Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
År 2012 satte jag min fot på algerisk mark för första gången och det var naturligt att jag skulle besöka graven för mannen som i familjen kallas "konsuln"., au cimetière de Saint-Eugène à Alger.
Jag hade följt Josef Kuhlmans spår i åratal. Jag hade rekonstruerat hans ankomst till Alger våren 1841, hans uppgång från en enkel konsulärattaché till graden av svensk generalkonsul 1873, och hans död i Alger 1876. Men en grav är något helt annat. Det är ett ögonblick för reflektion, en djup känsla i sig.
Saint-Eugène-kyrkogården, Bologhine, som den kallas idag, har utsikt över Algerbukten. Det är en av de äldsta judiska och kristna kyrkogårdarna i Algeriet, belägen på en kulle ovanför havet, mellan himlen och Medelhavet. Att gå in på den ger en märklig känsla av att resa tillbaka i tiden. Bara namnen på stenarna berättar historien om 150 år av historia, handel, diplomati och familjer som kom från hela Europa för att bosätta sig i denna vita stad.
Vid ingången till kyrkogården förklarade jag mitt syfte för vakten. Han konsulterade registret utan att bli tillfrågad, slog upp namnet, hittade platsen och guidade mig vänligt till Konsultorget.
Det var då känslorna grep tag i mig.
Graven var nästan orörd. På en kyrkogård där så många gravar ligger övergivna, sönderfallande, övervuxna med vegetation, låg Josefs där, upprätt, läsbar. Och en detalj berörde mig mer än något annat: en liten blomkruka. Någon hade gått förbi. Någon hade tänkt på honom, på den här mannen som hade dött 136 år tidigare i en stad som inte var hans förfäders stad.
Oktober 2012.
Bredvid honom fanns en grav jag inte hade förutsett: Henrik Kuhlman, hans son, halvbror till Sigurd, min direkta förfader. Även den var i gott skick. Två generationer Kuhlmans sida vid sida, bara några steg från havet.
Jag stod orörlig länge framför de två stenarna.
Fjorton år senare
Jag återvände inte till Alger. Men inom ramen för ACSE, som efter att ha arbetat för den judiska kyrkogården nu tar itu med renoveringen av Carré des Consuls, bad jag att en inventering skulle upprättas av graven, för att veta exakt hur den var i skick och vad som behövde göras för att bevara den.
Rapporten kom, och tiden hade gjort sitt. Det behöver väl knappast sägas att jag var i ett visst sinnestillstånd när jag tittade på de där bilderna.
Marksänkning, förskjuten toppplatta, försvagad struktur. Fjorton år räckte för att det som var nästan intakt år 2012 skulle bli en grav i fara.
Josef Kuhlmans grav, juni 2026.
Beslutet
Jag beslutade därför att agera utan dröjsmål och att påbörja en totalrenovering av Josef Kuhlmans grav.
Men projektet går längre än bara Josefs grav och syftar även till att renovera gravarna för de andra svenska och norska konsulerna som vilar på Konsultorget, konsulerna Sundelin, Schultze och Nordström, samt andra svenska undersåtar som är begravda på samma plats.
Utöver medlemmarna i denna familj riktar jag mig därför till mina kusiner (i vidaste bemärkelse…) i Sverige och Norge: alla de som, från Sverige eller någon annanstans, vill bidra till bevarandet av detta gemensamma minne. Du kan delta i detta projekt genom att bidra via en insamlingskampanj: Renovering av Josef Kuhlmans grav på Konsulernas torg i Alger.
Tack på förhand och jag kommer att uppdatera er om hur arbetet fortskrider här på sidan.
Etienne Laude
→ För att lära dig mer om ACSE och dess åtgärder: web-acse.fr
1. Ett exceptionellt dokument: den lutherska begravningspredikan
Pauli Militis Christi Epinikion är en Leichpredigt, en luthersk begravningspredikan tryckt i Old Stettin (Alt-Stettin) år 1637 av tryckaren Georg Götzken. Den är ett verk av doktor Christophorus Schultetus, pastor i St. Jakobs kyrka i Old Stettin och biktfader för de avlidna. Denna litterära och religiösa genre, starkt kodifierad i den tyska lutheranismen under 1500- och 1600-talet, kombinerar systematiskt en predikan byggd kring en noggrant vald bibeltext med ett detaljerat biografiskt CV, vilket gör den till en förstklassig genealogisk källa.
Den centrala texten som valts här är 2 Timoteusbrevet 4:7-8 – ”Jag har utkämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron” – vars militära metafor resonerar perfekt med den avlidnes militära karriär. Den latinska titeln ”Pauli Militis Christi Epinikion” (Paulus segersång, Kristi soldat) – lånar från den grekiska genren epinicion, en triumfpsalm reserverad för segrare i spel, för att framställa kristen död i strid som en absolut seger. Dokumentet gäller Gerhard Kulemans (ibland stavat Kuhlman eller Culeman), en överstelöjtnant i den svenska kronans tjänst, född den 5 mars 1609 i Livland, dödligt sårad den 10 maj 1637 nära Saatzig, och som dog den 29 maj 1637 i Vieux-Stettin vid 28 års ålder.
Första sidan av pastor Schultetus predikan som lästes upp vid Gerhards begravning i Sankt Jakobs kyrka i Stettin år 1637.
Andra sidan av pastor Schultetus predikan som lästes upp vid Gerhards begravning i Sankt Jakobs kyrka i Stettin år 1637.
2. Genealogiska och historiska aspekter
Predikans Curriculum Vitae ger ett anmärkningsvärt noggrant genealogiskt och biografiskt porträtt. Gerhard Kulemans kom från en gammal och välkänd adelsfamilj i Livland. Hans far, Johann Kulemann, var herre över Jamowitz-godset; hans mor, Hedwig född von Focken, var en livländsk adelskvinna. På sin fars sida var Gerhards farfar Patricius av den kejserliga fristaden Lübeck, vilket kopplade familjen till den övre hanseatiska handelsklassen. Hans möderns linje går tillbaka till en mormor, von der Hoghenhausen, som i predikan beskrivs som tillhörande en "ridderlig och högt uppsatt adelsfamilj i Livland". Efter sin fars död skickades Gerhard av sin mor till Akademisches Gymnasium i Hamburg, där han studerade i tre år innan han tjänstgjorde som attaché hos en ambassadör för en dansk kung och reste till Sverige, Danmark och Moskva. Han gick sedan med i den kungliga svenska armén i Tyskland, där hans bror Johan Friedrich Kulemans³ redan tjänstgjorde som löjtnant i regementet för Général Duwall under Colonel Bohm⁴. Gerhard utmärkte sig under intagandet av Stein-redouten i Schlesien (300 fångar) och sedan under det heroiska försvaret av Sandt framför Breslau, där han motstod en fullständig belägring i sex veckor utan förnödenheter tills han tvingade fienden att retirera, en bedrift som gav honom en befordran till överstelöjtnant av general Duwall. Den 24 juni 1636 gifte han sig med Barbara von Eichstädten, dotter till herren över Küssow-godset. Deras äktenskap varade bara i 21 veckor. Gerhard skadades i höger lår under en operation under befäl av fältmarskalk Herman Wrangel och fördes till Vieux-Stettin där han mottog de sista ritualerna i närvaro av sin biktfader, Dr. Schultetus, och dog fridfullt den 29 maj 1637, omkring klockan 22.00, nitton dagar efter sin skada. Han begravdes den 9 juni 1637 i Saint-Jacques-kyrkan i Vieux-Stettin.
Pastor Schultetus i predikstolen, badande i det högtidliga ljuset från Sankt Jakobs kyrka i Stettin. På första raden, Barbara i sorg och Johan Friedrich i officersuniform. Den draperade båren i mitten. AI-genererad bild i stil med kyrkoinredningarna i Saenredam och Witte.
3. Vad detta dokument avslöjar och vad det bekräftar.
Första sidan av CV:t som nämns i predikan. Notera omnämnandet av fader Johan Kulemann, erbsess auf Jamowitz, samt efternamnet på hans mormor.
Predikans curriculum vitae ger ett anmärkningsvärt noggrant genealogiskt och biografiskt porträtt. Gerhard Kulemans kom från en gammal och välkänd adelsfamilj i Livland. Hans far, Johann Kulemann, var herre över Jamowitz-godset; hans mor, Hedwig född von Focken, var en livländsk adelskvinna. På sin fars sida var Gerhards farfar Patricius av den kejserliga fristaden Lübeck, vilket kopplade familjen till den hanseatiska köpmannaöverklassen. Möderns linje går tillbaka till en mormor von der Hoghenhausen, som i predikan presenteras som tillhörande en "ridderlig och högt uppsatt adelsfamilj i Livland".
Andra sidan av CV:t som nämns i predikan, där vi hittar avsnittet om hans studier och hans tidiga år i Holland och Ryssland.
Efter sin fars död skickades Gerhard av sin mor till Akademisches Gymnasium i Hamburg, där han studerade i tre år. Han började sedan tjänstgöra som ambassadör hos den danska kungen, högt ansedd vid det kungliga hovet, och tillsammans med honom genomförde han flera diplomatiska uppdrag till Sverige, Danmark och Moskva, och utförde sina plikter med sådan utmärkelse att "kungar, prinsar och herrar var mycket nöjda". Driven av en stark önskan att se världen och lära sig dess språk reste han till Spanien och Italien, sedan till Holland med avsikt att ge sig ut till Ostindien, en plan som han avråddes från av inflytelserika personer. Han stannade sedan kvar i Holland i över ett år, tjänstgjorde i prinsens armé och tränade i militära övningar.
Tredje sidan av CV:t som nämns i predikan.
När han fick veta att Hans Kungliga Majestät Sverige hade gått in i kriget i Tyskland, lämnade han omedelbart Holland för att gå med i den svenska armén i Frankfurt an der Oder, där hans bror Johan Friedrich Kulemans³ redan tjänstgjorde som kapten i general Duwalls, överste Böhms⁴ regemente. Gerhard utmärkte sig under intagandet av Stein-redouten i Schlesien (300 fångar) och sedan under det heroiska försvaret av Sandt före Breslau, där han motstod en fullständig belägring i sex veckor utan förnödenheter tills han tvingade fienden att dra sig tillbaka, en bedrift som gav honom en befordran till överstelöjtnant av general Duwall.
Den 24 juni 1636, han gifta sig Barbara von Eichstädten, dotter till herren över Küssow-godset. Deras äktenskap varade bara 21 veckor. Gerhard skadades i höger lår under en operation under befäl av fältmarskalk Herman Wrangel och fördes till Vieux-Stettin där han mottog de sista ritualerna i närvaro av sin biktfader, dr Schultetus, och dog fridfullt den 29 maj 1637, omkring klockan 22.00, nitton dagar efter sin skada. Han begravdes den 9 juni 1637 i Sankt Jakobs kyrka i Vieux-Stettin.
Å andra sidan bekräftar och bekräftar flera inslag i predikan vad forskning som utförts på familjen Kuhlman redan hade fastställt: broder Johan Friedrich Kulemans närvaro i regementet Général Duwall under order av överste Bohm, kopplingen till familjen van Sypesteyn och Saatzigs centrala roll i denna generations öde, alla element som redan dokumenterats på denna webbplats.
Utdrag ur Van Sypesteyn-museets arkiv i Nederländerna, där vi ser namnen på Cornelia, gift med Jacob Larsons Bohm, och Gertrud, gift med Hans Fredrik Coelman.
Anteckningar:
¹ Erbseß : bokstavligen ärftlig herre, som betecknar den som innehar sin domän i fullt överförbart ägande, i motsats till den feodalherre vars förläning förblir återkallelig.
² Namnet ”Hoghenhausen” är den arkaiska stavningen av ”Hohenhausen”, en adlig familj med ursprung i byn Hohenhausen i Lippe (Westfalen). Partikeln ”von der”, som den står exakt i originaldokumentet, bekräftar att familjen fått sitt namn från just denna plats, vilket indikerar att de ursprungligen var dess herrar.
³ Identiteten på Johan Friedrich Kuleman bekräftar dokumentationen från Van Sypesteyn Museum (Nederländerna), som nämner en "Hans Fridrik Coelman" med titeln overste (överste) i tjänst hos Sveriges kung ("Konung van Sveden"), där Hans är den holländska diminutiven av Johan och Coelman den holländska transkriptionen av Kuhlman / Kuleman.
⁴ Jacob Bhom (eller Bhoom, Bohm, Boom, beroende på källan) är "Herrn Obersten Bohms" i begravningspredikan. Gravskriften i Saatzigs kyrka, beställd av hans änka Cornelia van Sypesteyn, intygar att han var Chiliargue (överste) hos Hans Kungliga Majestät Sverige och att han dog den 10 augusti 1643, vid 42 års ålder, av skador han ådrog sig i en duell. Hans fru, Cornelia van Sypesteyn, var syster till Gertrud van Sypesteyn, hustru till Johan Friedrich Kulemans, vilket gjorde Bohm och Johan Friedrich till svågrar, vilket förklarar den nära militära kopplingen mellan de två männen och Gerhards integration i det regementet.
Inledande anmärkning: Det följande är en historisk hypotes, byggd på en mängd konvergerande bevis. Inget dokument hittills bevisar förekomsten av ett samband mellan Magnus Jacob Crusenstolpe och Josef Kuhlman. Men sammanträffandena är för många, för precisa, för konsekventa för att ignoreras.
Josef Kuhlman (1809-1876)
Jag hade alltid undrat vad som hade drivit Josef att ge sig av till Algeriet. Vid den tiden kunde säkerligen lockelsen av nyhet, Orienten eller till och med äventyr förklara denna avresa, särskilt för familjen Kuhlman. Men någon, något, måste ha påverkat detta beslut, öppnat just denna dörr. Man anländer inte bara 1841 till ett nyligen erövrat Algeriet av en slump, utan kontakter, utan en introduktion.
Det troliga svaret kom från ett oväntat håll: en liten svensk bok, tillägnad en landsortsstad, som verkade inte ha något att göra med Nordafrika.
Hertzmans bok, en inventering som avslöjar mer än vad som syns vid första anblicken
Per Fredrik Hertzman föddes den 23 januari 1810 i Tingstad nära Norrköping, son till kyrkoherden. Han var jurist till utbildningen och tjänstgjorde som notarie och sedan som kommunal domare i Norrköping. Han var också en diskret forskare, passionerad för sin stads historia. Under de sista decennierna av sitt liv skrev han en text som skulle publiceras postumt: Anteckningar om Norrköpings stad, topografiska anteckningar om gamla Norrköping som det existerade vid början av 1800-talet.
Per Fredrik Hertzman (1810-1884)
Boken ger en mycket detaljerad redogörelse för gamla Norrköping, gata för gata, hus för hus, ägare för ägare – staden författaren kände i sin barndom och ungdom. Det är en promenad genom ett försvunnet Norrköping, före de stora bränderna 1822 och 1826 som härjade en stor del av det.
Och bland de hundratals namn han nämner intar familjen Kuhlman en särskild plats. Hertzman tycks känna familjen Kuhlman. Huset som tillhörde Johan Kuhlman (1738–1806), grosshandlare och riddare av Vasaorden, låg i hörnet av Drottninggatan och Skolgatan, en av de mest kända adresserna i Norrköping. Hertzman talar om det med en precision som förråder personlig kunskap: han beskriver det autografalbum som Johan Kuhlman hade sammanställt under årens lopp, signerat av sin tids mest berömda personer; han nämner att målaren Pehr Hörberg hade ritat en vy av familjens lantgård, Rödmossen i Kolmården; han berättar att när huset brann ner 1822, byggde Johans två söner upp det igen "med anmärkningsvärd fromhet, nästan exakt som det var"; Han noterar också att den berömde professorn Johan Henrik Lidén hade bott där sängliggande i sjutton år fram till sin död 1793, hos Johan Kuhlman som åtnjöt allmänt respekt och upprätthöll nära band med sin tids stora intellektuella gestalter.
Detta är inte beskrivningen av en främling. Det är porträttet av en familj Hertzman hade känt, vars intima detaljer han var bekant med, och som han uppenbarligen ägnade sin beundran. Men det var ett annat, till synes oskyldigt omnämnande i samband med hans bok, som väckte mina misstankar.
I den biografiska noten som inleder boken berättar förläggaren Gustaf Malmberg att Hertzman, efter sina studier, åkte till Stockholm omkring 1836 och arbetade där i flera år. Och han specificerar:
"...under vilken han personligen gjorde bekantskap med den berömde herr J. Crusenstolpe. Han återvände sedan till Östergötland, där han bekvämt nog försökte undvika möjligheten att kompromettera sig under de oroligheter som kort därefter utbröt i huvudstaden i samband med högförräderirättegången mot Crusenstolpe."
Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865)
Magnus Jacob Crusenstolpe (1795–1865) är en av de mest kontroversiella personerna i 1800-talets Sverige. Han var advokat, historisk romanförfattare och politisk journalist och arresterades 1838 för majestätsbrott efter att ha publicerat tunt dold kritik av Karl XIV Johan (Bernadotte). Hans fängelsestraff utlöste upplopp i Stockholm i juni 1838, "Junidagarna", en av de första episoderna av liberal revolt i modern svensk historia.
Hertzman kände honom personligen. Och han hade ansett det klokt att lämna Stockholm innan affären bröt ut. Namnet var inte obekant för mig eftersom det var just en Crusenstolpe som, på andra sidan Medelhavet, hade välkomnat Josef Kuhlman i konsul Schultzes sällskap. Var det en slump? Eller den första ledtråden till en saknad länk?
Två bröder, två världar
Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (1801–1882) han var yngre bror till Magnus Jacob. Sex år skilde dem åt, båda födda i Jönköping i en familj av mindre provinsiell adel. Deras vägar kunde inte ha varit mer olika. Medan Magnus Jacob stannade kvar i Sverige, i Stockholms salonger och redaktioner, där han skrev, debatterade och orsakade uppståndelse, fram till sin arrestering, vilket gjorde honom berömd trots sig själv, lämnade Fredrik Sverige redan 1825, efter en militär karriär som avbröts av en skandal. Han stred i det grekiska frihetskriget under general Fabvier (en fransman) innan han gick med i den svenska konsulära tjänsten. Han blev sekreterare i Tripoli 1827, sedan stationerad i Rio de Janeiro, och bosatte sig därefter i arabvärlden, först i Tanger, där han lärde sig arabiska och förberedde vad som skulle bli den första översättningen av Koranen till svenska (publicerad i Stockholm 1843). Och från och med 1832 var den närvarande i den svenska konsulära strukturen i Nordafrika, särskilt i Alger.
Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (1801–1882)
Den officiella historien om det svenska konsulatet i Alger (KonsulsstatenDetta bekräftar att Fredrik Crusenstolpe faktiskt anges som sekreterare vid konsulatet från 1832, sedan tillförordnad konsul 1847, efter Johan Fredrik Schultzes död, den sittande konsuln som Josef Kuhlman känt sedan sin ankomst. Han blev generalkonsul 1858, innan han förflyttades till Lissabon 1860.
Det var honom som Josef Kuhlman fann där när han anlände till Våren 1841.
Två bröder alltså: en som Hertzman kände personligen i Stockholm, den andre som hade varit stationerad i Alger i nästan tio år när Josef anlände. Denna koppling är kärnan i följande hypotes.
Uppsala, där allt kan ha börjat
För att förstå hur dessa vägar kan ha korsats måste vi gå tillbaka till Uppsala och Stockholms studentnations register. Dessa register dokumenterar de studenter som år för år inskrevs vid Uppsala universitet, kategoriserade efter deras hemförening. Kuhlmans, ursprungligen från Stockholm, var registrerade hos Stockholms nation.
Och det finns ett omnämnande av de tre bröderna Kuhlman, söner till Johan Peter (1767-1839) och Inga Nasbom (1776-1852):
Pehr Erik Kuhlman (né en 1799) : inscrit en 1816, mort en 1827. Sa notice se limite à deux mots, son nom et sa mort. Aucune carrière, aucun examen. Une vie interrompue avant d’avoir pu commencer.
Claes Jakob Kuhlman (né en 1800) : inscrit lui aussi en 1816, la même année que son frère aîné. Noté « Artillerist » entre guillemets, le compilateur lui-même semblait incertain du titre. Mort à Stockholm en 1823, à vingt-trois ans.
Joseph (Josef) Kuhlman (né en 1809) : inscrit en 1827, l’année même de la mort de Pehr Erik. Il avait dix-huit ans. Sa notice se termine par des points de suspension : « Kammarskrivare i Riksgäldskontoret, . . . . . . » Sammanställaren hade inte resten av berättelsen, och den hade skrivits i Algeriet.
När Josef skrevs in i Uppsala 1827 bar han på tyngden av två broderliga förluster. Claes Jakob hade dött fyra år tidigare. Pehr Erik hade just dött samma år. Han var den siste. Och han var i början.
Per Fredrik Hertzman skrev för sin del in sig i Uppsala året därpå, 1828, vid Östgöta nation. Båda männen befann sig i Uppsala samtidigt, i en liten universitetsstad med cirka 1 500 studenter där studenter från olika nationer minglade på samma gator, samma kaféer och samma klassrum. Josef och Hertzman skilde sig knappt ett år i ålder. De kan ha känt varandra, eller korsat varandras vägar, och rört sig i samma kretsar.
Stockholm, 1830-talets smältdegel
Josef lämnade Uppsala omkring 1830 för att tillträda sin tjänst som kammarskrivare vid Riksgäldskontoret, i hjärtat av Stockholms finansförvaltning, och gick sedan med i KommerzKollegium. Han stannade där fram till sin avresa till Alger omkring 1840-1841. Josef stannade således i Stockholm i nästan ett decennium.
Det var i Stockholm som Hertzman personligen träffade Magnus Jacob Crusenstolpe, vilket hans levnadstecknare specificerar. Och i samma Stockholm på 1830-talet umgicks Josef med en man han hade känt i Uppsala: Oscar Patrik Sturzen-Becker (1811–1869), alias Orvar Odd. Inskriven vid Stockholms nation 1827, i samma klass som Josef, hade Orvar Odd blivit en medarbetare på Aftonbladet, den liberala tidning kring vilken alla Stockholms progressiva sinnen, inklusive Crusenstolpe, drogs. Dessa kretsar kände varandra, besökte varandra och rekommenderade varandra.
Oscar Patrik Sturzen-Becker (1811–1869), alias Orvar Odd.
Vi har inga direkta bevis för att Josef och Magnus Jacob Crusenstolpe någonsin träffades. Men den miljö Josef rörde sig i i Stockholm – finansförvaltningen, Östgöta- och Stockholmsnationens nätverk, journalistiska och liberala kretsar – var just den där Crusenstolpe var en central figur. Sannolikheten att de korsade vägar är hög, men säkerheten är fortfarande svår att förstå.
År 1838 utbröt Crusenstolpe-affären. Hertzman fattade det kloka beslutet att lämna Stockholm. Josef stannade dock kvar där i minst ett år till. Det var under denna period, i denna spända stad, som beslutet att resa till Alger förmodligen fattades, om hypotesen är korrekt.
Porten till Alger, den centrala hypotesen
Franska Algeriet år 1841 var ingen vanlig destination. Erövringen hade börjat 1830, knappt elva år före Josefs ankomst. Kolonin var instabil, farlig och fortfarande under administrativ utveckling. De utlänningar som framgångsrikt bosatte sig där anlände inte utan förbindelser. Vid det svenska konsulatet i Alger hade Johan Fredrik Schultze varit stationerad sedan 1816, först som sekreterare, sedan tillförordnad konsul från 1829. Och vid hans sida, sedan 1832, fanns Fredrik Crusenstolpe.
När Josef Kuhlman anlände våren 1841 var det dessa två män som välkomnade honom. Crusenstolpe, "alltid välinformerad", tvekade inte att hänvisa honom till rätt adresser och rätt personer.
Hypotesen är därför följande: Josef anlände till Alger med ett introduktionsbrev för Fredrik Crusenstolpe, ett brev som erhållits i Stockholm via Magnus Jacob, kanske med hjälp av Hertzman eller Orvar Odd. De två bröderna brevväxlade regelbundet; Magnus Jacob agerade som mellanhand för Fredriks angelägenheter i Sverige. Att överlämna ett brev till en ung svensk som reste till Algeriet för sin bror på konsulatet var en naturlig och vanlig praxis inom tidens diplomatiska och intellektuella nätverk.
Denna hypotes är baserad på en mängd konvergerande bevis:
Hertzman hade känt Kuhlmans från Norrköping sedan barnsben
Hertzman och Josef var i Uppsala samtidigt (1827–1828)
Hertzman kände Magnus Jacob Crusenstolpe personligen i Stockholm
Josef drogs in i samma Stockholmskretsar via Orvar Odd och Aftonbladet.
Fredrik Crusenstolpe hade varit vid konsulatet i Alger sedan 1832
Josef anlände till Alger 1841 och vägleddes omedelbart av Crusenstolpe.
Inget av dessa element, betraktade var för sig, utgör bevis. Tillsammans målar de upp en bild som är svår att ignorera.
Cirkeln sluts
Resten är historia: Josef Kuhlman lämnade aldrig. Han blev skeppsmäklare 1844, en av de första svurna officerarna i kolonin. Han byggde ett hus, ett rykte, en familj. År 1873 utnämndes han till svensk generalkonsul i Alger, efterträdande Schultze → Crusenstolpe → Rouget de Saint-Hermine-släkten, och dog i tjänst 1876.
Och Fredrik Crusenstolpe, mannen genom vilken allt kan ha börjat, hade lämnat Alger 1860 för Lissabon. De två männen hade delat samma konsulat i tretton år. Allt kan ha börjat med en liten bok om Norrköping. Med en enda mening. Med ett namn.
Det definitiva beviset för denna hypotes, om något, skulle finnas i Riksarkivet i Stockholm (Utrikesdepartementets samling, konsulära akter Alger 1840–1841): ett rekommendationsbrev, ett inresevisum från konsulatet, ett omnämnande i korrespondensen mellan de två bröderna Crusenstolpe. Sökandet fortsätter...
I de svenska källor som utgör kärnan i Kuhlmansagan återkommer en fras som ett gåtfullt refräng: "Herre till Jamawitz i Pommern", eller Herre över Jamawitz i Pommern. Det är titeln som föregår Johan Kuhlmans namn högst upp i släkttavlan Tab. 1, det geografiska ankaret för en familj som genom krig och allianser skulle bli en av de adliga släktlinjerna i 1600-talets Sverige.
Första sidan i familjen Kuhlmans adliga akt. Författarens personliga samling.
Men var är Jamawitz? Denna till synes enkla fråga visar sig vara en verklig historisk undersökning.
Ett namn som håller måttet.
Ingen modern karta listar en "Jamawitz". Ingen polsk eller tysk by bär det namnet idag. Vid första anblicken verkar leden kall. Två hypoteser framträder dock i litteraturen:
Den första vägen leder till Janowiec Wielkopolski, en liten stad i den tidigare provinsen Poznań, vars historiska tyska namn var "Janowitz". Den fonetiska likheten är obestridlig. En geografisk detalj ogiltigförklarar den dock omedelbart: Janowiec Wielkopolski ligger inte i Pommern. Ändå är källorna entydiga: Janowitz ligger "i Pommern".
Den hypotetiska situationen är att havet är om och om igen och Catharina Behrens från Lübeckarkivet som satte mig på vad som verkar vara rätt spår.
Jannewitz, Kreis Schlawe: Pommerns spår
I de historiska uppteckningarna av Kreis Schlawe, ett distrikt i det tidigare preussiska Pommern, finns det en by som heter Jannewitz, numera känd under sitt polska namn Janiewice, beläget ungefär 11 kilometer sydost om Sławno (forntida Schlawe), nära Östersjökusten, är den fonetiska likheten mellan "Jannewitz" och "Jamawitz" inte en slump: i gammaltysk gotisk skrift (Kurrentschrift) är bokstäverna "nn" och "m" mycket lika. Ett enkelt misstag av en skrivare eller läsare kunde lätt leda till att den ena förväxlades med den andra. Denna typ av fel var extremt vanligt i arkiven från den perioden.
Jannewitz är en av vendiskt (slaviskt) ursprung, organiserad runt en central damm, vars dokumentade historia går tillbaka till 1400-talet. Berättelsen skrevs av Martin von Zitzewitz, som föddes 1442 och 1460. En 1500-årig berättelse av Jacob von Zitzwitz och hans bästa vän, med faderns och fars ord. Det var en “Rittergut”, en adelsgård vars status perfect matchade en famille som Kuhlmans.
Jannewitz på en preussisk karta från 1890.
Johan Kuhlman, herre av Jannewitz
I Sverige betecknar titeln "Herre till [plats]" ägaren till en herrgård. Det är den exakta motsvarigheten till det tyska "Herr auf/zu" eller det franska "Seigneur de". Att säga att Johan Kuhlman var "Herre till Jamawitz" betyder därför att han var den obestridda herren över denna egendom i Pommern och att Jannewitz var Kuhlman-släktens säte.
Utdrag från Kuhlman-filens första sida. Författarens personliga samling.
Quand et comment les Kuhlman ont-ils acquis Jannewitz des von Zitzewitz ? La réponse se trouve probablement dans les Lehnsakten (registres féodaux) de l’ancienne chancellerie ducale de Poméranie, aujourd’hui conservés à l’Archiwum Państwowe w Szczecinie (Archives d’État de Szczecin, en Pologne). C’est l’une des prochaines étapes de cette enquête.
Trettioåriga kriget och världens undergång
Jannewitz öde tog en dramatisk vändning med trettioåriga kriget (1618–1648). Liksom så många andra byar i östra Pommern förstördes den nästan helt. Mellan 1679 och 1690 såldes delar av godset gradvis till Adam von Podewils, och familjen Kuhlman hade varit borta i flera år.
Deras resa ledde dem långt från Pommern, i etapper. Först till Ingria, den baltiska regionen som strider mellan Sverige och Ryssland, skådeplatsen för många militära fälttåg i början av 1600-talet. Sedan en återkomst till hansastäderna: Lübeck, där familjen Focken, Johan Kuhlmans svärföräldrar, var en av de stora patricierfamiljerna, och Gadebusch i Mecklenburg. Och slutligen Sverige, ett kungarike som då snabbt expanderade mot Östersjön, vilket erbjöd adelsfamiljer som fördrivits av kriget land, titlar och en framtid.
Deras bana är densamma som många pommerska adelsfamiljer på den tiden: krig ödelägger förfäders egendomar, och sönerna söker lycka och erkännande under svensk flagg. Johan Kuhlmans son, även kallad Johan, överstelöjtnant i den svenska armén, dör i Narva 1649, medan han tjänstgör i den svenska militären, liksom hans bror Peter två år senare. Cirkeln sluts mellan två stränder av Östersjön. Från Jannewitz till Stockholm. Från det pommerska förläningen till den svenska adeln. Detta, på bara några decennier, är Kuhlmans resa.
En utredning pågår!
Denna utredning av Jamawitz har bara börjat. Flera institutionaler har kontakter – kommunala arkiv, adelsforskningsinstitut, onlinearkivportaler – och de första svaren avslöjar successivt konturerna av vad vad vad vad vad vad vad vad vad vad vad vad vad vad som vad som kan bli ett omfattande dossier. De feodala registern från det tidigare hertigliga kansliet i Pommern, som nu förvaras i Polen¹, representerar utan tvekan den mest lovande källan för att dokumentera familjen Kuhlmans närvaro i Jamawitz före trettioåriga kriget. På liknande sätt bekräftar de tyska adelsarkiven som specialiserade sig på adeln i Hinterpommern² existensen av uppgifter som rör familjen.
Vad Jamawitz berättar om familjen Kuhlman
Att hitta Jamawitz är att hitta de jordiska rötterna till en familj som svenska källor redan visar oss i full social uppstigning. Före Sverige, före Ingria, före omvägarna via Lübeck och Gadebusch, fanns det en blygsam egendom i utkanten av Pommerska träskmarkerna, ett Rittergut omgivet av dammar, några mil från Östersjön.
Det var där allt började.
Sagan fortsätter.
Källor
¹ Archiwum Państwowe w Szczecinie (Statsarkivet i Szczecin, Polen) — huvudarkivet för Pommerns hertigliga arkiv, inklusive Lehnsakten (Feodala register) över Hinterpommern. Delvis tillgänglig online via szukajwarchiwach.gov.pl.
² Institut für Deutsche Adelsforschung, Kiel — leder bland annat ett register över över 1 500 pommerska adelsregister som finns i tyska arkiv (1500–1945), och har en dokumenterad post för ”Kühlman (aus Jamawitz in Pommern)”. Se adelsquellen.de.
Calorama kollapsade natten den 21–22 januari 1845. Bilden genererad av AI.
Det hade regnat i veckor. Inte de korta, våldsamma skyfall som Algerborna kände så väl – de där vårstormarna som dränkte staden på en timme och avdunstade innan skymningen. Sedan början av januari hade det varit ett ihållande, grått regn som lade sig i gryningen och varade till natten, svällde källorna, dränkte kullarnas lerjordar och förvandlade gatorna till bäckar. Stadens akvedukter svämmade över. Gångvägarna längs sluttningarna hade blivit oframkomliga. Alger luktade fuktig jord och vått puts.
Josef undvek att gå ut för mycket. Algeriets gator i regnväder är tillräckligt för att avskräcka även de modigaste.
En morgon i januari
Den morgonen knackade någon på dörren till konsulatet på Rue de la Licorne på ett sätt som inte var likt vanliga besökares. Kenney Bowen-Schultze hon gick in utan att vänta på att bli erbjuden en sittplats. Hon var genomblöt upp till axlarna, håret fastklistrat vid tinningarna, handskarna fläckade av röd lera. Hon hade uppenbarligen gått – eller sprungit – en del av vägen från El-Biar.
« La Calorama« , sa hon. Och hon kollapsade och begravde ansiktet i händerna.
Ce qui s’était passé
Natten den 21–22 januari, efter veckor av regn som hade mättat leran i klippan, kollapsade den övre delen av Mustapha-Supérieur-ryggen. Sättningarna fick all jord att rasa ner mot vägen nedanför. Vid slutet av Saint-Raphaël-terrassen, byggd på själva klippan, sveptes familjen Schultzes lantställe ner i tomrummet tillsammans med den nedre delen av terrassen som det stod på, vilken gled ner längs sin lerbas (1). Akvedukterna i Télémly och Aïn-Zoudja skars av i samma rörelse.
Kenney var inte där när det hände. Ingen var där eftersom de hade lämnat Calorama på hösten, eftersom bergen var svåra att nå i dåligt väder. Det var en granne som hade skickat ett meddelande i gryningen. Hon hade åkt upp till El-Biar i gryningen.
"Ingenting är kvar"sa hon till slut. "Terrassen, trädgårdarna, huset." Klippan tog allt.
Josef sa ingenting. Det fanns ingenting att säga som inte var otillräckligt. Familjen Schultze hade förvärvat fastigheten 1838 (2) – ett gammalt ottomanskt hus på El-Biar-udden, med utsikt över bukten och ett panorama som sträckte sig ända till Kabyliebergen en klar dag. Kenney hade döpt det « La Calorama », "Den vackra utsikten". Hon hade skissat dess trädgårdar, målat dess terrasser i alla möjliga slags ljus – morgonljuset över viken, kvällens rosa färg på kullarna, siroccodagarna när allt blev vitt och stilla. Dukarna hon hade lämnat där hade försvunnit tillsammans med allt annat. Josef tänkte på kvällarna på terrassen. På konsul Schultze, som från balustraden hade berättat för honom historien om den hyllning som betalades till sjörövarna den första hösten när Alger hade öppnat sig för honom som ett löfte. Om middagarna där officerare, konstnärer och resenärer från alla nationer blandades. Om samtalen som hade format hans syn på denna stad.
Huset hade redan lidit. År 1830 hade franska trupper under general de Bourmont installerat ett artilleribatteri där för att bombardera fort de l’Empereur (3). Trettiotusen franc i skadestånd. Schultze hade i åratal krävt ersättning från statsrådet och krigsministern. Förgäves. Han fick istället koncessionen för Rue de la Licorne, som om en lägenhet i staden kunde kompensera för en terrass med utsikt över bukten.
Klättringen till El-Biar
Josef körde upp till El-Biar på eftermiddagen, längs den hala vägen som gränsade till bergssidan. Kenney hade stannat kvar på Unicorn Street för att berätta nyheten för sin man. Platsen var oigenkännlig. Där terrassen hade stått fanns nu bara ett ärr av brun lera på den vita sluttningen, en skarp, fortfarande fuktig sluttning, som regnet fortsatte att skölja bort. Nerför sluttningen fanns stenar, bjälkar, några murfragment. Ingenting igenkännbart. Josef stod orörlig en stund i regnet. Han var inte en som var sentimental. Men den kvällen förstod han något om hur saker och ting slutar: inte i dramatiska scener, utan i omärkliga, nattliga förändringar som redan har svept bort allt när solen går upp.
Han gick tillbaka ner mot staden. Viken var osynlig i dimman.
Anteckningar:
(1)"En kollaps av klippan som den byggdes på orsakade dess totala förstörelse, släpad in i tomrummet tillsammans med den nedre delen av terrassen som den vilade på, vilken gled ner på lerbasen." (Les Feuillets d’El-Djezaïr, volym 11, 1929.) Akvedukterna i Télémly och Aïn-Zoudja, två av de fyra källorna som försörjde Algeriets fontäner, stängdes av samtidigt. Restaureringsarbetet utfördes snarast; stadens fontäner var återfyllda på kvällen den 25 januari.
(2) Familjen Schultze hade tidigare ägt en annan lantegendom – det tidigare ”svenska konsulatet” i Bouzareah, som såldes till prinsessan de Mir i augusti 1835. I januari 1838 köpte familjen Schultze tillbaka två lantegendomar i El-Biar från herr Descous, varav en blev CaloRama. Marken, när den återuppbyggts, blev Villa des Oliviers, sedan Den franska ambassadörens residens i Alger sedan 1962. (Se "CaloRamas mysterium", kuhlmansaga.com.)
(3) I juli 1830 installerade franska trupper ett artilleribatteri på det svenska konsulatets område, avsett att minska kejsarens fort, en nyckelposition som kontrollerade infarten till Alger. En officiell utredning uppskattade skadorna till 30 000 franc. Schultzes yrkande avslogs av statsrådet med motiveringen att skadorna var statens ansvar. "krigets allmänna olyckor", kompenserades 1836 genom den trettioåriga koncessionen av de två statligt ägda husen på rue de la Licorne (nr 12) och rue des Numides (nr 9), för en årlig hyra på 1 100 franc.
Källor: Le Moniteur Algérien, 25 januari 1845; Les Feuillets d’El-Djezaïr, volymerna 2 (1942) och 11 (1929); ANOM, regeringsfullmäktiges överläggningar den 29 juni 1836 och den 16 januari 1846; Le Mystère de la CaloRama, kuhlmansaga.com.
