Familjen Kuhlman spänner över 400 år av europeisk historia, från Pommern till Algeriet, och passerar genom Livland, Ingermanland och Sverige. År 1844 blev Josef Kuhlman, arvtagare till denna dynasti, en av de första svurna sjöfartsmäklarna, sedan generalkonsul 1873. Denna familjesaga återberättas av en direkt ättling till Johan de Jamawitz.
Kategori: Algérie (1841-1962)
Découvrez l’histoire de la famille Kuhlman en Algérie, de l’arrivée des premiers pionniers en 1841 jusqu’à la fin de l’époque coloniale en 1962. Ce chapitre de la saga familiale retrace le destin de Josef Kuhlman, courtier maritime et Consul Général, ainsi que la vie quotidienne et l’ascension de ses descendants à travers plus d’un siècle d’archives, de récits et de documents historiques sur la présence française en Algérie.
Från och med denna dag, och i flera veckor, kommer jag att berätta om Josefs ankomst till Alger 1841. Naturligtvis finns det ingen garanti för att händelserna utspelade sig exakt som beskrivits, men efter att gradvis ha lärt känna denna nyfikna, kultiverade och öppensinnade person är det fullt möjligt att denna påhittade berättelse inte är långt ifrån sanningen. Hans utnämning till sjöfartsmäklare är daterad december 1844, och med tanke på att en utländsk kandidat, för att vara behörig, måste ha bott i landet i minst tre år, anlände Josef till kolonin någon gång 1841. Så börjar denna novell i åtta delar.
Allmän karta över staden Alger och dess förorter, hämtad från de senaste dokumenten och åtföljd av en lista över alla gatunamn på franska med deras etymologier eller arabiska namn mittemot / av Mr. A. Berbrugger, intendent för Algeriets bibliotek och museum, …; graverad av J. Priet Berbrugger, Adrien (1801-1869). BNF – Gallica
En svensk anländer till en stad som genomgår snabb förvandling.
Josef Kuhlman satte sin första fot på Algeriets mark våren 1841. Rue de la Marine, genom vilken han kom in i staden, myllrade av aktivitet. Här, bärare lastade med byltar; där, sjömän i land som pratade på hamnen; köpmän som diskuterade affärer; och vagnar som transporterade varor till hamnens lager – detta var hans första glimtar av Vita staden. För denne unge svensk, en tidigare sekreterare vid Handelshögskolan i Stockholm, som hade anslutit sig till det svenska och norska konsulatet i Alger med ambitionen att en dag etablera sin verksamhet som sjömäklare, framstod denna scen som både bekant och märkligt exotisk. När han gick iland från Karl den store (1) tänkte han på sin sexårige son, Sigurd, som stannade kvar hos sin mor i Stockholm. Josef hoppades kunna ta med honom om några år, när hans situation var mer stabil. Men för tillfället var han tvungen att hitta sin plats på konsulatet, lära känna staden, dess seder och dess nätverk. Han kommer bara att kunna få sin sjömäklarlicens efter tre års bosättning, tre år för att orientera sig.
Denna daguerreotyp anses vara det äldsta fotografiet taget i Alger, taget 1844. Den föreställer staden Algeris stadsmurar och köptes av kultur- och kommunikationsministeriet från Sotheby's år 2013.
Elva år har gått sedan Algeriet intogs. Veteranerna från Sidi-Ferruch, de som landsteg den 14 juni 1830 – årsdagen av den briljanta segern vid Marengo – skulle inte längre känna igen staden de erövrade. Överväldigade av massan av nykomlingar, utspridda över staden och dess omgivningar, hade de sedan länge upphört att fira sin ärorika vapenbragd varje år vid Fort Neuf. Det som intresserar Josef är den kommersiella framtid som denna stad lovar honom, en stad som våren 1841 representerar en strategisk knutpunkt mellan Europa och Afrika, en snabbt växande hamn där varor, kapital och knappt dolda ambitioner möts.
Daguerreotyp av en anonym fotograf (2) också från 1844. Alger, hamnen.
En déambulant dans les rues lors de ses premiers jours, Josef mesure l’ampleur de la transformation urbaine qui se dessine. Avant l’occupation française, Alger présentait un visage radicalement différent. Les rues étaient étroites et d’une largeur inégale, offrant dans leurs nombreux détours des lignes inimaginables, faites d’un enchaînement interminable de maisons sans fenêtres extérieures. Dans les premières années qui suivirent la conquête de 1830, la transformation qui s’accomplit à grande vitesse changea la configuration de la ville. Il fallait tracer de grandes artères de circulation comme la rue de la Marine ou la rue commerciale de Bab-Azoun menant à Bab-el-Oued. Pendant tout le temps de ces chantiers, les nouvelles rues traversaient des quartiers entiers en démolition, bordées de maisons détruites et en attente de reconstruction. Le Gouverneur Général avait imposé ses exigences : tracer des rues larges pour permettre le passage des voitures chargées de marchandises. L’époque des ânes et des mulets était révolue.
Marinegatan i Alger. Författarens personliga samling.
Men nu, år 1841, verkar denna destruktiva fas närma sig sitt slut, och eleganta arkader börjar kanta dessa huvudgator. Josef är särskilt imponerad av den arkitektoniska kvaliteten hos några av de nya byggnaderna. När han passerar det civila sjukhuset stannar han till för att beundra denna arkitektur, en stil som är ny för honom. Utan tvekan befinner han sig verkligen i Orienten.
Allmän karta över staden Alger och dess förorter (utdrag). 1846. BNF – Gallica.
Ett av Josefs första steg vid ankomsten var att registrera sig på det svenska och norska konsulatet. För alla svenskar som bosätter sig utomlands representerar konsuln inte bara landets officiella myndighet, utan också en värdefull rådgivare och kontaktperson med ursprungssamhället.
Mer kommer i ett kommande nummer…
(1) se artikeln med titeln ”Resa från Stockholm till Alger år 1844”.
(2) Vissa tillskriver denna daguerreotyp till Joseph-Philibert Girault de Prangey. Född som Joseph-Philibert Girault i Langres den 20 oktober 1804 och dog i Courcelles-Val-d’Esnoms den 7 december 1892, var han en fransk arkeolog, fotograf, tecknare och konstförläggare. I februari 1842 påbörjade Girault en resa till Orienten. Denna resa tog honom till de avlägsna delarna av östra Medelhavet: Grekland, Mindre Asien, Främre Orienten och Egypten. Under denna resa använde han sitt nya arbetsverktyg: daguerreotypin. Även om likheter kan hittas mellan dessa anonyma daguerreotyper från Alger och de som tillskrivs Girault de Prangey, är hans närvaro i Alger 1844 inte bekräftad.
I. Saint-Cloud, januari–mars 1900: Århundradets fest
Allt började den 23 januari 1900, när en lokal korrespondent skickade den första beskrivningen av förberedelserna till Oran-tidningarna. Staden var prydd i sin festliga prakt. Banderoller och flaggor prydde redan Rue de Fleurus. Jurysällskapet – den medborgarkretsen för stadens anmärkningsvärda – beslutade att samtidigt fira sin årliga bankett och ankomsten av det första loket, planerad till söndagen den 31 januari klockan elva på morgonen: loket skulle för första gången köra in i lokhallen, från Arzew, med sina gäster ombord. Den kommunala musikkåren erbjöd vänligt sina tjänster.
Saint-Cloud station, omkring 1900.
Och Madame Veuve Kuhlman gick vänligt med på att ta hand om banketten. Detta namn – Madame Veuve Kuhlman – skulle återkomma som ett ledmotiv i alla pressartiklar vintern 1900. Det verkar obetydligt: en kvinna som lagade mat åt etthundratrettiofem gäster. I verkligheten var det kulmen på ett halvt sekel av algerisk historia, buren av en enda familj.
Karta över Oran-regionen som visar Saint-Clouds läge. Publicerad 1853 och signerad av general Daumas. ANOM.
Linjen som aldrig borde ha sett dagens ljus
Järnvägslinjen vars ankomst ivrigt väntas på är kulmen på en lång kamp. Den sträcker sig 43 kilometer mellan Oran och Damesne (nära Arzew) och byggdes som en smalspårig järnväg med en spårvidd på 1 055 meter – en spårvidd som berodde på ett fel i specifikationerna från 1874 – och hade beviljats Henri Lartigue¹, en bankir, som grundade det algeriska järnvägsbolaget för detta ändamål 1898. Eftersom företaget visade sig oförmöget att slutföra arbetet var det slutligen Oran-avdelningen som slutförde byggandet. Herr Jaeger², borgmästare i Saint-Cloud och ordförande för jurysällskapet, hade själv förklarat två år tidigare att linjen "aldrig skulle se dagens ljus".
Februari: Banketten utan lok
Den 3 februari 1900 höll juryföreningen sin årliga bankett i fredsdomarens sal. Loket hade ännu inte anlänt – de sista detaljerna var försenade – men festligheterna fortsatte ändå. Fru Kuhlman förberedde måltiden, som den lokala korrespondenten hyllade som "ett exempel på kulinarisk konst". Etthundratrettiofem gäster prydde bordet med sin närvaro. Herr Jaeger talade till församlingen och höjde sitt glas för föreningens framgång. Applåder överröstade hans ord. Sedan kom sångerna, där medlemmarna turades om vid notstället. Sällskapet skildes inte förrän runt klockan fyra på eftermiddagen – innan de återigen samlades i Aldebert Hall för en bal som varade "långt in på natten".
Mars: loket stiger ner i majestät
Den länge efterlängtade händelsen ägde rum en söndagsmorgon i början av mars 1900. Vid elvatiden samlades hela staden vid järnvägslinjen. I fjärran kunde loket ses komma ut bakom kyrkogårdsmuren. Prydt med blommor, girlanger och flaggor gick det majestätiskt nerför kullen som korsar Fleurusvägen. Allt stannade. Huvudena var avtäckta. Stadsorkestern slog igång "Marsellaisen" med entusiasm.
Folkmassan skakar hand, omfamnar och välkomnar de anlända som kommit ner från Arzew. Processionen återvänder till staden. En mottagning erbjuds gästerna. Sedan intar etthundratrettiofem gäster – ”med glupsk aptit”, noterar korrespondenten busigt – sina platser i den magnifikt dekorerade salen för banketten som förberetts av fru Kuhlman.
Vid efterrätten hyllade herr Jaeger arbetarna som hade byggt järnvägen: herr Thiéfin, chefsingenjör för arbetena; herrarna Sette och Anglar, sektionschefer; entreprenörerna herrarna de Saint-Rapt, Périnay och Anet; och herr Rouzaud, avdelningschef för det fransk-algeriska kompaniet. Sångerna återupptogs. Fader Hennequin, den äldste av 1848 års bosättare, reste sig och sjöng en patriotisk sång som fick hela rummet att stå upp. Herr Jaeger inbjöd sedan gästerna att förena sig "till minne av 1848 års bosättare" – ett förslag som enhälligt applåderades.
Församlingen skickade sedan ett telegram till Mr. Leyds⁴, Transvaals representant i Bryssel, för att gratulera de sydafrikanska republikerna till "den storslagna kamp de utkämpar för att behålla sin självständighet och frihet" – detta var under boerkriget (1899–1902). Mr. Leyds svarade "omedelbart" att han var "mycket rörd av dessa känslor av sympati".
II. Tillbakablick: Vem är Louise Kuhlman, född Chapotin?
Louise Kuhlman, född Chapotin. CDV taget i Oran omkring 1880. Författarens personliga samling.
Bakom den stränga titeln Madame Veuve Kuhlman döljer sig ett liv byggt på femtio år av kolonialt Algeriet. För att förstå vem Louise är måste man gå tillbaka till oktober 1848. Jacques Chapotin och hans dotter Ernestine, från Belleville, var en del av konvoj nummer 13 år 1848, en av de konvojer av parisiska familjer som landsteg i Medelhavet för att etablera de första jordbrukskolonierna i Algeriet. Snart, i november 1850, skulle de få sällskap av Victoire, modern, född Boucaut, tillsammans med sina fyra andra barn. De hade blivit lovade månen och stjärnorna, färdiga hem, men de fann bara en obrukad mark, 20 kvadratmeter stora hyddor för tre hushåll och sin första natt sovande på knippen av espartogräs. Kolera slog till redan 1849. Men familjen Chapotin höll ut.
De fick fem barn vars liv skulle komma att forma den sociala strukturen i en hel region: Eulalie (1829–1866) gifte sig med Michel-Eugène Beauvais⁵ år 1852 – hon dog i kolera 1866; Rosalie Joséphine (1837–1908) gifte sig med Ovar Lafitte⁶, den blivande borgmästaren i Cherchell, år 1855; Charles (1840 – före 1907), deras ende son, en mästare på hjulmakare i Marengo; och Louise (1843–?), den yngsta. Deras mor, Victoire, tillbringade sina sista dagar i Bourkika – på Louise och Sigurds egendom. Tre systrar, en bror, och, subtilt invävd i deras berättelse, kartan över västra Mitidja.
Vue générale de Saint-Cloud d’Algérie, vers 1950.
Sigurd Kuhlman: svensken från Oran
Sigurd Kuhlman föddes i september 1835 i Stockholm. Son till Josef Kuhlman⁷ – svuren sjömäklare, översättare på fem språk, Sveriges och Norges generalkonsul i Alger – anslöt han sig till sin far i Algeriet 1849, vid fjorton års ålder, och lärde sig sjömäklaryrket i Medelhavshamnarna.
Det var i Marengo, den 6 januari 1864, som Sigurd gifte sig med Louise Chapotin på Mitidjaslätten, en region som deras två familjer hade hjälpt till att utveckla. Två barn föddes i Marengo: Victor och Adèle. I slutet av 1867 bosatte sig paret i Oran, där Sigurd öppnade ett mäklarkontor. Ytterligare fyra barn föddes där: Georges (1872), Fernanda (1874, som dog vid tio månader), Sigurd Louis (1877) och Ludovic (1884). År 1891 invigde Sigurd den första direkta passagerarlinjen mellan Oran och New York. I september 1876 blev han den första medlemmen i sin familj att naturaliseras som fransk medborgare.
Änka i november 1899
Sigurd Kuhlman dog den 22 november 1899 i Saint-Cloud d’Algérie, där paret hade gått i pension, och begravdes där. Louise blev änka på hösten. Knappt två månader skulle gå innan Saint-Cloud kallade henne tillbaka till ljuset.
III. Återkomst till Saint-Cloud: en stad, en historia, ett öde
En stad född ur ett spanskt varumärke
Saint-Cloud d’Algérie har fått sitt namn från en nyckfull skapelse. År 1845 etablerade en spansk transportör, Joseph Huertas Campillo, ett gästgiveri på en plats som hette Goudiel – "äng, betesmark" på arabiska – mellan Oran och Mostaganem. En förbipasserande målare, nostalgisk över en resa till Frankrike, målade en skylt på fasaden: "Till staden Saint-Cloud." Det kungliga dekretet av den 4 december 1846 erkände officiellt namnet. År 1847 passerade hertigen av Aumale, generalguvernör i Algeriet, genom byn i sällskap med general Lamoricière och mottogs för middag under en improviserad triumfbåge.
Sedan kom konvojerna 1848 – 330 parisiska familjer, 893 själar, kolera och de överlevande som skulle bygga upp allting. År 1898, för sitt femtioårsjubileum, hade Saint-Cloud 5 000 invånare och producerade 200 000 hektoliter vin. Loket som förväntades 1900 var kulmen på denna historia.
Arvet
I oktober 1848 hade de första bosättarna gått från Arzew till Goudiel. Ett halvt sekel senare bar det blomsterpryddade lokomotivet som gick nerför kullen på Rue de Fleurus med sig hela den historien. Och det var Louise Kuhlman, född Chapotin – yngsta dottern i en pionjärfamilj som anlände 1848, hustru till en svenskfödd fransk skeppsmäklare och änka i knappt två månader – som hade förberett och serverat måltiderna för denna dubbla fest. Utan hennes vetskap förkroppsligade hon allt som det koloniala Algeriet hade vävt samman under ett halvt sekel: olika ursprung, sammanflätade öden, ett liv byggt mellan Marengo, Oran och Saint-Cloud.
La ligne Oran-Arzew sera fermée en 1958. Saint-Cloud deviendra Gdyel après l’indépendance en 1962.
Anteckningar:
¹ Henri Lartigue (1860–efter 1914), en bankir, erhöll koncessionen för Oran-Arzew-linjen genom lagen av den 9 april 1898 och grundade det algeriska järnvägsbolaget. Son till Charles Lartigue (1834–1907), ingenjör och uppfinnare av monorailen, och far till den berömda fotografen Jacques-Henri Lartigue (1894–1986), författare till de ikoniska bilderna från Belle Époque.
² Émile Jaeger (1852?–efter 1908) Borgmästare i Saint-Cloud från 1892 till åtminstone 1908, fullmäktigeledamot och sedan suppleant för Orans andra valkrets. Han var vinodlare och inflytelserik vald tjänsteman i regionen, den främste arkitekten bakom järnvägsprojektet, men hade ändå två år tidigare förklarat att linjen "aldrig skulle se dagens ljus". År 1879 gifte han sig med Marie Holtzmann, från en familj av alsatiska bosättare i Saint-Cloud.
³ Det fransk-algeriska bolaget (CFA), ett bolag som grundades på 1850-talet, hade en koncession på 300 000 hektar för odling av espartogräs och ett järnvägsnät. Det ägde 25 % av kapitalet i det algeriska järnvägsbolaget (Oran-Arzew). Det förvärvades av staten i december 1900 och dess tillgångar överfördes till det algeriska statliga järnvägsbolaget (CFAE) år 1912.
⁴ Willem Johannes Leyds (1859–1940) Holländsk jurist. Statsåklagare i Republiken Sydafrika (Transvaal) år 1884, statssekreterare åt president Paul Kruger, dåvarande befullmäktigad minister för Transvaal i Bryssel från 1898 till 1902. Under andra boerkriget (1899–1902) ledde han en intensiv diplomatisk kampanj från Bryssel för att samla de europeiska makterna till boernas sak.
⁵ Michel-Eugène Beauvais (1826–1904) Anlände till Marengo 1849. Borgmästare i Marengo från december 1870 till juli 1886. Gift först med Eulalie Chapotin (dog i kolera 1866), sedan med Mathilde Ida Zaepffel (1874) och Virginie Amiel (1893). Svåger till Sigurd Kuhlman genom hans första fru, syster till Louise.
⁶ Joseph Marie Ovar Lafitte (1832–1896) Ursprungligen från Mont-de-Marsan, anlände till Algeriet 1840. Gifte sig med Rosalie Joséphine Chapotin i Marengo 1855. Borgmästare i Cherchell från september 1870 till 1882, generalfullmäktigeledamot.
4 Josef Kuhlman (1809–1876) Född i Stockholm, far till Sigurd. Anlände till Alger 1844 som svuren skeppsmäklare och översättare (svenska, norska, engelska, tyska, franska). Sveriges och Norges generalkonsul från 1872. Riddare av Vasaorden (1866) och av Sankt Olofs orden (1872). Begravd på "Konsultorget" på Sankt Eugène-kyrkogården i Alger.
⁸ Henri d’Orléans, hertig av Aumale (1822–1897) Fjärde son till kung Louis-Philippe. Algeriets generalguvernör 1847, känd för att ha erövrat Abd el-Kaders Smala 1843. Invald i Franska akademin (1871). Donerade slottet Chantilly och dess samlingar till Frankrike. Död i Giardinello (Italien) den 7 maj 1897.
⁹ Louis Juchault de Lamoricière (1806–1865) Generalmajor, utexaminerad från École Polytechnique. En nyckelfigur i erövringen av Algeriet tillsammans med Bugeaud. Krigsminister 1848. Han landsförvisades efter statskuppen 1851 och ledde den påvliga armén som besegrades vid Castelfidardo (1860). Död i Prouzel (Somme) den 11 september 1865.
Källor: Samtida pressartiklar (januari–mars 1900, L’Écho d’Oran eller La Dépêche Oranaise); kuhlmansaga.com; marengodafrique.fr; Jean-Marc Lopez, monografi Saint-Cloud (PNHA nr 79, alger-roi.fr); S. Fontanilles, Les colonies agricoles, 1896; Wikipedia – Gare de Gdyel; Gallica BNF – Oran nätverk, 1913.
När marskalk Valée sammankallade det protestantiska konsistorium, officiellt inrättat genom kungligt dekret, för första gången den 13 december 1839, var scenen slående i sin mångfald. Runt bordet satt tolv män från vitt skilda bakgrunder: fransmän av reformert ursprung, lutherska alsacer, köpmän från Nordeuropa, en läkare, en gjutare och en medlem av ingenjörskåren. Några kände knappt varandra. Deras enda gemensamt var deras protestantiska tro och det faktum att de hade valt, eller tvingats in i, Algeriet. Det är just denna mångfald som gör Algeriets konsistorium så unikt. I Frankrike var de reformerta och lutherska konsistorierna separata institutioner, med sina egna strukturer, sina egna pastorer och sina egna församlingar. I Alger gjorde det lilla antalet protestanter och deras mångfald en sådan separation absurd. Förordningen av den 31 oktober 1839 drog den logiska slutsatsen genom att skapa en enda institution, som sammanförde de två bekännelserna under ett tak – en modell som Frankrike aldrig skulle känna igen.
II. Före förordningen: de inofficiella åren
Det vore felaktigt att datera konsistoriums historia till 1839. Redan i december 1834 hade den protestantiska församlingen i Alger ansökt hos kolonialmyndigheterna om en plats för gudstjänst och en pastor. Begäran beviljades: Generalguvernör Clauzel godkände genom dekret inrättandet av en fri reformerad kyrka, och en tillfällig kyrka uppfördes i en befintlig byggnad. Den 7 januari 1836 bildades ett första – inofficiellt – konsistorium, lett av pastor Napoléon Roussel. Bland dess lekmän fanns bataljonskommendör Isaac Sol, en veteran från erövringen av Alger 1830 och blivande generalsekreterare för generalguvernörens kansli. Detta är det första civila namnet vars medlemskap i detta organ formellt bekräftas. År 1837 tog den geneveranska pastorn Jean-François Sautter över ledarskapet för församlingen. Han skulle leda den i tio år.
III. Det officiella konsistorium och dess män
Förordningen från 1839 skapade inget nytt; den gav en rättslig ram för det som redan fanns. De tolv äldste som utsågs av generalguvernören i december 1839 var till största delen redan involverade i samhällslivet. Deras yrken återspeglade den gryende kolonins sociala struktur: godsägare, köpmän, några få handelsmän, en läkare och en enda lutheran av alsassiskt ursprung. Den fullständiga listan över dessa tolv grundare bevaras i National Overseas Archives, i protokollet från konsistoriets överläggningar (ANOM 208 APOM/33), möte den 13 december 1839. Under årens lopp förändrade successiva förändringar gradvis institutionens sammansättning. Redan 1841 anslöt sig två nya äldste till konsistoriet och förändrade dess karaktär. En av dem var Isaac Sol, som vi redan har mött. Den andre var en svenskfödd stabsofficer, baron Oscar d’Adelswärd, och det är han som särskilt intresserar oss.
IV. Oscar d'Adelswärd och hans bror: en röd tråd genom historien
Oscar d’Adelswärd föddes den 18 december 1811 i Longwy, Moselle, av en svensk far från en adlad familj. Som student vid Saint-Cyr och sedan vid stabskollegiet tjänstgjorde han i Algeriet som adjutant åt general Baraguey d’Hilliers, den blivande marskalk av Frankrike. Där skadades han allvarligt, tilldelades Hederslegionen och nådde kaptenens grad i generalstaben innan han lämnade aktiv tjänst 1844. Han var lutheran av svenskt ursprung och valdes till medlem av Algeriets protestantiska konsistorium den 10 oktober 1841 – den andra lutheranen som satt i detta församling, efter en alsassisk.
Adelswärds närvaro i konsistoriet är inte bara anekdotisk. Den illustrerar det faktum att algerisk protestantism, från allra första början, var en brett europeisk angelägenhet, närd av män som förde med sig sina nationella traditioner, sina nätverk och sitt familjearv. För Oscar d'Adelswärds historia slutar inte i Alger. Hans bror, Georg Nikolaus d'Adelswärd, satsade på en helt annan karriär: som högt uppsatt diplomat utnämndes han till svenskt extraordinärt sändebud och minister befullmäktigad – först till Ryssland, sedan till Frankrike, där han representerade den svenska kronan i Paris. Det var i denna egenskap som Georg Nikolaus undertecknade Josef Kuhlmans kreditivbrev, utnämnd till Sveriges och Norges generalkonsul i Alger. Dessa två namn – Adelswärd och Kuhlman – möts således i en diplomatisk handling vars fulla betydelse kan förstås i efterhand: ministern i Paris som undertecknar, och konsuln i Alger som tar emot. Samme Kuhlman som, år senare, skulle infinna sig i Algeriets rådhus den 12 juli 1875 för att deklarera den unge norrmannen Herman Rustads död, och som skulle följa pastor Charles Monod till Saint-Eugène-kyrkogården.
V. Medlemmar kända genom successiva förnyelser
Från och med 1843 infördes konsiliens konsulat genom successiva förnyelser män från ännu mer skilda bakgrunder. De var inte längre bara franska kolonister eller officerare: det var konsulär personal från hela Medelhavsområdet som försiktigt tog sina platser runt det protestantiska bordet i Alger.
I januari 1843 ersatte fem nya medlemmar fem som hade avgått. Hermann Hoskiaer, chef för det danska konsulatet, tog med sig stadens nordiska nätverk; Alexander Suttin, den brittiske vicekonsuln, representerade den brittiska närvaron. Thomas Brown, biträdande domare vid Algeriets domstol, skulle bli en av institutionens mest bestående personer och förblev i tre decennier medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet och riddare av Hederslegionen. Jean Meyer, godsägare i Dély-Ibrahim, och Schneider Jr., en bryggare i Oran, förkroppsligade kolonins vardag. I december samma år anslöt sig Charles Wolters, en luthersk läkare av tyskt ursprung, till personalen. Han skulle spela en central roll i grundandet av barnhemmet och skulle avleda i Alger 1875, samma år som Hermann Rustad.
Dessa män var inte likadana. Det som förenade dem var mindre en gemensam identitet än ett liknande sätt att behålla sin plats i en fortfarande osäker koloni: med allvar, med metod och med den känsla för tjänande som kännetecknade protestantiska kretsar på den tiden.
VI. Utöver valda medlemmar: den protestantiska gemenskapen i Alger
Konsistorium ensamt sammanfattade inte det protestantiska livet i Alger. I ett brev från 1861 till den kyrklige inspektören Meyer målade pastor Dürr upp en bredare bild av den protestantiska närvaron i staden: militär personal, högt uppsatta tjänstemän, magistrater, läkare och ett konsulärt nätverk av anmärkningsvärd täthet.
Bland den konsulära personal som nämndes fanns: Frédéric de Crusentolpe, svensk generalkonsul; Henri de Stucklé, bankir och nederländsk konsul; John Bell, Englands biträdande konsul; och de Boismann, rysk generalkonsul. Bland militärpersonalen fanns kaptenerna Garnier, Duvernoy, Liebich och Artopéus, samt pensionerade officerare. Bland magistraterna och tjänstemännen fanns: herr Lauth, rådgivare till hovrätten; herr Ulrich, domare i Blida; och herr Lamouroux, prefekturrådgivare. Denna lista bestod inte av valda tjänstemän, utan snarare av troende och sympatisörer – den utvidgade kretsen av en gemenskap som var mycket större än enbart dess konsistorium. Utan fanfarer eller prålighet genomsyrade den protestantiska närvaron kolonins eliter: administrativa, militära, diplomatiska och medicinska. Just denna diskretion återspeglade också ett djupt protestantiskt sätt att vara i världen.
VII. Vad konsistorium gjorde
Utöver sin församlingsstyrning (organisering av religiösa tjänster, utnämning av pastorer och förvaltning av kyrkans egendom) utförde Algeriets konsistorium ett socialt uppdrag som dess medlemmar tog på största allvar. Det ledde den protestantiska skolan, vars prisutdelningsceremoni den 1 augusti 1853 samlade prefekt Jaubert-Mézeray, akademins rektor och inspektör, och general Chabaud-Latour. Det finansierade och administrerade Dély-Ibrahim-barnhemmet, grundat 1852. Det organiserade hjälp till fattiga protestanter, oavsett nationalitet, och såg till att de avlidna fick en värdig begravning.
Det var i detta sammanhang som pastor Charles Monod den 12 juli 1875 firade begravningen av Herman Rustad, den tjugotreårige norrmannen, som hade dött dagen innan i sin lägenhet på Rue de Joinville, vars dödsbo endast innehöll en skuld på fyrtiotre franc och femtio centime...
VIII. Arvet
Algeriets konsistorium förblev den centrala institutionen inom algerisk protestantism under hela kolonialtiden, under på varandra följande pastorala presidentskap – Sautter, Guillaume Monod, Charles Monod och andra efter dem. I över ett sekel var det ankaret för en gemenskap som var allt annat än okomplicerad: för mångsidig för att vara homogen, för spridd för att vara synlig, men ändå tillräckligt enad för att bygga skolor, driva barnhem och upprätthålla en press. Dess upplösning efter Algeriets självständighet 1962 satte punkt för denna strävan. Men dess arkiv, utspridda mellan Aix-en-Provence, Stockholm, Oslo och Genève, fortsätter att avslöja sina hemligheter och återställa namn på män som historien hade glömt.
Biografiska anteckningar om de nämnda medlemmarna
Jean-François Sautter (1791–1872) — Född och dog i Genève. Pastor i Marseille från 1817 till 1837, sedan i Alger från 1837 till 1847. Naturaliserad fransk 1816. Riddare av Hederslegionen. Förste officielle pastor i Algeriets konsistorie, som han presiderade över fram till sin avskedande 1847.
Isaac Adolphe Paul Émile Sol — Karriärofficer, adjutant under erövringen av Alger 1830. Generalsekreterare för Algeriets generalguvernement. Adjungerad som medlem av det inofficiella konsistoriet 1836, vald som tidigare fullvärdig medlem den 10 oktober 1841. Riddare av Hederslegionen.
Renauld Casimir Oscar baron d’Adelswärd (1811–1898) — Född den 18 december 1811 i Longwy (Moselle) av svensk far från en adlad familj. Student vid Saint-Cyr och stabskollegiet. Adjutant åt general Baraguey d’Hilliers i Algeriet. Stabskapten, sårad och tilldelad Hederslegionen. Medlem av den protestantiska konsistoriet i Alger från oktober 1841 till sin pensionering från aktiv tjänst 1844. Han bosatte sig sedan i Nancy, där han ledde nationalgardet. Invald i den konstituerande församlingen (1848) och den lagstiftande församlingen (1849) för departementet Meurthe. En av de 233 deputerade som undertecknade dekretet som avsatte Louis-Napoleon under statskuppen i december 1851. Bror till diplomaten Georg Nikolaus d'Adelswärd, svensk befullmäktigad minister i Paris, som utfärdade Josef Kuhlmans kreditivbrev som Sveriges och Norges generalkonsul i Alger. Troligen, enligt Svenskt biografiskt lexikon, "den enda personen född av en svensk far som har tjänstgjort i en fransk nationalförsamling." Död i Saint Helier (Jersey) år 1898.
Hermann Hoskiaer — Sekreterare vid danska konsulatet i Alger. Vald till konsistoriets äldste den 31 januari 1843. Senare utnämnd till preussisk konsul.
Alexander Suttin — Englands vicekonsul i Alger. Vald den 31 januari 1843.
Thomas Brown — Född i Bordeaux, in i en gammal skotsk protestantisk familj. Assisterande domare vid Algeriets domstol. Invald den 31 januari 1843. Stolpe i konsistoriet i tre decennier. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet 1852 tillsammans med Guillaume Monod och pastor Dürr. Riddare av Hederslegionen.
Charles Guillaume Ferdinand Théodore Wolters (1813–1875) — Född i Braunschweig (Tyskland). Läkare i Alger, luthersk. Invald den 11 december 1843. Nyckelperson i grundandet av Dély-Ibrahim-barnhemmet. Sekreterare i konsistorium. Död i Alger den 2 november 1875.
Jacques Timothée Dürr (1796–1876) — Alsacesisk pastor. Ankom till Alger den 18 januari 1844. Grundade de protestantiska församlingarna Dély-Ibrahim, Douéra och Blida. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet (1852). Död i sitt hem i L’Orangerie, Mustapha, den 11 november 1876, med pennan i handen, och skrev sina sista brev till de fattiga. Smeknamnet ”Algeriets apostel”.
Guillaume Monod (1800–1896) — Född i Köpenhamn, son till pastor Jean Monod. Pastor och ordförande för Algeriets konsistorium från 1849 till 1853. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet. Författare till Instruktioner riktade till Afrikas protestanter (1852). Död vid 96 års ålder.
Charles Monod (1850–1897) — fils d’Horace Monod, neveu de Guillaume Monod. Pasteur à Alger de 1873 à sa mort en 1897. Co-fondateur du Courrier du Dimanche. Officia aux funérailles d’Herman Rustad (12 juillet 1875) et prononça l’éloge funèbre du pasteur Dürr (13 novembre 1876).
Källor: Jean Volff, ”Tio sekulära figurer från Algiers konsistorium (1839-1872), Revue d’Histoire du Protestantisme, 2020 · Riksarkivet Stockholm (Svenskt biografiskt lexikon) · ANOM 208 APOM/33 (register över konsistoriet)
Svante Nylund, ca 1880 i Oran. Författarens personliga samling.
I Kuhlmans familjealbum, som jag döpte till "Sigurds album", finns några fotografier av personer som tydligen stod Kuhlmans från Alger nära, men vars existens förblev oförklarad under lång tid. Var de vänner, nära släktingar?
Av en slump, tack vare släktforskningswebbplatsernas mirakel, kom jag i kontakt med en avlägsen ättling till en gren av min släkt som hade stannat kvar i Skandinavien. För ungefär femton år sedan började jag och denne avlägsna kusin, Dag Lundqvist, brevväxla, jämföra våra dokument och fotografier och reda ut ett antal mysterier. Ett av dessa mysterier låg i närvaron av en figur i albumet, inte bara som ett carte-de-visite-fotografi, som det var brukligt på den tiden, utan också i ett familjefotografi av familjen Kuhlman från Alger. Vem skulle personen till höger i bilden nedan kunna vara?
Familjen Kuhlman i Alger, omkring 1875. Författarens personliga samling.
Dag hade också fotografier, som speglade de från Algeriet, men med saknad eller felaktig information. Enligt honom kände den svenska familjen till namnet Svante och trodde att han hade emigrerat till Oman under en tid. Detta var förstås Oran. Våra foton stämde överens, och mysteriet med denna okända figur löstes. Svante var Sigurds kusin. Hans mor, Amalia, var Augusta Maklins syster. År 1866, efter Kuhlmans besök i Algeriet för ceremonin som hedrade Josef när han mottog Vasaorden, åkte Svante till Algeriet, där även han lärde sig yrket som sjömäklare. År 1886 dök hans namn upp i kolonins register, om än med en ungefärlig stavning. Han återvände till Sverige lite senare, där han dog som ungkarl.
Nationalalmanackan från 1886. Svante förekommer som skeppsmäklare tillsammans med sin kusin Sigurd Kuhlman. Observera den ungefärliga stavningen. Källa: BNF.
Det ena ledde till det andra, och den här upptäckten gjorde det möjligt för mig att exakt identifiera ett annat gammalt fotografi som visar Svante med sin mor och sin syster, Fernanda.
Fernanda, Amalia och Svante Nylund, Nyköping, ca 1860. Författarens personliga samling.
Svante Nylund, ca 1872 i Oran. Författarens personliga samling.
Svante Nylund, ca 1895 i Oran. Framsidan av ett fotovykort skickat till hans mamma. Dag Lundqvist Samling.
Jag kommer snart att diskutera historien om Fernanda, som gifte sig med Arvid Ludvig Trafvenfelt (1849-1900). En berättelse som handlar om en juvel som tillhörde drottning Marie Antoinette…
Länge antogs det att det protestantiska templet på Rue de Chartres, som invigdes på juldagen 1845, var den första protestantiska gudstjänstlokalen i Alger, och därmed i Algeriet. Denna utbredda uppfattning är felaktig. Innan detta tempel, byggt från grunden av arkitekten Guiauchain, hade det funnits andra: tillfälliga men officiella lokaler, ett oratorium inrett i ett förortshus, och en gemenskap som hade lyckats organisera sig långt innan den första stenen lades. För att förstå vad det första protestantiska templet i Algeriet var måste vi gå tillbaka inte till 1845, utan till 1835.
Före 1830 bodde protestanter i Alger, mestadels fångar, men även konsuler och köpmän från nordmakterna. Tillsammans med de ortodoxa representerade de nästan en tredjedel av de kristna slavarna i regentskapet, enligt Jean Volff, men de var, specificerar han, "andligt övergivna": de katolska missionerna som förvaltade sjukhusen och fängelsekapellen omfattade dem inte. Fria protestanter, knutna till det brittiska konsulatet, hade, enligt fördragen från 1662, rätt att be, vilket konsuln utövade i sin egen residens. Det fanns ingen kyrka, ingen pastor, inget organiserat samhälle. Det var denna brist som petitionen från december 1834 för första gången skulle försöka ta itu med.
När franska trupper landsteg i Alger i juni 1830 uppstod snabbt den religiösa frågan. Många av officerarna, kirurgerna och administratörerna som följde med expeditionen var protestanter. Franska protestanter, lutherska alsacer och schweizare av båda religionerna ingick i expeditionsstyrkan. Främlingslegionen, som skapades i mars 1831 för att absorbera utländska volontärer, utökade ytterligare denna gemenskap med hundratals tyskar, skandinaver och nordeuropéer. Snart anslöt sig de första civila bosättarna, köpmännen, hantverkarna och tolkarna till dem, tillsammans med konsulärattachéer från Sverige, Norge, Danmark, Preussen och England. I fem år hade denna spridda gemenskap varken en pastor eller en egen plats för gudstjänst. Bönemöten hölls i privata hem, ibland ledda av besökande engelska missionärer.
I december 1834 lämnade den protestantiska gemenskapen i Alger in en formell begäran till de koloniala myndigheterna: de ville ha en plats för gudstjänst och en pastor. Begäran beviljades. Generalguvernör Clauzel godkände genom dekret inrättandet av en fri reformerad kyrka, och en tillfällig kyrka uppfördes i en befintlig byggnad. Den 7 januari 1836 inrättades det första protestantiska konsistoriumet i Alger, fortfarande inofficiellt men redan erkänt. Bland lekmännen fanns bataljonskommendör Isaac Sol, en veteranadjutant från erövringen av Alger, vars namn är det första som förekommer i arkiven för denna gryende institution.
Detta tillfälliga tempel, vars exakta adress är okänd än idag, fungerade som samhällets gudstjänstlokal i nio år. Dess utseende, området där det låg och huruvida det hade en igenkännbar fasad eller smälte in i de omgivande byggnaderna är allt okänt. Dess existens bekräftas dock otvetydigt av ett anmärkningsvärt tydligt dokument. Den 28 april 1838, Moniteur Algérien publicerar det officiella programmet för kungafesten, som firas den 1 maj till Louis-Philippes ära. Bland de planerade festligheterna till middagstid läser vi: "Offentliga böner i katolska kyrkor, protestantiska tempel, moskéer och synagogor." Det protestantiska templet är listat tillsammans med den katolska kyrkan, moskéerna och synagogorna, en av de fyra officiellt erkända gudstjänstlokalerna i Alger, sju år innan Rue de Chartres byggdes. Det var inte en improviserad plats eller ett tolererat privat möte: det var en institution.
Den 31 oktober 1839 gav ett kungligt dekret den algeriska protestantismen sin definitiva rättsliga grund genom att skapa den konsistoriella kyrkan för protestantisk gudstjänst i Alger. Dess unika kännetecken i Frankrike var att den förenade lutheraner och reformerta protestanter under en enda institution – en åtskillnad som var omöjlig att upprätthålla i ett så litet och mångfaldigt samhälle. Den första officiella pastorn, Jean-François Sautter, en genevan född 1791, presiderade över denna församling fram till 1847. Algeriets konsistorium höll sina möten och kontor i lokaler nära den plats som snart skulle inrymma templet på Rue de Chartres.Alger pratique Dokumentet från 1863 anger också att "Centrala protestantiska konsistorium" hade sitt säte på Palmagatan, nr 2 — gatan som löpte längs sidan av det framtida templet.
Samtidigt, långt från Algeriets centrum, började en annan protestantisk gudstjänstlokal ta form i väster. Genom ett dekret av den 10 juli 1842 inrättade myndigheterna en luthersk pastoraltjänst för den tyska och alsatiska befolkningen som bodde i Dély-Ibrahim, då en liten jordbruksby en timmes promenad från staden. Pastor Jacques Timothée Dürr, ursprungligen från Alsace, anlände till Alger den 18 januari 1844 med sin fru och sju barn och tillträdde sina uppgifter tre dagar senare. Hans församling hade ingen kyrkobyggnad: han tjänstgjorde i ett stort hus som hyrdes av generalguvernören för 3 000 franc per år, vars bottenvåning hade omvandlats till en gudstjänstlokal. Denna anordning bar det blygsamma namnet oratorium, men det var i verkligheten en fullfjädrad kyrka, med egen församling, ceremonier och eget liv. Dürr tänkte inte stanna där: han reste runt i territoriet med anmärkningsvärd energi och grundade successivt samhällena Douéra och Blida, innan han utnämndes till Alger 1850 och sedan utvidgade sin verksamhet till provinsen Konstantin. Le Mobacher Den 15 november 1876, vid tiden för sin begravning, tilldelades han den titel som hans medtroende hade gett honom under hans livstid: « Apôtre de l’Algérie ». Pastor Charles Monod sa det i sin lovtal i en enda mening: "Från La Calle till Oran, från Alger till Biskra, befann sig ingen grupp medtroende utanför kretsen av hans välvilliga verksamhet."
L’orphelinat de Delly Ibrahim.
Det var i detta sammanhang – en väletablerad organiserad gemenskap, ett konsistorie som funnits i sex år och flera befintliga gudstjänstlokaler – som arkitekten Guiauchain, mellan 1844 och 1845, byggde den första protestantiska kyrkan som specifikt uppförts för detta ändamål i Algeriet. Byggnaden stod vid hörnet av Rue de Chartres och Rue Palma, i ett centralt distrikt i Alger som då genomgick snabb uppbyggnad, eftersom de angränsande husen själva först daterades från 1843. Fasaden var inspirerad av kyrkan på Rue Grignan i Marseille. Marcel Paviot, som beskrev den 1951 i L’Écho d’Alger, han beskrev det som en miniatyr av Madeleine av Paris: en portik med fyra räfflade kolonner i toskansk ordning, en enkel fronton med de graverade orden. « Au Christ rédempteur ». Hela byggnaden talade utan eftertryck om vad den var: en böneplats, inte ett monument. Interiören, med sina strama linjer, kunde rymma 350 gudstjänstdeltagare, och en övre läktare var reserverad för sångarna som varje söndag gav ceremonin dess musikaliska karaktär.
Kyrkan invigdes på juldagen 1845 av greve Eugène Guyot, chef för civila angelägenheter i Algeriet. Ceremonin återspeglade gemenskapen: tvåspråkig, bikulturell och medvetet inkluderande. Två gudstjänster hölls samtidigt – en på franska, ledd av pastor Sautter, och den andra på tyska, ledd av pastor Dürr. En bibel, en gåva från hertiginnan av Orléans, hustru till Louis-Philippes son, placerades på nattvardsbordet; generalguvernör Jonnart skulle senare klassificera den som ett historiskt föremål. Huvudentrén vette mot Rue de Chartres. Sidoingången och vaktmästarens loge låg på nummer 1 Rue de Palma, en adress som finns i L’Akhbar av den 21 december 1848, som inbjöd protestanterna i Alger att komma och registrera sig i konsistoriets röstlängd "vid portierns hus i Temple, rue Palma, nr 1". De administrativa kontoren låg på nummer 2 på samma gata. Templet och konsistoriet bildade således en enhet, vilket gjorde dess två fasader till två parallella gator.
Chartresgatan hade sina egna svårigheter. Den var en smal och ofta trafikerad genomfartsled, och en veritabel hinderbana på söndagsmorgnar. Pastor Chatonney målade upp en skarp bild av den i en rapport som bevarats i församlingsarkivet: "Kyrkan på Rue de Chartres, som en gång låg i den välbärgade delen av den gamla franska staden, håller nu på att försvinna till en veritabel ondskans håla, och på söndagar måste man nästan armbåga sig igenom folkmassorna för att nå verandan, som är full av tiggare och gatuförsäljare." Ingången skyddades så småningom av en järngrind. Storslagna ceremonier fortsatte att följa de vanliga. Den 1 augusti 1853 hölls prisutdelningsceremonin för den protestantiska skolan där, under ledning av prefekt Jaubert-Mézeray i närvaro av akademiinspektören Duval och general Chabot-Latour. Årtionden senare hölls begravningarna för den madagaskiske premiärministern Rainilaiarivony (17 juli 1896), prinsessan Rasindranoro (9 december 1901) och drottning Ranavalona (24 maj 1917) i samma kyrka – en påminnelse om att protestantismen i 1800-talets Algeriet, genom exilens olyckor och kolonialpolitikens nycker, också nådde Indiska oceanens avlägsna stränder. På innerväggarna återgavs namnen på kyrkans stora välgörare: pastor Sautter, som hade grundat de första algeriska pastorala strukturerna; Pastor Dür – så stavat i Paviots artikel – som hade samlat in pengar i Europa till Dély-Ibrahim-barnhemmet; och pastor Caron, en militärpräst som stupade under kriget 1939-1945.
Efter Algeriets självständighet avvigdes templet och ockuperades sedan av den nationella organisationen för algeriska blinda, innan det långsamt förföll. Rue de Chartres blev Rue du Docteur Charles-Aboulker, sedan Rue Amar El Kama. På nummer 15 på denna gata finns de fyra toskanska kolonnerna och frontonen med inskriptionen « Au Christ rédempteur » står fortfarande.
Sources : Moniteur Algérien, 28 avril 1838 · L’Akhbar, 21 décembre 1848 · L’Écho d’Alger, 14 novembre 1951 (Marcel Paviot) · Jean Volff, Revue d’Histoire du Protestantisme · Le Mobacher, 15 novembre 1876 · Judaicalgeria.com · temples.free.fr
