I en tidigare artikel nämnde jag överste Bohm, Johan Kuhlmans svåger, som gjorde det möjligt för mig att exakt identifiera det ursprungliga namnet på den senares hustru, Gertrud van Sypesteyn, syster till Cornelia, som var gift med Bohm.
Jacob Larsson Bohm föddes den 27 februari 1601 i Örebro. Han var karriärofficer i den svenska kronans tjänst under trettioåriga kriget och nämns i samtida källor under flera stavningar – Boom, Baum, Bhoom – innan hans änka definitivt stavade Bohm på hans gravskrift. Hans namn förekommer i Rullors, de svenska arméernas militära register, tillsammans med överstelöjtnant Johan Kuhlmans (1604–1648), hans svåger: Kuhlman hade gift sig med Gertrud van Sypesteyn, syster till Cornelia, Bohms fru. De två männen tjänstgjorde i samma regemente, och denna militära solidaritet förstärktes av en familjeallians som beseglades av de två holländska systrarna.
Överste Bohms figur förknippas med en tragisk händelse: Stargard-branden. Jag kommer att få möjlighet att diskutera detta mer i detalj i en framtida artikel. Denna brand skulle komma att etsas permanent in i Stargards kollektiva minne. År 1735, under hundraårsjubileet, hölls en serie predikningar och tal för att hedra den. Sedan, under rekonstruktionen av Mariakyrkan, beställdes ett målat glasfönster som avbildade branden och den vita duvan från Rudolf och Otto Linnemanns verkstad i Frankfurt am Main – ett fönster som senare skulle förstöras 1945.
Åtta år efter Stargardsbranden dyker Jacob Larsson Bohm upp igen i arkiven med en officiell utnämning. Den 3 mars 1643 utsåg Johann Oxenstierna, son till storkansler Axel von Oxenstierna och svensk legat i Tyskland, honom till slottskommendant och domare (Burghauptmann und Burgrichter) i Saatzig (Szadzko). Detta var en civil och dömande position knuten till förvaltningen av den lokala egendomen: Bohm fick 60 floriner per år för sina dömande uppgifter och 100 floriner i stället för logi, allt hämtat från egendomens intäkter.
Knappt fem månader efter sin utnämning, under en inventering av Saatzig-godset och dess beroende byar, trakasserades Bohm upprepade gånger verbalt av Balthasar Schwanenthal, fälttågssekreterare åt generalmajor Carl Gustav Wrangel. Bohm vägrade duellen flera gånger – hans fru Cornelia var sjuk, hans barn var små och hans position krävde en återhållsamhet som hans militära temperament gjorde svår att upprätthålla. Tidigt på morgonen den 9 augusti 1643 begav sig Schwanenthal till Marienfließ, till trädgårdarna vid godsets prästgård. Bohm var också där för att överlämna brev avsedda för kansler Oxenstierna. Provokationen återupptogs; den här gången var en duell oundviklig. I striden förlorade Bohm sitt svärd – hans högra hand hade förlamats av en tidigare fälttågsskada. Avväpnad fick han ett dödligt stötskott "mellan mjälten och magen", enligt den behandlande läkarens diagnos.
Från sin dödsbädd dikterade Bohm sitt sista brev till Axel von Oxenstierna, där han bad rikskanslern att skydda Cornelia och deras fyra barn och låta dem behålla bruksrätten till Gutschkow-godset, den enda tillgång som skulle göra det möjligt för dem att överleva hans död. Brevet är daterat den 10 augusti 1643. Polska och tyska källor anger att Bohm dog samma dag; Stockholms riksarkiv anger dock den 11 september 1643 som hans dödsdatum – en månad senare, kanske längden på en lång vånda.
Fortsättning följer i nästa avsnitt…
Källor: Professor Marcin Majewski (Stargard Museum) · Fritz Knack (Festschrift 600 Jahre Jacobshagen) · Etienne Laude-Kuhlman (The True Saga of the Kuhlmans)