Kategori: Platser

De la mer Baltique aux rivages de la Méditerranée, explorez les lieux qui ont marqué l’histoire des Kuhlman. Cette catégorie cartographie l’odyssée familiale à travers les siècles : les places fortes de Poméranie, les ports industriels de Suède comme Norrköping, les terres rurales de Rödmossen, jusqu’aux consulats d’Afrique du Nord. Chaque lieu est une escale dans le temps, révélant comment l’environnement a façonné les ambitions et le quotidien de la lignée.

Det sista slaget

Prag, 1648 – trolig plats för det dödliga såret av Johan Kuhlman

Gravyr som föreställer svenskarnas belägring av Prag, sommaren 1648.

En cirkel som sluts.

Det finns något anmärkningsvärt med trettioåriga krigets geografi: det började i Prag, med defenestrationen den 23 maj 1618, och det var i Prag som det slutade, trettio år senare, i röken från en halvplundrad stad. Historiens hjul hade fullbordat ett helt varv och återvänt till sin utgångspunkt med grym precision. Det var i denna extraordinära epilog, det sista slaget i ett krig som hade härjat Europa i tre decennier, som Johan Kuhlman, överstelöjtnant i Sveriges tjänst, mycket sannolikt skulle ha mött sitt öde.

Krig under fredstid

Våren 1648 gick fredsförhandlingarna i Osnabrück och Münster in i sin slutfas. I fyra år hade diplomater och befullmäktigade utmattat sig med att försöka bygga en ny europeisk ordning. Men arméerna fortsatte att kämpa. Freden hade ännu inte undertecknats, och generalerna visste att en seger på slagfältet vägde tyngre i de slutliga förhandlingarna än en vädjan vid förhandlingsbordet.

Det var i denna beräknande anda som den svenske generalen Hans Christoff von Königsmarck (1), en briljant och hänsynslös äventyrare, född i Tyskland men i Stockholms tjänst, uttänkte sin sista briljanta kupp.

Porträtt av von Königsmarck av Matthäus Merian.

Natten den 25-26 juli 1648

Königsmarck kände till Prag. Han visste att dess försvar var ojämnt och att vissa delar av vallarna var under uppbyggnad. En före detta kejserlig officer, Ernst Odowalski, enarmad och ruinerad av kriget, nu i svensk tjänst, hade gett honom ritningar över staden och den exakta platsen för en sprängning i murarna, bakom kapucinerklostret. Natten den 25-26 juli 1648 slog Königsmarck till. Med bara 800 musketörer – allt som Wrangel hade varit villig att ge honom – marscherade han tyst mot Prag. Odowalski ledde förtruppen. Mellan klockan två och tre på morgonen besteg de vallen, kastade vaktposten i vallgraven, bröt ner Strahowporten och sänkte vindbryggan. Königsmarck och hans kavalleri strömmade igenom.

Pufendorf, som några år senare skrev från arkivdokument, noterade lakoniskt: ”Det hela skedde med sådan lätthet att det på den svenska sidan inte fanns mer än en dödad och knappt en eller två sårade.” Inom några timmar var Kleinseite (Vltavas vänstra strand), Pragborgen och Hradčany-distriktet i svenska händer. Tre decennier efter defenestrationen var protestantiska soldater från norr lägrade där allt hade börjat.

Plundringen

Det som följde efter överfallet var mindre gloriöst. Prag plundrades i tre dagar. Den kejserliga skattkammaren beslagtogs. Den fantastiska konstsamlingen som samlats av kejsar Rudolf II – en av de rikaste i Europa, inklusive Codex Gigas, le Codex Argenteus, skulpturer av Adrien de Vries och hundratals målningar lastades på pråmar och skeppades nerför Elbe till Sverige. En svensk inventering från 1652 listar 472 målningar med ursprung i Prag. Många av dessa verk pryder nu Drottningholms slott eller är utspridda bland stora europeiska samlingar. Samtidigt sålde soldaterna värdefulla ringar för några riksthaler. Pufendorf rapporterar att en musketör sålde en ring värd 6 000 riksthaler för 5. Det totala bytet uppskattades till mellan 7 och 12 miljoner riksthaler. För vissa historiker var plundring det verkliga målet med operationen – militär seger var bara en förevändning.

Fyra månaders belägring

Men svenskarna kunde inte gå längre. Gamla stan och Nya stan, på Vltavas högra strand, gjorde motstånd. Karlsbron var skådeplats för hårda strider: två dagar efter erövringen av Kleinseite avvärjdes ett svenskt försök att forcera över bron av guvernör Rudolf von Colloredos män, stödda av den borgerliga milisen och Pragstudenter, organiserade till en legion frivilliga under ledning av jesuiten Jiří Plachý. Dessa beväpnade studenter – som försvarade Karlsbron mot svenskarna – har gått in i Prags kollektiva minne. Deras motstånd minnes än idag av en latinsk inskription på brotornet: "Förbipasserande, vila här... medan goterna och deras vandaliska raseri här måste slås tillbaka."

I slutet av september 1648 anlände prins Carl Gustav (den blivande Karl X av Sverige) personligen till Prag med sina förstärkningar. De svenska styrkorna inledde sedan flera samtidiga anfall – från Karlsbron i väster, från Letnáslätten i norr och från de östra slätterna mot Nya staden. Alla attacker slogs tillbaka. De svenska styrkorna uppgick nu till cirka 7 500 man, utökade med 6 000 förstärkningar. Mot dem stod inte mer än 2 000 reguljära kejserliga soldater, kompletterade av milismän och 750 studenter. Men Prag var en försvarsvärd stad och Colloredo en exceptionell veteran.

Förlusterna ökade. Under operationernas gång: 500 döda och 700 sårade på den svenska sidan, 219 döda och 475 sårade på den kejserliga sidan. Striderna i augusti, september och oktober var de dödligaste, långt ifrån den lugna natten den 25 juli.

Fredsavtalet har undertecknats, men striderna fortsätter.

Den 24 oktober 1648 undertecknades Westfaliska freden i Osnabrück. Men nyheten tog flera dagar innan den nådde Prag. Striderna fortsatte fram till den 1 november 1648 – en hel vecka efter krigets officiella slut. Dessa sista dagar av strider var särskilt tragiska: män dog för en seger som redan hade blivit meningslös av diplomatin, för en stad som svenskarna ändå skulle bli tvungna att ge upp. Freden hade undertecknats, och ändå flödade blod fortfarande på Vltavas stränder.

Pufendorf noterar i sin redogörelse med diskret ironi att "Nyheterna om Prags intagande nådde Osnabrück just när förhandlingarna just hade avslutats. Om de hade kommit tidigare befarade man att de kunde ha hindrat freden."

Den svenska närvaron fram till september 1649

Vad allmänna sammanställare inte alltid klargör är att svenskarna inte lämnade Prag efter att fredsavtalet undertecknats. Huvudarmén evakuerades från Böhmen i slutet av 1648, och Pufendorf bekräftar detta. En svensk garnison behöll sin position i Kleinseite och Pragborgen fram till den 30 september 1649. Under dessa ytterligare tio månader – från november 1648 till september 1649 – höll svenska soldater den vänstra stranden av floden Vltava i en stad som officiellt var i fred, i ett tillstånd av ständig spänning med de kejserliga styrkorna på andra sidan bron. Förhandlingar om ersättning till soldaterna, frågor om gottgörelse och evakuering fortskred långsamt i Nürnberg. Friktioner, incidenter och våld var oundvikliga.

Johan Kuhlman i Prag: en välgrundad hypotes

Det är i detta sammanhang – krigets sista stora slag, följt av tio månaders spänd ockupation – som Johan Kuhlmans död skulle vara helt logisk.

I drottning Christinas adlingsbrev, daterat 20 juli 1649, anges att han stupade "för kort tid sedan, i strid mot fienden i Tyskland". Om den svenska garnisonen stannade kvar i Prag fram till den 30 september 1649, kunde Johan Kuhlman ha blivit dödligt sårad i strid i Prag några veckor eller månader före det kungliga brevet. Det mest troliga scenariot är följande: allvarligt sårad i eller nära Prag, repatrierad levande till Östersjön och dog i Narva i början av 1649 – detta skulle överensstämma med alla källor.

Det skulle förklara ordet "nyligen" som drottningen använde i adlingsbrevet från juli 1649 utan att tvinga fram betydelsen av orden.
Detta skulle vara förenligt med formeln "mot fienden i Tyskland" – Prag ligger i tysktalande territorium, och garnisonen stod inför fientliga styrkor.
Detta skulle förklara återkomsten till Narva, eftersom Pufendorf bekräftar att Narva var en av de viktigaste svenska embarkeringshamnarna för trupper som skickades till Tyskland (7 000 man embarkerade sommaren 1648). Samma skepp gjorde återresan. Johan, allvarligt sårad, skulle ha repatrierats levande på dessa återvändande konvojer, och det var i Narva, bland sin familj, som han skulle ha dött av sina sår i början av 1649.
Il rendrait compte de l’organisation soignée des funérailles par Francis Johnstone – le temps d’organiser, de rapatrier, de sécuriser un emplacement prestigieux dans l’église du château de Narva ( ou plutôt d’Ivangorod…).

Précision importante : aucune source ne place Johan Kuhlman à Prague de manière certaine. Cette reconstruction demeure une hypothèse – solidement étayée, mais une hypothèse.

Epilogen — på stenbron

På Stenbron (som 1870 döptes om till Karlsbron) stod svenskarna och de kejserliga styrkorna inför varandra i månader. Pufendorf beskriver dessa surrealistiska förhandlingar: ett hastigt uppfört trähus mitt på bron, ett bord i mitten, delegater på vardera sidan – Carl Gustav själv hade kommit från Kuttenberg för att personligen förhandla med Piccolomini. Kriget hade börjat i Prag med män som kastats ut genom fönster. Det slutade i Prag med att män bjöd in varandra på middag på motsatta sidor av en flod.

Johan Kuhlman dog troligen någon gång under denna epilog. Inte i ett större, väldigt slag, utan i det vanliga, obevekliga våldet under en militär ockupation, i slutskedet av ett krig som vägrade att helt ta slut. Åtminstone är det vad källorna, vid noggrann genomläsning, antyder.

(1) Greve Hans Christoff von Königsmarck av Tjust (12 december 1605 – 8 mars 1663) var en general av tyskt ursprung som ledde den legendariska svenska flygkolonnen, en styrka som spelade en nyckelroll i den svenska militära strategin under trettioåriga kriget.

Källor

Samuel von Pufendorf, Schwedisch- und Deutsche Kriegs-Geschichte in XXVI Büchern, Francfort-sur-le-Main et Leipzig, 1688, Livre XX, §§ 47–50, 57–58, 209–210, 232 — source primaire, lecture directe du texte
Wikipedia (anglais), Battle of Prague (1648), consulté mai 2026, d’après Hodja, Zdenek, Forschungsstelle Westfälischer Friede, Université de Münster, 2002
Wikipedia (français), Bataille de Prague (1648), consulté mai 2026
Peter Watson, Wisdom and Strength: The Biography of a Renaissance Masterpiece, Hutchinson, 1990 (sur le pillage des collections de Rodolphe II)
Lettre d’anoblissement (Sköldebref) de la reine Christina, 20 juillet 1649, transcription K. Borgkvist Ljung — direkt primärkälla om Johan Kuhlmans död

Alger, grundåren (1841-1849)

3. La CaloRama, juni 1841

Konsul Schultzes villa, Calorama. Gravyr från tidskriften l’Illustration, november 1901.

Några dagar efter detta första möte bjöd Schultze in Josef till kaffe på konsulatets terrass, som hade utsikt över bukten. Konsuln hällde långsamt turkiskt kaffe i två små, fina porslinskoppar. Junisolen lyste upp den magnifika bukten, där dussintals fartyg från alla nationer nu låg för ankar – en scen som var otänkbar tjugo år tidigare.

”Min käre Kuhlman, du anländer till en stad som är helt olik den jag kände när jag först anlände. Jag skulle vilja berätta en historia för dig från den tiden. Inte för att imponera på dig, utan för att den innehåller en läxa som varje man som representerar Sverige utomlands borde känna till.” Nyfiken på konsulns allvarliga ton ställde den unge Kuhlman ner sin kopp och lyssnade uppmärksamt. ”Låt oss gå ut på terrassen, min vän. Utsikten därifrån är magnifik”, sa konsuln allvarligt.

”Ni har ett magnifikt hus, herr konsul”, sa Josef och försökte lindra spänningen han kände stiga inom Schultze. ”Javisst, min vän, men jag är säker på att ni snart kommer att få ett. Min fru har gett det smeknamnet ’La Calorama’.” (1)

”Ni ville berätta något för mig, herr konsul, eller hur?” frågade Josef, som anade att Schultze ville anförtro honom någon hemlighet.

”Det var oktober 1823. Jag var redan fyrtionio år gammal. Jag hade varit konsulärsekreterare i sju år, men jag hade aldrig mött en riktig kris. Vår officiella konsul, David Gustaf Ankarloo, hade återvänt till Sverige på permission för att återhämta sig. Han hade lämnat mig att leda konsulatet med instruktioner att hantera dagliga angelägenheter och att inte fatta några viktiga beslut utan att skriva till honom. En ganska vanlig situation, allt som allt.” Schultze reste sig upp och gick mot balustraden och blickade ut över staden som reste sig som en amfiteater. ”Vid den tiden var Alger fortfarande Barbareskregentskapet, styrt av en bashaw vald av de turkiska janitsjarerna. Vi, de nordiska makterna, var tvungna att betala tribut så att våra skepp inte skulle tillfångatas av sjörövarna. En förödmjukande situation, men så var det.”

”Den 21 oktober 1823 nåddes Alger av nyheten att en kabylisk stam (6) från Boujaiahbergen hade gjort uppror mot den osmanska administrationen. Flera turkiska soldater hade dödats och en mufti (7) hade tillfångatagits som gisslan. Dessa kabyler försåg Alger med många tjänstefolk. Det svenska konsulatet anställde tre av dem – lojala och diskreta män.” Schultze satte sig ner igen, hans ansikte mörknade vid minnet. ”På morgonen den 22 oktober fick vår dragoman (8) ett officiellt meddelande från Vikel Argee (9) – ministern för flottan och utrikesfrågor i regentskapet. Ordern var otvetydig: alla konsulat skulle omedelbart överlämna sina kabyliska tjänare för att behandlas som krigsfångar, rebeller eller gisslan. Jag besökte den brittiska konsuln på landsbygden den morgonen. När jag återvände vid middagstid väntade min dragoman på mig.” Han informerade mig om att konsulaten på Sardinien och i Danmark redan hade gett efter.
Schultze tystnade.

”Jag stod inför ett fruktansvärt dilemma. Jag var ensam, utan instruktioner från konsuln, utan erfarenhet av en sådan kris. Dragomannen sa till mig att om jag vägrade kunde Bashaw invadera konsulatet och att tre andra konsulat redan hade överlämnat sina anställda. Men jag var bara sekreterare!”
”Jag gav efter, Kuhlman. Jag överlämnade våra tre kabyliska tjänare (10) och jag har ingen ursäkt att erbjuda.”
Den unge Kuhlman förblev tyst och visste inte vad han skulle säga.
”Andra gjorde ett annat val”, fortsatte Schultze med fastare röst. ”Den brittiska konsuln vägrade att utlämna sina tjänare och åberopade nationernas lagar och gästfrihetens heliga seder. Den amerikanske konsuln, Shaller, stod också fast när vakter placerades vid hans dörr den 25 oktober. Den holländska konsuln erbjöd sina kabyliska tjänare valet att stanna kvar under beskydd av hans flagga eller fly – de valde att fly. Dessa män, liksom jag, hade sina egna påfrestningar och sina egna farhågor. Men de stod fast.”
Schultzes ansikte hårdnade en aning. ”Och den franske konsuln? Deval, eller hur? Vad gjorde han i Frankrikes namn?” frågade Kuhlman.
”Den franske konsuln innehade emellertid den officiella positionen och full auktoritet. Han avskedade sina kabyliska tjänare den 24 oktober, betalade dem och rådde dem att 'ta hand om sig själva'. Ett sätt att överge dem utan att verka göra det. Trots att han var utbildad i Levanten och talade flytande turkiska, var han inte en man som kunde litas på. En hård dom, men kanske förtjänad.”
”Sedan beordrade Bashaw, rasande över motståndet från vissa konsulat, på kvällen den 25 oktober att en väpnad styrka skulle gå till den brittiska trädgården. Den brittiske konsuln placerade de nationella sigillen på hans dörrar och vecklade ut sin flagga. De turkiska soldaterna bröt ändå sigillen, trängde sig in och genomsökte till och med hans frus och döttrars lägenheter. Ett exempellöst brott mot diplomatiska protokoll, även i muslimska länder.”

Tystnad lade sig över terrassen.

”Den 27 oktober rådfrågade den brittiska konsuln Shaller om lämpligheten av att utarbeta en kollektiv protest. Han svarade enligt uppgift att han var beredd att agera tillsammans med britten, ’men att han avböjde att agera i samförstånd med män som hade undandragit sig sin plikt.’” suckade Schultze.
”Han pratade bland annat om mig. Senare, den 26 november, när alla konsuler möttes för att utarbeta en protest, gick jag dit, och den 2 december, när de alla skrev under den på det amerikanska konsulatet, skrev jag också under. Det svenska konsulatets heder krävde detta steg, hur sent det än var…” (11)

”Vad hände med de tre tjänarna?” frågade Kuhlman mjukt. ”Jag visste aldrig säkert. Jag fick veta att minst en dog i tvångsarbete, en annan lyckades fly. Den tredje kan ha överlevt tills en överenskommelse nåddes 1824.”
”Konsul Ankarloo återvände aldrig till Alger. Han avgick från Sverige 1824. En ny konsul, Lagerheim, anlände 1825. Jag stannade kvar som sekreterare. Jag övervägde att avgå, men Lagerheim sa något till mig som jag aldrig har glömt: ’Schultze, stanna. Lär dig. Bli den man du borde ha varit i oktober 1823.’”
"År 1829 återvände Lagerheim till Sverige och regeringen utsåg mig till konsul. Ett år senare erövrade fransmännen Alger och regentskapet försvann."
Schultze vände sig till Kuhlman.
”Det är därför jag berättar den här historien för dig, min unge vän. Du kommer att bli skeppsagent, inte konsul, men du kommer fortfarande att representera Sverige i dina förbindelser. Det kan komma en tidpunkt då du står inför ett svårt val, då du är rädd, då du vill ge efter, i min frånvaro eller i Stockholms.” I det ögonblicket, Kuhlman, kom ihåg att år 1823 stod vissa män fast och andra gav efter. Var och en hade sina skäl, sina farhågor, sina omständigheter. Men en nations heder beror inte på din titel eller rang. Den beror på dina val i en kris.” Solen höll nu på att gå ner över viken. I fjärran kom en fransk ångbåt in i hamnen.
”Under de senaste tolv åren som jag har varit konsul”, avslutade Schultze lugnt, ”har jag försökt tjäna Sverige med heder. Vi kan inte ändra det förflutna, Kuhlman. Men vi kan lära av våra egna misstag och andras. Det var allt jag ville förmedla till dig.”
Josef Kuhlman nickade allvarligt, då han insåg att han just hade fått mycket mer än en historielektion – det direkta vittnesbördet från en man som hade upplevt en av de allvarligaste diplomatiska kriserna under Algeriets regentskap.
Josef skulle just lämna konsulatet lugnad och bättre informerad: han visste att han kunde räkna med Schultzes exceptionella erfarenhet och Cruseustolpes praktiska hjälp om det skulle uppstå svårigheter.

(1) Detta "lantställe" härstammar från den turkiska perioden. Fastigheten förvärvades 1835 av prinsessan av Mir, sedan av konsul Schultze och hans fru 1838, som utsmyckade den och behöll den i sju år. Denna period bevarar minnet av namnet som Schultze gav villan, "La Calorama", som betyder "Den vackra utsikten". Den ockuperades av franska trupper i juli 1830 och förstördes delvis 1845 efter ett klippras. Villan rasade samman 1845 och drogs in i tomrummet av den nedre delen av terrassen där den vilade, vilken regnet fick att glida ner på lergrunden. Efter att ha gått genom olika ägare kom La Calorama i Victor Oliviers ägo 1881. Under andra världskriget var det värd för en rad prestigefyllda gäster: general Weygand hösten 1940 för en kort vistelse, sedan general Juin, som bosatte sig där under en längre period. Det var där han den 8 november 1942 fick veta av ett särskilt sändebud från president Roosevelt om de förestående allierades landstigningar i Nordafrika. I augusti 1943 etablerade general de Gaulle sin residens i Les Oliviers, där hans fru och döttrar anslöt sig till honom, och stannade där till den 18 augusti 1944, då han återvände till Frankrike. Efter självständigheten önskade republikens president att den franske ambassadörens residens skulle etableras i Villa des Oliviers. Algeriet gick med på det och beviljade det ett arrendeavtal. Det prestigefyllda läget har en vacker terrass med utsikt över bukten och är den traditionella platsen för firandet av Bastiljen den 14 juli.

(2) Regentskap: En autonom stat som styrs av en regent på uppdrag av en suverän. Regentskapet Alger var teoretiskt sett en vasall under det Osmanska riket men praktiskt taget oberoende.
(3) Bashaw (eller Pasha): Osmansk titel för guvernören i Alger. Européer använde också termen "Dey".
(4) Janitsjarer: Elitkår inom det osmanska infanteriet, ursprungligen bildad av kristna barn som konverterat till islam. I Alger bildade de den turkiska milisen som valde Dey.
(5) Kapare: Sjömän som har tillstånd av sin regering att attackera och tillfångata fiendens fartyg eller fartyg från nationer som inte betalar tribut. Till skillnad från pirater som agerade utan tillstånd.
(6) Kabyler: Medlem av ett berberfolk som huvudsakligen bebodde Algeriets berg. Kabylerna hade behållit en stor grad av autonomi från ottomanskt styre.
(7) Mufti: En muslimsk jurist som är behörig att avge juridiska yttranden (fatwas) baserade på islamisk lag.
(8) Dragoman: Officiell tolk knuten till ambassader och konsulat i det Osmanska riket och Levanten. Oumbärlig för all officiell kommunikation.
(9) Vikel Argee: Osmansk titel som minister för flottan och utrikesfrågor i Algeriets regentskap. En av Bashaws främsta ministrar.

(10) En amerikansk konsul vid namn Shaller, som senare publicerade sina memoarer, skrev att kabylerna hade erhållits från konsulatet i Sverige, Danmark och Sardinien ”genom bedrägeri, våld eller övertalning”. Detta var ganska korrekt, även om Shaller i sin bok tenderade att presentera sitt eget beteende i bästa möjliga ljus. Källa: ”Sketches of Algiers”, av William Shaller, generalkonsul för Amerikas förenta stater, Boston, 1826.

(11) I sin bok som publicerades 1826 skrev Shaller emellertid med en viss generositet: ”Det är nödvändigt att nämna, för Danmarks och Sveriges ära, att det förstnämndas konsulat var ledigt här under en enda fångvaktares vård, och att det Sveriges administrerades av en sekreterare i konsulns frånvaro på permission.”

Augusta Wilhelmina Maklin (1811-1853)

Konsulns första hustru och mor till Sigurd.

En fransk-nordisk aristokratisk härkomst

Augusta Wilhelmina Maklin föddes den 31 januari 1811 i Stockholm. Hon var den fjärde och sista dottern till Gustaf Maklin och Louise Marie Johanna Vegult (1782–1855), själv dotter till markis Louis Frédéric de Vigeuil och Charlotte Rebecka Hummelbaeck. Genom sin mormor var Augusta barnbarn till stallmästaren åt kung Ludvig XVI, en fransk aristokratisk släktlinje som stod i skarp kontrast till det diskreta och ensamma liv hon senare skulle leva. Augusta växte upp i en familj med fyra systrar: Charlotta Kristina (1804–1887), Lovisa Amalia (1806–1893) och Sofia Magdalena (1808–1896).

Ett bekvämlighetsäktenskap

Den 9 januari 1835 gifte sig Augusta med Joseph Kuhlman (1809–1876) i Stockholm. Joseph tjänstgjorde då som sekreterare i Kungliga Handelskammaren. Sammanhanget med denna förening är avslöjande: bara sex dagar före bröllopet öppnade Josephs far, Johan Peter Kuhlman, en flickskola i Stockholm, som stod under ledning av Louise Johanna de Vegult, Augustas egen mor. Det faktum att deras son Sigurd föddes sju månader efter bröllopet tyder på att denna förening ingicks för att "rätta till ett fel", med Johan Peters grundande av skolan som kompensation.

Joseph och Augusta kommer sannolikt att leva tillsammans under en väldigt kort tid. Deras äktenskap kommer bara att präglas av detta enda barn.

Sigurd, deras ende son

Sigurd Kuhlman föddes i Stockholm år 1835. Som ende son till Augusta och Joseph flyttade han till Alger för att återförenas med sin far år 1849, vilket framgår av hans naturaliseringsakt från 1876, som anger att han hade varit i Algeriet sedan dess. I trettio år arbetade han som skeppsmäklare i Oran, långt ifrån sin mor, som dog ensam, utan honom vid sin sida.

Ett liv i vandring

Augustas liv efter giftermålet var en ogift kvinnas, ständigt på resande fot. År 1838 lämnade hon Stockholm för Finland och återförenade sig med sin mor och sin syster, Charlotta Kristina. Ett dokument från Hedvig Eleonora församling i Stockholm, daterat 15 november 1838, bekräftar denna avfärd. Från 1838 till 1839 arbetade hon på Fiskars fabrik i Fiskari, i Raseborgs kommun, på Finlands sydvästra kust – en fabrik grundad 1649 och känd för sina verktyg och smedjor.

« Madame Augusta Wilhelmina Kuhlman, née Maklin, qui se déplace maintenant vers la Finlande, est née à Stockholm le 31 janvier 1811 et est pourvue d’une solide connaissance de la chrétienté, d’une pratique régulière [des sacrements], d’une conduite honorable, et est unie par les liens du mariage au Secrétaire de la Chambre Joseph Kuhlman.
*Stockholm, le 6 novembre 1838.* *Pehr Lindström, Pasteur à Hedvig Eleonora. »*

« Madame Augusta Wilhelmina Kuhlman, née Macklin, qui est arrivée de Stockholm en 1838 et qui se déplace maintenant vers Helsingfors (Helsinki), est, selon l’attestation apportée avec elle, née à Stockholm le 31 janvier 1811, pourvue d’une solide connaissance de la chrétienté, d’une pratique régulière des sacrements et d’une conduite honorable, et est unie par les liens du mariage au Secrétaire de la Chambre Joseph Kuhlman.
*Porjo, le 17 avril 1839.* *Pour le Pasteur,* *Stadius, Pasteur adjoint »*

I april 1839 bekräftade ett resebevis från Borgå församling hennes förberedelser för avresa till Helsingfors. Detta dokument framhäver också hennes gedigna kunskaper i den kristna tron och noterar hennes status som hustru till konsulärsekreteraren Joseph Kuhlman. Hon bosatte sig sedan i Borgå (Borgå), en historisk stad på Finlands södra kust, där hon bodde från 1840 till den 6 augusti 1844, innan hon återvände till Sverige, till Stockholmsområdet, på ön Munsö, på en plats som heter Lilla Norrby vid Mälaren. Hennes syster stannade kvar på den finska adressen fram till den 17 september 1847.

Stockholms församlings arkiv (Klara kyrkoarkiv) nämna henne i huvudstaden 1843, 1845 och 1846, tillsammans med hennes son Sigurd.

Den slutgiltiga separationen (1849)

I november 1849 bosatte sig Augusta ensam i Västra Eneby församling, nära Kisa. I församlingsböckerna nämns inte Sigurd tillsammans med henne. En korsreferens till hans naturaliseringsakt från 1876, som intygar att han hade varit i Algeriet sedan 1849, tyder på att det var ungefär vid denna tid som den unge mannen, då 14 år gammal, lämnade för att återförenas med sin far, Joseph, i Alger för att lära sig ett yrke. Familjen var nu separerad: Joseph i Algeriet, Sigurd hade flyttat för att återförenas med honom och Augusta ensam i Sverige.

En initiativrik kvinna

Augusta publicerade den 29 november 1851 en annons i tidningen Westerwiks Weckoblad, en tidning från Västervik, Kalmar län:

"Undertecknad avser att etablera en internatskola för unga kvinnor; alla intresserade ombeds kontakta mig för ytterligare information. Augusta Kuhlman, född Mac-Lean."

Detta projekt vittnar om en initiativrik kvinna, fast besluten att bygga upp sin autonomi, ensam, långt ifrån en frånvarande make som bor utomlands.

Döden, ensam i Kisa

Augusta Wilhelmina Maklin décède le 28 octobre 1853 à Kisa, emportée par la tuberculose (lungsot). Elle avait 42 ans. Les obsèques ont lieu le 6 novembre 1853.

*« Mme Augusta Wilhemina Kuhlman née Nac Lean le 31 janvier 1811, est décédée à kisa le 28 octobre, pleurée par son fils et sa mère de 78 ans ».*

Kisas dödsbok är talande: Augusta bodde inte med sin man, som var bosatt utomlands. Hon hade inga barn med sig, eftersom Sigurd hade bott i Algeriet sedan 1849. Hennes mor bodde under tiden med sin dotter Sofia Magdalena i Leksand i Dalarnas län, 200 km nordväst om Stockholm. Dödsnotisen som publicerades i Post- och Inrikes Tidningar är kortfattad:

"Fru Augusta Wilhelmina Kuhlman, född Mac Lean den 31 januari 1811, dog i Kisa den 28 oktober, sörjd av sin son och moder."

Betecknande nog nämns inte hennes make bland de sörjande. Augusta dör verkligen ensam, utan Josef, utan Sigurd, utan sin mor. Hon sörjs på avstånd, av en son som har åkt till Algeriet och en mor som kommer att överleva henne med två år, och som i tur och ordning dör den 21 december 1855 i Leksand, hemma hos sin dotter Sofia Magdalena.

Ett liv i ny och nej

Augusta Wilhelmina Maklin är ihågkommen som en kvinna från en fransk-nordisk aristokratsläkt, barnbarn till en officer vid Ludvig XVI:s hov, som levde ett liv i stillsam ensamhet: ett skenäktenskap, en son som lämnade hemmet, upprepade flyttningar från Stockholm till Finland, från Munsö till Västervik, fram till sin död på den svenska landsbygden nära Kisa. Genom sonen Sigurd är hon den direkta förfadern till Kuhlman-grenen, som skulle slå bestående rötter i Algeriet.

I en framtida artikel kommer jag att förklara hur jag, genom en deduktionsprocess, kunde hitta och identifiera vad som kanske är den enda fotografiska representationen av Augusta…

Källor: Stockholms, Borgå, Västra Eneby och Kisa sockenarkiv; svenska och finska civila register; naturalisationsakt av Sigurd Kuhlman (1876); Post- och Inrikes Tidningar (1853); Westerwiks Weckoblad (1851).

Datumet för Johan Kuhlmans död ifrågasätts…

Överstelöjtnant under trettioåriga kriget

Den här artikeln kunde ha haft rubriken: Om vikten av att studera primärkällor kontra sekundär konsensus eller till och med: Anmärkning om historisk och genealogisk metod..

Introduktion: Två arbetstraditioner, två typer av resultat

Historisk och genealogisk forskning vilar på två distinkta, ofta förväxlade, aktiviteter: sammanställning och kritisk analys. Den första består i att samla in och troget transkribera vad källorna säger. Den andra består i att jämföra dessa källor med varandra, granska deras ordförråd och bedöma deras kompatibilitet och motsägelser. Båda aktiviteterna är lika legitima och nödvändiga, men de ger inte alltid samma resultat, och de väcker inte heller alltid samma frågor.

Fallet med dödsdatumet för Johan Kuhlman, en överstelöjtnant i den svenska kronans tjänst under trettioåriga kriget, ger ett konkret exempel. Flera auktoritativa genealogiska studier anger 1648 som året för hans begravning i Narva. Därmed transkriberade de troget vad deras lokala källor indikerade; det var deras syfte. Men informationen är inte alltid fullständig. Hans hustrus namn utelämnas ibland, liksom namnet på överste Johnstone, som lät begrava Johan i kyrkan på Narva slott (se på annan plats). Och när dessa sammanställningar korsrefereras med den ENDA primärkällan som är samtida med Johan Kuhlmans död – den kungliga adlingsakten för drottning Kristina av Sverige daterad 20 juli 1649 – uppstår en fråga som sammanställarna inte behövde ställa: är dessa två uppgifter kompatibla?

I. Sekundärkällor: två rigorösa genealogiska studier

Source secondaire 1 : Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor

Det introducerade referensverket för den svenska adeln är det monumentala Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser (Genealogiska tabeller över den svenska adeln introducerade, med tillägg och rättelser) utgiven av Gustaf Elgenstierna. Volym IV (Igelström–Lillietopp) ägnar post Tab. 14 åt Johan Kuhlman:

« Johan Kuhlman, adlad Kuhlman (son av Johan Kuhlman, Tab. 1), till Bornhagenhof i Ingermanland ; var 1639 överstelöjtnant ; adlad 1649 22/7efter sin död jämte sin broder Peter (sönerna 1650 introd. under nr 467) ; begr. 1648 i Narva, då överstern Frans Johnstone för hans lägerstad i slottskyrkan förärade 100 riksdaler [Rf]. — G. m. Gertrud von Sipstein, som levde änka 1662. »

Elgenstierna citerar sina källor längst ner i meddelandet:

Rf — Riddarhusarkivet (Archives de la Maison de la Noblesse suédoise)
KrAB — Krigsarkivets bibliotek (Bibliothèque des Archives militaires)
Viborgs tyska förs. kyrkoarkiv — Archives de la paroisse allemande de Viborg
Geneal. samfundets i Finland årsbok VI, s. 84, 85 — Annuaire de la Société généalogique de Finlande

Sekundärkälla 2: Finsk genealogisk studie av Borgström (Kuhlman Tab. IV)

En andra genealogisk sammanställning, publicerad 1953 av Borgström, som bygger på tidigare arbete men ifrågasätter vissa antaganden, ger följande för samme Johan Kuhlman:

« Johan Kuhlman (tab. I), till Bornhagenhoff i Ingermanland. Öfverstelöjtnant. Adlad 1649 22/7, efter sin död, jämte brodern Peter. Begrafven 1648 i Narva, då öfversten Frans Johnstone för hans lägerstad i slottskyrkan förärade 100 riksdaler. — Gift med ……, som 1649 lefde enka. »

Vad de två studierna har gemensamt

Sammanträffandet mellan de två sammanställningarna är slående och betydelsefullt: Samma adlingsdatum, 22 juli 1649; samma begravningsdatum: 1648 i Narva och samma omnämnande av Frans Johnstones donation.

Denna konvergens förklaras troligen av en gemensam mellanliggande källa, Genealogiska Sällskapets årsbok, som Elgenstierna citerar. Båda studierna transkriberade troget samma data från denna gemensamma källa. Detta är just deras arbete som sammanställare, och de gjorde det väl. Jag kunde ha illustrerat andra exempel på tidigare sammanställningar som uppvisar samma historiska brister eller felaktigheter.

Vad ingen av dem behövde göra, och inte gjorde, var att jämföra dessa data med den exakta tidsmässiga formeln i det kungliga adlingsbrevet. Vi ska göra det nu.

II. Språklig analys av primärkällan, Sköldebref av den 20 juli 1649

Dokumentets natur och status :

Sköldebrefet, eller adlingsbrevet, är det dokument genom vilket drottning Kristina av Sverige beviljade Peter Kuhlman och hans avlidne bror Johans barn tillgång till den svenska adeln, tillsammans med beviljandet av ett vapensköld. Detta dokument har alla egenskaper hos en förstklassig primärkälla: det upprättades vid Kungliga kansliet och undertecknades av drottningen den 20 juli 1649; det är ett autentiskt juridiskt dokument, inte en sammanställning eller en sammanfattning; det är samtida med de händelser det återger; och det transkriberades av en legitimerad paleograf (Karin Borgkvist Ljung), som jag tackar än en gång här.

När det gäller källhierarkin har denna kungliga handling företräde framför alla efterföljande genealogiska sammanställningar, inklusive en lika auktoritativ som Elgenstiernas.

Adelsbrev för familjen Kuhlman undertecknat av drottning Kristina den 20 juli 1649 (utdrag). Kungliga arkivet.

Den avgörande passagen :

Drottningen motiverade den beviljade benådningen med dessa ord och använde dåtidens gamla svenska:

« hans framlidne Broder, för den ofwerstleut; John Kuhlman, huilken förlijten tijdh sidhvtij Tÿsklandh emot fienden är slaghworden »

Det svenska 1600-talets uttryck "förlijten tijdh sidh" betyder ordagrant "för inte länge sedan" : några veckor eller några månader, aldrig mer än ett år. Detta är en exakt kansliformel som konsekvent används i svenska kungliga lagar från perioden för att hänvisa till händelser på senare tid. Den skiljer sig markant från andra formuleringar som:

« för någre åhr sedan » : il y a quelques années
« i förgångne åhr » : l’année passée
« nyligen » : récemment, dans les jours ou semaines immédiats

Översättning: "hans avlidne bror, den avlidne överstelöjtnanten John Kuhlman, som för en kort tid sedan blev träffad/nedskjuten mot fienden i Tyskland.

Den exakta betydelsen av "slaghworden":

Innan scenarierna granskas är ett språkligt förtydligande nödvändigt. Christinas brev anger att Johan var "slaghworden", en svensk term från 1600-talet som betyder nedslagen, dödad och syftar på att få ett dödligt slag. Det betyder inte nödvändigtvis "död omedelbart". En man som var "slaghworden" kunde ha fått ett dödligt sår i Tyskland och dött av det flera veckor eller månader senare, efter att ha evakuerats. Denna nyans banar väg för det mest sannolika scenariot, vilket jag kommer att diskutera i en framtida artikel.

Om Johan Kuhlman hade dött 1648, skulle han ha dött minst sju månader innan brevet skrevs, och högst nitton månader tidigare. Ett kungligt kanslidokument skulle inte använda "för en kort tid sedan" för att hänvisa till en händelse 1648 när det skrevs i juli 1649.

Slutsatsen är oundviklig: formeln "förlijten tijdh sidh" i ett dokument daterat 20 juli 1649 syftar sannolikt på ett dödsfall som inträffade i början av 1649, troligen mellan januari och maj 1649.

IV. Konfrontationen: vad korsläsning avslöjar

Source / källa	Nature / Natur	Date d’anoblissement / Datum för adling	Date d’enterrement / Begravningsdatum
Sköldebref de Christina	Source primaire / Primärkälla	20 juillet 1649	"för inte länge sedan" avant juillet 1649 / « för en kort tid sedan » före juli 1649
Elgenstierna (Tab. 14)	Source secondaire / Sekundärkälla	22 juillet 1649	« begr. 1648 »
Étude généalogique finlandaise (Tab. IV)	Source secondaire / Sekundärkälla	22 juillet 1649	« Begrafven 1648 »

Båda sammanställningarna kopierade adlingsdatumet med en liten förskjutning på två dagar (20–22 juli) – troligen introducerad i den delade mellanliggande källan. Denna förskjutning har ingen betydelse för berättelsens innehåll. För begravningsdatumet transkriberade båda sammanställarna "1648", ett datum för vilket ingen lokal källa (församlingsregister, militärarkiv i Narva eller Viborg) ännu har hittats.

Det är anmärkningsvärt att Elgenstierna bland sina källor citerar Riddarhusarkivet (Rf), det svenska riddarhusets arkiv, där Sköldebref förvaras. Han använde denna källa för att fastställa adlingsdatumet. Han läste dock inte om brevet för att undersöka den tidsmässiga formeln "förlijten tijdh sidh" helt enkelt för att det inte var hans syfte. Han letade efter ett datum, fann det och sammanställde det felaktigt (22 juli 1649, istället för den 20:e), och försökte inte datera själva dödsfallet med hjälp av denna information. Denna artikel är inte en kritik av Elgenstierna; den illustrerar den grundläggande skillnaden mellan att sammanställa och att analysera.

V. Det historiska sammanhanget bekräftar analysen

Det språkliga argumentet förstärks av den militära kontexten. Westfaliska freden undertecknades den 24 oktober 1648, men svenska trupper stannade kvar i Tyskland fram till 1650, som en del av förhandlingarna vid Nürnbergkongressen. Den 28 juli 1649, bara åtta dagar efter Sköldebrefen, var den svenske generalen Charles Gustav fortfarande i möte med general Piccolomini i Nürnberg för att organisera tillbakadragandet av garnisonerna.

En svensk officer kunde därför mycket väl ha blivit stupad ”mot fienden i Tyskland” i början av 1649. Omnämnandet ”emot fienden” bekräftar en död i strid, ett faktum som noggrant anmälts till familjen och kansliet, vilket gör frasen ”för kort tid sedan” desto mer betydelsefull.

VI. Slutsats: Två olika objekt, två olika resultat

Johan Kuhlmans begravningsdatum, 1648, enligt de två tillgängliga genealogiska sammanställningarna, transkriberades troget av välrenommerade sammanställare från lokala källor som vi inte har kunnat hitta. De hade inte "fel": de gjorde vad sammanställare gör.

Det är korsläsningen med primärkällan, det kungliga brevet av den 20 juli 1649 och dess formel "för en kort tid sedan" som låter oss gå längre och antyda att Johan Kuhlman troligen dog i början av 1649, och inte 1648.

Denna slutsats är fortfarande en välgrundad hypotes, inte en säkerhet. En definitiv verifiering skulle kräva att man konsulterar de primärarkiven som ännu inte granskats: Riksarkivets samling "Ingermanlands räkenskaper" och församlingsböckerna för Narvas slottskyrka, om de har bevarats.

Under tiden är det drottning Kristinas ord "för kort tid sedan", formulerade i en autentisk rättsakt, samtida med händelserna, som den historiska metoden inbjuder oss att förespråka.

Mer kommer i en framtida artikel…

Primär referenskälla: Adlingsbrev (Sköldebref) från drottning Kristina av Sverige, 20 juli 1649, för Peter Kuhlman och den avlidne Johan Kuhlmans barn (transkribering: Karin Borgkvist Ljung, legitimerad paleograf).

Konsulterade sekundära källor:

Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor med tillägg och rättelser, vol. IV (Igelström–Lillietopp), Tab. 14 (anförda källor: Riddarhusarkivet [Rf], Krigsarkivets bibliotek [KrAB], Viborgs tyska förs. kyrkoarkiv, Geneal. samfundets i Finland årsbok VI, s. 84-85)
Finsk genealogisk undersökning, Tab. IV, uppslag Johan Kuhlman de Bornhagenhoff (anförda källor: Ingermanlands räkenskaper, Anrep, Vapensköld i Tammela kyrka, komm. H. Donner)

Kontextuella källor: Lars Ericson, ”The Swedish Army and Navy Under the Thirty Year War”, Forschungsstelle Westfälischer Friede, University of Münster; Nürnbergs kongress 1649–1650, Nuernberg.de.

Barbaroux & de Marqué-affären

D’après la correspondance Kuhlman-Almquist (5/10)

Från hösten 1875 ändrade Kuhlmans brev ton. Det handlade inte längre bara om att sälja virke eller täcka växlar, det handlade om att driva in en skuld som hade vuxit i månader, i en stad i östra Algeriet där ett företag vägrade att betala, och som den stora depressionen 1873 hade kastat ner i en insolvens som det inte kunde undkomma.

Philippevilles gäldenärer

Firman Barbaroux & de Marqué grundades i Philippeville, en handelshamn 350 kilometer öster om Alger. De var skyldiga Almquist (Stockholm) och Astrup & Co. (Christiania, Norge) en summa på cirka 200 000 till 226 000 franc, en enorm skuld motsvarande ungefär en miljon euro idag. Kuhlman återupptog frågan i sitt brev av den 6 januari 1876, där han gav en bitter bedömning av utestående skulder och brutna löften. Hans ton hade förändrats oåterkalleligt. Brevet från januari 1876 avslutas med en resolution om att sjukdom och månader av väntan hade hårdnat till en vägledande princip:

"Jag kommer bara att samarbeta med toppföretag där det inte finns någon risk."

Detta är läxan han lärt sig inte bara från Barbaroux & Marqué, utan också från den katastrofala Nordmaling-transporten, ytterligare en utestående skuld, daterad 17 april 1875, vars minne färgar allt han skriver från och med nu.

Mästare Calendini och hans rådgivare

Han valde en advokat baserad i Philippeville: Maître Charles Noël Robert Calendini, 33 år gammal, försvarsadvokat och ställföreträdande fredsdomare. En handlingskraftig man, av korsikanskt ursprung – hans far var kanslist i Mostaganem – som kände till den lokala handelsdomstolens praxis inifrån, i denna lilla hamn där alla känner varandra (1).

Calendinis brev av den 6 maj 1876 avslöjar två avgörande uppgifter som Kuhlman omedelbart vidarebefordrar till Almquist: för det första förhandlar Barbaroux & de Marqué om försäljning av en gruva i Djijelli till engelska köpare; för det andra väntar de på en utbetalning på 205 000 franc från regeringen – ett belopp som skulle täcka nästan hela den nordiska skulden. Calendini ställer den strategiska frågan med imponerande professionell tydlighet:

"Om konkursen förklaras kommer herr de Marqué att förlora allt inflytande, och jag vet inte vilket öde som väntar dessa två företag, som skulle kunna lyckas om herr de Marqué förblir vid makten."

I moderna termer: det fortlöpande värdet är större än likvidationsvärdet. Kuhlman själv hade anat denna logik sedan mars; Calendinis brev ger den oberoende bekräftelse han väntade på.

Dar el-Bey av Konstantin

Face à la pression judiciaire qui monte depuis Alger, Barbaroux & de Marqué tentent une ultime manœuvre. Ils écrivent directement à Almquist à Stockholm, court-circuitant délibérément Kuhlman, pour lui proposer un plan de remboursement dont la pièce centrale est la délégation des loyers d’un bâtiment appartenant à de Marqué à Constantine :

"Denna byggnad i Constantine är känd som Dar el-Bey och genererar ett belopp som överstiger den årligen delegerade siffran: 16 000 franc per år."

Vid 16 000 franc per år för en skuld på 200 000 till 226 000 franc skulle full återbetalning ta tolv till fjorton år. I Konstantin, dour el-bey dessa var de tidigare osmanska guvernörernas ståtliga residens. Efter belägringen 1837 hade dessa egendomar konfiskerats eller sålts vidare till välkopplade koloniala anmärkningsvärda personer, och det faktum att de Marqué ägde en sådan säger mycket om den långvariga karaktären av hans plats inom den konstantinska borgarklassen. Förslaget vidarebefordrades till Almquist men finns kvar utan något synligt resultat i de tillgängliga arkiven.

Den Dar el-Bey som nämns i Kuhlmans brev är inte nödvändigtvis det berömda Ahmed Bey-palatset (det största, som blev ett sjukhus och sedan en fransk kasern efter 1837). Det är troligen en av de många beyliska residensen i Konstantin; termen "dour el-bey" syftade på alla residenser med koppling till ottomansk makt i staden.

Barbaroux & de Marqué-affären: kontext och huvudpersoner

Philippeville, en handelshamn 350 kilometer öster om Alger, var då en ung och välmående stad, grundad 1838 på de romerska ruinerna av Rusicade, men den drabbades hårt av den stora depressionen 1873. Krisen där var särskilt virulent: historikern André Nouschi dokumenterar i sin studie "Den kommersiella och finansiella krisen 1875 i Algeriet och Konstantinregionen" den kaskad av konkurser som härjade Philippevilles handel, inklusive konkursen för en enda lokal bankir vars skuld nådde 600 000 franc. Det var i detta sammanhang av utbredd insolvens som firman Barbaroux & de Marqué inte kunde betala en skuld på 200 000 till 226 000 franc till firman Almquist i Stockholm och Astrup & Co. i Christiania.

Båda familjerna är bland de äldsta i Philippeville. Familjen Barbaroux var bland de allra första europeiska bosättarna i staden, och var där redan 1839. Familjen de Marqué är en sann grundardynasti: den förste av dem, Léon de Marqué, korvettkapten och officer i Hederslegionen, satt i stadsfullmäktige från 1858 och hade presenterat ett hamnprojekt för staden 1857; vid hans död 1860 hyllade staden honom genom att uppkalla sitt vackraste torg efter honom – Place Marqué, en vidsträckt terrasserad esplanad med utsikt över Medelhavet, kantad av palmer och en marmorbalustrad. de Marqué från 1875 är arvtagaren till detta berömda namn – och som sådan ägare till en fastighet i Constantine. Dar el-Bey, en stor residens för den tidigare osmanska aristokratin som inbringade 16 000 franc i årlig hyra, ett spår av en hög social ställning som krisen hotade att få att kollapsa.

Calendini var bekant med den lokala domstolens arbetssätt. Det var han som i sitt brev av den 6 maj 1876 ställde den centrala strategiska frågan: var det bättre att tvinga fram konkurs och likvidera företaget, eller att låta de Marqué "hålla sig flytande" för att återkräva den förväntade betalningen från regeringen (205 000 franc) och intäkterna från försäljningen av en gruva i Djijelli till engelska köpare? Calendini dog i förtid 1887, vid 44 års ålder, utan att ha sett resultatet av affären. Han var då, en kort tid, borgmästare i Philippeville.

Ordlista och geografi

Philippeville (Skikda) Hamn i östra Algeriet grundad 1838, naturlig maritim utlopp för Konstantins inland.

Constantine : Huvudstad i östra Algeriet, belägen på en klippa omgiven av Rhummelravinerna, på en höjd av 640 meter. Erövrad av fransmännen den 13 oktober 1837.

Dar el-Bey Bokstavligen "beyens hus" på algerisk dialektal arabiska. Dessa stora palatsliknande residenser som tillhörde de osmanska guvernörerna konfiskerades eller köptes av nybyggare och köpmän efter den franska erövringen.

Djijelli (Jijel) Hamn 100 km väster om Philippeville. Regionen är rik på järn- och blyfyndigheter, eftertraktade av brittiska investerare på 1870-talet.