Kategori: 08 – Algérie (1841-1962)

Découvrez l’histoire de la famille Kuhlman en Algérie, de l’arrivée des premiers pionniers en 1841 jusqu’à la fin de l’époque coloniale en 1962. Ce chapitre de la saga familiale retrace le destin de Josef Kuhlman, courtier maritime et Consul Général, ainsi que la vie quotidienne et l’ascension de ses descendants à travers plus d’un siècle d’archives, de récits et de documents historiques sur la présence française en Algérie.

Auguste Aucour, l’homme qui bâtit le port d’Oran

Bland karaktärerna som medverkar i Kuhlman-albumet finns en framstående figur från Oran: Auguste Aucour, ingenjör och byggare av hamnen i Oran.

Det finns ansikten som den officiella historien nästan har glömt. Den vars historia jag nu ska berätta för er tillbringade trettiosex år av sitt liv med att bygga, sten för sten, kvarter för kvarter, hamnen i Oran. Marie Antoine Eugène Auguste Aucour var ingenjör, byggmästare och född i Villefranche.

Ett barn av Beaujolais

Auguste Aucour (1814-1894). Författarens personliga samling.

Auguste Aucour föddes den 28 april 1814 i Villefranche-sur-Saône. Hans far var advokat vid civildomstolen. Hans mor, Marie Cerisier, var dotter till Antoine-Marie Cerisier – historiker, publicist och ledamot av det tredje ståndet i provinsen Dombes till generalständerna 1789.

På universitetet i Villefranche delade han en bänk med en viss Claude Bernard, den blivande pionjären inom experimentell medicin. Två pojkar från Beaujolais-regionen, sida vid sida, varav den ene skulle nysta upp människokroppens mysterier och den andra havsbottnens och pirernas mysterier som skulle byggas i Oran. Auguste fortsatte sina studier i Lyon, började på Polytechnic 1833 och sedan på École des Ponts et Chaussées 1835, under ledning av Prony – Gaspard de Prony, den store ingenjören, själv från en Beaujolais-familj.

Oran, 1837: en stad som ännu inte uppfunnits

År 1837, vid tjugotre års ålder, skickades Auguste Aucour till provinsen Oran som civilingenjör. Frankrike hade ockuperat staden i knappt sju år. Det som liknade en hamn existerade endast tack vare beslutsamheten hos ett fåtal män som var fast beslutna att bygga upp den mot nordvästra stormar och de parisiska myndigheternas likgiltighet. Aucour var en av dessa män. Han lämnade inte Oran förrän 1873, efter trettiosex år hängiven staden.

1860 års dekret: hans verk

Allt Aucour hade gjort i Oran samlades i ett enda ögonblick: det kejserliga dekretet av den 28 juli 1860. Den dagen godkände Napoleon III det projekt som Aucour hade utformat, försvarat och kostnadsberäknat: en 24 hektar stor bassäng, två stora pirer som ramar in en 80 meter lång kanal, en inre docka och en yttre hamn. För en budget på 9 miljoner franc.

Det tog tre decennier att utöka hamnen. Stormarna 1869, 1876 och 1886 härjade delvis den huvudsakliga vågbrytaren. Men Aucour-bäckenet byggdes, och dess namn är fortfarande etsat in i Orans hamngeografi.

Orans hamn, före utbyggnadsarbetena, 1865. "Aucour"-bassängen under uppbyggnad. Författarens personliga samling.

1867: En svensk mäklare anlände till hamnen i Aucour

Det var sommaren 1867. Hamnarbetena var i full gång. Och mitt i allt detta anlände en ung svensk på trettiotvå år, son till den store mäklaren Josef Kuhlman från Alger, till Oran för att öppna sitt eget sjömäklarkontor.

Sigurd Kuhlman (1836-1899). Författarens personliga samling.

Sigurd Kuhlman anlände till en stad som förvandlats till en byggarbetsplats. Hamnen som hans far känt till – en blygsam fyra hektar stor bassäng där segelbåtar och feluckor låg trängda ihop – höll på att omformas av muddringsfartygens murbräcker och stenfyllningspersonal. Arkitekten bakom denna förvandling? Aucour.

De delade Oran under slutet av andra kejsardömet och republikens första år, från 1867 till 1873 – de sex år då Sigurd lade grunden till sitt mäklarföretag medan Aucour ledde hamnens grundvalar.

Förekomsten av fotografiet, i carte-de-visite-format, av ingenjör Aucour i Kuhlmans familjealbum tyder på att de två männen var bekanta och, troligtvis, mycket regelbundet.

Originalfotografi som visar den färdigställda Aucour-bassängen, cirka 1875. Författarens personliga samling.

Villefranche, 1873–1894: byggarens återkomst

År 1873 återvände Auguste Aucour till Villefranche. Han bosatte sig på 49 rue de Thizy, blev kommunfullmäktigeledamot och medlem av hospicekommissionen. Han levde ett fridfullt liv som en framgångsrik man som inte hade något kvar att bevisa. Han dog i december 1894, utan direkta ättlingar, och lämnade efter sig anmärkningsvärda donationer: 15 000 franc till hospicet, 20 000 franc till Bureaux de Charité (välgörenhetskontor) och testamenten till Hôtel-Dieu (sjukhuset) och lärarnas ömsesidiga hjälpsällskap. "Minnet av en forskare och en god man", sade hans samtida.

Fontänen, medaljongen och lejonen har försvunnit.

I Oran glömdes han inte bort. En monumental fontän restes till hans ära på Place de la République, prydd med en medaljong med hans profil. Hans bevingade lejonstatyer försvann en dag – stulna, enligt Oran-traditionen, för att dekorera en skrupelfri anmärkningsvärd persons villa – och ersattes av sjöhästar. Själva fontänen finns kvar på Place de la République, i ett skick som varierar med varje restaurering.

Aucour-bäckenet har motstått allt. I Orans hamns nuvarande utformning är det fortfarande en av de centrala bassängerna, med en yta på 25 hektar och ett djup på upp till 12 meter.

Källor: Villefranche kommunala arkiv (1D14, s. 301); Paul Lefrancq, "En hamn i Oran", L’Afrique du Nord illustrée, 1934; kuhlmansaga.com.

Sveriges och Norges konsulat

2. Alger, grundåren (1841-1849), våren 1841

Alger, på vägen till Konsulernas dal i El Biars höjder. Författarens personliga samling.

En av Josefs första åtgärder vid ankomsten var att presentera sig för consulat de Suède och Norge. Han hyrde en liten vagn och kördes till Algeriets höjder, mot Konsuldalen, där de flesta diplomatiska representanterna hade etablerat sina bostäder. Vägen gick längs med magnifika villor med skuggade trädgårdar, vars stora öppna portar bakom lövverket avslöjade fasader av oväntad elegans under denna afrikanska himmel. Konsuln var i sin trädgård när Josef gick över tröskeln till fastigheten. I denna fortfarande okända stad representerade konsuln officiellt stöd, en guide och kanske en port till det skandinaviska samhället i Alger.

Ingång till Calomera, senare omdöpt till "Olivträdens villa".

Johan Fredrik Schultze (1), svensk och norsk konsul i Alger sedan 1829, tog varmt emot honom i hans moriska villa på Algeriets höjder. Han kände Alger bättre än någon annan: han anlände till staden 1810, inledningsvis som "krutmästare" (2) i tjänst hos Dey, den osmanska härskaren under regentskapet, och hade sedan innehaft befattningen som konsulär sekreterare från 1816 innan han utnämndes till konsul 1829. Han hade sett staden genomgå en radikal förvandling, särskilt sedan den franska erövringen 1830. Hans trettioett år i Alger gav honom en ingående kunskap om allt som hände inom den lokala handeln och de fallgropar som väntade nykomlingar.

En villa på vägen till Konsulernas dal i bergen ovanför Alger. Fotografi från omkring 1860. Vid tidpunkten då fotografiet togs var det ett tidigare palats kallat "Djenan Bey Rouhou", som senare omvandlades till ett kloster, Klarissernas kloster. Författarens personliga samling.

”Herr Kuhlman, ni behärskar franska perfekt, antar jag? Det är absolut nödvändigt här.” Josef nickade: ”I vår familj har vi talat franska i minst hundra år, och min far insisterade på att vi skulle behärska det perfekt.” ”Utmärkt”, svarade Schultze. ”Det ger er en avsevärd fördel. Det gör att ni kan ha direktkontakt med den franska administrationen, köpmännen och amiralitetsofficerare (3). Men försumma inte arabiskan. Om ni verkligen vill lyckas här måste ni också lära er det för att kunna ha kontakt med lokala handlare, bärare, alla de som kontrollerar en betydande del av den traditionella handeln.” Konsuln gav honom praktiska råd, frukten av mer än tre decenniers erfarenhet i Alger: de områden han skulle gynna den dagen han startade sitt eget företag, de formaliteter som skulle slutföras med den franska administrationen och de kontakter som skulle odlas. Han talade också med honom om den militära situationen, om Abd el-Kader (4) och om den ihållande instabiliteten i inlandet eftersom situationen, bortsett från Alger och några kuststäder, fortfarande var långt ifrån helt lugnad.

Cruseltorpe — Daguerreotypi föreställande Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (1801-1882). Sveriges och Norges blivande konsul i Alger. Cirka 1845.

”Jag bodde här under hela den osmanska perioden fram till 1830, och sedan under hela den franska erövringen”, berättade Schultze. ”För en affärsman är det viktigt att förstå dessa två lager (5): den franska administrationen, som officiellt kontrollerar allt, och de traditionella kommersiella nätverken, som fortfarande fungerar enligt sina egna koder.” Schultze presenterade honom sedan för Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (6), hans konsulära sekreterare, som hade varit i hans post sedan 1832. Yngre än Schultze hade Crusenstolpe bara känt till Alger under franskt styre. Det var han som hanterade de dagliga konsulära formaliteterna och kände alla skandinaviska kaptener som stannade till i Alger. Han förde också uppdaterade register över svenska och norska medborgare som var bosatta i Algeriet.

”Herr Crusenstolpe kommer att vara till ovärderlig hjälp för er”, förklarade konsul Schultze. ”Tveka inte att rådfråga honom i alla praktiska frågor. Och han är en av de bästa arabiska talarna i Alger!” Crusenstolpe, en noggrann och effektiv man, förklarade registreringsförfarandena för Josef, försåg honom med introduktionsbrev för vissa affärskontakter och lovade att informera honom när ett svenskt eller norskt fartyg rapporterades närma sig.

”Säkerheten för landvägarna är fortfarande osäker”, fortsatte konsul Schultze. ”Detta innebär att nästan all handel sker till sjöss. För en sjöfartsmäklare är detta en möjlighet. Kustfart (7) mellan Alger och de andra franska hamnarna – Oran, Bône, Philippeville – representerar betydande affärer. Och naturligtvis finns det förbindelserna med Marseille och Medelhavshamnarna.” Konsuln nämnde också förekomsten av andra nyligen etablerade mäklare: Gentilli, en italienare, och Lambert de Maupas, en fransman, som anlände ungefär samtidigt. Mäklargemenskapen förblev liten, men handeln var tillräckligt stor för alla som arbetade flitigt.

Konsul Schultze, Josef Kuhlman och konsulatekreteraren Crusenstolpe.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) Johan Fredrik Schultze, född nära Stockholm den 15 januari 1774 och död den 13 februari 1847 i Alger, var en svensk diplomat som spelade en nyckelroll som svensk konsul i Alger under en period av stora förändringar i Nordafrika. Schultze anlände till Alger 1810, inledningsvis som "krutmästare" i tjänst hos Dey av Alger, den osmanska härskaren över regentskapet. Denna position innebar sannolikt teknisk expertis relaterad till tillverkning eller hantering av krut, vilket var avgörande för regentskapets försvar och sjöfart. Därefter utnämndes han till svensk konsul, en roll han innehade fram till sin död 1847. Jag kommer att diskutera konsul Schultze i en framtida artikel.

(2) Källa: ”Saint-Eugènes kyrkogård och några av dess gamla gravar” av Thierry Fayolle och publicerad i ”Les Feuillets d’El-Djezaïr” år 1942. Denna källa utgör det enda spåret av konsul Schultzes födelsedatum som hittills hittats.

(3) Amiralitetet: Sjöfartsadministrationen som ansvarar för förvaltningen av hamnar, flottan och navigeringen.

(4) Abd el-Kader: Algerisk religiös och militär ledare som ledde motståndet mot den franska erövringen av Algeriet från 1832 till 1847.

(5) Strata: Här, lager eller nivåer av social och administrativ organisation som överlappar varandra.

6) Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe, född 25 augusti 1801 och död 23 juli 1882 i Stockholm, var en svensk ämbetsman, författare och orientalist. Crusenstolpe blev fänrik 1818 och löjtnant 1824 i andra gardesregementet. År 1825 avgick han och reste till Grekland för frihetskriget, där han stred mot det osmanska riket under general Fabvier. Han innehade därefter befattningar vid de svenska generalkonsulatet i Tripoli, Brasilien och Marocko, och utnämndes till generalkonsul i Marocko 1842. År 1847 blev han tillförordnad konsul, sedan generalkonsul i Alger 1858. År 1860 utnämndes han till chargé d'affaires och generalkonsul i Lissabon, och sedan till residentminister i samma stad 1866. Crusenstolpe producerade den första fullständiga översättningen av Koranen till svenska, publicerad 1843 av P.A. Norstedt & Söner i Stockholm. Han dog under en kort vistelse i Stockholm och är begravd på Norra kyrkogården, nära Stockholm.

(7) Kustsjöfart: Kommersiell sjöfart längs kusterna, från hamn till hamn, utan att gå långt från land.

Ytterligare anmärkning: Vissa texter, inklusive biografin över konsul Crusenstolpe skriven av Arvid Ugla och nedtecknad i Riksarkivet, tycks motsäga de svenska konsulatens historia från deras ursprung till 1914 (Kommerskollegium och Riksens Ständers Manufakturkontor samt Konsulsstaten de Almquist, utgiven i Stockholm 1914). I denna historia över de svenska konsulaten förekommer Crusenstolpe inte som konsulns sekreterare i Tanger, utan snarare i Alger. Eftersom detta dokument är ett officiellt protokoll och inte en senare text, har jag valt denna hypotes. Det är högst troligt att Crusenstolpes officiella postering var Alger, men att han regelbundet intervenerade till stöd för konsulatet i Tanger, särskilt under förhandlingarna om Larachefördraget i början av 1845 (se på annan plats).

Sveriges och Norges konsuler i Alger från 1729 till 1914.

Konsulära sekreterare i Alger från 1729 till 1914.

Konsuler och konsulära sekreterare i Marocko från 1762 till 1892.

Barbaroux & de Marqué-affären

D’après la correspondance Kuhlman-Almquist (5/10)

Från hösten 1875 ändrade Kuhlmans brev ton. Det handlade inte längre bara om att sälja virke eller täcka växlar, det handlade om att driva in en skuld som hade vuxit i månader, i en stad i östra Algeriet där ett företag vägrade att betala, och som den stora depressionen 1873 hade kastat ner i en insolvens som det inte kunde undkomma.

Philippevilles gäldenärer

Firman Barbaroux & de Marqué grundades i Philippeville, en handelshamn 350 kilometer öster om Alger. De var skyldiga Almquist (Stockholm) och Astrup & Co. (Christiania, Norge) en summa på cirka 200 000 till 226 000 franc, en enorm skuld motsvarande ungefär en miljon euro idag. Kuhlman återupptog frågan i sitt brev av den 6 januari 1876, där han gav en bitter bedömning av utestående skulder och brutna löften. Hans ton hade förändrats oåterkalleligt. Brevet från januari 1876 avslutas med en resolution om att sjukdom och månader av väntan hade hårdnat till en vägledande princip:

"Jag kommer bara att samarbeta med toppföretag där det inte finns någon risk."

Detta är läxan han lärt sig inte bara från Barbaroux & Marqué, utan också från den katastrofala Nordmaling-transporten, ytterligare en utestående skuld, daterad 17 april 1875, vars minne färgar allt han skriver från och med nu.

Mästare Calendini och hans rådgivare

Han valde en advokat baserad i Philippeville: Maître Charles Noël Robert Calendini, 33 år gammal, försvarsadvokat och ställföreträdande fredsdomare. En handlingskraftig man, av korsikanskt ursprung – hans far var kanslist i Mostaganem – som kände till den lokala handelsdomstolens praxis inifrån, i denna lilla hamn där alla känner varandra (1).

Calendinis brev av den 6 maj 1876 avslöjar två avgörande uppgifter som Kuhlman omedelbart vidarebefordrar till Almquist: för det första förhandlar Barbaroux & de Marqué om försäljning av en gruva i Djijelli till engelska köpare; för det andra väntar de på en utbetalning på 205 000 franc från regeringen – ett belopp som skulle täcka nästan hela den nordiska skulden. Calendini ställer den strategiska frågan med imponerande professionell tydlighet:

"Om konkursen förklaras kommer herr de Marqué att förlora allt inflytande, och jag vet inte vilket öde som väntar dessa två företag, som skulle kunna lyckas om herr de Marqué förblir vid makten."

I moderna termer: det fortlöpande värdet är större än likvidationsvärdet. Kuhlman själv hade anat denna logik sedan mars; Calendinis brev ger den oberoende bekräftelse han väntade på.

Dar el-Bey av Konstantin

Face à la pression judiciaire qui monte depuis Alger, Barbaroux & de Marqué tentent une ultime manœuvre. Ils écrivent directement à Almquist à Stockholm, court-circuitant délibérément Kuhlman, pour lui proposer un plan de remboursement dont la pièce centrale est la délégation des loyers d’un bâtiment appartenant à de Marqué à Constantine :

"Denna byggnad i Constantine är känd som Dar el-Bey och genererar ett belopp som överstiger den årligen delegerade siffran: 16 000 franc per år."

Vid 16 000 franc per år för en skuld på 200 000 till 226 000 franc skulle full återbetalning ta tolv till fjorton år. I Konstantin, dour el-bey dessa var de tidigare osmanska guvernörernas ståtliga residens. Efter belägringen 1837 hade dessa egendomar konfiskerats eller sålts vidare till välkopplade koloniala anmärkningsvärda personer, och det faktum att de Marqué ägde en sådan säger mycket om den långvariga karaktären av hans plats inom den konstantinska borgarklassen. Förslaget vidarebefordrades till Almquist men finns kvar utan något synligt resultat i de tillgängliga arkiven.

Den Dar el-Bey som nämns i Kuhlmans brev är inte nödvändigtvis det berömda Ahmed Bey-palatset (det största, som blev ett sjukhus och sedan en fransk kasern efter 1837). Det är troligen en av de många beyliska residensen i Konstantin; termen "dour el-bey" syftade på alla residenser med koppling till ottomansk makt i staden.

Barbaroux & de Marqué-affären: kontext och huvudpersoner

Philippeville, en handelshamn 350 kilometer öster om Alger, var då en ung och välmående stad, grundad 1838 på de romerska ruinerna av Rusicade, men den drabbades hårt av den stora depressionen 1873. Krisen där var särskilt virulent: historikern André Nouschi dokumenterar i sin studie "Den kommersiella och finansiella krisen 1875 i Algeriet och Konstantinregionen" den kaskad av konkurser som härjade Philippevilles handel, inklusive konkursen för en enda lokal bankir vars skuld nådde 600 000 franc. Det var i detta sammanhang av utbredd insolvens som firman Barbaroux & de Marqué inte kunde betala en skuld på 200 000 till 226 000 franc till firman Almquist i Stockholm och Astrup & Co. i Christiania.

Båda familjerna är bland de äldsta i Philippeville. Familjen Barbaroux var bland de allra första europeiska bosättarna i staden, och var där redan 1839. Familjen de Marqué är en sann grundardynasti: den förste av dem, Léon de Marqué, korvettkapten och officer i Hederslegionen, satt i stadsfullmäktige från 1858 och hade presenterat ett hamnprojekt för staden 1857; vid hans död 1860 hyllade staden honom genom att uppkalla sitt vackraste torg efter honom – Place Marqué, en vidsträckt terrasserad esplanad med utsikt över Medelhavet, kantad av palmer och en marmorbalustrad. de Marqué från 1875 är arvtagaren till detta berömda namn – och som sådan ägare till en fastighet i Constantine. Dar el-Bey, en stor residens för den tidigare osmanska aristokratin som inbringade 16 000 franc i årlig hyra, ett spår av en hög social ställning som krisen hotade att få att kollapsa.

Calendini var bekant med den lokala domstolens arbetssätt. Det var han som i sitt brev av den 6 maj 1876 ställde den centrala strategiska frågan: var det bättre att tvinga fram konkurs och likvidera företaget, eller att låta de Marqué "hålla sig flytande" för att återkräva den förväntade betalningen från regeringen (205 000 franc) och intäkterna från försäljningen av en gruva i Djijelli till engelska köpare? Calendini dog i förtid 1887, vid 44 års ålder, utan att ha sett resultatet av affären. Han var då, en kort tid, borgmästare i Philippeville.

Ordlista och geografi

Philippeville (Skikda) Hamn i östra Algeriet grundad 1838, naturlig maritim utlopp för Konstantins inland.

Constantine : Huvudstad i östra Algeriet, belägen på en klippa omgiven av Rhummelravinerna, på en höjd av 640 meter. Erövrad av fransmännen den 13 oktober 1837.

Dar el-Bey Bokstavligen "beyens hus" på algerisk dialektal arabiska. Dessa stora palatsliknande residenser som tillhörde de osmanska guvernörerna konfiskerades eller köptes av nybyggare och köpmän efter den franska erövringen.

Djijelli (Jijel) Hamn 100 km väster om Philippeville. Regionen är rik på järn- och blyfyndigheter, eftertraktade av brittiska investerare på 1870-talet.

Första intryck av Alger

1-Alger, grundåren (1841-1849), våren 1841

Från och med denna dag, och i flera veckor, kommer jag att berätta om Josefs ankomst till Alger 1841. Naturligtvis finns det ingen garanti för att händelserna utspelade sig exakt som beskrivits, men efter att gradvis ha lärt känna denna nyfikna, kultiverade och öppensinnade person är det fullt möjligt att denna påhittade berättelse inte är långt ifrån sanningen. Hans utnämning till sjöfartsmäklare är daterad december 1844, och med tanke på att en utländsk kandidat, för att vara behörig, måste ha bott i landet i minst tre år, anlände Josef till kolonin någon gång 1841. Så börjar denna novell i åtta delar.

Allmän karta över staden Alger och dess förorter, hämtad från de senaste dokumenten och åtföljd av en lista över alla gatunamn på franska med deras etymologier eller arabiska namn mittemot / av Mr. A. Berbrugger, intendent för Algeriets bibliotek och museum, …; graverad av J. Priet
Berbrugger, Adrien (1801-1869). BNF – Gallica

En svensk anländer till en stad som genomgår snabb förvandling.

Josef Kuhlman satte sin första fot på Algeriets mark våren 1841. Rue de la Marine, genom vilken han kom in i staden, myllrade av aktivitet. Här, bärare lastade med byltar; där, sjömän i land som pratade på hamnen; köpmän som diskuterade affärer; och vagnar som transporterade varor till hamnens lager – detta var hans första glimtar av Vita staden. För denne unge svensk, en tidigare sekreterare vid Handelshögskolan i Stockholm, som hade anslutit sig till det svenska och norska konsulatet i Alger med ambitionen att en dag etablera sin verksamhet som sjömäklare, framstod denna scen som både bekant och märkligt exotisk. När han gick iland från Karl den store (1) tänkte han på sin sexårige son, Sigurd, som stannade kvar hos sin mor i Stockholm. Josef hoppades kunna ta med honom om några år, när hans situation var mer stabil. Men för tillfället var han tvungen att hitta sin plats på konsulatet, lära känna staden, dess seder och dess nätverk. Han kommer bara att kunna få sin sjömäklarlicens efter tre års bosättning, tre år för att orientera sig.

Denna daguerreotyp anses vara det äldsta fotografiet taget i Alger, taget 1844. Den föreställer staden Algeris stadsmurar och köptes av kultur- och kommunikationsministeriet från Sotheby's år 2013.

Elva år har gått sedan Algeriet intogs. Veteranerna från Sidi-Ferruch, de som landsteg den 14 juni 1830 – årsdagen av den briljanta segern vid Marengo – skulle inte längre känna igen staden de erövrade. Överväldigade av massan av nykomlingar, utspridda över staden och dess omgivningar, hade de sedan länge upphört att fira sin ärorika vapenbragd varje år vid Fort Neuf. Det som intresserar Josef är den kommersiella framtid som denna stad lovar honom, en stad som våren 1841 representerar en strategisk knutpunkt mellan Europa och Afrika, en snabbt växande hamn där varor, kapital och knappt dolda ambitioner möts.

Daguerreotyp av en anonym fotograf (2) också från 1844. Alger, hamnen.

En déambulant dans les rues lors de ses premiers jours, Josef mesure l’ampleur de la transformation urbaine qui se dessine. Avant l’occupation française, Alger présentait un visage radicalement différent. Les rues étaient étroites et d’une largeur inégale, offrant dans leurs nombreux détours des lignes inimaginables, faites d’un enchaînement interminable de maisons sans fenêtres extérieures. Dans les premières années qui suivirent la conquête de 1830, la transformation qui s’accomplit à grande vitesse changea la configuration de la ville. Il fallait tracer de grandes artères de circulation comme la rue de la Marine ou la rue commerciale de Bab-Azoun menant à Bab-el-Oued. Pendant tout le temps de ces chantiers, les nouvelles rues traversaient des quartiers entiers en démolition, bordées de maisons détruites et en attente de reconstruction. Le Gouverneur Général avait imposé ses exigences : tracer des rues larges pour permettre le passage des voitures chargées de marchandises. L’époque des ânes et des mulets était révolue.

Marinegatan i Alger. Författarens personliga samling.

Men nu, år 1841, verkar denna destruktiva fas närma sig sitt slut, och eleganta arkader börjar kanta dessa huvudgator. Josef är särskilt imponerad av den arkitektoniska kvaliteten hos några av de nya byggnaderna. När han passerar det civila sjukhuset stannar han till för att beundra denna arkitektur, en stil som är ny för honom. Utan tvekan befinner han sig verkligen i Orienten.

Allmän karta över staden Alger och dess förorter (utdrag). 1846. BNF – Gallica.

Ett av Josefs första steg vid ankomsten var att registrera sig på det svenska och norska konsulatet. För alla svenskar som bosätter sig utomlands representerar konsuln inte bara landets officiella myndighet, utan också en värdefull rådgivare och kontaktperson med ursprungssamhället.

Mer kommer i ett kommande nummer…

(1) se artikeln med titeln ”Resa från Stockholm till Alger år 1844”.

(2) Vissa tillskriver denna daguerreotyp till Joseph-Philibert Girault de Prangey. Född som Joseph-Philibert Girault i Langres den 20 oktober 1804 och dog i Courcelles-Val-d’Esnoms den 7 december 1892, var han en fransk arkeolog, fotograf, tecknare och konstförläggare. I februari 1842 påbörjade Girault en resa till Orienten. Denna resa tog honom till de avlägsna delarna av östra Medelhavet: Grekland, Mindre Asien, Främre Orienten och Egypten. Under denna resa använde han sitt nya arbetsverktyg: daguerreotypin. Även om likheter kan hittas mellan dessa anonyma daguerreotyper från Alger och de som tillskrivs Girault de Prangey, är hans närvaro i Alger 1844 inte bekräftad.

De första protestantiska konsistorierna i Alger (1836–1872)

En institution född i en spirande koloni

I. Tolv män runt ett bord

När marskalk Valée sammankallade det protestantiska konsistorium, officiellt inrättat genom kungligt dekret, för första gången den 13 december 1839, var scenen slående i sin mångfald. Runt bordet satt tolv män från vitt skilda bakgrunder: fransmän av reformert ursprung, lutherska alsacer, köpmän från Nordeuropa, en läkare, en gjutare och en medlem av ingenjörskåren. Några kände knappt varandra. Deras enda gemensamt var deras protestantiska tro och det faktum att de hade valt, eller tvingats in i, Algeriet. Det är just denna mångfald som gör Algeriets konsistorium så unikt. I Frankrike var de reformerta och lutherska konsistorierna separata institutioner, med sina egna strukturer, sina egna pastorer och sina egna församlingar. I Alger gjorde det lilla antalet protestanter och deras mångfald en sådan separation absurd. Förordningen av den 31 oktober 1839 drog den logiska slutsatsen genom att skapa en enda institution, som sammanförde de två bekännelserna under ett tak – en modell som Frankrike aldrig skulle känna igen.

II. Före förordningen: de inofficiella åren

Det vore felaktigt att datera konsistoriums historia till 1839. Redan i december 1834 hade den protestantiska församlingen i Alger ansökt hos kolonialmyndigheterna om en plats för gudstjänst och en pastor. Begäran beviljades: Generalguvernör Clauzel godkände genom dekret inrättandet av en fri reformerad kyrka, och en tillfällig kyrka uppfördes i en befintlig byggnad. Den 7 januari 1836 bildades ett första – inofficiellt – konsistorium, lett av pastor Napoléon Roussel. Bland dess lekmän fanns bataljonskommendör Isaac Sol, en veteran från erövringen av Alger 1830 och blivande generalsekreterare för generalguvernörens kansli. Detta är det första civila namnet vars medlemskap i detta organ formellt bekräftas. År 1837 tog den geneveranska pastorn Jean-François Sautter över ledarskapet för församlingen. Han skulle leda den i tio år.

III. Det officiella konsistorium och dess män

Förordningen från 1839 skapade inget nytt; den gav en rättslig ram för det som redan fanns. De tolv äldste som utsågs av generalguvernören i december 1839 var till största delen redan involverade i samhällslivet. Deras yrken återspeglade den gryende kolonins sociala struktur: godsägare, köpmän, några få handelsmän, en läkare och en enda lutheran av alsassiskt ursprung. Den fullständiga listan över dessa tolv grundare bevaras i National Overseas Archives, i protokollet från konsistoriets överläggningar (ANOM 208 APOM/33), möte den 13 december 1839. Under årens lopp förändrade successiva förändringar gradvis institutionens sammansättning. Redan 1841 anslöt sig två nya äldste till konsistoriet och förändrade dess karaktär. En av dem var Isaac Sol, som vi redan har mött. Den andre var en svenskfödd stabsofficer, baron Oscar d’Adelswärd, och det är han som särskilt intresserar oss.

IV. Oscar d'Adelswärd och hans bror: en röd tråd genom historien

Oscar d’Adelswärd föddes den 18 december 1811 i Longwy, Moselle, av en svensk far från en adlad familj. Som student vid Saint-Cyr och sedan vid stabskollegiet tjänstgjorde han i Algeriet som adjutant åt general Baraguey d’Hilliers, den blivande marskalk av Frankrike. Där skadades han allvarligt, tilldelades Hederslegionen och nådde kaptenens grad i generalstaben innan han lämnade aktiv tjänst 1844. Han var lutheran av svenskt ursprung och valdes till medlem av Algeriets protestantiska konsistorium den 10 oktober 1841 – den andra lutheranen som satt i detta församling, efter en alsassisk.

Adelswärds närvaro i konsistoriet är inte bara anekdotisk. Den illustrerar det faktum att algerisk protestantism, från allra första början, var en brett europeisk angelägenhet, närd av män som förde med sig sina nationella traditioner, sina nätverk och sitt familjearv. För Oscar d'Adelswärds historia slutar inte i Alger. Hans bror, Georg Nikolaus d'Adelswärd, satsade på en helt annan karriär: som högt uppsatt diplomat utnämndes han till svenskt extraordinärt sändebud och minister befullmäktigad – först till Ryssland, sedan till Frankrike, där han representerade den svenska kronan i Paris. Det var i denna egenskap som Georg Nikolaus undertecknade Josef Kuhlmans kreditivbrev, utnämnd till Sveriges och Norges generalkonsul i Alger. Dessa två namn – Adelswärd och Kuhlman – möts således i en diplomatisk handling vars fulla betydelse kan förstås i efterhand: ministern i Paris som undertecknar, och konsuln i Alger som tar emot. Samme Kuhlman som, år senare, skulle infinna sig i Algeriets rådhus den 12 juli 1875 för att deklarera den unge norrmannen Herman Rustads död, och som skulle följa pastor Charles Monod till Saint-Eugène-kyrkogården.

V. Medlemmar kända genom successiva förnyelser

Från och med 1843 infördes konsiliens konsulat genom successiva förnyelser män från ännu mer skilda bakgrunder. De var inte längre bara franska kolonister eller officerare: det var konsulär personal från hela Medelhavsområdet som försiktigt tog sina platser runt det protestantiska bordet i Alger.

I januari 1843 ersatte fem nya medlemmar fem som hade avgått. Hermann Hoskiaer, chef för det danska konsulatet, tog med sig stadens nordiska nätverk; Alexander Suttin, den brittiske vicekonsuln, representerade den brittiska närvaron. Thomas Brown, biträdande domare vid Algeriets domstol, skulle bli en av institutionens mest bestående personer och förblev i tre decennier medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet och riddare av Hederslegionen. Jean Meyer, godsägare i Dély-Ibrahim, och Schneider Jr., en bryggare i Oran, förkroppsligade kolonins vardag. I december samma år anslöt sig Charles Wolters, en luthersk läkare av tyskt ursprung, till personalen. Han skulle spela en central roll i grundandet av barnhemmet och skulle avleda i Alger 1875, samma år som Hermann Rustad.

Dessa män var inte likadana. Det som förenade dem var mindre en gemensam identitet än ett liknande sätt att behålla sin plats i en fortfarande osäker koloni: med allvar, med metod och med den känsla för tjänande som kännetecknade protestantiska kretsar på den tiden.

VI. Utöver valda medlemmar: den protestantiska gemenskapen i Alger

Konsistorium ensamt sammanfattade inte det protestantiska livet i Alger. I ett brev från 1861 till den kyrklige inspektören Meyer målade pastor Dürr upp en bredare bild av den protestantiska närvaron i staden: militär personal, högt uppsatta tjänstemän, magistrater, läkare och ett konsulärt nätverk av anmärkningsvärd täthet.

Bland den konsulära personal som nämndes fanns: Frédéric de Crusentolpe, svensk generalkonsul; Henri de Stucklé, bankir och nederländsk konsul; John Bell, Englands biträdande konsul; och de Boismann, rysk generalkonsul. Bland militärpersonalen fanns kaptenerna Garnier, Duvernoy, Liebich och Artopéus, samt pensionerade officerare. Bland magistraterna och tjänstemännen fanns: herr Lauth, rådgivare till hovrätten; herr Ulrich, domare i Blida; och herr Lamouroux, prefekturrådgivare. Denna lista bestod inte av valda tjänstemän, utan snarare av troende och sympatisörer – den utvidgade kretsen av en gemenskap som var mycket större än enbart dess konsistorium. Utan fanfarer eller prålighet genomsyrade den protestantiska närvaron kolonins eliter: administrativa, militära, diplomatiska och medicinska. Just denna diskretion återspeglade också ett djupt protestantiskt sätt att vara i världen.

VII. Vad konsistorium gjorde

Utöver sin församlingsstyrning (organisering av religiösa tjänster, utnämning av pastorer och förvaltning av kyrkans egendom) utförde Algeriets konsistorium ett socialt uppdrag som dess medlemmar tog på största allvar. Det ledde den protestantiska skolan, vars prisutdelningsceremoni den 1 augusti 1853 samlade prefekt Jaubert-Mézeray, akademins rektor och inspektör, och general Chabaud-Latour. Det finansierade och administrerade Dély-Ibrahim-barnhemmet, grundat 1852. Det organiserade hjälp till fattiga protestanter, oavsett nationalitet, och såg till att de avlidna fick en värdig begravning.

Det var i detta sammanhang som pastor Charles Monod den 12 juli 1875 firade begravningen av Herman Rustad, den tjugotreårige norrmannen, som hade dött dagen innan i sin lägenhet på Rue de Joinville, vars dödsbo endast innehöll en skuld på fyrtiotre franc och femtio centime...

VIII. Arvet

Algeriets konsistorium förblev den centrala institutionen inom algerisk protestantism under hela kolonialtiden, under på varandra följande pastorala presidentskap – Sautter, Guillaume Monod, Charles Monod och andra efter dem. I över ett sekel var det ankaret för en gemenskap som var allt annat än okomplicerad: för mångsidig för att vara homogen, för spridd för att vara synlig, men ändå tillräckligt enad för att bygga skolor, driva barnhem och upprätthålla en press. Dess upplösning efter Algeriets självständighet 1962 satte punkt för denna strävan. Men dess arkiv, utspridda mellan Aix-en-Provence, Stockholm, Oslo och Genève, fortsätter att avslöja sina hemligheter och återställa namn på män som historien hade glömt.

Biografiska anteckningar om de nämnda medlemmarna

Jean-François Sautter (1791–1872) — Född och dog i Genève. Pastor i Marseille från 1817 till 1837, sedan i Alger från 1837 till 1847. Naturaliserad fransk 1816. Riddare av Hederslegionen. Förste officielle pastor i Algeriets konsistorie, som han presiderade över fram till sin avskedande 1847.

Isaac Adolphe Paul Émile Sol — Karriärofficer, adjutant under erövringen av Alger 1830. Generalsekreterare för Algeriets generalguvernement. Adjungerad som medlem av det inofficiella konsistoriet 1836, vald som tidigare fullvärdig medlem den 10 oktober 1841. Riddare av Hederslegionen.

Renauld Casimir Oscar baron d’Adelswärd (1811–1898) — Född den 18 december 1811 i Longwy (Moselle) av svensk far från en adlad familj. Student vid Saint-Cyr och stabskollegiet. Adjutant åt general Baraguey d’Hilliers i Algeriet. Stabskapten, sårad och tilldelad Hederslegionen. Medlem av den protestantiska konsistoriet i Alger från oktober 1841 till sin pensionering från aktiv tjänst 1844. Han bosatte sig sedan i Nancy, där han ledde nationalgardet. Invald i den konstituerande församlingen (1848) och den lagstiftande församlingen (1849) för departementet Meurthe. En av de 233 deputerade som undertecknade dekretet som avsatte Louis-Napoleon under statskuppen i december 1851. Bror till diplomaten Georg Nikolaus d'Adelswärd, svensk befullmäktigad minister i Paris, som utfärdade Josef Kuhlmans kreditivbrev som Sveriges och Norges generalkonsul i Alger. Troligen, enligt Svenskt biografiskt lexikon, "den enda personen född av en svensk far som har tjänstgjort i en fransk nationalförsamling." Död i Saint Helier (Jersey) år 1898.

Hermann Hoskiaer — Sekreterare vid danska konsulatet i Alger. Vald till konsistoriets äldste den 31 januari 1843. Senare utnämnd till preussisk konsul.

Alexander Suttin — Englands vicekonsul i Alger. Vald den 31 januari 1843.

Thomas Brown — Född i Bordeaux, in i en gammal skotsk protestantisk familj. Assisterande domare vid Algeriets domstol. Invald den 31 januari 1843. Stolpe i konsistoriet i tre decennier. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet 1852 tillsammans med Guillaume Monod och pastor Dürr. Riddare av Hederslegionen.

Charles Guillaume Ferdinand Théodore Wolters (1813–1875) — Född i Braunschweig (Tyskland). Läkare i Alger, luthersk. Invald den 11 december 1843. Nyckelperson i grundandet av Dély-Ibrahim-barnhemmet. Sekreterare i konsistorium. Död i Alger den 2 november 1875.

Jacques Timothée Dürr (1796–1876) — Alsacesisk pastor. Ankom till Alger den 18 januari 1844. Grundade de protestantiska församlingarna Dély-Ibrahim, Douéra och Blida. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet (1852). Död i sitt hem i L’Orangerie, Mustapha, den 11 november 1876, med pennan i handen, och skrev sina sista brev till de fattiga. Smeknamnet ”Algeriets apostel”.

Guillaume Monod (1800–1896) — Född i Köpenhamn, son till pastor Jean Monod. Pastor och ordförande för Algeriets konsistorium från 1849 till 1853. Medgrundare av Dély-Ibrahim-barnhemmet. Författare till Instruktioner riktade till Afrikas protestanter (1852). Död vid 96 års ålder.

Charles Monod (1850–1897) — fils d’Horace Monod, neveu de Guillaume Monod. Pasteur à Alger de 1873 à sa mort en 1897. Co-fondateur du Courrier du Dimanche. Officia aux funérailles d’Herman Rustad (12 juillet 1875) et prononça l’éloge funèbre du pasteur Dürr (13 novembre 1876).

Källor: Jean Volff, ”Tio sekulära figurer från Algiers konsistorium (1839-1872), Revue d’Histoire du Protestantisme, 2020 · Riksarkivet Stockholm (Svenskt biografiskt lexikon) · ANOM 208 APOM/33 (register över konsistoriet)