8. Svuren sjöfartsmäklare – december 1844
Sedan sommaren 1844 hade Josef sammanställt sin akt med samma noggrannhet som han tillämpade på sina konsulatregister. Varje dokument krävde tid, procedurer och tålamod. Först, bosättningsintyget – tre hela och på varandra följande år i Algeriet. Schultze hade personligen, med sin fasta handstil, intygat att herr Josef Kuhlman, en svensk medborgare, hade bott i Alger sedan våren 1841. Därefter, intyget om god vandel, utfärdat av de franska administrativa myndigheterna; en formalitet för en man som hade tillbringat tre år vid konsulatet och vid det här laget byggt upp ett gediget kontaktnät, men en formalitet som måste utföras med allvar. Slutligen, kompetensintyget, verifierat av Algeriets handelskammare (1): Josef hade framträtt inför dess medlemmar och visat sina kunskaper om sjörätt, valutakontroll och hamnpraxis. Ytterligare en formalitet för någon som hade gjort sjörätt till kärnan i sin utbildning i Uppsala och som redan hade nästan tio års erfarenhet. De hade antagit honom utan svårighet.
Frågan om depositionen återstod: 5 000 franc skulle betalas innan han kunde praktisera. En summa som Josef inte hade helt till hands. Det var Schultze som ingrep med den diskretion som förväntas av en erfaren konsul – varken ett officiellt lån eller ett deklarerat förskott, utan en diskret garanti från en lokal köpman. ”Jag sa ju 1841 att ni kunde räkna med mig”, hade den gamle diplomaten sagt. ”Detta är vad det betyder i praktiken.”
Väntan
Efter att ansökan hade lämnats in till civilförvaltningen återstod bara att vänta. Paris var tvunget att bestämma sig. Krigsministern, marskalk Soult, hertig av Dalmatien (2), hade ansökningarna från hela Algeriet i sin ägo. Josef kände sina konkurrenter. Gentili, italienaren, med vilken han hade utbytt försiktiga artighetsfrågor i tre år. De, som sades tala engelska och italienska. Cherfils, en diskret man. Och så även de som hette Canton, Martin och Trèves. Sju kandidater till tjänsterna som sjömäklare i Alger – sju tjänster som Paris beviljade eller avslog, enligt kriterier som ingen kände exakt till. Hans fördel gentemot dem alla var enkel: ingen på denna lista läste svenska, ingen talade flytande baltisk tyska. För varje fartyg från Hamburg, Bremen, Göteborg eller Stockholm som anlöpte Algeriets hamn, var det honom de skulle komma att leta efter.
Slutet av december 1844: kontor på Rue de la Licorne
Den där morgonen i sista veckan i december väntade Schultze på Josef på sitt kontor på konsulatet för rue de la Licorne (3) Han höll i sina händer ett officiellt dokument som luktade vax. Genom valvet med utsikt över innergården silades vinterljuset mjukt ner på de svala stenplattorna. En sekreterare hade diskret stängt dörren bakom honom när han gick. Schultze stod bakom sitt skrivbord och väntade på att Josef skulle sätta sig ner, sedan sköt han dokumentet mot honom utan ett ord.
"Jag mottog detta i morse via officiella kanaler. Dekretet undertecknades i Paris den 13 december."
Josef läste. Hans namn stod där: Sjöfartsmäklare, herrarna Canton, Cherfils, Gentili, Martin, They, Kuhlman, Trèves.
Han lade ner pappersarket utan ett ord.
"Du väntade i tre och ett halvt år."sa Schultze. "Så lång tid tar det för Alger att lita på en utlänning."
Genom valvet på innergården hörde Josef de välbekanta ljuden från hamnen: en vagn på kullerstenarna, röster som talade arabiska, klockan på en ångbåt i hamnen. Han tänkte på samma skepp, det Charlemagne, på vilken han hade landstigit 1841, med endast ett rekommendationsbrev från Kommerskollegium och den vaga aningen att Alger skulle erbjuda honom något som Stockholm inte kunde ge honom. Han misstog sig inte.
6 januari 1845: Tidningen
Le 6 janvier 1845, le Courrier d’Afrique publicerade dekretet i sin helhet under rubriken OFFICIELLA RÄTTSAKTER (4). Josef, som hade känt till nyheten i tio dagar, köpte ändå tidningen på kaféet på Marine Street och läste den till slutet. Det var något annorlunda med att se sitt namn tryckt för alla att se – en beständighet som det officiella dokumentet från guvernementet inte riktigt hade.
”Artikel 6. Följande ska tillåtas att tjänstgöra som tolkar för de språk som anges nedan: Herr Gentili, italienska; Herr They, italienska och engelska; Herr Kuhlman, tyska och svenska…”
Han vek ihop tidningen och stoppade ner den i sin väska. Han skulle behålla sitt exemplar.
Eden
Några dagar senare, efter att ha lagt fram bevis på betalning av borgen, framträdde Josef Kuhlman inför den behöriga domstolen i Alger och svor en ed att utföra sina plikter med heder och trohet. Formeln var högtidlig, kanslisten tyst. Han tänkte på den läxa från 1823 som Schultze hade förmedlat till honom på terrassen på Calorama tre år tidigare, den där historien om förrådda kabyliska tjänare och konsuler som hade stått fast. "En nations heder beror inte på din titel eller rang. Den beror på dina val i kristider."
Krisens tid var över, det var bara början…
Anteckningar:
(1) Algeriets handelskammare grundades 1832, kort efter erövringen. Den spelade en central roll i kolonins ekonomiska liv: den gav råd i handelsfrågor, kontrollerade yrkeskvalifikationer och avgjorde tvister mellan köpmän.
(2) Nicolas Jean-de-Dieu Soult, hertig av Dalmatien (1769-1851). Marskalk av kejsardömet och Napoleons vapenbröder. President i rådet och krigsminister under julimonarkin. Han undertecknade dekretet om inrättandet av mäklarämbetena i Algeriet den 6 maj 1844 och utnämningsdekretet den 13 december 1844.
(3) Det svenska och norska konsulatet låg på Rue de la Licorne nr 12 i Alger. Byggnaden i morisk stil bestod på bottenvåningen av två kontor, tre butiker, en tvättstuga, en brunnscistern och en stor innergård med ett välvt galleri. Det var i detta utrymme som Josef Kuhlman utförde sina uppgifter som handelsattaché och senare som svuren sjömäklare.
(4) Utnämningsordningen, publicerad i Courrier d’Afrique, d’Orient et de la Méditerranée Genom dekretet av den 6 januari 1845 utsågs följande personer till residenset i Alger: som varumäklare herrarna Bain, Callamand, Laisné, Meyer, Roustan, Aigon, Aubé Jr., Bouron, Boutin, Chaudoin, Gomot, Guasco, Jauvat, Lambert de Maupas, Levi, Milou, Mottet, Olive, Oualid, Oxeda och Porcellaga; som sjömäklare herrarna Canton, Cherfils, Gentili, Martin, They, Kuhlman och Trèves; och som kombinerade mäklare herrarna Garisson-Vienne och Vernier. Dekretet undertecknades i Paris den 13 december 1844 av marskalk hertig av Dalmatien och kontrasignerades av Martineau, statsråd och generalsekreterare.
Källor: Courrier d’Afrique, d’Orient et de la Méditerranée, 6 januari 1845; Ministerdekret av den 6 maj 1844 om inrättande av mäklarkontor i Algeriet, undertecknat av marskalk hertig av Dalmatien; Plan över det svenska konsulatet, 12 rue de la Licorne, Alger, 1851 (författarens personliga samling).