Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Kategori: Tecken
Rencontrez les figures marquantes qui ont façonné l’histoire de la famille Kuhlman à travers les siècles. Des officiers intrépides de la Guerre de Trente Ans aux érudits francs-maçons de la Suède Gustavienne, en passant par les diplomates en Afrique du Nord et les artistes inspirés, cette catégorie brosse le portrait d’hommes et de femmes aux destins singuliers. Découvrez leurs récits de vie, leurs ambitions et les traces qu’ils ont laissées dans les archives de l’Europe et du Maghreb
Den svenska armén hade vågat sig långt söderut in i Tyskland och stötte på svårigheter eftersom den befann sig långt från sina baser i Pommern. Generalen anförtrodde Gerhard ett mycket speciellt uppdrag. Han fick i uppdrag att hitta allierade i södra Bayern och försöka övertyga dem att komma den svenska armén till undsättning. Vi känner till denna historia eftersom Gerhard lämnade ett brev adresserat till generalissimo Baner (1), bevarat i de svenska arkiven. Vid sin återkomst belägrade Gerhard staden Breslau…
« Breslau, 24 maj 1634 (2)
Höjd,
Jag kände mig djupt hedrad över ert brev av den 9 maj, mottaget den 19:e, vilket jag mottog med stor stolthet och tacksamhet. Vi har varit särskilt framgångsrika och har därmed lyckats göra framsteg i dessa områden, tack vare danskarna som under sin reträtt försåg oss med värdefull information. Streüchlende-skogen har erövrats och planerna har genomförts. Jag tackar er för de vänliga tjänster ni har gjort mig (3). Vårt läger har i dag förstärkts med 120 pund proviant och ammunition från en viss domstol och Attstarks garnison, men jag hade tagit mig friheten att ödmjukt be Hans Excellens om ytterligare hjälp med 50 000 pund bröd, buskhammare (4), spadar och hackor och eftersom pråmen med all nödvändig utrustning anlände snabbt kunde vi korsa Gloÿandz-passet (5) och sedan gå uppför floden Oder i Schlesien och i förbifarten erövra ett som de franska allierade åtrådde.
Gravyr av Belsazar Hacquet (1782), den första kända teckningen av Großglockner.
Stadskommissionären i Breslau, överste Witzthumb, verkar ha behållit ett visst inflytande hos befolkningen, även om det fortfarande är oklart exakt vad som hände med svenskarna. Det finns flera tusen överlevande, och pengar har samlats in och skickats till högkvarteret. Schweiz verkar inte vara delat, men det är bäst att förbli fredligt med dem. Nyligen korsade de gränsen vid Kreÿerpasset nära Struppen. Åklagaren vid Kölns hovrätt, Caspar von Ulrich, för vilken landsbygdsprovinserna är av största vikt, var inte mindre oroad. Alla överfölls av de kejserliga trupperna, kläddes sedan av nakna och behandlades därmed på ett ytterst skamligt sätt.
Jag måste också informera er, Ers Excellens, om vad jag hörde från saxarna i Chur (6): spannmålen på den polska sidan av Oder har beslagtagits, bortförts och förvarats, och det har mötts avsevärt motstånd från invånarna i de små städerna i Böhmen. Staden Breslau är därför avsevärt utarmad på förnödenheter, och befolkningen hade redan klagat över många saker tidigare, eftersom de kejserliga styrkorna hade börjat förstöra och ruinera städerna i regionen, såsom Reinbach, Strigen, Schweinitz och andra platser. Men nu kommer alla pass och bergspass i Schlesien att vara oframkomliga för fienden. Böhmerna kommer att hållas som gisslan av den mäktiga fienden.
Platån mittemot Breòlow, 3 juni/24 maj 1634 Signerad Gerhard Kuhlman.
Brev från Gerhard Kuhlman till generalissimo Banér daterat 24 maj 1634. Sveriges arkiv.
(1) Johan Banér, eller Jean Gustavson Baner, allmänt kallad Banier, född den 23 juni 1596 i Djursholm och död den 10 maj 1641 i Halberstadt, var en svensk överbefälhavare under trettioåriga kriget.
(2) Wrocław, på tyska: Breslau, är Polens tredje största stad idag sett till befolkning (672 929 invånare), den femte största till yta (293 km2) och en av de äldsta grundade (runt 800-900-talet).
(3) Utnämnd, efter denna briljanta bedrift, till överstelöjtnant vid 25 års ålder.
(4) Buskhammaren är en hammare med ett huvud som huggits in i en "diamantspets" med vilken stenhuggaren avslutar sågning av hårda stenar som grovt huggits ut med en mejsel.
(5) Grossglocknerpasset (hög bergsväg i Österrike). Massivet når en höjd av 2054 m.
(6) Chur (på tyska: Chur; på rätoromanska: Cuira; på italienska: Coira) är en schweizisk kommun och stad, huvudstad i kantonen Graubünden och i regionen Plessur.
”Sade, lejonet från det svenska konsulatet. Tidningen ”L’Illustration” den 11 januari 1845.
En ce mois de décembre 1843, Josef gravit le chemin de la vallée des Consuls pour rendre visite au consul Schultze. Quelques mois s’étaient écoulés depuis sa dernière visite à la Calorama; les affaires du port et la fièvre des événements de l’été avaient occupé tout son temps. Schultze l’accueillit avec sa bienveillance habituelle sur la terrasse donnant sur la baie. Ils échangèrent quelques mots sur la colonie, sur l’avenir du commerce, sur la situation tendue avec le Maroc. Puis, au moment où Josef s’apprêtait à prendre congé, le consul l’arrêta d’un geste.
« Avant de partir, mon cher Kuhlman, je dois vous présenter l’autre membre important de notre consulat. Suivez-moi. »
Intrigué, Josef suivit Schultze qui descendit dans la cour intérieure du premier étage. Ils s’approchèrent d’une pièce adjacente à la salle à manger, et Josef entendit un grondement sourd qui le fit instinctivement reculer d’un pas. « N’ayez crainte, sourit Schultze, et permettez-moi de vous présenter Saïd. »
Dans l’encadrement de la porte, Josef découvrit avec stupéfaction un magnifique lion brun fauve, couché majestueusement sur les dalles fraîches. L’animal leva vers eux des yeux bordés de deux marques brunes en forme d’olive allongée qui lui donnaient un air étrangement coquet.
« Un lion ? Au consulat ? » balbutia Josef.
« Eh oui, répondit Schultze avec une évidente fierté. Saïd est arrivé ici il y a quelques mois, au printemps, quand il n’avait que trois mois. Il nous vient des montagnes de Biskara (1). Lors d’une chasse au lion dans l’Aurès (2) avec le célèbre Bombonnel (3), notre vice-consul eut pitié du petit lion qui s’était rapproché du Bordj de Seggana, l’a adopté et fait son éducation. »
Bordj av Seggana. Fotografi taget omkring 1880. Författarens personliga samling.
Saïd hade rest sig och närmade sig dem med smidig gång. Schultze sträckte ut handen och smekte djurets massiva huvud, som gned sig mot honom likt en huskatt, vilket framkallade ett djupt spinnande som fick luften att vibrera.
« Il loge ici, dans la cour intérieure, expliqua le consul. Une situation excellente pour un lion de bon appétit – juste à côté de la salle à manger ! Mais surtout, il peut voir passer tous nos visiteurs. Je suis convaincu que Saïd observe et apprend. Peut-être écrira-t-il ses mémoires un jour, qui sait ? »
Charles Bombonnel (1816-1890). Författarens personliga samling.
”Han bor här på innergården”, förklarade konsuln. ”En utmärkt plats för ett lejon med god aptit – alldeles intill matsalen! Men framför allt kan han se alla våra besökare. Jag är övertygad om att Said observerar och lär sig. Kanske skriver han sina memoarer en dag, vem vet?”
Josef, rassuré par la douceur manifeste de l’animal, s’avança prudemment et tendit une main hésitante. Saïd la renifla délicatement, puis poussa sa tête sous la paume du jeune homme qui, émerveillé, se mit à le caresser.
« Tout le monde aime Saïd, continua Schultze. Et comme c’est un lion qui sait vivre, il répond à ces politesses avec une grâce remarquable. Voyez comme il vous accepte déjà ! C’est un excellent juge de caractère. »
« Il est magnifique, murmura Josef. Mais… n’est-il pas dangereux ? »
« Saïd ? Dangereux ? » Schultze éclata de rire. « Laissez-moi vous raconter ce qui s’est passé il y a quelques semaines. Un jour, notre cher Saïd parut extraordinairement triste et abattu. Il refusait de manger, ne voulait rien boire. Nous étions tous très inquiets. J’ai fait venir le docteur Driant, un médecin français fort habile qui exerce ici. » Le consul s’assit sur un banc de pierre, invitant Josef à faire de même, tandis que Saïd venait poser sa tête massive sur les genoux de Schultze.
« Le docteur examina longuement Saïd. Finalement, il déclara qu’il croyait voir quelque chose sur sa lèvre inférieure. À peine avait-il avancé le bras que Saïd ouvrit la gueule de lui-même – imaginez la scène, Kuhlman ! Cette gueule énorme, ces crocs terribles ! Driant y plongea la main intrépidement, et en ramena une énorme sangsue qui s’était logée dans un des sillons horizontaux et rugueux du gosier. Le lion n’a jamais pu nous dire comment cette sangsue était arrivée là, et ne le dira probablement jamais. »
Josef regardait Saïd avec un respect nouveau.
« Saïd supporta l’opération avec un héroïsme admirable, poursuivit Schultze. Quand elle fut achevée, il vida tout d’un trait une vaste cuvette remplie d’eau fraîche, puis se mit à regarder alternativement le docteur et la sangsue son ennemi, gisante sur ces mêmes dalles de marbre et rendant tout le sang dont elle s’était gorgée. Une minute après, Saïd était d’une humeur charmante, comme vous le voyez maintenant. »
”Ett filosofiskt lejon, kort sagt”, sa Josef leende.
”Precis! Said äter bara tre gånger om dagen, vilket är rimligt för någon av hans rang. Ett ordentligt lejon, och en som har det bra, kan inte göra mindre än att vara snål. Å andra sidan dricker han ofta och mycket, tolv eller femton gånger om dagen – men jag vill förtydliga att han inte är en drinkare!”
De två männen skrattade. Said, som kände av den glädjefyllda atmosfären, började leka med ett tjockt rep som en tjänare kastade till honom.
”Han är mycket efterfrågad”, fortsatte Schultze. ”Han låter sig gärna borstas och kammas. Cruseustolpe, vår sekreterare, tar hand om det regelbundet. Said har ännu inte visat någon benägenhet, likt Operans lejon, att putsa mustaschen eller bära stråhandskar och lackstövlar. Men vem vet? Kanske det kommer med åldern.”
« Pourquoi gardez-vous un lion au consulat ? » demanda Josef, caressant toujours la crinière épaisse de l’animal.
Schultze devint plus sérieux. « Voyez-vous, Kuhlman, après les événements de 1823 dont je vous ai parlé, j’ai passé des années à me demander comment servir au mieux la Suède et restaurer l’honneur de ce consulat. Quand Saïd nous est arrivé au printemps, j’ai vu en lui une opportunité. Civiliser un lion sauvage de Biskara, lui apprendre les usages européens, démontrer qu’avec patience et fermeté on peut transformer même la plus féroce des créatures en compagnon docile et affectueux… N’est-ce pas une belle métaphore de ce que nous essayons de faire ici à Alger ? »
« Et puis, ajouta-t-il avec un sourire malicieux, Saïd est devenu une attraction locale. Tous les visiteurs de marque veulent voir le lion du consul de Suède. Cela donne à notre modeste consulat un prestige certain. Les autorités françaises elles-mêmes viennent régulièrement l’admirer. »
Josef acquiesça, comprenant la subtilité diplomatique de la démarche.
« Vous reviendrez souvent voir Saïd, n’est-ce pas ? dit Schultze en se levant. Il a manifestement de la sympathie pour vous. Et qui sait, peut-être aurez-vous l’occasion de mentionner à vos contacts commerciaux que le consulat de Suède abrite le lion le plus civilisé de toute l’Afrique du Nord. Ce sont ces petits détails qui font la différence dans les affaires, Kuhlman. »
Josef quitta le consulat ce jour-là avec un cadeau inattendu : la découverte de Saïd, le lion philosophe du consulat de Suède. Les leçons reçues en ces murs au fil des visites – celle de 1823 que Schultze lui avait confiée deux ans plus tôt, et maintenant celle de Saïd – formaient un portrait singulier de cet homme qui avait tout vu et tout appris en trente années algéroises. Alger est décidément une ville pleine de surprises…
Text fritt inspirerad av en artikel från tidningen "L'Illustration" daterad 11 januari 1845.
(1) Biskra
(2) Aurès är en delvis bergig region belägen i nordöstra Algeriet, kännetecknad av sin rika historia, sin delvis bergiga terräng och sina traditionella invånare, berbergruppen Chaoui. Termen, som går tillbaka till antiken, kommer från berberordet Awras (Aouras), som betyder "vilddjur". Således översätts Adrar Awras bokstavligen till "vildt berg", kanske på grund av det stora antalet vilda djur som en gång bebodde dessa berg.
(3) Charles Bombonnel, född i Spoy (Frankrike) den 16 augusti 1816 och dog i Dijon den 3 juni 1890, var en fransk jägare av stora kattdjur i det som nu är Algeriet. Han ärvde sin fars jakttraditioner. Efter sina föräldrars död 1831 påbörjade han en resa till USA 1835 i hopp om att göra sin lycka. När han återvände till Frankrike 1843 gifte han sig och upptäckte samma år algeriets vilda djur. Fängslad av det bestämde han sig för att bosätta sig i Algeriet för att jaga pantrar och lejon.
Utdrag ur ett autografbrev av Charles Bombonnel, 1862. Författarens personliga samling.
Porträtt av general Augustin Henri Brincourt Akvarell av Fritz von Dardel. Nordiska museet (Portrait du Général Augustin Henri Brincourt, aquarelle de Fritz von Darkel. Musée Nordiska Stockholm.
Sedan jag fick möjlighet att studera familjen Kuhlmans fotoalbum, som jag har döpt till "Sigurds album", har jag varit fascinerad av fotona av kung Karl XV och drottning Lovisa som finns mitt i det. Varför hade familjen Kuhlman förvarat dessa porträtt omgivna av familjemedlemmar, vänner och bekanta i sin samling? På samma sätt finns i slutet av albumet en samling av ett trettiotal personer klädda i dräkter från olika regioner i Sverige och Norge. Det måste finnas en god anledning, och jag bestämde mig för att lämna dem där de var.
CDV av kung Karl XV och drottning Lovisa, omgivna av figurer i dräkter från olika delar av Sverige och Norge. Cirka 1860. Kuhlman familjealbum. Författarens personliga samling.
När jag höll på att avsluta de sista kapitlen i den andra volymen av min bok, "Marengo d'Afrique", medan jag studerade magistratens akter tillhörande min förfader, Michel Eugène Beauvais, fångade ett brev min uppmärksamhet. Det återgav händelserna kring Beni Menasser-stammens uppror i Chenoua-massivet nära Cherchell, från juni till början av augusti 1871, och nämnde förstörelsen av general Brincourts gård (1). Michel Eugène, dåvarande borgmästare, var ansvarig för att skicka ambulanser för att hjälpa de civila och soldater som drabbades av detta uppror. Min intuition var att Brincourt och Beauvais kunde ha känt varandra. Hur som helst måste generalens rykte vid den tiden ha väckt uppmärksamhet hos regionens anmärkningsvärda personer.
Men varför vara intresserad av general Brincourt? Namnet var bekant för mig, och jag bestämde mig för att kontakta Georges Brincourt, min fars bästa vän… Georges bekräftade att hans gammelfarfar, general Auguste Henri Brincourt (1823-1909), verkligen hade ägt en gård nära Cherchell, i området Oued Bellah…
Medan jag läste generalens memoarer (2) som Georges gav mig, fascinerades jag av en annan historisk anekdot. Brincourt hade skickats till Sverige 1858, och en analys av det svenska generalkonsulatets arkiv i Alger, liksom andra samtida dokument, visade att officerare från kungens garde (Svea Ligarde) var stationerade eller hade uppdrag i Algeriet. Den mest kände av dessa var Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930), den blivande översten och uppfinnaren av ett berömt krigsspel, vars visitkort och fotografi finns i Kuhlmans familjealbum (3).
Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930). Författarens privata samling.
Tanken slog mig att Brincourt och den blivande generalkonsuln Josef Kuhlman också kunde ha känt varandra. I sina memoarer specificerar generalen, som var gäst vid kung Karl XV:s kröning i maj 1860, att kungen under mottagningen presenterade ett fotografi av sig själv och drottningen för sina gäster, samt en liten samling figurer klädda i traditionella dräkter från olika delar av Sverige och Norge. Denna samling fotografier, liksom de av kungen och drottningen, finns också i familjealbumet. Det blev tydligt att Kuhlman och Brincourt mycket väl kunde ha känt varandra och kanske till och med rest tillsammans… Med tanke på Josefs iver att regelbundet publicera artiklar om kolonins utveckling i dåtida svenska tidningar, samt hans ansträngningar att skapa band mellan Algeriet och sitt ursprungsland, kan man till och med misstänka att han spelade en roll i den blivande generalens utnämning till Stockholm 1858.
Visitkort av Carl Wilhelm Edvard Ridderstad (1843-1930). Författarens personliga samling.
Slutligen, när jag började bli bekant med general Brincourts karaktär, tittade jag igenom familjealbumet igen och identifierade hans foto bland dem jag inte hade kunnat identifiera tidigare. Georges bekräftade att det verkligen var han. Generalen fanns faktiskt i "Sigurds album"...
Auguste Henri Brincourt, dåvarande överste. Kuhlmans familjealbum. Författarens personliga samling.
Brincourt, Beauvais och Kuhlman kände nästan säkert varandra. Jag kunde diskutera detta med professor Georges Brincourt, generalens sonsons son, och det som verkar ännu mer förvånande är att Georges var den närmaste vännen till… min far, Lucien, också universitetsprofessor. De två hade känt varandra sedan gymnasiet i Boufarik och sedan universitetet i Ben Aknoun, utan att inse att deras förfäder (genom äktenskap) kunde ha varit, om inte nära, så åtminstone bekanta…
(1) Auguste Henri Brincourt, född den 25 juni 1823 i Lille och död den 10 augusti 1909 i Paris, var en fransk divisionsgeneral och storkors av Hederslegionen. Han utexaminerades från Saint-Cyr och utmärkte sig särskilt bland zouaverna under erövringen av Algeriet, Krimkriget, den italienska fälttåget 1859 och den mexikanska expeditionen. Han befordrades till brigadgeneral vid 40 års ålder och blev en av de yngsta generalerna i den franska armén och utmärkte sig som befälhavare för en brigad inom den kejserliga garden under det fransk-tyska kriget 1870.
(2) General Brincourts brev (1823-1909), utgivna av hans son, kommendant Charles Brincourt, Plon bokhandel, Paris.
Carl Wilhelm Edvard Ridderstad, född den 13 augusti 1843 på Håtö, Frötuna socken, Stockholms län, död den 22 januari 1930 i Bankesta, Överjärna församling, samma län, var en svensk militär och författare. Han var son till Carl Fredrik Ridderstad.
Ridderstad blev underlöjtnant vid Svea livgarde 1864, tjänstgjorde vid Andra zuavregementet i Algeriet 1867–1868 och deltog under tiden där i åtskilliga strider, var anställd vid spanska generalstaben under 1876 års fälttåg mot karlisterna, blev 1891 major, 1896 överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente och 1900 överste i armén. Ridderstad uppfann reliefkrigsspelet 1884 och var flitigt verksam som militär- och personhistorisk författare. Bland hans arbeten märks :
Om den franska arméns organisation (1869)
Slaget vid Lund (1876)
Fältbok för armén (1882, 2:a upplagan 1886)
Gustaf II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget (1882)
60-talets kadetter (1895)
Gula gardet 1526–1903 (1903)
Ridderstad invaldes som ledamot av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1888, som korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien 1890 och som ledamot av Krigsvetenskapsakademien sistnämnda år. Han blev riddare av Svärdsorden 1888.
En stor del av följande text är hämtad från en studie om frimureriet utförd av Andreas Önnerfors med titeln "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia", utgiven av Lunds universitet år 2006. Från denna publikation kopplade jag till min forskning om vad jag kallade "Johans krets" (1) för att förstå det inflytande som frimureriet kan ha haft på denna vänkrets sammansättning.
Första registreringen i Svenska Frimurarordens allmänna register.
På 1700-talet var det svenska frimureriet mycket mer än ett hemligt sällskap. Det representerade ett elitnätverk med ett ambitiöst moraliskt projekt, med 4 300 medlemmar mellan 1731 och 1800, vilket gjorde det till århundradets viktigaste organisation i Sverige. Den akademiska studien "Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk", publicerad av Lunds universitet 2006, erbjuder fascinerande inblickar i denna grundläggande period. Den avslöjar att frimurarnas "hemligheter" inte handlade om en dold esoterisk lära, utan snarare om initiationsritualer, lösenord och tecken på igenkänning som strukturerade brödraskapet.
Frimureriet presenterar sig som ett projekt som syftar till att främja moraliska och filantropiska värden, skapa ett broderskap som överskrider sociala klasser och etablera ett kosmopolitiskt nätverk där "alla nationer kan dela sund kunskap." Symbolen för fågel Fenix som reser sig ur askan, åtföljd av mottot "Låt förtryckt dygd resa sig igen", illustrerar perfekt denna strävan efter moralisk upphöjelse.
Banbrytande socialt engagemang
Resurgat virtus oppressa – Förtryckt dygd måste återfödas. Titelvinjett för publikationen 'Frimasorare-Nyheter' år 1770.
Svenska frimurare begränsade sig inte till filosofisk diskurs. De tog anmärkningsvärda sociala initiativ, föregångare till välfärdsstaten. År 1753 grundade de Frimurare Barnhuset i Stockholm. De etablerade också sjukhus och genomförde smittkoppsvaccinationsprogram, vilket visade sitt konkreta engagemang för samhällets välbefinnande. Det svenska frimureriets historia börjar egentligen 1752, då Knut Posse grundade St. John Help of Christians Loge i Stockholm, som skulle bli moderlogen för alla andra svenska loger. Kung Adolf Fredrik utsågs sedan till beskyddare av frimureriet i Sverige. Perioden mellan 1753 och 1763 präglades av en spektakulär expansion, med minst fjorton loger grundade i det svenska kungariket, som välkomnade i genomsnitt etthundra fjorton nya medlemmar per år. År 1756 grundade Carl Friedrich Eckleff L’Innocente Loge i Stockholm, den första svenska logen som utövade de högre graderna som kallas "skotsk". Tre år senare, 1759, markerade skapandet av L’Innocente Chapter Loge början på riddarmotiv inom svenskt frimureri. År 1760 etablerades den svenska territoriella storlogen (Stora Landt-Logen) som paraplyorganisation. År 1761 spred sig frimureriet till svenska Pommern med tre loger i Greifswald och Stralsund.
Länken till Tempelriddarna
Un discours d’André Michel Ramsay, diffusé en France à partir de 1737, établit une connexion légendaire entre la franc-maçonnerie et les ordres chevaleresques médiévaux, notamment les Templiers et les croisés. Cette idée connaît un succès considérable en Suède, où elle nourrit le développement d’un système de grades élaboré intégrant des motifs chevaleresques. L’initiation constitue le cœur de l’activité maçonnique. C’est à travers ces rituels que les symboles et valeurs fondamentales, ce que les francs-maçons appellent l’Art Royal, sont transmis aux « récipiendaires », terme utilisé dans la franc-maçonnerie suédoise pour désigner les initiés. Contrairement aux craintes populaires, les révélations successives des rituels dès les années 1730 démontrent que ces cérémonies visent la transmission de valeurs morales, non d’une doctrine secrète subversive. Le témoignage de Jakob Wallenius (1761-1818) sur son initiation en 1787 à Greifswald reste exceptionnel. Il déclare : « Även jag hade förutfattade meningar mot denna uråldriga, ärevördiga Frimurare Orden. Men jag slutade upp med dem och som belöning har jag skådat det stora överraskande ljuset. » (Même moi j’avais des préjugés contre cet ancien et vénérable Ordre des Francs-Maçons. Mais j’y ai renoncé et en récompense, j’ai contemplé la grande lumière surprenante.)
Ett mångsidigt elitnätverk
Frimureriet sammanför individer från alla samhällsskikt: högt uppsatta tjänstemän och ledamöter av riksrådet, industrialister och köpmän från Ostindiska kompaniet, läkare och universitetsprofessorer, militär personal och officerare, konstnärer och musiker, hantverkare och handelsmän. Denna exceptionella sociala mångfald gör frimureriet till en unik plats för interaktion och utbyte i ett samhälle som fortfarande till stor del är strukturerat av traditionella ordnar.
Johan Kuhlman: Porträtt av en frimurare från upplysningstiden.
Johan Kuhlman förkroppsligar perfekt den svenska upplysningstidens anda. Född 1738 och död 1806, ägnade han sitt liv åt handel och Stockholms intellektuella nätverk. Som en framgångsrik köpman omgav han sig med en anmärkningsvärd krets som förkroppsligade upplysningstidens ideal. I Svenska Frimurarordens Generalmatrike förekommer Johan Kuhlman under provinsialnummer 2144 med omnämnandet "Kuhlman, Johan 2144 Handlande".
Bland de många medlemmarna i Johan Kuhlmans krets var flera även frimurare, vilket framgår av den allmänna äktenskapet för Svenska Frimurarorden. Dessa män förkroppsligar sammanflödet mellan frimurarideal och konkret handling inom olika områden i det svenska samhället.
Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811)
Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) är bland de mest framstående. I Generalmatrikeln förekommer han som nummer 371 med beteckningen ”Gjörvell, Carl Christoffer 371 Kgl. Biblotikare [SED]* 1757.” Som kunglig bibliotekarie invigdes han 1757 i S:t Edvard-logen, betecknad med förkortningen [SED]. Asterisken efter denna beteckning indikerar att han förflyttades till S:t Johannes hjälpförening när S:t Edvard stängde 1781. Utöver sina officiella uppgifter var Gjörwell även journalist och förläggare, och han spelade en viktig roll i att sprida upplysningstidens idéer. Hans medlemskap i Kuhlmans krets vittnar om de nära banden mellan handelsvärlden, representerad av Kuhlman, och den vetenskapliga och officiella kulturen.
Familjen Sehlberg illustrerar också kopplingarna mellan sjöfart och frimureriet. Johan Kuhlman gifte sig med Margaretha Catherine Sehlberg (1759-1841), dotter till Nils Jacob Sehlberg (1721-1800), skeppskapten och senare handelsman från Gävle som grundade företaget "Sehlberg & Son". Denna familjeförening åtföljdes av frimurarband. Carl Jacob Sehlberg förekommer i Generalmatrike under nummer 3678 med uppteckningen "Sehlberg, Carl Jacob 3678 Grosshandlare i Gefle [STE] 1796". Som grosshandlare (Grosshandlare) i Gävle invigdes han 1796 i Sankt Erikslogen i Stockholm, betecknad med förkortningen [STE]. Carl Jacob Sehlbergs närvaro i frimurarböcker antyder en frimurartradition inom familjen Sehlberg, vilket förstärker kopplingarna mellan affärsnätverk och frimurarbrödraskapet.
Lars Silverstolpe (1768-1814).
En annan framstående figur i Johans krets, som jag kunde rekonstruera, är Lars Göransson Silfverstolpe (1768-1814), överstelöjtnant vid Svea Livardets regemente. Son till en högt uppsatt tjänsteman förkroppsligade Lars Göransson Silfverstolpe den svenska administrationens övre skikt i mitten av 1700-talet, en period då Sverige experimenterade med en konstitutionell monarki där kungamakten minskade till förmån för parlamentariska och administrativa institutioner. Familjen Silfverstolpe var en aristokratisk familj djupt rotad i den svenska administrationen. Frimurarböcker avslöjar flera medlemmar som innehade strategiska positioner: kommissionärer i banken, tjänstemän vid adelshuset, kavalleriofficerare och löjtnanter i den kungliga gardet.
Kuhlmans krets inkluderade även köpmän med anknytning till Ostindiska kompaniet. Generalmatrikeln listar "Lindahl, Olof 3005 Supercargoman, – Direktör för Ostindiska kompaniet [S3S] 1787". Olof Lindahl, med provinsnumret 3005, tjänstgjorde som supercargoman och senare som direktör vid Ostindiska kompaniet. Han invigdes 1787 i den loge som [S3S] utsett. Även om Kuhlmans krets nämner Johan Niclas Lindhal och Peter Lindhal, båda köpmän, är det möjligt att Olof Lindahl tillhörde samma köpmannafamilj, vilket visar på kopplingarna mellan internationell handel och frimureriet.
Frimureriet och politiken
I motsats till de konspirationsteorier som dök upp redan på 1700-talet visar denna studie att det svenska frimureriet inte utgjorde ett organiserat politiskt hot. Däremot spelade det en betydande roll i bildandet av elitnätverk. Under Frihetstiden (1718-1772), särskilt mellan 1755 och 1765, fanns en stark frimurarnas närvaro bland "Hattarna", det dominerande partiet. Minst sjuttio av partiets ledare var medlemmar. Paradoxalt nog kämpade vissa frimurare själva mot vad de ansåg vara övergrepp inom brödraskapet. Nils von Rosenstein, själv frimurare med provinsialnummer 2066, kämpade mot "mysticism och fanatism" i tidningen Stockholms Posten, tillsammans med Johan Henric Kellgren. Denna inställning återspeglar mångfalden av åsikter inom det svenska frimureriet självt och dess icke-monolitiska natur.
Slutsats: Ett bestående arv
1700-talets svenska frimureri kan inte reduceras till ett hemligt sällskap med mystiska ritualer. Det representerar en långtgående social rörelse som bidrog till bildandet av en upplyst elit, utvecklingen av filantropiska institutioner, spridningen av upplysningstidens idéer och skapandet av transnationella nätverk. Johan Kuhlmans krets illustrerar denna verklighet. Kopplingarna mellan köpmannen Kuhlman; den kungliga bibliotekarien och förläggaren Gjörwell; familjen Sehlberg, djupt involverad i sjöfarten; och förmodligen Lindahl, en direktör vid Ostindiska kompaniet, visar hur frimureriet byggde broar mellan olika samhällssektorer. Dessa män delade gemensamma värderingar om framsteg, socialt engagemang och broderskap som överskred deras respektive yrkesroller. Denna konvergens av handel, vetenskap och socialt engagemang förkroppsligar den svenska upplysningstidens anda och vittnar om Stockholms intellektuella vitalitet i slutet av 1700-talet. Frimureriet erbjuder ett utrymme där dessa män kan odla gemensamma värderingar och arbeta tillsammans för det gemensamma bästa, överskridande traditionella sociala hierarkier. Som det uttrycks i fenixens motto, symbolen för det svenska frimureriet: "Låt förtryckt dygd resa sig igen." Detta budskap om moralisk höjning och ständig förnyelse genljuder än idag som ett bevis på en tid då människor, genom sina nätverk och handlingar, försökte bygga ett mer rättvist och upplyst samhälle.
(1) Under min forskning lyckades jag samla Johan Kuhlmans främsta vänner och bekanta. Det är också de personer som lämnade meddelanden eller dikter i Johans och Margarethas gästbok. Jag kommer att presentera dessa personer i en kommande artikel.
Sources : Andreas Önnerfors (dir.), Mystiskt brödraskap – mäktigt nätverk. Studier i det svenska frimureriets historia, Lund University, Minerva Series n°12, 2006
Den 24 september 1765, vid 71 års ålder, dog Heindrich Kuhlman, född i Gadebusch år 1693 i norra Tyskland, i Norrköping. Tillsammans med sin bror Joachim Adolph (ca 1690-1741) var han en av de första "Borgare" (1) i Norrköping som fick handelslicens efter att staden förstörts av den ryska flottan under sommaren 1719.
Dödsregister för Norrköping för år 1765. Norrköpings arkiv.
Två veckor senare samlades familjen i den avlidnes hem i närvaro av rådmännen i rådhuset för att upprätta en inventering och värdera dödsboet, enligt lagen. Protokollet från detta möte bevaras i Norrköpings kommunarkiv, och en analys av detta 26-sidiga dokument är värdefull för att förstå omfattningen av hans förmögenhet i slutet av sitt liv. Jag kommer här endast att presentera några få representativa sidor.
Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) tronföljdshandling – första sidan.
Protokoll, öppnande av inventarieförteckningen
Denna dag, den 8 oktober 1765, sammanträdde rådhusrättens ledamöter i den avlidne köpmannen Hinric Kuhlmans hus för att i enlighet med lagen upprätta en inventarieförteckning och uppskatta dödsboet (qwarlåtenskap) så som det befanns vid dödsfallet. Köpmannen Kuhlmans barn deltar i detta arv: – från första äktenskapet, sönerna, köpmännen Hinric Kuhlman och Johan Kuhlman; – från det senaste äktenskapet, flickorna: Fröken Christina Charlotta Kuhlman, i sitt 16:e år (det vill säga 15 år), Sophia Elisabet i sitt 14:e år, Anna Maria i sitt 13:e år och Sara Margareta i sitt 10:e år, alla närvarande. Även närvarande är: – flickornas morfar, borgmästaren, den ädle och mycket ärade herr Petter Mortensson; – såväl som köpmannen Hans Ekhoff, så att de vid detta tillfälle kunde skydda minderåriga flickors rättigheter
Sigill, inventering av ståndet, upptäckt av en "utställning"
Vid dödsfallet förseglades den avlidnes skrivbord (birau/byrå: kontorsmöbler, sekreterare, byrå) officiellt på de berörda personernas begäran. Gatuståndet förseglades dock inte på grund av den kommande marknaden den 2:a denna månad; i närvaro av de vuxna sönerna, borgmästare Mortensson, och herr Hans Ekhoff, inventerades det, varorna värderades och överlämnades sedan till köpmannen Johan Kuhlman för redovisning. Skrivbordet och skåpet öppnades sedan, liksom varje låda för sig, och papperen undersöktes. I en av lådorna hittades ett handskrivet dokument i den avlidnes egen handstil och lästes upp. Texten till detta dokument återges sedan på tyska.
Officiellt protokoll över Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) bouppteckningsförfarande – Tredje sidan, hans testamente skrivet på tyska. Notera hans underskrift ”Hindr.Kuhlman”.
Testamente handskrivet på tyska
Jag lämnar inte efter mig "mycket" tillgångar (med tanke på de olika förluster som visas i mina räkenskaper), men jag vill ändå korrekt deklarera följande: 1) Min kropp måste föras till min viloplats med största återhållsamhet. 2) För mina minderåriga arvingar utser jag min svåger Jonas Braune och min son Johan till lagliga förmyndare. Jag hoppas att de kommer att förvalta detta förmynderskap på ett sådant sätt att de är ansvariga inför Gud och människor. De får dock inte företa sig något utan min svärfars, borgmästare Petter Mortenssons, godkännande. Dès après mon enterrement, ma boutique devra être inventoriée par Monsieur Hans Ekhoff et remis sans délai à mon fils Johan afin qu’il procède aux règlements. 3) Min son Johan måste se till att skulderna indrivas så snabbt som möjligt, så att mina fordringsägare får betalt i tid så mycket som möjligt, och betalas i sin helhet in i minsta detalj, så att jag som en hederlig man kan vila i min grav. 4) Mitt hus, med dess byggnader och rum som de förekommer i inventarieförteckningen för år 1761, och därutöver en byggnad som uppförts sedan dess, skall återgå till min son Johan för ett värde av 16 000 daler kopparmynt. 5) Min son Johan ska också, utan ränta, inneha arvet efter mina fyra döttrar, både på sin fars och mors sida, i två år. I gengäld ska han försörja dem under denna tid (mat, dryck, kläder och alla nödvändigheter). Framför allt ska han se till att de uppfostras i gudsfruktan och i kristna dygder; han ska troget upprätthålla detta åtagande. 6) Om ett av barnen under den nämnda perioden skulle ingå äktenskap, ska han eller hon inom sex månader från äktenskapet betala den berörda personen hans eller hennes andel av arvet. 7) Min andel i tobaksbruket ska fördelas mellan mina fyra döttrar enligt inventarieförteckningen och inkluderas i deras arv. Eventuell återstående rörelsevinst från dessa två år ska också tillfalla min son Johan, så att han bäst kan försörja sina systrar. 8) Mitt damasktyg/gardin (damask: damast, duk) med tillhörigheter ska gå till min äldsta dotter Christi Lotta (Christina Charlotta). 9) Jag vill inte att mina tillhörigheter (pengar, smycken, sängkläder, linne etc.) ska säljas på auktion. Mina sex barn kan dela upp dem genom lottning. Allt som inte behövs kan, om nödvändigt, säljas på en annan auktion. Underskrift: Hindr: Kuhlman.
Protokoll från Heinrich Kuhlmanns (1693-1765) arvskifte – femte sidan, detta är början på inventarieförteckningen.
Integrering av layout och återupptagning av inventeringen.
De vuxna sönerna, liksom flickornas morfar, borgmästare Mortensson, ansåg denna bestämmelse värdig att stadgas; den är därför inkluderad i denna inventarieförteckning. Eftersom den av fadern utsedda förmyndaren för flickorna, kapten Jonas Braune, för närvarande är på sjöresa utomlands, har endast garderoben och skrivbordet granskats för denna tid; räkenskapsböckerna har lämnats hos Johan Kuhlman så att inventarieförteckningen kan slutföras när böckerna är avslutade. Inventeringen efter den avlidnes död genomfördes den 4 mars 1766.
Kontanter (kontanter/pengar). Belopp i daler kopparmynt (räkenskapsenhet). Avläsning av beloppen: a:b betyder en daler b öre (här använder vi 1 daler = 32 öre).
