Kategori: Norrköping (1710-1876)

Découvrez l’ancrage de la famille Kuhlman à Norrköping, le ‘Manchester de la Suède’. Après l’exode d’Ingrie, la lignée s’établit dans cette cité industrielle en plein essor. Cette catégorie retrace leur ascension sociale à travers le commerce, l’industrie textile et la défense de la ville. Entre incendies dévastateurs et reconstruction, explorez la vie quotidienne des Kuhlman au sein de la bourgeoisie locale, marquée par des lieux emblématiques comme la Kuhlmanska gården et le Saltängsteatern.

Norrköping, askans sommar (2/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

IV. Torsdagen den 30 juli

Klockan nio på morgonen ringde vaktmästaren i tornet frenetiskt i klockorna och ropade: "Galösarna är i full styrka vid Grymö udde!" Apraksins armada, samlad efter sin förödelse, avancerade långsamt uppför Motala älv. Allt motstånd var nu meningslöst. De ryska trupperna landsteg norr om älven. Saltängen stod i lågor inom några minuter. Fiendesoldater beskrevs som svärmande genom varje gata, "ett gevär i ena handen och en fackla i den andra." Bönderna som hade försökt hålla stånd vid Himmelstalund – en forntida plats för hällristningar – drevs snabbt tillbaka; de retirerade över Motala och brände bron bakom sig.

De ryska galejerna landstiger vid Braviken

Sankt Olai kyrka plundrades på allt av värde. Galärer transporterade kosacktrupper med sina hästar, inkvarterade i specialbyggda utrymmen under broarna. Bränder utbröt ofta i staden. Det kungliga lagerhuset vid hamnen, fyllt med spannmål, hade redan satts i brand av invånarna själva för att förhindra att det föll i fiendens händer. Holmens dragoner brände sedan ner kvarnen. Trots allt upptäckte ryssarna det värdefulla lagret av mässing och koppar som köpmän hade sänkt ner på botten av Motala älv för att dölja det. De hämtade det och lastade det på sina galärer. Vid Nävekvarns styckebruks kanongjuteri i regionen beslagtog de trehundra artilleripjäser.

Mitt bland de fortfarande pyrande ruinerna drev bryggaren Forsman sin krog. Mellan plundringarna blev den en plats för vila och underhållning för ockupanterna. Forsman tvingades dansa inför sina objudna gäster, samtidigt som han serverade öl och brännvin och upprepade sin slogan: « alltid god vän » — alltid en god vän. Denna scen lämnade ett bestående avtryck i stadens minne. Kungsgatan, söder om Bergsbron, döptes om efter händelserna God vän. Detta namn lever kvar än idag i restaurangen som ligger där.

V. Fem dagar av förödelse

Inkräktarna ockuperade staden i fem dagar. Alla herrgårdar och slott i regionen brändes ner. Kosackpatruller genomsökte landsbygden för att fullborda förstörelsen av byar och isolerade gårdar. När de lämnade lämnade de, förutom en förkolnad stad, två galgar resta på det tyska torget (1). Utmattningen hos en del av befolkningen ledde till handlingar som de svenska myndigheterna förtryckte utan nåd. Bönder från Vikbolandet halvön, samlade i församling, beslutade att underkasta sig tsaren för att skona sina gårdar. De skrev ett trohetsbrev och avancerade mot galärerna med vit flagg – i det exakta ögonblicket då flottan lättade ankar. Svenska dragoner omringade dem. Fyra dödades på plats. En viss Sven Tomta dömdes till att brytas på rodret på Syltenberget (2), och all hans egendom konfiskerades. De andra utsattes för strappado – de sprang mellan två rader av trehundra strejkande soldater. Den äldste, över femtio, kom undan med två veckors bröd och vatten.

För Norrköpingsborna innebar 1719 inte bara ekonomisk katastrof, utan också extremt personligt lidande. Många drevs på flykt utan tak över huvudet eller resurser och tvingades tigga för att överleva. Staden var inget annat än en hög med illaluktande aska. Ändå var dess invånare inte knäckta.

VI. Jacob Ekbom och renässansen (1719—1740)

Motståndsandan tog först formen av en man: Jacob Ekbom, borgmästaren. Den högsta makten i staden, han var kanske också en av de första som återvände. Man kan föreställa sig honom sittande på en sotsvärtad vägg, mitt i den enorma askhög som Norrköping hade blivit.

Jacob Ekbom. Stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket, Norrköpignsrummet.

Det var augusti 1719, knappt tio dagar efter branden. Stadsfullmäktiges medlemmar var utspridda över hela landet. Ekbom bosatte sig i ett av de tre hus som fortfarande stod kvar. På natten höll han vakt för att hindra plundrare från att plundra ruinerna. Han skrev till landshövdingen och drottning Ulrika Eleonora och beskrev situationen rakt på sak: ”Inom en radie av fyra mil från denna stad ligger de flesta invånarna och lever i fattigdom.”

Han arbetade outtröttligt för att återuppbygga allt. För att försäkra invånarna om att det normala livet skulle återupptas insisterade han på att Sankt Matteus-marknaden skulle hållas den 25 september, som den hade varit varje år. Han bad en lantmätare att rita en plan över staden, reparerade broar, öppnade kyrkor, ett rådhus och en skola igen. Han krävde sex tusen daler i god valuta. "Annars", varnade han, "befarar jag att allt kommer att stanna av i år."

Han åkte till riksdagen i Stockholm i oktober och återvände modfälld efter sju veckor av fruktlösa ansträngningar: "När man talar om pengar här, rycker de bara på axlarna och svarar inte. Jag förstår inte hur Norrköping någonsin kan bli Norrköping igen." Han återvände envist till riksdagen 1720. Den här gången fick han som han ville: tio år av total skattebefrielse för invånarna, rätt att fritt ta byggnadsvirke från kronans skogar, tegelstenar från ruinerna av Johannisborg, Bråborg och Skenäs, samt bonusar för den som byggde stenhus.

Ett år efter katastrofen rörde sig staden om igen. Människor hade först sökt skydd i källare med provisoriska tak, sedan började de bygga om. Broar reparerades, hamnen städades upp och offentliga byggnader planerades. Handel och hantverk återupptogs först; stora industrier följde långsammare.

Den nya Sältangenbron, ritning från 1790. Norrköpings kommunarkiv.

I slutet av 1720-talet hade Norrköping till stor del återuppbyggts. Bland dem som bidrog till dess intellektuella och industriella återupplivning förtjänar pastor Reinerus Broocman ett särskilt omnämnande. Han var lutheran från Livland och hade redan sett sin första kyrka bli nedbränd av ryssarna innan han flydde till Sverige. Han startade en insamlingskampanj bland sina församlingsmedlemmar, och inom fyra år var hans kyrka i Norrköping återuppbyggd. Han grundade också ett tryckeri som år 1723 hade uppnått en ledande position i Sverige – det producerade biblar, andaktsböcker samt pedagogisk och historisk litteratur, som distribuerades över hela landet av myndigheter.

Hans son, Carl Fredrik, reste genom Östergötland för att sammanställa den första verkligt detaljerade beskrivningen av landskapet. Himmelstalund, som bönderna hade försvarat med högafflar några år tidigare, blev ett kulturcentrum och ett värdshus som drevs av prosten själv.

Under de följande decennierna uppstod nya industrier: tobak, där Adam Reinhold Broocman – son till pastorn som var en tobaksfiende – var den första tillverkaren i Norrköping tillsammans med Heinrich Kuhlman (1693-1765), far till Johan och Henrik; sedan, i början av 1740-talet, tre sockerfabriker, varav den största var Gripen, vars byggnader på Gamla Rådstugugatan och Saltängens kaj fortfarande finns kvar idag.

Epilog

DE Rysshärjningarna Krigen 1719 lämnade Sveriges östkust i ett tillstånd av exempellös förödelse: sju städer förstördes, tio stora gjuterier jämnades med marken och tjugotusen människor blev hemlösa. Endast Stockholm skonades, efter att den ryska flottan hade slagits tillbaka vid Baggensstäket den 13 augusti. Freden i Nystad, undertecknad 1721, avslutade tjugoett års krig. Sverige avträdde Estland, Livland, Karelen och Ingria till Ryssland, vilket bekräftade Peter den Stores dominans över Östersjön.

Norrköping höll under tiden redan på att återfödas. Det var under denna period som Heinrich Kuhlman och hans bror Joachim Adolf anlände för att bli "Borgare". De kom från Pommern.

(1) platsen där den tyska kyrkan Hedvig är uppförd.

(2) Syltenberget är en kulle belägen i stadsdelen Sylten i Norrköping.

Källor

  • Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
  • Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
  • Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
  • Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
  • Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
  • Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (2/5)

Militärläger under Karl XI:s regeringstid¹ (1674–1679)

Belastningen av militärläger (inkvarteringsbördan) föll särskilt hårt på Norrköping stad under kung Karl XI:s regeringstid, en period präglad av Nordiska krigen. Redan 1674 var general Rehnskiöld²:s kavalleri (ryttare) förlagd till staden i fem månader i följd. År 1676 stannade ett soldatkompani under Mauritz Wellingk³ i fyra månader, följt av 140 dragoner under Wittenberg, från oktober 1676 till 18 mars 1677. Staden var sedan värd för major Tyncken i tre månader, följt av sex kavallerikompanier (kavallerikompani) bestående av cirka 500 man. Slutligen inkvarterades officerarna i Earl Douglas's Dragoons⁴ från 8 november 1678 till 15 juni 1679, följt av officerarna i överste Lindhjelms regemente från november till slutet av december 1679. Den totala kostnaden, exklusive foder, uppskattades till cirka 28 000 daler i dagskurs (daler silvermynt).

De redan existerande befästningarna: från Johannisborg till skansarna Skänäs och Säterholmen
Det enda återstående tornet från Johannisborgs slott i Norrköping. Foto av Etienne LAUDE, juli 2022.

Johannisborgs fall och traumat 1719

Norrköping hade länge förlitat sig på Johannisborgs slott som sitt huvudsakliga försvar. Det förstördes dock fullständigt under plundringen av staden i juli 1719, och planerna på dess återuppbyggnad övergavs. Kungen gav staden tillstånd att ta tegelstenarna och byggnadsmaterialet för eget bruk. Detta trauma blev drivkraften bakom alla efterföljande försvarsinitiativ.

Johannisborg slott, gravyr från 1679.

Byggandet av de första skansarna (1720–1721)

Skënas skans, idag.

Som ett direkt svar på invasionen 1719 vidtogs åtgärder utan dröjsmål. I juli 1720, efter flera påminnelser, kallades befästningskaptenen Ph. Nordencreutz⁵ till för att inspektera en försvarsanläggning vid infarten till Norrköping. Med stöd av stadsmyndigheterna inledde han byggandet av en skans. I september 1720 utsågs byggmästaren Lars Gilberg⁶ att fortsätta det arbete som Nordencreutz hade påbörjat. Enligt Nordencreutz planer skulle skansen byggas på Ängsudden, på platsen för det nedbrunna Skenäs, med artilleriställningar även i kanalen. Arbetet fortsatte 1721, men skansen blev aldrig helt färdigställd. Ändå byggdes en skans 1720–1721 på Säterholmen, alldeles intill färjbryggan, och en annan vid Skenäs (Skänäs). Tillsammans kunde dessa två byggnader kombinera sin korsande eld över Bråviken för att blockera fiendens passage. Det är troligt att Skenäs skans byggdes ovanpå en tidigare befästning, till skillnad från den vid Säterholmen, som var en helt ny konstruktion. Den senare befästes fortfarande under 1900-talet, ett bevis på dess bestående strategiska värde.

Plan över Skënas och Säterholmens skansar. Svenska militärarkivet.
Renoveringar under det rysk-svenska kriget 1741–1743

Under det rysk-svenska kriget 1741–1743 utfördes ytterligare arbete på Skenäs befästningar. Anskaffandet av en pråm för att täcka Skenäs fästning visade att Nordencreutz förslag till stadens försvar fortfarande var den korrekta metoden. Totalt kostade detta arbete staten 3 986 daler. Trots dessa ansträngningar förblev de defensiva åtgärderna otillräckliga. Som Gullberg noterar var resultaten av dessa initiativ "inte uppmuntrande".

Mer kommer i ett kommande nummer…

1. Karl XI (Karl XI) — Sveriges kung. Född 24 november 1655 — Död 5 april 1697. Son till kung Karl X Gustav, kröntes vid sjutton års ålder efter en regencyperiod av sin mor. Segerrik i slaget vid Lund (1676), etablerade han kunglig envälde (envälde) år 1680, genomförde den stora reduktionen (reduktionen) av adelsgårdarna och omorganiserade armén enligt indelningsverket. Han dog vid 41 års ålder av magcancer och lämnade ett ekonomiskt sunt Sverige och en stridshärdad armé till sin son, Karl XII.

2. Carl Gustaf Rehnskiöld — svensk fältmarskalk. Född 6 augusti 1651 i Stralsund — Död 29 januari 1722 i Läggesta. Utbildad av juristen Samuel von Pufendorf. Utmärkte sig under Skånska kriget vid sidan av Karl XI. Karl XII:s främsta högra hand under Stora nordiska kriget, med smeknamnet "Nordens Alexanders Parmenion". Segerrik i slaget vid Fraustadt (1706) befordrades han till fältmarskalk och greve. Tillfångatagen i Poltava (1709), frigiven 1718.

3. Gustaf Mauritz Vellingk (Wellingk) — svensk general. Född 1642 i Jöhvi (Estland) — Död 1710. Adlig familj av baltiskt ursprung i den svenska kronans tjänst. Aktiv under Karl XI:s regerings krig och ledde enheter i Sverige och de baltiska provinserna. Hans bror, Otto Vellingk, var också en berömd general från samma period.

4. Gustaf Douglas — svensk jarl. Omkring 1647 – efter 1680. Son till fältmarskalk Robert Douglas (1611–1662), en skotskfödd adelsman som blev naturaliserad svensk, segrare i stora slag under trettioåriga kriget (Leipzig 1642, Jankau 1645), utnämnd till fältmarskalk 1657 och jarl av Skenninge. Robert Douglas dog i Stockholm 1662; hans son Gustaf ärvde titeln och befälet över dragonregementet som var stationerat i Norrköping mellan 1678 och 1679.

5. Ph. Nordencreutz — Fortifikationskapten. Verksam 1720 i Norrköping. Inkallad i juli 1720 som fortifikationskapten, utsåg han försvarsanläggningarna vid infarten till Norrköping efter den ryska plundringen 1719. Han utarbetade en plan för en skans på Ängsudden (nivån för det brända Skenäs) med artilleriställningar i kanalen. Hans planer, även om de inte var helt genomförda, skulle förbli den vägledande principen för stadens försvar i årtionden.

6. Lars Gilberg — Byggmästare. Verksam 1720 i Norrköping. Byggmästare utsedd i september 1720 för att fortsätta de befästningsarbeten som kapten Nordencreutz påbörjat på Skenäs och Säterholmens skanser. Hans roll, främst teknisk och praktisk, bestod av att övervaka byggandet av jordvallar och murverk.

Källor:
(A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning: historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till nyare tider, Första delen, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
(B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — 8. Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Norrköpings stads historiska kommission (Norrköpings stads historiekommission), dir. Björn Helmefrid och Salomon Kraft, Stockholm, 1968.
(C) Dokumentation om Johan Kuhlman upprättad av författaren Etienne Laude—Utnämnings- och befordringshandlingar till Norrköpings artillerikompani, 1767–1769; historisk kontext för Skänäs- och Säterholmens skansar; Norrköpings kommunarkiv.
Ytterligare referens: Sälskapets sällskaps tidskrift för år 1788, nr 28 (citerad i källa C, bild 15).

Norrköping, askans sommar (1/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

Sommaren 1719 var torr, varm och ödesdiger. Stora nordiska kriget gick in i sitt tjugonde år, och utmattningen på båda sidor hade ännu inte lett till fred. Förhandlingar pågick mellan Sverige och Ryssland, men ingen av sidorna litade verkligen på den andra. Sverige hade förlorat sina kontinentala ägodelar och slösat bort sina styrkor; ändå hade man fortfarande en betydande flotta. Tsar Peter den store hade emellertid hittat vapnet som skulle tvinga fram ett avgörande resultat.

I. Peter den Stores vapen

Detta vapen var galären. Opåverkad av motvindar eller djupt vindstilla, framdriven av rader av roddare och lättmanövrerad i kustnära skärgårdar, kunde den landsätta tusentals soldater på vilken strand som helst. Peter lät bygga tvåhundra av dessa fartyg, med början i fästningen Nyenskans (1), som omvandlades till en flottbas vid floden Nevas strand. Flottan som samlades sommaren 1719 var exempellös: 132 galärer, cirka hundra mindre båtar och cirka 26 000 man under befäl av amiral Fjodor Apraksin (2). I juni lämnade flottan det erövrade Finland och koncentrerade sig på Åland (3). Tsaren var ombord, men han stannade kvar i skärgården, som fungerade som bas för hela operationen. Apraksins order var enkel: plundra och bränna så mycket som möjligt. Målet var att tvinga de svenska förhandlarna – fredssamtalen hölls på Åland – att ge efter, genom att metodiskt härja deras östkust.

Peter den store använde sig också av psykologisk krigföring. Han lät trycka ett manifest på svenska, skrivas och undertecknas av honom själv, och distribueras i kustnära byar: Wi Peter den första med Guds Nåde Czaar – ”Vi, Peter den Förste, av Guds nåd, Tsar…” I det hävdade han att folkets lidande enbart var den svenska regeringens fel och lovade nåd och skydd till alla som underkastade sig. Den 10 juli gav Apraksin signalen. Redan nästa dag nådde de första galärerna den yttre skärgården vid Rådmansö. Deras söderutgående framryckning präglades av skenet från varnande bränder och brinnande bondgårdar. Södertälje brann den 21 juli, Trosa den 22:a och Nyköping den 25:e. Varje stopp var ytterligare ett meddelande som skickades till Stockholm. Nästa mål var Norrköping.

II. En stad lämnad åt sig själv

Efter Stockholm var Norrköping den största och viktigaste staden vid kusten, centrum för en betydande krigsindustri. Den var också den sämst försvarade. Under de sista dagarna i juli slumrade staden i hettan. Östergötlands landshövding, Gustaf Bonde, befann sig på kurorten Medevi (4) och verkade anmärkningsvärt likgiltig. De reguljära trupperna hade koncentrerats till Stockholm. Johannisborgs befästningar hade inga användbara kanoner. Skansarna som bevakade infarten till Bråviken saknade vapen och personal. Det fanns varken en sammanhängande försvarsplan eller ett tydligt utpekat befäl. Så snart nyheten om räden mot Nyköping nådde honom hade magistraten skrivit till landshövdingen och begärt att kanoner från Finspångs gjuteri skulle installeras på Skenäs, där Bråviken är som smalast. Tanken var sund. Verkligheten var en helt annan: några bönder beväpnade med liar och slagor var stationerade på förstörda skansar. Stadsvakten patrullerade. Landshövdingen lovade att "det inte fanns någon fara". Dragoner väntades från Småland med överste von Düring. Hoppet hängde i en skör tråd.

III. De föregående dagarna (21–29 juli)

Den 21 juli brände ryssarna Södertälje. Den 22:a Trosa. Den 25:e blev himlen ovanför Bråviken röd efter Nyköpings bränning. Rädsla grep tag i Norrköpings gator. Den 26 juli anlände en officer till häst med en handfull reguljära soldater: general Kristoffer Urbanowitz, utsänd för att organisera motståndsrörelsen. Den 27:e försökte landshövdingen samla de omgivande bönderna. Tusentals stormade in med sina högafflar och liar – trötta av kriget, svältande och missnöjda med allt. De tvingades slå läger utanför stadsmurarna för att undvika oroligheter. Den 28:e kastade ett falskt alarm staden i kaos. Von Düring anlände äntligen med sina dragoner: knappt två skvadroner. Den 29:e, under natten, uppenbarade sig eldskenet i öster, ovanför skärgården. En del av den ryska flottan befann sig redan i Bråviken. Enligt obekräftade rapporter styrde två lotsar från Arkösund galejerna in i kanalen – en lokal förräderi som avsevärt underlättade infarten. Många invånare i skärgården gömde sig sedan i skogen, medan ryssarna satte eld på deras gårdar en efter en. Metodiskt landsatte galejerna soldater på varje strand, som brände ner varje herrgård och slott inom räckhåll. Från Lindö kunde rökpelare ses i alla riktningar. Händelö, Västerbyholm och Lindö självt stod i lågor.

"Byn brinner", målning från 1862 av Franciszek Kostrzewski.

I staden tog borgmästare Jacob Ekbom befälet över medborgargardet, tillsammans med en bataljon frivilliga från Holmen under befäl av vapenhantverkaren Anders Sjöman: totalt femhundra man. Urbanowitz ledde åttahundra reguljära soldater och von Dürings tyska dragoner. De tusentals bönder som hastigt värvats in var av liten betydelse i de militära planerna. Samma kväll diskuterade de två männen vilken handlingsplan som skulle vidtas. Urbanowitz, erfaren i polsk gerillakrigföring, förespråkade att staden skulle bränna ner innan ryssarna kunde få en fördel. Ekbom ville försvara den, mur för mur. Han samlade gardet på det tyska torget och förklarade att staden skulle försvaras med deras blod – förutsatt att soldater och bönder gjorde sin plikt. Samma kväll slog larmtrummorna: kvinnor, barn och äldre skulle lämna staden.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) Nyenskans — Historisk fästning belägen vid sammanflödet av floderna Neva och Okhta; platsen motsvarar dagens Sankt Petersburg.

(2) Greve Fjodor Matveyevich Apraksin (7 december 1661 – 21 november 1728) var en av de första ryska amiralerna, styrde Estland och Karelen från 1712 till 1723, utnämndes till generalamiral 1708, ledde det ryska amiralitetet från 1717 till 1728 och befälhavde den baltiska flottan från 1723.

(3) Åland — Skärgården i Östersjön, belägen mellan Sverige och Finland (numera en autonom region i Finland).

(4) Medevi Brunn är Skandinaviens äldsta kurort, belägen i Motala kommun, vid Vätterns östra strand, i nordvästra Östergötland, Sverige. Se på annan plats. Det var här Kuhlman och Lidén först träffades.

Källor
  • Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
  • Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
  • Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
  • Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
  • Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
  • Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (1/5)

En svensk stads militära, medborgerliga och patriotiska historia genom Johan Kuhlmans, en borgerlig artilleriofficers, resa.

Johan Kuhlman (1738-1806)

Norrköpings militära och medborgerliga historia mellan 1600-talet och början av 1800-talet ger en slående bild av en handelsstads motstånd mot det nationella försvarets krav (riksförsvar). Johan Kuhlman – köpman, sektionschef och senare adjutant vid Medborgarartillerikompaniet sedan 1767 – förkroppsligar perfekt figuren av den svenska borgarmedborgaren på 1700-talet. Hans lokala militära karriär, hans familjeband till rättsväsendet (genom hans svåger Jonas Lithun) och hans långa tjänstgöring gör honom till ett viktigt vittne till och deltagare i denna historia. Det som är slående när man läser Hertzmans, Gullbergs och Kuhlmans arkiv är den borgerliga initiativkraftens vitalitet: Norrköpings invånare kunde organisera, finansiera, utrusta och befalla sina egna försvarsstyrkor. Episodens nedslående slut – övergivna skansar, kanoner överförda till kronan och avtagande entusiasm – minskar inte på något sätt den historiska betydelsen av denna medborgerliga våg. Det fungerar helt enkelt som en påminnelse om att mobilisering, hur uppriktig den än är, förblir knuten till den omedelbara uppfattningen av fara.

Artikel skriven baserat på:
• (A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning, Del I, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
• (B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Stockholm, 1968.
• (C) Dokumentär akt om Johan Kuhlman, officer vid Norrköpings artillerikompani, 1767–1769 (bilder, Norrköpings kommunarkiv).

Johan Kuhlman, köpman och officer vid Norrköpings artillerikompani
Un homme ancré dans son siècle

Johan Kuhlman (1738–1806) var en framstående köpman baserad i Norrköping, en av 1700-talets mest välmående städer i Sverige. Hans livshistoria förkroppsligar den svenska borgaren under upplysningstiden: en aktiv affärsman, men också en medborgare som var aktivt engagerad i stadens samhälls- och militärinstitutioner. Norrköping, som då upplevde en snabb industriell tillväxt tack vare sina textilfabriker och sin hamn vid Bråviken, var en stad där borgarskapet spelade en central roll. Köpmännen och fabrikörerna som utgjorde staden skötte inte bara sina företag: de satt i stadsfullmäktige, finansierade offentlig infrastruktur och, genom de borgerliga militärkårerna, säkerställde de försvaret av sin stad. Johan Kuhlman var en av dessa män.

Borgerliga Artillerikompaniet

Norrköpings medborgarartillerikompani var en av de borgerliga militära formationer som ansvarade för stadens försvar. Organiserat enligt bestämmelserna från den 16 oktober 1746 stod det under borgmästarens och rådhusets gemensamma ledning. Dess officerare rekryterades bland stadens mest ansedda köpmän och hantverkare, och deras primära uppgift var att bemanna försvarskanonerna i Skänäs och Säterholmens skansar, två strukturer som kontrollerade sjöfarten till Norrköping via Bråviken.

Ritning från 1720 som visar de två skansarna som skyddade Norrköping efter slottets förstörelse. Militärarkivet.
Läget för Norrköpings skanser angivet på en modern karta.

Det var den 1 augusti 1767 som Johan Kuhlman fick sin första officiella utnämning. Norrköpings borgmästare och stadsfullmäktige tilldelade honom titeln sektionschef i Medborgarartillerikompaniet. Tjänsten hade blivit ledig efter att köpmannen Abraham Schröder befordrats till löjtnant i samma kompani. Utnämningshandlingen, som undertecknades av Sven Björkman och Pehr Serlachius på borgmästarens och stadsfullmäktiges vägnar, betonade följande:

"Borgmästarerådet vill framhäva köpmannen Johan Kuhlmans fina uppförande och exemplariska beteende vid alla tillfällen."

Fullmakten specificerade att utnämningen gjordes i enlighet med förordningen av den 16 oktober 1746, och att alla personer var skyldiga att visa honom "den heder och lydnad som tillkommer samma ordning".

Kommunfullmäktiges beslut föreslår Johan Kuhlman som sektionschef.
Johan Kuhlman utnämnd till artillerisektionschef den 1 augusti 1767 i Norrköping. Stadsarkivet.
Ritning av Skenäs och Säterholmens skanser efter renoveringen 1741-42. Svenska militärarkivet.

Den 6 maj 1769 befordrades Johan Kuhlman till adjutant vid Artillerikompaniet. Denna befordran undertecknades av Jonas Lithun, stadsskrivare – samma man som skulle bli Johans svåger ungefär fyra år senare, omkring 1773, vilket illustrerar de nära banden mellan borgerliga familjer och medborgerliga karriärer i Norrköping.

Den 7 maj 1769 befordrades Johan till adjutant vid stadens artillerikompani.
Historisk kontext: plundringen av Norrköping (1719)

För att förstå Johan Kuhlmans engagemang i försvaret av sin stad måste man ha i åtanke det grundläggande traumat i juli 1719, då ryska flottstyrkor gick in i Bråviken, förstörde de flesta av Kvarsebos gårdar och torp och sedan brände Norrköping. Denna katastrof, etsad i det kollektiva minnet, förklarade den iver med vilken efterföljande generationer mobiliserade sig så snart hotet blev påtagligt igen. Borgargardets sånger från 1788 refererade uttryckligen till den.

"Kom ihåg! Vår stad förvandlades en gång till aska genom en grym politik."

Mer kommer i ett kommande nummer…

Källor:
(A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning: historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till nyare tider, Första delen, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
(B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — 8. Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Norrköpings stads historiska kommission (Norrköpings stads historiekommission), dir. Björn Helmefrid och Salomon Kraft, Stockholm, 1968.
(C) Dokumentation om Johan Kuhlman upprättad av författaren Etienne Laude—Utnämnings- och befordringshandlingar till Norrköpings artillerikompani, 1767–1769; historisk kontext för Skänäs- och Säterholmens skansar; Norrköpings kommunarkiv.
Ytterligare referens: Sälskapets sällskaps tidskrift för år 1788, nr 28 (citerad i källa C, bild 15).

Daguerreotypins mysterium

I sin bok från 1951, "Johan Kuhlman Redivivus, Bidrag till Norrköpings ikonografi", berättar Hjalmar Lundgren om hur han fick en daguerreotyp som påstås föreställa Johan Kuhlman (1738-1806). Ägaren till daguerreotypen var en tidigare Norrköpingsbo, Ernst Gustrin (född 1873), och när Hjalmar frågade honom var han hade fått tag på daguerreotypen, svarade han att hans mor, född Laurell 1828, bodde hos familjen Kuhlman, troligen hos en av sönerna, och att fotografiet hade varit gömt i åratal…

Efter att ha kontaktat Rolf Jonsson från Norrköpingsarkivet undersökte han och lokaliserade daguerreotypin, omsorgsfullt förvarad i en låda. Rolf skickade vänligen ett exemplar till mig, vilket visas nedan:

Daguerreotyp av en Kuhlman bevarad i Norrköpings kommunarkiv.

Även år 1951, och med vetskapen om att Johans yngste son, Carl David, hade dött år 1860, att Josef hade åkt till Algeriet och att hans syster Ingeborg hade dött år 1875, är det högst sannolikt att detta var Gustrins mormor och inte hans mor.

tolkning av daguerreotypin som presenteras av Lundgren som varande Johan Kuhlman (1738-1806).

I sin bok (Redivivus) hävdar Lundgren att han, tack vare en för sin tid innovativ process, lyckats återuppliva denna gamla daguerreotypi. Jag har inte kunnat hitta några spår av den här typen av process, och när man ser det överraskande resultatet kan man inte låta bli att bli besviken!

Karaktären kan inte vara Johan Kuhlman (1738-1806) bara för att de första daguerreotypierna dök upp först mot slutet av 1839 i Sverige, mer än 30 år efter Johan Kuhlmans död... Så vem är avbildad på denna gamla daguerreotyp?

Låt oss hålla oss till de kända och beprövade fakta:

Denna daguerreotyp ägdes av Madame Gustrin, född Laurell, år 1828. Hon var troligtvis Kuhlmans hushållerska vid den tiden. Carl David (1789-1860) hade uttryckligen avtalat att hans kusiner, Ingeborg och Joseph Kuhlman (1809-1876), söner till Johan Peter (1767-1839), själv Johan Kuhlmans brorson, skulle få behålla den åldrande hushållerskan. Vid Carl Davids död var Madame Gustrin dock bara 32 år gammal. Hon kan inte vara den hushållerska som Carl David hänvisar till. Testamentet specificerade också att Ingeborg Kuhlman (1801-1875), Johan Peters dotter, skulle bli nyttjanderättshavare till egendomen innan den övergick till Joseph. Vi vet också att Ingeborg och Johan Peter stod på "kalla" fot med familjen Kuhlman i Norrköping, en hänvisning till brevet som Johan Peter skrev 1838 till sin dotter Ingeborg där Johan Peter beskriver sin "svärmor" Margaretha Catherina Kuhlman, Johans hustru, som girig och snål!

Två hypoteser är tillgängliga för oss. Daguerreotypin skulle kunna presentera antingen Carl David Kuhlman, Johans sista son, eller Johan Peter Kuhlman, son till Henrik (1831-1871) och äldre bror till Johan, född 1738. Det verkar logiskt att välja Carl David, främst på grund av det förmodade datumet för "fotot"-tagningen, mellan 1838 och 1850, en period av expansion innan denna teknologi snabbt utrotades.

Min intuition får mig att tro att det är Johan Peter, och att denna daguerreotyp skulle kunna vara en av de allra första som togs i Stockholm i slutet av 1839. Under uppdelningen av Carl Davids dödsbo – av någon okänd anledning, med tanke på deras välkända främlingskap – skulle Ingeborg ha förvarat ett porträtt av sin "gammelkusin"? Men säkerligen av sin far. Vi vet att det var av honom, återigen från samma brev från 1838. Dessutom tror jag att jag känner igen blicken från min mormor, Suzanne Kuhlman (1908-1990), Johan Peters barnbarnsbarn... även om jag inte är 100 % övertygad, eftersom detta skulle vara en av de allra första daguerreotyperna som togs i Sverige. Johan Peter dog den 18 november 1839.

Johan Peter Kuhlman (1767-1839) och Suzanne Mailhos, född Kuhlman (1908-1990)

För att avsluta den här artikeln, med tanke på att vi nu har allt kraftfullare datorverktyg till vårt förfogande, är det här vad AI kan göra när det gäller bildbehandling. Imponerande, eller hur?

Kuhlmans daguerreotypi. AI-genererad bild.

Den lilla hunden som Johan Peter håller i är en svensk vallhund, även allmänt känd som svensk herdehund, visigotisk spets eller västgotisk hund. Kuhlman-familjen var "fans" av dessa små hundar, typiska för Sverige, vars avlägsna ättlingar kan hittas i Nordafrika... ditförda av vikingarna...