en skogsgård i hjärtat av Kolmården
Djupt inne i Kolmårdens skogsklädda höjder, på den naturliga gränsen mellan Östergötland och Södermanland, ligger en gård vars historia länge har hållit den dold: Rödmossen. Inbäddad i Kvillinge socken, inom Bråbo härad, är denna skogsgård produkten av tålmodig och målmedveten bosättning, ett verk av människor som, århundrade efter århundrade, skapade sin plats i ett landskap av täta skogar, sjöar och torvmossar. Dess historia, rekonstruerad från två ovärderliga källor, avslöjar långt mer än en enkel lantlig bosättning. Rödmossen är ett mikrokosmos av kollektivt minne: bortglömda gränsmärken, en källa med legendariska egenskaper, kolugnar begravda under mossa och bronsålderslämningar som skogen aldrig helt har utplånat.
Rödmossen är inte en gård som härstammar från en befintlig by. Den är inte heller ett annex till granngården Algutsboda, även om den ligger geografiskt nära. Det är vad svenska källor kallar en avsöndring – en tomt tagen direkt från bygdens allmänningar, Bråbo häradsallmänning. Med andra ord är den resultatet av avsiktlig röjning på Kolmårdens allmänning, vilket uttryckligen anges i 1791 års jordbok: gården beskrivs där som uppodlingsmark på allmänningen Kolmården, vilket betyder mark som odlats inom Kolmårdens territorium. Gårdarna i detta område – Algutsboda, Böksjö, Böksjötorp och sedan Rödmossen – har avlöst varandra som så många spår av en kedja av mänsklig bosättning som utvecklats från de låga och bördiga markerna till de vilda och isolerade höjderna.
Första kartografiska spåren
Det första dokumenterade omnämnandet av Rödmossen går tillbaka till 1673. Den förekommer på en liten karta över nordöstra Östergötland, ritad av kartografen Johan de Rogier (LSA D13). Denna karta, som också visar Gamla Stockholmsvägen och Getåbron, avslöjar ett landskap som redan var delvis bebott, med relativt tät bebyggelse mellan den gamla kyrkan i Krokek och Svinsjön. År 1708 återkommer Rödmossen på en karta över Bråbo allmänning (LSA D20). År 1791 blev gården föremål för en detaljerad förrättningslista, med exakta mätningar av dess mark och en beskrivning av dess fastighetsgränser (LSA D57-71:1). Detta dokument är den primära källan för att förstå markägandestrukturen i slutet av 1700-talet. Den specificerar särskilt platsen och beskaffenheten av alla gränsmärken som omgav gården – landmärken, av vilka några är flera århundraden gamla och fortfarande markerar gränserna mellan angränsande fastigheter. En av dessa gränsmärken, som blivit föråldrad genom senare gränsjusteringar, klassificeras nu som en kulturminnesmärkt relik. I dess mitt står fortfarande en visarsten (visarsten), som tyst anger riktningen på en sedan länge försvunnen fastighetsgräns.
Jacobs källa: källan och dess legend
Bara en kort promenad från gården, längs den gamla vägen som förbinder Rödmossen med Eriksberg – en rutt som finns på historiska kartor och vars väg verkar oförändrad i århundraden – ligger ett av områdets mest gripande kulturarv: Jacobs källa. Denna lilla, runda fontän, ungefär femtio centimeter i diameter och sjuttio centimeter djup, var helt handmurad med noggrant monterade platta stenar. Den är markerad som Jacobs källa på lantmäterikartan från 1791. På grund av sin ålder och kulturarvsmässiga betydelse har den utsetts till ett arkeologiskt monument (fornlämning, UV 2) som en del av järnvägsprojektet Ostlänken och åtnjuter prioriterat skydd.
Men det som gör denna källa verkligt unik är den muntliga traditionen kring den. En populär uppfattning säger att om källan skulle torka ut, skulle olycka drabba Rödmossens invånare. Detta talesätt påminner oss om hur vatten – en livsviktig resurs – i isolerade skogstrakter kunde kristallisera den kollektiva fantasin och ge upphov till skyddande legender. Eriksberg, granngården dit samma väg leder, hette en gång Långeblåmosse, ett namn som också påminner om den värld av torvmossar och kärr som är så karakteristisk för dessa höjder på Kolmården. Jag förstod äntligen innebörden av denna text som skrevs av Norrköpings stadsingenjör, Jacob Nystrand, den 4 oktober 1794. Samme man som skapade kartan från 1791…
« Tant que le champ produit de l'herbe et la forêt des arbres et du bois,
les larmes de la fontaine de Jacob coulent,
Le propriétaire de Rödmossen a conquis un souvenir impérissable pour sa Persévérance et sa diligence, un ami, des signes d'amitié ».
Arkeologiska lämningar: begravda minnen av ett levande territorium
Rödmossens marker och dess omedelbara omgivningar har gett upphov till flera arkeologiska lämningar som vittnar om mänsklig närvaro långt före gårdens grundande. För det första finns ett gammalt stenröse, helt täckt av lavar, vars allvarliga och väderbitna utseende tyder på stor forntid. Dess exakta funktion är fortfarande okänd: arkeologer har uteslutit hypotesen om en gränsmarkör. Under undersökningar som genomförts inom ramen för Ostlänken-projektet upptäcktes spår och ett horn från en kronhjort (kronhjort) i närheten, vilket ger en touch av djurliv till detta vittnesbörd om det förflutna. Vidare har tre kolningsplatser grävts fram. Dessa cirkulära kolningsugnar avslöjar skogsnäringens betydelse i denna region. En av dessa platser, belägen sydväst om sjön Gullvagnen, är särskilt anmärkningsvärd: den inkluderar grunden till tre kolarkojor, små, rudimentära skydd där arbetarna höll sig varma, lagade mat och skötte sina kolningsugnar dag och natt. Åldern på dessa strukturer är fortfarande obestämd, men de är en del av en lång tradition av skogsavverkning som djupt format Kolmårdens landskap. Slutligen upptäcktes en skärvstenshög – en hög med krossade stenar – på hög höjd, långt från kända bosättningar. Dessa strukturer är typiska för bronsåldern, men de kan också härstamma från tidig järnålder. När de ligger isolerade, långt från bebodda områden, tyder de i allmänhet på specialiserade aktiviteter som involverar avsiktlig uppvärmning av stenar i eld – kanske relaterade till metallurgi, livsmedelsbearbetning eller rituella sedvänjor.
Mer kommer i ett kommande nummer…
