Var den korrekta stavningen av förnamnet på den blivande generalkonsuln för Sverige och Norge Josef (på svenska) eller Joseph (på franska)? Vad spelar det för roll, kanske du undrar, och varför denna meningslösa artikel?
Vissa uppteckningar nämner det med svensk stavning, andra med fransk, men det är födelsebeviset som ger svaret. Hans föräldrar, Johan Peter (1767-1839) och Inga Näsbom (1776-1852), hade valt Joseph.
Födelse: dag 2 januari 1809 – Far: Kamerareren Johan Peter Kuhlman, född 1767 – Mor: Inga Näsbom, 22 år (fel i matrikeln ska det stå 32 år gammal) – Barn: Joseph [Kuhlman] – Faddrar: Groshandlare [handlare] Dan Schloss, Johan Bolander, Fru Christina Lundström ( Jyr?, Anna Lundström).
I Sverige vid den tiden var Josef den vanliga formen i svenskspråkiga kyrkböcker. Användningen av Joseph (med "ph") i detta register från 1809 är anmärkningsvärd eftersom det understryker ett långvarigt franskt inflytande inom familjen, kanske till och med ett vallonskt inflytande (via familjen de Besche, som jag kommer att diskutera strax). Valet av "Joseph" (och inte Josef) för att ge sin son namn år 1809 skulle kunna återspegla familjen Kuhlmans medvetenhet om sitt vallonska/franska arv – familjen de Besche var av fransktalande vallonskt ursprung och etablerad i Sverige sedan 1600-talet.
Officiella svenska register kommer alltid att använda den form som anges i födelsebeviset, som i denna folkräkning från 1825 eller detta diplomatregister publicerat 1909.
I franska register, som till exempel i Alger vid tiden för hans giftermål med Marie Pauline Carraux den 22 september 1862, står det naturligtvis skrivet Joseph, hans fars förnamn stavades till och med "Jean Pierre" istället för Johan Peter.
Men det hindrade inte Joseph från att skriva under namnet Josef, vilket framgår av detta brev till hans syster, på minsta lilla franska, från 1866.
På samma sätt använde han alltid den svenska formen av sitt förnamn i sina många artiklar som publicerades i svenska tidningar på den tiden. Med ett f…
Det är märkligt, denna vana att skriva på franska till nära familjemedlemmar samtidigt som man föredrar den svenska stavningen av sitt förnamn, som om man tvekar mellan två nationaliteter. Eller representerade det helt enkelt en syntes av två historier, två kulturer?
Jag kommer därför att använda formen "Josef" som min gammelfarfars farfar verkade önska…