Norrköping, omkring 1730 till 1765.
I Gadebusch, en liten stad i Mecklenburg, Burgermeister Heinrich Kuhlman (1639–1720) regerade med auktoritet och konsekvens i minst två decennier. Innan han tillträdde denna position hade han levt ett annorlunda liv: en militär karriär, följt av en period i Lübeck, den stora hansastaden, vilket ingöt i honom en smak för handel och handelsnätverk. Hans egen far, Johan Kuhlman, hade varit överstelöjtnant som dog i Narva 1649, under trettioåriga kriget som härjade hela norra Europa vid den tiden. Från soldat till magistrat-köpman: familjen visste hur man skulle återuppfinna sig själv med varje generation. Det var på Gadebusch att Burgermeisterns två söner föddes, Joachim Adolf år 1687 och Heinrich år 1693. Två bröder som i sin tur korsade Östersjön för att bygga upp sina liv i Sverige igen.
Joachim Adolf lämnade staden först. Han anlände till Norrköping 1719 och avlade Borgareeden. Sju år senare, 1726, anslöt sig hans yngre bror Heinrich till honom och gjorde detsamma. De bosatte sig båda i denna stad, som höll på att återuppbyggas och skulle bli ett av Sveriges ledande industriella och kommersiella centrum. Norrköping blev deras nya Gadebusch, familjen Kuhlmans permanenta hem.
År 1730 gifte sig Heinrich med Christina Brauner, född 1714. De fick fem söner, men tre dog i spädbarnsåldern. Endast Henrik, född 1731, och Johan, född 1738, överlevde. Christina dog den 24 maj 1739, vid tjugofem års ålder, troligen av komplikationer efter sin sista förlossning. Hon begravdes i den tyska kyrkan S:ta Hedvig i Norrköping. Johan var ett år gammal. Henrik var åtta. Heinrich lämnades ensam med två små barn, och 1740 gifte han om sig med Charlotte Lindhult, som i sin tur dog i september 1744 utan barn. År 1748 gifte han sig för tredje gången med Kristina Sofia Mårtensson (1723–1760), med vilken han fick flera barn. Detta tredje äktenskap kommer att bli ämnet för en annan artikel.
Det var i ett hus präglat av sorg som Henrik och Johan växte upp. Deras far ältade det inte. Han arbetade och lärde sina två söner upp i handel.
Heinrich förekom sällan i tidningarna. Han drev sin butik, importerade ull och linne från Mecklenburg och sålde det i Norrköping. I november 1758 publicerades en annons i Norrköpings Weckotidningar han listades bland flera lokala köpmän som erbjöd germanska varor. Trettiotvå år efter sin ankomst till Sverige importerade han fortfarande samma produkter, längs samma rutter. Detta var kännetecknande för köpmän som utbildades i hansaskolan: nätverkens kontinuitet gick före allt annat.
Samtidigt bredde hans två söner ut sina vingar, var och en på sitt sätt, var och en mot sin horisont. År 1756 publicerade Stockholmstidningen Posttidningar en annons: prenumeranter på historikern Henric Jacob Sivers bok om Västervik kunde hämta sitt exemplar i Norrköping hos köpmannen Hinrich Kuhlman den yngre. Henrik var tjugofem år gammal och redan tillräckligt välkänd för att ingå i ett nationellt kulturdistributionsnätverk, tillsammans med en professor från Uppsala och en kyrkoherde från Linköping. Sivers var inte okända för Kuhlmans, eftersom Anna, Henric Jacobs syster, framträder som gudmor till Johan Henrich, son till Joachim Adolf, år 1722…
Henrik reste sedan till norra Europa och följde de rutter som hans far hade stakat ut för honom. I maj 1759 avreste han till Lübeck med en man vid namn Gedderholm. I september återvände han från Hamburg. År 1760 anlände han till Stockholm från Göteborg, hamnen mot England och Nordsjön. Lübeck, Hamburg, Göteborg – den stora hanseatiska bågen, bekant sedan Gadebusch. Henrik var dess trogne väktare, den naturliga fortsättningen på vad Heinrich hade sått.
Hans bror Johan sökte andra horisonter. Medan Henrik befäste de norra handelsvägarna, vände sig Johan söderut och västerut i jakt på mer sällsynta och mer avlägsna varor. Vid tjugo års ålder, år 1758, lanserade han, tillsammans med en partner, korttillverkning att spela Embrings & Kuhlmans, vars produktioner distribuerades ända bort till Nyköping.
I februari 1759 hittades han i Dalarö, anländande från Stralsund med råg och malt, en sista glimt av sitt förfäders Pommern. Då bröt han sig verkligen loss. I december 1761 visar Helsingörs register att Johan lämnade Stockholm för Cork, Irland. Fyra månader senare passerade han genom Helsingör igen, den här gången från Bordeaux. I juli 1762 gav han sig återigen av till Reval, den tidigare hanseatiska handelsplatsen vid östra Östersjön. I april 1764 hittades han i Helsingör med sin bror Henrik, båda återvändande från Setúbal i Portugal, den största portugisiska hamnen och navet för salthandeln.
Cork, Bordeaux: Johan han sökte efter nya marknader där Henrik inte gjorde det. Det enda tillkännagivandet som förde dem samman var denna återkomst från Saint-Yves (Setúbal i Portugal). De två bröderna kompletterade varandra och täckte tillsammans nästan hela den europeiska handelns geografiska område under 1700-talet.
I december 1764 gifte sig Henrik med Catharina Beata Cederberg i Norrköping. Äktenskapet tillkännagavs först i lokaltidningen och fem dagar senare i rikspressen, ett tecken på att familjen nu hade ett rykte som sträckte sig bortom staden.
En månad efter bröllopet erbjöd Henrik holländsk ost i sin butik. Ur denna förening föddes Johan Peter Kuhlman år 1767, från vilken hela släktlinjen härstammade så långt som till Algeriet ett sekel senare. Heinrich stannade dock kvar i sin hemstad. Han höll i tyglarna i Norrköping medan hans söner reste genom Europa. Han dog den 21 september 1765. Norrköpings Weckotidningar antecknade det enkelt: Handelsman Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, död af stickfluß – köpmannen Hinrich Kuhlman, 72 år gammal, dog av ett slaganfall. Han begravdes i S:t Hedvig, den tyska kyrkan, där Christina Brauner hade begravts tjugosex år tidigare.
Han hade förlorat två fruar, begravt tre söner i spädbarnsåldern och utbildat de andra två i ett yrke som han hade fört vidare till dem väg för väg, nätverk för nätverk. Mottot som familjen skulle bära efter honom, "kunskap och uthållighet", var redan fullt förkroppsligat i hans stillsamma liv. Patriarkens skola hade gjort sitt.
Källor: Norrköpings Weckotidningar, Posttidningar, Inrikes Tidningar, Stockholms Weckoblad, 1756–1765. S:t Hedvigs församlingsböcker, Norrköping. Christina Brauners dödsattest, 1739. Hjalmar Lundgren, ”Kuhlmans, Pasteller från den Borgerliga Empiren”, Stockholm, 1917.