Ett unikt vittnesmål…
Mellan 1871 och 1876 upprätthöll Josef Kuhlman, då svuren sjömäklare och snart svensk och norsk generalkonsul i Alger, en anmärkningsvärt omfattande affärskorrespondens med Bernhard Almquist, en redare och grossist från Stockholm. Dessa femtio brev, som upptäcktes i Stockholms stadsarkiv, belyser en relation som smidits kring en blomstrande handel: exporten av skandinaviskt byggnadsvirke – plankor, balkar och balkar av rödfuru – till skeppsvarv i koloniala Algeriet.
Men bakom försäljningskontona, växeln och fraktförhandlingarna dyker också tidens stora omvälvningar upp: det fransk-tyska kriget, Mokraniupproret, Pariskommunen och de ekonomiska svårigheterna under åren efter nederlaget 1871. Dessa brev visar oss Kuhlman, med pennan i handen från sin handelsplats i Alger, omväxlande en ihärdig köpman, en improviserad juridisk rådgivare, en medlare, en politisk informant och en lojal vän ända fram till sina sista brev, dikterade från hans sjuksäng på tröskeln till sin död i augusti 1876. Denna korrespondens representerar ett exceptionellt vittnesbörd om 1800-talets medelhavsaffärsvärld, långt ifrån de vanliga klichéerna i koloniala Algeriet.
Från denna förstklassiga källa kommer jag att presentera för er i regelbunden takt en serie om nio artiklar som genom brev följer ödet för en svensk som bott i Alger i trettio år, en timmerhandlare, svuren mäklare och sedan konsul, brottas med sin tids stora omvälvningar: Mokraniupproret, Pariskommunen, krascherna 1873 och den sjukdom som skulle ta honom 1876. Från den baltiska rödtallen som lossades på Algeriets kajer till de konsulära manövrer som utfördes från Stockholm, från Barbaroux & de Marqué-affären till de sista orden som dikterades från hans sjuksäng, är dessa artiklar så många fönster som öppnar sig mot en försvunnen värld, den stora Medelhavshandeln under 1800-talet, sett från kontoret hos en man som i trettiofem år var en av dess mest ihärdiga och mest okända aktörer.
Bernhard Ulrik Georg Almquist (1813–1881) — Stockholmsgrosshandelskorrespondent till Josef Kuhlman.
Bernhard Ulrik Georg Almquist föddes i Uppsala den 1 oktober 1813 i en familj som utmärkte sig genom sin kyrkliga och intellektuella härstamning. Hans far, Eric Abraham Almquist, var biskop i Härnösand – ett av biskopssätena i norra Sverige, gränsande till Norrland – och hans mor, Johanna Elisabet Merckel, var prelatens andra hustru. Trots sin provinsiella och prästliga bakgrund behöll Bernhard inte ett religiöst kall; han vände sig tidigt och beslutsamt till handeln. I juli 1832, vid nitton års ålder, tillträdde han tjänsten på handelshuset J. C. Pauli & Co. i Stockholm – ett av de största handelshusen i den svenska huvudstaden. Han stannade där i elva år som yrkesrevisor och lärde sig den internationella handelns invecklade detaljer från huvudböckerna snarare än från hamnen. Det var en rigorös utbildning, en siffermans innan han blev en man på fältet. År 1843 tog han steget: han erhöll ett grosshandlarstipendium – den officiella svenska titeln Handelskoll, som bemyndigar utövandet av partihandel i eget namn – och grundade sitt eget företag.
Han är trettio år gammal. Han kommer aldrig att lämna Stockholm igen.
Ett diskret imperium byggt på Norrlands trä och järn
Almquists specialitet var Norrland – den vidsträckta skogs- och gruvregionen som omfattade norra Sverige, mellan Bottniska viken och de skandinaviska fjällen. Han exporterade två viktiga resurser därifrån: sågat virke (skotsk tall och gran, plankor, bjälkar och balkar) och järn – tackor, stänger och produkter från svensk metallurgi, kända i hela Europa för kvaliteten på sin fosforfattiga malm. På 1870-talet, den period som dokumenteras av korrespondensen i Stockholms stadsarkiv, var hans marknader många: först England, världens ledande importör av nordiskt virke, sedan Frankrike, länderna i Västeuropa, och så långt bort som Medelhavet och Nordafrika. Det var på denna sista marknad som hans relation med Josef Kuhlman i Alger utvecklades, en av de mest aktiva och lojala korrespondenterna i sitt nätverk. Hans adressbok lyder som en europeisk grossists adressbok: Johan Behrenberg, Gossler & Co i Hamburg (en av de äldsta privatbankerna i Tyskland), Crédit Lyonnais i Paris och London, Forney & Kolseth i Paris, Henri Norman i Bordeaux, Thomas H. North i Hull. Namn som, från Östersjön till Medelhavet via City of London, exakt beskriver den nordiska virkeshandelns omkretsar under 1800-talet.
En förmögenhet rotad i industrin
Vid tiden för sin död den 27 april 1881 i Stockholm drev Almquist fortfarande sin grossistverksamhet. Han var 67 år gammal. Majoriteten av hans tillgångar bestod av en betydande andel på 615 000 kronor i Sunds Aktiebolag, ett av de stora industrisågverken i Norrland, beläget i Sundsvall, i hjärtat av den region varifrån han hade hämtat de flesta av sina förnödenheter under de senaste fyrtio åren. Att investera i Sunds innebar att kontrollera, uppströms, själva källan till sina varor.
Familjen och arkiven
År 1856 gifte sig Almquist med Hedvig Martina Wihlborg (1834–1918), med vilken han fick flera barn. Bland dem: Georg Mårten, som skulle bli godsägare på Ekerö (en ö i Mälaren, väster om Stockholm), och Johan Axel, som skulle komma att arkiveras och därmed ironiskt nog bevara minnet av en verksamhet där hans far var en av aktörerna.
Det var Georg Mårtens änka, fru Signe Almquist, som den 4 september 1953 överlämnade det som återstod av Bernhards korrespondens till Stockholms stadsarkiv. Samlingen omfattar perioden 1866–1878, men den är komplett endast för åren 1871, 1873 och 1876, eftersom de övriga åren, enligt fru Signe Almquist själv, "tidigare förstörts". Det vi läser idag är därför bara en rest, och tätheten av det som har bevarats ger oss en känsla av den förlust som de andra årens förstörelse representerar.
Bernhard Almquist förekommer i Kuhlmans korrespondens endast som mottagare; hans ord har inte nått oss direkt. Men genom de brev Kuhlman skrev till honom får vi en uppfattning om mannen: pålitlig, lojal, kapabel att låna ut pengar till en väns syster utan att nämna det, och tillräckligt inflytelserik i Stockholm för att effektivt stödja en konsulär kandidatur vid Kommerskollegium. En pålitlig man, i ordets alla bemärkelser.