Algérie (1841-1962) - La Saga des Kuhlman

Kuhlman–Almquist-korrespondensen (1871–1876)

Ett unikt vittnesmål…

Mellan 1871 och 1876 upprätthöll Josef Kuhlman, då svuren sjömäklare och snart svensk och norsk generalkonsul i Alger, en anmärkningsvärt omfattande affärskorrespondens med Bernhard Almquist, en redare och grossist från Stockholm. Dessa femtio brev, som upptäcktes i Stockholms stadsarkiv, belyser en relation som smidits kring en blomstrande handel: exporten av skandinaviskt byggnadsvirke – plankor, balkar och balkar av rödfuru – till skeppsvarv i koloniala Algeriet.

Bernhard Ulrik Georg Almsquist (1813-1881).

Josef Kuhlman (1809-1876). Författarens personliga samling.

Men bakom försäljningskontona, växeln och fraktförhandlingarna dyker också tidens stora omvälvningar upp: det fransk-tyska kriget, Mokraniupproret, Pariskommunen och de ekonomiska svårigheterna under åren efter nederlaget 1871. Dessa brev visar oss Kuhlman, med pennan i handen från sin handelsplats i Alger, omväxlande en ihärdig köpman, en improviserad juridisk rådgivare, en medlare, en politisk informant och en lojal vän ända fram till sina sista brev, dikterade från hans sjuksäng på tröskeln till sin död i augusti 1876. Denna korrespondens representerar ett exceptionellt vittnesbörd om 1800-talets medelhavsaffärsvärld, långt ifrån de vanliga klichéerna i koloniala Algeriet.

Från denna förstklassiga källa kommer jag att presentera för er i regelbunden takt en serie om nio artiklar som genom brev följer ödet för en svensk som bott i Alger i trettio år, en timmerhandlare, svuren mäklare och sedan konsul, brottas med sin tids stora omvälvningar: Mokraniupproret, Pariskommunen, krascherna 1873 och den sjukdom som skulle ta honom 1876. Från den baltiska rödtallen som lossades på Algeriets kajer till de konsulära manövrer som utfördes från Stockholm, från Barbaroux & de Marqué-affären till de sista orden som dikterades från hans sjuksäng, är dessa artiklar så många fönster som öppnar sig mot en försvunnen värld, den stora Medelhavshandeln under 1800-talet, sett från kontoret hos en man som i trettiofem år var en av dess mest ihärdiga och mest okända aktörer.

Bernhard Ulrik Georg Almquist (1813–1881) — Stockholmsgrosshandelskorrespondent till Josef Kuhlman.

Bernhard Ulrik Georg Almquist föddes i Uppsala den 1 oktober 1813 i en familj som utmärkte sig genom sin kyrkliga och intellektuella härstamning. Hans far, Eric Abraham Almquist, var biskop i Härnösand – ett av biskopssätena i norra Sverige, gränsande till Norrland – och hans mor, Johanna Elisabet Merckel, var prelatens andra hustru. Trots sin provinsiella och prästliga bakgrund behöll Bernhard inte ett religiöst kall; han vände sig tidigt och beslutsamt till handeln. I juli 1832, vid nitton års ålder, tillträdde han tjänsten på handelshuset J. C. Pauli & Co. i Stockholm – ett av de största handelshusen i den svenska huvudstaden. Han stannade där i elva år som yrkesrevisor och lärde sig den internationella handelns invecklade detaljer från huvudböckerna snarare än från hamnen. Det var en rigorös utbildning, en siffermans innan han blev en man på fältet. År 1843 tog han steget: han erhöll ett grosshandlarstipendium – den officiella svenska titeln Handelskoll, som bemyndigar utövandet av partihandel i eget namn – och grundade sitt eget företag.
Han är trettio år gammal. Han kommer aldrig att lämna Stockholm igen.

Ett diskret imperium byggt på Norrlands trä och järn

Almquists specialitet var Norrland – den vidsträckta skogs- och gruvregionen som omfattade norra Sverige, mellan Bottniska viken och de skandinaviska fjällen. Han exporterade två viktiga resurser därifrån: sågat virke (skotsk tall och gran, plankor, bjälkar och balkar) och järn – tackor, stänger och produkter från svensk metallurgi, kända i hela Europa för kvaliteten på sin fosforfattiga malm. På 1870-talet, den period som dokumenteras av korrespondensen i Stockholms stadsarkiv, var hans marknader många: först England, världens ledande importör av nordiskt virke, sedan Frankrike, länderna i Västeuropa, och så långt bort som Medelhavet och Nordafrika. Det var på denna sista marknad som hans relation med Josef Kuhlman i Alger utvecklades, en av de mest aktiva och lojala korrespondenterna i sitt nätverk. Hans adressbok lyder som en europeisk grossists adressbok: Johan Behrenberg, Gossler & Co i Hamburg (en av de äldsta privatbankerna i Tyskland), Crédit Lyonnais i Paris och London, Forney & Kolseth i Paris, Henri Norman i Bordeaux, Thomas H. North i Hull. Namn som, från Östersjön till Medelhavet via City of London, exakt beskriver den nordiska virkeshandelns omkretsar under 1800-talet.

En förmögenhet rotad i industrin

Vid tiden för sin död den 27 april 1881 i Stockholm drev Almquist fortfarande sin grossistverksamhet. Han var 67 år gammal. Majoriteten av hans tillgångar bestod av en betydande andel på 615 000 kronor i Sunds Aktiebolag, ett av de stora industrisågverken i Norrland, beläget i Sundsvall, i hjärtat av den region varifrån han hade hämtat de flesta av sina förnödenheter under de senaste fyrtio åren. Att investera i Sunds innebar att kontrollera, uppströms, själva källan till sina varor.

Familjen och arkiven

År 1856 gifte sig Almquist med Hedvig Martina Wihlborg (1834–1918), med vilken han fick flera barn. Bland dem: Georg Mårten, som skulle bli godsägare på Ekerö (en ö i Mälaren, väster om Stockholm), och Johan Axel, som skulle komma att arkiveras och därmed ironiskt nog bevara minnet av en verksamhet där hans far var en av aktörerna.

Det var Georg Mårtens änka, fru Signe Almquist, som den 4 september 1953 överlämnade det som återstod av Bernhards korrespondens till Stockholms stadsarkiv. Samlingen omfattar perioden 1866–1878, men den är komplett endast för åren 1871, 1873 och 1876, eftersom de övriga åren, enligt fru Signe Almquist själv, "tidigare förstörts". Det vi läser idag är därför bara en rest, och tätheten av det som har bevarats ger oss en känsla av den förlust som de andra årens förstörelse representerar.
Bernhard Almquist förekommer i Kuhlmans korrespondens endast som mottagare; hans ord har inte nått oss direkt. Men genom de brev Kuhlman skrev till honom får vi en uppfattning om mannen: pålitlig, lojal, kapabel att låna ut pengar till en väns syster utan att nämna det, och tillräckligt inflytelserik i Stockholm för att effektivt stödja en konsulär kandidatur vid Kommerskollegium. En pålitlig man, i ordets alla bemärkelser.

Louis-Jacques Bresnier (1814–1869)

Förste professorn i arabiska i Alger — orientalist och filolog

Jag nämner professor Bresnier här eftersom hans fotografi, i carte-de-visite-format, finns i Kuhlmans familjealbum. Josef, Sigurd, eller mycket troligt Ovar Lafitte – borgmästare i Cherchell och en perfekt arabiskatalare – korsade säkerligen hans vägar, eller till och med deltog i hans föreläsningar.

Ursprung och bildning

Louis-Jacques Bresnier (1814-1869). Författarens personliga samling.

Louis-Jacques Bresnier föddes den 11 april 1814 i Montargis (Loiret). Han fick en klassisk humanistisk utbildning innan han började på École des langues libérales orientales i Paris, där han blev en av de mest lysande eleverna till den store orientalisten Silvestre de Sacy (1758–1838), en handledarfigur inom fransk arabism.

Denna intellektuella härstamning är avgörande: Bresnier ärvde ett vetenskapligt och normativt förhållningssätt till det arabiska språket, baserat på behärskning av klassisk och koransk arabiska, vilket han alltid motsatte sig den enkla muntliga utövandet av dialektal arabiska.

År 1836, på krigsministerns begäran, utsåg Silvestre de Sacy Bresnier – en av sina bästa elever – att etablera officiell undervisning i arabiska i Alger. Han var därmed den första professorn i arabiska som officiellt utnämndes där.

Bresnier ersatte sedan Joanny Pharaon, son till en egyptisk tolk, som hade hållit informella föreläsningar sedan 1832-1833 men vars förmågor hade ifrågasatts av Sacy och Caussin de Perceval. Bresniers utnämning återspeglade ministeriets önskan att etablera ett vetenskapligt grundat undervisningsprogram, förankrat i den parisiska traditionen av högorientalisk filologi. Han invigde sin offentliga kurs i januari 1837, i en tidigare moské som omvandlats till skola, och började samtidigt undervisa i arabiska vid högskolan i Alger i oktober 1836.

Läraren: metod och pedagogik

Hans installationsföreläsning 1837 satte tonen för hans uppdrag: ”Ett seriöst studie av arabiska, i ett land där detta språk har talats i en lång följd av århundraden, (...) kan erbjuda vårt land enorma fördelar genom att skapa tätare relationer med infödingarna och genom att göra det möjligt för oss att bättre känna till och uppskatta karaktären hos de folk som vi är kallade att inte bara styra, utan också att gradvis introducera till vår civilisations vidsträckta idéer.”

Han organiserar sin undervisning i två avsnitt, en för det talade språket (algerisk eller "barbarisk" arabiska) och en för det skrivna språket (litterär/klassisk arabiska).

Bresnier, djupt påverkad av Sacy, gjorde ändå behärskning av klassisk arabiska till en förutsättning för alla seriösa studier av talad arabiska. Han höll sina lektioner fem gånger i veckan. Hans elever var främst officerare, magistrater, tjänstemän och kolonister. Militärens höga rörlighet hämmade dock undervisningens kontinuitet. Åren 1862-1863 rapporterade han omkring fyrtio seriösa studenter, särskilt efter skapandet av det fransk-arabiska skolan i Alger, vilket gav honom en pool av unga lärare som var ivriga att lära sig språket.

Det filologiska verket

Bresnier är författare till flera verk som har blivit klassiker inom kolonial arabism:

1846 — La Djaroumia (Al-Ajurrumiyya-utgåvan) Utgåva av den traditionella arabiska grammatiken som skrevs i Fez på 1300-talet av Ibn Ajurrum, grunden för undervisningen i maghrebiska koranskolor. Bresnier avsåg att den skulle etablera "för dem som studerar arabiska i Algeriet, grunden för detta språk så som det uppfattades av araberna själva".

1846-1847 — Leçons théoriques et pratiques Cours signerad av Bresnier själv, eftersom det är omöjligt att skriva ut vissa arabiska texter med rörlig typsnitt. Detta verk är avsett för en publik som redan är bekant med språkets principer.

1855 — Cours pratique et théorique de langue arabe (Mästerverk) 668 sidor, utgiven i Alger av Bastide. Detta rika och ambitiösa verk täcker läsning, grammatik, stil, prosodielement och inkluderar en avhandling om vardagsarabiska och dess olika dialekter i Algeriet. Frontispisen, en orientalistisk färglitografi av Ch. Perlmann, bär titeln på arabiska:

"Nyckeln till språk och litteratur, för att låsa upp den arabiska kunskapens skatter"

1867 — Principes élémentaires de la langue arabe En kortfattad manual, där Bresnier vidare säger:

”Det arabiska språket kan inte läras in i Algeriet på samma sätt som i Europa, där dess enda syfte är vetenskapens högtravande spekulationer. Här måste det också tillämpas på liknande sätt som vårt nationalspråk, och följaktligen baseras på både praktik och teori. Bara rutin utan principer skapar bara dunkelt kaos och begränsar för alltid de som uteslutande ägnar sig åt det till en återvändsgränd.”

1871 — Chrestomathie arabe, Lettres, Actes et Pièces diverses avec traduction française (postum)" utgiven av Adolphe Jourdan bokhandel i Alger.

Puristen konfronterad med den dialektala verkligheten

En av de grundläggande spänningarna i Bresniers verk är hans förhållande till talad algerisk arabiska. Även om han studerade lokala dialekter utförligt i sin Cours de 1855Medan han gör relevanta observationer om inflytandet av vokalernas konsonantmiljö, ordens syllabiska struktur och den osystematiska naturen hos vissa tidsmässiga korrespondenser, ser han i vardagsarabiska endast en "Dömd dialekt"ett språk "skyldig" jämfört med den klassiska standarden.

Lingvisten Sylvette Larzul sammanfattar träffande denna paradox:

« Le puriste qu’est Bresnier ne voit dans l’arabe usuel qu’une langue fautive, un ‘patois’ condamné à terme et, même si sa position de titulaire de la chaire d’arabe à Alger le conduit à étudier de près l’arabe algérien, il ne cherche pas à développer et à systématiser ses observations dans une publication. » (Larzul, Sylvette. « Grammatisation et lexicographie de l’arabe algérien au XIXe siècle », Synergies Monde arabe n° 7, 2010)

Denna puristiska hållning skiljer honom från militärtolkar som behärskar talad arabiska genom daglig interaktion med lokalbefolkningen. Det leder också till ansträngda relationer med Algeriets akademiska inspektör, som kritiserar hans alltför akademiska tillvägagångssätt och hans brist på intresse för att utbilda de mindre läskunniga.

Senaste åren och döden

År 1865 utnämndes Bresnier till professor i arabiska vid den nybildade École Normale i Alger, vilket slutligen gav honom en bättre lön. Under hela sin karriär uttryckte han en önskan att återvända till Paris – med siktet inställt på en tjänst vid det kejserliga biblioteket, Collège de France eller École des Langues Orientales – men lyckades aldrig. Han dog den 21 juni 1869 i Alger, drabbad av en stroke när han gick in i biblioteket där han skulle undervisa – en död som symboliskt passade ett liv ägnat åt undervisning. Efter hans död togs hans professorat i arabiska vid Alger lycée över av Louis Machuel, en av hans tidigare elever.

Huvudkällor

Wikipédia — Article « Louis Jacques Bresnier », fr.wikipedia.org
Messaoudi, Alain — Les arabisants et la France coloniale. 1780-1930, ENS Éditions (OpenEdition Books), chapitre IV « Hésitations, dissensions politiques et métissages »
Larzul, Sylvette — « Grammatisation et lexicographie de l’arabe algérien au XIXe siècle », Synergies Monde arabe n° 7, 2010, Gerflint, pp. 89-100
Catalogue Drouot — Notice du Cours pratique et théorique de langue arabe (1855), Gros & Delettrez
Faucon, Narcisse — Le Livre d’or de l’Algérie, Challamel et Cie, Paris, 1889

Mannen från Kenitra

Till alla mina vänner i Marocko…

Idag ska jag prata om Marocko och framför allt staden Kenitra. Men varför Marocko?

Mer än en gång, när jag besökt en stad eller ett land, vare sig det var på en personlig resa eller affärsresa, har jag känt något speciellt. Som om platsen var bekant för mig. För det mesta, särskilt de första gångerna, förstod jag inte varför.

Första gången jag besökte Norrköping visste jag lite om familjen Kuhlmans historia i denna tidigare industristad i Sverige, men det var sent, jag återvände till Köpenhamn och väntade på mitt anslutningståg, eftersom flyg från Stockholm hade ställts in på grund av det kraftiga snöfallet de föregående dagarna. Vid andra tillfällen kände jag dock någon slags inre vibration utan att förstå dess innebörd. Senare förstod jag att även om dessa besök verkade vara mina första, hade mina förfäder satt sina spår där långt tidigare. Detta hände mig i Tunis, i Finland och ännu mer nyligen i Marocko.

Medan min familjehistoria i Algeriet började bli ganska bekant undrade jag varför jag under mitt första besök i Marocko 2019 kände något liknande det jag hade känt under mitt första besök i Alger 2011. Mina algeriska vänner kommer inte att ha något emot om jag inte fördjupar mig i de aktuella kontroverserna, eftersom mitt mål alltid är att ena, inte splittra, förstås. Men varför Marocko? Van vid dessa märkliga känslor av generationsöverskridande déjà vu var jag tvungen att förstå var det kunde komma ifrån…

Strax efter att jag återvänt från mitt första besök i Tanger började jag göra ytterligare research. En av de fortfarande olösta historierna gällde min gammelfarfar Georges Kuhlman, far till Germaine, Suzanne, min mormor och Simone. Jag visste från Suzanne att hon hade förlorat sina föräldrar medan hon fortfarande var tonåring och hade flyttat för att bo hos sina systrar i sitt hem hos sin moster Hélène Beauvais och sin farbror Lamoise i Eckmühl, ett distrikt i Oran.

Georges Kuhlman föddes i Oran den 7 april 1872, yngste son till Sigurd och Louise Chapotin. I april 1889 klarade han inträdesprovet till Rouïbas praktiska lantbruks- och vinodlingsskola, en sällsynt utmärkelse eftersom han var den enda kandidaten från Oran som blev antagen den våren. Efter examen tog Georges över den stora familjegården, "Saint-Joseph Farm" i Bourkika: 139 hektar vingårdar och fruktträdgårdar, utöver fyra tomter i hjärtat av byn. Efter tvångsförsäljningen av fastigheten 1895 försökte han bygga upp sitt liv igen genom att driva en liten vingård i Saint-Cloud i Oran-regionen, innan han blev lantpolis i Sirat, en liten blandad kommun i närheten.

Han hade gift sig två år tidigare, 1893 i Marengo, med Ida Zoé Beauvais, född 1877, en skollärare och dotter till Michel Eugène Beauvais, borgmästare i Marengo, och Mathilde Ida Zaepffel. Sju barn föddes i deras äktenskap. Den äldste, Louis Georges (1896–1920), emigrerade till Argentina, till Mendoza-regionen, för att odla vinstockar, och försvann under jordbävningen i december 1920. Lucien Sigurd (1898–?), en gendarm, flydde under första världskriget innan han tjänstgjorde i Relizane resten av sin karriär. Sedan kom Germaine, Suzanne och Simone, alla tre nämnda i dödsannonsen 1923; Roberte (1917–1923), som dog vid fem års ålder den 29 mars 1923 i Oran; och slutligen Roger (1919–1920). Ida dog efter att lille Roger föddes i september 1919. Efter deras mors död togs de fyra flickorna – Germaine, Suzanne, Simone och lilla Roberte – om hand av sin moster Hélène Beauvais-Lamoise, Idas syster, som uppfostrade dem i Oran.

Och det var just offentliggörandet av lilla Robertes död 1923 som satte mig på spåren efter Kenitra.

Tidningen ”L’Echo d’Oran” daterad 29 mars 1923.

Georges Kuhlman bodde därför i Kenitra, Marocko, vid tiden för lille Robertes död… kanske till och med efter hans fru Zoés död.

Runt 1919–1923, när han närmade sig femtio, beslutade Georges Kuhlman att lämna Algeriet för Marocko. Denna avresa markerade ett djupt genombrott i hans liv. Änka och änka, separerad från sina söner – Louis Georges hade flyttat till Argentina, Lucien hade bosatt sig i Relizane – var han också tvungen att förlika sig med att lämna sina döttrar. Denna ytterligare separation från familjen gav hans avresa en ännu mer smärtsam ton: det var inte bara en förändring av bostad, utan en smärtsam separation, utan tvekan driven av behovet av att göra ett sista försök till en nystart i ett liv som redan präglats av svårigheter. Det var i detta sammanhang som han anlände till Kenitra, som då blomstrade under det franska protektoratet, en liten stad som senare skulle döpas om till Port-Lyautey. Gharb-regionen, som den koloniala administrationen då försökte utveckla, erbjöd verkliga möjligheter för män med praktisk erfarenhet av landsbygdslivet. För Georges Kuhlman kunde denna avresa representera hoppet om en ny början: att hitta stabilt arbete, återuppbygga en materiell situation och komma på fötter igen efter år präglade av sorg, familjeupplösningar och osäkerhet.

Flera vägar låg framför honom. Han kunde ha försökt etablera sig som bonde på denna bördiga slätt där mark och krediter var lättillgängliga för nya bönder. Hans erfarenhet kunde också ha lett honom till vinodling, en lovande verksamhet i ett Marocko som fortfarande var orört av vinlusen som så svårt hade drabbat de algeriska vingårdarna. Han kunde också ha anställts som förman eller godsförvaltare på en stor egendom, positioner där hans förtrogenhet med jordbruk och landsbygdsliv var en klar tillgång. Slutligen kunde hans förflutna som lantispolis ha styrt honom mot ansvar för att övervaka egendomar, grödor eller skördar, i en kolonial miljö där skydd och förvaltning av gårdar var av största vikt.

Hans flytt till Marocko framstår således som ett försök att återuppliva sitt liv i ett territorium där allt återstod att byggas upp. Genom att lämna Algeriet sökte Georges Kuhlman utan tvekan inte bara ett jobb; han sökte också, efter den gradvisa upplösningen av sitt familjeliv, efter medel att ge sitt liv en ny riktning.

Varför valde Georges Marocko? Min mormor Suzanne pratade aldrig med mig om det. Visste hon ens? En ledtråd framträder dock genom familjeband: hans kusin Louis Ovar Néron, en hjälte i Dardanellerna 1915-1916, valde också Marocko, där han fortsatte sin karriär inom rättsväsendet och så småningom innehade en av de högsta domarpositionerna i protektoratet i Rabat. Denna familjenärvaro kan ha spelat en roll och erbjöd Georges både ett stöd, ett exempel på framgång och kanske till och med en möjlig efterträdare när han försökte återuppta sin egen karriär.

Läs artiklar om Louis Ovar Néron på https://marengodafrique.fr

Resten av hans historia i Marocko är dock fortfarande oklar: var dog han, och var begravdes han? Det här är bara några fler mysterier som jag fortfarande behöver reda ut…

Invigningen av Hydrarstunnlarna.

Fredagen den 29 september 1848 ledde generalguvernör Viala Charon (1), tillsammans med herr Vaïsse (2), generaldirektör för civila angelägenheter, invigningen av de underjordiska akvedukter som grävts under ledning av herr Mondésir (3), en civilingenjör, mellan ringvägen och Voirol-kolonnen. Tack vare detta imponerande projekt, som snart kommer att färdigställas med ytterligare tre tunnlar, kommer Alger inte längre att lida av vattenbrist, vilket hände 1846. Generalguvernören var omgiven av kolonins högsta myndigheter och konsulära representanter, och det var i denna egenskap som Josef Kuhlman (kansler för det danska konsulatet vid den tiden) var inbjuden till ceremonin.

General Viala Charon (1794-1880). Författarens personliga samling.

Under det första århundradet av turkiskt styre försörjdes Alger endast av brunnar och cisterner. Ett år efter morernas utvisning från Spanien, år 1611, upptäckte en av dessa flitiga landsflyktingar, vid namn Moustafa, en källa vid foten av en kulle, inte långt från kejsarens fort, och förde vattnet till staden med hjälp av en akvedukt, som var den första som byggts här sedan romartiden.

Åtta år senare, 1619, påbörjade Moustafa-Pacha Hamma-akvedukten, som hans bror, Sheikh Hossain Kaïd Koussa-Pacha, slutförde 1621. Andra hydrauliska arbeten, utförda av pashor, deras efterträdare, fullbordade vattensystemet som var avsett att försörja staden Alger.

Under de första åren av franskt styre ledde öppnandet av ett flertal vägar till att flera vattenledningar förstördes; de gamla akvedukterna, som inte var tillräckligt underhållna, förföll på många ställen; och detta resulterade i konsekvenser som bidrog till att minska stadens vattenförsörjning.

Vattenförsörjningsröret från Aïn Zeboudja-akvedukten till distributionsreservoaren, sedan till fontänen och slutligen till de olika byggnaderna. Källa: Karta från den franska arméns historiska tjänsts arkiv, Vincennes, 1V_H 00063_001_0307, 1840.

Efter att länge ha varit chefsarkitektens ansvar, som inte fick tillgång till nödvändiga medel för att utföra nya arbeten, inte ens för underhåll av befintliga, anförtroddes stadens vattenförsörjning specifikt till herr Mondésir, en civilingenjör. Starkare resurser, som ställdes till denne chefs förfogande, vilka han använde med nit och skicklighet, medförde en snabb och betydande förbättring av stadens vattensystem.

Två huvudsakliga akvedukter byggda av turkarna försörjde staden: Aïn-Zboudja, som har sitt ursprung nära Dély-Ibrahim, och som, förutom denna källa, möter flera andra på sin väg till Kasbahn, varifrån den distribuerar vatten till den övre staden; Telemli, som börjar vid Mustapha-Supérieur nära guvernörens lantställe, och slutar vid Porte-Neuve.

Algerbukten nära Mustapha. Utdrag ur "Afrikanska skisser, tecknade under en resa till Alger och litograferade av Adolphe Otth (4)".

Arbetet som utfördes nära Hydra av herr Mondésir avser den första av dessa akvedukter, Aïn-Zboudja. Den turkiska ledningen, som var i mycket dåligt skick, kunde inte ha reparerats utan en utgift på 100 000 franc, vartill skulle ha behövt läggas 80 000 för återuppbyggnaden av bron nära kaféet i Hydra. Dessutom gjorde den gamla rutten en omväg på niohundra meter mellan ringvägen och Hydra. Om denna omväg kunde undvikas skulle underhållskostnader sparas varje år över en sträcka på nästan en kilometer. Herr Mondésir löste detta viktiga problem genom att för mindre än 70 000 franc bygga en ny rutt som, med hjälp av en 540 meter lång tunnel, leder vattnet i en rak linje istället för att följa den turkiska ledningens slingrande linjer.

Förra fredagen invigdes denna tunnel, som har sitt ursprung under Récy-egendomen, av generalguvernören. I hans närvaro förseglades den gamla ledningen och den nya kanalen öppnades för vattnet. Generalguvernör Charon, åtföljd av sitt följe, gick sedan in i tunneln, upplyst av ljus och lampor, och gick genom den underjordiska passagen. Akvedukten är uthuggen ur en ganska spröd, vitaktig bergart; murverk användes endast på platser där förkastningar hade orsakat jordskred eller sannolikt skulle orsaka dem. Dess maximala nivå är tjugotvå meter under marken; höjden är drygt två meter. Bredvid bassängen genom vilken vattnet rinner finns en lättillgänglig gångväg.

När man lämnar denna underjordiska passage finner man, längs de femtonhundra metrarna som skiljer den från den andra, flera hydrauliska anläggningar, såsom inspektionskamrar och en bro. Biflödande källor matas in i huvudakvedukten genom hjälpledningar.

Panorama över Alger efter Jean-Charles Langlois, 1833. I förgrunden syns ett vattenintag.

Den andra tunneln, som grävdes på Mr. Martins egendom, är bara tvåhundra meter lång. De två tunnlarna och den mellanliggande ledningen korsar åslinjen som skiljer Oued-el-Kerma-bäckenet från Oued-Kenis, vilket slutar vid Birmandrais-ravinen.

Ce beau travail viendra complet et amènera les eaux à Alger par la ligne la plus droite, et par conséquent avec la plus grande économie, quand on aura percé deux tunnels sous les terrains mouvants de l’ancien consulat de Suède (5), et un troisième sous la butte du fort l’Empereur. Il ne manquera plus alors qu’à exécuter le grand réservoir qui serait si utile à notre ville en cas de siège, et si un ennemi extérieur, maître de la campagne, usait de la faculté de détourner les eaux. Nous avons entendu M. le gouverneur-général affirmer, avec beaucoup de raison, que l’exécution de ce réservoir serait plus pressante que celle des trois tunnels complémentaires. En effet, une énorme quantité de maisons mauresques ont été démolies ou sont sur le point de l’être ; les nombreuses maisons européennes, bâties depuis quelques années sont dépourvues de citernes, malgré les prescriptions d’un arrêté sur la matière. Ainsi, les eaux pluviales, cette précieuse ressource dans l’ancien système de construction, ne seront plus recueillies désormais. Il faut donc remplacer cette réserve qu’une incroyable incurie a laissé disparaître. On comprend dès-lors, que M. le général Charon a bien raison de réclamer la priorité pour l’exécution du grand réservoir.

Det fina och nyttiga arbete som utförts av herr Mondésir, en viktig del av ett allmänt system som syftar till att kraftigt öka vattenförsörjningen i vår stad, stärker hans rykte som ingenjör och garanterar honom obestridliga rättigheter till erkännande av alla Algeriets invånare.

Enligt tidningen l’Akhbar, söndagen den 1 oktober 1848.

(1) Baron Viala Charon (1794–1880), generalmajor. Utnämnd till generalguvernör i Algeriet den 9 september 1848 och förblev det till den 22 oktober 1850. Han var militär till utbildning (École Polytechnique), veteran från Napoleonkrigen och från erövringen av Algeriet sedan 1835. Han hade bland annat varit chef för algeriska angelägenheter vid krigsministeriet innan han tillträdde denna post.

(2) Detta hänvisar till Claude-Marius Vaïsse (1799–1864). Han utnämndes till generaldirektör för civila angelägenheter i Algeriet den 1 september 1847 och var i tjänst när Charon anlände. Han lämnade denna post den 24 januari 1849 för att bli prefekt i Doubs, sedan prefekt i Nord. Han är känd för att senare bli Lyons store stadsrenoverare (smeknamnet "Haussmann av Lyon").

(3) Piarron de Mondésir, en civilingenjör, var en av de ledande tekniska gestalterna i 1800-talets Frankrike. Han tilldelades Algeriets vattenverk 1846 och fick i uppdrag att lösa den allvarliga vattenbrist som plågade staden genom att restaurera och modernisera den antika osmanska akvedukten Aïn-Zboudja. Det var under hans ledning som de två stora underjordiska tunnlarna i Val d'Hydra – 540 respektive 200 meter långa gångar utgrävda till ett djup av 22 meter – grävdes ut och invigdes med stor pompa och ståt den 29 september 1848 i närvaro av generalguvernör Charon. När han återvände till Frankrike utmärkte han sig inom de stora järnvägsbyggnadsprojekten för Nordjärnvägen, där hans memoarer om skyttegravarna Saint-Just och Chepoix blev standardreferenser i utbildningen av ingenjörer. Han var en både vetenskaplig och handlingskraftig man och presenterade en tryckluftsventilationsanordning på världsutställningen 1867 och publicerade ett referensverk om beräkning av metallbroar med raka och kontinuerliga balkar 1873 tillsammans med Dunod.

(4) Adolphe Otth var en schweizisk naturforskare och resande konstnär. Som vetenskapsman och begåvad tecknare reste han runt Medelhavet under flera upptäcktsresor, särskilt till Balearerna och Algeriet. Han vistades i Algeriet omkring 1836–1837, bara några år efter den franska erövringen av Alger (1830). Från denna resa tog han med sig en serie förvånansvärt exakta teckningar, oersättliga visuella dokument om Algeriet under dess tidiga koloniseringsår. Hans huvudverk: Afrikanska skisser (1839)
« Esquisses africaines, dessinées pendant un voyage à Alger et lithographiées par Adolphe Otth » publié à Berne, chez J.F. Wagner, lithographe, 1839. Adolphe Otth mourut de la peste en 1839 à Jérusalem, lors d’un voyage au Proche-Orient, à seulement 36 ans. Son « Esquisses Africaines » fut publié l’année même de sa mort, ce qui en fait un testament artistique et scientifique d’autant plus précieux.

(5) Den svenske konsuln från 1829 till 1847, Fredrik Schultze, ägde eller hade ägt sju fastigheter i närheten av Alger. En av dessa rasade 1845 efter jordskred orsakade av skyfall under föregående vinter. Men vilken fastighet var det? Det sägs ibland att det var det tidigare svenska konsulatet, en stor byggnad belägen bakom Fort l'Empereur. Denna byggnad hade dock redan skadats under erövringen 1830. Jag misstänker att texterna har förväxlat dessa olika fastigheter, ibland kallade "svenska konsulatet", ibland "den svenske konsulns sommarresidens". Faktum kvarstår att tvivel kvarstår med tanke på antalet fastigheter som ägdes av familjen Schultze-Bowen… Och vilken kallade Kenney Bowen Schultze "La Calorama"?

Kapten Cattarinich

En annan karaktär vars minne har bevarats i Kuhlman-albumet. Det är Joseph Catarinich.

Giuseppe, även känd som Joseph Cattarinichi, var sjökapten född 1851. Han gifte sig med Georgina Vallée i Quebec City 1881 och var ursprungligen från Lussi-Piccolo (nu Mali Lošinj, Kroatien). Han ändrade sitt namn när han anlände till Kanada till Cattarinich (det korrekta uttalet av det kroatiska namnet Katarinić – som han ursprungligen hette).

Vid 20 års ålder deltog han som sjöman i den österrikisk-ungerska Nordpolsexpeditionen (1871-1874). Han blev därefter kapten på långdistansresor i Medelhavet under 1870- och 1880-talen, sedan på rutter till Amerika (Västindien, Guyana, USA, Argentina). Han var far till den berömda kanadensiska hockeyspelaren Joseph Cattarinich (1881-1939) och ägare till hockeyklubben Montreal Canadiens. CDV Panajou i Bordeaux….

Den österrikisk-ungerska Nordpolsexpeditionen var en arktisk expedition som genomfördes mellan 1871 och 1874. Den ledde till den oavsiktliga upptäckten av Franz Josefs land. Enligt Julius von Payer, en av expeditionens ledare, var resans syfte att upptäcka Nordostpassagen.

Hans son, Joseph Cattarinich (född 13 november 1881 i Quebec City, Quebec, Kanada – död 7 december 1938) var en professionell ishockeyspelare (back och målvakt), hästkapplöpningsentreprenör, tobaksförsäljare och delägare i Montreal Canadiens i National Hockey League (NHL) från 1921 till 1935.