Fredrik Rouget de Saint-Hermines efterträde vid Sveriges och Norges generalkonsulat i Alger. Oktober 1872 till december 1873.
Hur Josef Kuhlman blev generalkonsul för Sverige och Norge i Algeriet (1872–1873). Baserat på korrespondensen mellan Kuhlman och Almquist i Riksarkivet.
Del fyra – Telegrammet med dubbel botten.




Den 9 april 1873 anlände Almquist till telegrafstationen i Stockholm. För meddelandet han lämnade in betalade man per ord, och det innehöll en hel del: virkespriser, dimensioner, en leveranstid – ”Leverans senast den 13 augusti: 120 standards, 30 kubikfot, till ett pris av 95 centimes.” Och, insprängd bland siffrorna, en mening som inte hade någonting med affärer att göra:
"Utrikesministern kommer inte att göra något tillkännagivande gällande konsulatet i Alger före den 15 april."
Eftersom ett telegram inte är konfidentiellt smyger han in ett mer personligt meddelande, inbäddat i ett som rör affärer. Almquist verkar vara insatt i departementets tidsplan: den 9 april förefaller ett tillkännagivande vara nära förestående – han råder till att vänta till den 15:e. Kuhlman svarar med det första telegrammet i hela korrespondensen: ”Jag accepterar 120 standards bjälkar till ett pris av 95 cent. Om möjligt, låt oss lägga till 46 standards bjälkar till 70 cent; brev följer i morgon.”

Den 12 april anlände det utlovade brevet. I det återger Kuhlman telegrammet från Stockholm i sin helhet och fortsätter därefter förhandlingarna å den Alger-baserade köparen W. Lepines vägnar. Han föreslår att fraktkostnaderna ska betalas i Paris tre månader senare – i guld, och med tillägg av ett agio (en premie). Marknaden, noterar han, har börjat vända; redan den 2 april, i ett tidigare affärsbrev, hade Kuhlman påpekat att ”timmerpriserna börjar sjunka”. Våren 1873 förde med sig de första tecknen på den kris som snart skulle drabba handeln i norr – och därmed uppstod också de första spänningarna i relationen mellan firman Kuhlman och firman Warot. I samma brev flätas affärsangelägenheter samman med konsulatets historia: ett gott affärsrykte utgjorde grunden för kandidaturen, och vännen i Stockholm – som agerade både leverantör och uppgiftslämnare – hade i praktiken blivit en förespråkare för denna kandidatur.
Men tidsplanen skulle komma att förskjutas. Det besked som väntades den 15 april skulle i själva verket dröja betydligt längre. Från och med den våren handlade varje brev och telegram både om varuleveranser och om konsulatärendet: man förhandlade om priser, samtidigt som nyheter smugglades in i korrespondensen. ”Levereras senast den 13 augusti”, ”inte före den 15 april”.
Obs: När Almquist och Kuhlman telegraf i april 1873 var linjen mellan Marseille och Alger ännu inte två år gammal, och den reguljära kabelförbindelsen mellan Frankrike och Algeriet var mindre än tre år gammal – telegraflinjen var den tidens stora innovation. Josef hade påbörjat sitt arbete i Alger långt dessförinnan, på den tid då man använde brev och segelfartyg; telegrafen kom senare att föra de två platserna allt närmare varandra: lokala linjer anlades redan 1854, den första kabeln till Frankrike tillkom 1861, och permanenta kablar etablerades 1870 och 1871.
Källor : Samlingen Almquist/Kuhlman: brev nr 22 (Alger, 2 april 1873, affärsrelaterat: ”timmerpriserna börjar sjunka”); telegram nr 23 (Alger → Stockholm, 11 april 1873: ”46 standards bjälkar… om möjligt”); brev nr 24 (Alger, 12 april 1873: hänvisar till Almquists telegram av den 9 april, ankomst väntas ”tidigast den 15 april”, frakt med 3 månaders betalningsvillkor till Paris).
Fortsättning följer i ett framtida avsnitt…
För att läsa den föregående artikeln: Konsulatakten.