriotisk spridning beslutade några av dem som hade bidragit till återuppbyggnaden av skansarna att finansiera en utgåva av det tal som Gustaf Engzell höll.¹⁴Kyrkoherden vid Dalarnas frikårsregemente höll sin predikan för Svärdsjö församlingsmedlemmar den 19:e söndagen efter trefaldighet år 1788. Upplagan, tryckt i 10 000 exemplar, distribuerades gratis till församlingar i hela Linköpings stift på ett öppet blad, som kunde hängas på väggen i varje stuga. Sälskapssällskapets tidskrift för år 1788, nr 28, han kommenterade initiativet så här:

"Denna uppmaning kan nu placeras på bondens största vägg, vars ande både tas och följs av barn och barnbarn, ja så länge Sverige är ett självständigt kungarike, så länge det styrs av Gustav."

4. Frijägarkorpsets parad (26 oktober 1788)

Den 26 oktober 1788 genomförde Free Chasseurs Corps en minnesvärd offentlig demonstration: de paraderade från sin övningsplats vid Himmelstadlund till ljudet av marschmusik (fältmusik), ledda av sin kapten Erik Stenbom.¹⁵, "Dessa unga krigare kämpar mot varandra med hängivenhet och kärlek till kungen och landet"Entusiasmen var sådan – slottsparken (Slottshagen) hade också ställts till förfogande för övningarna – att landshövdingen var tvungen att begränsa vapenavfyrningen till söndagseftermiddagarna, så att medborgarna inte skulle förlora sin arbetstid.

Mer kommer i ett kommande nummer…

11. Peter Jakob Swartz — Fabrikör och kavallerikapten. Fabrikör från Norrköping, representant för industriborgarklassen. Utnämnd till kavallerikapten för borgerliga militärkåren 1788.

12. Johan Jakob Westerberg — Stadsfullmäktigeledamot och infanterikapten. Stadsfullmäktigeledamot (rådman) i Norrköping. Befälhavde infanteridivisionen i borgerliga militärkåren 1788. Organiserade nattpatruller, motiverade som militär övning.

13. Hans Ekhoff — Köpman och artillerikapten. Köpman från Norrköping. Befälhavde artilleridivisionen inom den borgerliga militärkåren 1788, vilket placerade hans funktion i släktlinjen av borgerliga artilleriofficerare, till vilka Johan Kuhlman hade varit föregångare sedan 1767.

14. Gustaf Engzell — Aktiv 1788. Regementspastor för Dalarnas frikår. Höll en patriotisk predikan för Svärdsjö församlingsbor den 19:e söndagen efter Trefaldighet 1788. Detta tal, finansierat av Norrköpings borgare och inspirerat av samma patriotism, trycktes i 10 000 exemplar och distribuerades kostnadsfritt till alla församlingar i Linköpings stift — ”så att dess anda må tas till vara och följas av barn och barnbarn”.

15. Erik Stenbom — Kapten för Frijagarna. Aktiv 1788 i Norrköping. Kapten för Frijagarna. Ledde den minnesvärda paraden den 26 oktober 1788 från Himmelstadlund till tonerna av fältorkestern.

Mästaren i Haga

Vegult-gåtan, ett mysterium som förblir olöst…

Med den här artikeln börjar jag skriva en annan berättelse parallellt med Kuhlmans. En lång saga vars huvudgåta är det exakta ursprunget till en mystisk figur som anlände till Christiania (Oslo) omkring 1786 och var farfar till Augusta Wilhelmina Maklin, Josef Kuhlmans första fru och Sigurds mor…

Våren 1791 tog Johan Kuhlman upp pennan och skrev till sin gamle vän Gjörwell (1), kungens bibliotekarie i Stockholm, ett till synes oskyldigt brev:

"Kavallerimästaren i Haga skickade mig en ritning av iskällaren, precis som jag ville ha den. Min relation med honom är mycket god!"

Han sa inte mer. Teckningen hade gått från hand till hand – gått, sa han, genom en mellanhand, sedan genom sin vän professor Lidén, innan den landade på hans skrivbord i Norrköping. Författaren själv bodde i andra änden av landet, i Hagas gamla kvarter. Men vilken Haga syftade han på?

Brev från Johan Kuhlman till Carl Christopher Gjörwell, 18 april 1791. Kungliga arkivet.

Vid den tiden fanns det två "haga" i Sverige. Först fanns det Stockholms – den kungliga parken där kung Gustav III, en stor frankofil, lät bygga ett monumentalt palats under ledning av den franske arkitekten Louis-Jean Desprez. Och så fanns det Göteborgs – den äldsta delen av staden, grundad 1648, med sina kullerstensgator och trähus, avskilda från hamnens liv och rörelse. Det var där, på Kyrkogatan 35, som en fransk familj hade bosatt sig några månader tidigare.

Mannens namn var Vegult. Åtminstone var det så han var känd i Sverige. Hans riktiga namn var "de Vigeuil" eller, mer exakt, "du Vigueil": ett gammalt herravälde i Limousin-regionen, omnämnt i kungadömet Frankrikes vapenböcker som titeln på familjen Aubert, en adlig släktlinje som numera är bortglömd. Familjelegenden hävdade att han var markis, och han var en tidigare väpnare till kung Ludvig XVI och dessutom katolik som hade emigrerat till ett lutherskt land, vilket i sig utgjorde en ganska ovanlig situation som inte kan ignoreras.

Han hade anlänt från Frankrike omkring 1787, eller kanske tidigare, med sin fru, några lådor och säkerligen några familjeporträtt av sina föräldrar. I Frankrike hade något gått sönder. Men vad exakt? Han pratade inte om det.

Det vi visste om honom var att han hade varit fäktmästare i Christiania (Oslo), att han stod Karl von Hessen-Cassel (2), Norges guvernör, fransklärare och miniatyrporträttmålare på fritiden, nära. En man med många talanger, vilket hade gjort att han alltid kunnat återhämta sig.

Var han den mystiske ritmästaren i Haga?

Visserligen finns det inget som bekräftar det förutom min egen intuition. Hypotesen är dock frestande – kanske för frestande. Vegult bodde faktiskt i Haga i Göteborg just när Kuhlman fick denna teckning. Han målade, han ritade, han undervisade. Och professor Lidén – mellanhanden som nämns i brevet – var Johans närmaste vän, den han skulle besöka i Lida med vagn på vägen till Rödmossen, den han talade om med särskild tillgivenhet. Att Lidén kunde ha träffat en fransk fäktmästare och konstnär i Göteborg och tänkt på att nämna honom för sin vän i Norrköping: ingenting kunde vara mer naturligt, inom detta nätverk av forskare och nyfikna sinnen som då formade den intellektuella väven i det gustavianska Sverige. Men det förblir bara en hypotes. Den har kronologins soliditet men ännu inte arkivbevisens säkerhet.

Vad som är säkert är att tre år efter detta mystiska brev, i oktober 1794, anlände en fransman vid namn Vegult till Norrköping. Han tog ett rum i postmästarens hus och erbjöd sig sina tjänster som fransklärare och porträttmålare. Bland hans tillhörigheter fanns hans målningar: en man med vit peruk och karmosinröd kappa – hans far, sades det – en kvinna med mjuka lockar och en lugn blick, en främling med mörk peruk och en ung man med rakat huvud vars blick förblev oförminskad av tiden. Ansikten från ett Frankrike han troligen aldrig skulle få se igen.

Porträtt av familjen de Vigueil. Författarens personliga samling.

Johan Kuhlman talade franska. Hans bibliotek på över tusen volymer, hans krets av kultiverade vänner, hans kontakter med Gjörwell och Lidén, hans fascination för upplysningstidens idéer – allt detta gjorde honom till en man man kunde tala med utan tolk, och kanske utan mask. Ringde namnet – du Vigueil, en gammal herrgård i Limousin-regionen – en klocka för honom? Väckte accenten, manéret, porträtten på väggarna av denne man hans nyfikenhet? Jag försöker fortfarande bekräfta detta. För dessa porträtt har överlevt genom tiderna för att nå oss…

De möttes i Norrköping, det är säkert. Kanske kände de varandra redan.

Vad Johan Kuhlman inte kunde ha vetat den kvällen var att den här mannens dotter – Louise Marie, som uppfostrats under de svåra åren som följde av hans fru Charlotte – en dag skulle gifta sig med en Maklin. Att deras dotter Augusta skulle bli hans brorson Josephs första hustru. Att en fransk familj, långt från sina rötter, på denna oförutsedda väg skulle resa genom två århundraden och tre kontinenter för att slutligen bli sammanflätad med namnet Kuhlman.

Men det är en annan historia. Eller snarare: det är samma historia.

(1) Carl Christoffer Gjörwell, född den 10 februari 1731 i Landskrona, död den 26 augusti 1811 i Stockholm, var en svensk journalist, redaktör, bibliotekarie och psalmförfattare. Som Kungens bibliotekarie var han från 1755 redaktör för Mercure suédois, den första kritiska tidskriften på sin tid.

(2) Karl av Hessen-Kassel, lantgreve av Hessen-Kassel, född den 19 december 1744 i Kassel och död den 17 augusti 1836 på Louisenlund slott i Güby, var en tysk prins av huset Hessen, svåger till Christian VII av Danmark och guvernör för den danska kronan i hertigdömena. Karl av Hessen-Kassel var den andre överlevande sonen till den blivande lantgreven Fredrik II av Hessen-Kassel och hans hustru, född prinsessan Maria av Hannover (dotter till kung Georg II av Storbritannien). Fredrik II konverterade till den katolska tron 1747, vilket gjorde hans hustru, som förblev protestantisk, separerad. Karl och hans bröder separerades från sin far och uppfostrades sedan av sin moster på mors sida, Louise, drottning av Danmark; Men hon dog 1751. Prins Karl stannade kvar i Danmark, och 1768 blev han greve von Dehns efterträdare som guvernör för hertigdömena Schleswig och Holstein, huvudsakligen tysktalande provinser som personligen tillhörde den danska kronan. Han bodde på Gottorf slott. Den 30 augusti 1766, på Christiansborg slott, gifte sig prins Karl med prinsessan Louise av Danmark, dotter till kung Fredrik V. År 1768 köpte han herrgården och byn Rumpenheim i Hessen, som han 1771 utökade till ett ståtligt slott, Rumpenheim slott. Han förvärvade också godset Gereby 1790, och 1807 markerna Schlei och Schwansen i Schleswig. Han ärvde också Panker slott. Prins Karl av Hessen-Kassel blev lantgreve av Hessen-Kassel den 25 januari 1805, hans äldre bror, som hade återvänt till Hessen-Kassel 1785, efter att ha blivit kurfurste. Han döpte sitt slott till Louisenlund i hertigdömet Schleswig efter sin fru, och det var där han tillbringade sina sista år.

På jakt efter Rödmossen (4/4)

Nystrandskartan – Beskrivning av ytor

Här börjar Algutsboda godsets marker, vid vars ankomst, under den pågående uppmätningen, ägaren till nämnda gods, kapten Björkman, infann sig och erkände den urminnes besittningen sådan den har existerat och existerar, i enlighet med den tidigare nämnda Allmänningskartan av 1708, mellan Algutsboda och Rödmossen gods, såsom visas av det nu på kartan uppmätta och markerade staketet, upp till den första punkten nr I. Den 15 augusti, efter att gränsmarkeringen kring det till odling beviljade området, i enlighet med höge landshövdingens och kronogodsens inspektions beslut, sålunda fullbordats och området avskilts från kommunen, uppmätningen av torvmossarna och de till odling beviljade höga markerna, som är belägna inom denna avgränsning och i anslutning till Rödmossen godsets odlade marker, och vars utsträckning och beskaffenhet anges av nedanstående kartbeskrivning (Chartæ Beskrifning).

✦ Viktiga upptäckter på denna sida: Kapten Björkman (ägare av Algutsboda och tidigare ägare av Rödmossen före Kuhlman) var närvarande under gränsmätningen och bekräftade den släktgränsen mellan de två godsen. Denna gräns hade funnits sedan åtminstone 1708, vilket framgår av en Allmänningskarta från 1708 (ett tidigare kartografiskt dokument som nu är känt). Gränsmätningen ägde rum från 8 till 15 augusti; ytmätningar gjordes från och med 15 augusti och slutfördes den 24 augusti 1791.

DEL III — KARTBESKRIVNING (Chartæ Beskrifning).

III-1: Torvmossar

Tomt nr 1 — Norra Mäsen

Bestående av en låglänt torvmosse (sank dyvall) täckt med små tallar (Täll) och granbuskar (Granbufkar); det visar sig att den kan odlas som äng, efter en avsevärd kostnad för stubbtagning (Rothugning) och byggande av dräneringsdiken; marken, när den är jämnad och iordningställd, omfattar en areal av: 5 tunnland 17 kappland (≈ 2,7 ha)

Tomt nr 2 — Lilla Mäse (liten torvmosse)

En liten torvmosse ligger längs inhägnaden (Intaga) av Torpet Häradssvedens [distriktets samfällighetsgård]; av röjd mark (rödjord) och torvig gräsmark (Mästupen); även lämplig för odling som äng, men av sämre kvalitet än den förra; omfattar en areal av 1 tunnland 30 kappland (≈ 0,9 ha)

Tomt nr 3 — Carlsmäsen

Carlsmäsen (Carls torvmosse): med torvkanter och djup, sumpig botten; täckt med små granar, alar och björkar; i mitten [något upphöjd] men med rödaktig jord; täckt med små enbär; efter dikenbyggen mot bäcken i östra änden, där det finns en sluttning som låter vattnet rinna av, lämplig för slåtter; omfattar en areal på 12 tunnland och 27 kappland (≈ 6,4 ha)

Tomt nr 4 — Rödmäsen (Röda torvmossen)

Rödmossen: av samma natur som den tidigare nämnda (Carlsmäsen); den täcker en yta på 7 tunnland och 10 kappland (≈ 3,5 ha). Det är gårdens självbetitlade mosse. Dess beskrivning som "av samma natur" som Carlsmäsen är mycket betydelsefull: texten bekräftar att de två mossarna är identiska till sin natur – sumpig botten, gles vegetation, karakteristisk rödaktig jordmån.

Subtotal torvmarker (nr 1–4): 27 tunnland 20 kappland ≈ 13,5 ha

III.2: Hög mark

Tomt nr 5 — Kronmark (Träfsvederne)

En tomt listad som nr 1 i Kronans fastighetsregister, inklusive vägområdet Rödmossen och Norra myrarna i Träfsvedernes tätorter; marken ligger på sandmark (Sandfjord), täckt av öppen skogsmark som endast är lämplig för bete (Betesmark). Yta: 3 tunnland 4 kappland (≈ 1,6 ha)

Tomt nr 6 — Hög och kuperad terräng / Rödmäse Hage

Hög och kuperad terräng (Högländd och daldig mark), refererad under nr 6 i Kronogodsbesiktningen, av lerig och sandig jord (Sandblandad Lerjord), täckt med hög och gles skog (Långskog), belägen mellan Rödmossen och Algutsbodaängen (Algutfbo Äng), lämplig för beteshage; vilken godset hittills i liten utsträckning har utnyttjat (missbrukat); Det rapporteras att samma mark, liksom de omgivande hällmarkerna, tidigare var inhägnad och användes som betesmark (Hage) för Rödmossengodset; det är därför den nu kallas Rödmäse Hage: Yta: 4 tunnland 28 kappland (≈ 2,5 ha).

Tomt nr 7 — Blandad mark

Terräng delvis kuperad, delvis något upphöjd, enligt beskrivningen i punkt 7 i inspektionen; bestående av lerig och sandig jord; täckt med hög och gles skog; även lämplig för beteshägn; omfattar en areal på 7 tunnland och 4 kappland (≈ 3,5 ha)
Delsumma Högland (nr 5–7): 15 tunnland 4 kappland ≈ 7,4 ha

TOTALT RÖJNINGSMARK (Summa Upodlingsmark): 42 tunnland 24 kappland ≈ 20,9 ha

III.3 Klippiga och oodlade marker

De klippiga och oodlade markerna, inom de markerade och uppmätta gränserna, belägna mellan och runt de ovan beskrivna röjningsmarkerna, här och där täckta endast av en mager tallskog (Gläfskog), innefatta följande områden:

Tomt nr 8 — Träfsvederne (Kronmarkerna)

Träfsvederne, beskrivna under nr 1 i Kronogårdens inspektion; beläget mellan huvudvägen (Landsvägen) och Norra Mäsen; detta område består av sandig hedmark bunden till hällar (stenbunden sandmo), resten är höga hällar och obrukad mark; omfattar en yta av 12 tunnland och 18 kappland (≈ 6,2 ha)

Tomt nr 9 — Rödmäse Hage (stenområde)

Den steniga och obrukbara marken mellan Rödmossen och Algutsbodaängen (Elgutfbo Äng), omnämnd i kronogodset under nr 6, och som nu kallas Rödmäse Hage; med en areal av: 41 tunnland (≈ 20,1 ha) — (beräknat från den totala summan: 116:18 − 12:18 − 63:0 = 41:0)

Tomt nr 10 — Stort klippområde (runt Carlsmäsen)

Den steniga terrängen vid inspektionens sjunde punkt, väster om äganderätten, som sträcker sig runt Carlsmäsen och till Rödmossens västra gränser, samt äganderättens odlade marker (odalaägor); med en area på 63 tunnor (≈ 30,8 ha)

TOTALA AVFALLSMARK (Summa Bergig och odugligmark): 116 tunnland 18 kappland ≈ 57,5 ha

DEL IV — SLUTBEKRYCK OCH UNDERSKRIFT:

Sålunda uppmätt, beräknat och fastställt, och detta odlingsområde avskilt och avgränsat med raka linjer från kommunen, bestyrkt: Vid Rödmossen, den 24 augusti 1791. På verkets vägnar, Joh[an] Nystrand (lantmätare) Johan Märtensson i Hult — Nils Olsson i Ingelstad J.M.S. — Nämdeman (edsvurna vittnen) — N.O.S.

DEL V — ALLMÄN SAMMANFATTNINGSTABELL (Ytor — Charta Beskrifning)

N°	Désignation	Type	Surface	Ha ≈
1	Norra Mäsen — Marais Nord	Tourbière	5 tl 17 kpl	2,7 ha
2	Lilla Mäse (près Torpet Häradssvedens)	Tourbière	1 tl 30 kpl	0,9 ha
3	*Carlsmäsen* — Tourbière de Carls	Tourbière	12 tl 27 kpl	6,4 ha
4	Rödmäsen — La Tourbière Rouge	Tourbière	7 tl 10 kpl	3,5 ha
	Sous-total Tourbières		27 tl 20 kpl	≈ 13,5 ha
5	Träfsvederne (Couronne)	Pâturage	3 tl 4 kpl	1,6 ha
6	Rödmäse Hage — Pâture	Pâturage enclos	4 tl 28 kpl	2,5 ha
7	Terrain mixte	Pâturage	7 tl 4 kpl	3,5 ha
	Sous-total Terrains élevés		15 tl 4 kpl	≈ 7,4 ha
	TOTAL TERRES DE DÉFRICHEMENT		42 tl 24 kpl	≈ 20,9 ha
8	Träfsvederne — entre route et Norra Mäsen	Rocheux	12 tl 18 kpl	6,2 ha
9	Rödmäse Hage (partie rocailleuse)	Rocheux	41 tl	20,1 ha
10	Grand terrain autour de Carlsmäsen (ouest)	Rocheux	63 tl	30,8 ha
	TOTAL TERRES INCULTES		116 tl 18 kpl	≈ 57,5 ha
	TOTAL GÉNÉRAL DU DOMAINE		≈ 159 tl	≈ 78,4 ha

Pour aller plus loin : « Le Livre d’Or de Rödmossen", kommenterad av Etienne LAUDE, ättling till Johan Kuhlman (1738-1806), med biografierna över alla de karaktärer som lämnat spår i denna bok.

Referenser: Nystrand, Joh., Charta öfver Hemmanet Rödmåsen med en till samma Hemman på Bråbo Härads Allmänning Kolmården belägat Upodlings-Tract, uti Östergötland, Bråbo Härad och Kvillinge Socken, Rödmossen, 24 augusti 1791. Akt D57-71:s myndighet:sternat arkiv, Östergötland, Norrköping.
Fullständig transkription och översättning baserad på de 11 förstorade sidorna i originaldokumentet, mars 2026.