etienne.laude@yahoo.fr - La Saga des Kuhlman

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (1/5)

En svensk stads militära, medborgerliga och patriotiska historia genom Johan Kuhlmans, en borgerlig artilleriofficers, resa.

Norrköpings militära och medborgerliga historia mellan 1600-talet och början av 1800-talet ger en slående bild av en handelsstads motstånd mot det nationella försvarets krav (riksförsvar). Johan Kuhlman – köpman, sektionschef och senare adjutant vid Medborgarartillerikompaniet sedan 1767 – förkroppsligar perfekt figuren av den svenska borgarmedborgaren på 1700-talet. Hans lokala militära karriär, hans familjeband till rättsväsendet (genom hans svåger Jonas Lithun) och hans långa tjänstgöring gör honom till ett viktigt vittne till och deltagare i denna historia. Det som är slående när man läser Hertzmans, Gullbergs och Kuhlmans arkiv är den borgerliga initiativkraftens vitalitet: Norrköpings invånare kunde organisera, finansiera, utrusta och befalla sina egna försvarsstyrkor. Episodens nedslående slut – övergivna skansar, kanoner överförda till kronan och avtagande entusiasm – minskar inte på något sätt den historiska betydelsen av denna medborgerliga våg. Det fungerar helt enkelt som en påminnelse om att mobilisering, hur uppriktig den än är, förblir knuten till den omedelbara uppfattningen av fara.

Artikel skriven baserat på:
• (A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning, Del I, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
• (B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Stockholm, 1968.
• (C) Dokumentär akt om Johan Kuhlman, officer vid Norrköpings artillerikompani, 1767–1769 (bilder, Norrköpings kommunarkiv).

Johan Kuhlman, köpman och officer vid Norrköpings artillerikompani
Un homme ancré dans son siècle

Johan Kuhlman (1738–1806) var en framstående köpman baserad i Norrköping, en av 1700-talets mest välmående städer i Sverige. Hans livshistoria förkroppsligar den svenska borgaren under upplysningstiden: en aktiv affärsman, men också en medborgare som var aktivt engagerad i stadens samhälls- och militärinstitutioner. Norrköping, som då upplevde en snabb industriell tillväxt tack vare sina textilfabriker och sin hamn vid Bråviken, var en stad där borgarskapet spelade en central roll. Köpmännen och fabrikörerna som utgjorde staden skötte inte bara sina företag: de satt i stadsfullmäktige, finansierade offentlig infrastruktur och, genom de borgerliga militärkårerna, säkerställde de försvaret av sin stad. Johan Kuhlman var en av dessa män.

Borgerliga Artillerikompaniet

Norrköpings medborgarartillerikompani var en av de borgerliga militära formationer som ansvarade för stadens försvar. Organiserat enligt bestämmelserna från den 16 oktober 1746 stod det under borgmästarens och rådhusets gemensamma ledning. Dess officerare rekryterades bland stadens mest ansedda köpmän och hantverkare, och deras primära uppgift var att bemanna försvarskanonerna i Skänäs och Säterholmens skansar, två strukturer som kontrollerade sjöfarten till Norrköping via Bråviken.

Ritning från 1720 som visar de två skansarna som skyddade Norrköping efter slottets förstörelse. Militärarkivet.

Läget för Norrköpings skanser angivet på en modern karta.

Det var den 1 augusti 1767 som Johan Kuhlman fick sin första officiella utnämning. Norrköpings borgmästare och stadsfullmäktige tilldelade honom titeln sektionschef i Medborgarartillerikompaniet. Tjänsten hade blivit ledig efter att köpmannen Abraham Schröder befordrats till löjtnant i samma kompani. Utnämningshandlingen, som undertecknades av Sven Björkman och Pehr Serlachius på borgmästarens och stadsfullmäktiges vägnar, betonade följande:

"Borgmästarerådet vill framhäva köpmannen Johan Kuhlmans fina uppförande och exemplariska beteende vid alla tillfällen."

Fullmakten specificerade att utnämningen gjordes i enlighet med förordningen av den 16 oktober 1746, och att alla personer var skyldiga att visa honom "den heder och lydnad som tillkommer samma ordning".

Kommunfullmäktiges beslut föreslår Johan Kuhlman som sektionschef.

Johan Kuhlman utnämnd till artillerisektionschef den 1 augusti 1767 i Norrköping. Stadsarkivet.

Ritning av Skenäs och Säterholmens skanser efter renoveringen 1741-42. Svenska militärarkivet.

Den 6 maj 1769 befordrades Johan Kuhlman till adjutant vid Artillerikompaniet. Denna befordran undertecknades av Jonas Lithun, stadsskrivare – samma man som skulle bli Johans svåger ungefär fyra år senare, omkring 1773, vilket illustrerar de nära banden mellan borgerliga familjer och medborgerliga karriärer i Norrköping.

Den 7 maj 1769 befordrades Johan till adjutant vid stadens artillerikompani.

Historisk kontext: plundringen av Norrköping (1719)

För att förstå Johan Kuhlmans engagemang i försvaret av sin stad måste man ha i åtanke det grundläggande traumat i juli 1719, då ryska flottstyrkor gick in i Bråviken, förstörde de flesta av Kvarsebos gårdar och torp och sedan brände Norrköping. Denna katastrof, etsad i det kollektiva minnet, förklarade den iver med vilken efterföljande generationer mobiliserade sig så snart hotet blev påtagligt igen. Borgargardets sånger från 1788 refererade uttryckligen till den.

"Kom ihåg! Vår stad förvandlades en gång till aska genom en grym politik."

Mer kommer i ett kommande nummer…

Källor:
(A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning: historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till nyare tider, Första delen, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
(B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — 8. Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Norrköpings stads historiska kommission (Norrköpings stads historiekommission), dir. Björn Helmefrid och Salomon Kraft, Stockholm, 1968.
(C) Dokumentation om Johan Kuhlman upprättad av författaren Etienne Laude—Utnämnings- och befordringshandlingar till Norrköpings artillerikompani, 1767–1769; historisk kontext för Skänäs- och Säterholmens skansar; Norrköpings kommunarkiv.
Ytterligare referens: Sälskapets sällskaps tidskrift för år 1788, nr 28 (citerad i källa C, bild 15).

Josef eller Josef?

Var den korrekta stavningen av förnamnet på den blivande generalkonsuln för Sverige och Norge Josef (på svenska) eller Joseph (på franska)? Vad spelar det för roll, kanske du undrar, och varför denna meningslösa artikel?

Vissa uppteckningar nämner det med svensk stavning, andra med fransk, men det är födelsebeviset som ger svaret. Hans föräldrar, Johan Peter (1767-1839) och Inga Näsbom (1776-1852), hade valt Joseph.

Födelse: dag 2 januari 1809 – Far: Kamerareren Johan Peter Kuhlman, född 1767 – Mor: Inga Näsbom, 22 år (fel i matrikeln ska det stå 32 år gammal) – Barn: Joseph [Kuhlman] – Faddrar: Groshandlare [handlare] Dan Schloss, Johan Bolander, Fru Christina Lundström ( Jyr?, Anna Lundström).

I Sverige vid den tiden var Josef den vanliga formen i svenskspråkiga kyrkböcker. Användningen av Joseph (med "ph") i detta register från 1809 är anmärkningsvärd eftersom det understryker ett långvarigt franskt inflytande inom familjen, kanske till och med ett vallonskt inflytande (via familjen de Besche, som jag kommer att diskutera strax). Valet av "Joseph" (och inte Josef) för att ge sin son namn år 1809 skulle kunna återspegla familjen Kuhlmans medvetenhet om sitt vallonska/franska arv – familjen de Besche var av fransktalande vallonskt ursprung och etablerad i Sverige sedan 1600-talet.

Officiella svenska register kommer alltid att använda den form som anges i födelsebeviset, som i denna folkräkning från 1825 eller detta diplomatregister publicerat 1909.

Förteckning över konsuler och generalkonsuler i Alger från 1729 till 1907. Källa ”Kommerskollegium och Riksens Ständers Manufaktur Kontor samt Konsulstaten” utgiven 1907.

I franska register, som till exempel i Alger vid tiden för hans giftermål med Marie Pauline Carraux den 22 september 1862, står det naturligtvis skrivet Joseph, hans fars förnamn stavades till och med "Jean Pierre" istället för Johan Peter.

Men det hindrade inte Joseph från att skriva under namnet Josef, vilket framgår av detta brev till hans syster, på minsta lilla franska, från 1866.

Utdrag ur ett brev från Josef Kuhlman till sin syster Ingeborg boende i Norrköping, daterat från Alger den 26 juni 1866. Kungliga arkivet.

På samma sätt använde han alltid den svenska formen av sitt förnamn i sina många artiklar som publicerades i svenska tidningar på den tiden. Med ett f…

Tidning ”Sundsvallsposten den 11 november 1875.

Det är märkligt, denna vana att skriva på franska till nära familjemedlemmar samtidigt som man föredrar den svenska stavningen av sitt förnamn, som om man tvekar mellan två nationaliteter. Eller representerade det helt enkelt en syntes av två historier, två kulturer?

Jag kommer därför att använda formen "Josef" som min gammelfarfars farfar verkade önska…

Branden på Western Ocean

Mers-el-Kébir, 4 maj 1884

Sigurd Kuhlman, son till Josef Kuhlman, föddes i Stockholm år 1835. Han anlände till Algeriet år 1849 och bosatte sig i Oran, där han arbetade som skeppsmäklare. Han var en sann sjöman i hjärtat och var även vice ordförande för Orans sjöräddningssällskap, ett bevis på hans djupa engagemang för sjömännens säkerhet och försvaret av sjömän i nöd. Det var i denna dubbla roll som erfaren yrkesman och handlingskraftig man som hans namn skulle bli framträdande under den tragiska branden ombord på Western Ocean i maj 1884.

Söndagen den 4 maj 1884 bogserades och ankrades det engelska tremastade fartyget Western Ocean på 1 230 ton, i enlighet med instruktioner från chefsingenjören för broar och vägar, sanktionerade av prefekten. Runt klockan 9:30 påbörjades bärgnings- och brandbekämpningsinsatser. Men en mycket lyckosam omständighet förändrade händelseförloppet: Statstransportfartyget "Le Finistère" (1), befälhavare Juge (2), anlände runt middagstid till redden i Mers-el-Kébir. Denna officer, djupt oroad över det drabbade fartygets olyckliga situation, skickade omedelbart en officer för att fråga hur han kunde vara till hjälp, och skickade sedan ut en brandbil och en arbetsgrupp runt klockan 13:00 för att hjälpa till att släcka branden. Han upprepade dessa sysslor varannan timme och visade upp anmärkningsvärd energi och organisation.

Hamnen i Mers-el-Kébir omkring 1880-1890.

Redaren, Mr. Grey, konsul Mr. Barber och många andra ombord beundrade de franska sjömännens smidighet och hängivenhet. Det uppstod dock ett ögonblick av stor oro: Underofficer Quillévéré Pierre, utrustad med en fogmassa, hade modigt stigit ner i det brinnande fartygets lastrum. Han drogs upp medvetslös, räddad med nöd och nätt av Mr. Kuhlman och besättningen. Efter att ha återfått medvetandet ville han gå ner igen, men det var strängt förbjudet. Konsuln och kaptenen på Western Ocean besökte kommendör Juge ombord på Finistère för att tacka honom för hans ovärderliga hjälp. Besättningen och den franska sjömännens arbetsdetalj fortsatte outtröttligt att bekämpa branden. Under natten mellan den 4 och 5 maj och under hela följande dag fortsatte männen på det drabbade fartyget och arbetsdetaljen på Finistère sitt arbete med exemplarisk energi och hängivenhet. Det var runt klockan fyra på eftermiddagen den 5 maj som branden äntligen var under kontroll. Den engelska flaggan hissades i firande.

Detta anmärkningsvärda resultat gav den största ära åt Mr. Juge, fregattkaptenen som befälhavde Finistère, och åt hans besättnings arbetsuppgifter, såväl som åt Mr. Berwick, kapten på det skadade fartyget, och åt hans besättning, som var mycket hårt arbetande och disciplinerade under hela prövningen. Tidningarna Le Petit Fanal och L’Akhbar den 8 maj 1884 nämnde särskilt följande personers engagemang:

• Herr Quillévéré Pierre, andre mästerfogare i Finistère, för hans mod att gå in i det brinnande lastrummet med risk för sitt liv;
• Herr Barber, konsul, så väl insatt i nautiska frågor, för hans kloka råd och personliga arbete under hela operationen;
• Herr Sigurd Kuhlman, mycket kunnig i sjöfrågor, för sitt personliga arbete, sitt lugn vid räddningen av herr Quillévéré och för hans värdefulla hjälp som tolk mellan de franska och engelska besättningarna;
• Herr Paumon, hamnkapten i Mers-el-Kébir, pensionerad underofficer i statlig flotta, för hans vänliga hjälp, hans stora aktivitet och hans artighet;
• Herr Bullen, kapten på det engelska skeppet Princess Alexandra, för hans råd och hjälp;
• Herr Grey, redare, närvarande ombord med avlastaren under hela operationen.

Under de två dagarna som operationerna pågick besökte konsuln ofta fartyget och observerade intresserat besättningen i arbete. Han kunde därmed personligen bevittna och intyga samarbetet och biståndet från alla ovannämnda personer.

(1) Finistère, som ingrep vid Mers-el-Kébir i maj 1884, under befäl av fregattkaptenen Mr. Juge, var ett skruvdrivet ångtransportfartyg på cirka 63 meter, ~1 580 ton, ~800 hk, exakt av samma typ som Aube och Eure, byggda samma år vid Normand-varvet i Le Havre. Det är denna typ av fartyg – en elegant militärångare, riggad som ett komplement.

Krigsskeppet "Aube" identiskt med "Finistère". Cirka 1884.

(2) Pierre Romain Juge föddes den 12 januari 1834 i Carsac-Aillac, en liten by i Dordogne-regionen vid floden Dordognes strand. Han valde en militär karriär i mycket ung ålder och gick med i den franska flottan 1850, vid 16 års ålder, i hamnen i Toulon. I januari 1879 tjänstgjorde han som andre befälhavare ombord på kryssaren Infernet i träningsskvadronen, under befäl av kommendör Charles Layrle. I maj 1884, som befälhavare på det statliga transportfartyget Finistère, ingrep han med energi och medkänsla under branden ombord på det engelska tremastade fartyget Western Ocean i hamnen i Mers-el-Kébir (Oran, Algeriet). Den 31 december 1884 befordrades han till kapten, vilket krönte denna framstående period. I januari 1885 ledde han besättningsdivisionen för flottan i det 5:e sjöfartsdistriktet i Toulon, under ledning av viceamiral Jules Krantz.
À partir de juin 1885, il prend le commandement du croiseur de 2ème classe Sané (450 ch, 7 canons, port de Cherbourg), au sein de la Division navale du Levant, sous les ordres du contre-amiral Raoul de Marquessac — une mission stratégique en Méditerranée orientale. En 1881, il avait été élevé au grade d’Officier de la Légion d’Honneur, puis en juin 1892 à celui de Commandeur. Il se retire dans le cadre de réserve en 1894, après plus de 44 années de service actif. Il s’éteint le 9 janvier 1914 à Bordeaux, à l’âge de 79 ans. Son fils, René-Clément Juge (1877-1958), suivra ses traces et deviendra à son tour vice-amiral, préfet maritime de Toulon en 1936-1937.

Besöker Jylland

År 1869 gick Sveriges och Norges generalkonsul Rouget de Saint-Hermine (1), tillika Danmarks konsul, ombord på den danska fregatten Jylland som just hade anlänt till hamnen i Alger.

Fredrik Rouget de Saint-Hermine, Sveriges och Norges generalkonsul, Danmarks konsul i Algeriet från 1860 till 1872.

På kortets baksida, en dedikation till Sigurd Kuhlman (1835-1899), son till Josef. Författarens privata samling.

Det råder ingen tvekan om att ankomsten av ett sådant ikoniskt fartyg till Algeriets hamn gjorde ett stort intryck. Det var ett extraordinärt fartyg. En av dess största innovationer var dess infällbara propeller: den kunde höjas upp i en brunn integrerad i skrovet, vilket minskade luftmotståndet när fartyget seglade, vilket optimerade prestandan. Galjonsfiguren, skulpterad av Julius Magnus Petersen, föreställer en allegori över Jylland i form av en herdestav och ett fisknät.

Mellan 1869 och 1870 genomförde Jylland en större träningskryssning i Medelhavet. Att denna resa verkligen ägde rum bekräftas av danska arkiv, särskilt av rapporten från chefsläkaren H.F. Bronniche, med titeln "Rapport från läkaren på fregatten Jylland under Medelhavskryssningen 1869–70" (ref. nr 215 i det danska arkivet). Denna Medelhavskryssning hade ett dubbelt syfte. För det första fungerade den som marin utbildning för kadetter; Jylland fungerade som en intensiv träningsplattform för unga danska marinofficerare. Till sjöss gav navigeringsförhållandena i Medelhavet – varierande vindar, utländska hamnar, diplomatiska begränsningar – en oersättlig lärandeupplevelse för den framtida danska marina eliten. För det andra fungerade den som en diplomatisk och nationell uppvisning av inflytande. Hamnanlöpen i Medelhavshamnar, inklusive Alger, hade också en dimension av diplomatisk närvaro och demonstration av marinmakt. Det var vanligt att europeiska flottor på den tiden skickade sina finaste fartyg för att anlöpa strategiska hamnar, i syfte att främja internationella relationer och nationell prestige.

Staden Alger var år 1869 en medelhavsmetropol i snabb förvandling. Under fransk administration sedan 1830 stoltserade den med en livlig hamn, renoverad och utökad av franska militäringenjörer, kapabel att ta emot de största krigsfartygen. Algerbukten, gränsad av Kasbahns höjder och de omgivande kullarna, var vid den tiden en av de mest trafikerade hamnarna i västra Medelhavet. Jyllands mellanlandning i Alger var en del av dessa artighets- och träningsbesök. Det gjorde det möjligt för de danska kadetterna att observera och navigera i Nordafrikas och centrala Medelhavsvattnen, att öva manövrar för att anlöpa och lämna en utländsk hamn, och att upprätthålla diplomatiska förbindelser mellan Danmark och Frankrike, som hade en närvaro i regionen.

Födelsen av ett exceptionellt fartyg

Fregatten Jylland är utan tvekan ett av världens bäst bevarade krigsskepp i trä. Dess historia präglas av teknisk skicklighet, ett minnesvärt elddop och ett långt liv i tjänst hos den kungliga danska flottan (Kongelige Danske Marine), som tog den till Medelhavets stränder och Algeriets kust. Kölen lades den 11 juni 1857 på Holmen-varvet i Köpenhamn, den danska flottans historiska hemvist. Fartyget ritades av skeppsbyggmästaren O.F. Suenson, och dess ångmaskin ritades av den anglo-danske mariningenjören William Wain (1819–1882), medgrundare av det berömda Baumgarten & Burmeister-varvet (senare Burmeister & Wain). Jylland sjösattes den 20 november 1860 och beväpnades och togs i bruk den 15 maj 1862. Hon var den tredje i en klass av fyra fregatter, med systerskepp som Niels Juel, Sjælland och Peder Skram. Till skillnad från sina två föregångare, som byggdes för enbart segel, var hon den första fregatten i den danska flottan som redan från början hade en ångmaskin i kombination med segel: en revolutionerande hybrid för den tiden.

Tekniska specifikationer:

Caractéristique	Detalj
Type	Frégate à vapeur et à voile (screw steam frigate)
Classe	Niels Juel
Quille posée	11 juin 1857
Lancement	20 novembre 1860
Armement	15 mai 1862
Chantier	Holmen, Copenhague
Concepteur	O.F. Suenson
Déplacement	2 456 tonnes
Longueur hors tout	102 m (71 m hors mâture)
Maître-bau	13,5 m
Tirant d’eau	6 m
Coque	Bois de chêne, doublée de cuivre
Propulsion	Machine à vapeur à 2 cylindres Baumgarten & Burmeister, 1 300 ch, hélice escamotable
Vitesse	11–12 nœuds (vapeur) / 12 nœuds (voile)
Autonomie vapeur	1 500 milles marins
Armement (1864)	44 canons (32 pièces de 30 livres, 8 rayés de 18 livres, 4 rayés de 12 livres)
Équipage	405 à 437 hommes

Slaget vid Helgoland (9 maj 1864) — Elddop

Det är omöjligt att inte minnas händelsen som för alltid formade legenden om Jylland: slaget vid Helgoland, en del av andra Schleswig-kriget (Anden Slesvigske Krig) där Danmark ställdes mot den österrikisk-preussiska koalitionen. Den 9 maj 1864 drabbade en dansk skvadron på tre fartyg – Jylland, Niels Juel och korvetten Heimdall – samman med en österrikisk-preussisk skvadron på fem fartyg, inklusive två österrikiska fregatter och tre preussiska kanonbåtar. Den danska skvadronen försökte upprätthålla blockaden av de preussiska hamnarna i Nordsjön. Slaget varade i två timmar. Den österrikiska fregatten Schwarzenberg, motståndarlagets flaggskepp, fattade eld och tvingades söka skydd i neutrala vatten utanför Helgoland, vilket tvingade hela den allierade skvadronen att retirera. Jylland led allvarliga skador – 18 bekräftade träffar – men den danska skvadronen höll blockaden. Sjösegern firades i Danmark, trots att kriget förlorades på land, vilket tvingade landet att avstå de tre hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg till Preussen och Österrike.

Efter freden 1864, och med den ökande föråldringen av träfregatter jämfört med pansarstålskrov, omvandlades Jylland till ett skolskepp för utbildning av kadetter i den kungliga danska flottan. Det var i denna roll som hon genomförde sina långdistanskryssningar, över Atlanten, Medelhavet, Karibien och Sydamerika.

År 1874 omvandlades Jylland till en kunglig yacht (kongeskib). Den transporterade kung Christian IX av Danmark till Färöarna, Island (där Danmark då firade tusenårsjubileet av sin nordiska bosättning) och så långt bort som Sankt Petersburg i Ryssland för officiella kungliga besök. Under denna period gjorde fartyget ett flertal resor till danska Västindien (Sankt Thomas, Sankt Croix, Sankt Johannes) och besökte Sankt Thomas upp till fem gånger, där familjen Riise hade etablerat sitt berömda apotek. Det gjorde också stopp i Cádiz (Spanien), Venezuela och Nordsjön. Prins Karl av Danmark (den blivande kung Haakon VII av Norge) var bland dess framstående kaptener på dessa resor.

År 1887 avvecklades Jylland. Den omvandlades till en flytande barack 1892 och avregistrerades slutligen 1908. Under första världskriget tjänade den kort som en maritim radiostation. Den såldes för skrot i Hamburg 1908 och köptes i sista minuten av danska patrioter. År 1994, efter tio års restaurering, öppnades Jylland för allmänheten i sitt friluftsmuseum i Ebeltoft. Idag är Jylland officiellt erkänt som det största bevarade träkrigsskeppet i världen och den sista överlevande skruvfregatten i sitt ursprungliga skick. Den är listad bland de viktigaste landmärkena i världens maritima kulturarv.

Site web : www.fregatten-jylland.dk

(1) Fredrik Rouget de Saint-Hermine, Sveriges och Norges generalkonsul i Algeriet från 20 oktober 1860 till 18 oktober 1872. Föregångare till Josef Kuhlman i Alger, blev senare Sveriges och Norges generalkonsul i Helsingfors, Finland. Officer av Hederslegionen, Riddare av Sveriges Polstjärneorden. Gift med Anna Charlotta Löfling, med vilken han hade dottern Anastasia Charlotta Teresia, född den 4 februari 1831 i Stockholm och som dog den 29 april 1916 i samma stad.

På rue de la Licorne 12…

Svenska konsulatet i Alger fram till 1847.

Det svenska konsulatet i Alger från dess ursprung till 1847. Ritning genererad med AI från källbeskrivningar.

Under min forskning om de olika fastigheter som inrymde det svenska konsulatet blev jag intresserad av huset som fungerade som konsulat i Alger. De andra fastigheterna var mer som lantställen för konsulerna, belägna i bergen ovanför Alger (se på annan plats). Den officiella byggnaden för det som kallades "det svenska konsulatet" låg under hela konsul Johan Fredrik Schultzes mandatperiod (och kanske tidigare) på Rue de la Licorne 12, mot havet och praktiskt taget mittemot fyren. Från något datum mellan april 1847 och 1851 – det exakta datumet återstår att fastställa – inrymde huset inte längre konsulatets kansli. En publikation i tidningen L'Akhbar, daterad 1851, anger dess läge på Rue d'Isly.

Jag lyckades hitta köpekontraktet för huset, publicerat den 29 juni 1851 i tidningen l’Akhbar, vilket ger många detaljer om husets läge och sammansättning.

Tillkännagivande om försäljningen av det svenska konsulatet (och det spanska konsulatet) av tidningen l’Akhbar den 29 juni 1851. Källa Gallica-BNF.

Byggnaden låg på nummer 12 Rue de la Licorne, på hörnet av Rue Macaron, i Marindistriktet (Nedre staden) i Alger. Belägen i omedelbar närhet av strandpromenaden och hamnen, intog den ett strategiskt läge i den koloniala huvudstaden Alger år 1851. Fastigheten låg på hörnet av Rue Macaron vid strandpromenaden och Rue de la Licorne, där huvudentrén fanns. Huset var anslutet till nummer 14, som inrymde det spanska konsulatet. I väster låg Dame Veuve Blancs residens.

Huset hade en kvadratisk planlösning (16,7 m × 16,7 m) med en golvyta på cirka 280 m² och var organiserat kring en central öppen innergård, i enlighet med den typiska modellen för ottomansk morisk husbyggnadsarkitektur i Alger. Byggnaden bestod av en bottenvåning som användes för kommersiella och administrativa ändamål, en första våning för bostäder, en andra våning också för bostäder, och en plan terrass högst upp. Den yttre fasaden behandlades förmodligen med stor återhållsamhet, karakteristiskt för Alger-arkitekturen: vitkalkade väggar, avsaknad av synliga yttre ornament och en platt takterrass med fyrkantiga stenakroteria.

Bottenvåning:

Enligt beskrivningen var bottenvåningen organiserad kring en central stenlagd innergård omgiven av en stenplattor (pastillmönstrad beläggning). Mot Rue Macaron fanns tre butiker med valv och arkader mot gatan. Från butikerna sträckte sig en liten tvättstuga i det nordvästra hörnet med en öppning inåt som gav tillgång till en brunn och en cistern. När det gäller resten av bottenvåningen, med tanke på att huset inrymde konsulatets kansli, måste det ha funnits kontor! Även om dessa, märkligt nog, inte nämns i annonsen. Jag föreställde mig därför två angränsande rum mot den södra väggen, med öppningar mot den centrala innergården. Ingången till huset vette österut mot Rue de la Licorne. Den bestod av en vestibul med en dekorativ hästskobåge som gav tillgång till innergården, krönt av en veranda. Jag föreställde mig slutligen huvudtrappan i det sydöstra hörnet, men det är bara en gissning.

Första våningen

Första våningen var troligen det huvudsakliga vardagsrummet i detta vackra moriska hus. Det var arrangerat runt en central innergård belagd med marmor, omgivet av ett arkader på alla fyra sidor, med stenpelare krönta av skulpterade kapiteler och hästskovalv mellan dem. Det innehöll fyra lägenheter. En hade utsikt över havet och vette således mot Rue Macaron, med mashrabiya-fönster; en annan, i öster, flygeln som vette mot Rue de la Licorne, hade en utskjutande Douéra (en liten, öppen byggnad) över gatan. Den södra lägenheten, flygeln mot skiljemuren, hade inga ytterfönster och var förmodligen den mest blygsamma, liksom den västvända med sin blanka fasad.
En douera är ett utkragande rum som stöds av snidade konsoler, med moucharabiehs (snidade träskärmar) som säkerställer ljusfiltrering och ventilation.

Andra våningen:

Andra våningen återskapade planlösningen från första våningen exakt, med samma fyra lägenheter och ett arkader, men den här gången runt ett tomrum med utsikt över första våningens innergård. Från denna våning kan man föreställa sig en trappa som leder till den platta takterrassen.

Huset erbjöd en vacker utsikt över amiralitetet och Algeriets fyr. Henri Klein presenterar i sin tidskrift "Les Feuillets d'El-Djezaïr" (1) som publicerades 1929 en målning vars namn inte specificeras men har titeln "Fyren sedd från svenska konsulatet":

Kanske var det helt enkelt Kenney Bowen-Schultze, hustru till den svenske konsuln Johan Fredrik Schultze, från 1829 till 1847?

Läs artikeln " Madame Schultze".

(1) Några suggestiva gravyrer från det förflutna: platser, scener, porträtt och andra motiv. I: Les Feuillets d’El-Djezaïr, volym 11, Platser, scener, porträtt och andra motiv. s. 1–56.

Johan Kuhlman, köpman och officer vid Norrköpings artillerikompaniUn homme ancré dans son siècle