Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Vänskapen mellan Johan Kuhlman och Johan Henrik Lidén var verkligen speciell. Den uthärdade sjukdom, avstånd och de gångna åren utan att någonsin vackla. Allt började omkring 1773: de två männen var 32 respektive 35 år gamla, och deras korrespondens, inledningsvis artig, "Min käre vän", övergick gradvis till något mer intimt, mer broderligt. Snart skulle Lidén bara tilltala honom som "Min käre broder". För det var verkligen ett valt brödraskap. Lidén var då en man som led mycket: gikt hade drabbat honom hösten 1771 och ville inte släppa honom. Kuhlman, en välbärgad köpman från Norrköping, gjorde mycket för att underlätta sin väns svåra liv. Han skickade honom choklad, "smaken var utmärkt", skrev en förtjust Lidén, torkade päron, kinesiskt porslin, linnetyger och rakknivar. Han kom för att stanna åtta dagar vid sin väns säng för att "sörja tillsammans". Han organiserade sina resor, behöll sin bil och förberedde sitt logi. Och Lidén, med sin darrande, sjuka handstil, svarade honom brev efter brev, alltid undertecknande med samma milda och absoluta fras: ”Till livet, till döden.” Följande brev är ett av dem där denna ömhet lyser igenom tydligast, i de små detaljerna i det dagliga livet som delas trots avståndet.
Brev 53, Linköping, slutet av september 1773.
"Min kära bror,
Tack så mycket för all din vänlighet och din underbara omtanke som lyste upp mina dagar. Helt otroligt. Mamma tackar dig, precis som jag, innerligt för de fina citronerna. Stolen var fin. Jag saknar min gunghäst. Chokladpannan (att laga mat i) är precis vad jag behöver. Och min hatt är tillgänglig igen. Jag kanske snart, äntligen, har en som passar mig. Min feber har gått ner, och jag har all tid i världen. Jag verkar bli lite bättre, men långsamt. Min käre bror kom och stannade hos mig i åtta dagar så att vi kunde sörja tillsammans.
Läkaren har bråttom och jag har inte tid att säga mer den här gången. I livet, i döden, av hela mitt hjärta,
Min käre broder PS: Flera hälsningar till Bror Rudberg och Assessor Faithfully Braad. Även till Mamsell Örnberg och Herr Bergström. (Fröken Örnberg var familjen Kuhlmans hushållerska i Norrköping).
Lettre 58, Linköping le 15 novembre 1773
« Min kära vän,
Tack till dig, som aldrig tröttnar på att skriva till en stackars, utmattad sjukling, till en som har glömt allt och som andra i sin tur glömmer. Ändå tror jag – ja, jag tror – att jag fortfarande kommer att kunna överraska, och överraska mig själv, genom att en dag återfå min hälsa. Det verkar som att herr Göhle, efter många misslyckade försök, äntligen har satt fingret på något som liknar den försvagande febern (1). Åtminstone liknar den den. Låt oss vänta och se. Om Gud vill! Denna utsikt intresserar mig mycket.
Jag njöt av chokladen med sann njutning; den smakade utmärkt. Min bror vilar inte förrän han kommer och bjuder mig på en kopp. Jag fick också tio pund torkade päron av fru Alstrin, på min brors utmärkta rekommendation. Men hur mycket kostar de, och till vem ska jag betala? Det specificerades inte i det bifogade brevet.
Budbäraren kommer snart att ge sig av med linet, som jag gärna tar emot, medan sillen och saltet senare kommer att levereras av min egen bonde. Tack för löftet om porslinet. Gud give att min bror blir lättad och gynnad av de nya engelska bestämmelserna. Men tålamod, Gud prövar dem han älskar! Vad mer kan vi göra? Min bror har själv beställt rakbladsvassa knivar; de kommer med nästa leverans. De verkar vara av god kvalitet. VFår se om de håller. Deras smed är en svensk baserad i London, som arbetar med järn från vårt land.
Jag lever och dör med ett svenskt hjärta, men inte ett av järn...
Med vänliga hälsningar, Lidén
(1) Sammanhanget tyder på att Dr. Göhle, efter flera misslyckade försök, slutligen fann en diagnos – förmodligen för att skilja den feber som åtföljer Lidéns gikt från ett annat tillstånd. Detta var troligen en intermittent malarialiknande feber, mycket vanlig i Sveriges sjötrakter på 1700-talet.
Den här artikeln är en fortsättning på " Överste Bohm » publicerad den 7 april 2026.
Den stora majoriteten av texter och brev som omtalar bröderna Kuhlmans (Peter, Johan och Gerhards) bedrifter hittades i det svenska kungliga arkivet eller i militära arkiv. Ett litet häfte som handlar om Saatzigs historia under trettioåriga kriget (1), utgivet i Tyskland under det turbulenta 1930-talet, belyser de exakta omständigheterna kring Jacob Bohms död, Johan Kuhlmans svåger och min direkta förfader. Detta häfte innehåller bland annat överste Bohms sista brev samt ett annat brev skrivet av hans fru, Cornelia van Sypesteyn, där han bad om hans hjälp efter hennes mans död. Som en påminnelse var Cornelia syster till Johan Kuhlmans fru, Gertrud.
Jag kommer att få möjlighet att återkomma till detta historiska häfte i en framtida artikel. Dess historia förtjänar att berättas.
Medan han låg döende på sin dödsbädd skrev överste Jacob Larsson Bohm till Johann Oxenstierna af Södermöre (24 juni 1611 – 5 december 1657), en svensk greve och statsman som vid den tiden var rådgivare åt sin far, storkanslern Axel Oxenstierna.
Marienfließ, 10 augusti 1643
Till den högst ädle och berömde herren Johan Oxenstierna Axelson, rådman i Hans Kungliga Majestät och i Sveriges rike, kansler i rådet och befullmäktigad legat i Tyskland, friherre av Kymito, herre av Upholm, Hörningsholm och Tulgarn m.fl.
Även om jag borde och skulle vilja erbjuda mina ödmjuka tjänster till Ers Excellens och önska Er all framgång, och även om jag är tillräckligt förpliktigad att ställa mig till Ert förfogande och lyda Er dagligen tack vare de stora välsignelser Ni har skänkt mig, kommer detta tyvärr inte längre att vara möjligt om inte Gud ger mig särskild hjälp. Ty jag befinner mig nu i ett eländigt tillstånd: Jag står på gränsen till att försonas med Gud genom det heliga sakramentet och överlämna min själ till Honom enligt Hans gudomliga vilja, utan tvekan.
Under inventeringen av Saatzig slott och dess underliggande byar uppträdde generalmajor Wrangels sekreterare nästan alltid mycket oförskämt mot mig, attackerade mig med hårda ord och utmanade mig slutligen till duell. Men jag, både på grund av min ställning och på grund av min sjuka hustru och barn, höll mig alltid tillbaka och gav aldrig efter för hans meningslösa krav. De närvarande vid den tiden, och jag själv – där Gud befaller mig – kommer att vittna om detta och bevisa det efter min död, på domens dag, inför den rättfärdige domaren. Det hade också varit önskvärt, genom den allsmäktige Guds nåd, om jag hade förblivit i detta sinnestillstånd, men genom den ondes slughet och snaror blev det tyvärr annorlunda. Ty efter att den nämnda sekreteraren i Hans Kungliga Majestäts och hans rådgivares namn i generalmajor Wrangels ställe hade fått full besittning av den kända donationen och önskat återvända till Stettin, reste han först på morgonen den 9 augusti till Marienfliess, på inbjudan av platsens fogde. Och eftersom jag ville skicka flera brev till generalmajor Stalhanisl och till Wrangel, och särskilt till Ers Nåd och Excellens, angående ärenden som redan hade inträffat, men dessa ännu inte var färdiga, eftersom min sekreterare hade rest på ett officiellt uppdrag till andra orter och knappt hade återvänt, var jag tvungen att skicka min sekreterare till Marienfliess till sekreteraren för att förbereda breven.
Under tiden red jag på min häst genom fälten, i vindens fotspår, och slutligen begav jag mig även till Marienfließ för att underteckna de tidigare nämnda breven. Där kallade sekreteraren tillbaka mig tidigt på morgonen, utan någon giltig anledning. Och trots att jag tog emot honom vänligt, vägrade han på något sätt att överge sina kriminella avsikter, utan trakasserade mig så länge med giftiga ord att han slutligen upphettade min ande och drog in mig i denna ödesdigra strid. En tid orsakade han mig ingen skada, tills, till min olycka, mitt svärd föll ur min hand – just den hand med vilken jag hade sårats i en tidigare strid – och jag fann mig obeväpnad. Varpå min motståndare förföljde mig med stor hast och raseri i ungefär tolv steg, och tillfogade mig ett dödligt sår i kroppen, mellan mjälten och magen, vilket läkaren bekräftar.
Eftersom Ers Excellens och Nåd utan tvivel kommer att få en mer detaljerad rapport efter min avresa, och eftersom jag förmodligen inte kommer att återhämta mig från denna skada, och ändå, på grund av det ogynnsamma öde som så grymt drabbat mig under en tid, kommer min stackars hustru och barn efter min död att finna sig störtade i stor elände och betydande skulder, utan att kunna finna en tillflykt någon annanstans än i Gutschow - en egendom som, tack vare Ers Excellens och Nåds hjälp och stöd, har tilldelats mina barn genom arvsrätt och som de redan har tagit i besittning av.
Min ödmjukaste bön riktas till Ers Nåd och Excellens: Var vänlig och kom ihåg mig i Ers Nåd som Er alltid hängivna tjänare, och efter min död, försvara och uppehåll min stackars hustru och föräldralösa barn kraftfullt mot alla som försöker ta Gutschow ifrån dem, så att de kan ha ett ärligt försörjningsmedel och tacksamt erkänna Ers Excellens och Excellens stora fördelar. Precis som jag aldrig har tvivlat på Ers Nåds och Excellens höga ynnest och välvilliga vilja, kommer jag inte längre att tvivla på Ert framtida bistånd, utan kommer att leva i det fasta hoppet att Ers Nåd och Excellens kommer att bevilja min sista bön, särskilt eftersom donationen som gjorts i Hans Kungliga Majestäts namn har bekräftats av Ers Excellens och Excellens egen hand och sigill. Med detta anförtror jag mig Ers Excellens och Excellens och deras älskade hustrus gudomliga beskydd, och vill framföra er mina ödmjukaste hälsningar.
Skrivet i Marienfließ den 10 augusti 1643. Ers Nåd och Excellens alltid trogna tjänare, men nu ack, döende, J. Bohm.
Brevet ingår i Oxenstierna-samlingen på Kungliga arkivet.
(1) Fritz Knack: 600 år Jacobshagen. 1336–1936. Festschrift, zugleich ein geschichtlicher Beitrag zur Heimatkunde des Kreises Saatzig i Pommern. Band 7 av Reihe Pommersche Heimatbücher von Fritz Knack. Greifswald 1936.
Om vikten av en primärkälla. Fallet med namnet på en officer hos Karl XII..
Introduktion: Johan, den tredje sonen
För att förstå vem Johan Kuhlman var måste man först placera honom i en familj som inom en generation skulle skingras för Nordeuropas fyra vindar.
Deras far, Henrik Kuhlman (ca 1639–1720), var en man av rang: en före detta kavalleriofficer i den svenska kronans tjänst i nästan tjugo år, han hade tjänstgjort i Livgardet, kungens livgarde, stridit i Polen och Danmark innan han lade ner vapnen omkring 1675 och bosatte sig i Gadebusch, en liten stad i Mecklenburg som då var under svenskt inflytande, cirka tjugo kilometer från Wismar. Där gifte han sig med Dorothea Rawen den 31 oktober 1682 och steg snabbt i graderna inom det civila livet: stadsfullmäktigeledamot (Rådman), sedan borgmästare (Bürgermeister) — en titel som stadens församlingsregister uttryckligen tillskriver honom, såväl som hans hustru, utsedd som Bürgermeisterin. En hedersman, i en hedersstad. Han dog i Gadebusch den 6 juni 1720.
De son union avec Dorothea Rawen naquirent trois fils, dont les destinées allaient diverger de façon notable :
Joachim Adolf (född den 7 augusti 1690 i Gadebusch) var den förste av de tre bröderna att korsa Östersjön. År 1723 – tre år efter deras fars död – bosatte han sig i Norrköping, en flitig stad på den svenska östkusten, där han blev medborgare. Han var på sätt och vis pionjären inom den svenska grenen av familjen.
Heinrich (född 4 november 1693 i Gadebusch) följde sin bror till Norrköping år 1726. Från honom härstammar den långa släktlinjen som skulle spänna över århundraden: hans sonson Johan Peter (1767–1839), hans sonsonson Josef Kuhlman (1809–1876), som avreste till Algeriet 1841 och blev en av de mest inflytelserika sjömäklarna i Oran, dåvarande generalkonsul, den röda tråden som löper genom hela Kuhlman-sagan.
JohanDen tredje brodern, Johan, föddes omkring 1692 i Wismar, inte i Gadebusch som hans två bröder. Denna till synes obetydliga biografiska detalj avslöjar något om livet i en familj på resande fot, vars far kan ha varit på resande fot eller stationerad i Wismar vid tiden för Johans födelse. Johan valde en radikalt annorlunda väg än sina bröder: han tog till vapen, tjänade den svenska kronan i över fyrtio år, deltog i de sista Östersjökrigen och dog i Stockholm den 5 april 1757, riddare av Svärdsorden, utan att någonsin ha nått Norrköping. Det är han som är föremålet för denna diskussion, och hur hans berättelse nästan nådde oss i en förvrängd form.
Prolog: Sekundärkällornas nödvändiga ödmjukhet
Det finns en kardinalregel i historien att varje forskare förr eller senare lär sig den hårda vägen: en källas kvalitet mäts inte utifrån dess ålder, utan utifrån dess närhet till de händelser den beskriver. Ett dokument som registrerats av den institution som ansvarar för att verifiera dess sanningsenlighet, undertecknat eller certifierat av behöriga myndigheter, är oändligt mycket mer värdefullt än den mest vetenskapliga sammanställning som skrivits årtionden efter händelserna. Det är denna lärdom, lika gammal som historien själv, som Johan Kuhlman-fallet så slående illustrerar.
En värdefull sekundärkälla: Lewenhaupt
År 1920 publicerade den svenske forskaren Adam Lewenhaupt Karl XII:s officerare -Biografiska anteckningar, en biografisk förteckning över cirka 20 000 officerare som tjänstgjorde under Karl XII. Verket konsulterar militära register över Riksarkivet (Riksregistraturet, Rullor, meritlistor), regementets arkiv, fånglistor (fånglistor), och för utländska arkiv, de danska samlingarna. Lewenhaupt själv erkänner karaktären av sitt tillvägagångssätt i sin inledning:
Extrait de Adam Lewenhaupt publie Karl XII:s officerare -Biografiska anteckningar. page 366
« Föreliggande anteckningar om Karl XII:s officerare göra ej anspråk på fullständighet. » : « Les présentes notes sur les officiers de Charles XII ne prétendent pas à l’exhaustivité. »
Han specificerar också sin metod gällande namn: för stavningen av svenska adelsnamn följde han ättartavlor d’Anrep och Schlegel-Klingspor — referenssläktforskningar men inte primärkällor. Och han tillägger detta avgörande metodologiska förtydligande: « En stjärna efter tillnamnet angiver egenhändig stavning » : « Une étoile après le nom de famille indique l’orthographe de la main même [de l’intéressé]. »
På sidan 366 i detta verk finner man biografin över en officer född omkring 1692 i Wismar, volontär i Brabant 1710, tillfångatagen i Tönningen 1713 och sedan i Wismar 1716, dekorerad med Svärdsorden den 7 november 1748 och som dog den 5 april 1757 i Stockholm. Han omnämns som « von Kuhlman, Nicolaus »* , förnamnet ”Nicolaus”, partikeln ”von” och en stjärna efter efternamnet.
December 2025: En primärkälla dyker upp igen i Bryssel
I december 2025, på en auktion i Bryssel, lägger en secondhandhandlare ut en uppsättning dokument vars historiska betydelse han sannolikt inte känner till till försäljning. Det är en bestyrkt kopia från 1896 av aktnummer 467 från Riddarhuset i Stockholm – det svenska adelspalatset, en institution grundad 1625, som sedan dess har förvarat genealogiska arkiv för hela kungarikets adel.
Utdrag ur Adelspalatsets register rörande Johan Kuhlman (1692-1757). Författarens personliga samling.
Mappen är omfattande: över två kilogram dokument, inklusive ett originalritat och förseglat vapen, fyra stora genealogiska tabeller och en bestyrkt kopia av det kungliga adlingsbrevet undertecknat av drottning Kristina av Sverige den 20 juli 1649, gemensamt beviljat till Peter Kuhlman och barnen till hans bror Johan, en överstelöjtnant som hade avlidit kort tidigare. Detta dokument bär sigill och underskrift av Riddarhusets sekreterare. Det är obestridligt.
Och i detta officiella dokument registreras samma person – identifierbar genom en perfekt överensstämmelse av alla faktiska uppgifter – under namnet Johan Kuhlman. Ingen "Nicolaus". Ingen "von". Johan Kuhlman, son till Henrik Kuhlman och Dorothea Rawen, född i Wismar, kavalleriofficer, riddare av Svärdsorden.
Jämförelse av de två källorna: militära kampanjer
Brabant — 1710
✅ « fälttåget i Brabant »
✅ « volontär vid Cronströms svenska reg. i Brabant 1710 »
✅ Parfaite
Lewenhaupt identifie le régiment (Cronström), absent du Riddarhuset
Gadebusch — 20 déc. 1712
✅ « slaget vid Gadebusch »
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Son régiment y participait ; Lewenhaupt se concentre sur les grades
Hollingstedt — jan. 1713
✅ « skabbnikgains vid Hollingstedt »
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Mentionné uniquement dans la source primaire
« Label » — Mecklembourg 1713
✅ Mentionné
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Engagement mineur, non répertorié par Lewenhaupt
« Rodentia » — Mecklembourg 1713
✅ Mentionné
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Engagement mineur, non répertorié par Lewenhaupt
Siège / défense de Wismar 1711–1713
✅ « Borgvaden af Wismar »
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Seule la capitulation de 1716 figure chez Lewenhaupt
Capitulation de Tönningen — 16 mai 1713
✅ « blef 17.. fången » (date incomplète)
✅ « fången 16/5 vid Tönningen »
✅ Concordante
Lewenhaupt apporte la date exacte manquante dans le manuscrit
Capitulation de Wismar — 8 avril 1716
✅ « fången vid Wismars öfvergång »
✅ « fången 1716 8/4 vid Wismar »
✅ Concordante
Lewenhaupt précise la date exacte : 8 avril
Campagne de Norvège — 1718
✅ « fälttåget i Norrige »
❌ Non mentionné
❌ Absente chez Lewenhaupt
Mentionné uniquement dans la source primaire
Jämförelse av de två källorna: Svärdsorden
Élément
Riddarhuset (Source primaire)
Lewenhaupt (Source secondaire)
Concordance
Remarques
Distinction
✅ « R.S.O. »
✅ « RSO »
✅ Parfaite
Riddare av Svärdsorden — même abréviation
Date d’investiture
✅ « d. 7 novembre 1748 »
✅ « 1748 7/11 »
✅ Parfaite
Concordance totale
Nature de la cérémonie
❌ Non précisée
❌ Non précisée
—
Aucun des deux ne qualifie l’événement
Rang parmi les récipiendaires
❌ Non précisé
❌ Non précisé
—
Impossible à établir à partir de ces seules sources
Date de création de l’ordre
❌ Non mentionnée
❌ Non mentionnée
—
Création le 23 février 1748 (sources externes)
Beträffande Svärdsorden är båda källorna helt överens om den väsentliga punkten, nämligen datumet den 7 november 1748, men båda förblir tysta om frågan om Johans rang bland de första mottagarna. Orden inrättades den 23 februari 1748, och hans investitur ägde rum åtta och en halv månad efter dess grundande, vilket gjorde honom till en av de allra första riddarna.
Vad konfrontationen om namnet avslöjar
Det är i frågan om namnet som källjämförelsen är mest lärorik.
Élément
Riddarhuset (Source primaire)
Lewenhaupt (Source secondaire)
Prénom
Johan
Nicolaus
Particule
(absente)
von
Étoile / annotation
—
* (egenhändig stavning)
Autorité de la source
Institution souveraine, document certifié
Compilation bibliographique
Asterisken som Lewenhaupt placerar efter "von Kuhlman" är egentligen ett medgivande av metod: den indikerar att han hittade ett dokument undertecknat av personen själv, där han skrev "von Kuhlman" – förmodligen i ett militärt sammanhang där adelsmän gärna lade till partikeln. Men denna informella signeringspraxis kan inte ersätta den officiella registreringen i Riddarhuset, som registrerar namnet i dess juridiskt erkända form.
Lewenhaupt, som sammanställde tusentals register från militära register som ibland använde andra förnamn för att identifiera officerare, registrerade uppenbarligen "Nicolaus" – ett troligt andra förnamn – som det primära förnamnet och behöll den personliga stavningen "von Kuhlman" för efternamnet. Två ärliga fel, begångna i ett verk som, det bör komma ihåg, inte gjorde anspråk på att vara uttömmande.
Epilog: Dokumentet och sanningen
Johan Kuhlmans namn var Johan Kuhlman. Inte Nicolaus. Inte "von Kuhlman". Född i Wismar omkring 1692, tredje son till en borgmästare i Gadebusch, bror till Joachim Adolf, som skulle åka till Norrköping 1723, och till Heinrich, som skulle följa honom 1726 för att grunda den släktlinje som skulle sträcka sig över århundradena ända till Algeriet, valde Johan militären där hans bröder valde handeln. Han tjänstgjorde i över fyrtio år, deltog i de sista krigen i det svenska Östersjöväldet, togs till fånga två gånger och dog som riddare i huvudstaden i det rike han hade tjänat hela sitt liv.
Det är Riddarhusets arkiv som berättar detta i ett bestyrkt dokument, med institutionens sigill, som hade legat vilande i ett sekel och hittades i händerna på en antikvitetshandlare i Bryssel innan det återupptäcktes i december 2025.
I en framtida artikel kommer vi att följa Johan Kuhlmans (1692-1757) militära karriär, bror till Joachim Adolf och Heinrich Kuhlman. Johans farbror (1738-1806)...
Paul Lefrancq, arkivarie vid Oran-avdelningen, noterade med rätta detta 1934: ”Oran har haft den enastående turen att bli en stor stad och en viktig hamnstad, med föga eller inget att tacka för legender eller historia.”
Panorama över Oran. Utsikt tagen från Santa Cruz. Fotografi från 1888 till 1895. Författarens personliga samling.
Sigurd Kuhlman bosatte sig i Oran 1867 och blev med tiden en av de viktigaste personerna med kopplingar till hamnstadens sjöfartsliv. Han fick möjlighet att bevittna eller delta i hamnens huvudsakliga utveckling.
Efter portugisiska försök på 1400-talet var det spanjorerna, som bosatte sig i Oran från och med 1509, som byggde den första hamninfrastrukturen – kajer, en pir och valvformade lagerbyggnader uthuggna i berget. Men tre århundraden av dåligt underhållen ockupation, ett turkiskt mellanspel (1708–1732) och jordbävningen 1790 lämnade hamnen i ruiner. När fransmännen anlände 1830 ärvde de en spökstad och en hamn som behövde byggas från grunden.
Den franska återuppbyggnaden (1830–1860)
Vid ankomsten till Oran 1831 beställde generallöjtnant Baron Pierre Boyer ritningar, repatrierade spanska arkiv från Madrid och inledde den första kartläggningen av viken. Det faktiska arbetet började 1834 under ingenjören Pézerat, följt av Poirel, Aucour och Bernard. År 1848 godkändes en första bassäng på 4 hektar. Trafiken ökade – 36 000 ton 1855, 54 000 1860 – men förblev blygsam. Hamnen existerade äntligen. Den väntade fortfarande på sin verkliga början.
Originalfotografi taget nära Orans hamn, cirka 1863–1867, före utvidgningen. Utsikt från höjderna: 4 hektar stor bassäng, segelbåtar för ankar, kala kajer. Författarens personliga samling.
Fotografiet ovan visar oss en liten hamn, och det är den som Sigurd Kuhlman upptäckte vid sin ankomst 1867.
Den verkliga drivkraften kom med dekretet av den 28 juli 1860, som föreskrev en större expansion: 9 miljoner franc, en hamn på 24 till 26 hektar (den framtida Aucour-bäckenet), en docka, en yttre hamn och två pirer som flankerade en 80 meter bred kanal. Detta blev vändpunkten. År 1860 var Oran en stor byggarbetsplats. År 1868 hade den huvudsakliga vågbrytaren redan nått 500 meter i längd. Kajer byggdes, bassänger grävdes ut och kranar och muddringsmaskiner installerades. Hamnen moderniserades.
Oran, cirka 1870 — Hamnen som håller på att födas
Bilden nedan, i visitkortsformat, är tagen från höjderna med utsikt över hamnen och visar Orans hamn under uppbyggnad.
Orans hamn omkring 1870. Författarens personliga samling.
I förgrunden fortskrider arbetet. En inre docka tar form, dess böjda väggar av grovt huggen ripbricka kommer knappt upp ur vattnet. Byggräls – de där smala Decauville-spåren som ingenjörerna vid Ponts et Chaussées (broar och vägar) använde för att transportera tunga material – korsar den fortfarande sandiga vallen. I huvudbassängen, längst bort, står mer än tjugo master tätt ihop: mestadels segelfartyg, några medelhavsfeluckor blandat med tremastade oceangående fartyg. Ångfartyg saknas fortfarande. Detta är just det avgörande ögonblicket mellan två epoker av sjöfart.
Detta fotografi är troligtvis från åren 1868–1875, under genomförandet av det expansionsprogram som beslutades genom det kejserliga dekretet från 1860. Det visar segelfartyg inklämda i en för liten bassäng, med block staplade ovanpå varandra. Om tjugo år skulle denna hamn vara den ledande hamnen i Algeriet.
Den kommersiella toppen och den transatlantiska linjen
Dans les années 1870–1880, Oran s’impose progressivement comme la principale porte de sortie des richesses de l’Oranie. L’alfa, cette plante textile qui pousse en abondance sur les hauts plateaux, fait l’objet d’une bataille commerciale sans merci entre la France et l’Angleterre. En 1871, la marine britannique transporte depuis Oran 44 millions de kilogrammes d’alfa contre à peine 1,2 million pour la marine française. La chambre de commerce pousse des cris d’alarme. Le port traite aussi les céréales, les bestiaux, les minerais, les peaux, les laines. En 1899, son trafic annuel dépasse les 700 000 tonnes.
Orans hamn, cirka 1870–1878 — under utbyggnadsarbetena. I förgrunden: imponerande balar av espartogräs staplade på kajerna, i väntan på lastning. Bredvid, två stora ångfartyg med svarta skrov. Det är just under denna period som Sigurd Kuhlman drev sin sjöfartsmäkleri: espartogräset, som exporterades i stora mängder till England, passerade genom samma kajer. Författarens personliga samling.
Arbetet slutfördes 1892 efter tre förödande stormar (1869, 1876, 1886) som delvis förstörde den yttre vågbrytaren och tvingade staten, genom lagen av den 19 juli 1880, att begära ekonomiskt stöd från handelskammaren på 2,5 miljoner franc. Efter denna inledande fas hade hamnen 1 175 meter vågbrytare, 1 890 meter tillgängliga kajer och 13 hektar kajer och återvunnen mark. Trafiken ökade femtonfaldigt mellan 1864 och 1892.
Fotografi taget från hamnens västra kaj, med utsikt mot staden – omvänd vinkel jämfört med fågelperspektivet från Santa Cruz. Cirka 1875-1885. Författarens personliga samling.
Taget från hamnens västra kaj, i kajhöjd och inte från höjderna, erbjuder detta fotografi ett sällsynt perspektiv: markens perspektiv, männens arbete. I förgrunden är byggarbetsplatsen fortfarande aktiv – oasfalterad sandjord, spridda stenblock, träplankor, en provisorisk hydda, mulor och deras hanterare. Hamnen byggs framför våra ögon. I mitten ligger flera segelfartyg och minst en ångbåt vid kajen, deras master och lastbommar avbildade mot himlen. Till höger har staden redan tagit form: arkader på bottenvåningen, kommersiella byggnader i flera våningar, kolonial arkitektur karakteristisk för 1870- och 1880-talen. I bakgrunden reser sig Oran på sin sluttning – ett klocktorn reser sig från hustaken, de första byggnaderna på höjderna syns i ljuset. Det mest troliga datumet är mellan 1875 och 1885: staden är strukturerad och ambitiös, men hamnen är ännu inte klar. Byggandet av Aucour-bäckenet är i full gång. Det är just under denna period som Sigurd Kuhlman aktivt arbetar på samma kajer – mäklare, köpman, hamnman. Denna bild kan mycket väl skildra hans dagliga liv.
Det var i detta sammanhang av kommersiell expansion som Sigurd Kuhlman utförde sin mest djärva handling. Den 16 juli 1891 Journal Général de l’Algérie tillkännager öppnandet av en direktlinje Oran–New York, den första i hamnens historia. Sigurd, agent för Anchor Line – ett skotskt företag grundat i Glasgow 1855 – erhöll denna exempellösa tjänst från sitt företag. Det första oceanångarfartyget, SS BohemiaDirekt från Glasgow-varven klarade den överfarten på femton dagar. Fram till dess var Oran-köpmännen tvungna att lasta om sina varor i Marseille eller Le Havre, med en försening på sex veckor. "Alla butiksinnehavare tackar herr Kuhlman för att han etablerat det.", skriver tidningen. Sigurd Kuhlman, en svensk som blev naturaliserad fransk medborgare 1876, ska således ha kopplat Oran till den "nya världen".
Läs motsvarande artikel…
Källor:
Source
Nature
Référence
Paul Lefrancq, Un port à Oran
Article historique
L’Afrique du Nord illustrée, 15 décembre 1934.
Ed. Dechaud, Les grands travaux du port d’Oran
Article
L’Afrique du Nord illustrée, 4 juin 1910
Le Messager de Paris
Presse nationale
18 juillet 1868 (travaux) ; 12 juillet 1880 (emprunt chambre de commerce)
Marengo, det moriska kaféet. Författarens personliga samling.
Om du har följt Kuhlman-sagan förstår du att Josefs och Sigurds Algeriet inte bara var Alger eller Oran. Det hade ett hjärta, ett territorium och sammansvetsade familjer vars öden möttes i mitten av 1800-talet. Denna mötesplats var byarna Marengo och Bourkika, där Josef hade köpt en stor gård i slutet av 1860-talet. Och det är just historien om dessa byar och de som byggde dem som webbplatsen marengodafrique.fr återger med passion och noggrannhet, en webbplats jag varmt rekommenderar.
December 1848: en bys födelse till blodets pris
Tout commence en décembre 1848, quand 950 colons débarquent dans le port de Cherchell et sont escortés par l’armée vers le site du futur village de Marengo, à une vingtaine de kilomètres de là. Beaucoup viennent de la région parisienne ; on les a envoyés ici pour désengorger une capitale en crise sociale après les journées de juin. On leur a promis des maisons, des champs défrichés. Ils trouveront des baraques à construire eux-mêmes, de la boue, et le choléra. À la fin de l’année 1849, il ne reste que 150 survivants. C’est cette tragédie fondatrice et la ténacité de ceux qui ont tenu que marengodafrique.fr s’emploie à raconter.
Michel-Eugène Beauvais: centralfiguren
Platsens centrala person är Michel-Eugène Beauvais (1826–1904), borgmästare i Marengo från 1870 till 1886, svåger till Ovar Lafitte och Sigurd Kuhlman, och farfars farfars far till författaren. När han anlände till Algeriet 1849 på egen hand från Toulon, skulle han bli involverad i alla strider: epidemierna, gräshoppsinvasionerna, 1871 års revolt, byggandet av skolorna, sjukhuset och dammen. Le Tell från Blida hyllades han efter sin död 1904 som "en gammal algerier som åtnjöt allas aktning och omtanke".
Familjen Chapotin: familjen som förenade alla
Läsare av Kuhlman-sagan känner till Louise Chapotin, Sigurds hustru. Vad de kanske inte vet är att familjen Chapotin var en av de mest omfattande familjerna i regionen. Ursprungligen från byn Zürich (nära Cherchell) var de tre systrar vars äktenskapsallianser bokstavligen vävde den lokala bosättningens sociala struktur: en gifte sig med Michel-Eugène Beauvais, den blivande borgmästaren i Marengo; en annan, Ovar Lafitte, den blivande borgmästaren i Cherchell; och den tredje, Sigurd Kuhlman, son till Josef. Tre familjer, en enda generation, ett helt kapitel i västra Mitidjas historia.
Bourkika, Zürich, Tipaza, Cherchell...
Webbplatsen är inte begränsad till Marengo. Den täcker hela nätverket av byar som grundats eller ligger runt kommunen: Bourkika (där familjen Kuhlman ägde gården Saint-Joseph), Zürich (den första byn som beboddes av familjen Chapotin, grundad 1848 av konvoj nr 12 där den berömda målaren Vivant Beaucé deltog), Tipaza, Montebello, Nador och Ameur-el-Aïn.
År 1865 besökte Napoleon III personligen Marengo. Det var i detta sammanhang som Josef Kuhlman, en vän till general Brincourt och själv en central figur på marengodafrique.fr, deltog i kolonins stora utvecklingar. De två männen hade till och med blivit inbjudna tillsammans till kung Karl XV:s kröning i maj 1860. Dessa kopplingar mellan Kuhlmansagan och den mindre kända historien om koloniala Algeriet – den sanna historien – finns dokumenterade och sammanhangsbehandlade på marengodafrique.fr.
Arkiv, originalfotografier, böcker
All information på denna webbplats är hämtad från originaldokument: författarens personliga samlingar, familjearkiv och tidsenliga tidningar digitaliserade på Gallica. Webbplatsen är en online-utställning för boken "Marengo d'Afrique", vars två första volymer redan har publicerats. Ett nyhetsbrev, L’Écho du Chenoualåter dig följa nya publikationer varje söndagsmorgon.
Pour tous ceux qui lisent la saga Kuhlman et cherchent à comprendre le sol sur lequel Josef, Sigurd et leurs proches ont vécu, travaillé et construit leurs existences algériennes, marengodafrique.fr est le complément indispensable.
