Fredrik Rouget de Saint-Hermines efterträde vid Sveriges och Norges generalkonsulat i Alger. Oktober 1872 till december 1873.
Hur Josef Kuhlman blev generalkonsul för Sverige och Norge i Algeriet (1872–1873). Baserat på korrespondensen mellan Kuhlman och Almquist i Riksarkivet.
Del två – Det givna ordet, Alger, den 12 mars 1873.
« Je m’engage fermement à donner immédiatement ma démission de courtier si je suis nommé consul. […] Si je suis nommé consul, je dépose aussitôt ma demande de démission de la fonction de courtier. Faute de quoi je n’obtiendrais pas l’exequatur. » noterar Josef Kuhlman i sitt brev till Bernhard Almquist, Alger, den 12 mars 1873 (brev nr 20, som svar på Almquists brev av den 25 februari 1873)
Kuhlman återvänder från Philippeville, fyra dagars resa, och svarar omedelbart på Almquists brev från den 25 februari. Brevet han skriver den 12 mars är kortfattat och innehållsrikt: det utgör grundvalen för hans kandidatur. Det består av tre delar: regeln, argumentet och det talade ordet.
Först själva regeln. Utrikesdepartementet betonade, genom Almquist, återigen att en konsul inte kan agera som mäklare. Kuhlman bestrider inte detta: ”De berörda tjänstemännen på Utrikesdepartementet har helt rätt i att rollen som mäklare är oförenlig med befattningen som konsul.” Han går ännu längre: ”Detta är så självklart att jag länge har övervägt att lämna skeppsmäklarbranschen. Det är därför jag anser att posten som generalkonsul skulle passa mig utmärkt.” Han behövde inte påminnas om saken.
Sedan finns argumentet som rör bakgrunden. Även om regeln förbjuder att man innehar båda rollerna samtidigt, säger den ingenting om en person som har haft den ena rollen före den andra: ”Det är dock en klar fördel för generalkonsuln att tidigare ha varit mäklare. Dessutom utgör tjugonio års förtrogenhet med kaptenerna och sedvänjorna i Alger en rikedom av erfarenhet som ingen kandidat från Sverige skulle kunna erbjuda.” Kuhlman noterar att det lokala näringslivet ofta påpekade just detta: ”Hur ofta har jag inte hört dessa herrar säga: ’Men varför söker inte herr Kuhlman tjänsten som konsul?’”
Hans ord, till sist. Avgivet skriftligen, innan någonting ens var säkrat: ”Jag lovar bestämt att omedelbart avgå som mäklare om jag utnämns till konsul.” Utan denna avgång skulle det inte bli något *exekvatur* – det officiella erkännande utan vilket en konsul inte kan utföra sina uppgifter. För honom var konsulatet inte bara ännu en roll; det var höjdpunkten på hans karriär.
Brevet anger också en ekonomisk gräns som säger mycket om vilken status en konsul hade vid den tiden: utan en personlig inkomst på 7 000 till 8 000 franc skulle ”den tilltänkte konsuln göra en beklaglig figur”, och ”regeringen kunde knappast vara nöjd med att företrädas av en konsul med knappa ekonomiska omständigheter”. En månad tidigare hade Kuhlman redovisat tillgångar på 8 000 franc och en skuld på 1 800: han uppfyllde kriterierna perfekt – han hade varken blivit rik på kolonin eller led nöd.
Ett orosmoment återstod, det enda: ”Att två svenskar har sökt den här tjänsten oroar mig.” Två kandidater från Sverige tävlade om just den tjänst han själv eftertraktade – han som hade trettio års erfarenhet från Algeriet. Kuhlman agerade omedelbart: han meddelade att han skulle återvända till Sverige i april för att lämna in sin ansökan personligen, och han bad Almquist framföra två viktiga budskap till departementet: det utlovade avskedet och värdet av erfarenhet. Han anlitade även mäklaren C.W. Boman för att samla in rekommendationsbrev från skandinaviska kaptener, och tänkte själv skriva till honom GöteborgTävlingen fastställde priset för tjänsten. Kuhlman förberedde sig inför den precis som han hade gjort med allt sedan 1844: metodiskt.
Sources : collection Almquist/Kuhlman : lettre N°20, Alger, 12 mars 1873 ; répond à la lettre d’Almquist du 25 février 1873, date confirmée sur le manuscrit; lettre N°19, Alger, 13 février 1873, pour la déclaration financière (8 000 francs d’actif, 1 800 d’hypothèque).
Fortsättning följer i nästa avsnitt…