Författare: etienne.laude@yahoo.fr

Norrköpings försvar i modern tid (1600-–1800-talen) – (2/5)

Militärläger under Karl XI:s regeringstid¹ (1674–1679)

Belastningen av militärläger (inkvarteringsbördan) föll särskilt hårt på Norrköping stad under kung Karl XI:s regeringstid, en period präglad av Nordiska krigen. Redan 1674 var general Rehnskiöld²:s kavalleri (ryttare) förlagd till staden i fem månader i följd. År 1676 stannade ett soldatkompani under Mauritz Wellingk³ i fyra månader, följt av 140 dragoner under Wittenberg, från oktober 1676 till 18 mars 1677. Staden var sedan värd för major Tyncken i tre månader, följt av sex kavallerikompanier (kavallerikompani) bestående av cirka 500 man. Slutligen inkvarterades officerarna i Earl Douglas's Dragoons⁴ från 8 november 1678 till 15 juni 1679, följt av officerarna i överste Lindhjelms regemente från november till slutet av december 1679. Den totala kostnaden, exklusive foder, uppskattades till cirka 28 000 daler i dagskurs (daler silvermynt).

De redan existerande befästningarna: från Johannisborg till skansarna Skänäs och Säterholmen
Det enda återstående tornet från Johannisborgs slott i Norrköping. Foto av Etienne LAUDE, juli 2022.

Johannisborgs fall och traumat 1719

Norrköping hade länge förlitat sig på Johannisborgs slott som sitt huvudsakliga försvar. Det förstördes dock fullständigt under plundringen av staden i juli 1719, och planerna på dess återuppbyggnad övergavs. Kungen gav staden tillstånd att ta tegelstenarna och byggnadsmaterialet för eget bruk. Detta trauma blev drivkraften bakom alla efterföljande försvarsinitiativ.

Johannisborg slott, gravyr från 1679.

Byggandet av de första skansarna (1720–1721)

Skënas skans, idag.

Som ett direkt svar på invasionen 1719 vidtogs åtgärder utan dröjsmål. I juli 1720, efter flera påminnelser, kallades befästningskaptenen Ph. Nordencreutz⁵ till för att inspektera en försvarsanläggning vid infarten till Norrköping. Med stöd av stadsmyndigheterna inledde han byggandet av en skans. I september 1720 utsågs byggmästaren Lars Gilberg⁶ att fortsätta det arbete som Nordencreutz hade påbörjat. Enligt Nordencreutz planer skulle skansen byggas på Ängsudden, på platsen för det nedbrunna Skenäs, med artilleriställningar även i kanalen. Arbetet fortsatte 1721, men skansen blev aldrig helt färdigställd. Ändå byggdes en skans 1720–1721 på Säterholmen, alldeles intill färjbryggan, och en annan vid Skenäs (Skänäs). Tillsammans kunde dessa två byggnader kombinera sin korsande eld över Bråviken för att blockera fiendens passage. Det är troligt att Skenäs skans byggdes ovanpå en tidigare befästning, till skillnad från den vid Säterholmen, som var en helt ny konstruktion. Den senare befästes fortfarande under 1900-talet, ett bevis på dess bestående strategiska värde.

Plan över Skënas och Säterholmens skansar. Svenska militärarkivet.
Renoveringar under det rysk-svenska kriget 1741–1743

Under det rysk-svenska kriget 1741–1743 utfördes ytterligare arbete på Skenäs befästningar. Anskaffandet av en pråm för att täcka Skenäs fästning visade att Nordencreutz förslag till stadens försvar fortfarande var den korrekta metoden. Totalt kostade detta arbete staten 3 986 daler. Trots dessa ansträngningar förblev de defensiva åtgärderna otillräckliga. Som Gullberg noterar var resultaten av dessa initiativ "inte uppmuntrande".

Mer kommer i ett kommande nummer…

1. Karl XI (Karl XI) — Sveriges kung. Född 24 november 1655 — Död 5 april 1697. Son till kung Karl X Gustav, kröntes vid sjutton års ålder efter en regencyperiod av sin mor. Segerrik i slaget vid Lund (1676), etablerade han kunglig envälde (envälde) år 1680, genomförde den stora reduktionen (reduktionen) av adelsgårdarna och omorganiserade armén enligt indelningsverket. Han dog vid 41 års ålder av magcancer och lämnade ett ekonomiskt sunt Sverige och en stridshärdad armé till sin son, Karl XII.

2. Carl Gustaf Rehnskiöld — svensk fältmarskalk. Född 6 augusti 1651 i Stralsund — Död 29 januari 1722 i Läggesta. Utbildad av juristen Samuel von Pufendorf. Utmärkte sig under Skånska kriget vid sidan av Karl XI. Karl XII:s främsta högra hand under Stora nordiska kriget, med smeknamnet "Nordens Alexanders Parmenion". Segerrik i slaget vid Fraustadt (1706) befordrades han till fältmarskalk och greve. Tillfångatagen i Poltava (1709), frigiven 1718.

3. Gustaf Mauritz Vellingk (Wellingk) — svensk general. Född 1642 i Jöhvi (Estland) — Död 1710. Adlig familj av baltiskt ursprung i den svenska kronans tjänst. Aktiv under Karl XI:s regerings krig och ledde enheter i Sverige och de baltiska provinserna. Hans bror, Otto Vellingk, var också en berömd general från samma period.

4. Gustaf Douglas — svensk jarl. Omkring 1647 – efter 1680. Son till fältmarskalk Robert Douglas (1611–1662), en skotskfödd adelsman som blev naturaliserad svensk, segrare i stora slag under trettioåriga kriget (Leipzig 1642, Jankau 1645), utnämnd till fältmarskalk 1657 och jarl av Skenninge. Robert Douglas dog i Stockholm 1662; hans son Gustaf ärvde titeln och befälet över dragonregementet som var stationerat i Norrköping mellan 1678 och 1679.

5. Ph. Nordencreutz — Fortifikationskapten. Verksam 1720 i Norrköping. Inkallad i juli 1720 som fortifikationskapten, utsåg han försvarsanläggningarna vid infarten till Norrköping efter den ryska plundringen 1719. Han utarbetade en plan för en skans på Ängsudden (nivån för det brända Skenäs) med artilleriställningar i kanalen. Hans planer, även om de inte var helt genomförda, skulle förbli den vägledande principen för stadens försvar i årtionden.

6. Lars Gilberg — Byggmästare. Verksam 1720 i Norrköping. Byggmästare utsedd i september 1720 för att fortsätta de befästningsarbeten som kapten Nordencreutz påbörjat på Skenäs och Säterholmens skanser. Hans roll, främst teknisk och praktisk, bestod av att övervaka byggandet av jordvallar och murverk.

Källor:
(A) Fr. Hertzman, Norrköpings historia och beskrifning: historisk-statistisk beskrifning öfver Norrköpings stad från äldre till nyare tider, Första delen, Norrköping, Fredrik Törnequist, 1866.
(B) Erik Gullberg, Norrköpings Historia — 8. Norrköpings kommunalstyrelse 1719–1862, Norrköpings stads historiska kommission (Norrköpings stads historiekommission), dir. Björn Helmefrid och Salomon Kraft, Stockholm, 1968.
(C) Dokumentation om Johan Kuhlman upprättad av författaren Etienne Laude—Utnämnings- och befordringshandlingar till Norrköpings artillerikompani, 1767–1769; historisk kontext för Skänäs- och Säterholmens skansar; Norrköpings kommunarkiv.
Ytterligare referens: Sälskapets sällskaps tidskrift för år 1788, nr 28 (citerad i källa C, bild 15).

På jakt efter Rödmossen (1/4)

gåtan
Teckning efter Pehr Hörberg.

Johan Kuhlman (1738–1806), borgare och köpman i Norrköping, ägde en fastighet på Drottninggatan med en gavel mot Skolgatan. Denna fastighet förstördes i stadsbranden 1822. Johan Kuhlman var intresserad av litteratur och forskning. I "Kuhlmanska gården" samlades en krets av likasinnade runt honom, inklusive Ostindiska kompaniets navigatör Christoffer Henrik Braad, målaren Pehr Hörberg och historikern och professorn Johan Henrik Lidén, för att odla gemensamma intressen och diskutera samtida kulturfrågor. På sommaren möttes kretsen på Kuhlmans lantställe Rödmossen i Kolmården. En gästbok från detta hus bevaras i Norrköpings stadsarkiv. Johan Kuhlmans gäster bidrog med dikter, tankar och sina autografer. Boken innehåller också en karta och några teckningar.

Första sidan i Rödmossens gästbok.

Att hitta Rödmossens plats var ingen lätt uppgift. Det finns flera platser i Sverige med samma namn, inklusive en i Stockholms förorter, och länge trodde jag att det var rätt plats. Det var när jag översatte Hjalmar Lundgrens bok "Kuhlmans, Pastel d'un Empire Bourgeois" (Lundgren, Kuhlmans; Pasteller från den borgeliga empiren, 1917), skriven 1917, som jag äntligen kom på rätt spår. Lundgren beskriver, i en lättsam romanstil, Johan Kuhlmans vardagsliv mellan hans stad Norrköping med sina vänner och hans gods i Rödmossen.

En kväll, efter att ha arbetat hela dagen, återvände han till sin gård i Rödmossen i Qvilinge socken. På vägen passerade han Herstaberg, den gamla De Falck-gården, på sin högra sida efter att ha lämnat staden, följde sedan snart sjön, omgiven av surrande popplar, och passerade den gamla Ribbings herrgård i Loddby. Efter skogen till vänster kom Lidas egendom i sikte, och som alltid tänkte han på sin vördade och sjuka vän, Johan Henric Lidén, som stannade kvar hemma på Drottninggatan. Sedan rullade vagnen längs den svagt sluttande vägen mot Åby, klättrade uppför den korta sluttningen till värdshuset, där värdshusvärden Glad stod vid korsningen och lyfte på hatten för honom med den djupaste hängivenhet, och fortsatte genom skogen på Kolmårds sluttningar...

Genom att studera två intressanta dokument förstod jag sedan var Johan och Margarethas lantställe låg. Genom att läsa en officiell rapport om förebyggande arkeologiska utgrävningar (1), beställda av Trafikstyrelsen som en del av planeringen av höghastighetsjärnvägen Ostlänken, avsedd att förbinda Stockholm med Göteborg via Norrköping och Linköping, avslöjades många intressanta detaljer, inklusive ett omnämnande av en karta över fastigheten från 1791. Ett annat dokument, Historiska och geografiska encyklopedien för Östergötland (2), utgiven i Stockholm 1917 av forskaren Anton Ridderstad, beskriver landskapet Östergötland med dess städer, socknar och alla dess egendomar. Ridderstad listar, socken för socken och gods för gods, hela landskapets geografi, historia, adelsfamiljer, legender och traditioner. Detta är en primär referenskälla för alla som vill förstå Östergötland från förr. Denna volym täcker särskilt Bråbo län – där Kvillinge socken, där Rödmossen ligger, ligger.

Nu hade jag all information jag behövde för att äntligen förbereda oss för vårt besök på Rödmossen, planerat till sommaren 2022. Stigen började äntligen ta form, och vi skulle kunna ta en resa tillbaka i tiden för att hitta platsen där Kuhlmans tillbringade varje sommar i slutet av 1700-talet. Men vad återstod av platsen? Vilka rester från den avlägsna eran skulle vi hitta? GPS:en ledde oss till skogsbrynet, där ett modernt lyxhotell hade byggts några år tidigare. Adressen löd "Rödmossen", men det var inte Rödmossen eftersom jag inte kände igen platsen… Vi var tvungna att lämna bilen och gå ytterligare cirka två kilometer, med de återstående sexhundra metrarna till fots genom skogen. Stigen gick under vägen, och jag visste att fastigheten skulle dyka upp lite längre fram, till vänster, efter vägskälet.

Rödmossen, juillet 2022. Etienne LAUDE
Rödmossen, juillet 2022. Etienne LAUDE
Rödmossen, juillet 2022. Etienne LAUDE
Rödmossen, juillet 2022. Etienne LAUDE

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) Pia Nilsson et al., Ostlänken – Delsträckan kolmårdsbranten till länsgränsen (Östergötland–Södermanland), Rapport 2015:2, Riksantikvarieämbetet UV / Statens Historiska Museer, Linköping, 20 janvier 2015.

(2) Anton Ridderstad, Östergötlands Beskrivning med dess städer samt landsbygdens socknar och alla egendomar, Tome II, Première partie, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1917.

Norrköping, askans sommar (1/2)

Ryssarnas plundring av staden — juli 1719

Sommaren 1719 var torr, varm och ödesdiger. Stora nordiska kriget gick in i sitt tjugonde år, och utmattningen på båda sidor hade ännu inte lett till fred. Förhandlingar pågick mellan Sverige och Ryssland, men ingen av sidorna litade verkligen på den andra. Sverige hade förlorat sina kontinentala ägodelar och slösat bort sina styrkor; ändå hade man fortfarande en betydande flotta. Tsar Peter den store hade emellertid hittat vapnet som skulle tvinga fram ett avgörande resultat.

I. Peter den Stores vapen

Detta vapen var galären. Opåverkad av motvindar eller djupt vindstilla, framdriven av rader av roddare och lättmanövrerad i kustnära skärgårdar, kunde den landsätta tusentals soldater på vilken strand som helst. Peter lät bygga tvåhundra av dessa fartyg, med början i fästningen Nyenskans (1), som omvandlades till en flottbas vid floden Nevas strand. Flottan som samlades sommaren 1719 var exempellös: 132 galärer, cirka hundra mindre båtar och cirka 26 000 man under befäl av amiral Fjodor Apraksin (2). I juni lämnade flottan det erövrade Finland och koncentrerade sig på Åland (3). Tsaren var ombord, men han stannade kvar i skärgården, som fungerade som bas för hela operationen. Apraksins order var enkel: plundra och bränna så mycket som möjligt. Målet var att tvinga de svenska förhandlarna – fredssamtalen hölls på Åland – att ge efter, genom att metodiskt härja deras östkust.

Peter den store använde sig också av psykologisk krigföring. Han lät trycka ett manifest på svenska, skrivas och undertecknas av honom själv, och distribueras i kustnära byar: Wi Peter den första med Guds Nåde Czaar – ”Vi, Peter den Förste, av Guds nåd, Tsar…” I det hävdade han att folkets lidande enbart var den svenska regeringens fel och lovade nåd och skydd till alla som underkastade sig. Den 10 juli gav Apraksin signalen. Redan nästa dag nådde de första galärerna den yttre skärgården vid Rådmansö. Deras söderutgående framryckning präglades av skenet från varnande bränder och brinnande bondgårdar. Södertälje brann den 21 juli, Trosa den 22:a och Nyköping den 25:e. Varje stopp var ytterligare ett meddelande som skickades till Stockholm. Nästa mål var Norrköping.

II. En stad lämnad åt sig själv

Efter Stockholm var Norrköping den största och viktigaste staden vid kusten, centrum för en betydande krigsindustri. Den var också den sämst försvarade. Under de sista dagarna i juli slumrade staden i hettan. Östergötlands landshövding, Gustaf Bonde, befann sig på kurorten Medevi (4) och verkade anmärkningsvärt likgiltig. De reguljära trupperna hade koncentrerats till Stockholm. Johannisborgs befästningar hade inga användbara kanoner. Skansarna som bevakade infarten till Bråviken saknade vapen och personal. Det fanns varken en sammanhängande försvarsplan eller ett tydligt utpekat befäl. Så snart nyheten om räden mot Nyköping nådde honom hade magistraten skrivit till landshövdingen och begärt att kanoner från Finspångs gjuteri skulle installeras på Skenäs, där Bråviken är som smalast. Tanken var sund. Verkligheten var en helt annan: några bönder beväpnade med liar och slagor var stationerade på förstörda skansar. Stadsvakten patrullerade. Landshövdingen lovade att "det inte fanns någon fara". Dragoner väntades från Småland med överste von Düring. Hoppet hängde i en skör tråd.

III. De föregående dagarna (21–29 juli)

Den 21 juli brände ryssarna Södertälje. Den 22:a Trosa. Den 25:e blev himlen ovanför Bråviken röd efter Nyköpings bränning. Rädsla grep tag i Norrköpings gator. Den 26 juli anlände en officer till häst med en handfull reguljära soldater: general Kristoffer Urbanowitz, utsänd för att organisera motståndsrörelsen. Den 27:e försökte landshövdingen samla de omgivande bönderna. Tusentals stormade in med sina högafflar och liar – trötta av kriget, svältande och missnöjda med allt. De tvingades slå läger utanför stadsmurarna för att undvika oroligheter. Den 28:e kastade ett falskt alarm staden i kaos. Von Düring anlände äntligen med sina dragoner: knappt två skvadroner. Den 29:e, under natten, uppenbarade sig eldskenet i öster, ovanför skärgården. En del av den ryska flottan befann sig redan i Bråviken. Enligt obekräftade rapporter styrde två lotsar från Arkösund galejerna in i kanalen – en lokal förräderi som avsevärt underlättade infarten. Många invånare i skärgården gömde sig sedan i skogen, medan ryssarna satte eld på deras gårdar en efter en. Metodiskt landsatte galejerna soldater på varje strand, som brände ner varje herrgård och slott inom räckhåll. Från Lindö kunde rökpelare ses i alla riktningar. Händelö, Västerbyholm och Lindö självt stod i lågor.

"Byn brinner", målning från 1862 av Franciszek Kostrzewski.

I staden tog borgmästare Jacob Ekbom befälet över medborgargardet, tillsammans med en bataljon frivilliga från Holmen under befäl av vapenhantverkaren Anders Sjöman: totalt femhundra man. Urbanowitz ledde åttahundra reguljära soldater och von Dürings tyska dragoner. De tusentals bönder som hastigt värvats in var av liten betydelse i de militära planerna. Samma kväll diskuterade de två männen vilken handlingsplan som skulle vidtas. Urbanowitz, erfaren i polsk gerillakrigföring, förespråkade att staden skulle bränna ner innan ryssarna kunde få en fördel. Ekbom ville försvara den, mur för mur. Han samlade gardet på det tyska torget och förklarade att staden skulle försvaras med deras blod – förutsatt att soldater och bönder gjorde sin plikt. Samma kväll slog larmtrummorna: kvinnor, barn och äldre skulle lämna staden.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) Nyenskans — Historisk fästning belägen vid sammanflödet av floderna Neva och Okhta; platsen motsvarar dagens Sankt Petersburg.

(2) Greve Fjodor Matveyevich Apraksin (7 december 1661 – 21 november 1728) var en av de första ryska amiralerna, styrde Estland och Karelen från 1712 till 1723, utnämndes till generalamiral 1708, ledde det ryska amiralitetet från 1717 till 1728 och befälhavde den baltiska flottan från 1723.

(3) Åland — Skärgården i Östersjön, belägen mellan Sverige och Finland (numera en autonom region i Finland).

(4) Medevi Brunn är Skandinaviens äldsta kurort, belägen i Motala kommun, vid Vätterns östra strand, i nordvästra Östergötland, Sverige. Se på annan plats. Det var här Kuhlman och Lidén först träffades.

Källor
  • Arne Malmberg, Stad i nöd och lust — Norrköping 600 år (huvudreferensverk)
  • Norrkopingprojekt (Projet Turist Norrköping / Lisbeth Dahm) : https://norrkopingprojekt.wordpress.com/historia/krigsar/dagar-i-juli-1719/
  • Magnus Ullman, Rysshärjningarna på Ostkusten sommaren 1719, Stockholm, 2006
  • Lars Ericson Wolke, Sjöslag och rysshärjningar, Norstedt, 2012
  • Sundelius (samtida vittnesmål, 1700-talet)
  • Franciszek Kostrzewski, Pożar na wsi ("Byn brinner"), 1862 — Wikimedia Commons, allmän egendom

Första linjen Oran – New York

Torsdagen den 16 juli 1891, den Journal Général de l’Algérie tillkännagav skapandet av en direktlinje till New York från Oran.

”Herr Kuhlman (1), den vänliga agenten för Anchor Line, har från sitt företag fått möjlighet att etablera en direkt ångbåtslinje mellan vår hamn och New York. Denna linje, som alla köpmän tackar herr Kuhlman för att ha etablerat den för, kommer att avsevärt utöka vår handel med USA. Hittills har varor som var avsedda för New York varit tvungna att lastas om antingen i Le Havre eller Marseille; transporten var relativt dyr och resan varade i cirka sex veckor. Den nya direktlinjen, som kommer att äga rum ungefär var tredje vecka, kommer att slutföra överfarten på 15 dagar, fraktpriset kommer att vara mycket lägre och vår export av espartogräs, marmor och hudar kommer följaktligen att öka avsevärt.”

Passagerarna är inte glömda:
"Vad gäller passagerarna kommer de att kunna göra en mycket kort överfart på magnifika, nybyggda ångfartyg, upplysta av elektriskt ljus och utrustade med alla de förbättringar som nyligen gjorts vad gäller fartygens komfort och lyx."Meddelanden publicerade några veckor före det ödesdigra datumet informerade oss om att "det magnifika engelska oceanångaren av första klass Bohemia", på 3 100 ton, byggt 1891, skulle lämna Oran för New York onsdagen den 22 juli. För frakt och passage, kontakta herr Sigurd Kuhlman, skeppsmäklare i Oran.

Anchor Line-skeppet Bohemia år 1891. National Museum Liverpool (ref. MCR/5/21).
SS *Bohemia*: ett fartyg direkt från varvet

Oceanångaren som invigde linjen var SS Bohemia, byggt av D. & W. Henderson & Co.-varvet i Glasgow för Anchor Line – ett skotskt rederi grundat 1855 i Glasgow av Thomas Henderson, känt för sina eleganta fartyg och prisvärda komfort – sjösattes fartyget den 26 mars 1891, bara fyra månader före sin jungfruresa från Oran. Det hade en bruttodräktighet på 3 190 ton, måtten 320 fot × 43 fot och drevs av en trippelexpansionsmotor.

Hamnen i Oran år 1891: Algeriets första kommersiella hamn

Detta initiativ uppstod i samband med den snabba utvecklingen av hamnen i Oran, som vid den tiden hanterade nästan 700 000 ton import- och exportvaror årligen och betjänade en avdelning med 870 000 invånare. Fram till dess dominerades den transatlantiska sjöfarten från Algeriet av Compagnie Générale Transatlantique med avgång från Marseille. Öppnandet av direktlinjen av Anchor Line innebar ett betydande genombrott, vilket gjorde det möjligt för Orans köpmän att för första gången få tillgång till amerikanska marknader utan att gå via franska storstadshamnar.

Orans hamn år 1895. Anonymt fotografi. Författarens personliga samling.
SS Bohemia var han verkligen kapabel att korsa Atlanten?

Frågan förtjänar att ställas: kunde ett fartyg på 3 190 ton verkligen korsa Atlanten säkert år 1891? Svaret är ja, utan tvekan, och arkiven bekräftar det.

En standardstorlek för tiden

År 1891 hade Anchor Line redan trafikerat Glasgow–New York i 35 år (sedan 1856), ofta med mindre fartyg. De allra första transatlantiska ångfartygen på 1840-talet vägde inte mer än 1 000 ton. Bohemia, med sina 3 190 BRT, representerade ett medelstort fartyg, perfekt lämpat för blandlastrutter på Atlanten.

Det viktigaste tekniska elementet i denna överfart var trippelexpansionsmotorn, som introducerades på 1880-talet. Mycket mer bränsleeffektiv än tidigare motorer, gjorde den det möjligt att täcka de cirka 4 500 sjömilen som skiljer Oran från New York utan problem med räckvidden. Med en marschfart på 12 till 13 knop förväntades överfarten ta 15 dagar, vilket meddelades i... Journal Général de l’Algérie var helt realistisk.

Även om den tekniska genomförbarheten inte ifrågasattes, var förhållandena ombord fortfarande krävande: Passagerarkomforten var mycket begränsad; i grovt atlantväder kunde rullningen och krängningen hos ett fartyg av denna storlek vara sträng. Säkerhetsnormerna år 1891 var långt under moderna standarder: ingen radio, få livbåtar i förhållande till antalet passagerare. Slutligen begränsades lastkapaciteten av mängden kol som transporterades för att säkerställa autonomi.

Att gå vidare
  • Le Naufrage du Mayumba — En samling noveller skrivna av Etienne Laude, vinnare av CDHA:s specialjurypris (Centre de Documentation pour l’Histoire de l’Algérie) en 2023.
  • NARA Microfilm M237 — Passagerarankomstlistor i New York, 1820–1891.
  • Clyde Ships database — Henderson Brothers/Anchor Line Fleet Records.
  • National Museum Liverpool — Sjöfartsarkivet, originalfotografi av SS Bohemia (réf. MCR/5/21).

(1) Sigurd Kuhlman (1835-1899) var son till Joseph Kuhlman (1809-1876). Han föddes i Stockholm och anlände till Alger 1849, vilket framgår av hans naturaliseringsakte från september 1876. Sigurd lärde sig yrket som skeppsmäklare av sin far och den svenske konsuln Rouget de Saint-Hermine. Han bosatte sig i Oran 1867 för att öppna sitt eget skeppsmäklarkontor och blev 1876 den första medlemmen av familjen Kuhlman som naturaliserades som fransk medborgare. Han dog den 22 november 1899 i Saint-Cloud, Algeriet.

Beaumarchais sista ord

När jag sökte efter ledtrådar om Johan Kuhlmans (1738-1806) närmaste vänner, Johan Niclas Lindhal, även han köpman från Norrköping och svärson till Carl Christopher Gjörwell (1), blev jag fascinerad av en fras som jag ursprungligen översatte till "testamentsexekutor". Ingenting i vare sig Lindhals eller Beaumarchais (2) biografier bekräftade dock detta påstående. Efter denna undersökning bestämde jag mig för att konsultera Lindhals Minnesbok, som finns tillgänglig på litteraturbankens webbplats. Den liknar Johans men innehåller 460 sidor, och är speciell eftersom Lindhal bar den med sig på sina resor i Europa.

Och på sidan 266 kan vi läsa vad som troligen är en av Beaumarchais sista texter, skriven när han var sängliggande i sitt hem i Paris, med ett angivet datum: 18 maj 1799, dagen för den berömde poetens och författarens död.

Utdrag från sidan 266 i Minnesboken av Johan Niklas Lindhal, köpman och vän till Johan Kuhlman.
Ni anländer för sent till Frankrike, herr Lindhal, för att få något annat från mig än mitt farväl till världen.

Adieu passé, songe rapide
Adieu longue ivresse homicide
Des amours et de leur festin.
Quelque soit l'aveugle qui guide
Ce monde vieillard enfantin; 
Adieu grands mots remplis de vide,
Bazard, providence ou destin.
Fatigué dans ma course aride,
De gravir contre l'incertain;
Désabusé comme candide,
Et plus tolérant que Martin;
Cet asile est ma propontide (3):
J'y cultive en paix mon jardin.

Detta datum, den 18 maj 1799, lades säkerligen till senare av Lindhal själv (det är skrivet på svenska), vilket indikerar Beaumarchais död. Jag undersökte därför datumen kring denna sista dikt av den store upplysningsförfattaren. Föregående sida är daterad 3 Vendémiaire, republikens sjunde år, och den följande 19. Det vill säga mellan 28 september 1798 och 10 oktober 1798. Det är mellan dessa två datum som vi kan datera vad som säkerligen är en av Beaumarchais sista dikter. En dikt som förmodligen aldrig tidigare publicerats…

Det ena mysteriet jagar det andra, det är märkligt att Beaumarchais kände sig döende, medan hans biografi indikerar en död genom slaganfall (4), det vill säga en som inträffade ganska plötsligt.

(1) Johan Nicolas Lindahl (1769-1813), köpman från Norrköping och vän till Johan Kuhman. Hans hustru, Gustafva Eleonora Lindahl, född Gjörwell, blev bästa vän till Margaretha Sehlberg, Johans hustru. De två vännerna brevväxlade flitigt, och deras brevväxling var ämnet för en bok som publicerades 1941 med titeln Ett Ömt Hjärtas Brev de Lundgren, en författare och historiker från Norrköping som 1917 publicerade en bok om Kuhlmans historia, "Kuhlmans – Pasteller från den borgerliga imperiet" (Stockholm 1917). Lindahl själv lämnade följande verser i Johans gästbok:

Dikt av Johann Niklas Lindahl (1769-1813), Johan Kuhlmans gyllene bok den 29 juni 1792.

(2) Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, mer känd som Beaumarchais, född den 24 januari 1732 i Paris och dog den 29:e Floréal, år VII (18 maj 1799) i Paris åttonde arrondissement, var en fransk författare, dramatiker, musiker och affärsman. Voltaires förläggare var också ansvarig för den första lagen till förmån för upphovsrätt och grundaren av Författarsällskapet. Han var även hemlig agent och vapenhandlare för kungen, en handlingens och stridens man, som aldrig verkade obeväpnad inför en fiende eller motgång. Hela hans liv präglades av teatern, och även om han främst är känd för sina dramatiska verk, särskilt Figaro-trilogin, är hans liv på ett märkligt sätt sammanflätat med hans författarskap. Som en viktig figur inom upplysningstiden anses han vara en av förebådarna för den franska revolutionen[2] och för den åsiktsfrihet som sammanfattas i hans mest berömda pjäs, Figaros bröllop:

"Utan friheten att kritisera finns det inget smickrande beröm; bara små män fruktar små texter."

(3) Tidigare namn på Marmarasjön. Marmarasjön, tidigare kallad Propontis, är ett hav beläget i Turkiet, mellan östra Thrakien och Anatolien, och som är anslutet till Egeiska havet i sydväst och Svarta havet i nordost. Genom Dardanellerna och Bosporen, som den omfattar inom sin yta, bildar den ett övergångshav mellan Medelhavet och Svarta havet.

(4) Apoplexi är en historisk medicinsk term som definieras som det plötsliga, mer eller mindre fullständiga upphörandet av hjärnaktivitet, oftast orsakat av hjärnblödning. I förlängningen och analogi har termen apoplexi kommit att beteckna alla plötsliga blödningar som uppstår i vävnaderna, eller alla abrupt funktionella upphöranden, hos något organ. Termen blev medicinskt föråldrad under 1900-talet, men den används fortfarande i populärt och litterärt språk. I början av 2000-talet omfattar termen stroke (cerebrovaskulär olycka) mer eller mindre det som historiskt sett var hjärnapoplexi.