Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Kenney Bowen-Schultze (ca 1810 – 1861), orientalistisk målare och salonnière i Alger.
Kenney Bowen-Schultze (1810-1861). Stadsvallarna i Alger. Ritning såld av auktionshuset Rossini i december 2025.
Kenney Bowen föddes omkring 1810, troligen en av de fem döttrarna till Dr. Bowen, en läkare knuten till det brittiska konsulatet i Alger. Hon växte således upp i den internationella diplomatiska miljön i den algeriska huvudstaden, vid en avgörande tidpunkt präglad av slutet på den osmanska regentperioden och början på den franska koloniseringen.
Hon gifte sig med John Fredrik Schultze, den svenske och norske konsuln i Alger, vilket perfekt illustrerar den kosmopolitiska karaktären hos det konsulära samfundet. År 1838 förvärvade paret en magnifik morisk herrgård belägen i bergen ovanför El-Biar, i Konsulernas dal. Kenney döpte denna residens till det poetiska namnet "La Calorama" (från grekiskan som betyder "Den vackra utsikten"), som en hyllning till den exceptionella panoramautsikt som egendomen erbjöd över Algerbukten och Medelhavet. Paret bodde där lyckligt i sju år, från 1838 till 1845, en period under vilken Kenney utvecklade sin konst och berikade det europeiska samfundets sociala liv.
Kenney Bowen-Schultze (1810-1861). Utsikt från Babel Oued-promenaden. Teckning såld av auktionshuset Rossini i december 2025.
Kenney Bowen-Schultze var en begåvad målare som erkändes under sin livstid. Hennes verk, utförda med penna, brunt bläck och wash, visar på betydande teknisk skicklighet. Bland hennes välkända verk finns "Young Man Haranguing the Crowd, Scene from Ancient History", en teckning med penna och brunt bläck med brun wash, 24,5 x 37 cm, signerad "Frances Kenney Bowen fecit". Detta verk såldes på auktion, ett bevis på erkännandet av hennes talang.
Kenney Bowen-Schultze (1810-1861). Utsikt över Souk el Arba, 1832.
Ett ögonvittne till det försvunna Algeriet.
Hans mest värdefulla arv ligger i hans vyer över Alger, akvareller och målningar som har bevarat det exakta utseendet på många av Algeriets hörn som sedan dess har försvunnit. I en tid innan fotografin utvecklades utgör hans verk en oersättlig visuell registrering av arkitekturen, landskapen och det dagliga livet i Alger på 1830- och 1840-talen. Tyvärr har de flesta av dessa vyer nu försvunnit, vilket gör de få bevarade verken desto mer värdefulla.
En välkänd salongsägare.
Utöver sin konst höll Kenney Bowen-Schultze en berömd salong på La Calorama, såväl som på det svenska konsulatet på Rue de la Licorne, där Algeriets kosmopolitiska elit samlades. Hennes residens blev därmed en mötesplats och nav för kulturellt utbyte mellan diplomater, konstnärer, resenärer och framstående europeiska och algeriska personer. Efter att paret lämnat La Calorama 1845 stannade Kenney kvar i Alger, där hon fortsatte att måla och röra sig i Algeriets samhälle. Hon dog den 1 april 1861, vid 51 års ålder. Hennes gravskrift på Saint-Eugène-kyrkogården bekräftar hennes identitet: "Här ligger Kenney Bowen, änka Schultze, som dog den 1 april 1861, 51 år gammal." Hennes flicknamn, Bowen, är troget inskrivet där, vilket påminner om hennes brittiska ursprung.
Kenney Bowen-Schultze förkroppsligar en fascinerande figur från 1800-talets Alger: en brittiskfödd konstnär av svensk härkomst, hon bodde i ett hus i morisk stil och förevigade Alger mitt i förvandlingens mitt. Hennes salong och hennes verk bidrog till att göra La Calorama till ett nav i Algeriets kulturella och diplomatiska liv. Hennes målningar, även om de till stor del är spridda eller förlorade, förblir ovärderliga historiska dokument för att förstå Alger före de stora urbana omvandlingarna under det andra kejsardömet.
Dödsattest för Kenny Bowen-Schultze den 2 april 1861. Källa ANOM.
En villa på vägen till Konsulernas dal. Fotografi taget omkring 1865. Denna villa skulle kunna vara "Djenan Bey Rouhou", som senare omvandlades till ett Clarisse-kloster. Även om byggnaden har förändrats omfattande sedan dess, är klostrets karakteristiska fönsterarrangemang fortfarande igenkännbart. Denna hypotes stöds av min kusin, Michael Benture. Denna villa var den brittiske konsulns sommarresidens. Författarens personliga samling.
I hjärtat av Algerregionen, inbäddad på Bouzaréahs sluttningar, låg en exceptionell dal som hade bevarat sin forntida charm genom århundradena. Denna förtrollande plats, badad i den skyddande skuggan av århundraden gamla olivträd, bar ett suggestivt namn: Konsulernas dal. Under den osmanska regentperioden kom den turkiska eliten – deys, beys, janitscharer och rika köpmän – för att söka skydd i dessa fridfulla länder, långt från stadslivet. Resor företogs sedan längs smala stigar som slingrade sig mellan egendomar, på ryggar av hästar eller åsnor, långt innan moderna vägar korsade regionen. En av dessa stigar bar det suggestiva namnet "Konsulernas dals stig".
En bil på väg till Konsulernas dal. Vykort från slutet av 1800-talet. Författarens personliga samling.
Det var i denna idylliska miljö som de diplomatiska representanterna för de stora europeiska nationerna – Frankrike, England, Belgien, USA och Sverige – hade valt att etablera sina sommarresidens. Deras konsulat, byggda nära varandra vid foten av berget, har till största delen behållit sin arkitektoniska karaktär från tiden före den franska erövringen.
Calorama: en pärla från den svenska konsuln
Bland dessa konsulära residens utmärker sig en fastighet för sin anmärkningsvärda historia: den som tillhörde den svenske och norske konsuln John Fredrik Schultze (1). År 1838 förvärvade denne diplomat en magnifik morisk byggnad från regencyperioden, belägen i El-Biar, med utsikt över Algerbukten. Det var hans fru, Kenney Bowen, dotter till Dr. Bowen, läkare vid det brittiska konsulatet, som döpte denna residens till det poetiska namnet "La Calorama" – en term av grekiskt ursprung som betyder "Den vackra utsikten". Ett perfekt valt namn för denna fastighet som erbjuder ett exceptionellt panorama över Medelhavet och den vita staden Alger. Paret levde sju lyckliga år i denna residens, fram till sin tvångsavfärd 1845. (2)
Kenney Bowen-Schultze, en begåvad målare, skapade ett flertal verk där som har bevarat det exakta utseendet på många av Algeriets hörn som sedan dess har försvunnit (3). Hon dog i Alger den 1 april 1861, vid 51 års ålder, och lämnade efter sig en värdefull visuell registrering av den eran. Efter att ha gått genom olika ägare under årtiondena renoverades La Calorama och kom 1881 i Victor Oliviers ägo. Under det kommande kvartsseklet förblev egendomen i denna familj och fick definitivt namnet den är känd under: Villa des Oliviers, ett namn som också inspirerats av de vilda olivträden som en gång täckte området. Denna exceptionella residens skulle senare bli den franske ambassadörens officiella residens i Algeriet, och därmed vidmakthålla dess diplomatiska roll genom tiderna.
Paret Schultze förkroppsligade perfekt den kosmopolitiska andan i Konsuldalen: en svensk diplomat och hans engelska fru, dotter till en konsulär läkare och en begåvad konstnär, boende i ett moriskt hus med grekiskt namn, omgivna av representanter från alla europeiska nationer. En sann kulturell mosaik som satte sitt prägel på historien om dessa kullar med utsikt över Alger.
En villa i neo-morisk stil i bergen ovanför Alger. Ännu inte identifierad. Författarens personliga samling.
Det tidigare franska konsulatet
Den franske konsulns tidigare residens förtjänar också särskild uppmärksamhet. Den omvandlades med tiden till ett sommarresidens för högt uppsatta kyrkotjänstemän och var särskilt hemvist för Algeriets biskopar och ärkebiskopar. Dess magnifika entrédörr i vit marmor vittnar fortfarande om dess forna prakt. Under de fruktansvärda pestepidemierna som härjade staden under 1600- och 1700-talen fungerade denna plats som en viktig tillflyktsort för konsulär personal. Inom dessa murar avled berömda religiösa personer som biskop Pavie, kardinal Lavigerie och biskop Dusserre.
Förenade konsulernas hus.
I närheten ligger en elegant arabisk herrgård som en gång fungerade som sommarresidens för Sheikh-ul-Islam. Denna egendom spelade en avgörande historisk roll under belägringen av Alger 1830 och blev en samlingspunkt för de olika konsulerna som var närvarande i dalen. Den fick därmed det suggestiva namnet "De förenade konsulernas hus".
Efter perioder av försummelse och förödelse, särskilt efter separationen mellan kyrka och stat, och sedan militär användning under kriget, genomgick dessa historiskt betydelsefulla platser restaureringar som respekterade deras ursprungliga karaktär. Dalen återfick sin forna prakt och vidmakthöll minnet av en tid då diplomati och levnadskonst blandades harmoniskt i bergen ovanför Alger.
Platsen för konsulernas viktigaste sommarbostäder på Algeriets höjder. Utdrag från kartan över Algeriets territorium, upprättad i februari 1844. Källa ANOM.Konsulernas dal sedd från Saint-Eugène. Fotografi från 1940-talet.
(1) Se biografin i en tidigare artikel.
(2) villan skadades svårt av ett jordskred efter kraftiga regn.
(3) Några av Kenney Bowens målningar har överlevt tidens tand. I en framtida artikel kommer jag att presentera dessa målningar av konsul Schultzes hustru.
Den svenska armén hade vågat sig långt söderut in i Tyskland och stötte på svårigheter eftersom den befann sig långt från sina baser i Pommern. Generalen anförtrodde Gerhard ett mycket speciellt uppdrag. Han fick i uppdrag att hitta allierade i södra Bayern och försöka övertyga dem att komma den svenska armén till undsättning. Vi känner till denna historia eftersom Gerhard lämnade ett brev adresserat till generalissimo Baner (1), bevarat i de svenska arkiven. Vid sin återkomst belägrade Gerhard staden Breslau…
« Breslau, 24 maj 1634 (2)
Höjd,
Jag kände mig djupt hedrad över ert brev av den 9 maj, mottaget den 19:e, vilket jag mottog med stor stolthet och tacksamhet. Vi har varit särskilt framgångsrika och har därmed lyckats göra framsteg i dessa områden, tack vare danskarna som under sin reträtt försåg oss med värdefull information. Streüchlende-skogen har erövrats och planerna har genomförts. Jag tackar er för de vänliga tjänster ni har gjort mig (3). Vårt läger har i dag förstärkts med 120 pund proviant och ammunition från en viss domstol och Attstarks garnison, men jag hade tagit mig friheten att ödmjukt be Hans Excellens om ytterligare hjälp med 50 000 pund bröd, buskhammare (4), spadar och hackor och eftersom pråmen med all nödvändig utrustning anlände snabbt kunde vi korsa Gloÿandz-passet (5) och sedan gå uppför floden Oder i Schlesien och i förbifarten erövra ett som de franska allierade åtrådde.
Gravyr av Belsazar Hacquet (1782), den första kända teckningen av Großglockner.
Stadskommissionären i Breslau, överste Witzthumb, verkar ha behållit ett visst inflytande hos befolkningen, även om det fortfarande är oklart exakt vad som hände med svenskarna. Det finns flera tusen överlevande, och pengar har samlats in och skickats till högkvarteret. Schweiz verkar inte vara delat, men det är bäst att förbli fredligt med dem. Nyligen korsade de gränsen vid Kreÿerpasset nära Struppen. Åklagaren vid Kölns hovrätt, Caspar von Ulrich, för vilken landsbygdsprovinserna är av största vikt, var inte mindre oroad. Alla överfölls av de kejserliga trupperna, kläddes sedan av nakna och behandlades därmed på ett ytterst skamligt sätt.
Jag måste också informera er, Ers Excellens, om vad jag hörde från saxarna i Chur (6): spannmålen på den polska sidan av Oder har beslagtagits, bortförts och förvarats, och det har mötts avsevärt motstånd från invånarna i de små städerna i Böhmen. Staden Breslau är därför avsevärt utarmad på förnödenheter, och befolkningen hade redan klagat över många saker tidigare, eftersom de kejserliga styrkorna hade börjat förstöra och ruinera städerna i regionen, såsom Reinbach, Strigen, Schweinitz och andra platser. Men nu kommer alla pass och bergspass i Schlesien att vara oframkomliga för fienden. Böhmerna kommer att hållas som gisslan av den mäktiga fienden.
Platån mittemot Breòlow, 3 juni/24 maj 1634 Signerad Gerhard Kuhlman.
Brev från Gerhard Kuhlman till generalissimo Banér daterat 24 maj 1634. Sveriges arkiv.
(1) Johan Banér, eller Jean Gustavson Baner, allmänt kallad Banier, född den 23 juni 1596 i Djursholm och död den 10 maj 1641 i Halberstadt, var en svensk överbefälhavare under trettioåriga kriget.
(2) Wrocław, på tyska: Breslau, är Polens tredje största stad idag sett till befolkning (672 929 invånare), den femte största till yta (293 km2) och en av de äldsta grundade (runt 800-900-talet).
(3) Utnämnd, efter denna briljanta bedrift, till överstelöjtnant vid 25 års ålder.
(4) Buskhammaren är en hammare med ett huvud som huggits in i en "diamantspets" med vilken stenhuggaren avslutar sågning av hårda stenar som grovt huggits ut med en mejsel.
(5) Grossglocknerpasset (hög bergsväg i Österrike). Massivet når en höjd av 2054 m.
(6) Chur (på tyska: Chur; på rätoromanska: Cuira; på italienska: Coira) är en schweizisk kommun och stad, huvudstad i kantonen Graubünden och i regionen Plessur.
”Sade, lejonet från det svenska konsulatet. Tidningen ”L’Illustration” den 11 januari 1845.
Efter att ha druckit kaffe på terrassen och lyssnat på Schultzes redogörelse för händelserna i oktober 1823, skulle Josef just gå när konsuln stoppade honom med en gest. "Innan jag går, min käre Kuhlman, måste jag presentera dig för den andra viktiga medlemmen av vårt konsulat. Följ mig." Josef följde nyfiken efter Schultze, som gick ner till gården på första våningen. De närmade sig ett rum intill matsalen, och Josef hörde ett lågt morrande som instinktivt fick honom att ta ett steg tillbaka. "Var inte rädd", log Schultze, "och låt mig presentera Said." I dörröppningen upptäckte Josef med förvåning ett magnifikt gulbrunt lejon, som låg majestätiskt på de svala stenplattorna. Djuret höjde blicken, inramat av två bruna, avlånga olivformade markeringar, vilket gav det en märkligt kokett uppsyn. "Ett lejon? På konsulatet?" "," stammade Josef. "Ja", svarade Schultze med tydlig stolthet. ”Saïd anlände hit för ungefär ett år sedan, år 1843, när han bara var tre månader gammal. Han kommer från bergen i Biskara (1). Under en lejonjakt i Aurès (2) med den berömda Bombonnel (3) tyckte vår vicekonsul synd om det lilla lejonet som hade närmat sig Bordj av Seggana, adopterat honom och uppfostrat honom.”
Bordj av Seggana. Fotografi taget omkring 1880. Författarens personliga samling.
Saïd hade rest sig och närmade sig dem med smidig gång. Schultze sträckte ut handen och smekte djurets massiva huvud, som gned sig mot honom likt en huskatt, vilket framkallade ett djupt spinnande som fick luften att vibrera. ”Han bor här på innergården”, förklarade konsuln. ”En utmärkt plats för ett lejon med god aptit – alldeles intill matsalen! Men framför allt kan han se alla våra besökare. Jag är övertygad om att Said observerar och lär sig. Kanske skriver han sina memoarer en dag, vem vet?”
Charles Bombonnel (1816-1890). Författarens personliga samling.
Josef, lugnad av djurets uppenbara mildhet, närmade sig försiktigt och sträckte tveksamt ut en hand. Saïd sniffade försiktigt på den och nosade sedan huvudet under den unge mannens handflata, som förvånad började klappa honom. ”Alla älskar Saïd”, fortsatte Schultze. ”Och eftersom han är ett lejon som vet hur man uppför sig, bemöter han dessa artigheter med anmärkningsvärd grace. Se hur han redan accepterar dig! Han är en utmärkt karaktärsdömare.” ”Han är magnifik”, mumlade Josef. ”Men... är han inte farlig?” ”Saïd? Farlig?” Schultze brast ut i skratt. ”Låt mig berätta vad som hände för några månader sedan. En dag verkade vår käre Saïd oerhört ledsen och nedslagen. Han vägrade äta, ville inte dricka någonting. Vi var alla mycket oroliga. Jag kallade på Dr. Driant, en mycket skicklig fransk läkare som praktiserar här.” ”Konsuln satte sig ner på en stenbänk och bad Josef att göra detsamma, medan Said kom och vilade sitt massiva huvud på Schultzes knän.”
”Läkaren undersökte Said utförligt. Till slut förklarade han att han trodde sig se något på sin underläpp. Knappt hade han sträckt ut armen förrän Said öppnade munnen av sig själv – tänk dig scenen, Kuhlman! Den enorma gapet, de där fruktansvärda huggtänderna! Driant stack oförskräckt ner handen och drog ut en enorm igel som hade fastnat i en av de grova, horisontella fårorna i halsen. Lejonet kunde aldrig berätta för oss hur den igeln hamnade där, och kommer förmodligen aldrig att göra det.” Josef tittade på Said med en nyfunnen respekt. ”Said utstod operationen med beundransvärd hjältemod”, fortsatte Schultze. När hon var klar tömde han en stor bassäng fylld med färskt vatten i en klunk och började sedan titta växelvis på läkaren och på igeln, hans fiende, som låg på samma marmorplattor och kräktes upp allt blod den hade frossat i. En minut senare var Said på ett härligt humör, som ni kan se nu. ”Ett filosofiskt lejon, kort sagt”, sa Josef leende. ”Precis! Said äter bara tre gånger om dagen, vilket är rimligt för någon av hans rang. Ett ordentligt lejon, och en som har det bra, kan inte göra mindre än att vara snål. Å andra sidan dricker han ofta och mycket, tolv eller femton gånger om dagen – men jag vill förtydliga att han inte är en drinkare!” De två männen skrattade. Said, som kände av den glädjefyllda atmosfären, började leka med ett tjockt rep som en tjänare kastade till honom. ”Han är mycket efterfrågad”, fortsatte Schultze. ”Han låter sig gärna borstas och kammas. Cruseustolpe, vår sekreterare, tar hand om det regelbundet. Said har ännu inte visat någon benägenhet, likt Operans lejon, att putsa mustaschen eller bära stråhandskar och lackstövlar. Men vem vet? Kanske det kommer med åldern.” ”Varför har ni ett lejon på konsulatet?” frågade Josef och strök fortfarande djurets tjocka man.
Schultze blev allvarligare. ”Du förstår, Kuhlman, efter händelserna 1823 som jag berättade om, tillbringade jag år med att fundera över hur jag bäst skulle kunna tjäna Sverige och återställa detta konsulats heder. När Said anlände 1843 såg jag en möjlighet. Att civilisera ett vilt lejon från Biskara, att lära det europeiska seder, att visa att med tålamod och fasthet kan även de vildaste varelser förvandlas till en foglig och tillgiven följeslagare… Är inte det en fin metafor för vad vi försöker göra här i Alger?” ”Och sedan”, tillade han med ett busigt leende, ”har Said blivit en lokal attraktion. Alla de framstående besökarna vill se den svenska konsulns lejon. Det ger vårt blygsamma konsulat en viss prestige. De franska myndigheterna själva kommer regelbundet för att beundra det.” Josef nickade, förstående den diplomatiska subtiliteten i tillvägagångssättet. ”Du kommer att komma tillbaka för att träffa Said ofta, eller hur?” sa Schultze och reste sig upp. ”Han gillar dig uppenbarligen. Och vem vet, kanske får du tillfälle att nämna för dina affärskontakter att det svenska konsulatet är hemvist för det mest civiliserade lejonet i hela Nordafrika. Det är dessa små detaljer som gör hela skillnaden i affärer, Kuhlman.”
Josef lämnade konsulatet den dagen med två oväntade gåvor: den moraliska lärdomen från 1823 års berättelse och upptäckten av Said, det filosofiska lejonet på det svenska konsulatet. Alger är definitivt en stad full av överraskningar…
Text fritt inspirerad av en artikel från tidningen "L'Illustration" daterad 11 januari 1845.
(1) Biskra
(2) Aurès är en delvis bergig region belägen i nordöstra Algeriet, kännetecknad av sin rika historia, sin delvis bergiga terräng och sina traditionella invånare, berbergruppen Chaoui. Termen, som går tillbaka till antiken, kommer från berberordet Awras (Aouras), som betyder "vilddjur". Således översätts Adrar Awras bokstavligen till "vildt berg", kanske på grund av det stora antalet vilda djur som en gång bebodde dessa berg.
(3) Charles Bombonnel, född i Spoy (Frankrike) den 16 augusti 1816 och dog i Dijon den 3 juni 1890, var en fransk jägare av stora kattdjur i det som nu är Algeriet. Han ärvde sin fars jakttraditioner. Efter sina föräldrars död 1831 påbörjade han en resa till USA 1835 i hopp om att göra sin lycka. När han återvände till Frankrike 1843 gifte han sig och upptäckte samma år algeriets vilda djur. Fängslad av det bestämde han sig för att bosätta sig i Algeriet för att jaga pantrar och lejon.
Utdrag ur ett autografbrev av Charles Bombonnel, 1862. Författarens personliga samling.
En liten ändring på webbplatsen kommer att göra det enklare för dig att hitta artiklar. Jag har ändrat avsnittet "Nyheter i korthet" till "Arkiv - Hitta en artikel". Du kommer att kunna söka efter nyckelord, ämne eller datum.
