Det är med dessa ord som Hjalmar Lundgren inleder det första kapitlet i sitt verk tillägnat familjen Kuhlman (1):
”De små pojkarna från gatan som ledde till tullporten norr om Norrköping hoppade upp ur sandlådan där de hade lekt och sprang barfota för att bilda hedersvakt på varsin sida om passagen. De hade känt igen honom på avstånd, de kände alltid igen honom, han som passerade förbi denna plats nästan varje dag, och de visste att som vanligt skulle några kopparmynt kastas ut från vagnens fönster av en generös hand. Det var en stor vagn täckt med ett djupt grönt draperi av utländskt mönster, både smalt och elegant, som rörde sig framåt i ett moln av gyllene damm. På dess dörrar lyste de två bokstäverna J. K. i guldmonogram.”
Bilen var på väg tillbaka från landsbygden, värdig och högtidlig, i en sommarkvälls mildhet. Längs vägarna utstrålade fälten sin doft av klöver, och svalorna, livliga och precisa, ritade sina låga arabesker över de slumrande ängarna.
Medveten om att Lundgrens arbete bara var en sekundärkälla, gav jag mig ut för att söka efter vad som kunde ha inspirerat honom. Det är i den korrespondens som Johan Henrik Lidén riktade till Johan Kuhlman, numera bevarad i Linköpings arkiv, som vi hittar de avsnitt som sannolikt inspirerade författaren (2). Genom sina brev återkommer Lidén gång på gång till samma kuriosa: engelska bilar.
Brev 86 — Aix-la-Chapelle, 14 november 1774
”Eftersom jag ser att jag aldrig kommer att kunna använda den nya bilen, som fortfarande är en börda för min bror, åtminstone Gud vet när, var jag väldigt glad att kunna sälja den då […] Under tiden ska jag också köpa mig en engelsk bil för återresan. Även om den är ganska dyr, är den här bilen väldigt bekväm.”
Brev 89 — Aix-la-Chapelle, 6 mars 1775
”Min bil kostade mig 2456 dal. Jag reste bara mellan Linköping och Norrköping. Skulle jag kunna få 2000 nu? En ny engelsk vagn i Bryssel kostar ungefär 200 dukater. Dyrt; men man reser bekvämt. De är alltid tvåsitsiga. Jag måste köpa en, för jag vill inte vara sängliggande längre.”
Brev 48 — Linköping den 21 juni 1773
Johan vakade över sin sjuka vän med orubblig omsorg. En dag, för att bespara honom resans vedermödor, skickade han sin egen vagn, efter att noggrant ha ordnat varje etapp av resan: hästarna redo vid varje stafettstation, huset iordningställt, logi möblerat. Lidén stannade således i fyra månader hos Kuhlman i Norrköping. Vid sin återkomst till Linköping skrev han omedelbart:
”Även om jag fortfarande är skakad och ganska trött efter resan, måste jag skriva några ord för att berätta att jag anlände välbehållen till Linköping med min gamla Goutte… Resan gick obegripligt snabbt. Hästarna var alltid redo, så jag var där klockan 4:30. När jag kom tillbaka fann jag gästhuset fullt. Ännu en vänlig handling. Tack så mycket.”
(1) ”Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren” av Hjalmar Lundgren, utgiven 1917. Anders Hugo Hjalmar Lundgren (16 februari 1880 – 5 oktober 1953) var en svensk bibliotekarie och författare. Hjalmar Lundgren var son till stadssekreteraren Johan Edmund Lundgren och Hilma Andersson-Öhrvall. Han studerade vid Uppsala universitet, där han tog en kandidatexamen i filosofi 1903 och en magisterexamen i filosofi 1908. År 1913 disputerade han och doktorerade i filosofi. Samtidigt fick han sin första yrkeserfarenhet som bibliotekarie vid Uppsala universitet. När Lundgren återvände till sin hemstad Norrköping efter disputationen hade den tidigare finansministern Carl Swartz just donerat gården "Villa Swartz" till staden, med avsikt att inrymma både ett bibliotek och ett konstmuseum. Lundgren utsågs till den förste chefen för båda samlingarna och innehade dessa positioner fram till 1945 (konstmuseum) och 1946 (bibliotek). Efter sin pensionering, från 1948 till sin död, var han ordförande för Gamla Norrköpingsförening.
Som författare debuterade Lundgren 1909 med diktsamlingen Syrinx, som han skrev under en sommarvistelse hos kyrkoherde August Hammarström i Kvarsebo. Han utvidgade sedan sitt litterära skrivande med reseskildringar, lokala och kulturella verk, historiska stycken med mera. Han översatte även utländsk litteratur (främst fransk) och redigerade utgåvor av olika historiska manuskript, inklusive Anekdota Benzeliana (1914) av Erik Benzelius den yngre.
(2) Denna korrespondens från Lidén till hans vän Johan Kuhlman var ämnet för en bok som redigerades 1961 av Hilda Danielson med titeln: Förtroendes brev från Johan Jenrik Lidén (1768-1787). Johan Hinric Lidén, född den 6 eller 7 januari 1741 i Linköping, död den 23 april 1793 i Norrköping, var en svensk akademiker och donator.