Författare: etienne.laude@yahoo.fr

Gerhard och Johan Friedrich Kuhlman i Hamburg: Akademisches Gymnasium

"Akademisches Gymnasium i Hamburg omkring 1620. Konstnärlig representation i stil med de flamländska mästarna från 1600-talet. AI-genererad bild."
En omväg i Hamburg på vägen mot krig

Begravningspredikan för Gerhard Kulemans, tryckt i Vieux-Stettin år 1637, gör mer än att bara återberätta en heroisk död. Den belyser, i några rader av hans CV, ett avgörande skede i den unge mannens utveckling: efter hans fars död, Johann Kulemann, herre över godset Jamowitz (Jannewitz) i Pommern, skickades Gerhard av sin mor till Akademisches. Gymnasium från Hamburg, där han studerade i tre år. Denna till synes obetydliga detalj förtjänar uppmärksamhet.

Hamburg, 1622: en stad på uppgång

När Gerhard anlände till Hamburg, troligen omkring 1622-1625, landade han i en av de mest dynamiska städerna i Nordeuropa. Sedan början av århundradet hade Hamburg ersatt Lübeck som nervcentrum för den baltiska och nordeuropeiska handeln. Den gamla hansadrottningen höll på att tyna bort; Hamburg tog över. Staden hade då omkring 40 000 invånare, en livlig, kosmopolitisk handelsmetropol byggd mellan floderna Alster och Elbe, skyddad av imponerande befästningar. Gymnastiksalen låg å andra sidan i den tidigare presbyteriet till Johanneskyrkan (Sankt Jakobs kyrka), på platsen för nuvarande Rådhusplatsen (Rathausmarkt).

Karta över Hamburg i början av 1700-talet. Utdrag från " Handbuch der historischen stätten Deutsclands« , erste band.
En ointaglig fästning

Mellan 1616 och 1625, just under de år som Gerhard studerade där, förstärkte staden sitt försvar under ledning av den holländske artillerikaptenen Johann van Valckenburgh. De nya murarna, med sina 22 bastioner och 11 raveliner, ersatte de 10 gamla portarna med endast fyra: Millerntor, Dammtor, Steintor och Deichtor. Hamburg blev därmed en av de mäktigaste fästningarna i Europa, och detta var ingen slump: Trettioåriga kriget hade rasat sedan 1618, och de kejserliga, svenska och danska arméerna tävlade om kontrollen över norra Tyskland. Hamburg, en fri kejserlig stad, avsåg att förbli neutral och försvarade sig därefter.

Den unge Gerhard studerade således i en stad under uppbyggnad för militären, där kanoneld ekade i fjärran och där krig var en daglig verklighet redan innan han själv anslöt sig till det.

Börsen, hamnen, pengar

I hjärtat av staden blomstrar börsen, grundad 1558 och den äldsta i Tyskland och hela Nordeuropa. År 1619, bara några år före Gerhards ankomst, grundades Hamburger Bank, modellerad efter Amsterdams, vilket förvandlade Hamburg till ett internationellt finanscentrum. Detta markerade födelsen av det moderna Hamburg.

Hamnen vid Elbe är ett ständigt skådespel. Hamburgs skepp transporterar pälsar, vax och spannmål från Östersjön till Flandern och England, och tar med sig tillbaka tyg, kryddor och lyxvaror. Köpmän från hela Europa – flamländare, holländare, engelsmän, portugiser – minglar på gatorna och vid handelsplatserna.

En tillflyktsstad

Trettioåriga kriget gjorde Hamburg till en fristad. Tusentals protestanter, fördrivna från de territorier som härjats av konflikten, bosatte sig där. Flamländska och vallonska köpmän, som redan varit närvarande sedan religionskrigen på 1560- och 1590-talen, förde med sig nya handelsområden, såsom konfektyr och sockerraffinering, tillsammans med sina kommersiella nätverk i Antwerpen. Staden var tolerant, driven lika mycket av kommersiell pragmatism som av övertygelse.

C’est dans cette atmosphère de prospérité mêlée d’inquiétude, de chantiers de fortification et d’effervescence commerciale, que Gerhard Kuhlman passe trois ans de sa jeunesse.

Akademisches Gymnasium: en elitinstitution

Hamburgs Akademiska Gymnasium grundades år 1613detta var mindre än tjugo år före Gerhards ankomst. Hamburg Historical Encyclopedia beskriver den som en Gelehrtenschule, en lärd skola som, "under Joachim Jungius rektorskap (1628–57), kunde konkurrera med mer än ett tyskt universitet." Dess rykte lockade sönerna till de bästa familjerna i den tysk-baltiska regionen, att döma av Gerhards egen närvaro.

Även om Gerhard, född 1609, studerade där i tre år innan han tillträdde en dansk ambassadörs tjänst, inföll hans tid på gymnasiet troligen mellan 1622 och 1628, under institutionens allra första år, redan innan Joachim Jungius blev dess rektor och etablerade den som en skola av europeiskt rykte. Gerhard tillhör således de tidiga generationer som gick på skolan under dess grundår.

Valet av Hamburg var inte obetydligt för en Kuhlman. På faderns sida var familjen djupt rotad i hansan: Gerhards farfar var Patricius av Lübeck, Hamburgs systerstad i Hansan. Dessa två städer delade samma handelskultur, samma familje- och kommersiella nätverk och samma nordeuropeiska syn. Att skicka en Kuhlman-son till Hamburgs gymnasium var i detta sammanhang ett naturligt steg.

Kommunalt bibliotek, grundskola och Johanneum i det tidigare Sankt Johannes-klostret före 1840, litografi av bröderna Suhr.
Och Johan Friedrich?

Begravningspredikan nämner Gerhards bror, Johan Friedrich Kulemans, redan närvarande i den kungliga svenska armén när Gerhard gick med i den. Kapten i general Duwalls regemente, under order av överste Bohm, hans blivande svåger genom äktenskap med familjen van Sypesteyn, är Johan Friedrich helt klart den äldste som banade väg inom militären.

Frågan uppstår naturligtvis: Gick Johan Friedrich också på Akademisches Gymnasium i Hamburg?

Inget dokument bekräftar detta hittills. Men bevismaterialet är övertygande. De två bröderna delar samma familjebakgrund, samma mor som övervakade deras utbildning efter faderns död, och samma hanseatiska nätverk. Det skulle vara förvånande om samma kvinna, som valde den mest prestigefyllda institutionen i den tysk-baltiska regionen för Gerhard, hade reserverat en mindre rigorös utbildning för sin äldste son. Och om Johan Friedrich var den äldre, kan det mycket väl ha varit han som banade väg i Hamburg, vilket Gerhard helt enkelt följde.

Hamburg, centrum för en värld i krig

Vad denna detalj avslöjar mer generellt är den anmärkningsvärda rörligheten hos dessa baltiska adelsfamiljer i början av 1600-talet. Från Jamowitz i Pommern till Hamburg, sedan från Hamburg till hoven i Skandinavien, Spanien och Italien för Gerhard, och från Hamburg till slagfälten i Schlesien för Johan Friedrich, var Kuhlmans i denna generation inte stillasittande. De tillhörde den värld av handels- och militäradel som flyttade från stad till stad, från en tjänst till en annan, och följde rutter som stakats ut av familjenätverk och möjligheterna under trettioåriga kriget.

Hamburg var en av knutpunkterna för dessa rutter. Och Akademisches Gymnasium var, för sönerna i de bästa familjerna, den första milstolpen…

Hamburg omkring 1641, panoramavy av Matthäus Merian. Hamnen vid Elbe, befästningarna och klocktornen till de stora kyrkorna kan ses.

Välkommen till Braad!

Brev nr 5 – Lidén-Kuhlman-korrespondens (15 februari 1773)

"Lidén-Kuhlman korrespondens"

Linköping den 15 februari 1773.

Min Egen Wæn,

Välkommen hem efter Örebro! Jag hoppas att resan gick bra. Det är så skönt att kunna röra på sig och slippa, som jag, vara fast inomhus, bunden till händer och fötter.

Angående spannmålsarrangemangen kommer min bror förmodligen att skriva till dig själv i nästa brev. Det kommer på onsdag. Skicka mitt erkännande av skulden för delvis återbetalning. Den måste återbetalas kontant omedelbart efter uppvisande. Om det finns ett underskott eller om något återstår att betala till bönderna, kommer det att registreras och sedan lagligen göras gällande.

Hälften av Långnässkatten¹ reserveras omedelbart för kronan, den andra hälften anslås som lön till nämndeman (jurymedlem) i distriktet.

Grattis till din nya svåger! Och till att du äntligen blivit av med det där smärtsamma, tråkiga och ansvarsfulla förmynderskapet².

Om herr Ælf från Qwillinge skulle ge några pengar till herr Kuhlman för min räkning, var vänlig och ta emot dem. Det bör uppgå till 14 daler och 4 öre i kopparmynt, om detta händer. Nästa måndag är sista dagen för Grewahn. Om han har kunnat hitta pengarna och är villig att betala, bifogar jag en fullmakt för herr Kuhlman att ta emot dem. Annars tar jag tillbaka fullmakten, och egendomen kommer att auktioneras ut.

Tröttna inte på mina många böner. Var vänlig mot änkan efter min avlidne farbror Petter Lidén⁴; bifogade är instruktioner för en liten hjälp hon behöver. Herr Arhenius vet var hon bor. Bonden kan ge henne spannmålen.

Glöm inte mina hjärtliga hälsningar till den goda damen; säg henne att jag mycket längtar till Norrköping, både för det mycket trevliga sällskapet och för broder Rudbergs ömma omvårdnad, men Gud vet när det blir möjligt.

Under tiden håller jag mig till min vanliga tillgivenhet,

Den ödmjukaste och mest trogna vännen till min kära vän, Lidén.

[Mottaget den 17 februari]

Förklarande anmärkningar

¹ Långnäs — Ägdom belägen på Åland i Östersjön, mellan Sverige och Finland. År 1773 var Åland en del av Sverige. Stavningen Longnæs som används av Lidén återspeglar den arkaiska ortografin från 1700-talet där det moderna å ofta återgavs som o + æ.

² Förmynderskapet — Lidén gratulerar Kuhlman till sin ”nya svåger” i februari 1773, medan hans syster Sara Margarethas giftermål med Christofer Henric Braad bröllopet ägde rum den 12 juni 1772. Dessa försenade gratulationer gäller inte själva äktenskapet, utan snarare det officiella avslutandet av förmynderskapets räkenskaper. Som äldre bror var Kuhlman förmyndare för sina yngre systrar. Denna roll innebar ett tungt ekonomiskt och juridiskt ansvar (hantering av hemgift, räkenskaper och egendom). Lidén gläder sig över att Kuhlman äntligen är fri från detta betungande administrativa ansvar, och den juridiska överföringen av ansvaret till maken (Braad) håller nu på att slutföras.

³ Kopparmynt (kpmt / kopparmynt) — Förkortningen kpmt står för kopparmynt, den tidens vanliga svenska valuta, i motsats till daler silvermynt. 1700-talets monetära system var komplext, med dessa två standarder som samexisterade med mycket olika värden.

⁴ Petter Lidén — Författarens farbror, avliden. Lidén, trogen sin roll som nätverkare och beskyddare, organiserar här materiellt bistånd för sin änka och använder sitt lokala nätverk för transport av spannmål, vilket visar att han trots sin påtvingade orörlighet fortsätter att sköta sina familje- och välgörenhetsangelägenheter.

Anmärkning om Lidéns hälsotillstånd - Detta brev understryker dramatiskt hur hans tillstånd försämrats: "bundna händer och fötter" (bunden till hænder och fötter), "fötter och knän i ett ynkligt tillstånd" (Fötter och knæ æro så usla). Gikt har gjort honom helt orörlig. Han sköter sina affärsangelägenheter – avgörande för hans ekonomiska överlevnad – helt och hållet via korrespondens, med påtaglig oro över Grevans förestående död och hotet om att hans egendomar auktioneras ut.

General Yusufs avresa

Alger, 8 april 1865

Le Général Yusuf. Collection personnelle de l’auteur.

Den 8 april 1865 höll Alger andan. Detta var ingen vanlig avfärd. I ögonen på alla dem som hade upplevt kolonins historia från dess tidigaste dagar markerade det slutet på en era: den siste soldaten från Sidi-Ferruch lämnade för gott det land han i trettiofem år hade erövrat, pacifierat och älskat. Från landstigningsstranden 1830 till underkuvandet av Djebel-Amour 1864 hade ingen officer rest igenom så många fälttåg, berg och slag – från Staouëli, Taguin, Isly och Laghouat till Kabylien i Djurdjurabergen – som general Yusuf.

Men det som skilde honom från alla andra generaler som hade efterträtt varandra i Alger var mindre hans långa livstid än hans grundläggande natur. Giuseppe Vantini Född på ön Elba omkring 1808, kidnappad som barn av sjörövare, slav och sedan en favorit hos Bey av Tunis, konverterad till islam, befälhavare för det tunisiska kavalleriet innan han anslöt sig till fransmännen under landstigningen 1830, hade Yusuf inte tagit examen från de prestigefyllda militärakademierna och var ännu mindre av en tjänsteman för erövringen. Han hade skapat spahierna, outtröttligt korsat Mitidjaslätten, Sahel, vägarna till Boufarik och Marengo, stannat för att inspektera en bataljon i arbete, dricka kaffe hos bageriet Beauvais i Marengo, hälsa med en svepande gest värden på en gård längst ner i en dal. Han kände nybyggarna, aghas och stamhövdingarna i hela provinsen, som han hälsade med deras förnamn, från slätterna till bergen, och erkände deras heder och minne, utan att glömma sina soldater som han skyddade med sin välvilja. När Napoleon III 1863 proklamerade att "Algeriet är inte en koloni i strikt bemärkelse, utan ett arabiskt kungadöme.", Yusuf hade varit en av få generaler som öppet stödde denna vision, han som länge genom sina handlingar hade försvarat en sällsynt och bräcklig idé: sammansmältningen av de tre raser som delade territoriet. ”Vi kan bara uppnå detta”, sa han, ”genom att slå samman dem genom intresseföreningar och äktenskap. Jag driver på för detta med all min kraft.” Där andra representerade det koloniala Frankrike, bar Yusuf på något mer sällsynt: en viss uppfattning om Algeriet.

Dagen innan hade generalen riktat sig till sina trupper med en värdig och diskret dagordning, utan att lämna något tvivel om hans avfärds natur. Hans sista ord genljöd som ett militärt testamente: "Farväl! Var alltid disciplinerade, värdiga och tappera, och bevara intakta och oföränderliga de känslor som är arméns religion och som för oss alla utgör den heligaste av alla plikter: lojalitet och hängivenhet till flaggan och till kejsaren!" ¹

Den morgonen kryllade Quai de la Pêcherie av människor. Officerare från alla grenar och förvaltningar, tjänstemän, präster, nybyggare, arabiska hövdingar i burnosser, nomader som hade kommit ner från höglandet, stadsbor. De hade alla kommit. Alla. Folkmassan strömmade in i de intilliggande gränderna, klättrade upp på de vita terrasserna med utsikt över hamnen. En sådan syn hade inte skådats i Alger på länge.¹

Bland denna tysta och högtidliga massa satt Josef Kuhlman. Svensken, etablerad i Alger sedan 1841, svuren sjöfartsmäklare och senare kansler vid det danska konsulatet, åtföljdes av sin son Sigurd, en trettioårig man som också hade vuxit upp i det Algeriet. Josef kände Yusuf, och inte bara genom rykte. I mars 1863, två år före denna avresa, hade de befunnit sig i samma rum under sessionerna i senatens undersökningskommission för algerisk handel och sjöfart. Kuhlman förespråkade avskaffandet av tonnagetullar för att sänka fraktpriserna och locka till sig utländska fartyg; Yusuf, garnisonschefen i Alger, stödde kejsarens samma liberala politik. Två män från annat håll, en svensk från Stockholm, en Elba-infödd uppvuxen i Tunis, satt runt samma bord och delade samma diagnos av vad Algeriet borde bli. Och bortom Alger visste Josef att Yusuf hade sina rutiner i Bourkika- och Marengo-regionen, detta Sahel där familjen till Marie Pauline Carraux, hans blivande fru, hade slagit rot. Generalen brukade gå förbi, stanna och se sig omkring. Josef kände också till den här världen.

Den morgonen såg han silhuetten av en general, sörjd av en hel värld, försvinna mot havet. Många år senare skulle Sigurd minnas lukten från hamnen, solen redan högt uppe och sin far som stod bredvid honom utan att säga ett ord.

För det var inte bara en militär förflyttning som ägde rum. Kapten och blivande general Derrecagaix förstod detta före de andra, efter att ha tjänstgjort vid hans sida: c’était le dernier soldat de Sidi-Ferruch qui repassait la mer. C’était la vieille Algérie et son passé qui repassaient la mer. Trettiofem år av afrikansk tjänstgöring tynade bort i kölvattnet av ett fartyg¹.

Den Tell de Blidah han skrev det med otvetydig tydlighet: ”Efter trettiofem år, ett liv i afrikansk tjänst, färdad längs denna heliga väg… lämnade generalen Algeriet, sitt adopterade hemland, och seglade mot Frankrike, som bara kände honom genom berättelserna om Fame.” ¹

För varje infödd som kom för att skaka hans hand eller kyssa hans fingrar, hade Yusuf ett ord, kände till deras förnamn och väckte ett gemensamt minne. Inte en enda algerisk tidning misslyckades med att hylla hans älskvärdhet, hans vänlighet och den försonande anda som hade gjort honom inte bara till en fruktad krigsherre, utan till en man respekterad på båda sidor av Medelhavet.¹

Hertigen av Magenta, Mac-Mahon, just den man som hade utlöst denna utvisning, var närvarande på platsen. Han måste ha förstått, för sent, vad han hade gjort. Tårarna på veterantruppernas solbrända ansikten var inte avsked: de var en tyst, enhällig förebråelse, riktad till den militära ledare vars blindhet eller passion hade offrat en man som hela Algeriet älskade.

Källor

¹  Général Derrecagaix, Le général Yusuf, chapitre « Disgrâce et mort du général Yusuf », pp. 241-244.

²  Enquête sur le commerce et la navigation de l’Algérie, mars-avril 1863, procès-verbaux des séances, groupe « Courtiers maritimes ». Voir aussi kuhlmansaga.com, « 1863 års undersökningskommission om Algeriet ».

³  Etienne Laude, Marengo d’Afrique, tomes I et II kuhlmansaga.com, artikel om Josef Kuhlmans andra fru.

  Ernest Feydeau, Alger : étude, 1873, cité dans Marengo d’Afrique, tome II (discours de Yusuf sur la fusion des races).

Långnæs gods

Brev nr 4 – Lidén-Kuhlman-korrespondens (6 februari 1773)

"Lidén-Kuhlman korrespondens"

Linköping, 6 februari 1773.

Min Egen Wæn,

Bifogat är det begärda utdraget ur fastighetsregistret¹ gällande Långnæs²; jag har även inkluderat en beräkning baserad på årets priser. Det skulle vara mig ett stort nöje om herr Kuhlman kunde förvärva denna fina egendom till ett rimligt pris, eftersom dess läge skulle passa honom perfekt. Förresten, om en överenskommelse nås, skulle inte C.R. Ferner³-skuldebrevet i min ägo kunna användas som delbetalning? Jag nämner det bara ifall det skulle vara lämpligt. Annars får jag vänta tills tiderna förbättras.

Ön Åland, där Långnæs ligger, mellan Sverige och Finland. Karta från 1799.

Med spannmålen blev jag nästan en halv lögnare⁴. Jag minns mitt löfte väl. Jag har inte tid att återge alla omständigheter som ledde mig till att sluta med järnmästaren Graver⁵. Jag fick, vilket av vissa skäl kommer att förbli mellan oss, 72 daler för rågen och 60 för kornet, med omedelbar betalning vid leverans. Men för att kunna hålla mitt löfte, även till herr Kuhlman, har jag i reserv 37 tunnor⁶ och 49 kannor kunglig tionde⁷ i Öskrukeby socken⁸, vilket jag kan erbjuda herr Kuhlman till ett något lägre pris, nämligen 60 daler per tunna inklusive allt, med betalning vid leverans av spannmålen. Detta är min brors lön⁹. Låt mig veta i nästa brev om herr Kuhlman finner det fördelaktigt att förhandla på denna grund.

Kunglig tionde är som vanligt en tredjedel råg och två tredjedelar korn. Säden kan levereras till Norrköping önskad dag, förutsatt att den transporteras före den 25:e denna månad. De flesta kungliga tiondeavtal här sluts till 60 daler inklusive allt. Underrätta mig om herr Kuhlmans svar genom nästa brev, eller genom ett bud om någon avgår i förväg. Om herr Kuhlman accepterar avtalet, fastställer ni själv dagen då bönderna får transportera säden till Norrköping, N.B. före den 25:e denna månad. Om försäljningen går igenom kan mitt skuldebrev tjäna som delåterbetalning, eftersom jag nu har pengarna redo att återköpa det. Annars skickar jag ändå pengar så snart det behövs, eftersom det är osäkert när jag själv kan resa.

Mina fötter och knän är i ett ynkligt skick. Må Gud ge mig tålamod. Jag har inte mer tid för ord.

Lever och dör, den ödmjukaste och mest trogna vännen till min käre vän. Lidén.

Vad kostar en bunt holländskt tryckpapper¹⁰? Kan jag få ett halvt ark som prov? Jag kommer förmodligen att behöva 9 till 10 buntar för att trycka en bok.

[Mottaget den 8 februari]

Förklarande anmärkningar

¹ Registre foncier (Jordeboken) — Le Jordebok var det officiella svenska registret som listade alla fastigheter, deras areal, beräknade inkomster och tillhörande skatteskulder. Lidén hämtade uppgifterna om Långnäs egendom från det på begäran av Kuhlman, som uppenbarligen övervägde att förvärva den.

² Långnäs (stavat Longnæs i brevet) — Gods beläget på ön Åland, i skärgården med samma namn, i Östersjön mellan Sverige och Finland. År 1773 var Åland en integrerad del av kungariket Sverige och avträddes inte till det ryska imperiet förrän 1809, enligt Fredrikshamns fördrag. Stavningen Longnæs återspeglar 1700-talets arkaiska ortografi: det moderna å återgavs då ofta med sekvensen o + æ i svensk skrivarpraxis. Det moderna namnet är Långnäs. Lidén berömmer sitt geografiska läge (belægenhet): Ålands strategiska läge längs Östersjövägarna gav skärgårdens gods ett särskilt kommersiellt och strategiskt värde. Utdraget ur jordeboken (Jordeboken) som Lidén skickade till Kuhlman antyder att den senare övervägde att förvärva detta gods.

³ C.R. Ferners växel (CR. Ferners sedel) — En växel eller ett skuldbevis utfärdat av en viss C.R. Ferner, förmodligen en köpman eller finansiär, som Lidén innehade som borgenär. I 1700-talets handel cirkulerade dessa sedlar som betalningsinstrument och kunde endosseras från ena handen till den andra för att reglera skulder, vilket undvek transport av hårdvaluta.

⁴ ”Halva lögnare” — Ett utsökt erkännande: i föregående brev uttryckte Lidén sin upprördhet över de skandalösa spannmålspriserna och verkade lova att inte tjäna på dem. Ändå erkänner han här, konfidentiellt, att han sålt till samma höga priser. ”Halva lögnare” eftersom han höll sitt löfte till Kuhlman genom att reservera spannmål åt honom till ett lägre pris, men inte enligt sina uttalade principer.

⁵ Brukspatron — En brukspatron var ägare eller chef för ett bruk, det vill säga en industriell verksamhet, vanligtvis en järnsmedja eller ett gjuteri. Dessa anläggningar, många i mellersta och södra Sverige, köpte stora mängder spannmål för att föda sina arbetare och hästar. De var viktiga handelskunder för markägare.

⁶ Tunna / kannor — svenska måttenheter för spannmål. Tunnan (fatet) var värd ungefär 146 liter; kanna var en underavdelning av den (ungefär 2,6 liter). 37 tunna och 49 kannor representerade således en betydande mängd, motsvarande inkomst in natura från en fastighet eller en skatteuppbördsrätt.

⁷ Kunglig tionde (Kronotionde) — Tionden (tionde) var en skatt in natura som togs ut på skördar och betalades i spannmål. Den var uppdelad i tre delar: en för kyrkan, en för kungen (Kronotionde) och en för det lokala prästerskapet. Den kungliga andelen omfördelades sedan som en lön (lön) till vissa tjänstemän – därav följande notering. Köp eller försäljning av tionden genom mellanhänder var vanlig praxis.

⁸ Öskrukeby socken — Landsbygdsförsamling i Östergötland, sydväst om Linköping, där Lidén innehade rätt till kunglig tionde, antingen direkt eller genom sitt eget eller sin brors ämbete.

⁹ Min Brors Lönings spanmål (min Brors Lönings spanmål) — Lönen (lönen) för vissa svenska tjänstemän på 1700-talet betalades delvis in natura, i form av spannmål som togs från den kungliga tionden. Lidéns bror, en statstjänsteman, fick således en del av sin ersättning i spannmål, som Lidén försökte sälja till bästa pris genom Kuhlmans handelsnätverk.

1⁰ holländskt tryckpapper (Hollændskt tryckpaper) — Papper tillverkat i Nederländerna, känt för sin kvalitet, vithet och enhetlighet, var standardmaterialet för tryckning av vetenskapliga böcker på 1700-talet. Lidén, en bibliograf och forskare, förberedde uppenbarligen publiceringen av ett verk som krävde 9 till 10 ris, eller cirka 4 500 till 5 000 ark – en ansenlig volym. Denna begäran om ett prov avslöjar en aspekt som inte framgår tydligt av de föregående breven: bakom den sjuke mannen som är instängd i sitt rum lurar en aktiv intellektuell som förbereder en vetenskaplig publikation.

Allmänt betyg - Detta brev, mer affärsmässigt än de föregående, avslöjar komplexiteten i det ekonomiska nätverk som Lidén och Kuhlman verkade inom: marktransaktioner, spannmålshandel, cirkulerande kreditinstrument och kungliga tionden som handlades i kontanter. Det visar att vänskapen mellan de två männen kompletterades av en nära affärsrelation, där var och en fungerade som agent, mellanhand och rådgivare till den andre. Den sista touchen på det tryckta pappret påminner oss om att Lidén framför allt förblev en lärd man, även begränsad till sitt hem på grund av gikt.

Kalla händer, tappert hjärta

Brev nr 3 – Lidén-Kuhlman-korrespondens (1 februari 1773)

"Lidén-Kuhlman korrespondens"

Sida 131 i boken återger ett fotografi av "Stenhusboden", numera nummer 56 Storgatan i Linköping, en medeltida medeltidsgård som var familjen Lidéns hem från 1736 till 1791. Det var från detta hus som Lidén skrev all sin korrespondens med familjen Kuhlman. Bilden ger en konkret bild av den miljö där alla dessa brev skrevs: en robust byggnad, förankrad i hjärtat av Linköping, vars stenmurar verkligen måste ha hållit kylan ute i februari 1773.

Linköping, 1 februari 1773.

Min Egen Wæn,

Var inte missnöjd med mig i vårt brevväxling. Ta det inte personligt om jag inte skriver så ofta som mitt eget hjärta skulle önska. Kom ihåg att jag inte alltid har fullständig kontroll över min hand. Min stil visar tydligt dess nuvarande tillstånd.

Stort tack för ditt senaste brev. Herr Jern fick sitt omedelbart. Förra veckan var jag eländig de dagar det snöade och var tvungen att stanna i sängen större delen av tiden. Nu är jag pigg igen, även om jag inte kan lämna mitt rum. Min underkropp vägrar att vara tillräckligt rörlig.

Åh, om bara tålamodet alltid kunde räcka! Jag var en stackars stackare som lämnade Norrköping. Gud vet, nu när jag är tillräckligt frisk för att åka, hur mycket jag längtar dit. Jag står inte ut med minsta kyla. Jag fryser inne i själva rummet, som en tiggare. Kalla händer och ett tappert hjärta – det är det som gör mig uppe varje dag.

Må Gud låta mig få veta att herr Kuhlman och fru³ mår bra! Det är fortfarande en tröst att få veta att ens vänner mår bra.

Så snart som möjligt åker jag gärna till Norrköping, för här har jag dödsutråkad.

Var vänlig ge assessor Braad den bifogade listan. Jag förstår inte varför han inte har hämtat böckerna jag lånade honom senast. Min arrendator i Lida⁴ säger att han lämnade dem hos herr Kuhlman, vilket bekräftas av den bifogade anteckningen från kommissarie Juring⁵. Min käre vän, undersök det. Jag skulle inte vilja att de går förlorade för elva tusen jungfrur⁶.

Lidas egendom som tillhör Lidén. Fotografi taget i augusti 2022. Författarens personliga samling.

Hans Excellens⁷ besökte mig också under sin resa. Han talade varmt om assessor Braad och ännu mer om sin fru. För dessa nyheter borde jag få en kram av den lilla damen³. Men vem skulle vilja kyssa en giktsjuk person?

Kan herr Kuhlman se hur glad jag är idag?

Jag fick den ljusa idén att ta reda på spannmålspriserna i Örebro och Norrköping! Men jag önskar att jag inte kände till dem, de har varit så otroligt höga. Nu stiger spannmålspriset för varje dag. Gud förbarma sig över de fattiga i år! Med 72 daler⁸ är det ingen här som tackar nej till råg. Men tro mig, bristen kommer snart.

Hälsningar till min goda värdinna⁹ från mina varmaste dagar. Må hon vara frisk som en mandel i sitt skal! Rider hon lyckligt i sin släde?

Ta hand om dig och älska alltid

En vän som lider, L.

Den 22:a denna månad är det Grevans dag. Jag slår vad om att han kommer att göra mig besviken. Om han betalar ska jag be herr Kuhlman att ta emot pengarna, ifall jag inte kommer själv till dess. Denna månad borde mitt skuldebrev hos chefen vara inlöst, hoppas jag.

[Mottaget den 2 februari]

Förklarande anmärkningar

1 ”Jag var en stackars stackare som lämnade Norrköping” — Ordet stålle är sannolikt en arkaisk variant av stackare (stackars stackare, stackare), ett ord som redan användes i föregående brev. Meningen är färgad av bitter, nostalgisk ironi: på den tiden då han fortfarande kunde resa lämnade han Norrköping; nu när han skulle vilja åka dit hindrar hans kropp honom. Ångern är desto mer påtaglig eftersom han saknar Kuhlmans sällskap.

² ”Kalla händer och ett tappert hjärta” (Kalla hænder och friskt hierta) — En slående fras som humoristiskt sammanfattar Lidéns tillstånd: fysiskt förlamad av kyla och gikt, men moraliskt intakt. Den kan också ha spelat på det nordiska ordspråket som förknippar kalla händer med ett varmt eller kärleksfullt hjärta.

³ Madame / den lilla Madame (Frun / lilla Frun) — Detta är fortfarande Brita Katarina Classon, unga hustru till Johan Kuhlman, gift 1772 och som dog samma år 1773. Begäran om en omfamning — "Jag skulle få en omfamning av den lilla Madame" — är färgad av en tillgiven humor som gör denna unga kvinnas gestalt desto mer närvarande och gripande.

⁴ Min bonde från Lida (Min Bonde i Lida) — Lidén ägde mark eller egendom i byn Lida, nära Linköping, som förvaltades av en bonde. Denne bonde agerade som mellanhand för att skicka paket och post till Norrköping.

⁵ Kommissarie Juring (komm. Juringii) — ”Komm.” är förkortningen för Kommissarie (kommissarie, en mellanliggande tjänsteman). Namnet ”Juringii” anges i latin genitiv, ett vanligt uttryck i svenska vetenskapliga skrifter från 1700-talet. Han var ett vittne som skriftligen intygade att böckerna verkligen hade levererats till Kuhlman.

⁶ ”För elva tusen jungfrur” (för ellofwa tusen jungfrur) — Ett svenskt idiomatiskt uttryck från 1700-talet som betyder ”för ingenting i världen”, konstruerat med hänvisning till Sankta Ursula och hennes elva tusen jungfrumartyrer, en legendarisk figur mycket populär i medeltida andakt och fortfarande levande i vanliga uttryck på den tiden.

⁷ Hans Excellens (Hs Excell.) — Förkortning av Hans Excellens (Hans Excellens), en titel reserverad för de högst uppsatta tjänstemännen i det svenska kungariket: statsråd, generalguvernörer eller medlemmar av den höga adeln. Denne person, som var på genomresa i Linköping, kände och uppskattade assessor Braad och hans hustru Sara Margaretha, vilket vittnar om deras anseende i styrande kretsar. Hans exakta identitet är inte fastställd.

72 daler (72. d.) — Dalern (eller koppardalern) var den vanliga myntenheten i 1700-talets Sverige. Ett pris på 72 daler för råg ansågs vara skandalöst högt, ett tecken på dålig skörd. Lidén uttrycker här en genuin social oro: stigande spannmålspriser drabbade direkt de fattigaste i samhället, och man befarade brist (brist).

⁹ Min goda Fru wærdinna (min goda Fru wærdinna) — Wærdinna (värdinna) syftar på husets härskarinna, värdinnan. Lidén använder detta tillgivna ord för att referera till Brita Katarina och betonar den gästfrihet hon fick av familjen Kuhlman under sina besök i Norrköping. Att önska att hon skulle vara "frisk som en nötkærna" — ett bildligt uttryck som betecknar perfekt robusthet — får en särskilt smärtsam klang, med vetskapen om att hon skulle dö det året.

1⁰ Grevans dag — Den 22:a i månaden är förfallodagen då Grevan måste göra en betalning för Lidéns räkning, vilket redan nämnts i föregående brev. "Jag slår vad om att han kommer att göra mig besviken" (Giss på han bedrager mig) vittnar om en viss misstro mot denna affärsförmedlare.

11 Skuldebrev till herr patron (skuldsedel hos Hr Patron) — En skuldsedel är ett skuldebrev eller ett skuldebrev. ”Herr patron” (Hr Patron) avser en patron eller överordnad från vilken Lidén förväntade sig betalning av en skuld. Termen patron användes i 1700-talets Sverige för att beteckna en välgörare, arbetsgivare eller överordnad som man förtjänade respekt för.

Språklig anmärkning — Lidén skriver här helt enkelt under med ”L.” och beskriver sig själv som en ”lidande vän” (siuklig wæn). Denna förändring från den fullständiga signaturen i föregående brev understryker både den växande intimiteten i relationen och författarens fysiska utmattning.