Kategori: 04 – Norrköping (1710-1876)

Découvrez l’ancrage de la famille Kuhlman à Norrköping, le ‘Manchester de la Suède’. Après l’exode d’Ingrie, la lignée s’établit dans cette cité industrielle en plein essor. Cette catégorie retrace leur ascension sociale à travers le commerce, l’industrie textile et la défense de la ville. Entre incendies dévastateurs et reconstruction, explorez la vie quotidienne des Kuhlman au sein de la bourgeoisie locale, marquée par des lieux emblématiques comme la Kuhlmanska gården et le Saltängsteatern.

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (3/5)

La guerre de 1788 (Kriget 1788) : la mobilisation civique de Norrköping

De inledande överläggningarna och Weijerins initiativ

La guerre entre la Suède et la Russie, déclenchée en 1788 sous le règne du roi Gustave III⁷ (Gustav III) utlöste en exempellös våg av patriotisk mobilisering. I Norrköping var det Daniel Weijerin, ordförande för borgarrådets ordförande, som tog initiativet genom att be magistraten att begära bistånd av en befästningsofficer för öarna, att skicka Östergöta kavalleriregemente för att skydda staden och att förse stadsborna med pistoler och ammunition. Magistraten var både ivrig att agera och tveksam till att ta ledningen. Ett förslag om att sammankalla församlingen för att offentligt diskutera försvaret avvisades till och med, eftersom man trodde att detta skulle "orsaka onödig oro i staden".

Von Röök-samrådet och Iggeström-incidenten

Ändå en befästningsofficer, överste C. F. von Röök⁸, han kallades in. Han begav sig till skansarna tillsammans med polismannen Iggeström och handelsmannen Wadström för att undersöka möjligheterna till försvar. Under denna resa inträffade en incident som avslöjade de interna spänningarna inom magistratet: under resan läste Iggeström högt ett brev adresserat gemensamt till magistraten och borgerskapets äldste. Magistraten tog detta mycket illa upp och beslutade att påminna Iggeström "att en annan gång ägna sig åt den värdighet som tillkommer magistratsämbetet". Justitiemannen Ekermann förtydligade å sin sida att magistraten inte skulle hållas ansvarig för stadens administration och korrespondens tillsammans med äldste. Ekermann hade i allmänhet "en motvilja mot stora försvarsanstalter".

Guvernören dröjer.

I ett brev daterat den 25 augusti 1788 berömde landshövdingen visserligen nödvändigheten av att försvara staden, men lugnade oron genom att påminna alla om att de var tvungna att avvakta kungens yttrande om farans omfattning. Fienden, menade han, hade inga skärgårdsfartyg; hotet förblev därför litet. Han insisterade ändå på behovet av att förbereda byggandet av skansar och att ge borgarna "en större grad av militär erfarenhet". Vakter skulle stationeras på höjderna utanför staden, i stånd att ta emot signaler från skärgårdens invånare när fienden anlände. På baksidan av detta brev från landshövdingen hade en kort strof skrivits med blyerts, som återspeglade den rojalistiska stämning som rådde i staden vid en tidpunkt då Anjalaförbundet uttryckte sin motvilja mot kungen:

"När guldtjuvarna planerar kungens fall, kommer jag inte att tveka för någonting i världen att följa min kung i döden."

Insamling av medel och försvarsplanen

Magistratens tvekan skingrades förmodligen av landshövdingens brev, och den 28 augusti 1788 sammanträdde församlingen för att diskutera hur man skulle finansiera byggandet av skansarna och förvärvet av kanonerna. En offentlig insamling i kontanter inbringade 2 718 riksdaler och 16 shilling. Försvarsplanen som utarbetats av von Röök godkändes vid ett möte med generalrådet den 28 augusti. Dess genomförande anförtroddes sex deputerade, utsedda som "Försvarsdeputationen", biträdda av en revisor och en bokhållare. Major Wallander⁹ anställdes för att undervisa värnpliktiga i militära övningar: indelning av män i leden, hantering av vapen etc.

Vapeninventeringen och inskrivningsprocessen

Alla skjutvapen i staden inventerades. Män som tjänstgjorde utanför den vanliga borgarklassen – mjölnare, murare, snickare, tobaksodlare – inkallades distrikt för distrikt av stadsfullmäktige (rådmän). De lyckades värva 1 500 man. I köpmannen Peter Lindahls källare¹⁰17 centner krut upptäcktes och togs omedelbart i bruk. Stadens 16 kanoner var dock ur bruk, och ingen vågade ta ur stadskassan för att skaffa nya.

Tous ces arrangements furent rapportés au Roi, qui, par lettre du 10 septembre 1788, exprima son «gracieux bon plaisir» (nådigt välbehag) et autorisa les citoyens à prélever sur les réserves de la Couronne 50 centners de poudre à canon supplémentaires.

Mer kommer i ett kommande nummer…

Kung Gustav III, teckning av Pehr Hörberg daterad 1773.

7. Gustav III — Sveriges kung. Född 24 januari 1746 i Stockholm — Mördad 29 mars 1792 i Stockholm. Son till kung Adolf Fredrik och prinsessan Louise Ulrika av Preussen (syster till Fredrik den store). En upplyst, frankofil despot, han brevväxlade med Voltaire. Han avskaffade tortyr, grundade Kungliga Operan (1773) och Svenska Akademien (1786). Han var den första statschefen som erkände Förenta staternas självständighet (1782). Han initierade det rysk-svenska kriget 1788–1790, vilket inte ledde till några avgörande territoriella vinster. Han mördades vid en maskeradbal på Stockholmsoperan av kapten Jacob Johan Anckarström. Hans mord inspirerade Verdis opera Un ballo in maschera (1859).

Överste Carl Fredrik von Röök (1725-1793)

8. Carl Fredrik von Röök — Överste, svensk ingenjörsofficer. Född 11 maj 1725 — Död 2 april 1793. Fortifikationsofficer i Frankrikes tjänst från 1744 till 1748. Major 1762, överste 1773. År 1772 ledde han undersökningarna för byggandet av Göta kanal genom Östergötland. Han erhöll tysk adelskapt 1763 och blev naturaliserad svensk medborgare 1773. Som en passionerad amatörmusiker (violinist) valdes han till ledamot nr 82 av Kungliga Musikakademien den 28 mars 1782. Far till Lars Jacob von Röök. År 1788 organiserade han försvaret av Norrköping och ledde byggandet av Skänäs- och Säterholmens skanser. Hans son Gustaf (1773-1852) lämnade en lapp i Johans gästbok den 21 augusti 1802.

9. Major Wallander — Militärinstruktör. Verksam 1788 i Norrköping. En officer anställd av försvarsdeputationen för att undervisa värnpliktiga i Norrköping i militära övningar: indelning av män i leden, vapenhantering och infanterimanövrer. Hylldes tillsammans med von Röök i vakthusens patriotiska sånger.

10. Peter Lindahl — Köpman från Norrköping och vän till Johan Kuhlman. Hans son, Johan Nicolas Lindahl (1769-1813), skrev in en dikt i Johans gästbok den 29 juni 1792.

Genom karaktärerna som nämns i det här kapitlet börjar vi se konturerna av… Johans cirkel.

På jakt efter Rödmossen (3/4)

Nystrandskarta: gränsmarkering (fastighetsgränser)

Denna karta och dess tillhörande beskrivning utgör det mest kompletta och precisa dokumentet om Rödmossen-godset. Skapat av Jacob Nystrand år 1791 på Johans begäran, är det ett under av noggrannhet. Samme Jacob Nystrand återvände till Rödmossen år 1794 och lämnade en kort dikt i Johans och Margarethas gästbok, vilken presenteras i slutet av den andra delen av denna berättelse om Kuhlmans lantgods. Beskrivningen av godset presenteras i sin helhet i denna artikel, översatt från svenska.

Jakob Nystrand, lantmätare — fullständig geometrisk undersökning av Rödmossen 1791. Östergötlands arkiv, Norrköping.

DEL I — ÖPPNINGSPROTOKOLL

År 1791, den 8 augusti, genom utslag av Östergötlands och Västra läns kungliga landshövdings beslut (Utslag), daterat den 7 juni sist, vilket beviljar Norrköpings köpman Johan Kuhlman rätt att till sin besittning lägga fjärdedelen av Rödmossens fria domän (frälsehemman) i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken; att från nämnda härads kommun (Allmänning) ta den plats som kallas Kolmården, och att mot arrende till konungen och kronan i åkrar och ängar odla fyra torvmossar, med två små höga tomter på nämnda kommun; Undertecknad lantmätare åtog sig, med biträde av edsvurna vittnen Johan Märtensson i Hult och Nils Olsson i Ingelstad, Risinge socken, att mäta, beskriva och avgränsa detta odlade område från kommunen, enligt de gränser som fastställdes vid kronogodsbesiktningen den 19 augusti förra året [1790] och bekräftades av den höge kunglige landshövdingen. Närvarande vid detta tillfälle var, i enlighet med bestämmelserna i nämnda beslut, i kungens och kronans namn för kommunen, kronofogden Samuel Forsberg; och innehavaren av Rödmossengodset, köpmannen Kuhlman. Ehuru denna operation officiellt tillkännagavs i distriktets kyrkor (Östra Eneby, Kvillinge och Simonstorp) enligt pastorernas intyg på de publicerade kungörelserna, och distriktets ombud ombads, presenterade sig likväl ingen invånare i distriktet som ombud; därför, i kraft av §59 i den kungliga geodesiförordningen från 1783, då lantmätaren inte har något att invända mot, operationen kommer att äga rum i vederbörlig form.

Viktig information på den här sidan:

Information	Detalj
Öppningsdatum	8 augusti 1791
Myndighet	Kunglig landshövding i Östergötland
Beslut om godkännande	Utslag av den 7 juni 1791
Sponsor	Johan Kuhlman, Négociant (Handelsman) i Norrköping
Beviljade rättigheter	Odling av 4 torvmossar + 2 höglandsområden i Kolmårdens kommun
Kronans representant	Krono Länsmannen Samuel Forsberg
Svurna vittnen	Johan Märtensson (à Hult) et Nils Olsson (à Ingelstad, paroisse de Risinge)
Rättslig grund	Avsnitt 59 i den kungliga geodesiförordningen från 1783
Inspection préalable	Krono Betjeningens Besigning du 19 août 1790

DEL II — BORNAGE (Rågångsbeskrivning)

Beskrivning av de 18 gränsmarkeringarna. Gränsen avgränsar hela omkretsen av det beviljade odlingsområdet. Varje skäl beskrivs med sin position, material och dimensioner.

Obs: 1 el = 0,6 m

Nr I — Storängsskälet (Grande Prairie Terminal)

Reste 59 alnar från det nordöstra hörnet av Rödmossens gårdsäng, ett hörn som också gränsar till Algutsboda gårdsäng; i en bäck som rinner från Carlsmäsens och Rödmossens torvmossar och nedåt mot ån som kallas Gela Bäck. Röset byggdes på en vall söder om en klippa, en halv aln i diameter, 1 aln hög; i vilken en sten, platt på vänster sida och något grov på öster, en halv aln hög, en halv aln bred i mitten, tunn och spetsig upptill, sattes. Ledstenen mot ängen: 33 alnar, och mot nr II: 18,5 alnar från markeringen. — Från denna punkt drogs en rak linje till vägmärke nr IV! och 4 ledstenar placerades på samma raka linje; den första var nr 2.

Nr II — 342 alnar från nr I. En spetsig, triangulär sten, 1½ alnar hög, 23 cm bred och 15 cm tjock i mitten, omgiven av ett stenröse.

Nr III — 342 alnar från den föregående och 561 alnar från nr IV, på norra kanten av en väg som går från Rödmossen till Algutsboda; denna sten är 1 aln hög, ¼ aln bred och 4 tum tjock.

Nr IV — Landsvägsskälet (Highway Terminal)

Landsvägsskälet, beläget vid den södra kanten av vägen mellan Stockholm och Norrköping; röse 2½ alnar i diameter, ½ aln högt; stenen är fyrkantig med en utskjutande spets, 2 alnar hög, 1 aln bred vid basen och 15 tum i mitten, 10 tum tjock; markerar linjen mot nr 3, 2 och 1 med en ledsten i samma riktning; 25 alnar från markeringen; sedan 206 alnar till [nr V].
✦ Viktigt: Gränsmärke nr IV ligger direkt vid kungavägen Stockholm–Norrköping — vilket bevisar att Rödmossen-fastigheten korsades av denna viktiga kommunikationsled.

N° V — Bergskälet (Borne du Rocher)

Bergskälet (Klippmärk), beläget 52 alnar från den punkt där Rödmossenvägen ansluter till huvudvägen, nära en hög klippa i öster; ett röse med 3 alnar i diameter, 1 aln högt, i vilket en platt platta, 1 aln 23 tum hög, 1 aln bred i mitten och 0,6 aln tjock, är insatt; indikerar nr IV. En ledsten i riktning mot nr VI rest på klippan 33 alnar från nr V.

N° VI — Norrängsskälet (Borne de la Prairie Nord)

Norrängsskälet (Norra ängsgränsstenen), på en hög klippa ovanför det nordvästra hörnet av Rödmossens (Norrängs) norra äng; där Torpet Häradssvedens marker börjar; en rund häll på östra sidan och platt på västra sidan, spetsig uppåt, 1½ alnar hög, ¾ bred i mitten; indikerar nr V. Omgiven av ett röse med 2¼ alnar i diameter och ¾ alnar högt.

N° VII — Hagskälet (Borne de la Pâture)

Ett röse kallat Hagskälet restes nära staketet till Norräng på Rödmossens gods, nära en klippa; stenen är platt på norra sidan och rund på södra sidan, ½ aln hög, ¾ aln bred, med en skarp kant upptill; den markerar linjen härifrån till nr VIII, omgiven av ett röse med 2½ aln i diameter och 1 aln högt. Häradssvedens inhägnad från kommunen följer härifrån till [nr VIII].

Nr VIII — Gränssten vid Lilla Mäsen

Gränsmärket vid Lilla Mäsen (Lilla torvmossen), inbyggt i en stenhög söder om en klippa, 33 alnar öster om torvmossen.

Nr IX — Stenguide

En ledsten (ledare): 387 alnar från nr VIII, på en hög klippa, omgiven av ett röse; stenen är triangulär med en utskjutande spets, 1 aln 14 tum hög, 11 tum bred och 4 tum tjock i mitten. Från denna punkt där Häradssvedens marker slutar och där kommunen återupptas, drogs samma raka linje i 415 alnar till [nr X].

N° X — Dalskälet (Borne du Vallon)

Dalskälet (Dalgränssten), rest i en dal nordväst om Carlsmäsen, på plan mark; ett röse med 2 alnar i diameter, 1/4 aln högt, i vilket en platta är insatt, plan på östra sidan och rund och kantig på västra sidan, 1 aln 8 tum hög, 1/4 aln bred i mitten; försedd med ledstenar 25 alnar från markeringen i söder. Från denna punkt, längs Carlsmäsens östra sida, klättrade gränsstenen i en rak linje över en hög klippa i 690 alnar till [nr XI].

N° XI — Carlsmäseskälet (Borne de Carlsmäsen)

Carlsmäseskälet (Carlsmäsens gränsmärke), beläget på en klippa 50 alnar från den västra kanten av nämnda torvmosse; ett röse med 2 alnar i diameter och ¼ aln högt, i vilket en triangulär sten är insatt, platt på västsidan och rundad på östra sidan, ¼ aln hög, ¼ aln bred, ¼ aln tjock, pekande mot nr X. — Från denna plats mättes och markerades gränsen runt ett kärr och en dalgång förbunden med Carlsmäsen…

Nr XIII — Wägskälet (Vägmarkör). Obs: märkligt nog är markör XII inte specificerad.

Wägskälet (vägmarkör), 10 alnar söder om en väg som leder till Rödmossen, placerad i en stenhög; stenen är 6 kvarter hög, 3 kvarter bred, platt och tunn, avsmalnande uppåt, pekande mot nr XIV; röse 3 alnar i diameter, 1 aln hög. — Sedan 187 alnar till [nr XIV].

N° XIV — Källskälet (Borne de la Source)

Källskälet, rest på norra sidan och mycket nära en klippa, och 40 alnar från en källa belägen väster om samma klippa (kallad Jacobs Källa); röset är 2½ alnar i diameter, 1 aln högt, i vilket en fyrkantig sten är satt; ½ kvarts hög, 10 tum bred och ½ aln tjock i mitten; med en ledsten placerad 2 alnar bort; som indikerar en utskjutande punkt; härifrån är den raka linjen genom klipporna 1 169 alnar lång; 2 ledstenar placerades på denna raka linje.
✦ Stor upptäckt: Jacobs Källa är lokaliserad här med precision: den ligger 40 alnar (≈ 23,8 meter) väster om markering nr XIV Källskälet, som i sig ligger norr om en klippa.

Nr XV — Stenguide: 318 alnar från nr XIV, byggd på en hög klippa; en platt platta som smalnar av uppåt, ½ aln hög, ¾ bred i mitten.

Nr XVI — Ledesten: 544 vallar från den föregående, också på en klippa, omgiven av ett röse; triangulär sten med en utskjutande spets, 1 vall 2 tum hög, 7 tum bred och 4 tum tjock i mitten. — Sedan i samma raka linje till [nr XVII].

XVII — Halfsnaneskälet (Borne en demi-lune)

Halfsnaneskälet (Borne en Demi-Lune), maçonnée près d’un rocher, raison pour laquelle le cairn a pris la forme d’un demi-croissant de lune ; 2½ aunes de diamètre, ½ aune de haut ; la pierre indicatrice est triandrique et rugueuse avec des arêtes vives et plate vers le haut ; indique la ligne vers N° XVI ; munie de 2 guide-pierres, l’un vers N° XVII et l’autre vers N° XVIII.—11 aunes depuis la borne.— La dernière ligne de séparation avec la Commune du District fut finalement tracée depuis cet endroit sur 545 aunes jusqu’à [N° XVIII].

N° XVIII — Algutsboda Ängeskäl (Borne des Prairies d’Algutsboda)

Algutsboda Ängeskäl (Algutsboda ängsgräns), rest vid ett stängselhörn väster om Algutsboda äng; röse 2½ alnar i diameter, ¾ alnar högt; triangulär sten, platt på östra sidan och grov på västra sidan, 1½ alnar hög, ¾ alnar bred i mitten och platt mot toppen; markerar linjen till nr XVII.

Fortsättning följer i nästa avsnitt…

Norrköping, askans sommar (2/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

IV. Torsdagen den 30 juli

Klockan nio på morgonen ringde vaktmästaren i tornet frenetiskt i klockorna och ropade: "Galösarna är i full styrka vid Grymö udde!" Apraksins armada, samlad efter sin förödelse, avancerade långsamt uppför Motala älv. Allt motstånd var nu meningslöst. De ryska trupperna landsteg norr om älven. Saltängen stod i lågor inom några minuter. Fiendesoldater beskrevs som svärmande genom varje gata, "ett gevär i ena handen och en fackla i den andra." Bönderna som hade försökt hålla stånd vid Himmelstalund – en forntida plats för hällristningar – drevs snabbt tillbaka; de retirerade över Motala och brände bron bakom sig.

De ryska galejerna landstiger vid Braviken

Sankt Olai kyrka plundrades på allt av värde. Galärer transporterade kosacktrupper med sina hästar, inkvarterade i specialbyggda utrymmen under broarna. Bränder utbröt ofta i staden. Det kungliga lagerhuset vid hamnen, fyllt med spannmål, hade redan satts i brand av invånarna själva för att förhindra att det föll i fiendens händer. Holmens dragoner brände sedan ner kvarnen. Trots allt upptäckte ryssarna det värdefulla lagret av mässing och koppar som köpmän hade sänkt ner på botten av Motala älv för att dölja det. De hämtade det och lastade det på sina galärer. Vid Nävekvarns styckebruks kanongjuteri i regionen beslagtog de trehundra artilleripjäser.

Mitt bland de fortfarande pyrande ruinerna drev bryggaren Forsman sin krog. Mellan plundringarna blev den en plats för vila och underhållning för ockupanterna. Forsman tvingades dansa inför sina objudna gäster, samtidigt som han serverade öl och brännvin och upprepade sin slogan: « alltid god vän » — alltid en god vän. Denna scen lämnade ett bestående avtryck i stadens minne. Kungsgatan, söder om Bergsbron, döptes om efter händelserna God vän. Detta namn lever kvar än idag i restaurangen som ligger där.

V. Fem dagar av förödelse

Inkräktarna ockuperade staden i fem dagar. Alla herrgårdar och slott i regionen brändes ner. Kosackpatruller genomsökte landsbygden för att fullborda förstörelsen av byar och isolerade gårdar. När de lämnade lämnade de, förutom en förkolnad stad, två galgar resta på det tyska torget (1). Utmattningen hos en del av befolkningen ledde till handlingar som de svenska myndigheterna förtryckte utan nåd. Bönder från Vikbolandet halvön, samlade i församling, beslutade att underkasta sig tsaren för att skona sina gårdar. De skrev ett trohetsbrev och avancerade mot galärerna med vit flagg – i det exakta ögonblicket då flottan lättade ankar. Svenska dragoner omringade dem. Fyra dödades på plats. En viss Sven Tomta dömdes till att brytas på rodret på Syltenberget (2), och all hans egendom konfiskerades. De andra utsattes för strappado – de sprang mellan två rader av trehundra strejkande soldater. Den äldste, över femtio, kom undan med två veckors bröd och vatten.

För Norrköpingsborna innebar 1719 inte bara ekonomisk katastrof, utan också extremt personligt lidande. Många drevs på flykt utan tak över huvudet eller resurser och tvingades tigga för att överleva. Staden var inget annat än en hög med illaluktande aska. Ändå var dess invånare inte knäckta.

VI. Jacob Ekbom och renässansen (1719—1740)

Motståndsandan tog först formen av en man: Jacob Ekbom, borgmästaren. Den högsta makten i staden, han var kanske också en av de första som återvände. Man kan föreställa sig honom sittande på en sotsvärtad vägg, mitt i den enorma askhög som Norrköping hade blivit.

Jacob Ekbom. Stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket, Norrköpignsrummet.

Det var augusti 1719, knappt tio dagar efter branden. Stadsfullmäktiges medlemmar var utspridda över hela landet. Ekbom bosatte sig i ett av de tre hus som fortfarande stod kvar. På natten höll han vakt för att hindra plundrare från att plundra ruinerna. Han skrev till landshövdingen och drottning Ulrika Eleonora och beskrev situationen rakt på sak: ”Inom en radie av fyra mil från denna stad ligger de flesta invånarna och lever i fattigdom.”

Han arbetade outtröttligt för att återuppbygga allt. För att försäkra invånarna om att det normala livet skulle återupptas insisterade han på att Sankt Matteus-marknaden skulle hållas den 25 september, som den hade varit varje år. Han bad en lantmätare att rita en plan över staden, reparerade broar, öppnade kyrkor, ett rådhus och en skola igen. Han krävde sex tusen daler i god valuta. "Annars", varnade han, "befarar jag att allt kommer att stanna av i år."

Han åkte till riksdagen i Stockholm i oktober och återvände modfälld efter sju veckor av fruktlösa ansträngningar: "När man talar om pengar här, rycker de bara på axlarna och svarar inte. Jag förstår inte hur Norrköping någonsin kan bli Norrköping igen." Han återvände envist till riksdagen 1720. Den här gången fick han som han ville: tio år av total skattebefrielse för invånarna, rätt att fritt ta byggnadsvirke från kronans skogar, tegelstenar från ruinerna av Johannisborg, Bråborg och Skenäs, samt bonusar för den som byggde stenhus.

Ett år efter katastrofen rörde sig staden om igen. Människor hade först sökt skydd i källare med provisoriska tak, sedan började de bygga om. Broar reparerades, hamnen städades upp och offentliga byggnader planerades. Handel och hantverk återupptogs först; stora industrier följde långsammare.

Den nya Sältangenbron, ritning från 1790. Norrköpings kommunarkiv.

I slutet av 1720-talet hade Norrköping till stor del återuppbyggts. Bland dem som bidrog till dess intellektuella och industriella återupplivning förtjänar pastor Reinerus Broocman ett särskilt omnämnande. Han var lutheran från Livland och hade redan sett sin första kyrka bli nedbränd av ryssarna innan han flydde till Sverige. Han startade en insamlingskampanj bland sina församlingsmedlemmar, och inom fyra år var hans kyrka i Norrköping återuppbyggd. Han grundade också ett tryckeri som år 1723 hade uppnått en ledande position i Sverige – det producerade biblar, andaktsböcker samt pedagogisk och historisk litteratur, som distribuerades över hela landet av myndigheter.

Hans son, Carl Fredrik, reste genom Östergötland för att sammanställa den första verkligt detaljerade beskrivningen av landskapet. Himmelstalund, som bönderna hade försvarat med högafflar några år tidigare, blev ett kulturcentrum och ett värdshus som drevs av prosten själv.

Under de följande decennierna uppstod nya industrier: tobak, där Adam Reinhold Broocman – son till pastorn som var en tobaksfiende – var den första tillverkaren i Norrköping tillsammans med Heinrich Kuhlman (1693-1765), far till Johan och Henrik; sedan, i början av 1740-talet, tre sockerfabriker, varav den största var Gripen, vars byggnader på Gamla Rådstugugatan och Saltängens kaj fortfarande finns kvar idag.

Epilog

DE Rysshärjningarna Krigen 1719 lämnade Sveriges östkust i ett tillstånd av exempellös förödelse: sju städer förstördes, tio stora gjuterier jämnades med marken och tjugotusen människor blev hemlösa. Endast Stockholm skonades, efter att den ryska flottan hade slagits tillbaka vid Baggensstäket den 13 augusti. Freden i Nystad, undertecknad 1721, avslutade tjugoett års krig. Sverige avträdde Estland, Livland, Karelen och Ingria till Ryssland, vilket bekräftade Peter den Stores dominans över Östersjön.

Norrköping höll under tiden redan på att återfödas. Det var under denna period som Heinrich Kuhlman och hans bror Joachim Adolf anlände för att bli "Borgare". De kom från Pommern.

(1) platsen där den tyska kyrkan Hedvig är uppförd.

(2) Syltenberget är en kulle belägen i stadsdelen Sylten i Norrköping.

Källor

Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (2/5)

Militärläger under Karl XI:s regeringstid¹ (1674–1679)

Belastningen av militärläger (inkvarteringsbördan) föll särskilt hårt på Norrköping stad under kung Karl XI:s regeringstid, en period präglad av Nordiska krigen. Redan 1674 var general Rehnskiöld²:s kavalleri (ryttare) förlagd till staden i fem månader i följd. År 1676 stannade ett soldatkompani under Mauritz Wellingk³ i fyra månader, följt av 140 dragoner under Wittenberg, från oktober 1676 till 18 mars 1677. Staden var sedan värd för major Tyncken i tre månader, följt av sex kavallerikompanier (kavallerikompani) bestående av cirka 500 man. Slutligen inkvarterades officerarna i Earl Douglas's Dragoons⁴ från 8 november 1678 till 15 juni 1679, följt av officerarna i överste Lindhjelms regemente från november till slutet av december 1679. Den totala kostnaden, exklusive foder, uppskattades till cirka 28 000 daler i dagskurs (daler silvermynt).

De redan existerande befästningarna: från Johannisborg till skansarna Skänäs och Säterholmen

Det enda återstående tornet från Johannisborgs slott i Norrköping. Foto av Etienne LAUDE, juli 2022.

Johannisborgs fall och traumat 1719

Norrköping hade länge förlitat sig på Johannisborgs slott som sitt huvudsakliga försvar. Det förstördes dock fullständigt under plundringen av staden i juli 1719, och planerna på dess återuppbyggnad övergavs. Kungen gav staden tillstånd att ta tegelstenarna och byggnadsmaterialet för eget bruk. Detta trauma blev drivkraften bakom alla efterföljande försvarsinitiativ.

Byggandet av de första skansarna (1720–1721)

Som ett direkt svar på invasionen 1719 vidtogs åtgärder utan dröjsmål. I juli 1720, efter flera påminnelser, kallades befästningskaptenen Ph. Nordencreutz⁵ till för att inspektera en försvarsanläggning vid infarten till Norrköping. Med stöd av stadsmyndigheterna inledde han byggandet av en skans. I september 1720 utsågs byggmästaren Lars Gilberg⁶ att fortsätta det arbete som Nordencreutz hade påbörjat. Enligt Nordencreutz planer skulle skansen byggas på Ängsudden, på platsen för det nedbrunna Skenäs, med artilleriställningar även i kanalen. Arbetet fortsatte 1721, men skansen blev aldrig helt färdigställd. Ändå byggdes en skans 1720–1721 på Säterholmen, alldeles intill färjbryggan, och en annan vid Skenäs (Skänäs). Tillsammans kunde dessa två byggnader kombinera sin korsande eld över Bråviken för att blockera fiendens passage. Det är troligt att Skenäs skans byggdes ovanpå en tidigare befästning, till skillnad från den vid Säterholmen, som var en helt ny konstruktion. Den senare befästes fortfarande under 1900-talet, ett bevis på dess bestående strategiska värde.

Plan över Skënas och Säterholmens skansar. Svenska militärarkivet.

Renoveringar under det rysk-svenska kriget 1741–1743

Under det rysk-svenska kriget 1741–1743 utfördes ytterligare arbete på Skenäs befästningar. Anskaffandet av en pråm för att täcka Skenäs fästning visade att Nordencreutz förslag till stadens försvar fortfarande var den korrekta metoden. Totalt kostade detta arbete staten 3 986 daler. Trots dessa ansträngningar förblev de defensiva åtgärderna otillräckliga. Som Gullberg noterar var resultaten av dessa initiativ "inte uppmuntrande".

Mer kommer i ett kommande nummer…

1. Karl XI (Karl XI) — Sveriges kung. Född 24 november 1655 — Död 5 april 1697. Son till kung Karl X Gustav, kröntes vid sjutton års ålder efter en regencyperiod av sin mor. Segerrik i slaget vid Lund (1676), etablerade han kunglig envälde (envälde) år 1680, genomförde den stora reduktionen (reduktionen) av adelsgårdarna och omorganiserade armén enligt indelningsverket. Han dog vid 41 års ålder av magcancer och lämnade ett ekonomiskt sunt Sverige och en stridshärdad armé till sin son, Karl XII.

2. Carl Gustaf Rehnskiöld — svensk fältmarskalk. Född 6 augusti 1651 i Stralsund — Död 29 januari 1722 i Läggesta. Utbildad av juristen Samuel von Pufendorf. Utmärkte sig under Skånska kriget vid sidan av Karl XI. Karl XII:s främsta högra hand under Stora nordiska kriget, med smeknamnet "Nordens Alexanders Parmenion". Segerrik i slaget vid Fraustadt (1706) befordrades han till fältmarskalk och greve. Tillfångatagen i Poltava (1709), frigiven 1718.

3. Gustaf Mauritz Vellingk (Wellingk) — svensk general. Född 1642 i Jöhvi (Estland) — Död 1710. Adlig familj av baltiskt ursprung i den svenska kronans tjänst. Aktiv under Karl XI:s regerings krig och ledde enheter i Sverige och de baltiska provinserna. Hans bror, Otto Vellingk, var också en berömd general från samma period.

4. Gustaf Douglas — svensk jarl. Omkring 1647 – efter 1680. Son till fältmarskalk Robert Douglas (1611–1662), en skotskfödd adelsman som blev naturaliserad svensk, segrare i stora slag under trettioåriga kriget (Leipzig 1642, Jankau 1645), utnämnd till fältmarskalk 1657 och jarl av Skenninge. Robert Douglas dog i Stockholm 1662; hans son Gustaf ärvde titeln och befälet över dragonregementet som var stationerat i Norrköping mellan 1678 och 1679.

5. Ph. Nordencreutz — Fortifikationskapten. Verksam 1720 i Norrköping. Inkallad i juli 1720 som fortifikationskapten, utsåg han försvarsanläggningarna vid infarten till Norrköping efter den ryska plundringen 1719. Han utarbetade en plan för en skans på Ängsudden (nivån för det brända Skenäs) med artilleriställningar i kanalen. Hans planer, även om de inte var helt genomförda, skulle förbli den vägledande principen för stadens försvar i årtionden.

6. Lars Gilberg — Byggmästare. Verksam 1720 i Norrköping. Byggmästare utsedd i september 1720 för att fortsätta de befästningsarbeten som kapten Nordencreutz påbörjat på Skenäs och Säterholmens skanser. Hans roll, främst teknisk och praktisk, bestod av att övervaka byggandet av jordvallar och murverk.

Källor:
(A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning: historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till nyare tider, Första delen, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
(B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — 8. Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Norrköpings stads historiska kommission (Norrköpings stads historiekommission), dir. Björn Helmefrid och Salomon Kraft, Stockholm, 1968.
(C) Dokumentation om Johan Kuhlman upprättad av författaren Etienne Laude—Utnämnings- och befordringshandlingar till Norrköpings artillerikompani, 1767–1769; historisk kontext för Skänäs- och Säterholmens skansar; Norrköpings kommunarkiv.
Ytterligare referens: Sälskapets sällskaps tidskrift för år 1788, nr 28 (citerad i källa C, bild 15).

Norrköping, askans sommar (1/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

Sommaren 1719 var torr, varm och ödesdiger. Stora nordiska kriget gick in i sitt tjugonde år, och utmattningen på båda sidor hade ännu inte lett till fred. Förhandlingar pågick mellan Sverige och Ryssland, men ingen av sidorna litade verkligen på den andra. Sverige hade förlorat sina kontinentala ägodelar och slösat bort sina styrkor; ändå hade man fortfarande en betydande flotta. Tsar Peter den store hade emellertid hittat vapnet som skulle tvinga fram ett avgörande resultat.

I. Peter den Stores vapen

Detta vapen var galären. Opåverkad av motvindar eller djupt vindstilla, framdriven av rader av roddare och lättmanövrerad i kustnära skärgårdar, kunde den landsätta tusentals soldater på vilken strand som helst. Peter lät bygga tvåhundra av dessa fartyg, med början i fästningen Nyenskans (1), som omvandlades till en flottbas vid floden Nevas strand. Flottan som samlades sommaren 1719 var exempellös: 132 galärer, cirka hundra mindre båtar och cirka 26 000 man under befäl av amiral Fjodor Apraksin (2). I juni lämnade flottan det erövrade Finland och koncentrerade sig på Åland (3). Tsaren var ombord, men han stannade kvar i skärgården, som fungerade som bas för hela operationen. Apraksins order var enkel: plundra och bränna så mycket som möjligt. Målet var att tvinga de svenska förhandlarna – fredssamtalen hölls på Åland – att ge efter, genom att metodiskt härja deras östkust.

Peter den store använde sig också av psykologisk krigföring. Han lät trycka ett manifest på svenska, skrivas och undertecknas av honom själv, och distribueras i kustnära byar: Wi Peter den första med Guds Nåde Czaar – ”Vi, Peter den Förste, av Guds nåd, Tsar…” I det hävdade han att folkets lidande enbart var den svenska regeringens fel och lovade nåd och skydd till alla som underkastade sig. Den 10 juli gav Apraksin signalen. Redan nästa dag nådde de första galärerna den yttre skärgården vid Rådmansö. Deras söderutgående framryckning präglades av skenet från varnande bränder och brinnande bondgårdar. Södertälje brann den 21 juli, Trosa den 22:a och Nyköping den 25:e. Varje stopp var ytterligare ett meddelande som skickades till Stockholm. Nästa mål var Norrköping.

II. En stad lämnad åt sig själv

Efter Stockholm var Norrköping den största och viktigaste staden vid kusten, centrum för en betydande krigsindustri. Den var också den sämst försvarade. Under de sista dagarna i juli slumrade staden i hettan. Östergötlands landshövding, Gustaf Bonde, befann sig på kurorten Medevi (4) och verkade anmärkningsvärt likgiltig. De reguljära trupperna hade koncentrerats till Stockholm. Johannisborgs befästningar hade inga användbara kanoner. Skansarna som bevakade infarten till Bråviken saknade vapen och personal. Det fanns varken en sammanhängande försvarsplan eller ett tydligt utpekat befäl. Så snart nyheten om räden mot Nyköping nådde honom hade magistraten skrivit till landshövdingen och begärt att kanoner från Finspångs gjuteri skulle installeras på Skenäs, där Bråviken är som smalast. Tanken var sund. Verkligheten var en helt annan: några bönder beväpnade med liar och slagor var stationerade på förstörda skansar. Stadsvakten patrullerade. Landshövdingen lovade att "det inte fanns någon fara". Dragoner väntades från Småland med överste von Düring. Hoppet hängde i en skör tråd.

III. De föregående dagarna (21–29 juli)

Den 21 juli brände ryssarna Södertälje. Den 22:a Trosa. Den 25:e blev himlen ovanför Bråviken röd efter Nyköpings bränning. Rädsla grep tag i Norrköpings gator. Den 26 juli anlände en officer till häst med en handfull reguljära soldater: general Kristoffer Urbanowitz, utsänd för att organisera motståndsrörelsen. Den 27:e försökte landshövdingen samla de omgivande bönderna. Tusentals stormade in med sina högafflar och liar – trötta av kriget, svältande och missnöjda med allt. De tvingades slå läger utanför stadsmurarna för att undvika oroligheter. Den 28:e kastade ett falskt alarm staden i kaos. Von Düring anlände äntligen med sina dragoner: knappt två skvadroner. Den 29:e, under natten, uppenbarade sig eldskenet i öster, ovanför skärgården. En del av den ryska flottan befann sig redan i Bråviken. Enligt obekräftade rapporter styrde två lotsar från Arkösund galejerna in i kanalen – en lokal förräderi som avsevärt underlättade infarten. Många invånare i skärgården gömde sig sedan i skogen, medan ryssarna satte eld på deras gårdar en efter en. Metodiskt landsatte galejerna soldater på varje strand, som brände ner varje herrgård och slott inom räckhåll. Från Lindö kunde rökpelare ses i alla riktningar. Händelö, Västerbyholm och Lindö självt stod i lågor.

"Byn brinner", målning från 1862 av Franciszek Kostrzewski.

I staden tog borgmästare Jacob Ekbom befälet över medborgargardet, tillsammans med en bataljon frivilliga från Holmen under befäl av vapenhantverkaren Anders Sjöman: totalt femhundra man. Urbanowitz ledde åttahundra reguljära soldater och von Dürings tyska dragoner. De tusentals bönder som hastigt värvats in var av liten betydelse i de militära planerna. Samma kväll diskuterade de två männen vilken handlingsplan som skulle vidtas. Urbanowitz, erfaren i polsk gerillakrigföring, förespråkade att staden skulle bränna ner innan ryssarna kunde få en fördel. Ekbom ville försvara den, mur för mur. Han samlade gardet på det tyska torget och förklarade att staden skulle försvaras med deras blod – förutsatt att soldater och bönder gjorde sin plikt. Samma kväll slog larmtrummorna: kvinnor, barn och äldre skulle lämna staden.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) Nyenskans — Historisk fästning belägen vid sammanflödet av floderna Neva och Okhta; platsen motsvarar dagens Sankt Petersburg.

(2) Greve Fjodor Matveyevich Apraksin (7 december 1661 – 21 november 1728) var en av de första ryska amiralerna, styrde Estland och Karelen från 1712 till 1723, utnämndes till generalamiral 1708, ledde det ryska amiralitetet från 1717 till 1728 och befälhavde den baltiska flottan från 1723.

(3) Åland — Skärgården i Östersjön, belägen mellan Sverige och Finland (numera en autonom region i Finland).

(4) Medevi Brunn är Skandinaviens äldsta kurort, belägen i Motala kommun, vid Vätterns östra strand, i nordvästra Östergötland, Sverige. Se på annan plats. Det var här Kuhlman och Lidén först träffades.

Källor

Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom