etienne.laude@yahoo.fr - La Saga des Kuhlman

Johan Kuhlman och hans marker i Ingria

En svensk kolonist i utkanten av imperiet.

Jag vill varmt tacka Dr. Alexandre Vladislavovitch Dmitriev, föreläsare vid Peter den Stores polytekniska universitet i Sankt Petersburg och seniorforskare vid Institutet för språklig forskning vid Ryska vetenskapsakademin. Hans forskning om Bornhagens läge hjälpte till att bekräfta Kuhlman-egendomens läge i Ingermanland.

Ett porträtt av familjen Kuhlman i Ingermanland. Gertrud, född van Sypesteyn, cirka 1650, med sina barn. Till vänster, Herink (Heinrich), 11 år. Bornhagenhof, Ingermanland.

I. Marken som Johan Kuhlman fick som belöning

I oktober 1641 beviljade drottning Kristina av Sverige Johan Kuhlman (ca 1600–1649) två byar i vad svenska texter kallar Pemo och Opolie län (nuvarande Opolja kommun), i distriktet Jaama, Leningrad oblast. Dessa två egendomar, bekräftade genom ett andra kungligt brev daterat 10 augusti 1646, utgjorde en belöning för livstids militärtjänst.

Utdrag från kartan "Ducatuum Livoniae et Curlandiae cum vicinis insulis nova exhibitio geographica" upprättad av Homann, Johann Baptist (1663-1724). Vi kan särskilja de två byarna till höger, fast i olika stavningar. Iamagorod = Jaama.

Den första byn, Ragowitza, även stavad Ragoditsa, Raditska Radowitsa eller Radisko på ryska på kartan ovan, täckte ett område på 9 och 1/15 Obser, eller cirka 54 till 90 hektar åkermark. Den andra, Sirgonitza (Sergovitsa eller Sirgnitza i andra transkriptioner), täckte 4 och 3/5 Obser, eller cirka 28 till 46 hektar. Måttenheten, Obser (eller Haken, från germanska Haken, obsern (eller "plogkroken") var den kadastrala enhet som användes i alla de baltiska provinserna i den svenska kronan. Den bedömde en egendoms produktionskapacitet, inte dess geografiska område i strikt bemärkelse, vilket är anledningen till att omräkningen till hektar varierade beroende på jordkvaliteten, från 6 till 10 hektar per obser enligt historiska källor. Totalt omfattade Bornhagenhof (eller Bornhagenhoff) egendom således mellan 80 och 140 hektar åkermark, utöver omfattande skogar och betesmarker, vilket sannolikt innebar att egendomens totala areal uppgick till flera hundra hektar. Det var en betydande och generös egendom, som vida översteg en vanlig läns areal, och representerade en anmärkningsvärd belöning för en förtjänt officer.

Godset upptäcktes ursprungligen genom deduktion och baserat på en läsning av drottning Kristinas brev daterat 1641, men bekräftades av professor Alexandre Dmitriev (2025), som korsrefererade tre svenska historiska kartor från 1600-talet: Faberkartan (1667), EIL-kartan (1682) och Dahlberghkartan (1683). Enligt hans analys låg Bornhagenhof vid Solkaflodens strand, närmare bestämt sydost om Kerstovo-godset, vid de ungefärliga koordinaterna 59°29′51″N 28°49′46″Ö, vilket motsvarar den nuvarande landsbygdsbebyggelsen Opolyevskoye i Kingiseppdistriktet.

Namnet är av tyskt ursprung: Born (= källa, brunn, rinnande vatten) + Hagen (= inhägnad, häck). Det finns en by med samma namn i Thüringen, som omnämns redan på 1300-talet. Den första registrerade förekomsten av namnet i en riddarresidens (Bornhof) är från 1500-talet. Johan Kuhlman, ursprungligen från det tysktalande Pommern, döpte troligen sin egendom i Ingermanland efter en plats eller bekant bild från sitt hemland (källa: Prof. Dmitriev).

Ingermanlands län och pogoster under svenskt styre.
Karta baserad på Kirkinens essä, 1991 s. 52.

För att ge en jämförelse: en vanlig svensk gård (hemman) omfattade 5 till 20 hektar; ett litet Ingrid-län som beviljades en blygsam underofficer omfattade 1 till 5 obser (6 till 30 hektar). Johan, med sina totalt 13,7 obser, hamnade i den övre tredjedelen av drottning Kristinas militära anslag.

Avståndet mellan de två fastigheterna och deras omedelbara omgivningar

Byarna Radowitsa och Sirgnitza tillhör båda samma pogosta Opolja, samma lokala administrativa distrikt som ärvts från det försvenska ryska systemet. De ligger i Länsi-Inker-höglandet (platåerna i västra Ingria), en böljande platå som reser sig till en blygsam höjd av 50 till 80 meter, vilket gör den till en av få kullar i hela regionen, i skarp kontrast till de vidsträckta omgivande sumpiga slätterna. De två byarna låg nära varandra, troligen 5 till 8 km fågelvägen ifrån varandra, inom samma jordbruksområde. Närmaste stad är Opolja (nuvarande Opolye), några kilometer från godset.

Novasolkka, den lutherska församling vars beskyddare Johan kan ha varit, ligger bara 2 km nordväst om Opolja, en mycket kort bit från Bornhagenhof-godset. Till fots är det mindre än en halvtimmes promenad. Godsets invånare besökte säkerligen denna kyrka som en naturlig plats för gudstjänst.

II. Vägen till Narva: hur man når huvudstaden

La géographie du chemin

Narva, ou plus exactement Ivangorod, sa jumelle sur la rive russe, est la ville garnison et le centre administratif de la région. C’est là que Johan Kuhlman sera enterré, grâce à une donation de 100 riksdalers du colonel Frans Johnstone pour sa sépulture dans l’église du château.

Narva år 1650.Merian, Matthäus (1593-1650). Kartograf. Gallica.

Resan från Bornhagenhof-godset till Narva var uppdelad i två naturliga etapper: från Opolja till Jama (nu Kingisepp): cirka 12 till 15 km längs skogsvägen. Jama, kallad Yamburg senare, under ryskt styre, blev det länssäte med en fästning, en luthersk kyrka och en marknad. Det var den viktigaste administrativa hållplatsen för varje invånare i regionen. Sedan, från Jama till Narva/Ivangorod: cirka 27 till 30 km längs huvudvägen, som delvis följer floden Luga innan den svänger västerut mot Narva. Totalt var resan från Bornhagenhof till Narva cirka 40 till 45 km på väg, eller en raksträcka på 34 till 35 km.

Två svenska militärkartor från 1688, bevarade i Stockholms krigsarkiv (Krigsarkivet), visar exakt denna rutt: Charta Öfver Landswägen genom Iwangorods Lähn (karta över vägen genom Ivangorods län) och Charta Öfver Landswägen genom Jahmo Lähn (väg genom Jama län). Den senare nämner också en parallell väg kallad "Blekens" eller "Coporievägen", som gick längs Blekens marker, grannar till Kuhlmans familj vid Solkafloden. (källa: Prof. Dmitriev)

Resans varaktighet på 1600-talet

I svenska Ingria under 1640-talet var vägarna bara grusvägar, ofta knappt röjda, som slingrade sig genom täta skogar av björk, gran och tall. På sommaren skapade lera djupa spår; på vintern kunde snö paradoxalt nog underlätta resor med släde (kälke), ett mycket vanligt transportmedel i regionen. Till häst, i stadig trav längs en känd stig, tog hela resan 6 till 8 timmar på en enda dag. Med hästdragen vagn (för transport av varor, spannmål eller virke), som färdades i en hastighet av 3 till 4 km/h över ojämn terräng, tog resan en och en halv dag, inklusive en övernattning i Jama. Till fots behövde en bonde som gick i 4-5 km/h i allmänhet två dagar för att undvika att komma fram utmattad. På vintern, med släde: den packade snön på vägarna möjliggjorde högre hastigheter, och resan kunde göras på 4 till 5 timmar, vilket förklarar varför vintern ofta var den bästa tiden för viktiga resor.

III. Sjöar, floder och anmärkningsvärda platser

Regionen kring Johans fastigheter är strukturerad av flera anmärkningsvärda geografiska särdrag.

Vattendrag: Lugafloden (353 km), som är farbar 182 km från sin mynning i Finska viken, är den huvudsakliga älvleden i södra Ingermanland. Den rinner cirka 20 kilometer söder om ägorna. Dess biflod, Laukaanjoki (även kallad Rossona av ryssarna), rinner närmare Opolja och användes för att driva vattenkvarnarna i regionens byar – inklusive Novasolkka socken, som hade ett kapell på sin strand. Narvafloden, i nordost, avrinner från sjön Peipus och bildar en imponerande naturlig gräns.

Sjöarna: Länsi-Inker-höglandet är beströdd med små glaciärsjöar, av vilka flera förekommer på svenska kartor från 1600-talet. Den närmaste och viktigaste i regionen är Smolkinosjön, som ligger några kilometer från Opolja. Längre söderut, cirka 80 km bort, markerar den stora Peipussjön (Чудское озеро) den rysk-svenska gränsen, ett strategiskt och ofta omtvistat område.

Havet: Finska viken och Narvabukten ligger fågelvägen 52 km nordväst om fastigheterna. Narva, beläget vid mynningen av floden med samma namn i denna vik, var den naturliga exporthamnen för hela regionen. Timmer och byggmaterial som producerades i Ingermanlands skogar lastades där på fartyg med destination Amsterdam, Stockholm och Lübeck.

Anmärkningsvärda platser i närheten: några kilometer nordost om Opolja låg Kerstova (Kerstovo), en by vars herrgård senare inrymde en stor stenkyrka. I väster var Jama (nuvarande Kingisepp) den närmaste befästa staden, som fungerade som regional marknad, garnisonpost och säte för lokal rättvisa.

IV. Hur Sankt Petersburg var år 1641, när Johan anlände till Ingermanland

När Johan Kuhlman fick sina marker i Ingermanland år 1641 existerade Sankt Petersburg ännu inte. Istället låg en blygsam svensk bosättning på Nevadeltas sumpiga och dimmiga stränder: Nyen (eller Nevanlinna på finska), byggd runt fästningen Nyenschantz, uppförd år 1611 vid sammanflödet av floderna Neva och Okhta. År 1641 växte Nyen snabbt. Den hade just fått stadsstatus år 1632 och skulle bli den administrativa huvudstaden i svenska Ingermanland år 1642, bara ett år efter donationen till Johan. Befolkningen uppgick då till cirka 2 000 invånare, främst finnar, svenskar och tyska eller baltisk-germanska köpmän. Nyen är först och främst ett handelscentrum: transit av ryska varor (pälsar, hampa, lin, trä) till Västeuropa går genom det, som en del av den stora svenska ekonomiska politiken, känd som Derivationspolitik, som syftar till att avleda rysk-europeisk handel från Archangelsk-rutterna till svenska hamnar.

Gravyr av den holländska konstnären Peter Pikart "Petersburg. 1704"

För Johan och hans samtida var Nyen den största staden i östra Ingermanland, men det var ungefär 100 till 110 km fågelvägen från Bornhagenhof-godset: en resa på flera dagar. Narva, 35 km bort, var mycket mer lättillgängligt för det dagliga livet. De två städerna utgjorde de två polerna i det svenska livet i Ingermanland: Narva för militära och administrativa angelägenheter, Nyen för handel och internationell handel.

När Peter den store intog Nyenschantz i maj 1703 och grundade Sankt Petersburg på dessa träskmarker, skulle Johan Kuhlmans ättlingar ha lämnat Ingermanland för länge sedan.

V. De svenska nybyggarnas liv i Ingermanland, en fördjupning i Bornhagenhofs vardagsliv

Un « Far East » suédois

Redan samtiden kallade Ingria för den "svåra provinsen". Generalguvernör Göran Sperling beskrev den som befolkad av "listiga och vildsinta" människor, svåra att disciplinera. Moderna historiker har kallat den för "svenska Sibirien", så populär var regionen som destination för militära äventyrare och skatteflyktingar. För en officer som Johan Kuhlman, som fick mark som belöning för militärtjänst, var Ingria ändå en verklig möjlighet. Det representerade möjligheten att få tillgång till adel och jordegendomar som var oåtkomliga i det redan mättade hjärtat av det svenska kungadömet.

Befolkningens sammansättning

Ingria på 1640-talet var en etnisk och religiös mosaik utan motstycke i norra Europa. Byarna runt Opolja var en blandning av:

Voterna (Vatjalaiset) och izhorianerna, de inhemska, ortodoxa finsk-ugriska befolkningarna, har bedrivit självhushållsjordbruk på dessa marker i århundraden.
Finska bönder (Savakot, "Savakko") som hade invandrat från Karelen och Savolax sedan 1620-talet, lutheraner, fördes av de svenska myndigheterna för att återbefolka landsbygden som ödelagts av det Ingro-ryska kriget 1610-1617.
Ryssar, särskilt i byar som Novasolkka där det så sent som 1848 fanns 63 ryssar för varje 53 finnar.
En svensk och tysk-baltisk adel – ägarna som Johan – bosatte sig på herrgårdarna, ofta frånvarande, och förvaltade sina marker genom lokala förvaltare (inspektör eller hjordman).

Bornhagenhof-godset: vad Johan ägde där

En ingermansk egendom från den tiden var inte ett slott i Loiredalen. Det var en herrgård byggd av trä (hov på svenska, hof på tyska), omgiven av åkrar som odlades av bönder bundna av dagsverke. Det ingermanska feodalsystemet låg mitt emellan den svenska modellen, där bönderna var juridiskt fria, och den baltisk-germanska modellen, där den praxis som kallas "livländskt sätt" (på livländskt vis) tillät markägare att behandla sina bönder med en hårdhet som gränsade till livegenskap. Jordbruket på Länsi-Inker-platån förlitade sig främst på råg, korn och havre, som odlades i rotation inom avhuggna skogar. Blandskogar (björk, gran, tall) täckte större delen av territoriet och gav virke, ved och material till staket och slädar. Jakt på hjort, älg, björn, hare och fiske i floder och små sjöar kompletterade herrgårdens matförsörjning.

Spänningar med den ortodoxa befolkningen

En av de ihållande gissel som herrskapslivet i Ingria ihållande besatt var de ortodoxa böndernas religiösa motstånd. Den svenska kronan försökte omvända rösterna och izhorianerna till lutheranismen, men utan resultat. Ortodoxa präster fortsatte sin verksamhet inofficiellt, och bönderna flydde regelbundet till närliggande Ryssland när trycket blev outhärdligt. För adelsmän som Johan, vars mark var beroende av dessa bönders arbete, var desertion ett direkt ekonomiskt hot.

L’église de Novasolkka, fondée à la fin des années 1670, soit une génération après Johan, est précisément l’outil institutionnel par lequel la couronne et la noblesse luthérienne tentaient de fixer cette population mouvante : en lui offrant une paroisse locale, des sacrements, un calendrier communautaire, on espérait enraciner les Finlandais luthériens et marginaliser doucement les fidèles orthodoxes.

Kylan, isoleringen, kriget

Tänk dig vintrarna. Ingermanland har ett fuktigt kontinentalt klimat, med temperaturer som kan sjunka till -20°C eller -25°C i januari och februari. Snö faller redan i november. Nätterna varar i 18 timmar. Vägar försvinner under snödrivor. Vargar stryker omkring nära byarna. För de svenska nybyggarfamiljerna, för Gertrud van Sypesteyn, Johans hustru, som förblev änka i Ingermanland efter 1649, präglades vardagslivet av djup isolering, mildrad av solidariteten hos de andra adelsfamiljerna i regionen och de sällsynta besöken av köpmän eller militära kurirer.

Slutet på ett äventyr

Johan mourra à Narva en 1649, loin de sa Poméranie natale d’où il était originaire, au service du roi de Suède. Il sera anobli à titre posthume et inhumé dans l’église du château de Narva, grâce à la généreuse donation de 100 riksdalers du colonel Frans Johnstone. Sa veuve Gertrud van Sypesteyn et ses descendants restèrent vraisemblablement propriétaires de Bornhagenhof jusqu’à la Grande Réduction de Charles XI (1683), qui confisqua la majeure partie des terres nobles ingriennes au profit de la couronne — mettant fin à l’aventure foncière des Kuhlman en Ingrie, à quelque 100 km de l’endroit qui, soixante ans plus tard, deviendrait Saint-Pétersbourg.

Bibliografisk referens: Dmitriev, A. V. (2025). Deantroponymiska och deappellativa modeller i svensk toponymi i 1600-talets Ingermanland: Jämförande-historisk aspekt. Voprosy Onomastiki, 22(3), 206–238. https://doi.org/10.15826/vopr_onom.2025.22.3.034

De första protestantiska kyrkorna i Algeriet

Une histoire plus ancienne qu’on ne le croit

Länge antogs det att det protestantiska templet på Rue de Chartres, som invigdes på juldagen 1845, var den första protestantiska gudstjänstlokalen i Alger, och därmed i Algeriet. Denna utbredda uppfattning är felaktig. Innan detta tempel, byggt från grunden av arkitekten Guiauchain, hade det funnits andra: tillfälliga men officiella lokaler, ett oratorium inrett i ett förortshus, och en gemenskap som hade lyckats organisera sig långt innan den första stenen lades. För att förstå vad det första protestantiska templet i Algeriet var måste vi gå tillbaka inte till 1845, utan till 1835.

Före 1830 bodde protestanter i Alger, mestadels fångar, men även konsuler och köpmän från nordmakterna. Tillsammans med de ortodoxa representerade de nästan en tredjedel av de kristna slavarna i regentskapet, enligt Jean Volff, men de var, specificerar han, "andligt övergivna": de katolska missionerna som förvaltade sjukhusen och fängelsekapellen omfattade dem inte. Fria protestanter, knutna till det brittiska konsulatet, hade, enligt fördragen från 1662, rätt att be, vilket konsuln utövade i sin egen residens. Det fanns ingen kyrka, ingen pastor, inget organiserat samhälle. Det var denna brist som petitionen från december 1834 för första gången skulle försöka ta itu med.

När franska trupper landsteg i Alger i juni 1830 uppstod snabbt den religiösa frågan. Många av officerarna, kirurgerna och administratörerna som följde med expeditionen var protestanter. Franska protestanter, lutherska alsacer och schweizare av båda religionerna ingick i expeditionsstyrkan. Främlingslegionen, som skapades i mars 1831 för att absorbera utländska volontärer, utökade ytterligare denna gemenskap med hundratals tyskar, skandinaver och nordeuropéer. Snart anslöt sig de första civila bosättarna, köpmännen, hantverkarna och tolkarna till dem, tillsammans med konsulärattachéer från Sverige, Norge, Danmark, Preussen och England. I fem år hade denna spridda gemenskap varken en pastor eller en egen plats för gudstjänst. Bönemöten hölls i privata hem, ibland ledda av besökande engelska missionärer.

I december 1834 lämnade den protestantiska gemenskapen i Alger in en formell begäran till de koloniala myndigheterna: de ville ha en plats för gudstjänst och en pastor. Begäran beviljades. Generalguvernör Clauzel godkände genom dekret inrättandet av en fri reformerad kyrka, och en tillfällig kyrka uppfördes i en befintlig byggnad. Den 7 januari 1836 inrättades det första protestantiska konsistoriumet i Alger, fortfarande inofficiellt men redan erkänt. Bland lekmännen fanns bataljonskommendör Isaac Sol, en veteranadjutant från erövringen av Alger, vars namn är det första som förekommer i arkiven för denna gryende institution.

Detta tillfälliga tempel, vars exakta adress är okänd än idag, fungerade som samhällets gudstjänstlokal i nio år. Dess utseende, området där det låg och huruvida det hade en igenkännbar fasad eller smälte in i de omgivande byggnaderna är allt okänt. Dess existens bekräftas dock otvetydigt av ett anmärkningsvärt tydligt dokument. Den 28 april 1838, Moniteur Algérien publicerar det officiella programmet för kungafesten, som firas den 1 maj till Louis-Philippes ära. Bland de planerade festligheterna till middagstid läser vi: "Offentliga böner i katolska kyrkor, protestantiska tempel, moskéer och synagogor." Det protestantiska templet är listat tillsammans med den katolska kyrkan, moskéerna och synagogorna, en av de fyra officiellt erkända gudstjänstlokalerna i Alger, sju år innan Rue de Chartres byggdes. Det var inte en improviserad plats eller ett tolererat privat möte: det var en institution.

Den 31 oktober 1839 gav ett kungligt dekret den algeriska protestantismen sin definitiva rättsliga grund genom att skapa den konsistoriella kyrkan för protestantisk gudstjänst i Alger. Dess unika kännetecken i Frankrike var att den förenade lutheraner och reformerta protestanter under en enda institution – en åtskillnad som var omöjlig att upprätthålla i ett så litet och mångfaldigt samhälle. Den första officiella pastorn, Jean-François Sautter, en genevan född 1791, presiderade över denna församling fram till 1847. Algeriets konsistorium höll sina möten och kontor i lokaler nära den plats som snart skulle inrymma templet på Rue de Chartres.Alger pratique Dokumentet från 1863 anger också att "Centrala protestantiska konsistorium" hade sitt säte på Palmagatan, nr 2 — gatan som löpte längs sidan av det framtida templet.

Samtidigt, långt från Algeriets centrum, började en annan protestantisk gudstjänstlokal ta form i väster. Genom ett dekret av den 10 juli 1842 inrättade myndigheterna en luthersk pastoraltjänst för den tyska och alsatiska befolkningen som bodde i Dély-Ibrahim, då en liten jordbruksby en timmes promenad från staden. Pastor Jacques Timothée Dürr, ursprungligen från Alsace, anlände till Alger den 18 januari 1844 med sin fru och sju barn och tillträdde sina uppgifter tre dagar senare. Hans församling hade ingen kyrkobyggnad: han tjänstgjorde i ett stort hus som hyrdes av generalguvernören för 3 000 franc per år, vars bottenvåning hade omvandlats till en gudstjänstlokal. Denna anordning bar det blygsamma namnet oratorium, men det var i verkligheten en fullfjädrad kyrka, med egen församling, ceremonier och eget liv. Dürr tänkte inte stanna där: han reste runt i territoriet med anmärkningsvärd energi och grundade successivt samhällena Douéra och Blida, innan han utnämndes till Alger 1850 och sedan utvidgade sin verksamhet till provinsen Konstantin. Le Mobacher Den 15 november 1876, vid tiden för sin begravning, tilldelades han den titel som hans medtroende hade gett honom under hans livstid: « Apôtre de l’Algérie ». Pastor Charles Monod sa det i sin lovtal i en enda mening: "Från La Calle till Oran, från Alger till Biskra, befann sig ingen grupp medtroende utanför kretsen av hans välvilliga verksamhet."

Det var i detta sammanhang – en väletablerad organiserad gemenskap, ett konsistorie som funnits i sex år och flera befintliga gudstjänstlokaler – som arkitekten Guiauchain, mellan 1844 och 1845, byggde den första protestantiska kyrkan som specifikt uppförts för detta ändamål i Algeriet. Byggnaden stod vid hörnet av Rue de Chartres och Rue Palma, i ett centralt distrikt i Alger som då genomgick snabb uppbyggnad, eftersom de angränsande husen själva först daterades från 1843. Fasaden var inspirerad av kyrkan på Rue Grignan i Marseille. Marcel Paviot, som beskrev den 1951 i L’Écho d’Alger, han beskrev det som en miniatyr av Madeleine av Paris: en portik med fyra räfflade kolonner i toskansk ordning, en enkel fronton med de graverade orden. « Au Christ rédempteur ». Hela byggnaden talade utan eftertryck om vad den var: en böneplats, inte ett monument. Interiören, med sina strama linjer, kunde rymma 350 gudstjänstdeltagare, och en övre läktare var reserverad för sångarna som varje söndag gav ceremonin dess musikaliska karaktär.

Kyrkan invigdes på juldagen 1845 av greve Eugène Guyot, chef för civila angelägenheter i Algeriet. Ceremonin återspeglade gemenskapen: tvåspråkig, bikulturell och medvetet inkluderande. Två gudstjänster hölls samtidigt – en på franska, ledd av pastor Sautter, och den andra på tyska, ledd av pastor Dürr. En bibel, en gåva från hertiginnan av Orléans, hustru till Louis-Philippes son, placerades på nattvardsbordet; generalguvernör Jonnart skulle senare klassificera den som ett historiskt föremål. Huvudentrén vette mot Rue de Chartres. Sidoingången och vaktmästarens loge låg på nummer 1 Rue de Palma, en adress som finns i L’Akhbar av den 21 december 1848, som inbjöd protestanterna i Alger att komma och registrera sig i konsistoriets röstlängd "vid portierns hus i Temple, rue Palma, nr 1". De administrativa kontoren låg på nummer 2 på samma gata. Templet och konsistoriet bildade således en enhet, vilket gjorde dess två fasader till två parallella gator.

Chartresgatan hade sina egna svårigheter. Den var en smal och ofta trafikerad genomfartsled, och en veritabel hinderbana på söndagsmorgnar. Pastor Chatonney målade upp en skarp bild av den i en rapport som bevarats i församlingsarkivet: "Kyrkan på Rue de Chartres, som en gång låg i den välbärgade delen av den gamla franska staden, håller nu på att försvinna till en veritabel ondskans håla, och på söndagar måste man nästan armbåga sig igenom folkmassorna för att nå verandan, som är full av tiggare och gatuförsäljare." Ingången skyddades så småningom av en järngrind. Storslagna ceremonier fortsatte att följa de vanliga. Den 1 augusti 1853 hölls prisutdelningsceremonin för den protestantiska skolan där, under ledning av prefekt Jaubert-Mézeray i närvaro av akademiinspektören Duval och general Chabot-Latour. Årtionden senare hölls begravningarna för den madagaskiske premiärministern Rainilaiarivony (17 juli 1896), prinsessan Rasindranoro (9 december 1901) och drottning Ranavalona (24 maj 1917) i samma kyrka – en påminnelse om att protestantismen i 1800-talets Algeriet, genom exilens olyckor och kolonialpolitikens nycker, också nådde Indiska oceanens avlägsna stränder. På innerväggarna återgavs namnen på kyrkans stora välgörare: pastor Sautter, som hade grundat de första algeriska pastorala strukturerna; Pastor Dür – så stavat i Paviots artikel – som hade samlat in pengar i Europa till Dély-Ibrahim-barnhemmet; och pastor Caron, en militärpräst som stupade under kriget 1939-1945.

Efter Algeriets självständighet avvigdes templet och ockuperades sedan av den nationella organisationen för algeriska blinda, innan det långsamt förföll. Rue de Chartres blev Rue du Docteur Charles-Aboulker, sedan Rue Amar El Kama. På nummer 15 på denna gata finns de fyra toskanska kolonnerna och frontonen med inskriptionen « Au Christ rédempteur » står fortfarande.

Sources : Moniteur Algérien, 28 avril 1838 · L’Akhbar, 21 décembre 1848 · L’Écho d’Alger, 14 novembre 1951 (Marcel Paviot) · Jean Volff, Revue d’Histoire du Protestantisme · Le Mobacher, 15 novembre 1876 · Judaicalgeria.com · temples.free.fr

Mordet på Gustav III: En vändpunkt för Sverige

Artikeln publicerades ursprungligen den 21 januari 2026 och uppdaterades den 17 maj.

Natten den 16–17 mars 1792 avlossade ett pistolskott i Kungliga Operan i Stockholm. Gustav III, Sveriges kung, kollapsade under en maskeradbal, offer för en komplott som smidits av en adel som han hade vågat beröva dem dess privilegier. Han dog tretton dagar senare. Händelsen chockerade hela Europa. Men vad vet vi om familjen Kuhlmans reaktion på detta mord? Familjen var väletablerad i Stockholm vid den tiden, adelsmän till titeln, köpmän av hög rang och nära de bildade kretsarna i den svenska huvudstaden. Stödde de kungen eller konspiratörernas sida? Ett brev som bevarats i Kungliga Arkivet, skrivet fyra dagar efter attacken av Johan Peter Kuhlman, ger ett svar.

Le Roi Gustave III, dessin de Pehr Horberg datant de 1779 — Kung Gustav III, teckning av Pehr Hörberg daterad 1773.

Gustav III av Sverige, född den 24 januari 1746 i Stockholm, mördades den 29 mars 1792 i samma stad. Han var kung av Sverige och storhertig av Finland från den 12 februari 1771 fram till sitt mördande. Gustav III talade flytande franska, var en frankofil monark och en anhängare av upplysningstiden. Han beundrade Beaumarchais, Marmontel och Voltaire. Han besökte hovet i Versailles två gånger, där han mottogs varmt. Som konstmecenat underhöll han en trupp av franska skådespelare, sångare och dansare. År 1773 grundade han det första operakompaniet i Sverige och beställde byggandet av det första Kungliga Operahuset i Stockholm, som invigdes 1782. Han främjade spridningen av franska konstverk i Sverige.

På den internationella scenen var Gustav III den första neutrala statschefen som erkände Förenta staternas självständighet år 1782. År 1784 erhöll han ön Saint-Barthélemy från Frankrike, vars huvudstad döptes om till Gustavia till hans ära, ett namn han fortfarande bär idag.

extrait lettre de Johan Peter Kuhlman à son oncle Johan au sujet de l'assassinat de Gustave III 1792

Kungliga Arkivet innehåller ett intressant brev från Johan Peter Kuhlman (1767-1839) till hans farbror Johan (1738-1806), som uppfostrade honom efter att hans far förlorat i ung ålder. Johan Peter var far till Josef, Sveriges och Norges blivande generalkonsul i Alger. Detta intressanta brev skrevs vid en avgörande tidpunkt, då kung Gustav III just hade överlevt ett mordförsök och svävade mellan liv och död. När han inskränkte adelns makt och införde sin absolutism, började många adelsmän i Sverige förakta kungen och konspirerade aktivt mot honom.

Orsakerna till konspirationen

Redan 1772 hade Gustav III genomfört en kupp för att regera som enväldig monark, avskaffat tortyr, reformerat rättsväsendet och liberaliserat ekonomin. Medan han stöddes av folket blev han alltmer fruktad av adeln. År 1789 gav han aristokratiska privilegier ett dödligt slag genom att utfärda Unionslagen, som gav alla svenskar – inklusive allmogen – lika rättigheter och tillgång till offentliga ämbeten. Adeln, förödmjukad och berövad, smidde sedan en komplott. Flera framstående personer anslöt sig till konspirationen, inklusive grevarna Claes Horn och Adolf Ribbing. Några dagar före balen fick kungen ett anonymt brev skrivet på franska som varnade honom för faran:

"Det finns människor som inte andas något annat än hat och hämndlystnad mot dig, till den grad att de vill mörda dig. Skjut upp den här balen till en mer lämplig tidpunkt..."

Hans släktingar bad honom att inte visa sig offentligt, eller åtminstone bära ringbrynja. Monarken vägrade.

Den 16 mars 1792, medan kungen var på en maskeradbal (1) på Kungliga Operan i Stockholm, sköt lönnmördaren Jacob Johan Anckarström (2) honom i ryggen (3). Gustav III dog tretton dagar senare av blodförgiftning. Brevet skrevs den 20 mars, fyra dagar efter mordförsöket… Gustav III skulle fortsätta att lida i ytterligare nio dagar.

Och Kuhlmans, vilken sida stod de på?

De svenska arkiven har bevarat ett brev från Johan Peter Kuhlman, far till Josef, den blivande generalkonsuln i Alger, som besvarar denna fråga mycket tydligt. Trots att Kuhlman-avdelningen i Norrköping adlades 1649 av drottning Kristina av Sverige och registrerades i Riddarhuset under nummer 467, hade den gradvis övergett militärtjänstgöringen för handel och blivit den handelsadel som Johan Kuhlman (1738-1806) själv undersökte i sina läsningar. Deras ståndpunkt i förhållande till Gustav III:s reformer kunde ha varit komplex. Det var den inte.

Johan Peter Kuhlman (1767–1839)

Författaren till detta anmärkningsvärda brev förtjänar vår uppmärksamhet. Johan Peter Kuhlman föddes 1767 i Stockholm. Han var son till Henrik Kuhlman (1731–1771), som dog när Johan Peter bara var fyra år gammal, och brorson till den framstående köpmannen och mecenaten Johan Kuhlman (1738–1806), som uppfostrade honom och lärde honom handel. Det var inom denna Kuhlman-krets, som förde samman intellektuella, konstnärer och köpmän kring ett upplysningsideal, som han växte upp.

Han satsade på en karriär inom offentlig finans och innehade befattningen som kamerarer (kammarherre) vid Riksgälden.(Skuldkontoret)mellan 1800 och 1820. Han gifte sig med Inga Näsbom (1776–1852) och blev far till Josef Kuhlman, född den 2 januari 1809, som senare skulle bli den förste svurne sjömäklaren i Alger (1844) och sedan Sveriges och Norges generalkonsul 1873. I mars 1792 var Johan Peter tjugofem år gammal. Hans brev till sin farbror, skrivet fyra dagar efter mordförsöket medan kungen fortfarande låg för döden, är ett sällsynt och direkt vittnesbörd om stämningen i Stockholm under dessa oroliga dagar.

Brevet

Stockholm, 20 mars 1792,

Jag vet inte om mitt brev som skickades med A-post kom fram. Jag kan också nämna för min farbror att de fick svar på brevet Arosenius skickade mig, att jag fick 35,24 Ryksdaler, och att de brev som bifogades det tidigare hade återkallats. Tillsammans med detta brev fick jag också ett brev från min farbror daterat den 16 mars. De begärde 15 tunnland, vilket Ratin deklarerade för Arosenius och hänvisar till. Räkningarna för jordindelningen följer här. Jag fick inga goda råd från Apirrci eller någon annan tillverkare, och jag var tvungen att följa herr Misiags råd, som också godkände dem för att få ett bra pris; han är en mycket precis person.

Även här såldes en pall med tunnor för 35 Ryksdaler, och för 26 daler – i stället för den gamla "Ryllmarne" för 35 daler – men jag har ännu inte mottagit pallen med sandtunnor för 24 daler; denna skickas senare. Min Farbror har krediterats under de senaste 35 dagarna.

Är min farbror medveten om den tragiska attack som drabbade vår nådige herre? På fredagskvällen sårades han med en pistol av en själ övergiven av Gud, en avskedad kapten vid namn Anckarström; men han blev inte ökänd för detta oerhörda brott, för många var faktiskt inte missnöjda med denna handling, som de anser vara ett renande under.
Gud har dock varit barmhärtig, för kungen är ännu inte på dödens rand, eftersom vi fortfarande behöver honom vid liv, även om det är känt att han kan ha sina brister. Det sägs att blyhageln är ganska dödlig och att en andra kula har fastnat någonstans i hans kropp. Gud, som har all makt, kommer att hjälpa kungen och alla de andra!

Skeppet från Callvagen anlände på lördagen. I går kväll hyllade vi Lisjamenaus. Han är glad och munter, och kommer snart att kunna resa, eftersom tullarna är sänkta idag. Han kommer snart hem, och när han återvänder kommer han att höras. Han råkade nämna en fröken Kempe, hemma i Söderhamn, som har ytterligare ett barn, och som har vuxit upp bra.

I hopp om att få lite mer framgång än förra gången kan jag göra en rundtur i Norrland i vår.

Till livet, till döden
Troget

J.P. Kuhlman

P.S.: Om detta brev är äkta lovar jag ödmjukt att jag inte kommer att acceptera det. Dagens dokument trycktes om och avfärdades i samband med detta ärende.

(1) Ett världsomspännande konstnärligt arv. Mordet på Gustav III hade ett bestående inflytande på operavärlden. Redan 1833 skapade den franske kompositören Daniel-François-Esprit Auber Gustave III, ou Le Bal Masqué (Gustave III, eller Maskeradbalen) på Parisoperan, med ett libretto av Eugène Scribe. Giuseppe Verdi förevigade sedan händelsen med Un ballo in maschera (En maskeradbal), som hade premiär den 17 februari 1859 på Teatro Apollo i Rom. Librettot förkastades initialt av den napolitanska censuren – man mördade inte en kung på scenen, särskilt inte i ett europeiskt sammanhang som var fullt av revolutionära rörelser. Handlingen överfördes slutligen till Boston för att kringgå censuren. Det var först från 1950-talet och framåt som produktionerna gradvis återgick till den ursprungliga historiska miljön: Stockholm, 1792.

Jacob Johan Anckarström, né à Roslagen le 11 mai 1762 et mort à Stockholm le 27 avril 1792, est un militaire suédois, assassin du roi Gustave III. — Jacob Johan Anckarström, ca 1792

(1) Jacob Johan Anckarström, född i Roslagen den 11 maj 1762 och död i Stockholm den 27 april 1792, var en svensk militär officer och mördaren av kung Gustav III. Han arresterades dagen efter mordförsöket, som ägde rum under en maskeradbal på Kungliga Operan i Stockholm den 16 mars 1792. Han erkände snabbt sitt brott och dömdes den 16 april 1792 till att kedjas och offentligt piskas i tre dagar på tre olika platser i staden. Den 27 april 1792 höggs hans högra hand av, han halshöggs och sedan styckades hans kropp i fyra delar.

(3) Enligt domstolsdokument hade vapnet avsiktligt laddats med två kulor, klädselnålar och blyfragment för att orsaka maximal skada och göra blodförgiftning oundviklig – ett faktum som Anckarström själv erkände vid rättegången. Efter skottet, knappt märkt över salens buller – musiken fortsatte att spela – tappade Anckarström sitt vapen på golvet, ropade “Eld!” och försökte försvinna in i folkmassan. Men vakterna hade redan sista operahusets dörrar. Han identifierade redan nästa morgon tack vare en vapensmed som hade reparerat hans pistoler och tidigare känt igen honom. Anckarström erkände omedelbart sitt brott.
Ses principaux complices, les comtes Horn et Ribbing, furent déchus de leurs titres et biens, et expulsés du royaume.

Monodpastorerna i Algeriet (1849–1897)

En protestantisk familj i tjänst för en koloni

Det var den anteckning som Josef gjorde i Sveriges och Norges konsulats journal den 12 juli 1875, angående den norske medborgaren Herman Rustads begravning, som fick mig att intressera mig för "Pastor Monod".

I. Några definitioner

Protestantismen hänvisar till alla kristna samfund som härrör från 1500-talsreformationen, initierad av Martin Luther i Tyskland (1517) och Johannes Calvin i Frankrike och Schweiz (1541). Den förkastar påvens auktoritet och baserar sin lära enbart på Bibelns tolkning. I Frankrike är dess två huvudgrenar den reformerta (kalvinisterna) och lutheranerna. I koloniala Algeriet samexisterade dessa två samfund inom en enda organisation, den luthersk-reformerade konsistorium, som inrättades genom kungligt dekret 1839 – en unik situation i Frankrike, där de vanligtvis hade separata strukturer.

Konsistorium är det styrande organet i varje protestantisk församling. Det instiftades av Calvin på 1500-talet och sammanför pastorn och äldste, eller presbyterer, det vill säga lekmän valda av församlingen, ansvariga för både moralisk disciplin och församlingens administration. Enligt konkordatet från 1801 erkändes och integrerades konsistorier i fransk offentlig rätt. Pastorn är inte präst. Han gör inte anspråk på någon helig makt i katolsk mening och får gifta sig. Som Ordets tjänare förvaltar han sakramenten – dop och nattvard – inte som en andlig elits privilegium, utan som en tjänst som utförs till sin församling, som valde eller kallade honom. Hans primära uppdrag förblir predikan och andlig vägledning av de troende. Slutligen är ett oratorium en böneplats som är mer blygsam än en kyrka – ofta ett rum inrett i en befintlig byggnad, anslutet till en skola eller ett barnhem, avsett för gudstjänster för ett litet samhälle.

II. Familjen Monod

Familjen Monod är bland de mest berömda protestantiska dynastierna i fransk historia. Ursprungligen från Pays de Vaud i Schweiz, försåg den den protestantiska kyrkan med sjutton pastorer under två århundraden. Bland dess mest kända medlemmar finns Adolphe Monod (1802–1856), en av de största reformerta predikanterna under 1800-talet, och Frédéric Monod (1794–1863), grundare av Unionen av evangeliska kyrkor.

Den äldsta grenen hade etablerats i Köpenhamn sedan 1700-talet: Jean Monod (1765–1836) hade tjänstgjort där som pastor i den franska reformerta kyrkan, och det var i denna stad som hans son Guillaume föddes år 1800. Denna skandinaviska härkomst, ganska ovanlig för en fransk pastor, skulle ge familjen en särskild samhörighet med de nordiska protestantiska samfunden i Algeriet. Familjen hade flera grenar aktiva samtidigt. Horace Monod var pastor i Marseille; hans bror Guillaume, utbildad i Genève, hade tjänstgjort i södra Frankrike; och hans son Charles, född 1850, skulle i sin tur skickas till Alger.

III. Guillaume Monod i Alger (1849–1853)

Pastor Guillaume Monod (1800-1893) av Nadar.

År 1848 hade posten som pastor och president för Algeriets konsistorium varit vakant i nästan två år på grund av brist på tillgängliga kandidater. Horace Monod, en pastor i Marseille, föreslog sin bror Guillaume. Guillaume accepterade och valdes den 30 maj 1849 till både pastor och president för Algeriets konsistorium. Han var fyrtionio år gammal. Hans tid i Alger varade bara fyra år, men den var anmärkningsvärt intensiv. Han fick myndigheterna att inrätta tre nya pastorala tjänster i kolonin: i Bône för luthersk gudstjänst och i Alger och Oran för reformert gudstjänst, och strukturerade därmed för första gången ett pastoralt nätverk som sträckte sig bortom staden Alger ensam. År 1852 publicerade han "Instruktioner riktade till protestanterna i Afrika av en av deras pastorer", den första andliga guiden skriven specifikt för protestanterna i Algeriet.

Samma år grundade han tillsammans med pastor Jacques Timothée Dürr och konsistoriumsmedlemmen Thomas Brown det protestantiska barnhemmet Dély-Ibrahim. Efter långa förhandlingar med prefekten i Alger beviljades det tidigare militärlägret Dély-Ibrahim gratis den 11 februari 1852; de första pojkarna bosattes där den 1 juli samma år. Institutionen, som föddes ur dessa tre mäns gemensamma ansträngningar, skulle lämna ett bestående avtryck i det protestantiska livet i Algeriet. Guillaume Monod led av svår ögonsjukdom som han ådragit sig under Algeriets sol och lämnade Alger 1853. Han återvände till Frankrike och fortsatte en lång prästtjänst i Paris, där han levde till nittiosex års ålder 1896.

IV. Charles Monod i Alger (1873–1897)

Tjugo år efter Guillaumes avresa anlände en annan Monod till Alger. Charles Monod (1850–1897) var son till Horace och brorson till Guillaume. När han utnämndes till pastor i Alger 1873, bara tjugotre år gammal, bar han med sig hela historien om sin familjs algeriska protestantiska arv. Gift med Pauline Grivel hade han en dotter, Julie, född i Algeriet. Charles Monod tjänstgjorde i tjugofyra år, den längsta tiden i Algeriets konsistoriums historia på 1800-talet. Han grundade, tillsammans med en kollega, tidningen "Le Courrier du Dimanche", den första protestantiska publikationen som utkom varannan månad i Algeriet, ett bevis på hans engagemang för att upprätthålla kontakter mellan församlingsmedlemmar utspridda över ett vidsträckt territorium.

Hans tjänst var också, oundvikligen, en sorgestund. Den 12 juli 1875 förrättade han begravningen av den unge norrmannen Herman Rustad på Saint-Eugène-kyrkogården, i närvaro av generalkonsul Josef Kuhlman och några bekanta till den avlidne. Charles Monod var tjugofem år gammal. Herman Rustad var tjugotre.

Sexton månader senare, den 13 november 1876, höll han minnestalet för pastor Dürr vid hans grav, inför en stor församling från hela det protestantiska Algeriet. Le Mobacher I numret från den 15 november 1876 återges detta tal i sin helhet, där Monod återberättar sin äldres femtiofem år av tjänstgöring, varav trettiotre år tillbringades i Algeriet, och återställer honom den titel som hans trosfränder hade gett honom under hans livstid: « Apôtre de l’Algérie ». Där läser man denna enkla och korrekta formel, som sammanfattar ett liv: "Hans vita huvud böjde sig över hans arbetsbord, och han somnade för att aldrig vakna igen utom i de eviga boningarna."

Charles Monod dog i Saint-Denis du Sig i Oran-regionen den 18 april 1897. Han ersattes av pastor Jaulmes. Hans tjänstgöring hade omfattat en period av djupgående förändringar: den massiva ankomsten av alsace- och lorainerbor efter annekteringen 1871, kolonins ekonomiska boom och den växande diversifieringen av den protestantiska befolkningen i Alger.

V. En närvaro i nästan ett halvt sekel

À travers Guillaume puis Charles, la famille Monod accompagna les protestants d’Algérie pendant près d’un demi-siècle de 1849 à 1897, avec une interruption de vingt ans entre les deux ministères. Ils y fondèrent des institutions, publièrent, prêchèrent et enterrèrent leurs fidèles. Ils furent les témoins et les artisans d’une communauté singulière : cosmopolite, dispersée, souvent loin de chez elle, qui trouvait dans ce petit temple de la rue de Chartres un point d’ancrage commun.

Det var samma samhälle som genom åren hade välkomnat skandinaviska sjömän på genomresa, handelsanställda från norr och svenska och norska diplomater stationerade i Alger. Herman Rustad var en av dem, en av de anonyma individer som Charles Monod med värdighet följde till deras sista viloplats, precis som han hade gjort för andra före honom, och precis som han skulle fortsätta att göra efteråt.

Källor: Archives of the Reformed Church of France · Jean Volff, Revue d’Histoire du Protestantisme · Le Mobacher, 15 november 1876 · L’Écho d’Alger, 14 november 1951 · Riksarkivet Stockholm

Cornelia van Sypesteyn

I tidigare artiklar har jag förklarat hur jag lyckades spåra Cornelia van Sypesteyn, hustru till överste Bohm och syster till Gertrud, hustru till Johan Kuhlman. Gertrud hade emigrerat till Ingermanland, en svensk provins, och hennes efternamn hade ändrats till "von Sipstein", vilket ledde mig till en återvändsgränd som hindrade mig från att spåra hennes ursprung. Denna stora upptäckt gjorde det möjligt för mig att lösa mysteriet om Johan Kuhlmans hustrus och min direkta förfaders ursprung.

Förutom hennes porträtt som finns med i häftet till minne av 600-årsjubileet av staden Jacobshagen och Saatzig slott – en viktig släkthistorisk plats där överste Bohm begravdes och där Gerhard Kuhlman (1609–1637), Johans bror, dog – finns ytterligare ett spår av Cornelia i ett brev hon skickade till Johann Oxenstierna, son till storkanslern och blivande guvernör i Pommern. Skrivet en månad efter hennes mans död, vädjar hon om hans hjälp.

Brev från änkan Cornelia von Spypesteen, hustru till Jacob Bohm, till Johann Oxenstierna (son till storkanslern Axel Oxenstierna).

Saatzig, 16 september 1643

Den ädle och berömde Lord Legat, den store och mäktige beskyddaren etc.

Efter att ha riktat mina mest respektfulla hälsningar till er, kan jag inte dölja för Ers Nåd och Excellens hur den gode Herren nyligen, genom min käre och beklagade makes oväntade och beklagliga död, har försatt mig i det sorgliga tillståndet av änkaskap, vilket har orsakat mig stor elände och avsevärda skulder, så att jag knappt vet, med mina stackars små föräldralösa och outbildade barn, vart jag ska vända mig eller vart jag ska ta vägen - förutom till Gutschow (1), den egendom som Ers Nåd och Excellens har varit vänlig nog att tilldela och avträda till min avlidne make och hans arvingar i Hans Kungliga Majestäts namn.

Men det viskas här och där att jag och mina stackars barn kan bli berövade denna egendom. Om det skulle hända, skulle jag inte veta hur jag skulle försörja mig själv och min familj – än mindre hur jag skulle betala tillbaka mina skulder – och jag skulle utan tvekan bli den mest eländiga och olyckliga änkan på jorden.

Därför ber jag Ers nåd och excellens i allra högsta vänliga och ödmjukaste ödmjukhet: Var vänlig och försörj mig i Gutschow och hjälp mig att få Hans Kungliga Majestäts bekräftelse på den ovannämnda donationen, så att jag ärligt och anständigt kan försörja mig själv och min familj. Gud, som änkors och föräldralösas Fader och belönare av allt gott, skall sannerligen rikligt återgälda Ers nåd och excellens.

Med detta anförtror jag Ers Nåd och Excellens, såväl som deras älskade hustru, min nådiga grevinna och dam, åt gudomligt beskydd.

Skriven i Saazig den 16 september 1643.

Till Ers Nåd och Excellens, den mest ödmjuke

Cornelia van Spypesteen, änka efter den avlidne Jacob Bhoom.

Jag lyckades hitta Cornelia van Sypesteyns dopbevis i de holländska arkiven. Det är daterat 22 februari 1602 i Hillegom, en egendom som tillhör familjen van Sypesteyn i Nederländerna. Jag hittade också Cornelia och Jacob Bohms vigselbevis, daterat 1629.

Dopbevis för Cornelia van Sypesteyn den 22 februari 1604.

Vigselbevis för Cornelia van Sypesteyn och Jacob Larsson Bohm år 1629. Nederländernas arkiv.

(1) Gützkow : une ville au cœur de la Poméranie historique, est une ville située dans le nord-est de l’Allemagne, dans le Land de Mecklembourg-Poméranie-Occidentale (Mecklenburg-Vorpommern). Elle appartient à l’arrondissement de Vorpommern-Greifswald et se trouve à environ 15 kilomètres au sud de Greifswald, sur la rive nord de la rivière Peene. Ses coordonnées géographiques sont 53°57′ N / 13°25′ E, et son code postal est le 17506. Du point de vue historique, Gützkow occupe une place singulière dans la région. Elle fut en effet la ville centrale du Comté médiéval de Gützkow, un territoire qui joua un rôle important dans l’organisation politique et administrative de la Poméranie au Moyen Âge. À l’issue de la guerre de Trente Ans (1618–1648), Gützkow fut intégrée à la Poméranie suédoise, dans le cadre des traités de paix qui redessinèrent la carte de l’Europe du Nord. Ce lien avec la Suède est particulièrement significatif dans le contexte des archives militaires et historiques liées aux officiers suédois ayant servi en Poméranie durant cette période. Ce n’est qu’en 1815, à la suite du Congrès de Vienne, que la ville fut rattachée au Royaume de Prusse, marquant ainsi une nouvelle étape dans son histoire. Aujourd’hui ville modeste de quelque 3 000 habitants, Gützkow conserve les traces de ce passé pluriséculaire et demeure un témoin précieux de l’histoire poméranienne.