Kategori: Platser

De la mer Baltique aux rivages de la Méditerranée, explorez les lieux qui ont marqué l’histoire des Kuhlman. Cette catégorie cartographie l’odyssée familiale à travers les siècles : les places fortes de Poméranie, les ports industriels de Suède comme Norrköping, les terres rurales de Rödmossen, jusqu’aux consulats d’Afrique du Nord. Chaque lieu est une escale dans le temps, révélant comment l’environnement a façonné les ambitions et le quotidien de la lignée.

Gerhard Kulemans – En protestantisk soldats resa (1609-1637)

Hur en bortglömd brors resa kastade ljus över familjen Kuhlmans ursprung

Förord

Gerhard Kulemans förekommer inte i adlingsbrevet som drottning Kristina av Sverige beviljade familjen Kuhlman i juli 1649, och det av goda skäl: han hade dött tolv år tidigare, vid 28 års ålder, utan barn. Denna bortglömda bror saknas i de flesta av familjens publicerade online-släktregister. Återupptäckten av hans begravningspredikan (Leichpredigt), tryckt i Vieux-Stettin 1637 av Dr. Christophorus Schultetusutgör emellertid ett stort genombrott: detta dokument avslöjar familjen Kuhlmans livländska ursprung, namnen på dess morföräldrar och rekonstruerar en anmärkningsvärd europeisk resa som kastar nytt ljus över de första decennierna av denna släktlinje.

Ci-dessus un extrait du sermon funèbre de Gerhard Kuhlman, document qui comprend plus de soixante pages dont huit de curriculum vitae…

1609 – Född i Livland

Gerhard Kulemans föddes den 5 mars 1609 i Livonia, Gerhards familj kom från Östersjöområdet, som hade varit under svenskt styre sedan början av 1600-talet. Hans familj tillhörde den gamla lokala adeln: hans far, Johann Kulemann, var herre över Jamowitz-godset (troligen Jannewitz, Kreis Schlawe-distriktet i Pommern), och hans mor, Hedwig, född von Focken, var en livländsk adelskvinna. Hans möderns linje spårades tillbaka till en mormor, von der Hoghenhausen, en riddarsläkt av hög adel med livländskt ursprung, ursprungligen från Hohenhausen i Lippe (Westfalen). På sin fars sida var Gerhards farfar Patricius av den kejserliga fristaden Lübeck, vilket visar hans rötter i den hanseatiska köpmannaklassen.

1622-1625 – Hamburgs gymnasium (3 år)

Efter hans fars död skickade hans mor honom till Akademisches Gymnasium i Hamburg, en av de mest prestigefyllda institutionerna i den protestantiska nordtyska regionen. Han studerade där i tre år (från ungefär 13 till 16 år). Hamburg var en naturlig knutpunkt för baltiska och hanseatiska familjer, och gymnasiet utbildade den lutherska eliten genom att undervisa i språk, retorik, aritmetik och andra humanistiska sammanhang. Begravningspredikan var specifik: Gerhard anförtroddes åt "en framstående man, under vars ledning han lade en solid grund för fromhet, förvärvade tillräckliga kunskaper i praktisk italiensk aritmetik (Welßische Arithmeticam practicam) och i skrift." Denna detalj är betydelsefull: det är inte den teoretiska aritmetiken i det klassiska quadrivium, utan den kommersiella aritmetik som utvecklades i de italienska handelsstäderna – proportionsberäkningar, växelkurser, treregeln och dubbel bokföring. Denna utbildning passade perfekt för sonen till en Patricius av Lübeck, från en familj med hanseatiska traditioner, och den skulle visa sig vara direkt användbar i diplomatiska uppdrag och militär logistik. Vid slutet av hans tre år specificerar predikan att han "recommendiret", det vill säga rekommenderades av själva gymnasiet till den danska ambassadören, vilket banade väg för hans första diplomatiska karriär.

1625-1628 – Page till en dansk ambassadör: Sverige, Danmark, Moskva

När han lämnade gymnasiet blev Gerhard, då omkring 16 år gammal, page åt en av Danmarks kungar, som i predikan beskrevs som "högt aktad vid det kungliga hovet". Han följde med honom på flera legationer till Sverige, Danmark och Moskva, och utförde hans uppdrag "med sådan briljans att kungar, prinsar och herrar var mycket nöjda".

Varför Danmark? Hamburg ligger i den danska inflytelsesfären. Kristian IV av Danmark (1577-1648) hade just gått in i trettioåriga kriget (dansk fas, 1625-1629) i ett försök att utöva inflytande mot Habsburgarna.

Varför Moskva? Danska diplomatiska beskickningar till Ryssland var en del av en tredelad strategi: baltisk handel, tullar i Öresund (Danmark beskattade alla fartyg som passerade mellan Nordsjön och Östersjön och försökte förhandla fram gynnsamma villkor med Ryssland) och strategiska allianser – Danmark försökte säkra neutraliteten, eller till och med stödet, för tsar Mikael I Romanov (1613-1645) i hans konflikt mot de katolska kejserliga arméerna.

Namnet på denna ambassadör anges inte i predikan, men sökandet efter personen pågår…

1628-1630 – Spanien och Italien

Driven av en "stark önskan att se världen och lära sig dess språk" reste Gerhard sedan till Spanien och Italien i ungefär två år. Denna etapp var en del av den aristokratiska Grand Tour: personlig utveckling, språk, nätverkande och upptäckten av medelhavskulturer.

1630-1631 – I Holland i prins Frederik Hendriks armé

Gerhard reste till Holland med avsikt att ge sig ut på väg till Ostindien, det vill säga att gå med i VOC, Nederländska Ostindiska kompaniet, världens mest dynamiska handelsmakt, år 1630. "Folk av hög kvalitet" avrådde honom. Han stannade kvar i Holland i över ett år och tjänstgjorde i prins Fredrik Henrik av Oraniens (1584-1647) armé, stadhållare av Förenade provinserna. Denna armé stred inte i trettioåriga kriget i sig, utan i åttioåriga kriget mot Spanien, Förenade provinsernas frihetskrig (1568-1648). Fienden var densamma (habsburgarna), men fronten var annorlunda. Den stora segern under denna period var erövringen av 's-Hertogenbosch (14 september 1629).

Vilka är dessa "kvalitetsmänniskor"? Den mest troliga hypotesen pekar på familjen van Sypesteyn från Hillegom, av nätverks- och kronologiska skäl:

Gertrud och Cornelia van Sypesteyns äldre syster, Beatrix (1589-1663), var hustru till Jacob van der Does (1575-1630), rådgivare och privatsekreterare åt prinsen Frederik Hendrik, vilket placerade van Sypesteyns i hjärtat av prinsens armé. Dessutom Gertrud och Cornelias morbror, Cornelis van Nijenrode (†1633), just i det ögonblicket var han chef för VOC:s handelspost i Hirado, Japan, en av kompaniets viktigaste poster i Asien. Med sin förstahandskunskap om Ostindiens verklighet och risker var familjen van Sypesteyn idealiskt positionerad för att avråda Gerhard från detta företag och styra honom mot prinsens armé.

En fråga återstår: var det Johan Friedrich, Gerhards äldre bror, som senare skulle gifta sig med Gertrud van Sypesteyn, som introducerade hans bror för denna familj under sin egen tid i Holland? Eller var det Gerhard som banade väg, så att Johan Friedrich fick träffa Gertrud senare? Dokumenten tillåter oss i detta skede inte att avgöra det. Datumet för Johan Friedrichs och Gertrud van Sypesteyns äktenskap är okänt, och forskning i det nederländska riksarkivet (Nationaal Archief, Haag) skulle kunna ge ett definitivt svar.

Sent 1631 – Frankfurt an der Oder: anslöt sig till sin bror i den svenska armén

När nyheten om den svenska segern vid Breitenfeld (17 september 1631) spreds över hela det protestantiska Europa, lämnade Gerhard Holland för att ansluta sig till den svenska kungliga armén i Frankfurt an der Oder, en stad som erövrades av svenskarna den 13 april 1631. Hans bror, Johan Friedrich Kulemans, tjänstgjorde redan där som löjtnant i Duwaltischen regemente under överste Jacob Bohm. Gerhard anlände troligen hösten 1631, vid 22 års ålder, i kölvattnet av Breitenfeld, en tid då hundratals protestantiska adelsmän från hela Europa anslöt sig till den svenska saken.

1631-1636 – Schlesiska fälttåg

Gerhard utmärkte sig snabbt:

Erövringen av Steins skans i Schlesien: 400 fångar
Sandts heroiska försvar av Breslau: sex veckor av fullständig belägring utan förnödenheter, vilket tvingade fienden att retirera. Denna militära framgång gav honom en befordran till överstelöjtnant av general Duwall.

Den 24 juni 1636 gifte han sig med Barbara von Eichstädten, dotter till herren över Küssow-godsen i Pommern, en pomeransk adelsfamilj som bekräftas av Kneschkes adelslexikon.

1637 – Slutet

Den 10 maj 1637 skadades Gerhardt i höger lår framför Saatzig under en operation under fältmarskalk Herman Wrangel. Han dog den 29 maj 1637 i Alt-Stettin, nitton dagar efter sin skada, klockan 22.00, vid 28 års ålder. Han begravdes i Sankt Jakobs kyrka i Alt-Stettin den 9 juni.

Dr. Christophorus Schultetus höll begravningspredikan, samma pastor som hade förrättat hans bröllop fem månader tidigare, den 2 januari 1637. Gerhard hade vid det bröllopet uttryckt önskan att hans förening skulle vara "ett band så oupplösligt att inte ens döden kan bryta det." Döden lämnade honom med bara 21 veckors äktenskap.

Gerhard Kuhlmans liv i sammanfattning:

Datum	Händelse	Källa
5 mars 1609	Född i Livland av Johann Kulemann, Lord of Jamowitz, och Hedwig née von Focken	Begravningspredikan
Före 1622	Fars död	Begravningspredikan
~1622	Hans mor skickade honom till gymnasiet i Hamburg (runt 13 års ålder).	Begravningspredikan
1622-1625	Akademisches Gymnasium of Hamburg (3 år): italiensk handelsaritmetik, skrivning, fromhet	Begravningspredikan
1625	Rekommenderad av gymnasiet till en framstående ambassadör för kungen av Danmark	Begravningspredikan
1625-1628	Page och diplomatisk sekreterare åt den danske ambassadören (troligen Jakob Ulfeldt, Rigskansler 1609-1630), legationer i Sverige, Danmark och Moskva	Begravningspredikan
1628-1630	Resor till Spanien och Italien	Begravningspredikan
1630-1631	Hollande: ville gå med i VOC, avråddes, tjänstgjorde i ungefär ett år i prins Frederik Hendrik av Oraniens armé	Begravningspredikan
1631	Han gick med i den svenska armén i Frankfurt an der Oder – hans bror Johan Friedrich överlämnade honom fanan och utnämnde honom till fänrik (aspirant).	Begravningspredikan
1631-1632	Tjänstgjorde som fänrik i ungefär ett år, "inte utan särskild ära"	Begravningspredikan
~1632	Befordrad till löjtnant av general Duwall	Begravningspredikan
9 augusti 1632	Steinau-on-the-Oder: med 60 musketörer, attack mot Steinische Schanze, 396 fångar	Chemnitz Vol. 1 + sermon funèbre
~1632	Befordrad till kapten efter Steinau-uppgörelsen	Begravningspredikan
1634	Befälhavande över Sand före Breslau, sex veckors belägring, utan förnödenheter	Begravningspredikan
~1634	Befordrad till överstelöjtnant av general Douwall (före Douwalls död, 28 april/9 maj 1634)	Begravningspredikan
24 juni 1636	Han gifte sig med Barbara von Eichstädten, dotter till herren över Küssow-godsen i Pommern.	Begravningspredikan
10 maj 1637	Skadad i höger lår framför Saatzig, under Wrangel	Chemnitz + begravningspredikan
29 maj 1637	Han dog i Alt-Stettin klockan 22.00, 19 dagar efter sin skada, vid 28 års ålder.	Begravningspredikan
9 juni 1637	Begravd i Sankt Jakobs kyrka i Alt-Stettin	Begravningspredikan

Denna predikan och det tillhörande CV:t kommer att bli föremål för flera artiklar där jag kommer att återkomma till vissa avsnitt för att utvinna viktig information.

Notera

¹ Jacob Bhom (Bohm), overste befäl över ett infanteriregemente i Sveriges kungs tjänst bekräftas av dokumentationen från van Sypesteyn-museet och av hans gravskrift i Saatzigs kyrka. Han dog den 10 augusti 1643, vid 42 års ålder, av skador han ådrog sig i en duell. Hans fru, Cornelia van Sypesteyn, var syster till Gertrud van Sypesteyn, Johan Friedrich Kulemans blivande hustru, vilket gjorde Bohm och Johan Friedrich till svågrar, vilket förklarar den nära militära kopplingen mellan de två männen och Gerhards integration i detta regemente.

Källor: Begravningspredikan (Leichpredigt) av Christophorus Schultetus, Alt-Stettin, 1637; Bröllopspredikan (Tawpredigt) av den samme, Alt-Stettin, 1637 (HAB Wolfenbüttel, hyllmärke xb-7781); Dokumentation från Van Sypesteyn Museum (Nederländerna); kuhlmansaga.com.

Jannewitz: Porträtt av ett pommerskt gods

Par Etienne Laude — Juillet 2026

Denna artikel följer på " På jakt efter Jamawitz".

Reconstitution artistique de Jannewitz (Jamawitz) à la fin du XVIe siècle — En konstnärlig rekonstruktion av Jannewitz (Jamawitz) i slutet av 1500-talet, då Johan Kuhlman och Hedvig von Focken var dess herrar. I förgrunden är byn anlagd runt sin centrala damm, med halmtaksgårdar anordnade längs strålande stigar. I öster står herrgården, en enkel och funktionell rektangulär tegelbyggnad omgiven av en palissad. I bakgrunden sträcker den stora, oregelbundet formade Lantower See (Jezioro Łętowskie) sina slingrande stränder, kantade av vass och skogar av tall och björk, medan vid den sydvästra horisonten kan den mörka vidsträckningen av Wusterwitzer Moor (nu Janiewickie Bagno) urskiljas.
Konstnärlig rekonstruktion baserad på historiska källor. Bild genererad av AI

I den första artikeln i den här serien spårade vi vägen från den mystiska "Jamawitz" enligt svenska källor till byn Jannewitz, numera Janiewice, i nuvarande Sławieński län, Polen. Vi vet nu att Johan Kuhlman den äldre var dess herre – Herre – innan trettioåriga kriget förändrade allt. Men hur såg denna egendom ut? Vilken plats hade den i det pommerska landskapet? Den här andra artikeln syftar till att utforska dessa frågor.

Allmän karta över hertigdömet Pommern (1794)

En by vid kanten av myrarna

Jannewitz ligger cirka 12 kilometer söder om Schlawe (nuvarande Sławno), i en övergångszon mellan jordbruksmarkerna i Hinterpommern och en vildare värld: sydväst om byn ligger Wusterwitzerheden, numera ett naturreservat under namnet Janiewickie Bagno, en vidsträckt yta av torvmossar och våtmarker som alltid har utgjort den naturliga gränsen för området. I norr kompletterar sjön Lantower (Jezioro Łętowskie) denna sjö- och sumpiga miljö som är karakteristisk för hjärtat av Pommern.

Det är inom detta sammanhang som byn Jannewitz har utvecklats sedan medeltiden, en by med en stjärnformad plan (wielodrożnicowy), organiserad kring ett centralt torg, med stigar som sträcker sig i flera riktningar. Den östra delen av byn var reserverad för herrgårdens byggnader: herrgården, gårdsbyggnaderna och en park som anlades i två etapper under 1800-talet.

Wendes ursprung och ett namn som talar

Namnet Janewic är av slaviskt (Wendat) ursprung och betyder bokstavligen "son till Johannes", där Jan är den slaviska och lågtyska formen av förnamnet Johannes. Byn bär således namnet på en grundare eller tidig herre vars exakta identitet har gått förlorad, men vars förnamn, Jan eller Johann, genljuder som ett eko genom århundradena och kulminerar i Johan Kuhlman, som blev dess herre på 1500-talet.

Familjen von Zitzewitz: de första dokumenterade herrarna

Familjen Jannewitz och Martin von Zitzewitz skrevs 1442 och 1460. Familjen Zitzewitz är nu far till Godsfamiljerna och Pommern, och familjens föräldrar är desamma som Kreis Schlawe och Kreis Stolp. Jannewitz var ett av deras län. I mitten av 1500-talet tillhörde godset Jacob von Zitzwitz. Detta dokument innehåller följande periodiska detaljer:

25 bondegårdar, var och en på cirka 1 till 1,5 manses (dvs. 15 till 25 hektar), en liten arrendator och en kyrkoherde.

Det är en blygsam men välstrukturerad egendom, typisk för den pommerska Rittergut (adelsherrskapsgodset) från den tiden.

Kuhlmans, herrar av Jannewitz

Vid en tidpunkt som fortfarande är svår att precisera, troligen under andra hälften av 1500-talet, övergick Jannewitz-godset från familjen av Zitzewitz till familjen Kuhlman. Johan Kuhlman avslutar sitt register som "Herre till Jamawitz" och sin genealogiska uppteckning. Han är den första dokumenterade medlemmen av släktlinjen som ägt detta gods. Vid den tiden var Jannewitz en Rittergut, ett adelsgods med rättvise- och jakträtt, vilket placeade Kuhlmans i kategorin den mindre pomeranska godsen (Landadel), rotad i sina marker, långt ifrån de stora furstliga hoven.

Mot slutet av 1500-talet gifte sig Johan Kuhlman med Hedvig von Focken, vars fädernefamilj var av patriciskt ursprung från Lübeck, ett äktenskap som svek sociala ambitioner och nätverk som gick långt bortom Kreis Schlawes provinsiella ramar.

Trettioåriga kriget: Slutet på en era

År 1618 bröt kriget ut. Pommern, en strategisk knutpunkt mellan det heliga romerska riket och de nordiska makterna, blev snabbt en krigsskådeplats. Kejserliga, svenska och danska arméer, tillsammans med legosoldatband, strövade omkring i regionen i tre decennier. Jannewitz led svårt. Byn plundrades och förstördes delvis. Bönder flydde eller dog. Marken återgick till ödemark.

Familjen Kuhlman befann sig dock redan någon annanstans, efter att ha rest till Ingermanland, Lübeck, Gadebusch och slutligen Sverige. Jannewitz övergavs. Dess historia skulle fortsätta utan dem.

Efter Kuhlmans: Podewils och Hohenzollerns

I slutet av 1600-talet återuppbyggdes Jannewitz-godset efter krigets förstörelse. Adam von Podewils blev dess nya ägare. År 1667 grundade han byn Chomiec (Klarenwerder), uppkallad efter sin fru Klara.

I början av 1800-talet övergick länet till familjen von Blumenthal. År 1874 dök en oväntad ägare upp: prins Hohenzollern-Sigmaringen, som förvärvade Jannewitz och de närliggande byarna Lantow, Suckow och Gwiazdowo. Godset gick sedan in i en expansionsfas: år 1892 omfattade det 2 073 hektar, med får- och boskapsskötsel, en vattenkvarn och ett tegelbruk.

Gravure du manoir de Gross-Jannewitz (Sammlung Duncker, ~1860)

Herrgården, parken och slutet

Herrgården (dwór) i tegel, byggd under första hälften av 1800-talet, är omgiven av en park uppdelad i två sektioner: en äldre västlig del (mitten av 1800-talet) och en nyare östlig del (slutet av 1800-talet – början av 1900-talet), åtskilda av en stig. I december 1931 såldes egendomen, som gick med förlust, till Berliner Kolonisationsgesellschaft. Lantarbetarna fick vardera 7,5 hektar. En köpman, Paul Tresmer, tog över herrgården.

Den 5 mars 1945 gick Röda armén in i byn. Den tyska befolkningen fördrevs. Herrgården inrymde successivt en lantbruksskola, en grundskola och sedan ett jordbrukskooperativ. Den är nu privatägd.

Det som återstår

Idag är Jannewitz fortfarande en polsk by med 469 invånare, en lindallé som kallas Bismarck Avenue, kastanjeplantager längs vägarna, ett kapell som uppfördes efter 1945 vid korsningen och, i sydväst, den tysta torvmossen Janiewickie Bagno, den tidigare naturliga gränsen för Kuhlman-godset.

le Jezioro Łętowskie (l’ancien Lantower See), de nos jours.

Sagan fortsätter.

Anteckningar: :

¹ Jan Sroka, Słownik historyczny wsi powiatu sławieńskiego, Sławno, 2014. Tillgänglig på bibliotekacyfrowa.eu.

² Gravyr av Gross-Jannewitz från Sammlung Duncker (Alexander Duncker, Die ländlichen Wohnsitze, Schlösser und Residenzen der ritterschaftlichen Grundbesitzer in der preußischen Monarchie, Berlin, 1857–1883).

³ Meyers Konversations-Lexikon, entrée Jannewitz : meyersgaz.org.

Patriarkens skola

Norrköping, omkring 1730 till 1765.

Köpmannen Heinrich Kuhlman (1693-1765) med sina söner Henrik (1731-1771) och Johan (1738-1806) i sin grossistbutik i Norrköping, cirka 1850. AI-genererad bild.

I Gadebusch, en liten stad i Mecklenburg, Burgermeister Heinrich Kuhlman (1639–1720) regerade med auktoritet och konsekvens i minst två decennier. Innan han tillträdde denna position hade han levt ett annorlunda liv: en militär karriär, följt av en period i Lübeck, den stora hansastaden, vilket ingöt i honom en smak för handel och handelsnätverk. Hans egen far, Johan Kuhlman, hade varit överstelöjtnant som dog i Narva 1649, under trettioåriga kriget som härjade hela norra Europa vid den tiden. Från soldat till magistrat-köpman: familjen visste hur man skulle återuppfinna sig själv med varje generation. Det var på Gadebusch att Burgermeisterns två söner föddes, Joachim Adolf år 1687 och Heinrich år 1693. Två bröder som i sin tur korsade Östersjön för att bygga upp sina liv i Sverige igen.

Joachim Adolf lämnade staden först. Han anlände till Norrköping 1719 och avlade Borgareeden. Sju år senare, 1726, anslöt sig hans yngre bror Heinrich till honom och gjorde detsamma. De bosatte sig båda i denna stad, som höll på att återuppbyggas och skulle bli ett av Sveriges ledande industriella och kommersiella centrum. Norrköping blev deras nya Gadebusch, familjen Kuhlmans permanenta hem.

År 1730 gifte sig Heinrich med Christina Brauner, född 1714. De fick fem söner, men tre dog i spädbarnsåldern. Endast Henrik, född 1731, och Johan, född 1738, överlevde. Christina dog den 24 maj 1739, vid tjugofem års ålder, troligen av komplikationer efter sin sista förlossning. Hon begravdes i den tyska kyrkan S:ta Hedvig i Norrköping. Johan var ett år gammal. Henrik var åtta. Heinrich lämnades ensam med två små barn, och 1740 gifte han om sig med Charlotte Lindhult, som i sin tur dog i september 1744 utan barn. År 1748 gifte han sig för tredje gången med Kristina Sofia Mårtensson (1723–1760), med vilken han fick flera barn. Detta tredje äktenskap kommer att bli ämnet för en annan artikel.

Det var i ett hus präglat av sorg som Henrik och Johan växte upp. Deras far ältade det inte. Han arbetade och lärde sina två söner upp i handel.

Heinrich förekom sällan i tidningarna. Han drev sin butik, importerade ull och linne från Mecklenburg och sålde det i Norrköping. I november 1758 publicerades en annons i Norrköpings Weckotidningar han listades bland flera lokala köpmän som erbjöd germanska varor. Trettiotvå år efter sin ankomst till Sverige importerade han fortfarande samma produkter, längs samma rutter. Detta var kännetecknande för köpmän som utbildades i hansaskolan: nätverkens kontinuitet gick före allt annat.

Norrköpings Weckotidningar, 4 november 1758: "Utländska varor nyligen ankomna: fönsterglas, ull, lin och ärtor från Mecklenburg hos Petter Neef. Ull hos Gartz, Kuhlman, Murschwig och Hans Lundgreen."

Posttidningar, 12 april 1756. ”…i Norrköping hos köpmannen Hinrich Kuhlman den yngre…”

Samtidigt bredde hans två söner ut sina vingar, var och en på sitt sätt, var och en mot sin horisont. År 1756 publicerade Stockholmstidningen Posttidningar en annons: prenumeranter på historikern Henric Jacob Sivers bok om Västervik kunde hämta sitt exemplar i Norrköping hos köpmannen Hinrich Kuhlman den yngre. Henrik var tjugofem år gammal och redan tillräckligt välkänd för att ingå i ett nationellt kulturdistributionsnätverk, tillsammans med en professor från Uppsala och en kyrkoherde från Linköping. Sivers var inte okända för Kuhlmans, eftersom Anna, Henric Jacobs syster, framträder som gudmor till Johan Henrich, son till Joachim Adolf, år 1722…

Henrik reste sedan till norra Europa och följde de rutter som hans far hade stakat ut för honom. I maj 1759 avreste han till Lübeck med en man vid namn Gedderholm. I september återvände han från Hamburg. År 1760 anlände han till Stockholm från Göteborg, hamnen mot England och Nordsjön. Lübeck, Hamburg, Göteborg – den stora hanseatiska bågen, bekant sedan Gadebusch. Henrik var dess trogne väktare, den naturliga fortsättningen på vad Heinrich hade sått.

Norrköpings Weko-Tidningar, 19 maj 1759 ”Hinrich Kuhlman Junior och Gedderholm, i Lübeck. »

Hans bror Johan sökte andra horisonter. Medan Henrik befäste de norra handelsvägarna, vände sig Johan söderut och västerut i jakt på mer sällsynta och mer avlägsna varor. Vid tjugo års ålder, år 1758, lanserade han, tillsammans med en partner, korttillverkning att spela Embrings & Kuhlmans, vars produktioner distribuerades ända bort till Nyköping.

Norrköpings Weckotidningar, 9 december 1758: "Spelkort av fin och grov kvalitet, tillverkade av Embrings & Kuhlmans, tillgängliga hos köpmannen Conrad Hinr. Brasch i Norrköping."

I februari 1759 hittades han i Dalarö, anländande från Stralsund med råg och malt, en sista glimt av sitt förfäders Pommern. Då bröt han sig verkligen loss. I december 1761 visar Helsingörs register att Johan lämnade Stockholm för Cork, Irland. Fyra månader senare passerade han genom Helsingör igen, den här gången från Bordeaux. I juli 1762 gav han sig återigen av till Reval, den tidigare hanseatiska handelsplatsen vid östra Östersjön. I april 1764 hittades han i Helsingör med sin bror Henrik, båda återvändande från Setúbal i Portugal, den största portugisiska hamnen och navet för salthandeln.

Inrikes Tidningar, 26 april 1764 ”H. Kuhlman Junior […] och J. Kuhlman, från St. Ubes [Setúbal]. »

Cork, Bordeaux: Johan han sökte efter nya marknader där Henrik inte gjorde det. Det enda tillkännagivandet som förde dem samman var denna återkomst från Saint-Yves (Setúbal i Portugal). De två bröderna kompletterade varandra och täckte tillsammans nästan hela den europeiska handelns geografiska område under 1700-talet.

I december 1764 gifte sig Henrik med Catharina Beata Cederberg i Norrköping. Äktenskapet tillkännagavs först i lokaltidningen och fem dagar senare i rikspressen, ett tecken på att familjen nu hade ett rykte som sträckte sig bortom staden.

Inrikes Tidningar den 20 december 1764 ”Norrköpingsköpmannen Henric Kuhlman junior och fröken Catharina Beata Cederberg, gifta i Norrköping.»

En månad efter bröllopet erbjöd Henrik holländsk ost i sin butik. Ur denna förening föddes Johan Peter Kuhlman år 1767, från vilken hela släktlinjen härstammade så långt som till Algeriet ett sekel senare. Heinrich stannade dock kvar i sin hemstad. Han höll i tyglarna i Norrköping medan hans söner reste genom Europa. Han dog den 21 september 1765. Norrköpings Weckotidningar antecknade det enkelt: Handelsman Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, död af stickfluß – köpmannen Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, dog av ett slaganfall. Han begravdes i S:t Hedvig, den tyska kyrkan, där Christina Brauner hade begravts tjugosex år tidigare.

Norrköpings Weckotidningar, 21 september 1765 ”Köpmannen Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, dog av slaganfall.”

Han hade förlorat två fruar, begravt tre söner i spädbarnsåldern och utbildat de andra två i ett yrke som han hade fört vidare till dem väg för väg, nätverk för nätverk. Mottot som familjen skulle bära efter honom, "kunskap och uthållighet", var redan fullt förkroppsligat i hans stillsamma liv. Patriarkens skola hade gjort sitt.

Källor: Norrköpings Weckotidningar, Posttidningar, Inrikes Tidningar, Stockholms Weckoblad, 1756–1765. S:t Hedvigs församlingsböcker, Norrköping. Christina Brauners dödsattest, 1739. Hjalmar Lundgren, ”Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren”, Stockholm, 1917.

En natt på Grand-Vatel

10. Alger, grundåren (1841-1849) – 22 juni 1846

Nyheten hade cirkulerat på kaféerna på Rue de la Marine i några dagar före evenemanget. Ole Bull befann sig i Alger. Den norske violinisten, som tidningarna jämförde med Paganini, som Robert Schumann hade placerat bland de största genom tiderna, som folkmassorna i London, Paris, Havanna och New York hade burit i triumf, hade ansett Afrika värdigt att lägga ytterligare en juvel till sin konstnärliga krona. Han gav en konsert på fredagskvällen på La Bonbonnière, på Rue de l’État-Major.

Josef Kuhlman, som läste Akhbar varje morgon på Café de la Bourse, tittade upp från sin tidning. Ole Bull hade fötts i Bergen, Norge, år 1809 (1). Ett år efter honom. Tvåhundra mil från Stockholm. Tillräckligt nära för att, i detta hörn av Afrika, nästan vara en landsman.

Banketten

Ole Bornemann Bull (1809-1880). Författarens personliga samling.

Det var inte vid konserten som Josef träffade Ole Bull, utan vid banketten som föregick den. Han blev dit inbjuden av Crusenstolpe som samma kväll representerade Sveriges och Norges konsulat som vicekonsul (2).

Grand-Vatel låg i en lummig förort utanför stadsmurarna, där utrymmet tillät nöjesträdgårdar som den täta stadsstrukturen inte kunde erbjuda. När Josef anlände dit kvällen den 21 juni var trädgården upplyst av mer än tusen ljus inslagna i färgat papper. Några var utspridda här och där på små gräshögar, andra hängde från trädgrenar och svajade mjukt i en mjuk bris. Under ett enormt fikonträd vars tjocka grenar bildade en naturlig salong väntade ett magnifikt dukat bord på gästerna. Girlanger av rosor, som bildade en krans, bar upp ljusglober.

"Nästan lika många nationer som gäster", l'Akhbar noterade detta två dagar senare. Josef hade kunnat se det med egna ögon."

Bordet

I presidentens residens: Överste Marengo (3). Josef hade först sett honom natten till den 26 juni 1844, där han ledde operationerna mitt i kaoset kring Djenina-branden. Han hade sett honom igen i den allmänna trädgården, som han hade skapat med sina straffångar. Den kvällen presiderade Marengo över en bankett i civila kläder, med samma naturliga auktoritet som han hade över allting. Till höger om honom: den preussiske konsuln. Till vänster om honom: Crusenstolpe, oklanderlig i sin svarta frack. Mittemot Marengo: Ole Bull själv, lång, med ljust hår och de blå ögonen hos en man från norr, sittande mellan herrarna Amat och Ferdinand Van-Hendell.

Josef sökte mekaniskt efter Schultzes ansikte bland gästerna. Han var inte där. Konsuln var sjuk och hade varit hemma i flera veckor. Crusenstolpe hade inte sagt något, men Josef hade sett något som liknade oro i hans ögon. Sedan lade han märke till Kenney, hans fru (4). Hon satt längre bort på bordet, upprätt och uppmärksam i sin mörka klänning, och vikarierade för sin man som inte hade kunnat närvara. Josef hade känt henne sedan 1841, sedan hennes första besök på Calorama, som hon själv hade döpt till det poetiska namnet, "Den vackra utsikten", en hyllning till panoramautsikten över bukten. Hon, som hade hållit sin salong på CaloRama och på Rue de la Licorne, hade varit en drivande kraft i den diplomatiska kolonins kulturliv i femton år. Att se henne här utan Schultze var, för dem som kände henne, ett otvetydigt tecken.

Rostade brödskivor

När de första champagnestrålerna flödade blev samtalet livligt. Marengo var den förste som reste sig, med glaset i handen, och skålade för den berömde violinisten. "vem var den förste som ansåg Afrika värdigt att lägga ytterligare en juvel till sin konstnärliga krona" Applåderna var enhälliga. Ole Bull svarade varmt, tackade översten, erinrade om hans namns ärorika ursprung och riktade några vänliga ord för kolonin och armén. Sedan var det herr Descous tur att resa sig. Hans skål för Sverige och Norge var en hyllning till Gustav Vasa och Karl XII för deras ära, till Linné och Berzelius för deras vetenskapliga prestationer, till Bellman och Tegnér för litteraturen och till Byström, Canovas efterträdare, för konsterna. "Kanske saknar vårt firande de saker som gör de länder ni har rest igenom så fantastiska.", sa han, "men ur hjärtat av vår festliga enkelhet uppstår en allvarlig tanke. Skanna leden av denna festmåltid: se! Nästan lika många nationer som gäster!"

Crusenstolpe, till vänster om Marengo, höjde sitt glas utan ett ord. Josef gjorde detsamma. På andra sidan bordet såg han Kenney höja sitt glas till läpparna, för sin frånvarande make.

Midnatt – n’bitsa

I slutet av måltiden hände något oväntat. Arabiska musiker, moriska kvinnor och den berömda komikern Ben-Danda kom för att erbjuda Ole Bull en föreställning av en n’bitsa (5), en form av populär Alger-underhållning som kombinerar sång, dans, musik och komisk improvisation, vilket sågs på moriska kaféer och vid bröllopsfester. Ole Bull tittade på, orörlig, utan att säga ett ord. Sedan applåderade han länge. Han besatt, sades det, den speciella gåvan hos stora musiker: förmågan att höra musik där andra bara hörde ljud. Vid midnatt lämnade gästerna Grand-Vatel tillsammans, bärande, som Akhbar senare skulle skriva, "de mest förtjusande känslorna under en familjekväll, som för ett ögonblick upplivades av genuin glädje och kvicka kommentarer."

Nästa dag – Godishuset

Fredagen den 22 juni gav Ole Bull sin konsert på La Bonbonnière (6), lokalen på Rue de l’État-Major som Algerborna älskade för sina intima sittplatser och borgerliga salongsatmosfär. Josef var där. Ole Bull spelade sin Concerto en la, le Carnaval de Venise, La Prière d’une mère, la Polacca Guerriera, Herr Amat sjöng mellan pjäserna.

Josef Kuhlman var inte musiker själv. Men han kände nostalgin för norr, den där speciella känslan som griper tag i en när man har tillbringat fem år i den afrikanska solen och hört någon spela som om de talade om den platsen. Efter konserten satt han några minuter i den tomma salen, med blicken fäst vid den fördragna ridån. Han tänkte på Schultze, som led hemma. På Kenney, som hade stått emot med den värdiga diskretion som kännetecknade honom. På Crusenstolpe, som ensam hade burit kvällens officiella tyngd. Och på Bergen, vars fjordar han aldrig hade sett men vars ljud han nu kände igen.

Anteckningar:

(1) Ole Bornemann Bull (Bergen, 5 februari 1809 – Lysøen, 17 augusti 1880): Norsk virtuos violinist och kompositör, en av de mest symboliska figurerna inom skandinavisk nationalromantik. Efter triumferande resor i Europa, USA och Karibien stannade han till i Alger i juni 1846. År 1850 grundade han det första norska nationalteateret i Bergen och övertygade 1858 den unge Edvard Griegs föräldrar att skicka honom till Leipzigs konservatorium.

(2) Det officiella registret över svenska konsulat (Konsulsstaten, Almquist, Stockholm 1914) bekräftar att Johan Fredrik Schultze han var konsul från 1829 till sin död 1847, och det Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe tillträdde funktionen från 1847. I juni 1846 tillträdde Schultze officiellt sin post men hans försämrade hälsa hindrade honom från att utöva sina offentliga funktioner.

(3) Överste Gaspard Joseph Marie Cappone, dit Marengo (Casale, 1787 – Alger, 1862). Befälhavare för de utombefälhavande enheterna i Alger sedan 1840. Skapare av Algeriets allmänna trädgård, han var en av de mest aktiva personerna i Algeriets medborgerliga och kulturella liv. Josef hade först sett honom under branden vid Djenina den 26 juni 1844. (Se den biografiska noten om överste Marengo.)

(4) Kenney Bowen-Schultze (ca 1810 – Alger, 1 april 1861): hustru till konsul Schultze, dotter till Dr. Bowen, läkare knuten till det brittiska konsulatet i Alger. Hon var en berömd orientalistisk målare under sin livstid, och hennes penna, bruna bläck och tvättteckningar av Alger är nu oersättliga visuella dokument om Algeriets arkitektur från 1830- och 1840-talen. Det var hon som döpte den konsulära villan till det poetiska namnet « CaloRama » — från grekiska, "Den vackra utsikten" — en hyllning till den exceptionella panoramautsikt som egendomen erbjöd över Algerbukten. Hon var värd för en berömd salong, först på CaloRama och sedan på konsulatet på Rue de la Licorne, där Algeriets kosmopolitiska elit samlades. Hon dog den 1 april 1861 och är begravd på Saint-Eugène-kyrkogården under gravstenen: "Här ligger Kenney Bowen, änka efter Schultze, som dog den 1 april 1861, 51 år gammal." (Se artikeln "Fru Schultze" på kuhlmansaga.com.)

(5) N’bitsa (eller nbitsa) är en populär form av musikalisk och dramatisk framträdande från norra Algeriet, som blandar sång, dans, instrumentalmusik och komisk improvisation. Ben-Danda, beskriven som "den berömda komikern" dans les colonnes de l’Akhbar, var en erkänd figur av detta slag i Alger vid den tiden. (Se den relaterade artikeln "Platsen för Ole Bulls bankett — Alger 1846".)

(6) Stadsteatern, på State-Major Street, med smeknamnet « la Bonbonnière » av Algeriets folk. Loger: 4 fr., balkonger: 3 fr., gallerier: 2 fr., parterre: 1 fr. År 1846 diskuterades planen för en ny stor teater – den skulle inte byggas på Place Bresson förrän 1853.

Källa: L’Akhbar, Alger, 23 juni 1846; Konsulsstaten, Almquist, Stockholm 1914; kuhlmansaga.com.

Josefs grav – Saint-Eugène, Alger

År 2012 satte jag min fot på algerisk mark för första gången och det var naturligt att jag skulle besöka graven för mannen som i familjen kallas "konsuln"., au cimetière de Saint-Eugène à Alger.

Jag hade följt Josef Kuhlmans spår i åratal. Jag hade rekonstruerat hans ankomst till Alger våren 1841, hans uppgång från en enkel konsulärattaché till graden av svensk generalkonsul 1873, och hans död i Alger 1876. Men en grav är något helt annat. Det är ett ögonblick för reflektion, en djup känsla i sig.

Saint-Eugène-kyrkogården, Bologhine, som den kallas idag, har utsikt över Algerbukten. Det är en av de äldsta judiska och kristna kyrkogårdarna i Algeriet, belägen på en kulle ovanför havet, mellan himlen och Medelhavet. Att gå in på den ger en märklig känsla av att resa tillbaka i tiden. Bara namnen på stenarna berättar historien om 150 år av historia, handel, diplomati och familjer som kom från hela Europa för att bosätta sig i denna vita stad.

Vid ingången till kyrkogården förklarade jag mitt syfte för vakten. Han konsulterade registret utan att bli tillfrågad, slog upp namnet, hittade platsen och guidade mig vänligt till Konsultorget.

Det var då känslorna grep tag i mig.

Graven var nästan orörd. På en kyrkogård där så många gravar ligger övergivna, sönderfallande, övervuxna med vegetation, låg Josefs där, upprätt, läsbar. Och en detalj berörde mig mer än något annat: en liten blomkruka. Någon hade gått förbi. Någon hade tänkt på honom, på den här mannen som hade dött 136 år tidigare i en stad som inte var hans förfäders stad.

Carré des consuls, Saint-Eugène Alger — Oktober 2012.

Bredvid honom fanns en grav jag inte hade förutsett: Henrik Kuhlman, hans son, halvbror till Sigurd, min direkta förfader. Även den var i gott skick. Två generationer Kuhlmans sida vid sida, bara några steg från havet.

Jag stod orörlig länge framför de två stenarna.

Fjorton år senare

Jag återvände inte till Alger. Men inom ramen för ACSE, som efter att ha arbetat för den judiska kyrkogården nu tar itu med renoveringen av Carré des Consuls, bad jag att en inventering skulle upprättas av graven, för att veta exakt hur den var i skick och vad som behövde göras för att bevara den.

Rapporten kom, och tiden hade gjort sitt. Det behöver väl knappast sägas att jag var i ett visst sinnestillstånd när jag tittade på de där bilderna.

Marksänkning, förskjuten toppplatta, försvagad struktur. Fjorton år räckte för att det som var nästan intakt år 2012 skulle bli en grav i fara.

Beslutet

Jag beslutade därför att agera utan dröjsmål och att påbörja en totalrenovering av Josef Kuhlmans grav.

Men projektet går längre än bara Josefs grav och syftar även till att renovera gravarna för de andra svenska och norska konsulerna som vilar på Konsultorget, konsulerna Sundelin, Schultze och Nordström, samt andra svenska undersåtar som är begravda på samma plats.

Utöver medlemmarna i denna familj riktar jag mig därför till mina kusiner (i vidaste bemärkelse…) i Sverige och Norge: alla de som, från Sverige eller någon annanstans, vill bidra till bevarandet av detta gemensamma minne. Du kan delta i detta projekt genom att bidra via en insamlingskampanj: Renovering av Josef Kuhlmans grav på Konsulernas torg i Alger.

Tack på förhand och jag kommer att uppdatera er om hur arbetet fortskrider här på sidan.

Etienne Laude

→ För att lära dig mer om ACSE och dess åtgärder: web-acse.fr