etienne.laude@yahoo.fr - La Saga des Kuhlman

Det lediga konsulatet

Fredrik Rouget de Saint-Hermines efterträde vid Sveriges och Norges generalkonsulat i Alger. Oktober 1872 till december 1873.

Comment Josef Kuhlman est devenu Consul Général de Suède et Norvège en Algérie (1872-1873). D’après la correspondance Kuhlman / Almquist conservée aux archives Nationales de Suède.

Une série en sept articles

Josef Kuhlman (1809-1876). Författarens personliga samling.

Jag har alltid undrat hur Josef Kuhlman, som hade vistats i Algeriet sedan 1841, blev edsvuren skeppsmäklare 1844. Hur fick han den viktiga diplomatiska posten 1873?

Var det verkligen enkelt att få denna utnämning – som i efterhand framstod som naturlig med tanke på Josefs omfattande erfarenhet i kolonin?

Var han inte tvungen att försvara sina intressen? Och att värja sig mot intrigmakare, vare sig de var franska eller svenska?

En analys av breven i Almquistsamlingen i Stockholm ger svaret.

Del ett – Det tomma konsulatet

Vad gäller rekommendationen från Rouget de St. Hermine (1): Jag kunde aldrig be honom om den direkt – han hade inte lovat mig någonting innan han lämnade Alger, eftersom jag – ovetande om att han ämnade söka en annan tjänst – inte hade bett honom om något. — Josef Kuhlman till Bernhard Almquist, Alger, 13 februari 1873 (brev nr 19)

Brev till Bernhard Almquist daterat den 13 februari 1873. Almquists samling vid Riksarkivet.

Den svenske konsuln Frederik Rouget de St-Hermine. Författarens privata samling.

Den 18 oktober 1872 lämnade Rouget de Saint-Hermine Alger. Han hade tjänstgjort som Sveriges generalkonsul sedan den 21 juni 1861 – och dessförinnan som tillförordnad generalkonsul sedan oktober 1860 – och var även dansk konsul; genom att resa till Helsingfors för att tillträda tjänsten som generalkonsul lämnade han inte bara en post vakant, utan lämnade båda de skandinaviska konsulaten i Alger utan företrädare.

Vad gäller Josef Kuhlman anlände han till Alger 1841 vid trettiotvå års ålder. Han utsågs till auktoriserad skeppsmäklare i december 1844 och byggde upp en karriär som sträckte sig över nästan trettio år.

I slutet av 1873 skrev han att han inte ville gå miste om frukterna av trettio års verksamhet. Det var alltså på alla dessa år han tänkte.

När Rouget de Saint-Hermine lämnar Alger för att tillträda tjänsten som generalkonsul i Helsingfors är Josef hans kansler. Josef har varit hans kansler vid det danska konsulatet sedan 1848.

Arvsföljden stod dock inte automatiskt öppen för honom. Den 13 februari 1873 – i det första brevet i ärendet till vännen och affärsförbindelsen i Stockholm, Bernhardt Almquist – återkom Josef till den rekommendation som Saint-Hermine hade lämnat. Saint-Hermine hade nämligen skrivit till honom innan han lämnade Alger för att rekommendera honom, då han trodde att ingen annan kandidat skulle träda fram.

I sitt senaste brev tar han dock tillbaka sitt löfte: ”Jag ångrar allt jag skrev i mitt föregående brev”, skriver han. Konsuln beklagar också att han har gett sitt stöd till Warot (2) och vill även ”dra tillbaka rekommendationen till hans förmån”. Vid det laget innehade Joseph Warot emellertid redan posten som vicekonsul för Sverige och Norge! Hur det än förhåller sig med den saken hade den avgående konsulns ursprungliga rekommendation varit ett naturligt val: han hade tänkt sig sin egen vicekonsul som efterträdare innan han ändrade sig och förordade Kuhlman – en utomstående mot en intern kandidat, en rutinerad veteran mot en ambitiös trettioåring.

Ett förtydligande är på sin plats: hela korrespondensen rör uteslutande det svenska konsulatet. Det danska konsulatet – som Saint-Hermine också lämnade vakant vid sin avresa – förekommer aldrig i sammanhanget; det skulle senare övertas av Joseph Warot i oktober 1873, men det är en annan historia som får berättas på annat håll.

Saint-Hermine hade också misstagit sig i en mer personlig fråga. Ett tillfälligt bakslag år 1870 – som omfattade åtta osålda partier och betydande obetalda transportkostnader – hade gett honom intrycket att Josef Kuhlman inte var så ekonomiskt solid som man kunde ha trott. På denna punkt svarade Josef med den precision som kännetecknar en man som själv sköter sin bokföring:

"Jag är inte rik, men jag äger minst 8 000 franc och har endast 1 800 i inteckningar i min fastighet. (3)"

Saint-Hermine uppmuntrar honom dock i det brev som Kuhlman citerar: "Sök dig till denna post och vänd dig till dina kontakter bland Stockholms köpmän, ty en sådan rekommendation kan visa sig vara till stor nytta för dig. Vad mig beträffar kan jag ingenting göra förrän det har beslutats att en svensk ska inneha konsulatet."

Kuhlman tar bokstaven för orden. Hans relä kommer att vara Bernhard Almquist, hans korrespondent i Stockholm, som han ber att å hans vägnar skriva till ordföranden för handelskammaren i Alger, Henri, och ställa tre frågor till denne: angående hans moraliska karaktär, hur han fullgör sina förpliktelser som mäklare samt vilket anseende han åtnjuter i Alger-områdets näringsliv.

Varför denna omväg via Stockholm? Därför att kandidaten inte själv kan vända sig till handelskammaren: Warot den äldre, från konkurrentfirman, har en plats där, precis som i handelsdomstolen. Det ankommer därför på Almquist – mannen i Stockholm – att skriva; i Alger förblir Kuhlman mäklaren som inte rekommenderar sig själv.

Och varför just Monsieur Henri? Jo, för att rekommendationsbrevet kom från allra högsta ort inom institutionen. Joseph Alexandre Henri – född 1816 i Auriol (Bouches-du-Rhône) och verksam i Alger, där han avled 1891 – var affärsman, lokal chef för *Compagnie de Navigation Mixte* (det stora Marseille-baserade rederiet, grundat 1850, som dominerade trafiken mellan Frankrike och Algeriet), styrelseledamot i Algeriets bank samt riddare av Hederslegionen. Han var dessutom en man som kände Kuhlman genom deras gemensamma yrkesverksamhet: *Navigation Mixtes* fartyg lade till i just den hamn där svensken hade drivit sin mäklarverksamhet sedan 1844. Ett rekommendationsbrev undertecknat av handelskammarens ordförande – som också var chef för hamnens ledande rederi – kunde knappast ha större tyngd.

Kvarstår, i ett efterskrift, den begäran som riktades till vännen Almquist – ett medgivande som vittnar om de trettio år som förflutit: Kuhlman hade glömt ”till vilken instans begäran skulle lämnas in och i vilken form den skulle framställas”. Sverige låg långt borta.

(1) Frederik Rouget de Saint-Hermine (1804–1883). Josef Kuhlmans företrädare som generalkonsul för Sverige och Norge i Algeriet. Biografi kommer att publiceras i en framtida artikel.

(2) Simon François Joseph Warot, känd som Joseph (1842–1924). Född den 1 november 1842 i Alger (registerpost nr 569 daterad den 11 november 1842) som son till Médard Louis Joseph Marot (1809–1883), entreprenör och trävaruhandlare, och Maria Buonaventura Frau. Trävaruhandlare (firman ”Warot & Fils”, Place d’Isly). Gift med Marguerite Catherine Flaguer den 29 december 1870; fem barn, däribland Eugène (1871–1929). Riddare av Hederslegionen (i egenskap av ordförande för Algers handelskammare); hedersordförande för nämnda kammare; hedersverkställande direktör för Crédit Foncier d’Algérie et de Tunisie; styrelseledamot i Compagnie de Navigation Mixte. Avled den 26 november 1924 i Alger, 82 år gammal; begravd på kyrkogården Saint-Eugène.

(3) Josef Kuhlman skulle inte ärva sin farsbrorson Johan Kuhlmans (1738–1806) förmögenhet förrän 1875, ett år före sin död…

Fortsättning följer i nästa avsnitt…

Familjen Schultz grav har hittats!

Augusti 2026 – Saint-Eugène-kyrkogården, Alger

En upptäckt av stor symbolisk betydelse för regionens kulturarv har nyligen gjorts på kyrkogården Saint-Eugène (Bologhine) i Alger: paret Schultzes grav lokaliserades i augusti 2026. Nyheten kommer att glädja alla som är intresserade av Algeriets diplomatiska och kulturella historia under 1800-talet.

Vilka var familjen Schultze?

Johan Fredrik Schultze (1774–1847) är en av de mest märkliga gestalterna i Alger under den förkoloniala och koloniala tiden. Han anlände 1810 till en stad som fortfarande stod under osmanskt styre och tillbringade trettiosju år där i tjänst hos fem nationer: först det osmanska Alger, därefter Sverige, Norge, Ryssland och Preussen i egenskap av konsul. Han bevittnade alla tidsepokens stora händelser: uppförandet av Salpêtrière på uppdrag av deyen, den franska erövringen 1830 – som han betraktade från sin villas högt belägna läge – samt ett liv ägnat åt att ta emot officerare, konstnärer, lärda och resenärer på Rue de la Licorne 12. Ingen europé bosatt i Alger år 1847 kände staden bättre än han.

Vykort från slutet av 1800-talet som visar ett kopparstick av marabuten och Dejens Salpêtrière. Författarens privata samling.

Han avled den 13 februari 1847 och var en av de första som begravdes på den plats som snart skulle bli känd som ”konsulernas kvarter” på Saint-Eugène-kyrkogården. Hans epitafium – enkelt men gripande – har bevarats i människors minne:

Här vilar en patriark, Johan Friderick Schultze, konsul för Sverige och Norge, chargé d’affaires för Ryssland och Preussen; född nära Stockholm den 15 januari 1774, död den 13 februari 1847. En vän, trogen hågkomstens bud, reste detta anspråkslösa minnesmärke över honom på främmande mark.

Vid hans sida vilar hans hustru, Kenney Bowen-Schultze (ca 1810–1861), en mycket känslig brittisk orientalistisk målare. Hennes akvareller och teckningar utgör ett ovärderligt visuellt tidsdokument över Alger under 1830- och 1840-talen – en tid före fotografins intåg. Hon höll också en berömd kulturell salong på *La Calorama* – en praktfull morisk residens i El-Biar som hon själv gett namn, med inspiration från grekiskans ord för ”vacker utsikt” – där stadens kosmopolitiska elit brukade samlas. Hon avled den 1 april 1861. Hennes epitafium lyder: ”Här vilar Kenney Bowen, änka Schultze, som avled den 1 april 1861, 51 år gammal.”

Teckning av Kenney Bowen-Schultze (1810–1861).

En återupptäckt grav, en förestående restaurering

Upptäckten av detta monument – som länge varit bortglömt och förfallet, likt delar av Saint-Eugène-kyrkogården – markerar inledningen på en ny fas. Renoveringen av gravmonumentet kan nu påbörjas i regi avA.C.S.E. , l’Association des Amis des Cimetières de Saint-Eugène Bologhine som i flera år har arbetat för att skydda, återställa och lyfta fram det begravningsrelaterade kulturarvet på denna enastående kulle.

Detta projekt kommer att dra nytta av stöd från fru Anna Block Mazoyer. Sveriges ambassadör, ett tecken på att de historiska banden mellan Sverige och Alger, som knöts för nästan tre århundraden sedan, inte har glömts bort. Den diplomatiska betydelsen av denna återställning är värdig mannen själv: efter att ha tjänstgjort som konsul för fyra olika stater är konsul Schultze sannerligen värd denna hyllning.

Kenney Bowen-Schultzes grav, augusti 2026.

Johan Fredrik Schultzes grav, augusti 2026.

Ett kulturarv att skydda

A.C.S.E. betonar att föreningens ambitioner sträcker sig längre än till enbart Schultzes grav; man genomför samtidigt flera restaureringsprojekt på kyrkogården Saint-Eugène, däribland *Carré des Consuls* (konsulernas kvarter), där paret Schultze vilar. Det är ett långsiktigt arbete som bedrivs med stöd av algeriska myndigheter och som syftar till att bevara ett begravningsarv av exceptionellt historiskt och arkitektoniskt värde.

Återupptäckten av denna grav sänder ett kraftfullt budskap: historia kan återvinnas, förutsatt att den vårdas. Och de som, likt familjen Schultz, bidrog till att knyta band mellan folk förtjänar att deras minne lever vidare.

Källor: La Saga des Kuhlman – La mort du Consul Schultze ; La Saga des Kuhlman – Madame Schultze ; Association A.C.S.E.

Jylland på redden utanför Alger

Tisdagen den 16 februari 1869.

När Helgolands hjältinna hälsade på den danske konsuln

*Jylland*. Anonym målning från 1800-talet.

Kvällen den 16 februari 1869 passerade en imponerande silhuett inloppet till Algers hamn: tre råtacklade master, ett kopparbeslaget ekskrov och en skorsten som avslöjade närvaron av en ångmaskin. Den danska fregatten *Jylland* – som i den franskspråkiga tidningen *L’Akhbar* kallades *Jutland* (en tysk stavning) – hade anlänt från Neapel, vilket utgjorde ett av stoppen på dess omfattande övningsexpedition i Medelhavet. I numret av *L’Akhbar* från den 18 februari rapporterades händelsen i spalten ”Journal de l’Algérie” med den för tidens tidningar karakteristiska kortfattadheten:

Den danska marinens ångfregatt *Jutland*, under befäl av kommendör Schultz, anlöpte vår hamn i förrgår kväll. Sedvanliga salutskott utväxlades. *Jutland* är bestyckad med 44 kanoner och har en besättning på 380 man. Fartyget har anlänt från Neapel.

En krigshjältinna för ankar

Tidningen *L’Akhbar*, torsdagen den 18 februari 1869.

Detta fartyg är inte vilket skepp som helst. *Jylland* – vars köl sträcktes den 11 juni 1857 vid Holmens varv i Köpenhamn, som ritades av skeppsbyggmästaren O.F. Suenson och utrustades med en motor från Baumgarten & Burmeister konstruerad av ingenjören William Wain – sjösattes den 20 november 1860 och togs i tjänst den 15 maj 1862. Som den första danska fregatten som från början kombinerade segel- och ångdrift, och med en propeller som kunde hissas upp i ett schakt i skrovet för att möjliggöra segling utan vattenmotstånd, utgör fartyget en symbol för den djärva övergången mellan två epoker i sjökrigshistorien.

Det var genom sjöstrid som hon gjorde sig ett namn. Den 9 maj 1864, under det andra Slesvigska kriget, drabbade den danska eskader hon tillhörde samman med en numerärt överlägsen österrikisk-preussisk flotta utanför Helgoland. Efter två timmars strid fattade den österrikiska fregatten *Schwarzenberg* – motståndarsidans flaggskepp – eld och sökte skydd på öns neutrala vatten. *Jylland* höll stånd trots att hon träffats arton gånger; sjösegern tillföll Danmark, även om kriget senare förlorades till lands. När hon 1869 anlöpte redden vid Alger var lokalbefolkningen troligen ovetande om att de välkomnade en ärorik överlevare – ett fartyg som under den efterföljande freden hade blivit skolfartyg för kadetter i den danska flottan.

Konsulns besök och salutskotten

Dagen efter ankomsten har protokollet sin gång. L’Akhbar fortsätter:

"I eftermiddag klockan ett gick herr Rouget de Saint-Hermine, generalkonsul för Danmark, Sverige och Norge, ombord på fregatten. Vid avfärden hedrades han med en salut om nio skott."

Alger, den 17 februari 1869. – Kommendör Schultz, fregattkapten, välkomnar generalkonsul de Saint-Hermine och herr Kuhlman, kansler vid det danska konsulatet, ombord på *Jylland*. Vid avfärden kommer konsuln att hedras med en salut om nio skott.

Salut med nio skott är den ceremoniella hedersbetygelse som tillkommer en representant för en vänligt sinnad nation; kommendör Schultz – vars grad, *capitaine de frégate*, noggrant noteras av den lokala tidningen – hyllar därmed Danmarks främsta konsulat vid denna del av Medelhavskusten.

Varför detta uppehåll i Alger?

Hamnbesöket var en del av det dubbla syftet med Medelhavsexpeditionen 1869–1870: att låta danska kadetter öva på att navigera i utländska hamnar och Medelhavets vatten, samt att visa upp flaggan i regionens viktigaste hamnstäder – först Neapel, därefter Alger. Staden, som sedan 1830 utgjorde det administrativa centrumet för Franska Algeriet, stoltserade med en upprustad och utbyggd hamn med kapacitet att ta emot även de största örlogsfartygen; det danska besöket blev därmed – inför den franska marinens styrka – ett bevis på livskraften hos en liten flotta som framgångsrikt hade bevarat sina traditioner samtidigt som den anammat ångdriften.

Fredrik Rouget de Saint-Hermine (? – ?)

Fredrik Rouget de Saint-Hermine (Stockholm, ?–?) var en svensk diplomat med en lång konsulär karriär i Medelhavsområdet. Han utsågs till konsul för Sverige och Norge i Alger den 20 oktober 1860 och verkade där i över ett decennium – fram till den 18 oktober 1872 – samtidigt som han även tjänstgjorde som konsul för Danmark; en dubbelroll som var vanligt förekommande vid den tiden. Det var i denna egenskap han den 17 februari 1869 gick ombord på fregatten *Jylland* som representant för både den svenska och den danska kronan.

Hans hustru, Anna Charlotta Löfling, födde honom dottern Anastasia Charlotta Teresia, som föddes i Stockholm den 4 februari 1831 och avled i samma stad den 29 april 1916. Familjens band till Alger var bestående: den 31 augusti 1867 överlämnade Saint-Hermine ett visitkortsfotografi från ateljén Alary & Geiser till Sigurd Kuhlman – den trettiotvåårige sonen till hans kansler Josef, som stod i begrepp att lämna Alger för att bosätta sig i Oran – med följande handskrivna dedikation: "Med tillgivna hälsningar till herr S. Kuhlman, Alger, den 31 augusti 1867"En gest som vittnar om den varma relationen mellan de två familjerna.

Efter avslutat uppdrag i Alger utnämndes Saint-Hermine till generalkonsul för Sverige och Norge i Helsingfors, vilket krönte en framstående diplomatisk karriär. Han var officer av franska Hederslegionen, storofficer av den osmanska Hederslegionen och riddare av svenska Nordstjärneorden. Hans efterträdare i Alger blev hans egen kanslist, Josef Kuhlman.

Såvitt jag vet finns inget porträtt av konsul de Saint-Hermine tillgängligt på nätet. Ändå har hans utseende bevarats åt eftervärlden genom ett fotografi – ett så kallat *carte de visite* framställt av Alary & Geiser (”Photographie algérienne”), en av Algers tidigaste och mest berömda ateljéer (belägen på Rue Neuve Mahon 1). Bilden visar en man i sina bästa år, iklädd uniform och med tydligt synliga epåletter och utmärkelser. Och på kortets baksida berättas en annan, mer personlig historia.

Fredrik Rouget de Saint-Hermine. Författarens privata samling.

På baksidan av fotovykortet finns en dedikation till Sigurd Kuhlman, Josefs son. År 1867 öppnade Sigurd en skeppsmäklarfirma i Oran tillsammans med sin kusin Svante.

Historien slutar dock inte där: några år efter *Jyllands* uppehåll iklädde sig Josef Kuhlman själv konsulsuniformen. År 1872 utsågs han till dansk generalkonsul, och 1873 övertog han även ansvaret för Sveriges och Norges generalkonsulat efter Rouget de Saint-Hermine, hos vilken han tidigare hade tjänstgjort som kanslist.

Epilog: Från Algerbukten till Ebeltoft Museum

Jylland fick en lång karriär: 1874 tjänstgjorde hon som Christian IX:s kungajakt – och tog honom till Färöarna, Island och så långt bort som Sankt Petersburg – och företog långa kryssningar till Danska Västindien under framstående befälhavare som prins Karl, den blivande kung Haakon VII av Norge. Den togs sedan ur bruk 1887 och gick in i en lång period av försummelse. Fregatten räddades från rivning i sista minuten och restaurerades mellan 1984 och 1994 och är nu det största bevarade krigsskeppet i trä i världen, med fören mot vinden i sin Ebeltofts friluftsmuseum, på själva Jylland, som det har fått sitt namn ifrån.

Av det långa livet återstår i Alger endast spår i form av dokument: några rader i *L’Akhbar* och en salut med nio skott.

Anteckningar:

L’Akhbar, 18 februari 1869, spalt i ”Journal de l’Algérie” – uttrycket ”i förrgår” förlägger ankomsten till kvällen den 16 februari.
Rapport från chefsöverläkare H.F. Bronniche, ”Fregattläkarens rapport” Jylland lors de la croisière en Méditerranée, 1869-70 », archives danoises, réf. n° 215.
Familjen Kuhlmans arkiv.

"Jag lever och jag dör"

Brev nr 8 – Lidén-Kuhlman-korrespondens (21 juni 1773)

« Correspondance Lidén-Kuhlman »

Linköping, 21 juni 1773. 19.00 måndag kväll.

Min egen vän,

Fastän ganska skakad och trött efter resan måste jag ändå skriva några ord för att säga att jag anlände välbehållen till Linköping, levande och välmående, och med min gamla gikt, och möttes av min kära mor med tårar och tusen välsignelser. Nu sitter jag här i en stol, precis som tidigare i Norrköping, men jag saknar mina vänner.

Vy över Linköping tagen från barriären där man passerar när man kommer från Norrköping. 1792. av J. F. Martin.

Resan gick otroligt snabbt. Hästar var redo överallt, så jag var här klockan 03:30. När jag kom tillbaka fann jag flasklådan full. Ännu en omtänksam detalj. Tack så mycket. Åh, om jag bara kunde njuta av den lite längre.

När jag gick idag var mitt hjärta så tungt att jag inte kunde säga adjö ett ord; men tvivla inte på min tacksamhet. Gud välsigne er, mina vänner, för all er vänlighet och allt möda ni har haft med mig hela tiden. Må Gud belöna er. Snälla, ge mig nöjet att skicka brev då och då, även om jag skulle bli så svag att jag inte alltid kan svara omedelbart.

Mina varmaste hälsningar till den goda damen är inte glömda. Tack även till fröken Örnberg för alla hennes insatser. Likaså till herr Bergström. Jag lever och jag dör,

Bäste herr Kuhlman, Er mest trogna Lidén.

Hälsa broder Rudberg med största hälsning. [Mottaget 22.6.]

carte des relais de poste de l'Ostergotland — Karta över postrutter i Östergötland i mitten av 1700-talet. Kartan visar endast Östergötland; de angränsande länen är helt enkelt namngivna på sidorna. En lista över posthus, tillsammans med diverse andra postanteckningar, visas i det nedre högra hörnet. Kartan är handritad och handkolorerad.

Historiska anteckningar

Avstånd och rutt: Avståndet mellan Norrköping och Linköping är cirka 45 kilometer. Vid den tiden var det svenska postnätet välorganiserat. Lidén noterar att "hästar var redo överallt", vilket tyder på att han kunde använda postkajsystemet (skjuts) smidigt. För en sådan sträcka kan man uppskatta att han var tvungen att byta häst tre gånger vid olika postkajter (vanligtvis cirka 10 till 15 km ifrån varandra).
Mamsell Örnberg: I texten nämns "Mams. Örnberg". Hon var hushållerska i familjen Kuhlman, en betrodd person i huset, vilket förklarar varför Lidén skickar henne hälsningar och tackar henne för hennes "bekymmer" (dvs. hushållsarbete och skötseln av det dagliga livet).
”Jag lever och jag dör” (Lefwer och dörr): Denna fras, placerad strax före signaturen, är en typisk betoning av 1700-talets brevstil. Den bör inte tas bokstavligt, utan som ett tecken på absolut hängivenhet: den betyder att författaren förblir trogen och fäst vid sin vän under alla omständigheter, i liv och död. Det är ett mycket högtidligt sätt att sluta en orubblig vänskap.

Saint-Cloud 1900: när tåget ansluter sig till festligheterna

Saint-Cloud d’Algérie, tidigt 1900-tal.

Article initialement publié le 1er juin 2026 et enrichi.

I. Saint-Cloud, januari–mars 1900: Århundradets fest

Allt började den 23 januari 1900, när en lokal korrespondent skickade den första beskrivningen av förberedelserna till Oran-tidningarna. Staden var prydd i sin festliga prakt. Banderoller och flaggor prydde redan Rue de Fleurus. Jurysällskapet – den medborgarkretsen för stadens anmärkningsvärda – beslutade att samtidigt fira sin årliga bankett och ankomsten av det första loket, planerad till söndagen den 31 januari klockan elva på morgonen: loket skulle för första gången köra in i lokhallen, från Arzew, med sina gäster ombord. Den kommunala musikkåren erbjöd vänligt sina tjänster.

Och Madame Veuve Kuhlman gick vänligt med på att ta hand om banketten. Detta namn – Madame Veuve Kuhlman – skulle återkomma som ett ledmotiv i alla pressartiklar vintern 1900. Det verkar obetydligt: en kvinna som lagade mat åt etthundratrettiofem gäster. I verkligheten var det kulmen på ett halvt sekel av algerisk historia, buren av en enda familj.

Karta över Oran-regionen som visar Saint-Clouds läge. Publicerad 1853 och signerad av general Daumas. ANOM.

Linjen som aldrig borde ha sett dagens ljus

Järnvägslinjen vars ankomst ivrigt väntas på är kulmen på en lång kamp. Den sträcker sig 43 kilometer mellan Oran och Damesne (nära Arzew) och byggdes som en smalspårig järnväg med en spårvidd på 1 055 meter – en spårvidd som berodde på ett fel i specifikationerna från 1874 – och hade beviljats Henri Lartigue¹, en bankir, som grundade det algeriska järnvägsbolaget för detta ändamål 1898. Eftersom företaget visade sig oförmöget att slutföra arbetet var det slutligen Oran-avdelningen som slutförde byggandet. Herr Jaeger², borgmästare i Saint-Cloud och ordförande för jurysällskapet, hade själv förklarat två år tidigare att linjen "aldrig skulle se dagens ljus".

Februari: Banketten utan lok

Den 3 februari 1900 höll juryföreningen sin årliga bankett i fredsdomarens sal. Loket hade ännu inte anlänt – de sista detaljerna var försenade – men festligheterna fortsatte ändå. Fru Kuhlman förberedde måltiden, som den lokala korrespondenten hyllade som "ett exempel på kulinarisk konst". Etthundratrettiofem gäster prydde bordet med sin närvaro. Herr Jaeger talade till församlingen och höjde sitt glas för föreningens framgång. Applåder överröstade hans ord. Sedan kom sångerna, där medlemmarna turades om vid notstället. Sällskapet skildes inte förrän runt klockan fyra på eftermiddagen – innan de återigen samlades i Aldebert Hall för en bal som varade "långt in på natten".

Mars: loket stiger ner i majestät

Den länge efterlängtade händelsen ägde rum en söndagsmorgon i början av mars 1900. Vid elvatiden samlades hela staden vid järnvägslinjen. I fjärran kunde loket ses komma ut bakom kyrkogårdsmuren. Prydt med blommor, girlanger och flaggor gick det majestätiskt nerför kullen som korsar Fleurusvägen. Allt stannade. Huvudena var avtäckta. Stadsorkestern slog igång "Marsellaisen" med entusiasm.

Folkmassan skakar hand, omfamnar och välkomnar de anlända som kommit ner från Arzew. Processionen återvänder till staden. En mottagning erbjuds gästerna. Sedan intar etthundratrettiofem gäster – ”med glupsk aptit”, noterar korrespondenten busigt – sina platser i den magnifikt dekorerade salen för banketten som förberetts av fru Kuhlman.

Vid efterrätten hyllade herr Jaeger arbetarna som hade byggt järnvägen: herr Thiéfin, chefsingenjör för arbetena; herrarna Sette och Anglar, sektionschefer; entreprenörerna herrarna de Saint-Rapt, Périnay och Anet; och herr Rouzaud, avdelningschef för det fransk-algeriska kompaniet. Sångerna återupptogs. Fader Hennequin, den äldste av 1848 års bosättare, reste sig och sjöng en patriotisk sång som fick hela rummet att stå upp. Herr Jaeger inbjöd sedan gästerna att förena sig "till minne av 1848 års bosättare" – ett förslag som enhälligt applåderades.

Församlingen skickade sedan ett telegram till Mr. Leyds⁴, Transvaals representant i Bryssel, för att gratulera de sydafrikanska republikerna till "den storslagna kamp de utkämpar för att behålla sin självständighet och frihet" – detta var under boerkriget (1899–1902). Mr. Leyds svarade "omedelbart" att han var "mycket rörd av dessa känslor av sympati".

II. Tillbakablick: Vem är Louise Kuhlman, född Chapotin?

Louise Kuhlman, född Chapotin. CDV taget i Oran omkring 1880. Författarens personliga samling.

Bakom den stränga titeln Madame Veuve Kuhlman döljer sig ett liv byggt på femtio år av kolonialt Algeriet. För att förstå vem Louise är måste man gå tillbaka till oktober 1848. Jacques Chapotin och hans dotter Ernestine, från Belleville, var en del av konvoj nummer 13 år 1848, en av de konvojer av parisiska familjer som landsteg i Medelhavet för att etablera de första jordbrukskolonierna i Algeriet. Snart, i november 1850, skulle de få sällskap av Victoire, modern, född Boucaut, tillsammans med sina fyra andra barn. De hade blivit lovade månen och stjärnorna, färdiga hem, men de fann bara en obrukad mark, 20 kvadratmeter stora hyddor för tre hushåll och sin första natt sovande på knippen av espartogräs. Kolera slog till redan 1849. Men familjen Chapotin höll ut.

De fick fem barn vars liv skulle komma att forma den sociala strukturen i en hel region: Eulalie (1829–1866) gifte sig med Michel-Eugène Beauvais⁵ år 1852 – hon dog i kolera 1866; Rosalie Joséphine (1837–1908) gifte sig med Ovar Lafitte⁶, den blivande borgmästaren i Cherchell, år 1855; Charles (1840 – före 1907), deras ende son, en mästare på hjulmakare i Marengo; och Louise (1843–?), den yngsta. Deras mor, Victoire, tillbringade sina sista dagar i Bourkika – på Louise och Sigurds egendom. Tre systrar, en bror, och, subtilt invävd i deras berättelse, kartan över västra Mitidja.

Vue générale de Saint-Cloud d’Algérie, vers 1950.

Sigurd Kuhlman: svensken från Oran

Sigurd Kuhlman föddes i september 1835 i Stockholm. Son till Josef Kuhlman⁷ – svuren sjömäklare, översättare på fem språk, Sveriges och Norges generalkonsul i Alger – anslöt han sig till sin far i Algeriet 1849, vid fjorton års ålder, och lärde sig sjömäklaryrket i Medelhavshamnarna.

Det var i Marengo, den 6 januari 1864, som Sigurd gifte sig med Louise Chapotin på Mitidjaslätten, en region som deras två familjer hade hjälpt till att utveckla. Två barn föddes i Marengo: Victor och Adèle. I slutet av 1867 bosatte sig paret i Oran, där Sigurd öppnade ett mäklarkontor. Ytterligare fyra barn föddes där: Georges (1872), Fernanda (1874, som dog vid tio månader), Sigurd Louis (1877) och Ludovic (1884). År 1891 invigde Sigurd den första direkta passagerarlinjen mellan Oran och New York. I september 1876 blev han den första medlemmen i sin familj att naturaliseras som fransk medborgare.

Änka i november 1899

Sigurd Kuhlman dog den 22 november 1899 i Saint-Cloud d’Algérie, där paret hade gått i pension, och begravdes där. Louise blev änka på hösten. Knappt två månader skulle gå innan Saint-Cloud kallade henne tillbaka till ljuset.

III. Återkomst till Saint-Cloud: en stad, en historia, ett öde

En stad född ur ett spanskt varumärke

Saint-Cloud d’Algérie har fått sitt namn från en nyckfull skapelse. År 1845 etablerade en spansk transportör, Joseph Huertas Campillo, ett gästgiveri på en plats som hette Goudiel – "äng, betesmark" på arabiska – mellan Oran och Mostaganem. En förbipasserande målare, nostalgisk över en resa till Frankrike, målade en skylt på fasaden: "Till staden Saint-Cloud." Det kungliga dekretet av den 4 december 1846 erkände officiellt namnet. År 1847 passerade hertigen av Aumale, generalguvernör i Algeriet, genom byn i sällskap med general Lamoricière och mottogs för middag under en improviserad triumfbåge.

Sedan kom konvojerna 1848 – 330 parisiska familjer, 893 själar, kolera och de överlevande som skulle bygga upp allting. År 1898, för sitt femtioårsjubileum, hade Saint-Cloud 5 000 invånare och producerade 200 000 hektoliter vin. Loket som förväntades 1900 var kulmen på denna historia.

Arvet

I oktober 1848 hade de första bosättarna gått från Arzew till Goudiel. Ett halvt sekel senare bar det blomsterpryddade lokomotivet som gick nerför kullen på Rue de Fleurus med sig hela den historien. Och det var Louise Kuhlman, född Chapotin – yngsta dottern i en pionjärfamilj som anlände 1848, hustru till en svenskfödd fransk skeppsmäklare och änka i knappt två månader – som hade förberett och serverat måltiderna för denna dubbla fest. Utan hennes vetskap förkroppsligade hon allt som det koloniala Algeriet hade vävt samman under ett halvt sekel: olika ursprung, sammanflätade öden, ett liv byggt mellan Marengo, Oran och Saint-Cloud.

La ligne Oran-Arzew sera fermée en 1958. Saint-Cloud deviendra Gdyel après l’indépendance en 1962.

Anteckningar:

¹ Henri Lartigue (1860–efter 1914), en bankir, erhöll koncessionen för Oran-Arzew-linjen genom lagen av den 9 april 1898 och grundade det algeriska järnvägsbolaget. Son till Charles Lartigue (1834–1907), ingenjör och uppfinnare av monorailen, och far till den berömda fotografen Jacques-Henri Lartigue (1894–1986), författare till de ikoniska bilderna från Belle Époque.

² Émile Jaeger (1852?–efter 1908) Borgmästare i Saint-Cloud från 1892 till åtminstone 1908, fullmäktigeledamot och sedan suppleant för Orans andra valkrets. Han var vinodlare och inflytelserik vald tjänsteman i regionen, den främste arkitekten bakom järnvägsprojektet, men hade ändå två år tidigare förklarat att linjen "aldrig skulle se dagens ljus". År 1879 gifte han sig med Marie Holtzmann, från en familj av alsatiska bosättare i Saint-Cloud.

³ Det fransk-algeriska bolaget (CFA), ett bolag som grundades på 1850-talet, hade en koncession på 300 000 hektar för odling av espartogräs och ett järnvägsnät. Det ägde 25 % av kapitalet i det algeriska järnvägsbolaget (Oran-Arzew). Det förvärvades av staten i december 1900 och dess tillgångar överfördes till det algeriska statliga järnvägsbolaget (CFAE) år 1912.

⁴ Willem Johannes Leyds (1859–1940) Holländsk jurist. Statsåklagare i Republiken Sydafrika (Transvaal) år 1884, statssekreterare åt president Paul Kruger, dåvarande befullmäktigad minister för Transvaal i Bryssel från 1898 till 1902. Under andra boerkriget (1899–1902) ledde han en intensiv diplomatisk kampanj från Bryssel för att samla de europeiska makterna till boernas sak.

⁵ Michel-Eugène Beauvais (1826–1904) Anlände till Marengo 1849. Borgmästare i Marengo från december 1870 till juli 1886. Gift först med Eulalie Chapotin (dog i kolera 1866), sedan med Mathilde Ida Zaepffel (1874) och Virginie Amiel (1893). Svåger till Sigurd Kuhlman genom hans första fru, syster till Louise.

⁶ Joseph Marie Ovar Lafitte (1832–1896) Ursprungligen från Mont-de-Marsan, anlände till Algeriet 1840. Gifte sig med Rosalie Joséphine Chapotin i Marengo 1855. Borgmästare i Cherchell från september 1870 till 1882, generalfullmäktigeledamot.

4 Josef Kuhlman (1809–1876) Född i Stockholm, far till Sigurd. Anlände till Alger 1844 som svuren skeppsmäklare och översättare (svenska, norska, engelska, tyska, franska). Sveriges och Norges generalkonsul från 1872. Riddare av Vasaorden (1866) och av Sankt Olofs orden (1872). Begravd på "Konsultorget" på Sankt Eugène-kyrkogården i Alger.

⁸ Henri d’Orléans, hertig av Aumale (1822–1897) Fjärde son till kung Louis-Philippe. Algeriets generalguvernör 1847, känd för att ha erövrat Abd el-Kaders Smala 1843. Invald i Franska akademin (1871). Donerade slottet Chantilly och dess samlingar till Frankrike. Död i Giardinello (Italien) den 7 maj 1897.

⁹ Louis Juchault de Lamoricière (1806–1865) Generalmajor, utexaminerad från École Polytechnique. En nyckelfigur i erövringen av Algeriet tillsammans med Bugeaud. Krigsminister 1848. Han landsförvisades efter statskuppen 1851 och ledde den påvliga armén som besegrades vid Castelfidardo (1860). Död i Prouzel (Somme) den 11 september 1865.

Källor: Samtida pressartiklar (januari–mars 1900, L’Écho d’Oran eller La Dépêche Oranaise); kuhlmansaga.com; marengodafrique.fr; Jean-Marc Lopez, monografi Saint-Cloud (PNHA nr 79, alger-roi.fr); S. Fontanilles, Les colonies agricoles, 1896; Wikipedia – Gare de Gdyel; Gallica BNF – Oran nätverk, 1913.